Kategori: Mr Hyde/Neanderthalson

Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Sång och musik

En skägglös dundergud

av adolphson

Lagom till 100-årsminnet av Karl XII:s död skrev Esaias Tegnér sin kända dikt Kung Karl den unga hjälte, han stod i rök och damm…den kom också att tonsättas några årtionden senare och sjungs, hör och häpna, än i dag.

Vurmen för hjältekonungen, eller tokdåren om man nu föredrar det, tycks hur som helst svalnat på senare år. Min favoritfras i dikten/sången, som alltid får mig att brista ut i gapskratt, lyder annars Lugn stod han mot Europa – en skägglös dundergud. 

Vi har väl alla våra attiraljer eller attribut. Mitt skägg är min akilleshäl. Utan det går det som för Simson. Jag har burit det sedan tidigt 1990-tal och de få gånger de åkt av vankas alltid missnöje i hemmet.

Min fru säger förövrigt att jag saknar respekt för pengar. Som nyss när jag kom hem med en alldeles för dyr champagne. Jo, man skulle kunna tänka sig att det är säsong för dylik dryck så här års – men det är faktiskt inte skälet till att jag köpte den.

Jag bara gjorde det. Så hon har nog rätt, min fru.

Personen framför mig i kön fick visa leg. När det var min tur utbrast personalen – det var min favorit-systemperson – men det behöver inte du Fredrik! Jag replikerade muttrande att det utan tvivel måste bero på skägget.

Personal-personen höll med och berättade vidare upplysningsvis att så fort man fått silverstänk i skägget är man på andra sidan leg-gränsen. Om det vore sant skulle jag inte behövt visa leg sedan 13-årsåldern fortsatte jag lite småsårad munhuggandet vilket vid det här laget började dra till sig viss uppmärksamhet. Det tyckte han före mig, han som fick visa sitt leg, var roligt.

Annars är den bästa beställning jag gjort på Systemet när jag skulle köpa en massa skumpa till en fest. Jag köpte 20 flaskor av bästa märke – och ställde dit en Falcon Export.

Ja, frugan lär ju ha sitt å – svarade jag den frågande blicken. Nu var inte det riktigt sant men sedan dess verkar den där system-personen gilla mig.

Sedan skulle jag klippa mig. Frisören, trots min försäkran om att det inte på något sätt var nödvändigt, ägnade mitt skägg övernitisk hänsyn och vård. Stylism, klet, smet, sax, trimmer och rakblad. Plock och pet.

Det tog 10 minuter att klippa sig och en timme att fixa skägget. Jeez.

Det blev lite dyrare – men nu känner jag iallafall skäggvårdens inneboende väsen. Något jag klarar mig utan framgent. Jag längtar förövrigt till den dag mitt skägg är helvitt. Jag vet inte varför – jag bara gör det.

Den skägglöse dunderguden hade en häst som hette Brandklipparen. Inte minst efter kungens död blev hästen mytomspunnen. Den har fått en minnessten rest över sig någonstans i Västmanland.

Men det är inget mot Alexanders häst: Bukefalos. Världserövraren var så förtjust i den att han lät döpa en hel stad, Bukefalia, efter hästen. Bukefalia låg i dagens Pakistan men har aldrig lokaliserats av den moderna arkeologin.

Vare sig Karl XII eller Alexander hade skägg. Huruvida de var hästallergiker eller åt hästkorv håller jag för osannolikt. Lik är de allihop. Eller kanske stoff.

Situationer, tider och kulturer har olika traditioner. I vår tid kan en excentrisk miljonär sätta på sig jumpadojor i olika färg och komma undan med det medan den som bär tofflor utomhus knappast kan vara vid sina sinnens fulla bruk.

Det finns vissa saker man bara inte gör – som att halsa Blossa årgångsglögg direkt ur flaskan på en parkbänk i juni år 2017 eller retas med envåldshärskares hästar respektive skägglösa hakor.

Fel haka bläddra, hade fungerat bättre på Karl X Gustaf eller han med världens bästa namn: Adolf Fredrik. I dokumentationen om konung Adolf Fredriks död står att läsa: Hans Majestäts dödsfall har skett av indigestion av hetvägg (semlor), surkol, rovor, hummer, kaviar, böckling och champagnevin. 

Gott slut, säger man ju. Sällan har det stämt bättre in. Greve Gabriel Oxenstierna verkar iallafall varit en man med humor i det han noterade att det är ej att omkomma på det mest mest lysande sätt, utan att dö en prostdöd. 

Änte könsti, tänker jag samtidigt som jag blänger på den dyra skumpan och stryker med handen över mitt ännu så länge melerade skägg.

Mr Hyde/Neanderthalson, Resor, Skola

superanvändare

av adolphson

När jag känner mig lite oinspirerad eller inte är helt välplanerad (jo, det händer, även solen har fläckar) gäller det att låta fantasin flöda. Då kan jag exempelvis ikläda mig en lagerkrans, enligt bild nedan, sätta mig bakom katetern, förlåt, katedern (hej, gubbhumor!) och invänta tystnad, varefter jag ger eleverna följande uppgift: Koppla ihop mig med ishockey, Shakespeare, och Refaat El-Sayed. Någon utanför skolans värld som kan knäcka den nöten?

Uppgiften går ut på att illustrera poängen med association. För att kunna åstadkomma ett bra svar måste eleven dels känna till att den gode Refaat blev årets svensk 1985 men också att hela hans framgång som företagsledare föll ihop när det visade sig att doktorshatten var falsk. Lagerträdets väldoftande blad har prisats i årtusenden som något mer än bara en krydda. Dess namn, nobilis = förnäm eller ädel, antyder något om det. Redan under antiken gavs det ut lärdoms- och segerkransar av lager vilket än idag används vid högtidliga ceremonier. Årligen får nya doktorer vid svenska universitet en hatt och/eller lagerkrans vid promotionen. Jag har inte disputerat och prålar således framför eleverna iförd lånta fjädrar. Precis som Refaat, alltså. Vad händer med mitt förtroende? Annars tänkte jag med mitt exempel på Puck i Shakespeares En midsommarnatts dröm som emellanåt illustreras iklädd (inte endast detta, nej där gick måhända gränsen även för Shakespeare) lagerkrans. Och en puck har man i hockey, ju. Eller kanske inte Djurgården så mycket när de möter Leksand… Jag är medveten om att det vilar en obehaglig air av göteborgsvits över hela grejen – men ändå. Nöden har ingen lag.

