Skola – Sida 8 – Adolphson

Lärargalen

10 september, 2016av adolphson

Några har efterfrågat detaljer kring min resa till en gala där jag inte fick något pris. Jag tackar för visat intresse: så här gick det till när jag nästan nådde mina 15 minuter av berömmelse.

I våras fick jag ett mail av vilket framgick att jag var nominerad till priset Årets Lärare/Lärarskapspriset. Det var såklart uppskattat men jag hade knappast tid att tänka närmare på saken eftersom vårarna är jobbiga saker för oss som undervisar avgångsklasser.

Efter en tid kom ytterligare ett mail där jag ombads motivera varför just jag skulle få det där priset. Nu var goda råd dyra – jag som aldrig gillat att tala om varför jag är bra på saker (förövrigt antagligen en åkomma jag delar med rätt många i detta vårt karga, avlånga land där generationer präglats av Jantes kärleksfulla smekning).

Jag är rädd att jag inte svarare helt seriöst eller genomtänkt. Därför blev jag förvånad när man hörde av sig ännu en gång med inbjudan och lät förstå att man verkligen ville att jag skulle närvara.

Mina chefer tyckte också¨att jag skulle åka varför jag plötsligt befann mig på en regelrätt gala på Nalen i smoking (fars midnattsblå från 60-talet som matchade illa med mina svarta frackbyxor och väst men det syntes inte i den dämpade belysningen inbillade jag mig), lackskor och hela baletten.

Det var trerätters, underhållning av bland annat Martin Stenmark och flera inspirerande föredrag. Utbildningsministern var där (så nu har jag träffat två sådana och bett båda avgå), Carl-jan Granqvist och Erik Brandberg var där (oklart varför).

Det var sammantaget en mycket positiv upplevelse och jag sympatiserar med initiativet. Kul också att bli nominerad av mina elever, ja, det värmde. Tack kära ni!

Här kan intresserad ta del av bilder från kvällen och Lärargalans egna sammanfattning.

Många kollegor har uttryckt sig uppskattande men de flesta har inte kommenterat saken. Några har till och med uttryckt sig lite nedsättande: Det där är väl inget eller det går väl inte att dela ut pris i lärarskap, heller. Och antagligen har de helt rätt därvidlag men det är också väldigt mänskligt att glädjas åt uppskattning.

Så jag gläds.

Men frågan är relevant: vad är egentligen en bra lärare? En som gör som chefen säger, en som eleverna av olika skäl gillar eller en som sätter höga betyg? Jag tror att med bra resultat avses nog å ena sidan antal godkända elever, å den andra snittpoängen (höga betyg).

Vad annat finns att mäta? Resultat på längre sikt, så som PISA, blir svåra att tillskriva en enskild lärare. Men i någon mån är det ju ett hantverk det här med pedagogik. Man måste liksom vinna ett förtroende och sedan bygga upp det hela.

Exempel: en elev måste kunna böja substantiv och verb korrekt för att senare kunna förstå det som följer i grammatiken. Därför kan man inte börja med svårare saker som kommer senare innan grammatikens grundläggande elementa är inlärda.

Har eleven inte grunden blir det fåfängt att försöka med det som kommer sen. Genvägar funkar sällan.

En lärare som som är tillräckligt insatt i sitt ämne och vill lära ut det – vilket är långt i från säkert i alla lägen – nöjer sig inte med att förklara enkla samband. Undervisning handlar som sagt om att bygga upp något från grunden. Det handlar om tid.

Läraren nöjer sig exempelvis inte, om hen är skicklig, med att tala om att det finns tre genus hos substantiven och några böjningar som är gemensamma för två av dem, eller möjligen för alla tre. För vad säger det?

Ett exempel med mitt eget ämne kanske passar bättre: När började egentligen andra världskriget? 1889, 1914, 1919, 1933 eller 1941?

Om man inte kan tänka sig ett världskrig utan Hitlers födelse, det första krigets utbrott, Versaillesfredens fastställande eller nazistpartiets födelse, Hitlers maktövertagande och störtande av demokratin, eller att världskriget faktiskt inte blev ett världskrig innan USA var med i det, så kan man problematisera frågan.

Det där är inget elever kan från början utan det hänger ihop med förmågor som byggs upp över tid.

—

Största delen av all tid står skolor tomma. Kan man använda byggnaderna mer effektivt för sitt syfte? Nå, det är en helt annan historia.

—

Relaterade blogginlägg:

Tårta

Lärare

Demokrati och samhälle, Historia, Retorik, Skola, Spännande människor

Irving vs Churchill

29 augusti, 2016av adolphson

Ibland, när det kommer till källkritik, brukar jag för mina elever nämna David Irving. Irving är ett exempel på en historiker som först hade ett visst anseende men som med tiden kommit ut som historierevisionist och fullfjädrad förintelseförnekare.

En rätt farlig människa, alltså.

Bland annat har han velat utmåla Churchill som krigshetsare och allmänt försökt svärta ner dennes eftermäle. Exempelvis påstår han att några av Churchills mest berömda tal är fusk och efterhandskonstruktioner.

I viss mån har Irving rätt samtidigt som han har helt fel. Men, så som populisten ofta plägar, väljer Irving att stort hårdra fakta efter sina egna syften.

Jag kan tänka mig flera anledningar till detta, exempelvis att han vill sälja sina böcker. En annan förklaring jag kan tänka mig är att Churchill fortfarande rent retoriskt är för briljant för att de på andra sidan ska kunna hantera det.

Måhända är historien som Churchill var med och formade ännu alltför mäktig för att högerextremisterna ska kunna hantera det.

Sant är dock att flera av Churchills tal som finns inspelade inte är liveupptagningar utan inspelade efteråt. 1949 åkte nämligen ett skivbolag hem till honom och spelade in talen och det är dessa som är de mest spridda idag.

