Kategori: Politik

Demokrati och samhälle, Livsåskådning, Politik, Skola

C

av adolphson

I går kom en relativt nyanserad artikel om mitt partibyte. Journalisten har tidigare intresserat sig mer ingående för mitt politiska liv och ville gärna skriva något om min återkomst. Fördelen med en egen kanal är att man kan ge sin egen bild utan att ta hänsyn alls. Härmed gör jag så.

—

Jag var verkligen helt färdig med politik när jag slutade. Men samhällsintresset har jag ju inte släppt. En helg utbrast barnens mor plötsligt att hon tyckte att jag borde gå in i politiken igen. Om inte annat för att kanalisera mitt intresse. (Och för att sluta tjata hål i skallen på henne?) Ta C, vettja. Vildvittrorna regerade också påfallande starkt när jag slutade. Och då slog det mig att i hela deras liv har jag sprungit på politiska möten. Det har varit en naturlig del i deras vardag. Och det där vill jag fortsätta förmedla: en har själv ett ansvar för demokratin och sin omvärld.

Det avgörande för att jag nu valde C är att jag är liberal, trött på L:s skolpolitik och, som jag ser det, otydlighet i många viktiga frågor. C har en intressant miljöprofil och en partiledare som har många spännande år (hoppas jag verkligen) kvar i politiken. Annie och C:s flyktingpolitik verkar också tilltalande. Men. Jag och andra har skrivit tillräckligt tillräckligt mycket om L – jag är nu Centerpartist och önskar Liberalerna lycka till (även om jag tycker det är skönt att slippa förknippas med Björklunds pekpinnar, galna ungdomsförbund, kärnkraft och flirtar med SD).

—

Mitt första partimöte med C. Det kändes på en gång att detta var ett tryggt parti med en rejäl organisation och vana av att vara med och styra staden. Detta första möte bestod i att lyssna på kommunens kostansvarige talesperson. It´s good to be back.

Den här gången går jag in i något med viss erfarenhet. Jag vet hur mycket arbete det innebär att sitta i en nämnd eller i fullmäktige. Jag strävar inte efter att nå positioner utan är nöjd med att få delta i debatten, lära känna nya människor, lära mig saker samt stödja partiets främsta företrädare efter förmåga.

Vill någon att jag ska åta mig något så ska jag självfallet överväga det. Men det känns skönt att göra detta helt på sina egna premisser. I övrigt framgår väl det mesta av artikeln i Dala Demokraten. En bra tidning, det där. En kanske ska teckna prenumeration? Många tillrop från både här och där blev det i går. Det känns ju bra. Någon (småsur) liberal (men det är de ju allt som oftast =) kommenterade att jag inte närmare kunde redogöra för vilken forskning som stödjer mitt påstående att blandade grupper gynnar helheten. Rätt så – och jag har väl ett par artiklar. Men jag tar det för en allmän sanning  – dock ska man inte hänvisa till ”forskning” så där slarvigt som jag gjorde. Men jag säger så här: det torde vara en liberal grundhållning att blandat, olika, är bättre än konformitet och segregation.

Dessutom är det rätt väl känt att det är lättare att lära sig saker som språk om en lever bland människor som talar det språket. Min tes är fortfarande att svaga elever har nytta av att ha studiestarka kamrater, detta sänker inte de starka och innebär inte att dessa offras eller prisges. Liberalerna, såssarna och faktiskt moderaterna känns allt mer lost at sea. Något parti kommer att ramla ur riksdagen på sikt. Hoppas att det inte blir C. Den som lever, och röstar, får C.

—

På söndag framför jag Johannespassionen i Kristine kyrka. Kl 18. Välkomna! Detta sammantaget innebär kanske att den politiske redaktören på Dalarnas Tidningar över tid får anledning att recensera mig musikaliskt, politiskt och, åtminstone vad mig anbelangar, vänskapligt.

—

Realterade blogginlägg

Konformitet

När jag slutade i FP

Bistånd, Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik, Skola

Rimlighet

av adolphson

Ideologi är en samling idéer som förklarar hur framtiden kan komma att se ut om man följer dessa. Politik är konkreta beslut och åtgärder som omsätter den teoretiska ideologin till praktisk verklighet.

Vare sig ideologi eller politik är vetenskap. Är det vetenskap man vill ha får man vända sig till statskunskapen (många politiker på högre nivåer har studerat statskunskap och ekonomi). Men jag vill påstå (såklart) att också historia är viktigt eftersom erfarenheten tjänar oss väl när beslut ska fattas och politik utformas.

—

I dagens samhällsdebatt använder många debattörer sig av formuleringen forskning visar att…. Detta gör mig lite irriterad. Skälet, att vilja tillföra tyngd till sin argumentation, kan man ju förstå om än inte sympatisera med.

Argumentationssättet bidrar till den faktaresistens som enligt vissa idag råder. Om universitetens nivå sjunker sker det samma i skolans olika stadier. Om vem som helst är fri att hänvisa till forskning utan att styrka sina påståenden handlar snart samhällsklimatet om vem som skriker högst.

—

Under 1900-talet vann vetenskapen insteg på religionens bekostnad. Religion blev i ett sekulärt samhälle en privatsak. Idag tycks det mig som den trenden är på väg att vända. Jag påstår detta utan att ha belägg eller hänvisa till religionssociologisk forskning på området.

Men jag håller med om att faktaresistensen är tydlig på sina håll. Jag märker att gymnasieungdomarna ännu i tredje årskursen inte använder sig av icke-internetbaserade källor när de ska genomföra en uppgift.

Två tredjedelar av mina elever förmår inte fullt ut ta till sig begreppet källkritik. Att ha en referensförteckning fungerar. Att övergripande resonera om källor likaså. Att gå in och värdera individuella källor – nej, där tar det ofta stopp.

Kanske för att allt ska gå så fort, nuförtiden.

Wikipedia. Mimers Brunn. Och nu senast företaget Spökskrivarna som ogenerat och öppet erbjuder sina tjänster på nätet: vi skriver skolarbeten åt alla och en var som är villiga att betala sig ur magister Adolphsons knepiga uppsatsuppgifter. 

But never bullshit a bullshitter. Nej, jag har själv aldrig fuskat. Men jag har mina metoder för att se igenom elevfusk/plagiat. Du, det här ordet ”ibidem” du skrivit – vad betyder det? Man kan få många ganska underhållande svar.