En annan uppgift innebär är att problematisera begreppet gräns. Hur många gränser passerade exempelvis Columbus? Måhända en mental. Definitivt en naturlig i form av en ocean men kanske inte så många nationalstaters gränser, iallafall inte efter att han lämnat Barcelona och stävat västerut. Vad tyckte indianerna om att ett sydamerikanskt land döptes efter sjöfararen? Antagligen inte så mycket eftersom beslutet bokstavligt talat togs över deras huvuden. Men att kalla ursprungsbefolkningarna i i Syd- Latin- och Nordamerika för ”indianer”, det måste ju handla om tusentals grupperingar, ja, det har eleverna inga problem med att problematisera.

För att återgå till Göteborgsvitsen: Frölunda Indians – vad är problemet?

Vad annars nytt? Tja, vi har i kommunen fått en Superanvändare i Medvind. Det låter som en modern kommunal Columbus, gör det inte? På riktigt. Drygt att konkurrera på lika villkor med en sådan, tänker jag i det jag stretar på i snålblåsten.

Hur det var med hygienen ombord på båtarna som tillbringade månader och år på böljan den blå kan man ju möjligen spekulera i. Någonstans har jag läst att kineserna var så störda av européernas dåliga hygien att de lät bygga en hel ö för dem att vara på. Dit skickade man en delegation från fastlandet att göra upp affärerna. Sorry – du drog kortaste stickan – åk ut till lortgrisarna nu. Men glöm inte rökelsen!

Men jag gillar när folkhumorn slår till. Som nyligen när jag skulle handla bomullsrondeller på ICA. Hyllan ligger i direkt anslutning till avdelningen för intimhygien. Där uppstod något av en scen när en man stötte till en dam, av misstag får man förmoda, och skulle i sin ursäkt skämta till det lite. Ja, här var det inte så intimt sa mannen glatt. Damen synade honom uppifrån och ner och replikerade: Nej, och inte så hygient heller.  Dam VS man 1-0. Sen gick jag till kryddhyllan och köpte fel sorts krydda av märket Santa Maria varvid denna bloggpost får anses ihopvävd enär Columbus hela sitt liv var övertygad om att på sina resor nått den indiska östkusten samt att Santa Maria var namnet på hans båt.

Kryddor är ju det vi söker. Som metafor eller högst påtagligt. Och om det kan man tycka olika. Ialla fulla fall, för att citera den utmärkte cigarr-Bengtsson (så har vi fått med tobaken också vilken väl härstammar från Nya Världen) som jag tillbringade några timmar med i helgen, närmare en lagerkrans än Lagercrantz respektive en tappad lagerbladspåse i köttfärssåsen lär jag aldrig komma. Lika gott det, kanske.

(Nu måste jag verkligen skärpa mig).

Källor:

Nu tar jag, för omväxlings skull, en genomsnittlig elevs källförteckning:

Egna kunskaper

Internet

Mimers brunn

Flashback

Wikipedia

Foto, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Sång och musik

bild 21

av adolphson

…är tagen av Maria Klefbom.

Vad är det som händer?! Ägnade sig Adolphson åt utomparlamentariska aktioner back in the day?

—

Scenen är Stora Torget i Falun under den stora lärarkonflikten 1986. Lite senare på hösten ska jag och mina vänner åka och se Depeche Mode på Hovet vilka just återkommit efter en relativt lång tystnad med albumet Black Celebration.

(Det verkar förövrigt vara en trend just nu, för flera gamla 80-talsikoner, att åka runt på nostalgi-turnéer. Exempelvis The Cure, Madness, och jag fick just höra att Depeche kommer till Friends Arena i maj. Jag ska inte gå. Även om jag var ett stort fan då så är jag inte särskilt nostalgiskt lagd vad gäller musik – dessutom är det nästan aldrig originaluppsättningen i banden).

På bilden syns jag och Koffe hållandes i en banderoll. Under min syntpop-kavaj bär jag 2-3 skjortor – hela bilden andas klassiskt 80-tal. Åh – vad jag älskade den där kavajen! Strax bakom Koffe syns Jerker i sin mammas solhatt och bredvid honom Anders Berglund i påtaglig Howard Jones-frisyr. Jag minns inte hela händelseförloppet så jag bad en av dramats huvudpersoner, Tage, återge det. Om man bäddar får man ligga, som det heter. Jag kanske kan använda resultatet som övning i källkritik?

—

Skolstrejken 1896 – av Tage Widsell

Så här minns jag det i stora drag. Jag och Fredrik Eklöf var engagerade i Elevorganisationen och försökte som bäst dra igång en elevkår på Västra. Tror aldrig att det lyckades, men vi hade en på Lugnet så småningom. En liten en.

Det var på våren i nian, 1986, och det var konflikt kring lärarna. Kommer inte ihåg några detaljer alls, men effekten av en lockout eller en strejk skulle kunna bli att vi inte fick våra avgångsbetyg, och då var ju gymnasieintaget svårt att genomföra osv.

Fredrik ringde mig en eftermiddag och berättade upphetsat att Elevorganisationen manade till skolstrejk över hela landet i protest mot att elever användes som slagträ i konflikten. Jag tror inte att jag övervägde många sekunder. Det var liksom självklart: skolstrejk. Vi är med!

Men det skulle ju inte räcka med att Västra Skolan strejkade. Vi måste få med oss de andra högstadierna: Britsarvet och Hälsinggården och helst gymnasierna. I alla fall Lugnetskolan.

Vi övervägde att prata med högstadierna i Bjursås och Svärdsjö, men struntade i det efter att jag påminde om hur det gick sist jag och Mattis försökte sprida bra idéer där. Raggarkids sköt fyrverkeriraketer in i Svärdsjöskolans bibliotek för att understryka att några syntarkommunistbögnazister från stan (nåja) inte var välkomna här i byn.

Hur vi fick tag på folk på eftermiddagen minns jag inte. Men vi ringde och ringde och tjatade och diskuterade med en hel hög elevrådsordföranden och andra engagerade. Som jag minns det organiserades allt på en eftermiddag, men jag kanske tar fel. Det kanske gick en till dag emellan.