Churchill lär ha legat till sängs med drink och cigarr till hands när inspelningen gjordes varför resultatet naturligt nog saknar den nerv samt åhörarnas (i parlamentet) reaktioner som naturligtvis fanns där när talen hölls första gången.

Irving har å sin sida givit ut flera antisemitiska böcker och artiklar, för vilka han dömts till fängelse, samt hävdat diverse konspirationer om att Churchills berömda tal i själva verket är påhitt.

Man kan ju jämföra Irvings teser om att antalet offer i Förintelsen är starkt överdrivna med att Churchill ett par år senare läser in sina egna tal en gång till. Sedan kan man diskutera faktaresistens, syften och världsuppfattning.

Så här har det varit. Men nu ser det annorlunda ut.

Idag vinner populisterna och högerextremisterna mark i land efter land utan att behöva bemöda sig om att vinna striden om historien. I Ungern, USA, Frankrike, England, Danmark, Nederländerna, Norge, Finland har de vunnit stora eller små segrar – i vissa fall sitter de med i regeringen och har stora chanser att bli landets främste företrädare.

Nej, hörrni. Churchill får nog anses ha gjort sitt – vi kan inte begära mer av honom. Nu får vi andra ta över. För egen del deltog jag i en av vänstern initierad manifestation mot Migrationsverkets omänskliga behandling av asylsökande.

Jag har debatterat det på nyhetsplats och i fredags manifesterat. Lägga ner fullt fungerande asylboenden med hänvisning till byråkrati – ja det får mig att gå i taket.

Argument i stil med ”jag gör bara mitt jobb” eller ”jag följer bara reglerna” ligger smärtsamt nära ”jag lydde bara order”.

Som jag nämnt tidigare: Eichmanns försvar gick ut på att han bara var en kugge i ett stort maskineri och enbart lydde order. Vi har fått internationellt prejudikat på att den typen av argumentation inte fungerar.

Vi har alla ett ansvar för hur vi genomför våra liv – ett individuellt ansvar.

—

Relaterade blogginlägg:

Den banala ondskan

Milgram

Hyenan i Auschwitz

Om min pågående strid med SD-svansen: Fermis Paradox

—

Källor:

Wikipedia

Liljegren: Winston Churchill del 2

Historia, Jämställdhet, Livsåskådning, Skola, Spännande människor

Khadija

19 augusti, 201615 juni, 2021av adolphson

Enligt traditionen hade profeten Muhammed flera fruar och barn. Det går inte riktigt att utifrån ett 1500-årigt perspektiv fördöma gamla seder och bruk som ter sig bedrövliga (som månggifte), eller går gör det ju men det är inte poängen med detta inlägg.

Hursomhelst. En av hans fruar, Khadija, är intressant. Hon beskrivs innan hon gifte sig med den blivande profeten Mohammed som den främsta kvinnan i världen känd för sitt goda uppförande och sin vishet.

Många mäktiga män ville gifta sig med henne, vilket i denna extremt manliga miljö får anses som ett säkert tecken på hennes status (och vilken släkt hon kom i från).

Muhammed var inte hennes första man och hon hade sedan tidigare äktenskap flera barn. En make avled och från en annan skilde hon sig. Därefter avböjde hon många frierier då hon ville ägna sitt liv åt att ta hand om sina döttrar och om sina företag.

Noterbart är att hon anställde män att sköta företagen. Hon var deras chef.

När Khadija hörde talas om Muhammed blev hon nyfiken och erbjöd honom anställning med hög lön. Han accepterade uppdraget och utförde det så väl att Khadija övervägde äktenskap.

Då som nu var ofta andra faktorer än romantisk kärlek avgörande när det gällde äktenskap men poängen med historien är att det är hon som håller i trådarna och inte han. Det blev ett lyckligt slut med bröllop och hela baletten.

Khadija var cirka 40 år och 15 år äldre än Muhammed när de gifte sig, de levde tillsammans i 25 år. De fick flera barn men enbart ett, dottern Fatima, fick egna barn.

Det verkar som hennes starka ställning inom islam kommer av att hon var med Muhammed inför och genom hans religiösa uppvaknande och trodde på honom och stöttade honom.

Därmed anses hon som den första riktiga muslimen. Den första muslimen var en kvinna.

Hon beskrivs ömsint som den visa frun som stödde profeten i alla lägen och belönades, enligt traditionen, med ett eget hus i paradiset där hon inte behövde höra skrik eller oljud. Muhammed själv brukade efter hennes död beskriva henne som den bästa kvinnan i paradiset.

Det där kan man ju också ha synpunkter på – en kvinna ska stödja sin man i alla lägen för att anses vis och god medan en man kan gifta sig med flera kvinnor.

Jaja. Inget nytt under solen.

Visst var 600-talet en tid av månggifte och förtryck. Men bilden jag får av Khadidja är den av en fri, stark, självständig företagsledare som utsåg Muhammed till sin man. Det finns förövrigt inga belägg för att Khadija bar slöja.

Jag föredrar att tro att hon inte gjorde det.

Idag är också en tid av månggifte och förtryck. Ska man diskutera alla konstigheter som finns inom olika religioner så får man hålla på ett tag. Men studerar man istället andra saker, som Jesus eller Khadija exempelvis (och inte redan har bestämt sig för vad man tror och tänker), så kommer åtminstone jag till slutsatsen att det könsförtryck som finns i religioner inte alltid finns inbyggt i dem från början.

Om det nu överhuvudtaget är relevant.

Könsförtryck finns överallt omkring oss, då som nu, och har genom århundradena socialiserats in i samhällets och organisationers institutioner. Frågan är inte huruvida det finns utan vad vi gör åt det.

