Kategori: Jämställdhet

Historia, Jämställdhet, Livsåskådning

Nya grejer

av adolphson1 kommentar till Nya grejer

Vilket ansvar har en som obetydlig kugge i ett stort system? Finns det ens obetydliga kuggar i stora system? Bidrar inte alla med något ytterst lite till det stora hela?

—

Detta var iallafall vad Adolf Eichmann byggde sitt försvar på när han ställdes inför rätta i Jerusalem 1961 – att han endast var en obetydlig kugge i den nazistiska helheten. Domstolen ansåg dock att hans ansvar för att Förintelsen kunde genomföras var större än så och han dömdes till döden.

Frågeställningen är även intressant i ett större sammanhang.

Vilket ansvar bar exempelvis uppfinnaren Robert Oppenheimer, piloten Paul Tibbets eller presidenten Harry S Truman för alla de hundratusentals människor som omkom när atombomberna släpptes 1945?

Det är förvisso bra att det fortfarande hittas gamla nazister, som bokhållaren i Auschwitz, att ställa inför rätta. Man blir aldrig för gammal för sitt ansvar. Och därmed har väl jag svarat på min egen inledande fråga: nej, det finns inga obetydliga kuggar i stora system.

Funderar en inte över sitt personliga ansvar kan det gå illa. För andra och en själv. Så som i exemplet med bokhållaren – om man nu kan anse att det gått så dåligt för honom, vill säga. Han var trots allt över 90 år när han ställdes inför rätta och hade hunnit leva sitt liv.

—

Någon på polismyndigheten i Skåne slog det första tangentnedslaget på det som slutligen blev till ett register över romer. Spädbarn, åldringar vanliga människor. Med det gemensamt att de vara romer. Ett etniskt register, alltså.

Denne någon som slog det där första tangentslaget tänkte kanske att hen bara lydde order – och har således möjligen inte funderat så noga över detta.

Något att dagligen reflektera över för var och en är kanske vad en egentligen bidrar bidrar till genom sina tankar ord och handlingar, för att citera syndabekännelsen.

—

I avdelningen jobb jag inte skulle vilja ha sticker några ut: stridsvagnspersonal under första världskriget, avloppsrensare i dagens Indien och fotograf (eller ansvarig för reklamkampanjer) på/åt klädföretaget Amercan Apparel.

—

Angående avloppsrensare i Indien behövs inga ord – mitt ställningstagande  är uppenbart. Tack så mycket för att jag slipper leva eller uppleva detta i min närhet.

—

Den 15:e september 1916 användes i Somme – i norra Frankrike – för första gången stridsvagnar. Det var britterna som var först ut. Många i stridsledningen var tveksamma till projektet men marinminister Winston Churchill  trodde på idén och drev på.

Tanken var att skydda framryckande infanterister med hjälp av en sorts bepansrade och beväpnade landgående båtar. Därav det engelska namnet ”tank”. (Eller egentligen var detta ett täcknamn för att inte avslöja vad man höll på med innan allt var klart).

Man var ju tvungen att hitta på någonting för att vinna framgångar när första världskrigets realiteter blev uppenbara för alla och en var.

De första stridsvagnarna vägde 28 ton och kom upp i en hastighet av 6 km/h. Bemanningen bestod av 6-8 personer: En styrman, en som gasade och ytterligare två som hjälpte till att växla. Ombord fanns också i allmänhet fyra skyttar.

Man svängde genom att bromsa hela ena bandet. Det var alltså inga kvicka fordon, detta. Det fanns heller ingen fjädring och sikten var mycket begränsad. Motorn låg helt öppen inne i vagnen.

Hettan kunde bli olidlig och brölet från maskinen och kulsprutorna gjorde all kommunikation omöjlig. Gaserna från motorn och röken från vapnen gjorde att sikten ofta var minimal. Man signalerade till varandra genom gester och teckenspråk.

Intressant är att det var frivilligt att arbeta som stridsvagnspersonal. Man ansökte om det och meriterade var motorkunskaper – färdigheter som inte var helt vanliga 1916. Varför ansökte man om att få arbeta där?

Svaret ligger kanske i det faktum att människor i augusti 1914 vallfärdade att frivilligt ansluta sig till Den Stora Kampen.

Stridsvagnarna blev en besvikelse. Endast 9 av 49 lyckades lyckades med sina uppdrag. Ändå beställdes massor med nya av britter och fransmän och under andra världskriget blev vapenslaget en betydande del – inte minst bidrog de till framgång för Hitlers mekaniserade, toppmoderna militära styrkor.

Tack så mycket för att jag lever i en tid där jag inte behöver vara stridsvagnspersonal mot min vilja.

—

Klädföretaget American Apparel är ett riktigt grisigt företag som ofta brukar få den tveksamma utmärkelsen årets sexist. Detta beroende på deras reklamkampanjer som alltid använder sexistiska teman. Ett paradexempel på temat sälj grej med tjej. 

Vad har en textilarbetare eller personaladministrationen för ansvar? Det måste ju vara mindre än ledningens, iallafall. Hur tänker fotograferna som tar bilderna? Frågorna är många.

Där vill jag hursomhelst heller inte arbeta. Tack så mycket för att jag slipper.

—

Hela tiden kommer det grejer man inte behöver. Dessa grejers tillblivelse bygger å ena sidan på att det finns människor som köper produkten å andra på att människor jobbar och verkar för att genomföra den nya grejen.

Vapen, droger, människohandel, barnarbete – allt i ett evigt kretslopp.

Nu har det dykt upp en produkt – periscope – som går ut på att spela in lärare i smyg och lägga ut på nätet. En produkt tänkt att håna, alltså.

Så har vi spelet GTA som innehåller en väldigt massa elände. Man kan kanske säga att den som arbetar med sprida den produkten direkt arbetar med att tjäna pengar på att göra bland annat mitt arbete än svårare.

Tack så jävla mycket.

—

En av mina elever kommer från Syrien. Hen berättade att en kamrat som är kvar där riskerar att tvångsutskrivas till regimens armé. Klarar man inte sina studier på högre nivåer blir det konsekvensen.

I Sverige blir en av med studiebidraget/lånet och i Syrien blir du kanonmat. Tack för att jag klarade det förra och slipper det senare. Men i något avseende är jag en kugge i ett stort system. Eftersom det inte finns några obetydliga sådana undrar jag:

Quo vadis?

—

Relaterade blogginlägg

Den banala ondskan

Paul Tibbets

Irma Grese

—

Källor:

Världens historia

Första Världskriget, Smedberg, Marco, 2015

Genusfotografen

Jämställdhet, Livsåskådning, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Edward, Martin och Gudrun

av adolphson

När jag studerade religionshistoria i Uppsala kom jag i kontakt med en viss Edward Tylor.