Problemet är att sedan, efter påkommet fusk, händer…ingenting. Det finns inga sanktioner att ta till överhuvudtaget. Jag måste ge eleven ny chans. Och sedan ännu en. Och så rullar nästa vagnslast genvägsbenägna unga medborgare ut i världen.

Sedan ska de snabbt som tusan ta sig igenom universitetet. Klart Dick Harrison blir förbannad. (Han börjar förövrigt knappa in lite på Peter Englund som min favorithistoriker).

Var det månne bättre förr? Fusk min herre, fusk!

Sedan har vi föräldrarna. Många kollegor vittnar om långa och truliga samtal med föräldrar som på olika sätt försöker komma åt sitt barns problem genom att undergräva eller ifrågasätta lärarens kompetens eller professionalitet.

Arbetsgivare och lärare på universitet och högskolor vittnar om föräldrar som hänger över axeln på de unga… 25-åringarna. Hur ska man kunna utveckla kreativa förmågor som källkritik under dylika omständigheter?

Min uppfattning är att vi går mot ett samhälle som trivialiserar kunskap, anser att fakta är färskvara och som uppmuntrar snabb utveckling. Men all kunskap måste vara vetenskaplig och erfarenhetsbaserad. Och sådant tar tid. Både att utveckla och att genomföra.

Alternativet är förlora kampen mot historierevisionister och andra extremister.

—

Ideologi och politik är alltså värdegrundsbaserade företeelser. Frågan man måste ställa sig är om det beslut man ska ta är rimligt över tid.

Rent logiskt kan man fundera över om någon nyanländ migrant inte har samma rätt till välfärd som farmor och farfar som bott, strävat och betalat sin skatt hela sina liv i det aktuella landet.

Eller undersöka den nyanlände in på bara kroppen (kanske till och med inuti kroppen som under Förintelsen) i jakten på ägodelar vars sammanlagda värde avgör hur mycket välfärd hen har rätt till.

Mot dessa exempel kan man ställa förslaget att vi alla går ner i välfärd för att den ska räcka till fler. Eller utforma den på annat sätt. Vill man inte ha ett A och ett B-lag bland befolkningen kanske det senare alternativet känns rimligare. Det motsatta synsättet är: vi har inte råd att ta hand om alla nyanlända.

Fakta (som exempelvis hur ytterst få bland världens alla flyktingar som kommer till Sverige) har det här sammanhanget inget med saken att göra – det är värdegrunden som avgör beslutet.

Historien hjälper kanske lite. Om Sverige skulle hjälpt flyktingar på plats under den nazityska ockupationen av Norge 1940 hade vi alltså kört flyende norrmän tillbaka och försökt prata med Quisling om saken.

—

Det finns forskning som visar att det är bra att blanda individer i skolan eftersom de studiestarka/motiverade lyfter de svaga. Samtidigt kan jag minnas min egen skolgång och hur frustrerande det var att leva i 70-talets svenska enhetsnorm. Hur svårt det var att på en del plan vara lite annorlunda.

Jag är kluven.

Men för att väva ihop denna något förvirrande bloggpost tänker jag att man kan ta det som var bra med 70-talets skola och blanda med dagens. Att vi som har det bra kan dela med oss lite av skola, vård och omsorg.

Som lärare skulle jag vilja ha något färre klasser, mer tid till varje elev och själva undervisningen och, kanske, lite mer respekt för min yrkesutövning. Å andra sidan: respekt får man inte bara. Den förtjänar man.

 

Så jag antar att det jag frågar efter är ytterligare tid. För mig, migranten och samhället.

Bistånd, Demokrati och samhälle, Politik, Spännande människor

John Winthrop

av adolphson1 kommentar till John Winthrop

En välkänd, nästan mytisk, figur i amerikansk historia är John Winthrop.

År 1630 ledde han den första resan med migranter från England till det som senare skulle bli USA. Han räknas allmänt som den förste engelske invandraren till Amerika genom grundandet av kolonin Massachusetts – den första större bosättningen i det som i dag heter New England.

John Winthrop var ingen typisk migrant med dagens mått mätt då han var både förmögen och välutbildad. Han blev kolonins ledare under de första 20 åren, skrev mycket och organiserade ”staden på kullen”. Hans vision för Massachusetts utformning och framtid inspirerade även kommande kolonier och bosättare.

Så vitt jag förstår var han både religiöst och politiskt konservativ och saker vi idag räknar som självklara demokratiska rättigheter var inte något alla skulle ha tillgång till under John Winthrops styre.

På det viset var han sprungen ur 1600-talets europeiska adels- och envälden och möjligen kan man, om man vill, koppla ihop det republikanska partiets tankegods med detta arv.

John Winthrops son bidrog till grundandet av kolonin i Connecticut och även här påverkade han konstitutionen. Hans tankar påverkar än i dag den politiska debatten och tänkandet i USA.

—

Finns det en motsättning mellan att vilja att samhället ska ta hand om utsatta, behövande människor och att förespråka en mindre utvecklad statlig välfärdsstat? Jag påstår att denna frågeställning sammanfattar debatten i Sverige sedan demokratins genombrott. Socialdemokraterna har i stort sett alltid vunnit idé-striden och därmed valen.

Idag faller S på sätt och vis själva offer på samma slagfält eftersom det är en S/MP-regering som står för åtstramningarna i humaniteten – jag tänker främst på id-kontrollerna vid våra gränser.

Frågan är om det inte är dags att överge socialdemokratin helt och hållet som politiskt projekt i Sverige. Alla kallar sig ju liberala i en eller annan form nuförtiden (något som fått Folkpartiet att i något som nästan liknar desperation byta namn eftersom de anser sig, med viss rätt, vara originalet).

Socialdemokratin är död som stormakt. Den har bara inte insett det än.

—

Jag ser fenomenet med alla flyktingar som nu kommer till Sverige som en historisk möjlighet – en chans av episka dimensioner. Framtida generationer kommer att, om vi hanterar situationen väl, se tillbaka på den svenska historien och om vår tid i bästa Churchill-anda säga att this was their finest hour.

För att kunna utnyttja denna gigantiska möjlighet måste vi kunna tänka oss att överge en samhällsmodell som i stort sett fortfarande efter 85 år bygger på samma socialdemokratiska vision om hur ett välfärdssamhälle ska se ut.

Det är inte bra. Samhällen måste förändra sig. Och det gör samhällen.

Men vi måste överge futtiga tankar om systemkollaps, rädsla för att vi inte ska klara att ta hand om alla, och genast sluta med den bedrövliga hanteringen av människor genom att i månader, år, hålla dem instängda och sysslolösa på asylboenden.