—

En ögonblicksbild från OS. En bild som passar bra att starta undervisningen med nu på måndag när terminen drar igång. På båda sidor om nätet kan man anlägga ett tydligt genusperspektiv.

Diskussion. Vad ser du, egentligen?

Förövrigt har jag slutat undervisa i religion. Det är för svårt, nuförtiden.

En liten kurs i ett gigantiskt ämne – nej, det går inte. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska närma mig ämnet. Man kan ju inte stå och babbla om Islams fem pelare, bergspredikan, buddhas korgar eller 3 olika inriktningar inom judendomen när världen ser ut som den gör.

—

Källor

Islamguiden

SvD

Religionslexikonet

—

Relaterade blogginlägg:

Arvet från Petrus

Aspasia

JajeMÄN – alla män

Skola

studentmössan/the touch

10 juni, 201625 maj, 2020av adolphson

Jag är kanske lite gammaldags i vissa avseenden. Som det här med hur en studentmössa egentligen ska se ut. Det är ju som mycket jocks och pynt på dem, nuförtiden. Möjligen tycker jag mig kunna förnimma ett trendbrott – för har det inte varit lite mindre av guldtext och pynt de senaste två åren?

Önsketänkande.

Hur den ska se ut? Tja, som den alltid gjort antar jag? Möjligen är det viktigare vad vi fyller mössan med än hur vi designar den.

—

Frågan för dagen är annars om magin är bruten. Have I lost the touch?

De senaste fem åren har verkligen varit framgångsrika i yrket (om vi med det menar vad eleverna anser om min insats och inte saker som lönepåslag eller andra tecken på uppskattning från arbetsgivare) för mig.

I år bröts trenden. Halvljumna elever som svarar pliktskyldigast på utvärderingarna.

Nej, men visst är det mycket positivt i utvärderingarna även i år men där finns också fler tecken på att jag inte varit lika bra, framgångsrik eller engagerad som jag brukar. Har jag tröttnat?

Kort sammanfattat måste jag tänka på att ha kortare och färre föreläsningar så eleverna kan få tid att arbeta med sina uppgifter på lektionstid, vissa uppgifter upplevs som stora, jag upplevs som hård (men rättvis) i bedömningarna och den stora majoriteten är nöjd med handledning och respons.

Jag har redan en bra plan för nästa år som baserar sig på utvärderingarna. Men ändå – är det inte riktigt lika roligt längre? Helt klart har den tyngre tjänsten gått ut över kvaliteten. Det känns inte roligt att gå ner i kvalitet.

Men visst får jag rannsaka mig själv, också. Borde jag göra något annat eller kanske bara skärpa till mig?

Här är några favoriter från årets utvärderingar:

—

Du har varit en grym lärare i ordval och presentationer. Roliga kommentarer och varit tydlig då du pratar om DINA åsikter och inte ”så här är det”

Mm – det är viktigt det där, Om någon frågar efter min åsikt så säger jag den – om jag har någon. Men det är viktigt att betona att det är just det: en åsikt. Det är skillnad på fakta och åsikt, som bekant.

—

Jag har sett omöjligheter i mycket det här läsåret och därför har jag varit något utav ett omöjligt fall, men du har alltid kommit med alternativa metoder och nya vinklar. Det har varit bra med google dokumentet där man hela tiden har kunnat få en klar översikt på hur man ligger till.

För en gångs skull ligger jag lite före. Skolan ska (äntligen) byta plattform och ägna sig åt Googles tjänster. Ur just den aspekten har mitt år fallit väl ut.

—

Snäll och behjälplig! Jag hade förutfattade uppfattningar om din personlighet, att du var en grinig och sträng lärare, vilket du helt och hållet motbevisade! Jag tycker verkligen om att du inte behandlar oss som barn!

Det finns ingen motsättning mellan att vara tydlig och hålla på strukturer samt vara en glad gamäng. Min enda utgångspunkt är att det måste vara rättvist.

—

Snyggt klädd. Bra på att undervisa

Som salig mor brukade säga: ”som man är klädd blir man hedd”. Trots allt gillar jag mitt arbete så pass mycket att jag vill visa respekt för yrket, kollegorna och eleverna.

—

Vissa uppgifter har varit lite svåra att förstå, det kan också ha att göra med att jag personligen har svårt för instruktioner. Mer konkret blir super! Responsen av uppgifterna tycker jag om faktiskt, att man kunde gå in och kolla i ett dokument gillade jag, då fick man mer koll och kunde se vad som fattades tex. Själva betygssystemet gillar jag inte, men det är ju inte direkt ditt fel! Liksom alla har det inte lika lätt och det är fett taskigt att bara utgå från att alla ska göra exakt likadant. Det är faktiskt som att ställa en apa och en elefant brevid varandra och låta de tävla om vem som kommer upp för ett träd först. Usch och fy. Hälsa dom det, allihopa, kanske på lärarmöten. Fast då kommer säkert naturlärarna säga att vi säger så bara för att vi är esteter. Alltså ibland är det svårt att hålla sig kortfattad, men alltså uppgifter iallafall osv, gärna konkret och kortfattat! Även att du kanske tycker jag hycklar nu.

Min personliga favorit.

—

Roliga lektioner. Jag har haft det mer roligt än lärorikt.

Det måste vara roligt också. Annars kan man ju lika gärna lägga ner. Men mer roligt än lärorikt är kanske att gå över gränsen. Det är ju trots allt historia vi talar om.

—

De har varit väldigt intressanta, fyllda med nya perspektiv och tankegångar. Jag har aldrig gått ut från en lektion och tyckt att den har varit tråkig.