Han är en sådan där auktoritet, alltså en 1800-talsgubbe med sträng blick, berömd för att genom empiriska studier av vissa naturfolk kommit med den standarddefinition av kultur som fortfarande används:

Kultur eller civilisation är, i vidast möjliga etnologiska mening, den komplexa helhet som i sig innesluter kunskap, tro, konst, moraliska principer, seder, och alla andra förmågor eller vanor som människan som samhällsvarelse tillägnar sig.

—

Antropologi är läran om människosläktet och människan som gruppvarelse.

Forskningsfältet är stort och spänner över allt från människans biologiska utveckling genom årtusendena, hennes egenskaper, till hur arten anpassar sig till sina omgivningar, hur hon beter sig som grupp och individ med och mot varandra.

Samhällens kulturella och sociala förhållanden i historien och samtiden blir det självklara observationsfältet där historiker, biologer, teologer och alla möjliga forskare och vetenskaper möts.

Antropologin är alltså en tvärvetenskap för humaniora, naturvetenskap och samhällsvetenskap. Men, som sagt, extra intressant är likheter och variationer mellan olika grupper av människor i världen och historien.

Då, på teologiska institutionen i Uppsala, tyckte jag inte ämnet var så fascinerade. Idag är jag mycket mer intresserad.

—

Återgår vi till Taylors definition av kultur (ovan) och civilisation så innebär den att det är fullt möjligt att studera och dra slutsatser som vissa saker utan att generellt skuldbelägga en hel grupp. Även motsatsen är som bekant möjlig.

Exempel:

Det går att vetenskapligt studera mäns våld och övergrepp mot kvinnor (och mot varandra) och därmed dra vissa slutsatser om gruppen män. Det går också att på samma sätt studera gruppen invandrare men det är lite svårare eftersom den indelningen är för vid.

Men om det är så att övergreppen mot kvinnor på en festival i Stockholm i somras, eller i Köln på nyårsnatten, hade det gemensamt att förövarna var av utländsk härkomst bör man naturligtvis gå vidare med det.

Man bör också gå vidare med genusaspekten. Det var män som utförde övergreppen och offren var kvinnor. Som i 98% av fallen i Sverige. Det betyder inte alla av utländsk härkomst begår övergrepp mot kvinnor eller att alla män i Sverige gör det.

Frågan är dock: Vad gör vi med denna kunskap?

Det intressanta är alltså hur man definierar gruppen man undersöker samt, och detta är viktigt, i vilket syfte det görs och hur resultatet är tänkt att användas.

Framtida (eller nutida) forskningsfält för antropologin blir självfallet hur grupperingen Sverige, Europa, världen, hanterar dagens flyktingkatastrof. Ett annat är hur det manliga våldet och övergreppen ser ut.

Alltså:

Om några av Europas länder inte vill ta emot flyktingar vad gör/gjorde de länder som tycker kontinenten gemensamt bör hantera krisen åt saken?

Om ett visst samhälle inte tolererar övergrepp på kvinnor och om så ändå sker i stor utsträckning – vad gör/gjorde det aktuella samhället åt saken?

Om män som inte är våldsamma inte vill bli beskyllda för våldsdåd andra män begått – vad gör/gjorde dessa män åt saken?

—

Det känns som man får ta daska till med MLK:s gamla klassiker: Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.

Eller varför inte damma av ett annat gammalt citat? Jag tänker på när Gudrun Schyman hävdade att det bor en liten taliban i alla män. Jag vet! Vi kanske skulle ta och tvångsikläda alla män niqab?

Vi måste ju skydda männen från sig själva, tillse att de inte frestas att begå sexuella brott. Men alla män i niqab blir det lättare för kvinnorna att skydda sig eftersom männen blir lätta att känna igen och det blir svårare för männen att begå övergrepp.

Ännu bättre vore kanske om hela befolkningen bar detta plagg. Då skulle den okände våldsutövaren ha minst 50 % chans att ge sig på någon som kunde bli honom övermäktig och något säger mig dessa odds skulle verka avskräckande.

Vid anställningar skulle yttre karaktäristiska, som kön, bli mindre viktiga och kanske skulle en hel del av världens terrorister bli nöjda och mindre farliga alternativt börja skjuta varandra (ifall några av dessa män vägrar bära plagget).

Vadå? Om jag själv skulle kunna tänka mig…?

Självfallet. Om det drastiskt skulle minska risken för mina döttrar att bli förödmjukade eller råka ut för brott så skulle jag med glädje bära detta plagg. Varje dag, året om.

 

Helkväll med grabbarna
Demokrati och samhälle, Historia, Jämställdhet, Livsåskådning, Politik

Tut! Titta i backspegeln!

av adolphson

Jag har inga inga invändningar mot en bred överenskommelse rörande flyktingmottagande. Och jag är glad att V och SD inte är med. Det är precis den majoritet jag tycker bäst om – möjligen KD undantaget.

Problemet är att jag verkligen inte gillar det här med tillfälliga uppehållstillstånd (TUT). Det är inte liberalt. Och det är farligt.

—

Medborgarskap kan man inte villkora eftersom medborgarskap är något grundläggande humanistiskt. Det handlar om tillhörighet, identitet och trygghet.

Jag har ingående funderat över varför jag så instinktivt värjer mig mot TUT. För vi kan ju inte i stort sett ensamma fortsätta ta emot så många människor. Jag tror problemet för mig är att känslan av att vi genom TUT åter börjar tassa på obehagliga vägar, vägar vi redan klampat på, vägar vi vet var de slutar.

I Auschwitz.

Men nu får han väl ändå ta och ge sig tänker måhända någon. Men låt mig få förklara mig. Om tanken är att människor som inte fixat ett jobb efter en viss tid i landet ska kunna utvisas (vissa grupper undantagna) så innebär det faktiskt en rangordningsprincip av människor.

—

Låt oss fara tillbaka till München den 24:e januari 1920. De tyska nationalsocialisterna har just antagit sitt partiprogram. Även om det skulle dröja över 10 år innan de hade en tillräcklig majoritet för att kunna avskaffa demokratin och obehindrat genomföra sina idéer så var det här det på allvar började.

Bland annat tog Hitler och nazisterna beslut om följande:

Medborgarrätt kan endast den ha som är medlem av folkgemenskapen (Volksgenosse). Volkegenosse kan endast den som är av tyskt blod oberoende av konfession (tro, kyrkotillhörighet) ha. Ingen jude kan därför vara Volksgenosse.

Den som inte har medborgarrätt kan endast vistas som gäst i Tyskland och skall vara underkastad utlänningslagarna.

Rätt att besluta i frågor statsledning och lagstiftning tillkommer endast personer med medborgarrätt (…) Vi bekämpar det korrumperade parlamentariska systemet som enbart tar hänsyn till partitillhörighet och inte till karaktär eller duglighet.

Vi kräver att staten tar på sig ansvaret att sörja för arbete och existensmöjligheter för i främsta rummet personer med medborgarrätt. Om det inte är möjligt att livnära hela befolkningen så skall personer av främmande nationalitet  (utan tysk medborgarrätt) utvisas ur riket.

