Mr Hyde/Neanderthalson – Sida 6

Foto, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Sång och musik

bild 63 – min tredje tatuering

1 december, 20191 december, 2019av adolphson

Det är första advent och man behöver verkligen sin Otto denna dag. Iallafall om man vill bli ordentligt uppsjungen på morgonkvisten. Och dessutom är relativt kyrklig. Frågan är måhända om man är kyrklig för att man är kyrkokörsångare eller kyrkokörsångare för att man är kyrklig.

Vi har hursomhelst pysslat, fixat och trixat, flickorna och jag. Och åtminstone Dotter 2 och jag sjöng tillsammans i gudstjänsten. Tonåringen föredrog att sova.

Båda jag och Dotter 2 tittade avundsjukt på henne när hon sov så underbart gott som väl bara den som sover i Centerpartiets tishor kan. (För den som tror jag indoktrinerar – jag har försökt sno tillbaka den åtskilliga gånger men det är kört.)

Ta skiten, du, säger jag morgonsurt.

Det är i mitt tycke aningen frikyrkligt i kyrkan på första advent. Riktiga kyrkan, som jag sa i min oskuldsfulla barndom när skolan var på studiebesök i en frikyrka. Men det är också stämningsfullt och mycket musik. Det är en salig (!) blandning av barnkör, ungdomskör, seniorkör och ordinarie kyrkokör.

Ja, och så brasset. Man får inte glömma mässingen. Vilket drag! Särskilt gillar jag bongotrumman, eller vad det heter.

Åke har en slips med noter på. Han lyssande artigt när jag berättade om en munk som uppfann, eller standardiserade, notsystemet. Hette han Bonifacius? Minns inte. För Åke kvittar det lika.

…och så får man lufta folkdräkten. Jag älskar min Stora Kopparbergsdräkt (mer än min lusekofta) som är sydd av ett norskt fullblodsproffs för nästan inga pengar alls.

Sedan har vi ju den andra sida av mig. Den profana. Den som när detta skrivs dricker glögg. Den som inte alltid är helt seriös.

Men det är skönt att inte alltid vara så som huggen i sten, som jag brukar säga. (Eller det brukar jag ju inte alls det men jag säger det nu.) Att inte vara en stenstod ger mig verktyg för att hantera svåra stunder – som exempelvis en högtid som för första gången firas utan barnens mor.

Det handlar faktiskt inte bara om försvarsmekanismer, det är också fråga om livsåskådning. Den som mot förmodan följt denna blogg över tid har möjligen noterat detta återkommande tema.

En god vän, vi kan kalla honom Patric (för det heter han), ska stå värd för ett mycket litet, icke förty musikaliskt, julbord om några veckor. Han berättade i samtal härförleden att hans fru, vi kan kalla henne Ulrika (för det heter hon) gärna ser att det illustra (nåja) sångarsällskapet tar med sig sina fruar vid det om inte högtidliga så åtminstone trevliga tillfället.

Jag var tyst en stund och svarade sedan att det skulle jag gärna – men jag har ingen, tyvärr. Patric skrattade både länge och väl, för han känner min galghumoristiska sida så som insidan på sin plånboks myntfack. (Den gnidne jäkeln – vem använder mynt nuförtiden liksom.)

Nu är det dags att gadda sig igen. Here goes: min tredje tatuering. Jag ska tatuera FÖRSTA ADVENT på..få se..vänstra eller högra skinkan? (DU ÄR SÅ TÖNTIG PAPPA! Vänta till ni hör succén på badhuset…)

Ända sedan jag stod gudfar till Sixten vid hans dop i Svärdsjö bönehus har jag närt en hemlig dröm att uppträda som helvetespredikant. Där, i Svärdsjö, fick jag nämligen fritt lägga ut texten från talarstolen. Tankarna skenar – tänk om. Hade jag gjort väl i från mig som domedagspredikare? Har jag valt fel karriär? (Med karriär avses i det här fallet egentligen ingenting.)

Tänk om…(bilden är gammal och beskuren. Liksom jag. Äh vad säger jag? Jag är vare sig det ena eller andra.

Jag har inte skrivit många profana snapsvisor i mina dagar men den här skrev jag en gång till det illustra (nåja) sällskap till vilket refererades ovan. Det aktuella sällskapet gillar den – och inte minst på första advent kan den få illustrera den sida av mig som inte är huggen i sten.

Den dominerande, skulle man kunna säga.

(Vilken sida som faktiskt är huggen i sten är faktiskt inte helt klarlagt. Men om inte annat så för tatuerarens skull får vi hoppas på framsidan.)

Nja, jag vet inte. Min allra största prestation anser jag själv vara att vissa människor faktiskt trivs i mitt sällskap. Så som mina barn. Så som mina vänner. Och en del andra, vad det verkar. Under sådana omständigheter är det min förbaskade skyldighet att helt enkelt trivas tillbaka.

Churchill, som jag gillar att citera, sa ju en gång (ungefär) att det faktum att man har fiender visar att man då och då stått upp för sin övertygelse. I veckan fick jag ett varmt handslag och många uppskattande ord av den lokale Sverigedemokraten (som sitter där jag sitter).

Nå, det är inte så konstigt. Han råkade i knipa i debatten på grund av en felangivelse som härrörde från mig. Ingen, oavsett politisk uppfattning, ska oförskyllt hamna i knipa på grund av mig. Så jag löste det åt honom.

Och med den argumentationen får nog också min tredje tatuering ännu låta vänta på sig.

Ha en synnerligen god advent och vidhängande december!

Post scriptum: Advent betyder ankomst. Får jag föreslå ett mer standardiserat samarbete mellan religionen och SJ?

relaterade blogginlägg

min första tatuering

min andra tatuering

Foto, Historia, Mr Hyde/Neanderthalson

#ludditer

3 oktober, 20194 oktober, 2019av adolphson

Det här med konservatism kan emellanåt ta sig märkliga uttryck. Konservativ eller utvecklingsfientlig – gränsen är ibland svår att upptäcka. Ofta är det om olika varianter av dessa märkliga konservativa/utvecklingsfientliga uttryck som historien lär oss. Kanske är konservatism hemligheten bakom varför så många ur LO-kollektivet röstar på SD eller kärnan bakom uttrycket att man inte kan lära gamla hundar att sitta.

Det är lätt att vara efterklok när man tittar i backspegeln.

Ludditerna var en grupp arbetare i England som under det tidiga 1800-talet protesterade mot de samhällsförändringar som kom genom den industriella revolutionen. Inte sällan protesterade de genom att slå sönder moderna maskiner på sina arbetsplatser. De gjorde så därför att de kände sig hotade av den nya tidens olika landvinningar.