—

Vid sådana här resonemang reser genast en stor del av etablissemanget ragg inför det potentiella högerspöket. Men häng med ett tag till. (Som om etablissemanget skulle läsa min blogg. Ursäkta högmodet).

—

Nästa år säger Migrationsverkets prognos att flyktingströmmen till Europa kommer att öka med två tredjedelar. Schengen, och därmed EU, riskerar att falla sönder och återgå till nationalstater som stänger sina gränser. Det sker redan. Varje land för sig självt. Men vad händer då? Ska italienarna och grekerna stå med båthakar och knuffa tillbaka alla båtar ut i havet?

Jag kan inte överblicka vad en snabb fred i Syrien skulle innebära. Men jag håller fast i min övertygelse i att alla dessa människor som kommer till Europa och Sverige innebär en jättechans – om vi kan acceptera ett samhälle där människor har det olika, gör olika val och lever olika liv.

Så som det redan är, egentligen.

Mänsklig civilisation bygger på att människor genom historien tillsammans skapat samhällen och civilisationer. Människor följde John Winthrop över havet. Människor lyssnade när han presenterade utkast på hur den Nya Världen skulle kunna utformas.

Varför skulle den största invandringen i Sveriges historia vara något annat än ett gyllene tillfälle för oss som land, världsdel och mänsklighet? Sapiens betyder tänkande. Filosofi betyder kärlek till visdom. Finns det en sanning utanför mina egna tankar? Ja, det gör ju det.

—

Ett personligt problem är att jag ofta för teoretiska resonemang och sällan kommer med konkreta förslag. Men den här gången har jag faktiskt några. Låt mig sammanfatta hur jag ser på denna historiska möjlighet som ligger precis framför oss:

Det krävs krafttag, visst. Tankarna rör sig närmst till politiker som den amerikanske presidenteden Roosevelt och hans New Deal. Det är den storleken på politiker och politik som krävs. Alltså: Låna (Sveriges ekonomi och kreditvärdighet är god) väldigt mycket pengar och bygg ett nytt miljonprogram. Börja genast.

Ge kommunerna full och rejäl ersättning med statliga medel för mottagandets olika krav i skola, vård och omsorger.

Avskaffa, eller reglera kraftigt, det fria skolvalet. Utbildning är en statlig angelägenhet och integration på allehanda plan fungerar bäst om man blandar olika grupper av människor. Detta har förövrigt stöd i forskning.

Avreglera vården helt och släpp in fria aktörer under statlig kontroll. Inte med USA som förebild – alla ska ha rätt till vård. Något måste dock göras om man beaktar hur landstingen idag fungerar. Socialdemokratin har styrt landstinget Dalarna sedan 1920-talet. Det går inte bra, för att underdriva, alltså kan man se systemskiftet jag föreslår som en praktisk möjlighet att fasa ut socialdemokraterna enligt ovan förda resonemang.

När alla dessa invandrade människor kommer igång med sina liv, har någonstans att bo, arbeten och samhället är lugnare igen, hur skulle detta inte kunna bli något bra? Jag kan verkligen inte se det på något annat sätt.

—

Nåja, drömma får man. Det, får man förmoda, gjorde även John Winthrop.

 

—

Relaterade blogginlägg:

Den rådande uppfattningen

Film och TV, Foto, Politik, Retorik, Sång och musik

bild 10 – Karaktär(er)

av adolphson

Senast jag skrev något om Stellan Skarsgård var jag lite sur på honom. Löjligt egentligen, men det var under valrörelsen och jag tyckte han vittnade om viss dubbelmoral när han i egenskap av mångmiljonär skickade socialdemokratiska moralkakor åt bland annat mitt håll. Nu när jag lämnat politiken kan jag se tillbaka på en hel del saker jag inte är helt nöjd med. Så som utspelet mot Stellans ställningstagande, exempelvis. Han får väl tycka vad han vill. Men jag låter det skrivna stå. Det kanske är historikern i mig som spökar. Hursomhelst försöker jag ha som princip att stå för allt jag sagt, tänkt eller gjort. Men ändå, vissa saker känns lite… ja, om inte pinsamt så åtminstone illa genomtänkt. Somligt har särskilt slagit mig. Exempel:

Tänk om det är så att partiet jag ägnat åtskillig tid de senaste 10 åren inte är något annat är ett enda stort skitparti? Huva, som de säger up north. Det klart, det finns många skitpartier. Men ändå, har alltihop inte varit något annat än ett gigantiskt slöseri med tid? Mycket vatten har runnit under broarna. Och vad gäller Stellan undrar jag om han inte i den senaste TV-serien River gör sin bästa rollprestation hittills. Serien börjar inte storartat men ge den tid. Den är verkligen mycket sevärd.

 

Jag tror inte jag är kompetent nog att närmare utröna vad som gör en viss rollprestation framgångsrik eller minnesvärd. Kanske är det så enkelt att en av retorikens grundläggande egenskaper gäller även här: det gäller att gissa publikens åsikter och känslor och i sitt framförande/agerande återge dessa på ett allmängiltigt sätt. Eller måhända läser alla skådespelare Theofrastos. Denne antike grek beskrev i sin bok Karaktärer 30 olika mänskliga personligheter. Girighet, vidskeplighet, taktlöshet med flera. Stellan gestaltar i River karaktärer och relationer till karaktärer på ett mästerligt sätt.

Det finns många egenskaper, säkert fler än 30, och jag är ju lagd på det sättet att kring nyår gör jag diverse olika personliga bokslut. Det innebär att jag ser över mitt liv det senaste året: mina relationer, mina målsättningar generellt, jobb, mental, kulturell och personlig utveckling etcetera. Jag är rätt nöjd om man ser övergripande på 2015. Jag har slutat göra saker jag inte vill och avvecklat relationer som tar mer energi än de ger. Jag tränar mer än någonsin, läser mycket, men finner även tid till andra kulturella ting.

Inför nyåret står på listan över saker att utveckla att se över Vildvittrornas väl och ve, vilka aktiviteter de ska/kan/vill syssla med, samt undvika att kämpa för min övertygelse i varje enskild sekund. Att göra så leder ofta till konflikter eller att man anses – ofta med rätta – som en tämligen tröttsam figur. Det gäller ju att inse vilka strider värda att utkämpa, vilka som inte är det samt uppvisa förstånd nog att inse skillnaden. Jag vet ju allt som oftast att jag har rätt (GUD, VAD DRYG DU ÄR ADOLPHSON) men har också insett att jag ofta inte har mandat att genomföra min (helt riktiga) övertygelse. Här som där, nu som då. Istället ska jag satsa min energi på ett nytt projekt till vilket du välkomnas om du vill. Jag ska via medborgarskolan vuxenskolan försöka genomföra en studiecirkel. Det fanns ett intresse och ja – jag tänkte att jag försöker väl. Äpplet faller väl inte allt för långt ifrån kärnverksamheten därvidlag.