När allt var klart hade vi fått med oss elevrådet på Britsarvsskolan och jag tror även Hälsinggården samt Västra Skolan, vår egen skola. Lugnetskolan tänkte inte vara med på Elevorganisationens strejk (“de är ju kommunister!”) utan ordnade en helt egen strejk i sympati med lärarna.

Vi visste ju inte hur det skulle gå egentligen. Vi tryckte upp affischer och sprang runt i skolan och berättade att det skulle bli strejk på eftermiddagen och att alla elever skulle mötas på stora torget. Jag tror att det var kl 13.

Lärare och personal reagerade på lite olika sätt. En del lärare blev överförtjusta i att det hände något och hjälpte oss att sprida information och att kopiera affischer och tyckte att det som hände var en bra lektion i samhällskunskap. Rektorn informerade oss torrt om att elever inte har strejkrätt och att skolplikt råder. Några av lärarna var rasande.

Jag och kanske framför allt Fredrik hade ju en speciell status på skolan som de där hyperengagerade eleverna som ordnade så mycket saker. Ungdomens Hus, Operation Dagsverke. Strejk. Tydligen gjordes det lite banderoller också. Och sen tågade vi iväg från skolan och jag blev förvånad över hur många som hängde på.

Vi kom i god tid till torget och stod där och undrade om det skulle komma några fler. Jag minns den mäktiga känslan när eleverna från Britsarvet vällde ner från Åsgatan och vi visste att vi hade lyckats. Sen då? Det ropades lite slagord och viftades med plakat. Lokaltidningarna var där och tog lite bilder. Fredrik Eklöf höll ett flammande tal från rådhusets trappa med megafon i hand.

Sen började folk undra vad man egentligen skulle göra på när man strejkar. Någon kom på idén att alla kunde gå upp till Västra Skolans skolgård och bara hänga på gräsmattan ett tag i det fina vädret. Kanske kunde man ordna fram lite musik och så. Vi bröt upp och det var i alla fall ett par hundra tror jag som lämnade torget, korsade ån och rörde sig upp för Stigaregatan.

Det var där allt tog en otäck vändning.

Efter att täten passerat Falukuriren stod plötsligt polisen där, fast beslutna att bryta den olagliga skolstrejken. Ungdomarna kunde inte tro att något ont skulle hända utan ignorerade poliskedjan som spärrade vägen vid Sturegatan. När täten var mindre än 20 meter från poliserna öppnade de eld.

Skotten ekade, unga strejkare föll under kulregnet. Skrik i panik, skrik i vrede ekade mellan husen längs den smala gatan. Poliserna höll upp en stund, laddade om och fortsatte eldgivningen.

Jag såg en blodig elev från musikklasserna liggandes i skydd bakom några lik få höja sin trumpet och spela tonerna till Björneborgarnas marsch, varpå poliserna gjorde eld upphör och heilandes i klunga gick därifrån. Så slutade Skolstrejken i Falun 1986.

Alltså… mina minnen av det där med poliserna och massakern är lite luddiga. Som en partiledare för ett nutida kryptofascistiskt parti skulle säga: Jag minns ärligt talat inte alla detaljer. Jag kan ha blandat ihop det med någon annan historia.

Det kan också ha slutat så att vi alla samlades på skolgården, några gjorde tappra försök att hämta instrument och PA från skolan för att bjuda på lite musik.

Men att där, just där, gick gränsen för vad skolan kunde tolerera. Den förr så korrekte rektorn kom utfarande på skolgården och proklamerade att nu fick det faktiskt vara nog. På riktigt! Folk började väl skingras så småningom och kvar stod vi och kände oss rätt nöjda.

Och så slutade nog faktiskt skolstrejken i Falun 1986. Några av lärarna var mycket arga på mig och Fredrik och det tog ett tag innan vi togs i nåder igen.

—

Jag minns att det hela inte upprörde mina föräldrar särdeles. Far sa att jaså, så ni har strejkat. Ja, men det var väl bra. Mor oroade sig som vanligt för att jag skulle ha retat upp någon. Hon kände mig väl, salig mor.

Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Resor, Retorik, Spännande människor, Uppsala/V-dala

bild 20 – EvaåLH

av adolphson

Bild 20 föreställer undertecknad i egenskap av toastmaster, en syssla jag delade med toastmadame Sara Sigfrid, på LH:s och Evas bröllop i By år…2003. Sara och jag lyckades med konststycket att för evigt förknippa Thomas Ledin med detta brudpar då vi som lustig gimmick (en sån som i regel används på bröllop för att bortjaga den ofrånkomliga stelheten som finns i början på alla partyn där alla människor inte känner varann) för att äska tystnad använde en CD med Ledin som vi, varje gång det var dags, drog upp på högsta volym.

Det funkade.

På festen kvällen innan – till för oss bland gästerna som var hyfsat långväga och ännu unga – kände Malin och jag inte alla. Några gäster från Jämtland fick snart upp ögonen för min fru eftersom hon också är därifrån. De gjorde stor sak av att hon är från Alsen. Tjej, kvinna, heter stocha på jämtska. Tjej från Alsen uttalas följaktligen aschenstocha.  Det är, när man förstår sammanhanget, kanske inte så svårt att räkna ut vad de drack och varför de tyckte det var så fantastiskt att just Malin var där. Och eftersom jag var gift med henne var jag tydligen okej jag med. Det blev en sen kväll enligt principen when in Rome…

Brudgummens far är känd från TV (detta blir väsentligt längre fram). I somras gifte sig ytterligare en ur samma kompisgäng och jag höll ett tal då med. Förr var jag måhända mer nervös inför dylika tillställningar och hade alltid manus varför det gamla talet, det till LH och Eva, finns bevarat men inte det till Marcus och Anna från i somras. Man kanske borde återgå till manus av arkivmässiga skäl enär det talade ordet till sin karaktär är allt för flyktigt. Temat för båda dessa bröllopstal är en C-uppsats i religionshistoria.

—

Vackra brudpar!

När jag härom kvällen satt hemma och kollade på TV började en välkänd stämma säga intressanta saker varför jag istället kom att tänka på det här bröllopet som snart skulle infalla.