All vidare invandring av icke-tyskar skall förhindras. Vi kräver att alla icke-tyskar som efter den 2 augusti 1914 invandrat till Tyskland omedelbart skall tvingas lämna riket.

—

Nej, jag säger inte alla som står bakom TUT är nazister. Jag bara konstaterar att det finns beröringspunkter mellan TUT och partiprogrammet ovan.

En rad frågor som inställer sig:

Vad händer på sikt med barns grundläggande trygghet i hemmet och resultaten i skolan om de växer upp med vetskapen om att deras familj riskerar utvisas om ett år eller så?

Vad händer på sikt med arbetsmarknaden om såväl arbetstagare som arbetsgivare är påtagligt medvetna om att den ene parten är väsentligt svagare på grund av att hen riskerar utvisas. Kapitalism och tillväxt är en god sak men – som historien många gånger visat – behöver dessa styras enligt etiska principer.

Och vad händer på sikt med jämställdheten i hem och i offentlighet i de Tillfälliga UppehållsTillståndens rike?

Till och med på samhällets skuggsida kan TUT på sikt innebära en av samhället sanktionerad etnisk indelning av människor: de som omedelbart riskerar utvisning som påföljd och de som inte gör det. Vad innebär det för kriminaliteten på sikt, tro?

När ett lands sjukvårdssystem, skolsystem eller socialtjänst har att prioritera sina resurser mellan medborgare, de som inte är medborgare samt en otydlig grupp däremellan – hur prioriterar man då? Den enskilde sjuksköterskan är som alltid en hjälte men hur fungerar ett helt system?

Man ser lätt framför sig ett etnicitetens Babels hus.

—

Det är stora risker förenat med TUT. Vi måste absolut börja tala om hur många flyktingar Sverige förmår ta emot och hur vi jämnare kan fördela dem inom landet och runt om Europa.

Men att börja spela schack med medborgarskapet i varje land är att göra hela samhällskontraktet osäkert för en stor del av befolkningen.

Det är inte liberalt. Och det är farligt.

—

Sedan konstaterar jag att SD just förklarat att riksdagen, och därmed partisystemet som vi känner det, inte är förenligt med deras mål och syften. Därmed finns det en beröringspunkt mellan detta parti och nazismen som man inte enkelt förklarar bort med ”nolltolerans” eller vad andra gjorde i partiets namn på 1980- och 1990-talen.

Men det är en helt annan historia. Eller är det, egentligen?

—

Förlåt min avslutande utsvävning men jag tycker kanske att det kan passa med en referens till Bibelns Babels torn. Berättelsen är välkänd och ofta tolkad som en metafor för mänskligt övermod. Men jag tycker berättelsen andas något annat.

Historien i korthet: människorna ville bygga en stad, Babel, och i den ett torn som sträckte sig ända upp till himmelen.

När Gud tog sig en titt på projektet sa hen:

De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.

Demokrati och samhälle, Historia, Jämställdhet

Torekov vs ärtsoppa

av adolphson2 kommentarer till Torekov vs ärtsoppa

Bjuder Carl Filip någonsin Victoria på ärtsoppa?

—

Monarkin är en plym. Med den nya grundlagen kan den avskaffas med ett penndrag. Så försvarade Olof Palme på 1970-talet inför sin partikongress att socialdemokraterna inte slogs för republik i arbetet på den nya grundlagen (www.svt.se).

Under 1970-talets moderniserades Sveriges grundlagar på flera områden. Bland annat reglerades kungens ställning i en kompromiss mellan partierna 1971. Uppgörelsen har fått namn efter platsen där förhandlingarna hölls: Torekov.

Det var nu Sverige blev en konstitutionell monarki – där monarkens roll reducerades till att vara en statschef med symboliska åtaganden och i stort sett utan politisk makt.

Därmed genomfördes en genomgripande förändring av samhället – man kan jämföra med den föregående författningen som varit bruk sedan 1809 och som fastslog att Sveriges rike skall styras av en konung. 

(Eller varför inte jämföra med Karl X Gustav som på dödsbädden en smällkall januarinatt 1660 i Göteborg gjorde en avslutande redigering av sitt testamente. Först stod där att kungen skulle ”styra med råds råde”. Den i lunginflammation döende kungen strök helt sonika ”råds råde” och kvar blev ”kungen ska styra”. Och vips så var sonen och arvtagaren Karl XI enväldig. Märkligt att det hela godkändes av ständerna. Man kanske borde kolla upp mer i detalj hur det där gick till. Eller kanske inte.)

Under 1970-talet stod det fullt klart att mycket förändrats i det offentliga Sverige och vi behövde modernisera styrelseskicket. Kungens rätt att avgöra regeringsärenden hade visserligen försvunnit och det var inte längre avgörande att kungen personligen stödde en regering – det viktiga var att man hade en riksdagsmajoritet bakom sig.

(Innan Torekov-uppgörelsen var monarken  – Gustaf IV Adolf och hans föregångare – en aktiv spelare vid regeringsbildningar och hade till och med den reella maktbefogenheten i det att han, och alltså inte talmannen, efter att ha konsulterat de olika riksdagspartierna utsåg ny statsminister. Kungen hade också formellt högsta befälet över krigsmakten.

Det är rätt mycket makt, det.)

Uppgörelsen i Torekov gjorde få helt nöjda. Vissa socialdemokrater var missnöjda med att man inte tog chansen att driva igenom republik. Partistyrelsen svarade att en kunglig närvaro vid enstaka tillfällen, där inga beslut fattas, inte är av den betydelsen att en politisk strid vore motiverad (www.svt.se).

Många moderater var emot hela saken. Men kompromissen höll och gör så än i dag

Gustav IV Adolfs sonson Carl Gustaf blev kung 1973. Han förväntas enligt grundlagen som antogs 1975 att i egenskap av statschef närvara då riksdagen öppnas och förklara riksmötet öppnat.

Han är ordförande vid utrikesnämndens möten och även vid det särskilda ceremoniella mötet efter ett regeringsskifte. Eftersom han är statschef ska nya ambassadörer från andra länder få sin legitimitet att verka i Sverige av kungen.

I övrigt ska han –  och efter honom Victoria och efter henne Estelle – (kvinnlig tronföljd infördes 1979) vara en symbol utan politisk makt. Särskilt viktigt är det enligt Torekov-uppgörelsen att monarken inte säger något som strider mot regeringens linje.

—

En fråga infinner sig.

Symbol för vad? Sverige? Historiskt förtryck? Ska kungahuset ha någon som helst legitimitet är det bara för kungligheterna att kavla upp ärmarna. Fyll slotten med flyktingar och asylsökande, exempelvis.

Gör nåt. 