Skomakare bliv.

Eller kanske ol´man river. 

Avslutningsvis vill jag önska gott nytt år med en favorit med anknytning till säsongen samt årets idolporträtt av magistern: Falu kommun föredrar detta kort när man marknadsför sin gymnasieskola. Eller hur bäste bittre sistelärare Adolphson.

Fotografi nr 10 presenteras härmed. Som sagt – Gott nytt år!

01 Fredrik Adolphson

—

Länk till min studiecirkel

 

 

Demokrati och samhälle, Historia, Jämställdhet, Livsåskådning, Politik

Tut! Titta i backspegeln!

av adolphson

Jag har inga inga invändningar mot en bred överenskommelse rörande flyktingmottagande. Och jag är glad att V och SD inte är med. Det är precis den majoritet jag tycker bäst om – möjligen KD undantaget.

Problemet är att jag verkligen inte gillar det här med tillfälliga uppehållstillstånd (TUT). Det är inte liberalt. Och det är farligt.

—

Medborgarskap kan man inte villkora eftersom medborgarskap är något grundläggande humanistiskt. Det handlar om tillhörighet, identitet och trygghet.

Jag har ingående funderat över varför jag så instinktivt värjer mig mot TUT. För vi kan ju inte i stort sett ensamma fortsätta ta emot så många människor. Jag tror problemet för mig är att känslan av att vi genom TUT åter börjar tassa på obehagliga vägar, vägar vi redan klampat på, vägar vi vet var de slutar.

I Auschwitz.

Men nu får han väl ändå ta och ge sig tänker måhända någon. Men låt mig få förklara mig. Om tanken är att människor som inte fixat ett jobb efter en viss tid i landet ska kunna utvisas (vissa grupper undantagna) så innebär det faktiskt en rangordningsprincip av människor.

—

Låt oss fara tillbaka till München den 24:e januari 1920. De tyska nationalsocialisterna har just antagit sitt partiprogram. Även om det skulle dröja över 10 år innan de hade en tillräcklig majoritet för att kunna avskaffa demokratin och obehindrat genomföra sina idéer så var det här det på allvar började.

Bland annat tog Hitler och nazisterna beslut om följande:

Medborgarrätt kan endast den ha som är medlem av folkgemenskapen (Volksgenosse). Volkegenosse kan endast den som är av tyskt blod oberoende av konfession (tro, kyrkotillhörighet) ha. Ingen jude kan därför vara Volksgenosse.

Den som inte har medborgarrätt kan endast vistas som gäst i Tyskland och skall vara underkastad utlänningslagarna.

Rätt att besluta i frågor statsledning och lagstiftning tillkommer endast personer med medborgarrätt (…) Vi bekämpar det korrumperade parlamentariska systemet som enbart tar hänsyn till partitillhörighet och inte till karaktär eller duglighet.

Vi kräver att staten tar på sig ansvaret att sörja för arbete och existensmöjligheter för i främsta rummet personer med medborgarrätt. Om det inte är möjligt att livnära hela befolkningen så skall personer av främmande nationalitet  (utan tysk medborgarrätt) utvisas ur riket.

All vidare invandring av icke-tyskar skall förhindras. Vi kräver att alla icke-tyskar som efter den 2 augusti 1914 invandrat till Tyskland omedelbart skall tvingas lämna riket.

—

Nej, jag säger inte alla som står bakom TUT är nazister. Jag bara konstaterar att det finns beröringspunkter mellan TUT och partiprogrammet ovan.

En rad frågor som inställer sig:

Vad händer på sikt med barns grundläggande trygghet i hemmet och resultaten i skolan om de växer upp med vetskapen om att deras familj riskerar utvisas om ett år eller så?

Vad händer på sikt med arbetsmarknaden om såväl arbetstagare som arbetsgivare är påtagligt medvetna om att den ene parten är väsentligt svagare på grund av att hen riskerar utvisas. Kapitalism och tillväxt är en god sak men – som historien många gånger visat – behöver dessa styras enligt etiska principer.

Och vad händer på sikt med jämställdheten i hem och i offentlighet i de Tillfälliga UppehållsTillståndens rike?

Till och med på samhällets skuggsida kan TUT på sikt innebära en av samhället sanktionerad etnisk indelning av människor: de som omedelbart riskerar utvisning som påföljd och de som inte gör det. Vad innebär det för kriminaliteten på sikt, tro?

När ett lands sjukvårdssystem, skolsystem eller socialtjänst har att prioritera sina resurser mellan medborgare, de som inte är medborgare samt en otydlig grupp däremellan – hur prioriterar man då? Den enskilde sjuksköterskan är som alltid en hjälte men hur fungerar ett helt system?

Man ser lätt framför sig ett etnicitetens Babels hus.

—

Det är stora risker förenat med TUT. Vi måste absolut börja tala om hur många flyktingar Sverige förmår ta emot och hur vi jämnare kan fördela dem inom landet och runt om Europa.

Men att börja spela schack med medborgarskapet i varje land är att göra hela samhällskontraktet osäkert för en stor del av befolkningen.

Det är inte liberalt. Och det är farligt.

—

Sedan konstaterar jag att SD just förklarat att riksdagen, och därmed partisystemet som vi känner det, inte är förenligt med deras mål och syften. Därmed finns det en beröringspunkt mellan detta parti och nazismen som man inte enkelt förklarar bort med ”nolltolerans” eller vad andra gjorde i partiets namn på 1980- och 1990-talen.

Men det är en helt annan historia. Eller är det, egentligen?

—

Förlåt min avslutande utsvävning men jag tycker kanske att det kan passa med en referens till Bibelns Babels torn. Berättelsen är välkänd och ofta tolkad som en metafor för mänskligt övermod. Men jag tycker berättelsen andas något annat.

Historien i korthet: människorna ville bygga en stad, Babel, och i den ett torn som sträckte sig ända upp till himmelen.

När Gud tog sig en titt på projektet sa hen:

De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.

Bistånd, Demokrati och samhälle, Politik

6/6 1944

av adolphson

En sak jag trots allt gillar med Folkpartiet är inställningen till EU och NATO.