De gillade inte Spinning Jenny, helt enkelt. (Förövrigt vore det väl en intressant uppgift för mina elever – diskutera Spinning Jenny – UR ETT GENUSPERSPEKTIV! Det blir bra. Så får det nog bli.)

Rörelsen var uppkallad efter en viss Ned Ludd. Det har påståtts att Ludd var en påhittad figur – att han aldrig existerade i verkligheten. Rörelsen behövde tydligen uppfinna en ledare bakom vilken man kunde få utlopp för sitt missnöje. En ny, påhittad, ledare för en grupp som ogillar förändringar. Det är närmast poetiskt. Men jag är inte närmare insatt i omständigheterna kring Ned Ludd.

Ludditerna var noga med att enbart gå loss på maskiner och material – allt våld mot människor var strikt förbjudet. Med något undantag höll de sig också till det.

Idag avses med termen någon som motsätter sig teknisk, eller annan, utveckling i största allmänhet. Jag tror att det bor en liten luddit i oss alla och frågan jag ställer mig är huruvida man ska bejaka eller förkasta denne sin inre luddit. När det exempelvis kommer till nya digitala läroplattformar är jag personligen as much luddit as the next guy.

Junior frågade mig nyligen vad jag anser om OP Anderssons och Härnö Gins tilltag att blanda sina respektive drycker och ge ut som ny dryck. Lite som Black orange, (till de unga: inte att förväxla med en amerikansk tv-serie om ett kvinnofängelse) ungefär. Vad jag svarade?

(emoji som kaskadkräks).

Moget.

Och apropå junior. Arne har gått ur tiden. Jag visste att det bara var en tidsfråga innan han skulle skeva ur:

Och så där fortsätter det. Länge. Men det är rätt kul, faktiskt. Och hans känslor är, i fall nu någon till äventyrs skulle undra, helt äkta i frågan.

Far avskyr datorer. Ett ömsesidigt hat mellan man och maskin råder allt sedan han gick en datakurs på 1980-talet (ungefär samtidigt som vissa märkliga individer drack vederstyggligheter som Black Orange) och olyckligtvis råkade omformatera hårddisken.

Jag har också tidigare nämnt konversationen mellan en banktjänsteman och far:

Använder du internet? Så du kan få internet-bank?
Nej, det är internet som använder mig…

Men vokabulären smyger sig in. Far kallar nämligen numera den nedersta lådan i sitt skrivbord för ”datorn”. Inte utan stolthet brukar han skrävla för sina bekanta om att ”räkningarna förvarar jag i datorn – det blir mycket enklare så”. I verkligheten innebär processen att jag kommer hem till honom och hämtar räkningarna ur hans låda och betalar dessa åt honom – via min dator. Eller strängt taget via min telefon.

Far såg förövrigt med stor misstro på nymodigheter som mikrovågsugnar och VHS för att sedan vara den främste att ivra för att filmen måste vara tillbakaspolad innan den lämnades tillbaka. (Till de unga: jag orkar inte förklara.)

Jag blir uppläxad av Vildvittrorna. Jag måste sluta vara så oseriös, anses det på familjerådet, ialla fall när det gäller viktiga grejer. Det ska tydligen (inte) skaffas hund. Problemet är att hunden förr eller senare blir gammal och vägrar sitta som vanligt folk.

Jag vet inte om jag nu förbundit mig att köpa en hund som heter som vår nyss avgångne utrikesminister eller som ett tämligen värdelöst stavningsprogram. Kanske borde vi istället köpa en hamster och kalla den T9.

I en annan tråd diskuterades nyligen begreppet konservatism och det hänvisades än hit, än dit, än till Burke och än till andra grejer. Den konservative beskrevs som en försiktig general vilken vill lära av det förflutna för att forma framtiden.

Håhå – jaja.

Vissa grupper i samhället kallar sig gärna konservativa och strävar efter att återskapa ett Sverige som enligt min mening aldrig funnits. Andra ägnar sig (överdrivet) mycket åt stävan att vara först med det senaste eller, som ofta i politikens värld, att själva leda en förändring.

Förändringen kommer vare sig vi vill det eller inte – det är en naturlag. Ibland är den välkommen, ibland inte. Och aldrig är vi helt överens om vilket.

Hur jag själv tänker? Difference is good. Huruvida detta är ett argument för eller emot en jycke låter jag vara osagt. Den kända bilden nedan är hursomhelst tagen på Femte avenyn i New York år 1900 respektive 1913. På den första syns ett bilekipage inringat. Tretton år senare är rollerna omvända. Utveckling?

Bildresultat för bild 5:th avenue 1900 och 1913

Utvecklingen går fort nu – och ludditerna synes vara starkare än någonsin beväpnade med sina murar mot Mexiko och Brexit-planer. Men jag tror det löser sig för, som jag återkommande, med Sten Selanders ord, brukar säga:

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män

Källor:

Bonniers lexikon (Äpplet)

Relaterade blogginlägg:

Anakronism

Holmenkollen

bild 15 – dinosauriens längtan

Film och TV, Mr Hyde/Neanderthalson, Sång och musik

spinna, spann spunnit

4 september, 201918 augusti, 2024av adolphson

Jag börjar med ett litet rim funnet och skaldat under den, sedan flytten, nya rutten till och från min arbetsplats. Turen tar mig dagligen längs med Svärdsjögatans backe som en personlig variant av fångarnas kör, suckarnas bro eller Sisyfos ständigt pågående arbete. (Nej då, nej då. Jag gillar att gå, cykla och i förekommande fall även springa både till och från mitt arbete.)

Any how. Here goes:

Elcyklistens skjorta är torr,
min egen gnistra och glimma.
Måste jag köra begagnad For(d),
eller kanske cykeln trimma?
Annars vandra min tysta ban,
uppför backen, sur som fan,
sadeln gnussar på baken.
Detta är väl egentligen hela saken.

Apropå cykel, förresten. När jag häromdagen tog mig ut ur läroverkets lokaler, för att över lunchen lapa något av den sol som sensommaren ännu emellanåt välsignar oss med, upptäckte jag en liten folksamling runt min cykel.

Jag gick dit, nyfiken på vad som orsakat uppståndelsen. Oaw – kolla magisterns cykel! Fan vad retro. Och så den ivriga, nästan bedjande, frågan som viskades till mig när jag anlände: Är det bara tre växlar också?

Något stött svarade jag att detta är en modern, och ännu viktigare: funktionsduglig, cykel. Den tredje billigaste prisklassen (nerifrån räknat) år 2000, faktiskt. Den should do the trick, helt enkelt.

Jag har så här inledningsvis på terminen funderat ut några kluriga provfrågor, att slänga in under året. Bäste potentielle läsare – kan du svaret?