Redan 1975 restes krav om att utreda frågan om kvinnlig tronföljd. Victorias födelse 1977 bidrog till genomförandet. Bland argument för ändringen anfördes bisarrt nog jämställdhetsskäl (alltså inom familjen Bernadotte). Intressant. Men jag fortsätter inte på den linjen.

Nej, jag stannar kvar i det sena 1970-talet.

Lagen om kvinnlig tronföljd genomfördes slutligen ett par månader efter Carl Filips födelse 1979. Kungen protesterade – han ville ha kvar Carl Filip som kronprins. Kungen motiverade sitt ställningstagande med att den lille prinsen ju redan hunnit vara kronprins och arvtagare till Sveriges, Götes och Vendes tron i 7 månader.

(Ja, visst ja. Hertigdömet i Pontecorvo tillkommer också)

Kungen tyckte inte man kunde ta ifrån lillprinsen titeln och hans framtida jobb. Han ville ha Carl Filip som sin efterträdare. Ingen, vad jag har sett, frågade efter drottningens åsikt.

Moderata röster i riksdagen tycktes plötsligt glömt argumenten om jämställdhet och menade nu att en kvinna minsann inte kunde föra ätten vidare.

Någon hoppades att kungabarnen på grund av allt detta ståhej inte i framtiden skulle bli osams. Och därav min inledande fråga: vågar kungabarnen äta ärtsoppa ihop?

Säkert har Chris ett grymt recept för det är ju han som brukar sätta maten på bordet, säger han.

—

Nåja. Ännu tycks kungahuset hyfsat väl förankrat. Frågan är om de förtjänat det.

Jag, för min del, tycker nog inte det.

Jämställdhet, Livsåskådning, Personligt

Bäst i test

av adolphson5 kommentarer till Bäst i test

Det finns ett antirasistiskt test, Chavez-Perez-testet, att göra på film och populärkultur. Testet innehåller tre enkla punkter:

1. Finns det minst en icke vit karaktär som spelas av en icke vit skådespelare?

2. Pratar hen med en annan icke vit karaktär gestaltad av en icke vit skådespelare?

3. Och samtalar de i så fall om något annat än brott?

Jag tycker kanske att man även kunde lägga till en språklig aspekt. Gestaltar sig handlingen i ett icke engelskspråkigt land kan man med fördel använda sig av aktuellt språk istället för engelska.

Ett exempel är Hollywood-produktionen om gruvarbetarna i Chile, Antonio Banderas spelar en huvudroll, där alla springer omkring och bryter på engelska i stället för att tala spanska.

Ett annat test är Bechdeltestet. Det går ut på samma sak men handlar istället om jämställdhet. Filmen måste, för att klara testet, ha:

1. Minst två namngivna kvinnliga rollfigurer

2. Dessa rollfigurer måste ibland prata med varandra

3. Deras konversation måste röra sig om något annat än män

Det är, för kännedom, och föga förvånande, förhållandevis få filmer som idag klarar dessa test.

 

Jag tänker att man kanske kan göra ett test för sina privata relationer också. I ens eget liv, liksom. Saker man bör tänka på. Vilka punkter ska en hållbar relation klara, tro? Här följer Adolphsons relationstest (snart i en veckoblaska nära dig).

1. Tillit. Man måste känna sig trygg tillsammans med personen. Verklig vänskap bör kunna klara en törn eller två. En verklig homie är inte bara en ryggdunkare.

2. Självkritik. Man bör granska sina egna tillkortakommanden i relationen och ifrågasätta sig själv emellanåt. Det är väl en allmän livsregel, kanske, men ändå.

3. Kants kategoriska imperativ. Gyllene regeln. Varje djupare relation måste innehålla mer eller mindre, helst mer, av detta.

 

Jag fastnar lite i punkt 2, för egen del. Mina relationer är lite varierande, det medges. Hur kommer det sig att vissa, både nära och mer avlägsna personer, ofta stör sig till vansinne på mig?

Vad är det hos mig som triggar somliga att känna precis tvärt emot vad jag vill att de ska tycka om mig? I stunder av dysterhet tänker jag att det bara är mina elever som verkar gilla mig – åtminstone några av dem.

Salig mor, slog det mig. Hon som alltid höjde mig till skyarna. Hur kommer det sig att vår relation var så speciell? Och hur präglade den mig? Jag har ju alltid sett den relationen som något gott, den innersta, och som något oåtkomligt. Jag har låst in den i mitt hjärta och gjort mor oåtkomlig i mitt eget lilla Fort Knox.

Men visst var det så att det tog några år för mina föräldrar att få barn. Och visst var jag efterlängtad när jag äntligen kom. Och visst fick jag hela fem år av odelad kärlek och uppmärksamhet av henne innan nästa barn kom. Och när lillasyster kom till världen var jag ju nästan sju år.

Mamma uppfostrade mig ensam. Alltså, far fanns ju med i familjen men det var mamma som bestämde. I synnerhet när det kom till mitt, hennes förstfödde, väl och ve. Hon lät inget ont hända mig.

Hon uppfostrade mig om jag vore något slags högre väsen. Nu när jag själv är förälder inser jag att man inte ska göra så. Man måste ställa krav, också. Mor gav mig sin totala hängivenhet.  Hon valde mina kläder, putsade mig, skötte mig och älskade mig. Hon talade om hur jag skulle bete mig, skämde bort mig, curlade långt bortom rimlighetens gräns. Mina behov styrde det mesta.

I synnerhet ville hon tidigt lära mig att bli den perfekte gentlemannen. Hon uttryckte sig faktiskt exakt så, en gång.

Hon lärde mig hur man dansar (nåja) styrdans, konverserar sin bordsdam, vilka blommor man har med sig till en dejt, hon valde rakvatten åt mig när jag väl började raka mig, att nämnda rakvatten endast ska förnimmas och inte golva en förbipasserande, att man ställer sig upp och drar ut stolen för en kvinna, låter människor gå före genom en dörr och annat otidsenligt nonsens som inte klarar Bechdeltestet särskilt väl.

Man behöver ju inte vara stjärnpsykolog för att räkna ut att detta riskerar skapa en tämligen påfrestande vuxen människa. Jag minns också att människor i vår omgivning regerade på hur hon behandlade mig. Så hur hon behandlade mig måste ju varit iögonfallande.

En granne kallade mig den lille riksdagsmannen. En annan, mer irriterad, kallade mig lite sarkastiskt the golden boy och en mer avlägsen familjebekant kallade mig rätt och slätt prinsen. 

Andra i familjeumgänget såg sig nödsakade att bry sig extra mycket om de yngre barnen i familjen outtalat att jag ju redan fick så (onödigt) mycket uppmärksamhet. En kusin frågade halvt på allvar om jag som barn hade MBD (minor brain damage), salig moster sa en gång att jag visserligen var odräglig som barn men till slut växte upp till en fin pöjk.