Däremot gillar jag inte krig – men hur kan man på allvar jämföra NATO med Putin och försvara den ryske diktatorn med påståendet att ryssarna skulle vara trängda av EU/NATO?

Jahaaa! Ja, men då så!

Hörrni Nato-motståndare – har ni glömt er historia? Är vi verkligen så olika danskar och norrmän att ett medlemskap vore omöjligt? Nej – det håller inte. Jag tar min utgångspunkt för detta ställningstagande den 6:e juni 1944. Alltså dagen D.

Operation Overlord, som täcknamnet löd, är världens största militära operation. Under ett dygn skulle en invasionsstyrka bestående av cirka 175 000 soldater, utrustning, stödtrupper, tross och fordon flyttas över engelska kanalen.

Vi pratar om 5000 fartyg och 11000 flygplan. Man kan ju tänka sig dånet från alla motorer. Nazisterna hade stampat fram de sista resurserna ur Tyskland och sina ockuperade områden till sin försvarslinje som benämndes Atlantvallen.

Winston Churchill kallade händelsen det svåraste som gjorts.

Jag har besökt både tyska och allierade krigskyrkogårdar i Normandie. Det framgår av gravstenarna att de tyska soldaterna är mycket unga. Ofta gick det inte ens att fastställa identiteten.

Eine deutsche soldaten

Zwei deutsche soldaten

Tyska krigskyrkogården i Normandie

Denna avgörande krigsinsats hade varit omöjlig utan USA:s hjälp. USA:s insatser i samband med båda världskrigen är ovärderliga för det fria Europas utveckling under 1900-talet.

Man kan ju jämföra Sovjet och USA:s agerande under kriget. Och efter kriget. USA:s insatser under andra världskriget är centrala för EU:s framväxt. EU hade i princip varit omöjligt utan USA.

Så varför framhärdar ni, NATO-motståndare? Till och med Vänstern och MP är ju numera relativt okej med EU. Nästan, iallafall.

Jag läste nyligen Per Ahlmarks memoarer. Han tycker att vi borde fira nationaldag den 6:e juni. Inte till minne av Gustav Vasas trontillträde 1523 i Strängnäs eller för att minnas grundlagen från 1809 – han vill fira nationaldagen till minne av Dagen D den 6:e juni 1944.

Det var bland annat tack vare denna händelse vi i Sverige kunde fortsätta vara ett fritt land. Det var tack vare denna insats många andra europeiska länder också kunde det och det var alltså tack vare denna händelse EU kunde bildas och i förlängningen därmed – ännu fler fria länder.

Sovjet, senare Ryssland, alltid har stått emot den här utvecklingen. Fördröjt den. Försvårat den. Och det fortsätter Putin med. Han gör det i detta nu.

Stalin använde Röda armens position efter andra världskrigets slut att befästa sitt inflytande och bilda över ofria lydstater – det vi lite vårdslöst kallat Östeuropa eller Östblocket.

Stalins definition av demokrati skilde sig från amerikanernas och Europas.

Det är detta sovjetiska imperium som Putin söker återskapa.

USA har gjort många dumheter. Atombomberna över Japan och Vietnamkriget är kanske de värsta exemplen. Men man bör nog se EU/NATO som det bästa vi för ögonblicket har – alltså det i allmänhet goda.

Man får väl passa på att drämma till med några engelskspråkiga floskler:

either you’re in or you’re out

better safe than sorry

För det förhåller sig så här: Antingen har man ett starkt eget försvar och det kräver vapenexport. Då hamnar ens vapen förr eller senare i skurkaktiga diktaturhänder. I Saudiarabien. I Thailand. Hur trist det än är så förhåller det sig på det sättet.

Alternativet är att gå med i NATO. För det är den goda sidan. Den fria sidan. Då behöver man visserligen också en viss standard på sitt försvar (men man kan nischa sig).

USA har som sagt gjort dåliga saker, visst. Men det är lättare att styra jänkarna om man sitter med vid bordet. Och hur bra går det förresten att kasta pennor på Putin? Ledaren för ett land som beskriver Sverige som en nation av ryss-hatare, att vi svenskar är bittra och vill hämnas förlusten vid Poltava samt Carl Bildt som CIA-agent?

När jag betänker alternativen kommer jag fram till att jag vill fortsätta vara en del av den  västerländska liberala demokratin. Alltså föredrar jag ett större NATO med Sverige som medlem.

Det borde vara rätt självklart, egentligen.

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Spännande människor

21/8 1968

av adolphson

Inför valet 1968 var Folkpartiet största borgerliga parti och partiledaren Sven Wedén statsministerkandidat.

Under valrörelsen besökte Sovjets regeringschef Sverige där vår statsminister Tage Erlander och han undertecknade ett avtal som innebar samsyn och samarbete gällande andra europeiska länders inre angelägenheter och rätt till självbestämmande.

Detta var ingen liten sak innan EU var så utvecklat som idag och världen dominerades av supermakter och deras kompisar i Warszawa-pakten och NATO.

1968 var också året när delar av östra Europa började rycka i de sovjetiska tyglarna och det Tjeckoslovakiska kommunistpartiet under Alexander Dubček att föra en öppnare politik – något man kallade socialism med mänskligt ansikte.

Detta fick Sovjet att den 21:a augusti 1968 invadera Tjeckoslovakien för stoppa det som kommit att benämnas Pragvåren.

Sven Wedén tyckte att regeringen borde uttala sitt stöd för Tjeckoslovakien, inte minst på grund av det ovan nämnda avtalet som ju verkligen gav Sverige möjlighet att kritisera Sovjets agerande. Han menade:

Det skulle stå i god överensstämmelse med den svenska regeringens principiella hållning beträffande uttalanden i betydelsefulla internationella frågor med ideologisk innebörd, om statsminister Tage Erlander och hans kolleger vill göra ett uttalande till stöd för det tjeckoslovakiska folkets självbestämmanderätt. En fortsättning på hittillsvarande tystnad från regeringens sida kan leda till missförståndet att den svenska neutralitetspolitikens innebörd förändrats.

Wedén menade alltså att om den svenska regeringen inte uttalade sig så måste det förstås som att den svenska neutralitetspolitiken förändrats till Sovjets fördel.

Erlander blev vansinnig. Personangreppen haglade från hela (S)-regeringen. Olof Palme beskrev Wedén som hemmahörandes i (den amerikanska) extremhögern och hävdade att uttalandet var det klumpigaste politiska inhopp som gjorts.

Exempel på uttalanden från Erlander:

Wedén har som alltid talat på fel sätt, på fel tidpunkt och på fel plats.