Vad är det för anrikt i Iran som inte luktar som en amerikansk, ofta sminkad, rockgrupp? Använd i ditt svar på ett adekvat sätt ordet uran och koppla ihop det med billiga, nordliga, kor.

När man talar om trollen står de i farstun – är troll därmed att betrakta som lobbyister? Eller är måhända alla lobbyister i själva verket troll? Motivera.

Jag funderar på att arrangera en melodifestival på temat faluband man (möjligen) minns enligt principen ”Så ska det låta”. Men jag kommer att kalla det Fritidsgårdarnas estradafton för att få lite schysst lokal 80-talsfeeling.

Där ska de berömda faluartisterna, som Sabbaton, Ernst Rolf, Helena Munktell (hon som skrev ”Sverige i sikte”, du vet) Trollrock och Jakob Hellman blandas med utanför kommungränsen mindre välkända klassiker som Elda med höns, Arvid Tuba, Dogmatiskt, SKB, Parkas pop och så mitt eget band The Blodkorvers. Som extra lök på laxen tänker jag bjuda in Njurmännen och En halv kokt i folie.

Det kan bli bra. Hur bra som helst. Eller hur?

Patric har, för kännedom, en gång faktiskt bjudit mig på lax med lök på.

Vid en internationell utblick kan jag konstatera att skådespelaren Kirk Douglas fortfarande lever. Han är typ 103 år. Aktiv mellan 1946-2008. Jag funderar på att titta igenom hans filmer, igen.

Det finns några till i samma liga, som min favorit Christoffer Plummer född 1929 och, förstås, Clintan född 1930. Den senare är för övrigt fortfarande aktiv både som skådespelare och regissör.

Det finns andra som inte åldrats lika väl. Som Robert de Niro. Men han har ju vid en jämförelse ännu några år på sig för att skärpa till sig.

Kampen med tonåringen går vidare. Jag antar att en pappas oro kan bli lite påträngande ibland. Än så länge vill man dock inte vara utan min lilla morgonshow – det är roligt att se hur de små (nåja) förgäves försöker hålla emot för att till sist brista ut i ett gapskratt så flingorna flyger all världens väg.

Det är nog det som är grejen – man får aldrig sluta brista ut i gapskratt. Gapskrattet hjälper mot det mesta. Länge leve gapskrattets gyllene konst. Härmed ordineras ett sådant. Ett gapskratt om dagen håller doktorn borta från magen.

Trevlig helg!

Dagens musik

Relaterade bloggonlägg:

And the Oscar goes to

And the Oscar goes to II

The Blodkorvers

Foto, Historia, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Spännande människor

bild 58 – bridge over tw

17 augusti, 201918 augusti, 2019av adolphson

Ett citat från Bodil Malmsten som jag gillar lyder

sträva efter det enkla, det svåra kommer vi ändå inte ifrån

Teologen och historikern Ericus Olai har ibland angetts som den svenska historieskrivningens upphovsperson – antagligen eftersom hans skrifter ofta förhöll sig hyfsat neutrala till olika maktfaktorer i omgivningen. Han anses vara en av de viktigaste källorna till Sveriges historia från 1300- och 1400-talen men om honom som person är inte mycket känt. Historikern Erik Lönnroth skrev 1961

Är han den doktor Erik, som 1486 fick pantsätta sin hatt hos Arboga byfogde, är ett tragikomiskt missöde i hans sista ålderdom det enda mänskliga smådrag av honom, som blivit bevarat åt eftervärlden.

Jag vet inte, ska man lämna något efter sig är väl ett gäng tragikomiska missöden inte det sämsta?

Greve Moltke log två gånger: på sin svärmors begravning och när han såg Vaxholms fästning

Hur har sommaren varit, då?

Detta är väl den vanligaste frågan jag fått på sistone. Jo tack, den har varit bra. Och relativt vilsam. Flyttlasset gick två dagar innan midsommar varefter jag låste dörren och åkte till Stockholm. Att fira midsommar utan henne kändes outhärdligt så jag besökte istället min gamle vän Daniel som sedan några år lever ensam. Han och hans nya vän bjöd mig på en båttur i skärgården.

Därefter klev jag i land och träffade släktingar och andra gamla vänner.

Efter återkomsten till Dalarna blev det en tur till Tibble, igen.

Därefter gick färden till Örebro tillsammans med junior och alla tjejerna.

Det lär finnas ett vattenland i Örebro. Eller var det vattenhål? Själv bjöd jag in till kulturhistorisk vandring i slottsmiljö – men den fick jag företa ensam. Domage.

Bron över öret – i dubbel bemärkelse. Eller Suckarnas bro om man så vill

Slottet har jag sett på bild många gånger. Nu var det äntligen dags – allt medan junior led tusen dödar på något som kallas waterworld. Pommes frites hade man på badlandet, givetvis. Inte på slottet. Det är skillnaden.

Jag har det lite svårt när man spexar till historiska miljöer – men låt gå

Efter slottsvistelsen vandrade jag runt lite i stan – och träffade på Röda Korset.

Åter i Dalarna laddades det om för Söderbärke, a.k.a pärlan vid Barken, för att traditionsenligt fira Fredrik/Margareta-dagarna.

Efter att pliktskyldigast packat upp någon flyttkartong eller två var det åter dags att bege sig ut på vägarna – denna gång för besöka framsidan. Först Tivanders i Göteborg/Mölnlycke och därefter Styrsö.

”Goestan” gjorde verkligen skäl för smeknamnet.

Nästan lika gulligt som random barnbild – jag hann träffa Klas och Henrik igen!

Totalt sett, på grund av andra vuxnas oerhörda vänlighet, besöktes Liseberg inte mindre än tre (3) gånger. Jag vägrade de efterföljande två. Efter att jag fått min milkshake är jag liksom klar. Så inte döttrarna, tydligen.

Det är något med nöjesfält, något som jag inte gillar. Är det masshysterin? Känslan av att plötsligt betrakta världen från insidan av en gigantisk sockervadd? Att det kostar plenti? All of the above?

Det är något skrämmande med nöjesfält. Det är kanske Kings fel?

Nåja, huvudsaken är ju att barnen har kul. Men jag kan ju, som bekant, också spexa till det ibland – ge mig bara en lustig hatt och jag slår världen med häpnad! Alldeles gratis!

Varför en tonåring aldrig kan vinna över mig 1

I fädrens spår. Styrsö är alltid Styrsö – om än med lite nya hus här och där. I Halsvik märks dock relativt lite av tidens obarmhärtiga rand. Man tittar ut och fylls av ett inre lugn – men också av vemod. Den är bitterljuv för att jag delat vyn med så många som inte längre finns annat än i minnet. Som mormor och morfar, mamma, moster, syster, kusin och… hon.