”Duuu Malin” sa jag (Malin är alltså min fru). Malin, som inte alls hade lust att störas mitt i ännu en ändlös monolog av Lars Adaktusson (som alltså var den kända rösten), svarade inte.

Jag framhärdade: Jo, jag undrar om får man hålla tal först på bröllop? För att få det överstökat, liksom. Jovisst, svarade hon, förutsatt man är präst, kommunstyrelsens ordförande, sjökapten eller brudens far. Vilketdera är du – det kunde ju om inte annat med hänsyn tagen till din och min fortsatta relation vara intressant att veta.

Ingen hjälp där alltså. Hon kunde ju lika gärna citerat Tyko Jonsson i julnatten. Hon  fortsatte: Men du kan ju dra den där menlösa och påhittade historien om att det i själva verket är din förtjänst att brudparet överhuvudtaget är ett brudpar, det vore ju typiskt dig.

Jag tackade för tipset och drog mig tillbaka in på drängkammaren. Hur var det nu det hela hade börjat…?

Faktum är att man än i dag talar om en av de mest begåvade trojkor som någonsin satt sin fot på teologiska institutionen vid Uppsala universitet. Vi var institutionens svar på Ville,Valle och Viktor, Helan och Halvan (och tersen) med flera.

Det vore emellertid fel i sak att påstå att LH uppnådde samma akademiska briljans som undertecknad och Marcus Löfgren (som också sitter här ikväll). Vi två, jag och Marcus alltså, publicerade storverk som ”Siouxindianernas religiösa liv i standing Rock-reservatet”. En klassiker i genren.

LH fick ibland hänga på oss stora, starka (teologie) studenter och tillsammans fick vi ihop rätt hyggliga alster i stil med ”Karl Marx och Sigmund Freuds religionssyn – en jämförelse” samt ”Ruth – en (gammal) kvinna i (gamla) testamentet”. Den senare var en framgångsrik icebreaker bland de kvinnliga kursarna.

Så här långt kommen i tal brukar brudpar i allmänhet skruva obehagligt på sig när en kompis (kompis och kompis förresten – typ nån typ som fått för sig att säga något…) som står och håller tal kommer precis hit där brudens och/eller brudgummens eventuella framfart i kärlekslivet före D-dagen ska avhandlas.

Men det blir inte mer känsligt än så här eftersom alla på teologiska institutionen, inklusive LH, betraktar sex före äktenskapet som något man inte behöver interpretera alls.

Kulturkrockarna i teolog-trojkan var omfattande. Jag minns särskilt när Marcus hade klippt en fiskmås med grillen i sin gamla gula Volvo 242:a som han pressat upp till  den otroliga hastigheten av 60 kilometer i timmen och nu just skulle göra processen kort med det arma kräket.

Då skrider en hulkade LH till kräkets försvar så som han så ofta plägar, och utropar: FÖRSIKTIGT! DEN KAN HA BRUTIT VINGEN!

Scenen på Norska Hydro i Uppsala är episk. Två killar spänner ögonen i varandra: en i boots, rutskjorta och cowboyhatt och en med rakad skalle, svarta strama kläder och Gandhi-brillor. En syn för gudar.

Vardag var annars att när jag och Marcus äntligen hjälpt LH att bostavera sig igenom gamla testamentet och han på 7:e dagen klarat tentan så var det dags för tentafest i bastun. Sedan rullade vi i allmänhet (cowboy)-hatt på V- dala.

Allt oftare fick jag med mig dessa bibliska hillbillys på V-dala. Killen är ju underbar – tänkte jag, dock inte, även om han var såväl under som överbar där, i bastun – honom måste jag locka till V-dala. Hur skulle nu det gå till?

Ja, det var ju inte särskilt svårt egentligen. Jag gav honom en vettig syssla i biblioteket, bad Eva att ställa sig i entrén och klippa med ögonlocken och se så där lagom äppelkindad ut som bara hon kan så var saken, så att säga, biff.

Kära brudpar – det återstår nu bara att summera upp läget – vad är det jag vill ha sagt egentligen?

  1. Lars Adaktusson håller långa monologer.
  2. Jag och Sara är toastmasters/madammer här i kväll
  3. Markus har bokstavligt talat fått en fiskmås i grillen
  4. Fiskmåsar har i regel samma färg som brudars klänningar men kvällens brud är till skillnad från måsen i Marcus grill (UNDVIK ONÖDIGA ASSOCIATIONER) vacker då som nu som alltid
  5. Man kan ta killen ur Norrlands nation men aldrig Norrland ur killen

Jag, Malin, Tomas och Sara önskar er allt som ryms i Tomas lyrik i ert fortsatta liv. 

—

Det var en kul helg. Ja, det var det banne mig. Och det var riktigt roligt att i somras träffa Marcus igen – och hans fru Anna. Det är egentligen alltid roligt att träffa lyckliga människor. Och angående bilden: nog sitter de många åren av 1990-talets välmåga kvar? Och förutom lite slätare hy har det väl inte hänt så mycket? Visst är jag mig lik i övrigt?

Snälla…?

Min fru säger iallafall att jag är stiligare nu än då. 😍

Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Skola, Språk

Flynneffekten

av adolphson

Jag vet inte om jag blivit smartare efter denna vecka. Något har jag lärt mig iallafall. Människor, grupper, reagerar på saker. Man bör vara försiktig och tänka efter när man diskuterar offentligt.

Inget nytt under solen, Adolphson. Du gör vissa människor arga: så skärp dig. Vissa gillar dig – fortsätt ta hand om dessa. Det stora flertalet vet inte ens att du existerar: så memento mori, grabben.

—

Flynn-effekten, namngiven efter en statsvetare, säger att mänskligheten med tiden blir smartare, eller som vi historiker uttrycker saken: varje generation är ett steg längre ifrån aporna än den föregående.

Det här ju ingen nyhet för vilken ungdom som helst. Frågan är dock hur vi mäter intelligens. Det kanske är andra saker som intelligenstest, som IQ, mäter: exempelvis självbevarelsedrift. Själv brukar jag mäta intelligens i termer som humor och empati.

Här kan någon intresserad läsa en intressant, om än med några år på nacken, artikel om Flynn-effekten.