Hur skulle det se ut om vi mitt under händelserna sa något som betydde att vi inte litade på (den sovjetiske regeringschefens) ord? Det skulle möjligtvis Goldwater, Wallace och Wedén kunna göra.

Fast Sverige hade sedan länge hävdat sig vilja stå upp för små staters rätt när de råkar ut för kränkningar från supermakterna – exempelvis kritiserades Vietnamkriget hårt – men här avstod man från att kritisera den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovaken.

Utrikesministern Torsten Nilsson meddelade vid en TV-sänd presskonferens tillsammans med statsminister Erlander att han skickat Wedén en kopia av en ytterligt hemlig rapport som innehöll de direkta bevisen på att det skulle ha försvårat situationen för den tjeckoslovakiska ledningen om vi gjort några uttalanden.

Från den svenska legationen på plats överläggningar med tjeckerna finns bara en mening som styrker detta (av ett protokoll på 7 sidor).

Tjeckerna hade, i lika hög grad som de uppskattat det jugoslaviska och rumänska i olika former och sammanhang uttalade stödet, varit tacksamma över att västvärlden avstått från uttalanden, som kunde gett om än aldrig så litet och klent motiverat berättigande för ingripanden av allvarligaste slag.

Utrikesministern krävde att Wedén offentligt skulle tala om ifall han fortfarande vidhöll sin kritik mot regeringen. Wedén svarade att rapporten enligt hans mening inte innehöll någonting av betydelse för den aktuella frågan.

Eftersom handlingen var hemlig kunde han inte redogöra för skälen till sin bedömning.Ingen visste alltså vad som stod i den (och som jag refererar till ovan).

Erlander angrep hårt Wedén för den omdömeslöshet som han påstods ha visat genom förslaget om ett svenskt uttalande till förmån för tjeckerna och för hans förvillelse att inte dra sig ur debatten ens när regeringen gett honom chansen genom att erbjuda honom en diplomatisk handling som klart stöder regeringens bedömning.

Men var det verkligen en sådan handling? Nja.

Erlander gjorde stor sak av saken under hela i valrörelsen: det inträffade hade enligt honom gjort det nödvändigt att ta en debatt med folkpartiledaren över grundvalarna för vår utrikespolitik. Frågan var ett av huvudämnena under valrörelsens enda tv-sända debatt mellan Erlander och Wedén.

S vann valet och om jag minns rätt med egen majoritet (eftersom koalitionspartnern Vänsterpartiet – eller Vänsterpartiet kommunisterna som de hette då – gick tillbaka efter den sovjetiska invationen av Tjeckoslovaken).

1994 hävdes hemligstämpeln på wedén-affären. Statsminister Carl Bildt uttalade sig:

Sammanfattningsvis kan man alltså slå fast, att den åberopade uppgiften i (…) rapport saknar varje värde för det syfte i vilket den utnyttjades. När den dåvarande regeringen påstod att den hemligstämplade rapporten innehöll ”direkta bevis” på det olämpliga i ett svenskt uttalande till stöd för Tjeckoslovakiens självbestämmanderätt, gav den en felaktig bild av vad rapporten faktiskt innehöll.

Undrar någon varför jag inte är socialdemokrat – förutom att jag inte är socialist – så har det partiet för mycket skit i bagaget för min smak. Men det kanske alla partier har – iallafall de som styrt ett land under en längre tid.

Politik är politik och Stefan, Ebba och Anna spelar upp ett välregisserat schackparti . Alla vet vad som pågår – det gäller bara att få publiken med sig. Då som nu.

Men varför talar jag om det här – jag har ju slutat med politik.

Sven Wedén

—

Källor

Wikipedia

Per Ahlmarks memoarer Gör inga dumheter medan jag är död

Mats Lindblad: Kärlek, tbc och liberalism – en bok om Sven Wedén

Bistånd, Demokrati och samhälle, Politik

Over and out – idiot

av adolphson3 kommentarer till Over and out – idiot

Jag vänder mig i detta blogginlägg till dem som i det senaste valet lagt sin röst specifikt på mig. Ni är ju ändå några stycken.

Det kan hända att det som härmed meddelas kommer plötsligt. Men det gör det inte. Man kan möjligen säga att den senaste utvecklingen i världen skyndat på beslutet. Att ingen i KF, eller ens i mitt eget parti, reagerade på det här bidrog definitivt till att jag förlorade tilltro till det politiska systemet och vad jag kunde utföra inom det. Jag vill härmed be er alla om ursäkt men efter en lång process (flera år egentligen) har jag kommit till slutsatsen att jag inte känner mig hemma i Folkpartiet längre. Jag fattade beslutet under förra veckan som jag tillbringade på en länge emotsedd semester.

—

Jag har varit medlem i Folkpartiet sedan 2005 men inte ordentligt aktiv förrän inför valet 2010. När jag blev tillfrågad om jag ville bli ordförande för lokalavdelningen var ett av argumenten att jag därigenom skulle få en plattform för att kunna påverka partiets politik. Så har det inte blivit i någon större omfattning. Jag uppfattar partiets lokalavdelning i Falun som en grupp som har trevligt tillsammans men som inte samarbetar effektivt. Vi verkar inte ha samma mål utan handlar mer om en grupp individer som agerar efter eget huvud och (i bästa fall) informerar om tagna mått och steg i efterhand. Ofta finner jag mig ensam i mina åsikter och ställningstaganden. Exempelvis har jag flera gånger skrivit debattartiklar och insändare och då erbjudit andra att vara medförfattare men ingen har nappat eller erbjudit mig detsamma. Ofta hamnar jag – om inte i konflikt så – inte i samförstånd internt i partiet. Det säger ju något om mig personligen men också om kombinationen Adolphson/Folkpartiet.

När jag ser tillbaka på de här tio åren av lysrörsmöten, vad jag åstadkommit? Egentligen ingenting av vikt. Att vi gick fram lokalt i valet anser jag mig ha del i men i övrigt är det inte mycket. Tydligt blir det när vi i lokalavdelningen diskuterar SD. Jag tycker vi, liksom partiet på riksnivå, har en flat och undfallande inställning till de fruktansvärda åsikter de står för. Det borde vara Jan Björklund, inte Annie Lööf, som debatterar med järnrörspartiet. Det är detta som borde vara ett liberalt partis främsta drivkraft i dessa tider.