—

Du har verkligen inspirerat mig att plugga vidare. Innan det här året trodde jag inte det om mig själv. Tack!

—

Äh, jag vet inte vad jag vill, längre. Jag har inte riktigt funnit min plats på den nya skolan, så är det väl. Men en sak vet jag – jag kommer att sakna Barbro Eriksson-Skoog. En språk-kollega av, som man säger, den gamla stammen.

Tillsammans har vi de senaste tre åren förfasat oss över språkliga missgrepp, människor som inte säger tack, vägra ikläda oss munkjackor med tryck och delat många, många skratt.

En gång, alldeles nyligen, lyckades jag få denna språkliga gigant på pottkanten.

Barbro kände nämligen inte till vad bokhandel heter i plural. Nu kan man visserligen säga både ”bokhandlar” och ”boklådor”. Men enligt ett lite äldre synsätt säger man en bokhandel flera boklådor.

Alltid oklanderligt klädd och snabb till skratt har hon sedan 1970 varit lärare. Och alltid gillat det. Nu går hon i pension.

Hatten av, Barbro. Jag kommer att sakna dig.

—

Relaterade blogginlägg:

En kurs till

Munklöftet

Refaat vs Beethoven

Demokrati och samhälle, Politik, Skola

Till Stefan och Jonas 2.0

7 juni, 2016av adolphson

Argumentet att Sverige är det enda landet i världen där friskolor får göra vinst återkommer ofta. Att det är vi och Pinochets Chile som spelar på den planhalvan.

Men är inte det ett tämligen ensidigt sätt att se på saken? Och återigen ett tveksamt sätt att föra debatt på. Guilt by association-konceptet taget till nya nivåer. Men låt oss vända och vrida lite på argumentationen.

Måhända är det också så att Sverige är det enda landet i världen där alla har rätt att välja en privat/fristående skola på samhällets bekostnad? För privata avgiftsbelagda skolor förekommer i många länder, antagligen i de flesta, men i dessa länder får den studerande själv betala terminsavgift och andra eventuellt tillkommande avgifter eller förlita sig på stipendier.

Sverige utmärker sig i så fall genom att göra fristående skolor tillgängliga för alla och en var på ett sätt som känns mycket folkligt och demokratiskt, jämförelsevis. Det är alltså inget nyliberalt experiment utan snarare ett sätt att öppna upp tidigare stängda dörrar för alla.

Demokrati.

Sverige är förvisso unikt – men inte som Stefan, Jonas och många andra vänsterut påstår. Jag konstaterar för min del att vi tack vare det svenska friskolesystemet i princip har avskaffat de slutna och segregerade privatskolorna till förmån för en modell som gör privata skolor, skolor med speciella inriktningar, tillgängliga för alla.

Var och en efter sin förmåga. Var och en efter sitt behov.

Bostadssegregationen och att alla vill gå i en skola i Stockholms innerstad är en problematik som är en del av ett annat mycket större problem. (Det går förövrigt att lägga ett stad/land-perspektiv på det. Att kvotera kan vara en väg. Men vem vill bli kvoterad till Falun eller Orsa? Det är det ju bara flyktingar som blir).

Jag antar att hela frågan kokar ner till frågan vilken roll vi vill att staten ska fylla. Om vi kan enas om vad en bra skola ska göra, inte moraliserar allt för mycket över att den i förekommande fall drivs affärsmässigt (enligt gängse lagar och reglerverk) eller använder skrämselargument för att försöka vrida tiden tillbaka till en rosaskimrande folkhemstid tror jag vårt lands skolväsende är på väg mot något bra.

Iallafall mot något bättre.

För en sak vet jag om det förflutna: det var inte bättre då.

Jämställdhet, Skola, Spännande människor

Kvinnostaden

26 maj, 201631 augusti, 2020av adolphson

Christina av Pizan (1364 -1430) var en människa ur det högre samhällsskiktet och som ibland kallats den första feministen – tidig feminist eftersom hon var aktiv långt före upplysningen.

Även inom retoriken är hon känd eftersom hon framgångsrikt lyckades argumentera för sina ståndpunkter. Vilket knappast kan ha varit lätt i samtiden.

Hon hade en privilegierad uppväxt med tillgång till utbildning och bibliotek men började inte någon egen verksamhet förrän maken gått ur tiden. Lite som vår egen Heliga Birgitta, ungefär.

Vilka var då hennes åsikter? I stort sett beskrivs hennes författarskap (främst boken ”Kvinnostaden”) som en uppgörelse med, och utmaning av, det historiska och samtida kvinnoföraktet.

Samt, inte att förglömma, att hon menar att kvinnor har samma intellektuella och själsliga förmågor som män. Alltså att kvinnor är att betrakta som människor i samma utsträckning som män.

Tidens religiösa elit, och övriga elit (i den mån det gick att skilja dessa åt), var nämligen inte helt övertygade om att kvinnor var fullt utvecklade mänskliga varelser.

—

Eva Moberg är kanske mer känd för den moderna svenska människan. Hennes kritik av den traditionella mansrollen är i allra högsta grad aktuell. Hennes slagord män är bättre än manssamhället är, enligt min åsikt, verkligen bra som slogan.

Den grupp Moberg under 1960- och 70-talen var aktiv i, Grupp 222, är mytomspunnen. Grupp 222 var en lobbyorganisation, eller kanske snarare nätverk, som bedrev opinion i frågor rörande kvinnors rätt till förvärvsarbete, familjebeskattning, barnomsorg och könsroller inom skolan.

Grupp 222 var framgångsrik för viktiga politiska reformers genomförande som avskaffandet av sambeskattningen (vilket ännu inte skett på många håll – exempelvis i Tyskland) och införandet av gemensam lägsta giftermålsålder för män och kvinnor.