—

För en tid sedan frågade jag Vildvittrorna om de skulle hänga med ut och spela fotboll. De lyfte ett gemensamt ögonbryn och svarade Lägg av pappa, vi är kulturtjejer. Nåja, jag sa inte kicka boll iallafall.

Även om jag håller deras kulturella utbildning högt så måste de också hålla på med minst en sport. Det är viktigt, tycker jag, att lära sig verka i ett lag. Och idrott är bra: en sund själ i en sund kropp, helt enkelt.

Så nu är det flöjt, friidrott, kör, orientering, musikalutbildning och, högst eventuellt, saxofon för Di Sma Under Jårdi. Vi är ändå inte en familj som skriver saker eller har papperslappar på kylskåpsdörren, nota bene.

—

Jag bad mina ungdomar att använda den nya läroplattformen Google aps for education förkortat GAFE eller GÄJF. (Detta med uttal är den stora striden i kollegiet – jag skämtade till det lite och funderade över huruvida en av cheferna heter LAFE eller LÄJF. Det blev, om inte en otrevlig så, en lite förvirrad stämning).

Jag har sedan rätt länge använt Google i jobbet på eget bevåg och gläds åt att skolan äntligen också gör så – samt, om sanningen nu ändå ska fram –  åt att ligga lite i framkant. Jag är ju trots allt humanist.

Kollega Paulsrud är den som leder det hela på NV och har infört konsultationstid för villrådiga kollegor kallat morgongaffe och lunch med gaffe(l) och kniv. Han tillhör GAFE-falangen. Själv har jag inte tagit ställning – givet att det är en engelsk förkortning.

Jag sympatiserar med göteborgsandan i hela grejen.

—

Eleverna svarar när jag i de sociala medierna ber dem logga in i den nya plattformen med konstiga emojis vilka uttrycker starka känslor.

Hjärtan och tårar och sånt. Jag minns att barnens mor berättat om en lärare hon hade som slutade när hen inte länge kunde förstå ungdomarna. Alltså när deras humor sprungit förbi vederbörandes.

Har min tid kommit? Är  det dags att dra på sig dinosaurie-kostymen och checka ut?

—

Jag håller på att organisera kulturresan till Stockholm (NV-studenterna får göra en sån varje år och det faller ofta på min lott att organisera) och vi är lite för många för att få plats en buss. Jag föreslog minibuss men chefen ville inte hyra minibussar som lärare ska köra mitt i natten.

Det har ju chefen rätt i – ändå kunde jag inte låta bli att i vändande mail undra att om inte minibuss så kanske en buss med väldigt små och många chaufförer kunde passa?

—

Innan jag somnade i går funderade jag över hur det egentligen är när Carolina KlÜft (sorry – jag vet inte hur man får fram ett tyskt y på tangentbordet så jag får väl fråga nån…Üngre) lagar potatis. Är det alltid klyftpotatis som serveras?

Och hennes mobil – det måste väl ändå vara en smartphone?

—

Apropå mat. Personalvård kan vara mer än att tillsammans med kollegor på SPA sitta invirad i en stor morgonrock, lyssna på panflöjt och få sina tår knaprade på av en massa väldigt små fiskar.

Så mycket mer.

Nej, jag fixar inte sånt. Varför inte låta oss fortsätta käka gratis i elevmatsalen? Det har testats här på skolan med utmärkt resultat: lugn, harmoni,  mindre/(färre) svin(n), nöjd bespisningspersonal, lärare  och elever.

Vägen till hjärtat går genom magen.

—

I helgen ska jag äta en väldigt god ost, har jag bestämt mig för. Och kanske, vem vet, plocka svamp med kulturtjejerna. Om inte agrikultur utbryter vid frågan…

Nej, jag måste verkligen sluta nu. Sorry.

Mr Hyde/Neanderthalson, Resor, Skola

Lärargalen

av adolphson

Några har efterfrågat detaljer kring min resa till en gala där jag inte fick något pris. Jag tackar för visat intresse: så här gick det till när jag nästan nådde mina 15 minuter av berömmelse.

I våras fick jag ett mail av vilket framgick att jag var nominerad till priset Årets Lärare/Lärarskapspriset. Det var såklart uppskattat men jag hade knappast tid att tänka närmare på saken eftersom vårarna är jobbiga saker för oss som undervisar avgångsklasser.

Efter en tid kom ytterligare ett mail där jag ombads motivera varför just jag skulle få det där priset. Nu var goda råd dyra – jag som aldrig gillat att tala om varför jag är bra på saker (förövrigt antagligen en åkomma jag delar med rätt många i detta vårt karga, avlånga land där generationer präglats av Jantes kärleksfulla smekning).

Jag är rädd att jag inte svarare helt seriöst eller genomtänkt. Därför blev jag förvånad när man hörde av sig ännu en gång med inbjudan och lät förstå att man verkligen ville att jag skulle närvara.

Mina chefer tyckte också¨att jag skulle åka varför jag plötsligt befann mig på en regelrätt gala på Nalen i smoking (fars midnattsblå från 60-talet som matchade illa med mina svarta frackbyxor och väst men det syntes inte i den dämpade belysningen inbillade jag mig), lackskor och hela baletten.

Det var trerätters, underhållning av bland annat Martin Stenmark och flera inspirerande föredrag. Utbildningsministern var där (så nu har jag träffat två sådana och bett båda avgå), Carl-jan Granqvist och Erik Brandberg var där (oklart varför).

Det var sammantaget en mycket positiv upplevelse och jag sympatiserar med initiativet. Kul också att bli nominerad av mina elever, ja, det värmde. Tack kära ni!

Här kan intresserad ta del av bilder från kvällen och Lärargalans egna sammanfattning.

Många kollegor har uttryckt sig uppskattande men de flesta har inte kommenterat saken. Några har till och med uttryckt sig lite nedsättande: Det där är väl inget eller det går väl inte att dela ut pris i lärarskap, heller. Och antagligen har de helt rätt därvidlag men det är också väldigt mänskligt att glädjas åt uppskattning.

Så jag gläds.

Men frågan är relevant: vad är egentligen en bra lärare? En som gör som chefen säger, en som eleverna av olika skäl gillar eller en som sätter höga betyg? Jag tror att med bra resultat avses nog å ena sidan antal godkända elever, å den andra snittpoängen (höga betyg).