Mitt samvete och ideologiska övertygelse slår stopp. För tio dagar sedan tog det slut. Sedan dess har jag noga funderat. Jag mår inte bra av att representera FP idag. Det går inte att vara likgiltig för SD eller se dem som ett parti bland andra. Hur stort väljarstöd de har är i sammanhanget helt oviktigt. På länsnivå finns det inte mycket att säga – där kämpar en samling individer på i motvind. Steget mellan län och lokalavdelning är enormt. Gärdesgårdarna i Dalarna tycks ibland för höga för att något gemensamt av värde skulle kunna genomföras. Men på riksnivå är det värst. FP hade en mängd förslag inför landsmötet i november som på olika sätt gick ut på att begränsa invandring (bland annat Tillfälliga Uppehållstillstånd) och göra det svårt för flyktingar (visserligen gäller detta alla allianspartier plus S men minus C).

När flyktingkatastrofen inträffade kovände man. Fram tonar bilden av ett opportunistiskt parti som vacklar i för mig väsentliga frågor. Och att Jan Björklund utan utmanare åter väntas bli omvald känns för mig totalt inspirationslöst. Även om han avgår redan om något år är detta en signal som inte går att missförstå. FP lär förbli lika vacklande som det är idag. Jag menar: Var är alla modiga inspirerande människor? Cecilior, Birgitta – vad hände? Var är ni? Skulle det vara val i dag skulle jag utan tvekan rösta på Annie.

Engagemang handlar om vad som man vill lägga sin tid på. Jag behöver för min del ett mer konkret – hands on – engagemang. Min vän Joel är ett stort föredöme i sammanhanget.

Jag har respekt för politiskt engagemang men känner att där jag är just nu inte ger vare sig mig eller medborgarna något större värde. Jag ser helt enkelt inte någon möjlighetshorisont inom Folkpartiet. Jag kan inte åstadkomma något av vikt och tror inte partiet riktigt har någon användning av mig personligen (däremot av mitt mandat varför jag lämnar det till någon annan). Jag har därför informerat Folkpartiet om följande:

… att jag snarast vill lämna min plats i fullmäktige.

… att jag är kvar som ordförande tills nästa årsmöte (typ i mars) då jag lämnar över till en efterträdare och efter vilket jag även lämnar partiet. Vill man ersätta mig snarare än så går det jättebra, så klart.

… att jag avstår från Landsmötet. (Som länets representant hade jag varit tvungen att rösta på Björklund – det hade inte känts så bra för mig personligen).

… att jag även avsäger mig alla uppdrag för Länsförbundet, politisk styrgrupp etcetera.

—

Jag kommer inte att gå med i något annat parti utan får söka efter nytt engagemang på opolitiskt håll – kanske inom Rädda Barnen, Röda Korset, som volontär eller liknande. Det finns inga upprörda känslor eller bitterhet hos mig utan detta är alltså något som växt fram under lång tid – mitt ställningstagande är noga övervägt. Jag utesluter inte att återkomma till politiken någon gång i framtiden även om det just nu känns avlägset.

—

Jag vill avsluta med att rikta ett tack till er som röstat på mig och kommit med tillrop. Ska jag göra någon avslutande analys över sakernas tillstånd så är det självfallet så att det är svårt att vara politiskt aktiv i kombination med relativt små barn. Helst om man även har andra intressen. Jag känner dock att alla dessa mötestimmar inte riktigt motiveras av det jag kan åstadkomma – därav mina tankar kring skifte av engagemang ovan.

Jag kan också tycka att det är en problem för demokratin att man i princip måste varit aktiv sedan tidiga tonåren för att ha möjlighet att komma någonstans. Det blir något av en broilerkultur inom politiken.

En negativ sak med att vara politiskt aktiv är att det försvårar många andra saker. Mitt jobb har blivit svårare, relationer till kollegor, nya bekantskaper liksom gamla vänner mer komplicerade. Detta har jag – som en mycket utåtriktad människa – lidit av.

Jag har som sagt stor respekt för de som orkar gräva i handlingar för att ta beslut på timslånga möten. Men det är nog inte för mig. Som Den Änglaljuva brukar säga: ”jag ser dig ta strid för än det ena än det andra men inte för ett cykelställ i Bojsenburg.” Med det menar hon att jag nog inte är en lokalpolitiker. Nåväl, jag vill inte säga att jag avslutar mitt engagemang lättvindigt. Jag har lagt tio år av min stund på jorden på att lära känna den lokala demokratin och en partikultur. Jag vet vad jag talar om.

—

Ordet idiot avsåg i antikens Grekland ungefär en man som ägnar sig åt sina privata angelägenheter  (och alltså inte deltar i demokratin). Det var vederbörandes eget val och det låg ingen värdering i det. Lätt sagt om man tillhör den styrande klassen, kanske. För egen del ska jag ägna mig åt min undervisning på heltid, mina barn, utveckla min träning, min sång, läsa det jag själv vill och lyssna på Beethoven – och småningom kanske finna ett nytt engagemang.

Kort sagt, jag ska ägna mig åt kärlek.

Demokrati och samhälle, Politik

SD och socialismen

av adolphson2 kommentarer till SD och socialismen

Tänk om det inte är så konstigt att så många som tidigare varit socialdemokrater nu röstar på SD, när allt kommer omkring?

—

När jag blev politiskt medveten var det vanligt att människor kategoriserades efter politisk uppfattning.

Ett förhållningssätt gällde antagandet att alla som röstade på borgerliga partier var egoister och om man istället trodde på solidaritet och rättvisa så fanns det bara ett sätt att visa det på: nämligen genom att vara socialist.

Jag satt rätt ofta som dumdryg tonåring i upprörda diskussioner där jag med emfas hävdade att detta var det största hyckleriet bland alla: uppfattningen att socialister ensamma stod för solidaritet, empati och rättvisa.

Jag hade dock rätt svårt att pedagogiskt förklara vad jag menade med detta. Idag nöjer jag mig med att fastslå liberalismen som den sanna vänsterrörelsen med den enkla motiveringen att alla rättigheter måste vara möjliga att nå för alla individer.

Detta i motsats till traditionell socialism som i praktisk politik ofta utformas så att alla och envar måste göra allt på samma sätt.

Det är det där med generaliseringar. Det blir ofta inte så bra. Visst fanns det egoistiska borgare då och visst gör det så idag. Och visst finns det socialister som, fjärran från våldsvänstern, verkligen tror på solidaritet, jämlikhet, empati och rättvisa.

Men det fanns alltid något under 70- och 80-talen som störde mig med alla dessa självgoda sossar, de som i självgodhetens namn lade patent på godheten, ja, det var något störande med det där som jag inte riktigt kunde sätta fingret på.

