Over and out – idiot

Jag vänder mig i detta blogginlägg till dem som i det senaste valet lagt sin röst specifikt på mig. Ni är ju ändå några stycken.

Det kan hända att det som härmed meddelas kommer plötsligt. Men det gör det inte. Man kan möjligen säga att den senaste utvecklingen i världen skyndat på beslutet. Jag vill härmed be er alla om ursäkt men efter en lång process (flera år egentligen) har jag kommit till slutsatsen att jag inte känner mig hemma i Folkpartiet längre. Jag fattade beslutet under förra veckan som jag tillbringade på en länge emotsedd semester.

Jag har varit medlem i Folkpartiet sedan 2005 men inte ordentligt aktiv förrän inför valet 2010. När jag blev tillfrågad om jag ville bli ordförande för lokalavdelningen var ett av argumenten att jag därigenom skulle få en plattform för att kunna påverka partiets politik. Så har det inte blivit i någon större omfattning. Jag uppfattar partiets lokalavdelning i Falun som en grupp som har trevligt tillsammans men som inte samarbetar effektivt. Vi verkar inte ha samma mål utan handlar mer om en grupp individer som agerar efter eget huvud och (i bästa fall) informerar om tagna mått och steg i efterhand. Ofta finner jag mig ensam i mina åsikter och ställningstaganden. Exempelvis har jag flera gånger skrivit debattartiklar och insändare och då erbjudit andra att vara medförfattare men ingen har nappat eller erbjudit mig detsamma. Ofta hamnar jag – om inte i konflikt så – inte i samförstånd internt i partiet. Det säger ju något om mig personligen men också om kombinationen Adolphson/Folkpartiet.

När jag ser tillbaka på de här tio åren av lysrörsmöten, vad jag åstadkommit? Egentligen ingenting av vikt. Att vi gick fram lokalt i valet anser jag mig ha del i men i övrigt är det inte mycket. Tydligt blir det när vi i lokalavdelningen diskuterar SD. Jag tycker vi, liksom partiet på riksnivå, har en flat och undfallande inställning till de fruktansvärda åsikter de står för. Det borde vara Jan Björklund, inte Annie Lööf, som debatterar med järnrörspartiet. Det är detta som borde vara ett liberalt partis främsta drivkraft i dessa tider.

Mitt samvete och ideologiska övertygelse slår stopp. För tio dagar sedan tog det slut. Sedan dess har jag noga funderat. Jag mår inte bra av att representera FP idag. Det går inte att vara likgiltig för SD eller se dem som ett parti bland andra. Hur stort väljarstöd de har är i sammanhanget helt oviktigt. På länsnivå finns det inte mycket att säga – där kämpar en samling individer på i motvind. Steget mellan län och lokalavdelning är enormt. Gärdesgårdarna i Dalarna tycks ibland för höga för att något gemensamt av värde skulle kunna genomföras. Men på riksnivå är det värst. FP hade en mängd förslag inför landsmötet i november som på olika sätt gick ut på att begränsa invandring (bland annat Tillfälliga Uppehållstillstånd) och göra det svårt för flyktingar (visserligen gäller detta alla allianspartier plus S men minus C).

När flyktingkatastrofen inträffade kovände man. Fram tonar bilden av ett opportunistiskt parti som vacklar i för mig väsentliga frågor. Och att Jan Björklund utan utmanare åter väntas bli omvald känns för mig totalt inspirationslöst. Även om han avgår redan om något år är detta en signal som inte går att missförstå. FP lär förbli lika vacklande som det är idag. Jag menar: Var är alla modiga inspirerande människor? Cecilior, Birgitta – vad hände? Var är ni? Skulle det vara val i dag skulle jag utan tvekan rösta på Annie. Engagemang handlar om vad som man vill lägga sin tid på. Jag behöver för min del ett mer konkret – hands on – engagemang.

Jag har respekt för politiskt engagemang men känner att där jag är just nu inte ger vare sig mig eller medborgarna något större värde. Jag ser helt enkelt inte någon möjlighetshorisont inom Folkpartiet. Jag kan inte åstadkomma något av vikt och tror inte partiet riktigt har någon användning av mig personligen (däremot av mitt mandat varför jag lämnar det till någon annan). Jag har därför informerat Folkpartiet om följande:

… att jag snarast vill lämna min plats i fullmäktige.