En alldeles fantastisk sak med Styrsö är att springa på öns naturstigar för att avsluta rundan med att kasta sig i havet. Då lever jag. Då njuter jag.

varför en tonåring aldrig kan vinna över mig 2

Skulle man plötsligt få för sig att man lever för sunt är det bara att say the word så står han där redo att med ett inställsamt grin servera fin- respektive fulgin, cigarr eller så.

Det är lustigt, när det är vackert på västkusten slår det mycket. Inte allt, men mycket. När det är uselt väder är det väl som eljest. Då går man in i ett partytält där allt det goa och fina fortsätter. Släkten från Styrsö Tången bjöd in och släkten kom – från stan, från Halsvik, från Kössö (Köpstadsö). Kössö syd ligger för kännedom på Mallis, fick jag lära mig denna kväll. Bland mycket annat.

släktkalas på Viktorsgården (mammas morfar hette ((också)) Viktor

En kollega gjorde mig nyligen uppmärksam på krisens fyra faser – chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. Den här sommaren har jag ägnat mycket tid till eftertanke. Jag har också sökt så många olika samtalspartners som möjligt för att få perspektiv och råd. Jag har med flit utsatt mig, oss, för i stort sett alla saker vi brukat göra under somrarna (med undantag för fjällvandring) för att denna sommar för första gången uppleva allt utan henne.

Teorin är att det ska bli lite lättare nästa gång. Det är teorin, det.

En annan vanlig fråga är hur mina flickor mår. Samma sak där. Jo tack, de tar det ännu så länge mycket bra även om jag inser att det kan komma reaktioner längre fram. Jag själv känner smärta över mycket – ibland annat när det inte pratas om henne i sammanhang där hon förr varit ett naturligt inslag.

Men det är väl så det är.

Jag har redan ställt in rätt så många saker med vänner och bekanta och för det är jag uppriktigt ledsen. Men jag har det tungt nu. Det mesta är över, tiden är plötsligt fri, alla exceptionella måsten utförda – och det är väl då de kommer, demonerna.

Jag är ännu i reaktion/bearbetning, förstår jag. Jag vill mest krypa upp i soffan med en god bok – och det tänker jag så långt det är möjligt också göra. Men endera dagen är jag väl på banan igen, kan man väl hoppas. Men just nu drar jag långsamt, men resolut, i handbromsen. Jag kan inte kosta på mig att bli sjuk, också.

Hm – something is rotten in the state of Denmark

Döttrarna kommer först, alltid är det så.

Jag har under sommaren i allt väsentligt strävat efter att följa Bodil Malmstens uppmaning och lär fortsätta göra så. Livet är fullt av såväl tragiska som komiska livsöden så det är bara att tangle on och göra det bästa av sin stund här på jorden (som Fuglesang och Armstrong möjligen sa).

Det finns trots allt så mycket fint, varmt, gott och bra att glädjas åt. Det pantsätter jag härmed min hatt i Arboga på!

relaterade blogginlägg:

Greve Moltke

Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Språk

övermaga

22 februari, 201923 februari, 2019av adolphson

Vad betyder egentligen adjektivet övermaga? Mor brukade ibland använda det det när hon pratade om och till mig, minns jag. Det hela kanske hänger ihop med att vår granne på 1970-talet kallade mig för ”den lille riksdagsmannen”.

Övermaga är en term som förekom inom den medeltida juridiken. Senare, på 1600-talet, ansågs det höra till ord som ”ej brukas må, emedan de äro okunnuge”, alltså som uppmaning att inte använda ord vars innebörd man inte förstår. I dag betyder ordet ”övermodigt självsäker” eller med andra ord: dumdryg.

Intressant utveckling.

Men den medeltida juridiken, då? Jo, den ursprungliga betydelsen syftade på någon som inte kunde klara sig själv (men som antagligen ville det och därför försökte låtsas vara större än hen verkligen var), ungefär som i våra dagars omyndig eller minderårig.

Den språkliga utvecklingen av övermaga kan sålunda sägas gått från ”omyndig, barnslig, omogen, oerfaren” till ”ungdomligt överlägsen, naivt självsäker, uppblåst, pretentiös, förmäten”.

Jag lämnar analysen till mer skickade att göra.

När jag var barn, jag kan väl gått i andra klass eller så, åt jag av misstag upp min klasskompis Hannas matsäck under en skidutflykt till Samuelsdal. Vi hade likadana ryggsäckar, nämligen. Att hon hade kaviar och jag ost på våra respketive mackor var inget jag reflekterade närmare över i stundens begivelse. När misstaget väl uppdagades erbjöd jag henne istället min matsäck men den ville hon inte ha.

Hon menade säkert inget illa. Hon var blyg och jag var rätt ny i klassen. Kanske hatade hon ostmackor, vad vet jag. Men jag minns ännu tydligt den där säregna känslan det hela lämande efter sig – att känna sig försmådd (hon ville ju inte ta emot mitt erbjudande) och som förbrytare (jag åt ju hennes matsäck) på en och samma gång. Den känslan dröjde sig kvar rätt länge (upp emot fyrtio år – eftersom jag minns den ännu) samtidigt som det egentligen inte fanns någon att skylla på förutom mig själv.

Är det månne på det viset Donald Trump känner sig? Är det känslan bakom populismens frontfigurer vi funnit? Tänka sig.

Det är söndag förmiddag, dagen efter mello. En skål med med godis från gårdagens frossa står ännu kvar på TV-bordet. Jag vaknar av Dotter 2:s stränga blick.

Pappa. Det här är ansvarslöst. Hur kan ni lämna en skål med godis framme när det finns barn i huset!?

Untouchable.

Den är så välkänd att man nästan automatiskt kan avfärda den som faktoid, legenden (?) som lär oss att Marie Antoinette ska ha ha uppmanat den svältande, revolterande franska befolkningen att ta en kaka för att bota hungern.

Hur det än är med den saken så idag gör de fattiga bokstavligen det. Det är den (ekonomiskt sett) svagare delen av världens befolkning som äter på Donken och konsumerar halvfabrikat och läsk.

Den välmående övre medelklassen och eliten för all del, hänger istället i sina stora frotterade morgonrockar på span, låter små fiskar i bassäng käka skinnflagor från deras fötter, lägger gurka på ögonlocken, smetar lera i ansiktet medan de gladeligen sätter tänderna i sin morotsjuice och ångkokta tång doppad i citronvinägrett – allt detta medan panflöjten långsamt vibrerar i den diskreta HIFI-anläggningen.

År 2014 var 2,1 miljarder människor i världen överviktiga och 850 miljoner undernärda. Jag har varit inne på det tidigare – övergödning är på ett generellt mänskligt plan farligare än undernäring.