Och så i helgen när jag läste om SD:s nya framgångar slog mig en tanke. Tänk om det är så att majoritets-Sverige, alltså de som i stor utsträckning förr var sossar, röstar i egennytta. Och de alltid gjort det.

Det är med den tankegången faktiskt inte märkligt att det är just inom socialdemokratin som SD vunnit sina framgångar. (Jo, jag vet, de flesta strömmar från M till SD men SD är faktiskt enligt vissa mätningar största parti inom LO-kollektivet.

Så länge S byggde ett samhälle som från vaggan till graven tog hand om den traditionelle socialdemokratiske väljaren var partiets position ohotad. Majoritetsväljaren vill nämligen bli omhändertagen. Vederbörande vill bli curlad, ha det tryggt och bra.

Systemet ska fixa allt. Och det klart det skulle ske genom att låta en förmögen överklass betala för det. Inget ont i det, kanske.

Det är nog länge sedan arbetarrörelsen till hundra procent röstade på S. LO-kollektivet har i det nya millenniet fått det så bra att den gamla arbetarretoriken eller politiken inte längre fungerar.

Moderaterna visade fingerfärdighet när de lanserade Nya Moderaterna, men så värst konstigt att så många hoppade över blockgränsen 2006 är det ändå inte. Hade plötsligt socialdemokraternas kärntrupper gått från solidaritet till egoism?

Tro det, den som vill.

Nej, det är nog som det alltid varit. En stor andel människor röstar i egenintresse. Varken mer eller mindre. Man vill kunna lita på systemet och inte anstränga sig – man betalar gärna skatt bara man blir väl omhändertagen.

Nu är man istället rädd. Rädd för globalisering, rädd för invandring, ja, rädd för allt. LO-trupperna känner av konkurrensen utifrån. De som alltid röstat på S är nu plötsligt oroliga för att från-vaggan-till-graven-perspektivet ska försvinna på grund av det tryck invandringen medför på systemet.

Då spelar det ingen roll hur världen ser ut eller att miljontals människor flyr för sina liv. Kastade handgranater i Malmö blir ursäkten för att ta det slutgiltiga klivet över till SD med motiveringen att det nu banne mig får vara nog.

Inga intellektuella, faktabaserade eller värdegrundsmässiga argument biter. För svenskarna röstar i stor utsträckning i egenintresse. Det är som det alltid varit – med den skillnaden att vi idag lever i en mer orolig värld.

—

Jag talar just nu enbart för mig själv i egenskap av Folkpartist. Vi måste stå alliansfria (eller möjligen tillsammans med Centern) för att kunna driva en verklig socialliberal politik och vi måste våga välja ett nytt progressivt, dynamiskt och modigt ledarskap.

En enig valberedning föreslog på nytt att Jan Björklund ska väljas till partiledare i november. Jag ska dit men jag har ingen annan att rösta på.

Jag är rädd att tåget just gick.

 

Bistånd, Demokrati och samhälle, Politik

Varför en håller på

av adolphson

Låt mig göra en principiell utläggning.

—

Jag tycker att vissa saker är viktigare än andra. Jag försöker – utan hänsyn till egen karriär eller vad människor i allmänhet tycker om mig – att alltid stå för mina grundvärderingar.

Jag gör det för att jag mår bra av det och för att försöka förmedla en annan samhällsbild än exempelvis den SD står för.

Jag vägrar förhålla mig till populism. Det gör att jag per automatik kommer att stå mot enkla synsätt eller förklaringar till saker och ting – alltså mot ytterligheter på vänster- respektive högerkanten.

—

Jag oroas av att det finns fler främlingsfientliga partier i Europa i dag än under 1930-talet. Det är illavarslande att det nuförtiden byggs fler, större och längre murar än när kalla kriget var som mest kylslaget.

Det finns hopp. Krisen idag är förvisso större än den som föregick nazismen och Hitler men skillnaden är att vi idag har EU. När Hitler började gasta fanns knappt ens ett FN.

Alla människor har rätt till frihet. Därför tror jag att EU i grund och botten är något bra som bör utvecklas i så många riktningar det går. EU står för öppenhet och människors lika värde – inte för ett ”vi” och ett ”dom”.

Därför gillar SD inte EU.

Det är också naivt av praktiska skäl att vara emot EU. Den ekonomiska (europeiska) dynamiken finns nämligen till stor del i Europa. Det, farbror Sverigedemorkat, påverkar farmors livskvalitet om order sluta komma till SSAB.

Man måste liksom ha alla Dalahästarna i hagen, om uttrycket tillåts.

Det blir alltså fattigare men också tråkigare här hemma om vi, för att använda SD-retoriken, stänger gränsen. Jag tror faktiskt inte – om jag får sticka ut näsan lite – att den enskilde svensken är fullt medveten om vilket mäktigt land hen bor i.

Om vi som nation i större utsträckning kände vilken potential som finns här hemma tror jag betydligt färre skulle rösta på SD.

—

Det tjatas nu och igen om att ingen politiker eller parti våga prata om integration. Därför äger SD den frågan. Vilket nonsens. Vi pratar ju inte om annat.

Att bli svensk måste ur ett liberalt perspektiv innebära att man lär sig ett språk och ett förhållningssätt men också att man behåller sin särart och identitet i sitt kommande svenska liv. Detta är verklig integration.

Alla har förutsättningar att göra en klassresa, att gå hela vägen, att finna sin fulla potential i Sverige.

En liberal måste ha en positiv grundinställning till invandring i en global värld – i synnerhet när flyktingströmmarna är de största sedan andra världskriget – annars är hen inte liberal. Vi får se till att lösa problemen, helt enkelt.

Det är detta det hela kokar ner till. Pudelns liberala kärna.

—

Det uttrycks oro för att engagemanget i Sverige sjunker. Kyrkor, föreningar och politiska partier – alla tappar medlemmar. Missing Peoples är det enda undantaget (och det är ju bra).

Men jag tror inte på det där. Jag tror bara engagemanget ändrat karaktär. Men det är en sak utanför ämnet.

Själv har jag – trots återkommande vånda – valt att engagera mig.

Jag väljer inte att kandidera för FP på grund av  partiets skolpolitik. Nej, för mig innebär en röst på FP att säga nej till rasism och att bejaka alla individers unika värde. Och jag tycker FP är bäst på att ge goda idéer en chans att förverkligas.

Eftersom dessa värden är så viktiga för mig anser jag att FP bör vara alliansfritt och byta ledning.