… att jag är kvar som ordförande tills nästa årsmöte (typ i mars) då jag lämnar över till en efterträdare och efter vilket jag även lämnar partiet. Vill man ersätta mig snarare än så går det jättebra, så klart.

… att jag avstår från Landsmötet. (Som länets representant hade jag varit tvungen att rösta på Björklund – det hade inte känts så bra för mig personligen).

… att jag även avsäger mig alla uppdrag för Länsförbundet, politisk styrgrupp etcetera.

Jag kommer inte att gå med i något annat parti utan får söka efter nytt engagemang på opolitiskt håll – kanske inom Rädda Barnen, Röda Korset, som volontär eller liknande. Det finns inga upprörda känslor eller bitterhet hos mig utan detta är alltså något som växt fram under lång tid – mitt ställningstagande är noga övervägt. Jag utesluter inte att återkomma till politiken någon gång i framtiden även om det just nu känns avlägset.

Jag vill avsluta med att rikta ett tack till er som röstat på mig och kommit med tillrop. Ska jag göra någon avslutande analys över sakernas tillstånd så är det självfallet så att det är svårt att vara politiskt aktiv i kombination med relativt små barn. Helst om man även har andra intressen. Jag känner dock att alla dessa mötestimmar inte riktigt motiveras av det jag kan åstadkomma – därav mina tankar kring skifte av engagemang ovan.

Jag kan också tycka att det är en problem för demokratin att man i princip måste varit aktiv sedan tidiga tonåren för att ha möjlighet att komma någonstans. Det blir något av en broilerkultur inom politiken.

En negativ sak med att vara politiskt aktiv är att det försvårar många andra saker. Mitt jobb har blivit svårare, relationer till kollegor, nya bekantskaper liksom gamla vänner mer komplicerade. Detta har jag – som en mycket utåtriktad människa – lidit av.

Jag har som sagt stor respekt för de som orkar gräva i handlingar för att ta beslut på timslånga möten. Men det är nog inte för mig. Som Malin brukar säga: ”jag ser dig ta strid för än det ena än det andra men inte för ett cykelställ i Bojsenburg.” Med det menar hon att jag nog inte är en lokalpolitiker. Nåväl, jag vill inte säga att jag avslutar mitt engagemang lättvindigt. Jag har lagt tio år av min stund på jorden på att lära känna den lokala demokratin och en partikultur. Jag vet vad jag talar om.

Ordet idiot avsåg i antikens Grekland ungefär en man som ägnar sig åt sina privata angelägenheter  (och alltså inte deltar i demokratin). Det var vederbörandes eget val och det låg ingen värdering i det. Lätt sagt om man tillhör den styrande klassen, kanske. För egen del ska jag ägna mig åt min undervisning på heltid, mina barn, utveckla min träning, min sång, läsa det jag själv vill och lyssna på Beethoven – och småningom kanske finna ett nytt engagemang.

Kort sagt, jag ska ägna mig åt kärlek.

Torgny Segerstedt

Torgny Segerstedt – socialliberal (så klart) – var berömd redaktör på Göteborgs Handels och Sjöfartstidning (GHS) åren 1917- 1945. Han tog ställning mot nazismen. Han gjorde det redan i början på 1930-talet när nazisterna kom till makten i Tyskland. Och han gjorde det ordentligt. Segerstedt insåg tidigt att Versaillesfreden efter första världskriget skulle skapa ett revanschlystet Tyskland och han förutsåg att antingen skulle tyskarna göra sig av med den nazistiska regimen eller så skulle det bli krig i Europa. Att säga att han fick rätt är en underdrift.

Det räddhågade officiella Sverige försökte på olika sätt tysta hans penna och kung Gustaf V ville i ett personligt möte 1940 få honom att inte så hårt kritisera den svenska regeringens hållning gentemot Tyskland. Segerstedt stod upp för sin övertygelse och ett berömt citat är: Är det kanske bättre att leva på knä än att dö upprätt? Om replikskiftet med kungen har barnen Ingrid och Torgny vittnat. (Jag var för övrigt på intervju på Ingrid Segerstedts gymnasium 2003 och var besviken över att jag inte erbjöds jobb – bland annat beroende på skolans stolta renommé genom sin upphovsperson).