Min syster sa ibland, när vi var osams, att allt handlade alltid om dig när vi var små.

Det blev jobbigt på flera plan när salig mor försvann. Hon som alltid skyddat mig fanns inte längre. Relationerna blev svårare. Livet blev svårare. Jag började ta beslut som, om dåliga, mamma inte i efterhand kunde fixa till.

Okej, jag erkänner: det är fortfarande jobbigt. Trots att hon för alltid gick bort från mig i juli 1997. Jag fick beskedet på en åker i Västmanland. På den åkern står jag ibland fortfarande kvar och gapar.

Fuck cancer.

Some die young – låten passar emellertid bättre in på min syster för mamma och jag hann liksom prata klart. Trots allt.

 

Men så kom det sig att jag träffade den Änglaljuva. Vi firade nyligen 15 år som man och hustru. Vi uppmärksammade dagen genom att åka till Västmanlands pärla Elsa Anderssons kafé där svärfar storstilat bjöd på räkmacka OCH Napoleon. Sedan lagade vi en brakmiddag där hemma.

Nu kanske en potentiell läsare tänker att jag nu, ja nu är det kört, kommer att misslyckas, om man inte redan anser mig gjort så, med att balansera på den där slaka linan mellan personlig och privat.

Kanske, kanske inte. Läs vidare om du vågar.

Egentligen har vi väl allt emot oss, den Änglaljuva och jag. Hon är nämligen allt jag inte är och mer därtill. Vi är inga tvillingsjälar på något sätt, nej, vi är varandras totala motsatser.

Och, vad viktigare är, hon är inte lik salig mor på en enda punkt. Plockar man fram sin smäktande tenorstämma vid fel tillfälle kan man åka på en hockeytackling.

Hemma är jag inte någon prins, där daltas det inte – man får respekt om man förtjänar den. Jag är en av två familjeförsörjare med lika ansvar för hus och hem. Hennes respekt vinner man på andra sätt.

Tur det. Jag tror jag långsamt kvävts till döds av min egen odräglighet om det inte vore för henne. Den Änglaljuva är skillnaden mellan… ja, allt egentligen.

Nej, det må vara hur det vill med andra relationer. Människor får tycka om mig eller ej, oavsett vilket – jag förställer mig inte. Jag tycker om min tillvaro. Jag säger vad jag tycker och håller man inte med får man övertyga mig med sakliga argument. Eller strunta i mig.

Jag lever med en person som gör livet svårt, som ställer krav, som ser rakt igenom mig men som tar mig under armarna, ger mig riktning och mod att gå. Jag får jobba hårt med min akilleshäl, punkt 2 i Adolphsons relationstest. Och bara för att man klarat kristallbröllop kan inget tas för givet.

Och det är mycket vackert så.

Historia, Jämställdhet, Retorik, Spännande människor

Aspasia

av adolphson2 kommentarer till Aspasia

En av få kända kvinnor i antikens Grekland heter Aspasia (ca 470 – ca 400 f.v.t). Givetvis (sagt med en lite sarkastisk underton) mest för att haft ett förhållande med den store Perikles (som jag tidigare bloggat om).

Aspasia föddes i staden Miletos i dagens Turkiet och lite är känt om hennes bakgrund utöver att hon var rik, vacker och bildad. Hon flyttade till Aten där hon startade en bordell.

Aspasia och Perikles fick en son tillsammans. Det finns en film från 2012 om detta kärlekspar som jag inte sett.

Hon var i samhällslivet verksam som hetär. Denna kvinnogrupp roade de atenska männen med sång, flöjtspel och spirituella samtal på festerna. Men även prostitution ingick i det livet.

Prostitution hörde till samhällsbilden – då som idag – och var paradoxalt nog det enda sättet för kvinnor att behålla något av sin frihet och kunna delta i umgängeslivet utanför hemmets väggar.

Som gift var kvinnan helt förslavad i Aten under demokratins födelse.

Aspasias bordell lockade hur som helst samtidens stora filosofer, retoriker och statsmän för att diskutera filosofi och politik. Hit kom Sokrates och alltså Perikles.

Hennes hem blev ett intellektuellt högsäte i Aten och trots att det mer eller mindre rörde sig om en bordell tog många män med sig sina fruar att lyssna till vad Aspasia tyckte och tänkte.

Aspasia har också framhållits som den första kvinnliga retorikläraren. En del menar att hon är förebilden för det grekiska dramat Lysistrate.

Trots att hon inte var ifrån Aten  – och alltså inte kunde bli medborgare eller ta del av det demokratiska styrelseskicket (vilket inte spelade någon roll eftersom kvinnor ändå inte omfattades av den antika demokratin)  – och därmed inte lydde under dess lagar, hade hon tillgång till offentliga talarforum i staden tack vare sitt förhållande med den politiskt högt uppsatte Perikles.

Eftersom hon inte var från Aten kunde de inte gifta sig men de levde ändå tillsammans som en sorts antikens första sambor. Därigenom utmanade de samhällsnormen.

Perikles gjorde något så ovanligt som att behandla henne som en jämlike och värdesätta hennes råd vilka han ofta frågade efter. På så vis fick hon inflytande i stadens styrelse.

Det var i det närmaste samhällsomstörtande att konversera med en kvinna offentligt. Perikles och Aspasia visade också sin kärlek offentligt genom ge varandra kyssar när de tog avsked eller när de träffades efter att ha varit åtskilda.

Någon historiker har kallat Aspasia för historiens första first lady.

Perkles försökte förgäves förmå folkförsamlingen att erkänna hans son som atenare och därmed ge honom medborgarskap. Men eftersom Aspasia var utlänning avslogs detta. Efter Perikles dött ändrade man beslutet som en hyllning till Perikles och hans betydande insatser för Aten.

Givetvis (sagt med samma sarkasm som ovan) gick Aspasia inte ostraffad. Hon blev anklagad för att manipulera stadens kvinnor att ge stöd åt Perikles och fick, enligt vissa källor, även försvara sig i en rättegång för gudlöshet (en anklagelse vi också känner igen från rättegången mot Sokrates).

Största problemet var dock hennes uppenbara inflytande över Atens styrelse via Perikles. Utlänning, kvinna till på köpet, nej, så ville dåtidens demokrati inte har det.

Och hur mycket har hänt, kan man undra ibland. 

Sokrates för sin filosofi, och Aspasia av ovan angivna skäl, fick stå ut med mycket offentligt spott och spe. Sokrates uppskattade dock Aspasia och via Platon finns en argumentation om mer jämlikhet inom äktenskapet bevarad:

(Sokrates skev inte ner sina tankar och yttranden – hans främste elev och biograf Platon är det närmaste vi kommer Sokrates i källorna).