Halva mänskligheten förväntas vara överviktiga år 2030. Cirka en miljon människor dog av svält år 2010 medan tre miljoner dog på grund av orsaker som på olika sätt hänger ihop med fetma. När Kina och Indiens medelklass börjar flyga som sin svenska motsvarighet och deras lägre medelklass börjar käka på Donken – ja, då (om vi inte redan är där) ska ni få se på fan.

Jag påstår, föga förvånande och kanske lite dumdrygt, att mänskligheten mer och mer börjar bete sig lite övermaga. Och den där obehagliga magkänslan, den som kommer sig av att man oreflekterat glupar i sig någon annans matsäck, får oss måhända att välja ledare som Trump.

Sett ur det perspektivet ser det inte bra ut.

Men hörrni, det går att göra något åt det. Tänk om det är med oss människor som med ordets definition, tänk om vi gått från att vara omyndiga, barnsliga, omogna, oerfarena till ”ungdomligt överlägsna, naivt självsäkra, uppblåsta, pretentiösa, förmätna.

Då följer ju därefter mogenhet, ansvarstagande och seriositet.

Så låt oss!

Källor:

Språktidningen

Harari, Homo Deus (sid 13)

Film och TV, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Politik, Språk

julgran och bortom

14 februari, 201915 augusti, 2024av adolphson

Snön smälter långsamt, men obönhörligt, undan därute på däcket bakom huset. Däck, förresten, som fenomen betraktat ett av den välmående medelklassens tydligaste kännetecken. Jag älskar mitt däck. Nu när snön gradvis drar sig tillbaka lämnar den ett spår av barr från den i år tämligen odramatiska julgranpundringen efter sig. Jag sträcker på mig i solgasset och njuter av den första riktiga vårkänslan. Tankarna sig svingar, på lätta snabba vingar. Julgransplundringar, var det ja.

En gång, på den tiden vi bodde i lägenhet på tredje våningen, släppte jag helt sonika ner granen från balkongen. Det blev inte så många barr att dröja sig kvar någonstans utöver epicentrum (vid dess fot) den gången. Monstret i tvättstugan blängde länge fientligt på mig efter den händelsen. Min tanke var att det skulle bli några grankvistar över att placera framför porten (för att skapa lite Carl Larsson-stämning), något som alltså inte tydligt framgick. Året efter stod jag istället i det spatiösa funkisvardasrummet med lövsågen i högsta hugg och gjorde ved av granen till öppna spisen. Det blev en del att städa men Vildvittrorna tyckte det hela var intressant. Så gjorde man inte hemma hos diverse kamrater, tydligen. Såga i kavaj. Jag är för kännedom en lika usel sågspelare som lövsångare. Det luktade länge granbarr om dammsugaren. Det var trevligt. De här danska köpesgranarna. De barrar lätt, sägs det. Inte så konstigt kanske. De skördas redan i augusti och lagras därefter i mörka fuktiga lokaler för att till slut i december säljas på en plantage nära dig. Inte så märkligt att man under plundring knappast behöver släppa sin gran från en balkong för att åtadkomma ett veritabelt barr-regn.

Samling kring granen. Ännu ligger plundringen i ett avlägset fjärran.

Jag tänker ibland på olika ord. Mitt i dessa GDPR/curling-tider funderar jag över vad är det för skillnad på skyddad respektive omhuldad identitet. Och vad är det egentligen för skillnad på att visa respekt och respektive hänsyn? Nåja, det första problemet kanske inte är så svårt medan det andra är lite mer av filosofisk natur. Med respekt menar man vanligen aktning eller vördnad för en person, alltså att man värdesätter en persons egenskaper. Respekt kan även kännas och visas för abstrakta ting, som för en nation eller religion. Respekt kan även handla om rädsla. Detta behöver dock inte innebära något dåligt utan kan exempelvis röra sig om en inställning till naturens krafter när man fjällvandrar. Den vanligaste formen av respekt handlar dock om människor och hur man/vi behandlar dem/varandra. Respekt kan också handla om en känsla av vördnad inför något exeptionellt. Synonymer kan då vara ödmjukhet eller känslan av upprymdhet – att man är lyckligt lottad som får uppleva det fantastiska. Hänsyn, däremot, är en mindre eller mildare variant, synonym, till respekt – något man kan visa för någon eller något som man inte direkt anser berör en själv men som man ändå respekterar.

Kalla mig gärna ålderdomlig men jag gillade verkligen den gamle skådespelaren och komikern Jarl Borssén. Om jag någon gång ska tatuera mig en gång till (jag har inte gjort det än men om det blir en fösta gång kanske det också blir en andra) så blir det nog ett motiv föreställande Jarl.

Jag fortsätter filosofera över ord och formuleringar däreute i solskenet på däcket. Det är ju snart val, igen. Omval. Förr sa man jag röstar med Centerpartiet. Idag lyder formuleringen istället jag röstar på Centerpartiet.

Detta skifte av preposition indikerar att en distansiering skett mellan parti och medborgare. Jag gillar det inte. Med innebär i det här fallet en tydligare identifiering mellan sig och partiet och i förlängningen mellan människan och demokratin.

Egentligen tar dock demokratin inte ställning till om du röstar för, med eller emot – bara du röstar.

Det finns en profesor i historia som heter Lars Trädgårdh. Han menar att en form av jantelag som är särskilt stark i Sverige kan formuleras i frasen gör din skyldighet och kräv din rätt. Möjligen hittar vi här en förklaring till SD:s framväxt? Här kommer en massa människor och utmyttjar rättigheter utan att göra rätt för sig först.

Jag vet inte, kanske är det så. Kanske inte.

Inför omvalet tänker jag nog tona ner min antipati mot SD. Visst lovar jag att hålla koll på vilka förslag de lägger och om jag åter får en plats i fullmäktige ständigt ta replik, argumentera och rösta emot. Men utöver det tänker jag inte ge dem någon särsklild plats i mitt politiska liv. De är helt enkelt inte värda uppmärksamheten.

Jag sträcker på mig och sneglar upp mot grillplatsen däruppe vid tomtens (inte jul-) utkant. Årets julgran sista viloplats. Hur är det nu man säger? Jo, att det är mycket som är bra när allt kommer omkring.

Relaterade blogginlägg:

Monstret i tvättstugan

Monstret i tvättstugan 2

Min första tatuering

Källor:

Wikipedia

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Sång och musik, Skola, Språk, Uppsala/V-dala

bild 42 – katarsis

4 juli, 201821 september, 2026av adolphson

Katarsis är ett grekiskt ord som betyder ”rening” eller ”rensning” med sitt ursprung i ordet katharos, som betyder ”ren”. Det var Aristoteles som använde termen inom teatern i betydelsen att tragedin är en genre som själsligt renar oss. När vi ser en pjäs, eller film, innebär katarsis det vi upplever efter pjäsen eller filmen. Den här känslan är viktig då den hjälper oss att bearbeta tillvarons små och stora jävligheter. Genom gestaltningen på scenen kan såväl skådespelare som publik bearbeta sina känslor från verkliga livet för att kunna gå vidare i tillvaron. Steget är inte långt till terapi. Inom psykoanalysen talas det om kathartisk metod för att beskriva en omvälvande och helande insikt hos den som genomgår terapi. Metoden innebär att patienten på olika sätt återupplever och avreagerar sig (bearbetar) en traumatisk upplevelse. Det är kanske därför rätt många människor trivs på en scen eller att konsumera det som framförs på en sådan.