Mötet med kungen 1940 hade föregåtts av att Segerstedt under lång tid, faktiskt ända sedan det nazistiska maktövertagandet 1933, fört en intensiv kamp mot Adolf Hitler och de nazistiska idéerna. En av de mest kända texterna avslutades med orden: Herr Hitler är en förolämpning. Självaste Göring hotade Sverige i ett telegram om vad som kunde hända om man lät dylika yttranden passera. Segerstedt svarade i sin tidning: Det förefaller som om hr Göring trodde, att Sverige vore något slags annex till det tyska riket.

Artiklarna nådde utanför Sveriges gränser. Helst i länder som låg i krig med Tyskland eller var ockuperade, som Norge, Danmark och England (där man översatte och läste upp delar av artiklarna i radio) blev han känd och uppskattad. Eftersom Sverige var så tyskvänligt under 1930-talet och i början av kriget blev Segerstedt ett problem för regeringen. På ledarsidorna beskrevs svenska ministrar som hariga eller räddhågade. Statsminister Per Albin Hansson höll inte alls med honom och flera ilskna, tyskvänliga debattartiklar publicerades i den konkurrerande GP. Mäktiga personer från industrin agerade också emot honom. Men han stod inte ensam. Trettiofyra göteborgare skrev till hans försvar angående artiklarna i GP och välkända personer som Karl Gerhard, Ture Nerman och Vilhelm Moberg stödde honom. Han var emot svenskt deltagande i OS i Berlin 1936 eftersom han ansåg att detta skulle gynna en stat som förtryckte minoriteter. Man skulle inte jama med, helt enkelt. Hitler var arg på Segerstedt, för att underdriva. Undra på: nazisterna beskrevs i tidningen som skränfockar, snyltdjur, förbrytarsjälar och kloakråttor. 1942 gick propagandaminister Goebbels i taket och beordrade två tyska tidningar att framställa Segerstedt som sinnessjuk och tyskhatare.

Torgny Segerstedt dog 1945 och i sin allra sista artikel diskuterade han försvar av press- och yttrandefrihet. Han diskuterade det problematiska i när politiker försöker styra journalister: Den är samma andas barn som hitlerismen med dess krav på underkastelse under ”ledarens” befallning. Kollektiviteten upphöjes på individernas bekostnad. [—] Striden mellan de två, personligheten och hjordinstinkten, kommer att fortgå till tidernas ände. Torgny Segerstedt var omstridd offentligt, privat och under såväl som efter sin levnad. Klart är att han var en språklig virtuos, en vass skribent och för många utgorde en symbol för motstånd mot nazismen.

Några saker vill jag särskilt lyfta fram kring honom: Tidningen beslagtogs åtta gånger under kriget. Bland annat 1940 då Segerstedt avslöjade att regeringen hade gett Tyskland tillstånd till mer omfattande trupptransporter än vad den från början hade tillkännagett. Statsminister Per Albin Hansson antydde i sin dagbok att man inte kunde riskera krig med Tyskland på grund av vad en, i hans ögon, självrådig tidningsman kunde skriva. Jaså, minsann. 1942 och beslagtogs inte mindre än sjutton svenska dagstidningar som samtliga skulle publicera en text om tysk brutalitet i norska fängelser och koncentrationsläger. Redan innan tidningen var tryckt stoppades artikeln. Segerstedt löste problemet genom att lämna utrymmet som varit avsett för texten blankt, medan rubriken I norska fängelser och koncentrationsläger fick vara kvar.

En beskrivning av honom gällande liberalismen är särskilt tilltalande: Liberalismen har alltid varit en svuren motståndare till en självgod och trång­bröstad nationalism [—] enligt vilken det sant mänskliga endast är att finna hos det egna folket och den egna rasen.

Läs Segerstedts ledare och Görings varnande telegram och Segerstedts svar här.