If your neighbor had gold that was purer than yours,” Aspasia asked Xenophon’s wife, ”would you rather have her gold or yours? ”Hers,” was the reply. ”And if she had richer jewels and finer clothes?” ”I would rather have hers.” ”And if she had a better husband than yours?” At the woman’s embarrassed silence, Aspasia began to question the husband, asking him the same things, but substituting horses for gold and land for clothes and asking him finally if he would prefer his neighbor’s wife if she were better than her own. At his embarrassed silence, reading their thoughts, she said, ”Each of you would like the best husband or wife: and since neither of you has achieved perfection, each of you will always regret this ideal  

Efter Perikles död 429 fvt. levde Aspasia med en högt uppsatt militär och fick (troligen) ytterligare en son. Man vet att hon var död vid tidpunkten för Sokrates avrättning 399 fvt. 

—

Källor:

Historys´s women

Hans Nyström ”Perspektiv på historien”

Tom Holland ”Marathon”

—

Relaterade blogginlägg:

Perikles

Bistånd, Demokrati och samhälle, Jämställdhet

Tiggare

av adolphson6 kommentarer till Tiggare

En gång skulle en person pensioneras på min arbetsplats. Hen ville inte avtackas offentligt utan valde att gå i tysthet. Så kom det sig att när jag en dag skulle hämta en kopp kaffe i personalrummet satt vederbörande där mol allena. Plötsligt, och det brukade inte hända, bröt hen tystnaden: ”Det är min sista dag. Om en kvart går jag hem.” Jag tänkte att när en person på detta sätt väljer att, eller av en slump, tillbringa sin sista kvart av ett helt yrkesliv i min närvaro kunde jag knappast göra annat än att visa tillbörlig respekt och slå mig ner en stund. Vi pratade om skolan och tillvaron. Exakt på klockslaget reste hen sig och sträckte fram handen. Sedan ångrade hen sig och gav mig en kram. En något stel sådan, men ändå. Och avlägsnade sig för alltid. Jag blev berörd av den där kramen. Personen kramade mig inte bara för att jag var jag utan också för, tror jag, för att hen sett att det är brukligt vid större avsked. Kanske kramades jag också om som en representant för arbetsplatsen.

Annars är det väl en annan kram som fångat världens intresse på sistone. Mitt i allt elände hittar man ibland ljuspunkter. Saker som gör att man tror på mänskligheten igen. Jag tänker på den lille pojke som ställde sig mitt i tumultet i Ferguson och delade ut gratis kramar.

Mitt i samma tumult klev en kravallpolis fram och uppmärksammande budskapet.

Jag har satt upp en regel för mig själv. Så fort jag ser en tiggare måste jag skänka pengar. Saken har också kommit upp med Vildvittrorna. Varför sitter de där och tigger, pappa? Är det inte kallt, tror du? De blir berörda. Men för att de inte ska ge bort mina pengar (då känner de ju inte att de själva gör en insats) får de avstå en viss del av sitt lördagsgodis och de kronor de spar in på detta får de själva skänka. Den något tveksamma sensmoralen i detta är att de ska avstå något av sitt eget (vid en jämförelse enorma) överflöd till förmån för dem som har det sämre.

De argument jag uppfattat emot att skänka pengar till tiggare sammanfattar jag nu och kommenterar kort: Det är ett lokalt problem i Rumänien, man måste ligga på den rumänska staten. Så är det ju. Men det resonemanget hjälper inte den som sitter utanför min lokala affär. Jag vet att Birgitta Ohlsson reagerade hårt och försökte pressa Rumänien när hon var EU-minister. 

– Det är organiserat av kriminella som har ligor av tiggare och som själva tar pengarna. Detta har jag inte sett några trovärdiga bevis på. Men även om så skulle vara fallet ser jag inte det som ett argument att inte skänka. Kanske får de behålla en slant eller kanske misshandlas tiggaren om denne inte når en viss kvot.

– Om man skänker pengar fortsätter/ökar tiggeriet. Visst. Och om jag blundar och håller för öronen försvinner kanske spöket. Men så kan jag inte se på tillvaron – det är en ren värdegrundsfråga för mig.

– Människor som har sett hur bra de, tiggarna, egentligen har det. Nu senast var det någon som sett en tiggare bli upphämtad i Mercedes. Vad har det med saken att göra?  Vad vet man egentligen kring omständigheterna för varje människas livsval? Bilen kanske också var familjens hem. 

—

Nyligen stannade jag, relativt upprörd efter att ha lyssnat på Studio Ett:s reportage om hur vi svenskar behandlar tiggare, vid utgången till min lokala ICA och pratade lite med en tiggare och skänkte några kronor.

På parkeringen passerade jag en man som surt sa att det var fel av mig att skänka pengar för då kommer de att fortsätta välla in över gränsen. 

Det är inte ofta det händer, men jag är rädd att jag tappade besinningen. Fullständigt.

Jag gick närmare, tittade honom i ansiktet och svarade att jag vill ju det. Jag vill att de ska välla in i sådana massor att sådana som du flyttar härifrån. 

Klentroget tittade han på mig med uppenbart förakt. Sedan gick han bara. Det kanske inte var helt moget av mig. Och kanske är det så här polariserade vi blivit i vårt land. Vi nästan avskyr varandras åsikter – det kanske inte är så konstigt att detta samtalsklimat i slutändan drabbar människor. De drabbade är alltid de mest utsatta bland oss.

Ett meddelande till Sverigedemokraterna: Ni säger er vilja hjälpa människor på den plats där de lider nöd. Nu har ni er chans. Ni kan nu gå man ur huse och hjälpa tiggarna på alla möjliga upptänkliga sätt. För det är här de finns. På våra gator. Så upp till bevis!

Som EU-medborgare har man rätt att vara i ett visst EU-land i tre månader utan visum. Det är sannolikt därför tiggarna inte tar kontakt med de sociala myndigheterna. Det är bättre att klara sig undan myndighetsradarn eftersom myndigheterna tenderar att skärpa sina utvisningsmekanismer. Men var finns dessa människor när de inte tigger? Var bor de?

En kram kan ha ett starkt symbolvärde. Liksom en spottloska. Det verkar som Sverige blivit ett land där spottloskan, intoleransen och rädslan tagit över. Jag kan inte tala för er andra men detta är inte liberalt.  Det påstår jag upplysningsvis inför extravalet i mars.

Bistånd, Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Livsåskådning, Politik, Retorik

Fermis paradox

av adolphson6 kommentarer till Fermis paradox

Nobelpristagaren Enrico Fermi vet jag inte mycket om. Iallafall inte mer än att han givit namn till Fermis paradox.

Denna paradox konstaterar problemet mellan antagandet att det i ett oändligt universum också måste finnas ett oändligt antal världar liknande vår samt konstaterandet att vi inte funnit något som helst godtagbart vetenskapligt bevis på att någon sådan värld existerar.

Fermi formulerade 1950 frågan Var är de?, apropå att inga tecken på intelligent liv ute i universum, i form av exempelvis rymdskrot eller signaler, har påträffats.