Far börjar bli årsrik. Det går kanske lite långsammare samtidigt som han är som han alltid varit. Han tittar lite frågande på mig när jag tålmodigt förklarar att poängen med en mobiltelefon är att man faktiskt svarar i den. Ja, det skulle väl vara för din skull då säger han lakoniskt. Far lägger däremot gärna ut texten om förflutenhetens landskap. Jag har tidigare nämnt hans sorg över att farmor inte lät honom lära sig spela piano med motiveringen att det inte var någon framtidsbransch eftersom ljudfilmen kommit till stan. (Tills för inte så länge sedan före detta tillfälle hade man haft livemusik av piano på biograferna varför han då, alltså förr, kunnat försörja sig som pianist där. Genom ljudfilmens intåg var det inte längre en framkomlig väg, så av pianolektionerna blev det intet.) Så tänkte farmor. Jag tror inte det beror på att hon inte uppmuntrade sina barn att följa sina drömmar. Det handlar nog istället om överlevnadshorisont – farmor var en norrländsk bondkvinna född vid förra sekelskiftet. Hon hade en annan inställning till nöd, utvandring, klassresor och rösträtt än jag. Far kompenserade för detta, har hans syskon berättat, genom att på hög volym om söndagarna lyssna på radioteatern. RADIOTEATERN GEEER… Det är väl också en sorts uppror, tänker jag.

Härförleden förvånade mig far på nytt genom att gå igenom sina teaterroller som han fick senare i livet. Sång och teater såg jag honom som barn aldrig framföra – däremot ofta festliga tal på middagar. Som det visade sig var hans, enligt egen utsago, paradroller följande. I HC Andersens Kejsarens nya kläder spelade han krigsministern. Enligt far en tyst roll, alltså HELT utan repliker, och därför inte så rolig. I Lars Levi Læstadius Sönderslagen spegel framförde han adjunkten Fredlander och i Eugene O’neils Ljuva ungdomstid spelade han den försupne journalisten Sid Davies. Den rollen tyckte han om. Dessa roller framfördes på scenerna vid Ljungskile Folkhögskola och Socialhögskolan i Stockholm. Man får konstatera att det är rätt tunga roller i relativt tunga dramer han framfört under sin karriär. Eller? Arkiven ger delvis en annorlunda bild:

teaterpappa — Far längst till vänster i ”Kejsarens nya kläder”

Äpplet faller inte långt från trädet. Nog har jag tillbringat mycket tid på scener i mina dagar – men aldrig inom teatern. Kör och tal, javisst. Men aldrig teater. (Men det ska sägas – min röst gör en sen karriär. Den har nu används flera gånger av Esteterna på min skola. Senast gick den till final på Stadsteatern i Stockholm. Eller, okej, produktionen där den förekommer ((som nyhetsuppläsare)) gjorde så). Nedan syns min enda huvudroll – hittills, nota bene – som Gustaf Vasa i ett spex på V-dala nation i Uppsala. Salig mor och moster var där och vi var nog alla efteråt överens om att det här med teater kanske inte riktigt var min paradgren. Men det var ju roligt att jag försökte, tydligen.

Dotter 1 har hittat hem i livet. För andra året i rad har hon i Kulturskolans regi varit med i musikal. I år spelade hon en apa i en variant på Aladdin. Detta innebär att hon får öva drama, dans och sång under professionell ledning. Jag kan av egen erfarenhet säga att man växer av att stå på scen. Och den som låter sin inre stjärna lysa för andra är i ordets sanna bemärkelse verkligen en människa. Var scenen ligger, och hur den ser ut, är däremot en helt annan fråga.

32104544_10156057004245617_1727473040867983360_n

Jag är avundsjuk på Dotter 2. Iallafall när det kommer till sång. Hon har da shit, som man säger. Jag försöker verkligen att inte överföra mina egna drömmar på barnen – men hon har så infernaliskt lätt för sig när det kommer till musik. Nedan syns hon i Musikskolans musikal ”Låtbåten” och ytterligare längre ner när hon trakterar sitt instrument. Hon är mycket engagerad i sin kyrkokör, också.

låtbåten

33873817_10156104526495617_3098949277796270080_n

En sund själ i sund kropp, heter det ju. Jag kämpar visserligen också med att få mina flickor att utöva någon form av idrott, mest för balansens skull. Men jag tror verkligen livet blir en aning ljusare om man fyller sin själ med lite katarsis, nu och då. Med det sagt säger jag att regeringens förslag om ett obligatoriskt estetiskt ämne i gymnasiet är en god idé. Precis som det är bra med obligatorisk idrott på schemat under alla tre åren. För folkhälsans skull. Leve folkhälsan. Leve kulturen, Leve alla – länge och väl.

Relaterade blogginlägg:

bildningsideal

musiken

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson

rättshaverist 2

5 november, 20178 september, 2026av adolphson

Stoicismen är en filosofisk riktning som uppstod under antiken och som bland annat eftersträvar självbehärskning och att undvika starka känslor. I vår tid är synonymer självbehärskning, sinneslugn och jämnmod. Lite som i Buddhas predikan om den gyllene medelvägen – konsten att i jakten på frälsning undvika överdrivna känsloyttringar, självsvält eller annat extremt beteende. En känd stoiker är romaren Seneca och ett citat från honom jag verkligen gillar är hans yttrande när han kritiserades för sitt förespråkade av måttfullhet när han själv var så ofantligt rik.

Jag talar om principen – inte om mig själv.

Ovan förda resonemang passar väl in på min självbild. Är jag måhända en hycklare så som Senecas fiender ansåg honom? Eller är det kanske så att jag plötsligt inser att jag behöver vara mer av en stoiker?

Är det något jag verkligen avskyr, något jag går i gång på, så är det att läsa mail som börjar Fredrik, … Jag blir också lite småsur över inledningsfrasen Hej, … Hur svårt kan det vara att klämma i med ett Hej! eller börja lite mer i Shakespeariansk anda, så som jag själv gärna gör, friends, romans, countrymen, lend me your ears! Så, bäste potentielle läsare, vill du reta upp mig via mail så vet du härmed hur.