—

Relaterade blogginlägg

Berlin-Sotji

Den Svenska Synden 2

—

Källor:

Populär Historia januari 2011

Kenne Fant: Torgny Segerstedt – en levnadsskildring (2007)

Wikipedia

 

 

Seth Molander

Riksdagsvalet 1948 stod i huvudsak mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet. Bertil Ohlin utmanade Tage Erlander om statsministerposten. Ett par veckor före riksdagsvalet gjorde tidningen Morgontidningen, som stod mycket nära socialdemokratin, ett sensationellt avslöjande när man påstod att Folkpartiets lokalavdelning i Stockholm hade ett bankkonto med motsvarande 70 miljoner kronor i dagens penningvärde. Den som är aktiv i en partipolitisk lokalavdelning inser det smått absurda i ett sådant påstående. Men det här var 1948 och utsagan passade väl in i S-kampanjen i valet vilken målade ut Folkpartiet som finansierat av storföretagen.

Socialdemokraterna mot Folkpartiet. Arbetarna mot kapitalet. Trots att Folkpartiet omedelbart förnekade nyheten, och att oberoende revisorer visade att lokalavdelningen i Stockholm  inte förfogade över denna enorma summa, vägrade tidningen dementera. Man byggde nyheten på information från den socialdemokratiske riksdagsmannen och revisorn på Handelsbanken Seth Molander. En revisor borde väl veta vad han talade om, menade tidningen. Morgontidningen gick hårt åt Folkpartiet på ledarplats och flera andra S-tidningar hakade på drevet. Folkpartiet är knappast folkets parti, kapitalismens sanna ansikte och dylikt nonsens framfördes på bästa ledarplats.

(Idag, när vi sitter med en stor del av facit, skulle anklagelsen kapitalismens sanna ansikte inte direkt vara något negativt).

En vecka innan valet intygade Seth Molander under ed att påståendet var sant: Undertecknad intygar härmed och är beredd att med ed bekräfta att en av mig väl känd trovärdig person för mig uppvisat ett dokument av vilket framgick att folkpartiet i Stockholm under första halvåret 1948 disponerat över ett belopp av omkring 3,5 (alltså = knappt 70 loppor i dagens penningvärde) miljoner kronor.

Och Morgontidningen gick som sagt i god för Molanders trovärdighet. Något bevis kunde man emellertid fortfarande inte presentera. Tage Erlander började få kalla fötter. På tisdagen hölls ett förhör med Molander, som plötsligt medgav att han kanske misstagit sig. Erlander befarade en katastrof i valet om en utredning senare skulle visa att Molander verkligen hade ljugit. Sent om sider, mot slutet av veckan, tillsattes faktiskt en opartisk utredning i samförstånd mellan Ohlin och Erlander och det visade sig att alltihop var lögn. Det fanns inget konto och Molander hade inga bevis för sina påståenden.

Men utredningens resultat drog ut på tiden (en del menar att man medvetet valde en långsam utredare) och samma dag, alltså på fredagsnatten, mördades Folke Bernadotte i Jerusalem vilket helt dominerade nyhetsflödet. Och eftersom detta skedde just på fredagsnatten innan söndagens val hann informationen om sakernas rätta sammanhang inte ut till alla väljare eftersom vare sig TV eller internet fanns 1948. Vissa lokaltidningar publicerade nyheten på måndagen efter valet. Det var så dags.

Sanningen var alltså för allmänheten okänd från måndag till lördag i valveckan. Den avslutande partiledardebatten på torsdagen fick Ohlin föra utan att skandalen hade avslöjats. Socialdemokraterna undgick den katastrof Erlander hade befarat. Om sanningen kommit fram enligt god demokratisk praxis hade Bertil Ohlin mycket väl kunnat bli statsminister efter valet 1948. Vad gjorde Socialdemokraterna själva åt saken, då? Jodå, Seth Molanders namn togs under helgen bort från alla valsedlar. Man inser vilket jätteapparat det måste varit även redan 1948 men S-maskineriets kvarnar malde på den tiden snabbare än medias.

Molander blev också av med alla partiuppdrag. Socialdemokraternas partisekreterare Sven Andersson var tidigt insatt i sakernas tillstånd men gjorde inget och Erlander själv agerade långsamt för att inte riskera en valförlust. Ingen på Morgontidningen behövde stå till svars. De två som i huvudsak skrev de ledare som baserades på Seth Molanders lögner var inga mindre än chefredaktörerna varav en, Gösta Elfving, senare blev landshövding i Falun.