Vad annat finns att mäta? Resultat på längre sikt, så som PISA, blir svåra att tillskriva en enskild lärare. Men i någon mån är det ju ett hantverk det här med pedagogik. Man måste liksom vinna ett förtroende och sedan bygga upp det hela.

Exempel: en elev måste kunna böja substantiv och verb korrekt för att senare kunna förstå det som följer i grammatiken. Därför kan man inte börja med svårare saker som kommer senare innan grammatikens grundläggande elementa är inlärda.

Har eleven inte grunden blir det fåfängt att försöka med det som kommer sen. Genvägar funkar sällan.

En lärare som som är tillräckligt insatt i sitt ämne och vill lära ut det – vilket är långt i från säkert i alla lägen – nöjer sig inte med att förklara enkla samband. Undervisning handlar som sagt om att bygga upp något från grunden. Det handlar om tid.

Läraren nöjer sig exempelvis inte, om hen är skicklig, med att tala om att det finns tre genus hos substantiven och några böjningar som är gemensamma för två av dem, eller möjligen för alla tre. För vad säger det?

Ett exempel med mitt eget ämne kanske passar bättre: När började egentligen andra världskriget? 1889, 1914, 1919, 1933 eller 1941?

Om man inte kan tänka sig ett världskrig utan Hitlers födelse, det första krigets utbrott, Versaillesfredens fastställande eller nazistpartiets födelse, Hitlers maktövertagande och störtande av demokratin, eller att världskriget faktiskt inte blev ett världskrig innan USA var med i det, så kan man problematisera frågan.

Det där är inget elever kan från början utan det hänger ihop med förmågor som byggs upp över tid.

—

Största delen av all tid står skolor tomma. Kan man använda byggnaderna mer effektivt för sitt syfte? Nå, det är en helt annan historia.

—

Relaterade blogginlägg:

Tårta

Lärare

Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Darwin award 2.0

av adolphson

Nu börjar de sociala medierna svämma över av lyckliga människor som klarat att genomföra Vasaloppets öppet spår. På söndag finns det sannolikt ett par människor i mitt flöde som stolt kommer att posera invid målet i Mora.

Alla dessa är naturligtvis jätteduktiga och värda all respekt för sin insats.

Sedan jag själv för ett par år sedan började träna mycket mer än jag dittills gjort har jag med jämna mellanrum fått frågan huruvida inte också jag borde ställa upp i någon tävling. Vasaloppet, Cyckelvasan, Lidingöloppet eller andra tillfälliga lopp över någon bro eller genom någon tunnel.

Men det kommer aldrig att ske. Det vet jag nu. För mig blir det ingen svensk klassiker, inget Vasalopp eller Vansbrosimining. Varför kanske någon undrar – jag som i många fall är en utpräglad tävlingsmänniska.

Jo, för det första tycker jag inte om att att anmäla mig till saker som ligger många månader fram i tiden eftersom jag inte kan överblicka mitt liv så långt fram. Vem vet vad jag har lust att göra den dag tävlingen går av sin stapel?

Jag behöver heller inte tävlingsformen som motivation för att träna. Den känsla motion medför räcker gott.

Vidare gillar jag inte folkmassor. Att betala pengar för att trängas med tusentals andra som rapar, fiser och i värsta fall orenar såväl här, där, som på sig själva och i värsta fall andra. Nej, fy.

När någon sprungit genom den aktuella tunneln eller över bron är hen som sagt att gratulera till sin genomförda prestation. Inte tu tal om det. Problemet för mig är att jag när som helst kan springa samma distans i en skog. Mol alena.

Istället för att stampa asfalt tillsammans med tusentals människor, istället för att utså deras ljud och dofter, väljer jag att susa fram över stock och sten ackompanjerad av fågelkvitter, barrdoft och min egen puls.

Det är liksom bara att öppna dörren från mitt hus och springa ut.

Enligt ovan förda resonemang känner jag mig som en vinnare och för att väga upp det vill jag, apropå skog, anföra något om mina julgransplundringar genom åren. Nuförtiden är det lite lättare att göra sig av med den uttjänta granen då det lokala elbolaget och hämtar den. Det är bara att slänga ut den när det är dags.

Förr, i lägenheten nere i stan, var det inte lika enkelt. Dels provade jag att bära ut den med resultat att det låg barr i hela lägenheten och trapphuset ända till midsommar.

En annan variant var att slänga ut den från balkongen med resultat att jag ändå fick en miljard barr innan granen var ute på balkongen samt att lika mycket barr hamnade på grannarnas balkonger.

En gång sågade jag upp den inne i lägenhetens vardagsrum och eldade upp delarna i den öppna spisen. Men det höll också på att gå överstyr då den knastertorra granen började tokbrinna.

Varje generation är ett steg närmare aporna än den efterföljande, heter det ju, så Vildvittrorna kommer säkert att lösa det här med träning  visavi julgranens återvinning. När allt kommer omkring verkar det dumt att anta något annat.

—

Relaterade blogginlägg:

Lawnchair Larry

Foto, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Sång och musik, Uppsala/V-dala

bild 11 – Beyond Thunderdome

av adolphson

Jag är uppvuxen i en sällskapsfamilj där saker och ting alltid firats med pompa och så mycket ståt som för tillfället ansågs lämpligt. Mina föräldrar var socialt engagerade. Far är med i Odd Fellows samt den mer lättsamma Morgonbadarklubben Badboys. Mor var medlem i Rebeckorna. Det var ofta gäster i hemmet och vi var regelbundet bortbjudna. Som barn upplevde jag fester med frack och långklänning, andra fester, barnfester och en massa annat kul. Far höll ofta tal på middagarna. När han var rolig blev mor glad och stolt. Själv sjöng mor gärna och fixade sånghäften till gästerna.

Jag fick tidigt en positiv uppfattning av denna typ av sällskapsliv, det har jag i viss mån fortfarande, och redan som barn började jag ritualisera umgänget med mina vänner. Först ut var en kvarters-brandkår vilket kom sig av att jag i oförstånd höll på att elda upp delar av världsarvet, sedan följde Astrid Lindgren-inspirerade detektivklubbar och idrottsföreningar. Det gemensamma var att jag alltid var ordförande och andra medlemmar fick dela på de trista uppdragen så som kassör eller sekreterare.