Som någon möjligen genom mina tidigare virala klagomål noterat så drabbades jag i höstas av parkeringsböter. Jag hade nästan glömt bort det själv men så nyligen damp (dimpa, damp, dumpit betyder att något med stor kraft faller så här får ordvalet anses metaforiskt – om vi inte menar den akronyma betydelsen i sammanhanget) ett mail ner i inkorgen.

Fredrik, med anledning av din invändning vill vi meddela att vi dessvärre inte kan godta förklaringen som skäl för avskrivning av ärendet. Kontrollavgiften utfärdades på en skyltad reserverad tillståndsplats. För att ha rätt att parkera på platsen krävs det ett giltigt parkeringstillstånd måndag-söndag mellan klockan 07.00-18.00 samt erlagd avgift. Enbart erlagd avgift ger inte tillåtelse för uppställning på platsen. Gällande parkeringsregler framgår av skyltningen vid infarten till området. Det är förarens skyldighet att kontrollera skyltningen på platsen i samband med att fordonet parkeras. Det är beklagligt att du inte hade uppmärksammat att det krävdes både tillstånd och biljett för uppställning men det är dock inte skäl för avskrivning. I enlighet med vad som ovan nämnts vidhålls ärendet således i sin helhet.
Med vänlig hälsning
Q-Park AB

Så som jag ofta plägar red jag omedelbart till storms mot väderkvarnarna i det jag svarade:

Hej! Skyldighet mig hit och skyldighet mig dit – det är väl det enda ni Q-parkmänniskor tänker på. Jag har redan betalt böterna. Men jag överklagade ändå eftersom jag tycker boten är orättfärdig. Och kanske lite för att jag ville slösa med era resurser och tid så som ni slösar med mina. Dessutom inbillar jag mig att er vinst på min bot blir lägre när ni tvingats lägga resurser på att handlägga detta överklagande. Vem som har det moraliska imperativet får framtiden utvisa – men detta känns liksom lite bättre för mig om ni fattar.

Med vänlig hälsning

Fredrik Adolphson (som genom mitt yrke som lärare ibland behöver åka bil till min arbetsplats men som ändå bidrar mer till vår välfärd än ni.)

Jodå, jag inser det uppenbara. Min självbild behöver revideras. Jag är inte den stoiker jag själv ser mig som. Kanske är jag i själva verket en liten människa. Men ändå, jag talar om principen – inte om mig själv. Jag är en gul personlighet. Den gulaste Mange känner, säger han. Jaja, kackla på ni bara. Själv tänker jag på J. S. Grimaldi – en underhållande skådis på 1800-talet. Det var han som gav fenomenet grimas dess namn, sägs det. För vad annat återstår än att grimasera åt tillvarons jävligheter? Jag är nyfiken gul – Börje Ahlstedt helt enkelt. Och nog finns det stoiska drag i mig. Det är något analysverktyget missar men filosofin noterar.

Tillägg 2018-10-05:

JAG VANN!

Företaget i fråga hade fel och jag överklagade. Det tog tid, man vred och krumbuktade sig med diverse åthävor på ett sätt som väl bara en verklighetsfrånvänd organisation som denna kan mäkta med. Men jag hade grejerna i ordning. Jodå, jag har kvitton. Jajemän, jag har foton. Och vittnen. Ska jag skicka in dem digitalt? Jaså, snigelpost föredras. Med ett förnöjt leende väntade jag ut dem. Det var mig ett stort skadeglatt nöje. Det tog tid – men jag vann alltså. Ät det Q-park. Acceptera nederlaget, Q-park. Hela ert svarsbrev andas dålig förlorare. För säkerhets skull säger jag det ännu en gång: Q-park, jag vann.

Med anledning av din invändning vill vi härmed meddela att ärendet avskrivits. Detta skall ses som en engångsföreteelse och någon ytterliga avskrivning av liknade skäl kommer inte att ske. Vi ber dig i framtiden vara noga med biljettens placering innan fordonet lämnas på platsen.

Hur arrogant får man vara? Jag menar, ni hade fel. Svar:

Bästa handläggare.

Låt mig i all vänlighet kort upplysa om några av rättsstatens grundläggande principer. Det är givetvis självklart att ärendet avskrivs. Gör ni om samma fel i framtiden kommer ärendet även då att avskrivas. Ni styr nämligen inte landet – även om regeringsfrågan när detta skrivs ännu är oklar. Jag tackar er för uppmaningen att fortsätta komma ihåg biljettens tydliga placering i framrutan och ber att få returnera artigheten genom ett tips om att kolla upp ett flertal personalutbildningar alternativt syntest.

Med vänliga hälsningar

Fredrik Adolphson – den lilla människan som hade rätt.

Relaterade blogginlägg:

olämpligt

rättshaverist

Demokrati och samhälle, Historia, Mr Hyde/Neanderthalson

Hesekiel 25:17

27 oktober, 20177 september, 2026av adolphson

lyder (det låter lite fränare på engelska) enligt följande:

The path of the righteous man is beset on all sides by the inequities of the selfish and the tyranny of evil men. Blessed is he, who in the name of charity and good will, shepherds the weak through the valley of darkness, for he is truly his brother’s keeper and the finder of lost children. And I will strike down upon thee with greatvengeance and furious anger those who would attempt to poison and destroy my brothers. And you will know my name is the Lord when I lay my vengeance upon thee.

….truly his brother’s keeper and the finder of lost children…

Vi människor, homo sapiens alltså, såg ungefär likadana ut för 70 000 år sedan som idag. Det var då, för 70 000 år sedan, vi utvandrade från östra Afrika till den arabiska halvön. Och där, på den arabiska halvön och bortom, fanns redan andra människoarter. Där vandrade homo erectus, neandertalare och dit kom vi. Släppte de beredvilligt in oss? Vad hände med de andra arterna – varför dog de ut? Det finns i huvudsak två olika hypoteser: korsningshypotesen och undanträngningshypotesen.

Korsningshypotesen är inledningsvis en vackrare förklaring som innehåller kärlek, blandade familjebildningar och korsbefruktningar mellan de olika människoarterna och med oss, dagens människor, som genetiskt resultat. Vi vet att neandertalarna var kraftigare byggda än oss och bättre anpassade för kallt klimat. De använde verktyg, bemästrade elden, var jägare och hade en social struktur – de tog exempelvis hand om sina gamla och sjuka. Precis som vi. Typ. Enligt denna teori skulle dagens eurasier vara en blandning av homo sapiens och neandertalare. Dagens kineser och koreaner skulle istället vara ett resultat av en gen-blandning mellan homo sapiens och homo erectus.