(Mina föräldrar visste vad de talade om när de ibland kunde muttra det är iallafall inte sämre än Elfving!)

Man får nog ändå anse hela skandalen,  som förövrigt allmänt betraktas som den smutsigaste valkampanjen i Sveriges demokratiska historia, orkestrerades från högsta socialdemokratiskt håll.

—

Källor:

Gör inga dumheter medan jag är död! – Per Ahlmark

Artikel av Svante Nycander i NU 2006

Wikipedia

Jag har inte kunnat hitta några S-märkta källor, men det kanske inte är så konstigt när allt kommer omkring.

—

Relaterade blogginlägg

Bertil Ohlin

Folke Bernadotte

Mattis fråga

En av mina gamla vänner heter Mattias Cederberg. Vi umgicks intensivt på högstadiet och på gymnasiet. Han betydde mycket för mig, då. Sedan valde vi olika banor i livet: jag studerade i Uppsala och han blev professionell musiker i Tyskland. Många, ja nästan alla, av mina äldsta vänner var, eller är, vänsterorienterade. De visste givetvis att jag inte var vänster, men vi talade inte så ofta politik. Dels var jag inte politiskt engagerad på den tiden och dels följde jag salig mors råd att inte döma mina vänner efter politiska åsikter. Det rådet har jag följt senare i livet. Och det försöker jag fortfarande göra.

Sedan jag blev aktiv i partipolitiken, och därmed öppen med mina åsikter, är det vanligare att vänner, kollegor och givetvis andra politiskt aktiva reagerar. Många reagerar ofta negativt, ibland direkt aggressivt. Jag vet ju att jag kan vara polemisk, provocerande och ibland arrogant. Skillnaden mot förr är att jag numera försöker ta debatten och stå upp för min övertygelse. Konsekvensen blir att jag blir ensam. Människor tar i högre utsträckning avstånd eller fördömer mig. Jag har mött förolämpningar, anklagelser eller ”funderingar” över min mentala hälsa. Inte ovanlig är frågan hur det är möjligt att jag, som ju verkar vara så trevlig, vettig och kul i övrigt, är liberal.

Förra veckan skrev jag ett blogginlägg och delade här och där. Sedan även en artikel som diskuterade påståendet att resurserna till skolan inte minskat. Det blev en jobbig helg. Reaktionen blev rätt tuff. Jag fick föra flera olika parallella diskussioner där tonen (vilket kan vara svårt att avläsa i text) ofta var allt annat än nyanserad. Jag bestämde mig efter det för en sak: nu håller jag mig här på bloggen eller i verkliga livet för politisk debatt. Men min gamle vän Mattis tog sig faktiskt tid att ställa en nyanserad fråga. Och den förtjänar att tas på allvar. Så här skrev han i en av diskussionerna:

Får jag fråga en sak Fredrik? Kanske naivt men jag är ändå nyfiken. Från ett helt subjektivt perspektiv, mitt eget, upplever jag at samhället som vi båda växte upp i funkade rätt bra. Jag minns Kvarnbergsskolan med bara 54 elever men som ändå hade ett eget skolbilbliotek, kommunala musikskolan där jag fick min start i det som senare blev mitt yrke. Möjligheterna till att delta i en massa aktiviteter i kommunal regi. Sjukvård och tandvård som verkar att ha haft tillräckliga resurser osv. Självklart var jag ju barn under stor del av den här tiden och det bidrar väl till subjektiviteten, men jag minns även som 20-åring hur jag behövde hjälp från soc på sommaren och hur det då ver en helt annan värld än bara 7-8 år senare hos samma myndighet…vänligt, stödjande mottagande förvandlat till misstänkliggörande och skuldbeläggning…hur som helst verkade samhället ha funkat ok under vår uppväxt och det verkar att ha förändrat sig, om jag ser på hur verkligheten ser ut för de flesta. Om jag tittar på min egen sektor är läget på de flesta håll rent katastrofalt, skola och sjukvård verkar brottas med jätteproblem och äldrevården likaså. Subjektivt tycker jag att det ser ut som om samhället har blivit mycket mindre solidariskt och att samhällsklimatet i stort har blivit mycket hårdare. Jag tycker inte att det är bra att ha ett osolidariskt och hårt samhällsklimat och jag tror att det beror på en politisk förändring de senaste 20-25 åren. Jag tycker det ser ut som att den nyliberala riktningen har varit orsaken till förskjutningen, oavsett färgen på regeringen, och jag tycker att förändringen har varit till det sämre. Jag frågar mig hur du ser på det hela? Som socialliberal, lärare och historiker? Tycker du det är bättre idag? I så fall, vad var det som var kass tidigare? Om inte, vad tror du att det beror på?