I gruppen ingick socialvetare, mediepersoner och politiker, främst socialdemokrater och liberaler.

—

Hur ska jag som människa, man och lärare närma mig dessa frågor? Det är nämligen inte helt okomplicerat.

När jag i politiken engagerade mig i Liberala Kvinnor blev jag ibland betraktad som opportunist. Det kändes svårt att uppleva det. Men nu ska jag inte hemfalla i gnäll på FP – det är liksom passerat.

När jag engagerade mig i mäns våld mot kvinnor blev jag ofta bemött med stor skepsis. Jag vet inte, jag kanske närmade mig saken på fel sätt helt enkelt.

Det finns gott om män som på allvar hävdar att mäns våld i nära relationer inte alls är så farligt. Att andelen män och kvinnor i relationen förövare-offer ligger på närmare 50-50 snarare än 98-2.

Jag har jobbat med genus i mina kurser, jag har ansökt om att bli genuspedagog (men hittills fått avslag eftersom det innebär att viss del av min tjänst måste avsättas för studier), jag har reagerat när kollegor hänfallit åt ovan angivna resonemang, jag har reagerat mot sexism i olika former.

Nej, jag är inte bättre än du. Jag tycker bara vissa saker är förjävliga och reagerar därefter.

Och nu sitter jag här och ska sätta betyg. Ibland funderar jag över huruvida jag borde sätta högre betyg på tjejer för att kompensera, ge ett försprång, inför det kommande livet som ju är riggat åt andra hållet.

Det måste isåfall blir fråga om rejält högre betyg för tjejer eftersom de redan generellt har högre betyg än killarna men ändå hamnar på lägre positioner i samhället med sämre villkor och lön.

Nej, självfallet inte. Alla bedöms enligt prestation och kriterier. Men ibland slår mig tanken. För om Skolverket föreslår att jag ska bortse från vissa kriterier och mer ser till andra omständigheter, eller ojämna begåvningsprofiler, kanske detta tankesätt plötsligt har myndighetsstöd?

Och jag undrar: hur går det ihop det där med ojämställdheten som syns så tydligt i statistiken?

Vad är det som händer under de högre utbildningarna samt på arbetsplatserna som gör att män i så stor utsträckning går om kvinnor i fråga om chefsposition och lön? Samt får många män att misshandla kvinnor?

Så många frågor och så få svar.

—

Länkar:

DN:s recension av ”Kvinnostaden”

Relaterade blogginlägg

Aspasia

Jämställdhet, Skola

Skolverket FTW

11 maj, 2016av adolphson

Skolverket levererar!

Det nya betygssystemet är och har varit omdebatterat. Debatten har också präglats av ett inte så litet mått politisering. Nu har Skolverket, så som ett statligt verk plägar, lyssnat, undersökt och kommit med ett konstruktivt förslag till lösning och/eller utveckling.

Det finns mycket utrymme för tolkning i det befintliga betygssystemet och även en del konstigheter.

—

Det första verket föreslår är Utvidga innebörden av ”till övervägande del” för betygsstegen B och D och att denna utvidgning kan tillämpas direkt utan regeringsbeslut.

Tackar, tackar. Hur konstigt det än kan låta för en utomstående underlättar detta betygssättningen.

Det finns nämligen inga kriterier för att gå efter i betygsstegen B och D. För att få B eller D ska eleven ha uppnått alla delar i kunskapskravet för det underliggande betygssteget E eller C och till övervägande del för det närmast överliggande betygssteget C och A.

Capisce?

Här har det tidigare funnits utrymme för tolkning: vad innebär exempelvis ”till övervägande del”? Detta har i praktiken inneburit att en elev som uppfyller hela kunskapskravet för C och merparten ( vad innebär merparten?) av kunskapskravet för A, får B i betyg.

Skolverket föreslår alltså en utvidgning av betydelsen av till övervägande del. Det innebär exempelvis att även en elev som inte uppfyller merparten (vad det nu är) av kunskapskravet för A, men istället har vissa särskilt välutvecklade kunskaper, också ska kunna få B i betyg.

Vad särskilt välutvecklade kunskaper är diskuteras inte närmare. Detta är tänkt att ge lärarna ett större utrymme att sätta D istället för E och B istället för C, och att tröskeleffekterna därmed minskar.

Kort sagt – det blir lättare att nå högre betyg. Men det innebär också, anser jag för min del, att elever som inte behärskar svenska så väl, har exempelvis läs- och skrivsvårigheter eller talängslan kan bedömas på ett vidare sätt.

—

Det andra som föreslås är att Motverka konsekvenser av mycket ojämna kunskapsprofiler.

Elever som uppnår A-nivå i alla delar av ett kunskapskrav utom ett där eleven inte når mer än E-nivå kan idag inte få högre betyg än D. Skolverket föreslår att reglerna ändras så att lärare i dessa fall ges möjlighet att även sätta C eller B.

Den här förändringen hänger ihop med den första och ger lärarna större frihet att sätta högre betyg. Denna ändring kräver dock beslut från riksdagen innan den kan tillämpas, ännu gäller den inte.

—

Den tredje förändringen: Ändra i kunskapskraven. Verket tycker att kunskapskraven i flera fall är alldeles för detaljerade och därför blir svåra för lärarna att pröva hos eleverna.

Även denna förändring kräver regeringsbeslut vilket inte är så konstigt eftersom örändringen innebär ett rätt stort arbete som jag bedömer det.

—

Den sista förändringen handlar om att det ska finnas flera nivåer även för underkända betyg, alltså F, så att eleven enklare, enligt en sorts trappstegsmodell, ska förstå vad hen behöver göra för att nå godkänd nivå.