—

Och apropå sökande efter intelligent liv. Jag har, i liten skala, gjort samma sak som Fermis. Jag har de senaste veckorna ägnat mig åt ett experiment.

Skriver man något på Twitter under hashtagen #svpol eller #SD2014 om Åkesson, Karl XII eller invandring tar det inte lång tid innan det rasslar till. Jag satte upp några enkla regler för experimentet samt utformade en strategi varpå jag kastade in en brandfackla. Reglerna innebar att man inte bara fick bombardera mig med frågor eller lösa påståenden utan att själv svara på frågor som jag ställde samt att man inte fick gömma sig under en foliehatt och vara anonym.

Jag ville heller inte prata med representanter för SD, SvP etcetera utan enbart dess väljare. Jag bestämde mig redan från början för att stå ut med med personliga påhopp och förolämpningar och inte besvara dem och istället fokusera på att försöka förstå hur dessa människor tänker eller känner. Jag upptäckte snart att cirka 50% vägrade släppa sin anonymitet med hänvisning till sin och sin eventuella familjs personliga säkerhet. Det hjälpte inte att jag själv är öppen då jag inte har något att frukta, hävdade man.

Att Åkessons sägs sova med en basebollträ vid sängen tycks symptomatiskt för både partiets företrädare och dess väljare.

När jag ställde mer personliga frågor om vilka de är, vad de jobbar med, vad de är nöjda eller missnöjda med i samhället (utöver invandring) eller vad de älskar eller känner engagemang inför, hoppade ytterligare flera av diskussionen.

En väldigt vanlig uppfattning är att jag, och alla andra partier utom SD, samt all media, tillhör en PK-åsiktskorridor där det är trångt. Man upplever ett tabu över att diskutera begränsning av invandring.

Att SD numera är en del av etablissemanget med hela 13% av valmanskåren ställer sig dess väljare helt främmande inför. Man ser sig absolut inte som rasist även om man anser att begreppet mänskliga rättigheter är en floskel. Det är svårt att få dem att närmare förklara hur detta hänger ihop.

De flesta jag pratat med anser att människor faktiskt är olika mycket värda och att det inte är något konstigt med det. De ser sig som sagt ändå inte som rasister – däremot mig som mer eller mindre sinnessjuk som påstår detta.

Viktigt är istället att lyfta fram vilken extrem situation vi har som tar emot så många flyktingar, att resurserna inte räcker till alla och vi borde anpassa oss till andra europeiska länders nivåer.

Man är rädd för vad som ska hända i framtiden, man ser alla flyktingar som kriminella bidragstagare, utan möjlighet att försörja sig själva, och att vi inte har något ansvar för den situation som råder i exempelvis Syrien.

Flera gånger har jag fått frågan hur många flyktingar jag personligen har i mitt hem och brukar då svara med frågan vid vilken krigszon den som skriver så själv befinner sig. Man är också arg över att man upplever att man inte får säga att flyktingmottagande kostar pengar och resurser.

—

Här är några citat från olika trådar baserat på diskussioner med cirka 15-20 personer:

I vilket normalt land som helst skulle du dömas för landsförräderi och medhjälp till brott och samhällsomstörtande verksamhet.

Att du gör bort dig offentligt säger inte per se att jag gör fel i att avslöja din dumhet anonymt. Lallare!

Alla människor är lika mycket värda men vissa måste hållas i isoleringscell annars

Vi behöver inte fler arbetslösa bidragstagare. Dessutom har många av dem med sig en religion som inte passar här

Du tillhör de som som fortf. inte förstått att värdegrund är hittepå samt felöversatt från eng. 

Snart spricker Adolphsons rasistbubbla som bygger på felöversättning av de mänskliga rättigheterna

Hitler är alltså lika mycket värd för dig som moder Theresa

Alla på jordklotet har inte rätt till svenskt utbildningsväsande

Alla människor är olika värda i ett samhälle. Är samhället rasist då?

Fattar du inte vad Sverige släpper in? Massor av ISIS-anhängare, ”Sleeper cells” väntar bara på att slå till.

Människors lika värde är ett intetsägande påstående. 

Du ger bort mitt hus till afgansk getbonde och kallar dig god. Jag missnöjd. Du kalla mig rasist. 

Stalin, Mao, Muhammed, vad säger dessa dig dina förebilder?

Ännu en dumskalle, nu med namnet Adolphson

Fy fn vilken mega-rasist denna Adolphson är. Vadå ”människors lika värde”. Snacka går ju alltid. 

SD kommer att växa tills de får makten och sådana som du kommer att dömas.

Och så till sist min personliga favorit:

Du kommer att deporteras till ett land som betalar sina räkningar med kärlek och ”din mentalitet”. 

Tack! Kan jag resa i redan imorgon?

—

Det här med att Sverige i sammanhanget är så extremt har jag svårt att förstå. Vi har i Sverige, Danmark och Norge (Finland har delvis en annan historia) sedan slutet av 1800-talet fört en, i internationell jämförelse, progressiv lagstiftning med syfte att i det offentliga rummet gynna individens autonomi.

Ta kvinnans och barnens ställning i samhället, exempelvis. Äktenskapslagstiftning, rätt till skilsmässa, abortlagstiftning, rösträtt, har i Skandinavien, inte minst här i vårt land, de senaste 150 åren präglats av en samhällskultur som vill ta bort skuldbeläggning av individer (kvinnor och barn) och istället uppmuntra möjligheter till egen försörjning.

Kvinnan ska klara sig utan mannen, barnomsorg, ålderdomsvård, barnet har efter skilsmässa rätt till att umgås båda föräldrarna (vilket fortfarande är relativt ovanligt ute i världen), barnaga är kriminaliserat sedan 1979. Och så vidare.

Vi håller i detta nu på att förändra vår lagstiftning i synen på våldtäkt och även om vägen (i mitt tycke) fortfarande är lång ser man det på många håll i världen som en extrem lagstiftning.

Fråga Julian Assange, exempelvis.

Varför skulle detta inte gälla vår inställning till flyktingar och invandrare? Som jag ser det är det Danmark och Norge som går emot sitt stolta historiska förflutna som moderna och progressiva länder. (Finland borde skämmas).

Ja, flyktingmottagande kostar. Men genererar även intäkter. VA!? hör jag nättrollen vråla. HUR DÅ!? MOTIVERA DIG! KÄLLOR!?

Jo, det ger mig, och många andra, framtidstro. Och framtidstro är kanske den viktigaste tillgång ett land kan ha. Men det tankesättet är nog svårt för någon som är rädd eller drömmer sig tillbaka till en gammal värld att förstå.

Det här är ju inget man pratar med SD-väljare om på Twitter. Men jag efterlyser kontakt med någon av dem för att träffas och diskutera. Jag har ännu inte fått något svar. Många politiskt intresserade diskuterar gärna förutsättningslöst politik med okända. Men inte SD:s väljare, tycks det.