Jag ska försöka att svara dig, Mattis. Självfallet är jag i mitt svar lika subjektiv som du.

Jag delar inte din (i mina ögon) romantiserade syn på 1970-talet. Jag tyckte det var hemskt att växa upp då. Jag brukar lite skämtsamt säga att det var två saker som var bra i 1970-talets Sverige: Valsegern 1976 och Leksands IF. Att jag vantrivdes under 1970-talet, men älskade det mer liberala 1980-talet, gör det mig medskyldig till den utveckling till det sämre som du beskriver? Hur det än är med det: det är därför jag är liberal. Jodå, nog funkade samhället rätt bra på 1970-talet. Men det gör det nu också. Hyfsat, iallafall. Relativt sett var samhället bättre på medeltiden eftersom den genomsnittlige medborgaren då hade, när alla nödvändigheter för livets nödtorft var avklarade, mer att spendera på nöjen och självförverkligande än i dag. Förstår du problemet, Mattis?

Mina barn går, och kommer att gå, på en friskola med estetisk inriktning eftersom det passar dem. Skolan är lite större än Kvarnbergsskolan men samtidigt liten och mysig. De blir sedda, känner sig trygga, får ägna sig åt olika resor, estetisk verksamhet men skolan har tyvärr inget eget bibliotek. Generellt sett har skolhälsovården och pedagogisk personal idag större resurser och mer anpassad utbildning att se barn med särskilda behov än på 1970-talet. Men säkert fanns det fler vuxna i skolan då, vilket kan, men inte behöver, vara en god sak.

Vad gäller tandvård och sjukvård har jag haft förmånen att se båda från insidan de senaste åren. En stroke och komplicerad tandoperation krävde det. Och jag är oerhört imponerad över vården jag fått. Tyvärr dras landstinget Dalarna med en miljard i underskott och jag är förvånad över att väljarna fortsätter ge (S) förtroende efter sjuttio år i maktställning. Men man får respektera demokratin. Staten kan inte låna, som på 1970-talet, till välfärd. Det är att inteckna sina barns framtid. Att då öppna upp för alternativ, privata såväl som offentliga, är en tydlig socialliberal politik.

Jag sitter i socialnämnden här i Falun. Jag har också en nära vän som arbetar där. Att påstå att myndighetens bemötande från politiker och tjänstemän är, och jag citerar dig, präglat av misstänkliggörande och skuldbeläggning låter i mina öron som en grov generalisering och slag i ansiktet på alla de som kämpar hårt med detta oerhört viktiga jobb. Det betyder inte att din upplevelse inte såg ut så. Men i min värld var det bemötandet vanligare under 1970-talet när ingen myndighet eller offentlig näring enligt Babels hus-principen behövde bry sig om vad människorna tyckte om deras bemötande av dem. För det fanns inget alternativ. Det fanns ingenstans att ta sina klagomål. Det var bara SJ som körde tågen. Alternativet var att gå. Nej, det är långt ifrån perfekt idag. Men det var ta mig tusan inte bättre förr. Det är konservativt att resonera så.

Så till din sista fråga. Vad var det som var dåligt förr? Under 1970-talet fanns det i Sverige dåligt utrymme för individen. Allt, eller mycket, sköttes med gruppen som norm. Tar vi skolan som exempel: individens behov var ointressanta. Jag själv hade lyckats mycket bättre i dagens skola än i den jag själv gick. Jag hade svårt med finmotorik. Jag kunde inte, ville inte, sy en fruktväska på förskolan. Jag kunde mycket annat, men just det kunde jag inte. Och det var testet för att avgöra huruvida man var skolmogen, eller ej. Alltså fick jag gå ett år till i förskolan. Jag fick inte tycka något om det. Inte mina föräldrar heller. Det bestämde myndigheten enligt den norm som fastslagit hur ett barn skulle vara. Idag finns sexårsverksamhet, temainriktningar på förskolor och skolor, genus, antirasism och mycket annat.