Under gymnasietiden hade jag och Jerra FBH. Föreningen Bröderna Hamilton – om nyttan och nöjet med alias. Taxin kommer direkt om du lockar med ett fint namn. Tillsammans med Jocke och Volbaz hade jag en fika-klubb med en tydlig dekadent livshållning. Jag var medlem i Falu Filmklubb, innehade styrelseuppdraget Galderredaktör i Dala Gymnasistförening – en förening som bland annat ordnar studentbalen varje år och i fjol fick jag vara högtidstalare. En sällsynt ära för en ur fiendelägret.

Tillsammans med Winge och Klas på västkusten startades under 80-talet NHSS, en drift med det brojlerstinna GKSS, där bokstavskombinationen, i dubbel betydelse, uttyddes Nedre Höviks Samfällighets- och sångarförening. Jag var den ende som sjöng medan de andra rökte starka cigarretter. Sällskapet byggde även hamnar för små elektriska båtar samt vårdade en 20 meter lång gräsgång genom ett buskage.

I Uppsala accelererade umgängeslivet och egentligen kan man se tillvaron som student i den stan som ett medlemskap i en stor klubb. I urval kan nämnas följande: Först startade jag, Thuresson och Nisse Gustav II Adolfs middagssällskap – inte av patriotiska skäl utan mer för att vi gillade mat och historia.

Jag valdes in i sällskapetFestivitas men blev inte särskilt aktiv. Några vänner på V-dala hade något år tidigare startat RS, Riktiga Styrelsen, och där fick jag vara med efter en kväll då jag lät mig få en smocka av en boxhandske. RS finns fortfarande. V-dala har även ett arkiv med en massa häftiga grejer. Där återfanns testamentet efter en viss lägenhetsinnehavare vid namn Billström. Givetvis startades punsch-sällskapet Billström att sammanträda under Landskapets sexa. (Landskap kallas nationens högsta beslutande organ). Lite senare blev jag invald i JuvenalOrden och det är väl i stort sett det enda sällskap jag fortfarande har viss kontakt med.

När jag flyttade hem till Falun och började arbeta fick jag via en vän till far en inbjudan till Frimurarna. Som religionshistoriker tyckte jag det var intressant men av olika skäl har jag lämnat denna förening. Ett medlemskap där är inte oproblematiskt. Få sällskap omges av så mycket myter och konspirationer som det. För vissa är det provocerande med hemliga klubbar och som politiskt aktiv är det omöjligt med dylika medlemskap.

Jag brukar skämtsamt säga att jag ägnade de första 35 åren av mitt liv till att gå med i en massa föreningar och sällskap och de resterande 10 att gå ur alltihop. Alldeles nyligen fick jag en förfrågan om medlemskap i SHT men väljer att avstå. Iallafall ännu så länge.

Det senaste sällskap jag bildat är MDP – Mat, Dryck Personlighet. Detta illustra gäng sammanfattar nog på ett enkelt sätt alla mina intressen och vi har funnits i 7 år nu. Jag gillar att umgås med människor, lära känna nya, att sjunga, underhålla och ha kul. Något, får jag väl tillstå, av det rituella finns väl kvar i mig. Men jag har inte tid att vara med överallt, längre. Dessutom är det inget billigt nöje.

Som en vän en gång formulerade saken: Jag är inte helt säker på att jag behöver ytterligare ett sällskap där man dricker sprit. Varvid jag tänker att det må vara som det vill med den saken men till skillnad från vissa fackförbund dricker man i de flesta sällskap jag någon gång bevistat alkoholen på egen bekostnad.

Sedan är ju sällan kvinnor med. Då blir det genast lite tråkigare, tycker jag. Ibland har de sina egna klubbar men det är tydligt för mig att detta är ett manligt sätt att umgås – och det tilltalar inte mig längre. Bristen på insyn (där det är så) kan man såklart också kritisera. Dragningskraften för sällskap, ordnar och föreningar tycks emellertid generellt ha minskat. Färre söker sig nuförtiden till den här typen av umgängen, medelåldern stiger och medlemsantalen minskar.

Jag går vidare i livet. Been there done that. Det går knappast att försvara slutna rum eller tillvägagångssättet att dela in medlemskap i klubbar efter kön. Men måhända finns det en poäng i att insvepa sig i okunnighetens slöja för den enskilda föreningen. För tänk om en, när en lättar på förlåten, upptäcker att det helt enkelt inte finns något där. Att det är tomt på innehåll. Lite som kejsarens nya kläder, ungefär. Nåja – det är trevligt att umgås med vänner ett par timmar över en välsmakande middag. Allt annat är i sammanhanget oviktigt. Fast kanske bättre oviktig än överviktig – på flera sätt.

—

Fotografi nr 11 (nedan) är taget vid RS 5-årsjubileum.

Foto, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Resor

Bild 9

av adolphson

Bild nr 9 är tagen strax efter tolvslaget nyårsnatten 2004-2005 i Lausanne, Schweiz.

Tideström, den förutvarande internationelle finansmannen, världsomseglaren, bestsellerförfattaren och projekteraren, nu återigen en internationell person i gulfen hade just installerat sig i stan för att gå en sällsynt exklusiv utbildning.

Den prestigefyllda skolans elever bestod av människor från världens alla hörn och som första händelse ställde man till med stor nyårsfest.

Tideström hade bjudit oss till Schweiz över nyåret och hade alltså oss som gäster på festen. Det blev en intressant kväll som helhet men jag nöjer mig med att återge en händelse.

Efter middagen hängde jag i baren och konverserade med nån som hette Nasser (det är ju den berömde presidentens efterlevande) och kom ifrån Egypten och lite senare diskuterade jag allsvensk fotboll med en britt och hans bortom räddning uttråkade fru. En kille från Tyskland anslöt sig till sällskapet och undrade artigt: So, what´s youre business mr Adolphson? 

Min engelska har väl aldrig varit briljant men den håller för salongerna. Nu hade jag tagit något glas (det var ju ändå nyårsafton), var mätt och kände mig behaglig till mods. Någon hade bjudit mig en god cigarr. Jag tänkte inte efter så mycket utan svarade melankoliskt:

Oh, my business is history.

Min mening var, som vanligt, att vara lite vitsig. Historielärarhumor. Jag var rätt nöjd med den till synes harmlösa repliken. Vad jag däremot inte uppfattade var att tysken tog mig på orden.