—

Sammantaget tolkar jag Skolverkets förslag som ett försök att förenkla betygssättning men också en strävan att underlätta för olika grupper som haft det svårt i det gamla systemet.

Å ena sidan är det bra att samhället ser och värderar människors olika egenskaper och förmågor. Exempelvis de som ansetts studiesvaga (och andra grupper exempelvis invandrare) lär gynnas av detta.

I förlängningen kan det leda till att hela samhället uppvärderar dessa människor och tar tillvara deras förmågor bättre eftersom de i större utsträckning kommer att komma längre i samhället genom sina högre betyg.

Å andra sidan lär detta åter sätta fart på den betygsinflation som var en av anledningarna till att det gamla systemet avvecklades.

Å tredje sidan är det alldeles självklart att elever kommer att få olika bedömningar på samma uppgift eftersom all bedömning är subjektiv. Så kom inte och gnäll inte på orättvisa betyg – rättvisa i den bemärkelsen går inte att uppnå med så vida tolkningsmöjligheter.

Om det är bra eller dåligt? Ingen aning – den frågan ligger över min lönegrad. Jag tycker, som tidigare meddelats, inte om betyg.

—

Här är en länk till skolverkets kommentarer

—

Relaterade blogginlägg:

Ba, 3, VG, C

Demokrati och samhälle, Film och TV, Historia, Livsåskådning, Skola, Spännande människor

Himmelsfärd som himmelsfärd

4 maj, 201615 juni, 2021av adolphson1 kommentar

Tron kan försätta berg, sägs det ju. När vi normalt använder ordet tro, så innebär det i allmänhet att vi gissar eller gör ett antagande. Vederbörande är inte helt säker. Det handlar således om en önskan, en förhoppning. Den sortens tro förflyttar väl inga berg (eller kanske, men det faller utanför ämnet). Religioner avser något helt annat med begreppet tro. I Bibeln används det i betydelsen vara fast eller vara säker. Det handlar om förtröstan, övertygelse, förvissning – alltså om vetskap. Mer precist om tillit till Gud. Det handlar alltså om en fullkomlig övertygelse.

—

Det var på Tempelberget som Abraham, när Gud ville testa hans lojalitet, enligt Första Mosebok nästan offrade sin son Isak. Därför blir platsen automatiskt helig för såväl judar som kristna. På samma ställe steg Mohammed enligt islamisk tradition upp till himlen. Lite på samma sätt som den händelse som i dagarna uppmärksammas med en långhelg här hemma: Kristi himmelsfärd. Det är lite samma-lika, det är det ju. Fjärran så nära, som talesättet lyder. Det är förövrigt på den här klippan som den berömda Klippmoskén är byggd. Eller klippa och klippa – området är ett av de lägst belägna i Jerusalems gamla stad.

Kung Salomo byggde här det första judiska templet på 900-talet f Kr. Då benämndes berget intressant nog Moria (intressant för oss Tolkien-nördar, alltså). Det andra templet uppfördes flera hundra år senare och förstördes av romarna år 70 e.v.t Det är denna händelse som markerar slutet på en självständig judisk stat, en verklighet som skulle komma att bestå till och med staten Israels bildande 1948. Det som kallas Västra Muren eller Klagomuren är vad som återstår av det andra templet. Enligt ortodox judisk tro är det förbjudet att besöka Tempelberget. Det är nämligen Gud själv som skall bygga det tredje templet. Rätten till platsen är hur som helst omstridd. Med tro (och ofta våld) försöker olika religioner försätta varandras berg ur spel.

Under Israels självständighetskrig 1948 ockuperades Gamla stan i Jerusalem, inklusive Tempelberget och Västra Muren av Jordanien. Enligt fredsavtalet skulle judarna ha rätt att be vid Västra Muren, men det omsattes aldrig i praktiken. Under Sexdagarskriget 1967 erövrade Israel östra Jerusalem, inklusive Tempelberget. 1929 dödades 133 judar, delvis på grund av rykten om ett planerat judiskt övertagande av berget. På 1980-talet var en judisk terrororganisation nära att spränga moskéerna med syfte att bereda plats för det tredje judiska templet. 1996 bröt upplopp ut när Benjamin Netanyahu öppnade tunnlarna som byggts under Västra Muren. Sjutton israeliska soldater och mer än 100 palestinier dödades. I september 2000 besökte Ariel Sharon Tempelberget. Dagen därpå bröt upplopp ut vilket startade den andra intifadan (= uppror på arabiska).

—

Tron kan måhända försätta berg. Kanske inte en avvikande tros tempelberg, men ändå. Eller så är det kanske tvärt om.

—

Sommaren 1897 seglade tre svenskar, ledda av S.A Andrée, uppfyllda av en stark tro på teknikens möjligheter och mänsklighetens förmågor, iväg över Nordpolen. I luftballong. Efter tre dagar tvingades den svårmanövrerade och av is nedtyngda farkosten nödlanda och männen fick gå över isen mot civilisationen. Det sista lägret, som återfanns först 1930, visade genom bilder och dagböcker de tre männens ödesmättade kamp mot döden.

Människans seger över naturen var i slutet av 1800-talet det stora idealet. Det var en tid präglad av tro och framåtanda och självbilden var präglad av övermod och självnöjdhet. Samtiden var övertygad om att deras tid utgjorde höjdpunkten i mänsklighetens utveckling. Vetenskapsmannen var hjälten och nationen fick ära och berömmelse (det var ingen slump att den siste personen att adlas i Sverige var upptäcktsresanden Sven Hedin) av olika projekts framgångar. Andrées, och många andra liknande expeditioners, förberedelser var på många sätt bristfälliga. Åtminstone med dagens mått mätt. Man var visserligen förberedd på nödlandning men säkerhetsrutiner offrades för idealen.