Det andra hypotesen, undanträngningshypotesen, rymmer istället avsky, konflikt, våld och, för att använda en modern term, folkmord. Hypotesen hävdar att människoarterna hade så olika anatomi att de skulle vara helt ointresserade att para sig med varandra. Arternas genetiska skillnader gjorde också att ingen livskraftig avkomma skulle komma av en sådan parning. Homo sapiens trängde med tiden direkt och indirekt undan konkurrenterna. Resultatet innebär att dagens moderna människor är rena rama sapiens och ingenting annat.

Den skarpsynte läsaren inser möjligen att diskussionen rymmer politiskt sprängstoff. Den senare hypotesen är onekligen okänslig och det krävs ingen större begåvning för att inse att rasismen skulle riskera svinga sig upp på nya höjder om vi kunde fastslå att det finns genetiska skillnader mellan olika folkgrupper idag. Så undanträngningshypotesen har fått gälla. Tills nu. 2010 kunde nämligen den svenske forskaren Svante Pääbo visa på motsatsen. Efter ett gediget arbete (hans bok är verkligen läsvärd) lyckades hans forskarteam visa att alla homo sapiens bär på neanderthal-dna.

Ett fynd 2010 – ett finger och en tand från ett barn som levde för 41 000 år sedan – i Denisovagrottan i Sibirien visade på en ny okänd människoart eftersom dess dna inte matchar homo sapiens eller neandertalarna. Ett internationellt forskarteam kunde visa att förfäderna till flera mindre folkslag i Asien och Australien, bland annat melanesier och aboriginer, fick avkomma med denisovamänniskor. Det verkar alltså som vi är alla är en enda stor blandning men, som det heter, forskning pågår. Många forskare lutar nu åt en kombination av dessa två hypoteser. Vi homo sapiens är ju inte alltid så snälla. Alltså undanträngning men också några korsbarn blev det. Och det är allt som behövs för gener att överleva.

Bättre teknologi, kommunikationsförmåga och kognitiva förmågor gör att homo sapiens vinner. Om nu överlevnad är samma sak som vinst. Men tänk om de andra också överlevt? Tänka sig en värld där flera människoarter samexisterat – vilka perspektiv! Hade vi i så fall haft en värld där många fler individer fått lida så som ursprungsbefolkningarna? Hade Marx uppmanat världens arbetare från olika människoarter att förena sig, hade kärleksbudskapet istället uppmanat oss behandla alla människoarter så som du själv vill bli behandlad och hade hinduerna infogat alla människoarter i sitt kastsystem? De filosofiska frågorna hopar sig.

Någon sa att neandertalarna var allt för lika oss för att ignoreras och allt för olika för att tolereras. Det perspektivet går absolut att lägga in i dagens flyktingsituation.

Vad är egentligen liv? Det är både en naturvetenskaplig och filosofisk fråga, antar jag. Om jag ska föredra en av de historiska hypoteserna som diskuterar andra människoarters undergång, och därmed sia om framtiden, väljer jag korsningshypotesen. Oavsett om jag diskuterar flyktingar, människor från andra delar av världen eller utomjordingar ter sig den första hypotesen, den om undanträngning, hur realistisk den än är, allt för skrämmande. Förövrigt är mitt google-alias just ”Neanderthalson”. Det säger väl något om mig, antar jag.

…truly his brother’s keeper and the finder of lost children… – det handlar ju inte om en viss art, gör det?

Relaterade blogginlägg

Homo sapiens

Källor:

Harari: Sapiens

Päbo: Neandertalmänniskan

Mr Hyde/Neanderthalson, Skola

nationella prov

30 mars, 201714 augusti, 2026av adolphson

Nu börjar den igen, Nationella Prov-säsongen. Jag har länge sagt att den dag det blir aktuellt i mina ämnen säger jag upp mig. Tro det? Finns det inte bättre anledningar att säga upp sig? Kanske inte. Här är i alla händelser mitt drömvisa dramatiserande möte med nationella proven (NP) där dessa plötsligt blivit ett subjekt.

Jag: Vem är du?

NP: Jag är de nationella proven.

Jag (ängslig): Kommer du för att hämta mig?!

NP: Jag har redan länge gått vid din sida.

Jag: Det vet jag.

NP: Är du beredd?

Jag: Min kropp är rädd. Inte jag själv. (NP närmar sig hotfullt) Vänta ett ögonblick!

NP: Så säger ni alla. Men jag ger inga uppskov.

Jag: Du spelar ju på Lotto eller hur?

NP: Hur vet du det?

Jag: Äh, det vet ju alla.

NP: Ja, jag är verkligen en ganska skicklig Lottospelare.

Jag: Du kan ändå inte vara skickligare än jag.

NP: Varför vill du spela Lotto med mig?

Jag: Det är min sak.

NP: Det har du rätt i.

Jag: Villkoret är att jag får leva så länge jag står dig emot. Vinner jag friger du mig. Kolla – du fick siffran 0!

NP: Det passar ju bäst så, inte sant?

I will never surrender.

Mitt förslag om jag plötsligen skulle bli insatt som extravakt i provet engelsk hörförståelse är att göra en pantomimteater på ”To kill a mockingbird”. Det vore ju rätt så kul. Tänka sig magister Adophson göra gäster med gester framför en stor sal med hundratals ungdomar.

JAG DRÖMDE OM EN JÄTTESAL…

Jag ber om ursäkt. Jag vet att jag är dryg. Jättejobbig. Mr Babbel, som barnens mor emellanåt kallar mig. Det jag seriöst funderar över är det här: Har vi verkligen belägg för att en sådan gigantisk arbetsbörda som alla de nationella proven sammantaget innebär verkligen levererar det resultat som är avsikten med dem? Varför finns de? För att säkerställa kunskapsnivån över hela riket? För att säkerställa likvärdigt underlag vid betygssättning? Jag är inte helt säker på svaren och vill heller inte ta reda på dessa eftersom det inte är viktigt för mig. Så jag får väl skylla mig själv.

Inget är som väntans tider. Nationella prov-tider.

Den administrativa personalen undanber sig att organisera det hela, lärare vill inte ha med det att göra (helst inte om det inte berör ens ämne), rättingsbördan är stor och svårlöst, andra kurser (bland annat mina) drabbas och sist men inte minst stressar de sönder eleverna. I mina ämnen förekommer alltså inte nationella prov. Men jag berörs ändå. Hur? De snor tid av mina viktiga ämnen! Generellt verkar det som om kollegorna i matematik/fysik är mer positiva än kollegorna på språksidan.

Det är som sagt så mycket administration, stress och press på såväl elever som kollegor i samband med detta så jag undrar om resultatet verkligen står i proportion till insatsen. Det är väl egentligen allt jag säger. Men nu är vi ålagda att genomföra dessa så det är inte mer med det. Samtidigt funderas det över varför så många lärare lämnar yrket. 38 000 enligt en rapport från Lärarförbundet. Någon som vill gissa på ett svarsalternativ?