Men på 1970-talet drog man sig inte för att stjäla ett år av mitt liv. Jag blev på grund av debaclet med fruktväskan en självuppfyllande profetia, jag anpassade mig till dem som jag gick med och utvecklades därför senare. Jag minns det så oerhört väl. När jag äntligen fått klart fruktväskan ett par veckor efter alla andra (nåja, salig mor sydde väl det mesta) och stolt överräckte den till min förskolelärare underkändes jag eftersom väskan saknade knapp. En knapp måste väskan ha. Det skulle alla väskor ha. Hur skulle det annars se ut?

Där stod den sexårige Fredrik. Helt tom på känslor. Jag minns det som i går. Jag kom mig inte ens för att börja gråta av uppgivenhet. Det blev till att gå om ett år. Att fundera över det jag faktiskt åstadkommit istället för det jag inte klarat medgav inte normen. Jag fick under grundskolan inte möjlighet att spela musik eller utöva idrott med mina jämnåriga klasskamrater utan blev hela tiden hänvisad till barn som var ett år äldre vilket medförde att jag utvecklades senare eftersom jag alltid var sämre än de som var lika gamla som jag.

All kunskap mättes genom prov. Orkade, ville eller kunde du dunka in kunskaper för att senare kräkas upp dem på ett papper inom en given tidsram var framtiden din. Om du inte stack ut allt för mycket. Det jag var bra på, muntliga framföranden, räknades inte lika högt utan sågs ofta som en nödlösning när läraren inte orkade, eller hann, rätta prov. Men detta kunde inte ligga till grund för bedömning enligt myndighetens principer.

En sak var dock bra med förseningen: jag fick lära känna dig, Mattis. Men jag skulle också kunna rada upp massor med internationella exempel på varför jag anser att individen alltid står över kollektivet eller exemplet framför generaliseringen. Men jag nöjer mig med att säga att mina upplevelser formade mig till liberal, mer exakt socialliberal, i mycket större utsträckning än min uppväxt och uppfostran. Något som jag inte tror mig kunna säga att i motsvarande grad skett med mina gamla vänsterpolare från Falun. Men säker är jag naturligtvis inte.

Allt gott till dig, Mattis, och vet att jag fortfarande är imponerad av dig. Imponerad, som jag är av alla som lever sin dröm.

Kram!

Därför är jag social liberal

I dag är det tjugofem år sedan Olof Palme mördades. Det skrivs mycket om honom i dagarna. Själv är jag tillräckligt gammal för att minnas honom och det Sverige han skapade, jag skulle fylla sexton året han mördades. Precis som alla andra vet jag exakt vad jag gjorde den dagen Sverige blev av med sin oskuld. Jag beundrar honom än i dag för hans retorik och hans passion. Men jag tycker också att man idealiserar honom samtidigt som man glömmer andra betydelsefulla politiker. Ingvar Carlsson, exempelvis. Men visst var Palme lysande. Jag älskar hans tal Vi och utlänningarna från 1965. I dag tänker jag på ett annat gammalt tal han höll i valrörelsen 1982: Därför är jag demokratisk socialist. Hur lysande är det inte i all sin enkelhet? Men låt oss göra ett litet experiment. Jag tar talet och gör om det, får man det?

Därför är jag social liberal

Jag är en social liberal med stolthet och glädje.

Jag blev det när jag i ungdomen reste till Sovjetunionen och med egna ögon såg vad socialismen gör med människors frihet och förmåga. När jag upplevde den oerhörda fattigdomen och ekonomiska stagnationen där.

Jag blev det efter att ha vuxit upp under kalla krigets delade värld där regimkritiska människor avrättades eller fängslades av totalitära höger eller vänsterregimer.

Jag blev det när jag fick klart för mig att det var liberalismen som bröt marken för demokratin på många håll i världen, när jag förstod att det var liberalismen som först utmanade totalitära och konservativa krafter under 1800- och det tidiga 1900-talet.

Och när jag förstod att det var liberaler som drev i genom lika allmän rösträtt i vårt land och på allvar verkade för kvinnors jämställdhet och i modern tid gick i täten för utökad föräldraledighet för män.