Pengar var då som nu en stor drivkraft och sannolikt hade Andrée sin triumfatoriska återkomst (och därmed förbundna framtid som firad föredragshållare) i sinnet när han bland annat släpade den 7 kilo tunga kameran över isen. Expeditionen hade kalkylerat med en möjlig kraschlandning men mycket gick snett. De gick i 3 månader över isen medan isen rörde sig i motsatt riktning och allt eftersom tvingas de överge delar av sin utrustning. Medan klimatet blev svårare tvingas de livnära sig på rått isbjörnskött och giftiga konserver (burkarna innehöll bly och koppar). När expeditionens öde slutligen blev känt 1930 såg världen mer skeptiskt på det skedda. Då rådde nya ideal. Tron var helt enkelt en annan. Det är kanske vår uppfattning och värdering av begreppet tro som är det väsentliga, trots allt. Oavsett om det är en from kristen, jude eller muslim eller nazist eller vetenskapsman.

—

En annan parallell är begreppet golgatavandring. Vi var visserligen inte med men om vi med begreppet avser att långsamt färdas mot vår undergång passar det måhända på Andrée. Eller på planeten och mänskligheten.

—

Ibland har jag låtit mina elever jobba med Andrée-expeditionen. Uppgiften brukar handla om att sätta sig in i händelseförloppet, hur såg samtiden på projektet, hur såg samhället på det 1930 respektive idag? Varför fungerade den inte – vad gjorde de för del (om de nu gjorde något? Avslutningsvis brukar eleverna få dra en parallell till liknade händelser i dag samt problematisera begreppet tro.

I skrivande stund kom jag på att en utbyggnad av projektet kan vara att läsa/se boken/filmerna Ingenjör Andrés luftfärd, Aniara, 2001 och The Martian. Ja, så får det nog bli. Schysst – då var resterande del av våren fixad. I skolans värld, alltså.

Trevlig himmelsfärd på er, alla därute!

—

Källor:

Montefiorie: Jerusalem

Hedin mfl: Bilden av Sveriges historia

—

Relaterade blogginlägg:

Gudskomplex

Kamelkunskap

Skola

Ba, 3, VG, C

20 april, 2016av adolphson

Så här lite senkommet, nyhetsflödet och samhällsdebatten går ju så oerhört snabbt nuförtiden, tänkte jag passa på att adressera landets journalister och nyhetsförmedlare. Iallafall de av er som uppmärksammande den relativt stora nyheten som briserade för ett tag sedan.

Vilken då? Ja, det är ju så många nyheter som får stor uppmärksamhet ett litet tag.

Jag tänker på de där eleverna som lämnade in samma uppgift och fick tre olika bedömningar på den. Reaktionerna blev ganska starka. Många blev upprörda, andra förvånade. Några fick sina misstankar om lärarkåren bekräftade andra hade ytterligare förklaringar.

Hur diskussionen gick i kollegiet? Min uppfattning att det gick en kollektiv gäspning genom landets alla lärarrum. Så var det dags, igen. Sådana här nyheter kommer och går med jämna mellanrum.

All bedömning är subjektiv. Detta oavsett om det gäller bedömning av prestation, händelseförlopp eller skuld. Det ligger i betraktarens öga – alltid är det en faslig massa omständigheter som påverkar bedömningen.

Inte minst vem som bedömer och vem det är som bedöms är viktiga faktorer.

Ska jag tala i egen sak vill jag hävda att det säkraste sättet att över tid åstadkomma rättvis betygsbedömning är att ha glada, nöjda, utsövda och mätta lärare. Men just den aspekten faller utanför ämnet.

Känner jag till något fall där ett ”snäll-E” satts som betyg? Sannolikt. En kompis till mig satte ett sådant en gång. Varför – det är ju tjänstefel, kanske. Tja, jag kan tänka mig ett par anledningar.

1. För det första måste en se till helheten. Är eleven ifråga kapabel att prestera på minst E-nivå givet att omständigheterna ser annorlunda ut? Vad vinner eleven på att få underkänt i det långa loppet? Och samhället?

Kompisen, som jag känner rätt väl, kan under sina snart 20 år i yrket räkna upp minst ett dussin fall där hyfsat snälla G/E:n satts och där resultatet senare i livet blivit mycket bra och bland vilka numera återfinns allt från läkare till framgångsrika artister.

Vägen framåt är inte alltid rak.

2. Om en lärare underkänner en elev (iallafall på gymnasiet) binder hen ris åt sin egen rygg. Även om det rör sig om avgångselever så återkommer frågan vad eleven behöver göra för att fixa minst godkänt.

Den frågan hamnar alltid, enligt min erfarenhet, hos den lärare som underkände eleven.

Det blir således extra arbete som sträcker sig över tid, ofta in på semestrar och nästkommande läsår. Men en lärartjänst tar inte hänsyn till det – vi lärare förväntas börja om från noll varje augusti vilket innebär att ju fler elever vi underkänner desto mer jobb får vi året därpå.

Rent teoretiskt kan en ju tänka sig att systemet till viss del blir självsanerande varför fler godkända elever blir följden.

Detta sammantaget kan exempelvis innebära att samma uppgift bedöms olika. Det är kanske orättvist. Själv anser jag nog att om en elev deltagit i en hel kurs (och inte har särskilt hög frånvaro) men inte presterat några uppgifter alls så når eleven ändå kursbetyget E.

Låt mig ta ett av betygskriterierna för E-nivå i historia

Dessutom kan eleven översiktligt redogöra för förloppen av förändringsprocesserna och händelserna samt deras orsaker och konsekvenser.

Det är som synes inte särskilt konkret. Byter en ut ordet förändringsprocess mot Vietnamkriget blir det kanske lite enklare.