—

Fortsätter påhoppen får jag antagligen stänga ner mitt twitterkonto. Men det kan det vara värt. Jag kan ju alltid skaffa mig en foliehatt och öppna ett nytt konto i ett alias.

Neanderthalson, exempelvis.

Fermis och jag står fortfarande kvar och stampar på samma plats med den skillnaden att jag faktiskt funnit bevis på liv därute i cyberrymden.

Han söker dock efter intelligent liv och jag, som tolkar intelligens som förmåga till empati, konstaterar lite dystert att sådant nästan är lika sällsynt i cyberrymden som i universum.

—

Tips: Lyssna på programmet Konflikt om situationen för tiggande EU-migranter.

Demokrati och samhälle, Historia, Jämställdhet, Livsåskådning

Sex at Dawn – morgondagens jämställdhet

av adolphson

Jag är inte någon hejare på modern psykologi men nyligen läste jag något intressant.

Det handlar om evolutionspsykologen Christoffer Ryan som tillsammans med psykiatrikern Cacilda Jethá skrivit boken Sex at Dawn om mänsklighetens förfäders sexuella beteende.

Tillsammans driver de tanken att jämställdhet är grundläggande för ett sexuellt hälsosamt samhälle. Där kvinnor kan verka på samma villkor som män, och inom livets alla områden, minskar männens benägenhet för våld, förtryck och orättvisor.

Samhällen där fler än vissa män får fri tillgång till sex på sina egna villkor blir också mer ”sexiga” menar Ryan och Jethá.

Genom att studera en särskild sorts apor (samt jämföra med en stor del övrig forskning på sexuella relationer) har man kunnat iaktta en mer jämställd sexualitet hos aporna. Dessa har inte bara sex med en viss individ utan med vem man vill och tar gemensamt hand om flockens barn.

Vem som är biologisk pappa till vem är inte så viktigt.

Ryan menar att sexuell monogami inte är en naturlig mänsklig egenskap, och heller inte präglade urmänniskans sexuella liv, utan istället var något som uppstod först genom jordbrukssamhället:  

Förhållanden mellan män och kvinnor blev äktenskapsliknande först efter jordbrukets intåg. 

Den förhistoriska människan levde alltså mer som den studerade ap-flocken med en mer liberal syn på sex för alla individer. Alla i gruppen levde också socialt, sexuellt och ekonomiskt mer jämställt än i dag.

En förklaring till detta är att det fanns gott om resurser varför man inte behövde oroa sig så mycket för framtiden. När resurserna blir knappa hamstrar vi och blir noga med att bevaka det vi äger. Det samma kan sägas om relationer, hävdas det i boken.

Genom den neolitiska revolutionen börjar människan muta in mark, hem och ägande samt styra upp oss i en mer organiserad och hierarkisk myndighetsvärld. Genom detta krymper paradoxalt nog också utrymmet för individen och särskilt kvinnorna.

Sedan rullar det på genom årtusendena.

Det konstateras i boken att minst hälften av alla äktenskap slutar idag i skilsmässa. Varför är det acceptabelt att stapla äktenskap och uppslitande skilsmässor på varandra men inte allt leva i fria relationer utan att stämplas som promiskuös? Det kan ju aldrig vara bättre för vare sig barnen eller inblandade parter.

Boken ställer den retoriska frågan:

På vilket sätt är detta moraliskt överlägset i relation till att ha tre parallella förhållanden, utan några lögner?

—

När jag läser detta blir jag än mer övertygad om att en liberal syn på jämställdhet och sexualitet är bättre och mer effektiv än en socialistisk i stil med den F! står för.

Om detta kan man naturligtvis argumentera, men för mig är det helt uppenbart att en överhet inte enbart kan lagstifta fram jämställdhet utifrån kollektivets värderingar.

Varför? Jag har sagt det förr: kollektivets minsta beståndsdel är individen. Historien är full av exempel på hur det går när vänster/höger-kollektivet håller i taktpinnen.

Personligen gillar jag verkligen Gudrun Schyman som en karismatisk politiker. Och det står jag för. Men mina verkliga inspiratörer är Birgitta Ohlsson och jämställdhetsminister Maria Arnholm.

Mitt i alla stormvindar rekommenderar jag i all ödmjukhet den som tvekar, och oavsett vad du tycker i övrigt, ta dig 10 minuter och sätt dig in i vad liberal jämställdhets-politik står för. Jämför den gärna med F! eller V:s varianter.

Titta gärna också på vad FP faktiskt åstadkommit på området sedan 2006.

Sedan kan du göra ett fritt val utifrån ett större perspektiv.

Och det i sig är en god sak.

—

Länkar:

Birgitta Ohlssons hemsida

FP:s hemsida

Liberala Kvinnors hemsida

F!:s hemsida

Boken Sex at Dawn

Intervju med författaren av frilansjournalisten Fria Therén

Demokrati och samhälle, Jämställdhet

Rättshjälp vid bodelning

av adolphson

Det ligger en motion i riksdagen om rätten att erhålla rättshjälp vid bodelning. Den är ställd av socialdemokrater men även Liberala Kvinnor har diskuterat saken.

Den som utsätts för våld försöker ibland fly från källan till våldet. I våld i nära relationer handlar det om kvinnor som lämnar hemmet för att skydda sig och eventuella barn.

När flykten blir permanent, vilket ju i sig är något mycket bra, väntar nästa problem eftersom förövaren kan fortsätta göra livet surt för offret genom att driva frågan om bodelning.

Mannen, det är alltid en man, har kontroll över hus, ägodelar och tillgångar. Kvinnan och barnen hamnar därigenom i en svår situation.

Eftersom bodelning inte omfattas av den allmänna rättshjälpen vilket innebär att kvinnan och barn som flytt en våldsam situation i stort sett står på gatan med kläderna de bär som enda ägodelar.

Barnen har lämnat sina leksaker, kvinnan sina ägodelar, hos en person som sannolikt inte vill hjälpa till att nå en konstruktiv lösning. Sedan börjar en tillvaro på tillfälliga adresser och beroende av släktingars och vänners välvilja för överlevnad.

Hur detta påverkar skolgång, arbete, socialt umgänge och psykiskt mående kan man tämligen enkelt räkna ut.

Genom att lagstifta om rätt till rättshjälp vid bodelning skulle man komma åt detta rättsvidriga läge för en utsatt grupp i samhället.

Sannolikt, på gränsen till visshet, skulle andra samhällsresurser sparas i det längre perspektivet.

I förslag till beslut för motionen står det att regeringen ska se över möjligheterna för kvinnor att få rättshjälp vid bodelning men på Juristpunkten.se menar man sig inte känna till huruvida ett sådant beslut är taget.

Alltså gäller den gamla tingens ordning.

Jag förstår inte. Varför genomför man det bara inte? Vad kan möjligen tala emot? Vet någon besked?