Jag bestyrks i min övertygelse när jag i vårt eget land ser en famlande socialdemokrati i kris utan tydligt mål, när jag ser miljöpartister som inte kan frigöra sig från vänsteridéer för att kunna bli en verkligt stark grön kraft, eller när jag hör vänsterpartister gå emot grundläggande demokratiska värderingar och vilja vrida klocka tillbaka så långt det bara är möjligt.

Visst är jag social liberal. Jag är det med stolthet över vad denna sociala liberalism har uträttat i vårt land, jag är det med glädje för jag vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter att Moderaterna blivit allt för dominerande i svensk politik.

Och jag är det med tillförsikt, eftersom nu vet människorna vad som händer om man går för långt åt höger eller vänster.

Jag är det på sätt och vis med ett roat leende för jag vet att den moderna historien är full med värdefulla reformer som de röd-gröna har skildrat som elak kravliberalism men sedan anpassar de sig till EU, individanpassade reformer där staten tar ett ansvar, och sedan slåss för att bli likadana när folket fått erfarenhet av vad liberala reformer betyder för dem.

Visst är jag liberal, som Nils Edén, när han genomförde rösträtten, som Torgny Segerstedt när han ensam bekämpade nazismen, som Fogelstakvinnorna när de kämpade för kvinnors rättigheter, som Bengt Westerberg, när han kämpade för individanpassade lösningar inom ett tungrott kollektivistiskt block eller när han kämpade för jämställdhet.

Det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan. Och samhällets inställning till individens rätt att utvecklas och finna sin fulla potential.

Die Mauer

I dag är det tjugo år sedan muren föll. Det första jag tänker på i sammanhanget är Ebba Gröns klassiker från 1982, die Mauer. En dag så stod den bara där, en mur mellan mig och den jag hade kär. Träffade beskrivning, faktiskt. För det är själva sinnebilden av kalla kriget vi talar om. Berlinmuren. Tämligen plötsligt såg sig DDR/CCCP tvungna att stoppa människoflykten från landet. 1961 slängde de upp den och den stod till 1989. I dag finns inte mycket kvar, men man har markerat dess forna dragning genom staden.

Jag minns tydligt när den föll. Jag gick i gymnasiet och min världsuppfattning präglades av en uppdelad värld, mellan fritt och ofritt, ont och gott. Samtidigt var det lite spännande allt det där dolda i de totalitära samhällena på andra sidan muren. Vi var präglade av det där i min generation. När jag tog studenten åkte klassen till Sovjet, Leningrad, på studentresa. Det kan jag berätta om någon gång. För den resan har stannat i minnet.

Jag antar att 1970- och 80-talens politiska värld har präglat min övertygelse om individens rätt till frihet. I vuxen ålder vill jag, och många andra, beskriva murens fall som liberalismens största seger. Det är på grund av murens blodiga historia jag anser att det går inte att kalla sig för stalinist, leninist eller för all del kommunist och samtidigt vara demokrat eller humanist. Lika lite som man kan vara nazist och säga det samma. För den sakens skull påstår jag inte att demokratiska stater, marknadsekonomin, inte tagit död på människor. Eller att människor inte mår dåligt i dessa länder. Men det ligger något fundamentalt i att inte behöva ansöka om sitt pass när man ska resa utomlands, be om tillstånd för att få gifta sig eller frukta för sitt liv om man har en avvikande åsikt eller livsstil.

Idag känns det som bilder och artiklar på internet och i tidningar talar om en avlägsen tid. Men det är inte mer än tjugo år sedan kalla kriget tog slut. Kanske tog efterkrigstiden slut 9/11 2001?

Jag avskyr dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att framföra dem tror jag det var Voltaire som sa. Fast uttrycket lär vara en faktaoid. Med en sådan inställning som ryms i formuleringen kan det vara ett jobbigt sätt att ta sig fram i livet, men med en k-pist är det svårt att diskutera aom Thåström ajunger.

Att engagera sig i sakfrågor eller politik är en god sak. Jag kommer att göra ett försök, om inte för min egen skull så för de små. Om jag inte tråkas ihjäl på vägen kanske det blir nåt skoj av det.