Vart jag än vände mig under resten av kvällen stod alltid någon vänlig själ redo att med deltagande min bjuda mig på vad jag än behagade.

Som det visade sig trodde man, eftersom ingen egentligen ännu kände någon då detta var första gången alla på utbildningen träffades, att jag tillhörde någon fin internationell finansfamilj på fallrepet.

Alternativt att min fina finansfamilj skickat mig till Schweiz för att få ordning på såväl mig själv som på mina konkursade bolag.

Ja, ja, det blev ett riktigt bra nyår och, även om nyårsdagen var lite tungrodd, för att underdriva, ett riktigt bra år med Dotter 1:s födelse som höjdpunkt.

Lustigt, men jag har en lite smygande känsla av att 2016 kan bli ett riktigt bra år det med. När allt kommer omkring verkar det dumt att inte tänka så. Om inte annat ska jag tillsammans med personerna på bilden + ytterligare någon vandra i Sarek.

Det är, som man säger i Jämtland, härligt att hänga med en grejter käring.

 

Mr Hyde/Neanderthalson, Retorik, Språk

Alla dessa samtal

av adolphson

Jag gillar språk, samtal – ja, kommunikation överhuvudtaget. Det slog mig just vilken väldig massa olika sorters samtal man egentligen hela tiden för med olika människor.

Hela tillvaron är en kontinuerlig dialog. Och den som slutar kommunicera blir på olika sätt ett problem för antingen sig själv eller omgivningen. Eller både och.

—

Jag har börjat gymma. Inte för att förvandlas till ett vandrande muskedunder utan för att jag äntligen kommit till insikt om att detta är bra för en åldrande muskulatur. En sund själ i en sund kropp, tänker jag.

Det finns åtminstone ett samtalsämne som man bör undvika på gymmet. Diskutera för allt i världen inte Kafkas Förvandlingen. För man vet ju liksom aldrig: det kan vara Gregor Samsa som står där mitt emot och lyfter skrot. Och honom vill man inte vara ovän med, liksom. Helst inte efter förvandlingsprocessen är fullbordad.

Det där var möjligen roligt för den litterärt bevandrade. Att när man diskuterar Kafka använda ordet Förvandlingsprocessen. Men det är inte ett samtal eller skämt för gymmet, således. En kanske kan snacka om Ernst eller nåt. Men undvik alltså Kafkas Förvandlingen.

—

Att marknadsföra sin skola är något som blivit populärt. Öppna hus och andra spektakel avlöser varandra likt pärlor i en svinstia. Nåja – det kan väl vara trevligt och nödvändigt, kanske. Men att inte få vara herre över sin egen klädsel är något som stör mig storartat.

Varför måste min myndighetsutövning utföras i en ful t-shirt? Ursäkta Fredrik Nilsson och alla andra involverade men förstå mig rätt: jag bär gärna t-tröjor och munkjackor med tryck. Hemma i trädgården, som undertröja eller i gymmet (se ovan).

Men inte på jobbet. Jag vill heller inte samtidigt om mina kollegor uppträda i offentligheten iförd uniform bestående av svarta byxor och vit skjorta av det enkla skälet att jag inte jobbar på Berns eller serverar på Nobelfesten.

Låt var och en bära sin egen klädsel, tack.

—

Nyckeln till att smälta in, integreras i ett samhälle ligger i språket. Därför har jag och kollegorna inlett en storoffensiv mot de/dem, var/vart, typ, ejenklien och andra språkliga styggelser.

Låt mig förresten ge följande berättelse från mitt senaste frisörsamtal som exempel. Frisören i fråga är bördig från Mellanöstern men behärskar svenska väl.

Jag: Gör mig snygg, tack.

Frisören: Det går inte.

Jag: Va?

Frisören: Du är ju redan snygg.

Jag: Kan vi förbättra det redan snygga till perfektion?

Frisören: Jag är frisör, inte plastikkirurg.

Ironi, humor i största allmänhet, samt sarkasm är ett tecken på integration. Om nu integration i sig är något eftersträvansvärt. Det är kanske bättre att behålla sin särart. Behållna särarter är bättre för personen liksom för samhället i stort, anser jag. Men även för detta krävs språkliga kunskaper.

Och det går. Man behöver inte vara Cornelis, men det går. Bara man försöker.

—

Julbordet är åter en snackis i kommunen.

Kommundirektören tog sig rätten att förbjuda arbetsdagarna att köpa alkohol till julbordet trots att man åt efter arbetstid, alltså på arbetstagarnas fritid. Kommunstyrelsen däremot unnade sig vin. För man kan ju inte skåla i julmust, hette det.

Det tog inte lång tid innan folkhumorn slog till. Lämpligt sätt att kommunicera? Tja, döm själv.

—

Och så till sist förälderns och barnets eviga kommunikation. Det gäller att diskutera med barnen på barnens vis och till kommunstyrelsen på kanslisvenska. Någonstans har jag lärt mig att man ska ha antingen ett eller tre utropstecken.

Men den stora missionen ligger i att få barnen att sluta säga typ i parti och minut.

 

—

I avdelningen modeformuleringar The Lady (barnens mor in sin yrkesutövning) avskyr kommer formuleringarna ta höjd för respektive i min värld rätt högt.

Det låter kanske inte så farligt att slänga sig med dylika formuleringar men man kan ju tänka sig hur jobbigt det blir i ett rundabordssamtal när en eller flera sätter sig på tvären genom dessa floskler.

Hur bemöter man dem?

Jaha – hur hög höjd hade du tänkt dig? Är du en myra eller giraff?  Är du hög eller heter du Karlsson och bor på ett tak? Är du inte direktör ska du vara försiktig med höjden du tar – det handlar också om storleken på fallskärm. 

Din värld? Är den TYP rosa, full av blommor, du är kung, Ernst fixar ditt kök varje dag och Dileva sjunger non stop?

—

Idag ska jag nog kommunicera så lite som möjligt. Jag ska lyssna på luciatåget och mest gå omkring och le. Sedan ska jag fixa fredagsmys till hemmalaget. Därefter ska jag uppträda med MDP-kvartetten på biblioteket.

Så nog kommunicerar jag, alltid.