Jag lägger till C-nivån:

Dessutom kan eleven utförligt redogöra för förloppen av förändringsprocesserna och händelserna samt deras orsaker och konsekvenser.

Min uppgift blir alltså att i en given situation (uppsats, prov, artikel, muntligt föredrag, hemsida, dans, diskussion etcetera) eller sett över en hel kurs avgöra skillnaden mellan översiktligt, utförligt och för högsta nivå, utförligt och nyanserat.

Detta för i snitt 25-30 elever i 8 olika klasser – alltså 200-240 individer. Det vill till att jag är glad, nöjd, utsövd och mätt när det är dags att sätta betyg.

–.

Den stora frågan gällande de tre elevernas tilltag handlar emellertid inte om att de fick olika bedömningar på samma uppgift. Nej, jag undrar istället hur en av dem kunde få betyget B.

Det är på det viset att betygsstegen D och B är mellanbetyg och kan sättas när kriterierna för C och A till övervägande delen är uppnådda. Min kompis (ovan) tolkar det som hälften av dem.

Poängen med resonemanget är att en inte kan sätta ett betyg på en uppgift det inte finns några kriterier för. Men det kanske ändå går?

Nå, jag har försökt gå till botten med detta: jag har frågat kollegor på olika stadier och program, ringt till skolverket flera gånger och pratat med olika tjänstemän och frågat rektorer.

Alla duckar eller besvarar frågan olika. Till och med olika skolministrar svarar olika – vilket kanske inte är så konstigt eftersom frågan på den nivån är politiserad.

—

Här följer mina synpunkter: Lärare ska inte utvärdera sitt eget arbete. Bedömning kan ske på andra sätt: genom fler nationella prov (fy!), enbart genom högskoleprov eller andra typer antagningsprov till eftergymnasiala utbildningar.

Jag är alldeles övertygad om att detta skulle effektivera (så att resurserna används effektivt alltså) undervisningen och skolan något alldeles oerhört.

Det skulle knyta undervisningen närmare kursens centrala innehåll (se skolverket), främja förmågor som kritiskt tänkande, kreativt skrivande, problemlösning, integritet, självförtroende och bort från den statiska rullande band-princip som den här tiden på året innebär för många av oss som arbetar i skolan.

Alltså säger jag: avskaffa det ålderdomliga betygsförfarandet.

Men det får en väl inte säga i det här landet.

Demokrati och samhälle, Film och TV, Historia, Sång och musik, Skola

Puckots vinst

6 april, 2016av adolphson1 kommentar

Nu tar jag sannolikt en risk. Jag riskerar härmed att uppfattas så som varandes väldigt bitter eller argumenterande i egen sak. Nåväl, jag är villig att ta den risken.

—

Jag har nyligen läst ett par artiklar (här och här) om ett nytt fenomen på den rasistiska högerextremistiska himlen: Soldiers of Odin. Detta är en grupp som ställer till med bråk, består av brottslingar och…har tydligen inte full koll på den fornnordiska mytologin.

Men det är ju så här det är nu: extremister som inte har full koll på vikingarna, Karl XII eller vad det nu handlar om tillåts dominera och ta plats.

Oavsett om de bär kostymer från Dressman eller skinnjackor med runor sprider de sina myter om invandring, förnekar Förintelsen, dryper av kvinnoförakt och homofobi. De blir ständigt korrigerade och med fakta överbevisade.

Men det båtar föga.

För dessa grupper kan numera säga vad som helst och bete sig i stort sett hur som helst och ändå komma undan med det. För nu är det puckonas tid – det är Machopuckot som håller på att vinna.

(Med pucko avses här en person som inte kan eller vill tillgodogöra sig kunskap och som alternativ väljer hot, våld och allmänt antidemokratiska värderingar som livsstil).

Den bildade sidan, den intellektuella opinionen, viftas bort och förpassas till åsiktskorridoren. Journalister hotas, hatsajter normaliseras, källkritik hånas. Eller has inte tid till. För bildning, utbildning tar som bekant tid.

Det humanistiska bildningsidealet är på väg ut för att ersättas av det samhälle vi ser breda ut sig i detta nu. Naturvetare, ingenjörer och tekniker står ännu relativt högt i kurs. För deras kunnande är konkret och leder till handfasta kunskaper.

Men dessa vetenskaper och personer kan också användas i det totalitära samhället. Ingenjören kan gå i det ondas tjänst. Tänk om världens fysiker strejkat inför andra världskriget. Darwins forskning passade nazisternas syften väl.

Nej, ska vi förhindra puckona att vinna måste en hel del av det gamla humanistiska bildningsidealet uppgraderas. Humanisterna måste uppvärderas, igen.

Att snabbutbilda lärare, att dra ner på skola och utbildningsväsende är fel väg att gå. Den vägen leder till fler Soldiers of Odin enligt mitt förmenande.

Resultatet av att vi lärare i min kommun i år fick tyngre tjänster (fler kurser och elever) innebär ett cementerande av förvandlingsprocessen av mitt yrkesrelaterade jag till en arbetare vid ett löpande band. In med uppgifter och spotta ut respons.

Lärare på universitet och högskolor, gymnasier, för och grundskolor ska inte snabbutbilda, inte snabbutbildas eller behandlas styvmoderligt bara för att det går 10 sketna humanister på varje mattelärare.

Jag kan utföra underverk om jag bara får chansen.

Istället tillåts puckona vinna.

Varför?

—

Vad jag menar, egentligen? Låt mig förklara det med visuella hjälpmedel. Tag dig tid att lyssna och se på följande:

Jag är rädd att jag inte kan förklara sambanden bättre. Och även om jag kunde det så behöver jag hjälp – hjälp med ordentliga förutsättningar att utföra mitt arbete.