Kategori: Skola

Historia, Skola, Spännande människor

Herodotos

av adolphson1 kommentar till Herodotos

I början av läsåret är det alltid mycket att stå i. Nya klasser och individer ska mötas, relationer ska etableras, kurser ska startas. Jag är alltid lite trött i början, innan vardagslunken kommer igång, men det är också mycket roligt och stimulerande. Den som har börjat har gjort häften som jag lite smådrygt brukar säga till mina elever. Och följaktligen även till mig själv.

Jag brukar inleda kursen i Historia med att berätta om greken Herodotos. Han anses traditionellt (och här kan man verkligen komma med källkritiska invändningar), genom sitt livsverk Historia (vilket från grekiskan översätts till Förfrågningar och närmare bestämt förfrågningar angående slaget vid Marathon) som historieskrivningens upphovsman. Herodotos skrev på 400-talet f.v.t ner den grekiska historien så långt den då hunnit. Mycket kom att handla om kriget mot perserna. Härigenom gissar jag (sådant en seriös historiker inte ska ägna sig åt men eftersom jag är lärare är det fritt fram ((skämt)) att hans grekiska infallsvinkel påverkat andra västerländska historiker att inte underdriva eländet som infallit ifall perserna vunnit.

Inget Grekland ingen demokrati, filosofi, olympiska spel, tragedi/komedi, Parthenon etcetera. Kort sagt: om Grekland införlivats i Persien hade Europa som vi känner kontinenten aldrig sett dagens ljus. Bilden har sedan dess nyanserats. Herodotos reste runt i hela den hellenistiska världen och samlade in berättelser och vittnesmål som han sammanställde i verket Historia. Det är genom Herodotos vi först lärde känna hjältar och händelser som kung Leonidas eller slagen vid Thermopyle, Marathon och Salamis. Nu kan man ju tänka sig att den persiske storkonungen Xerxes, konungarnas konung, knappast delade Herodotos beskrivning av historien (han var, till skillnad från Herodotos, närvarande vid Salamis) och någon persisk variant har inte smugit sig in i den europeiska historiemedvetandet. Det som är intressant med Herodotos är att han funderade över mer än att bara vilja beskriva ett skeende. Han funderade även över hur det kommer sig att folkgrupper inte kan leva i fred och lösa konflikter genom överenskommelser och kompromisser. Några av dessa eviga frågeställningar som gör historien cirkulär snarare än linjär. Varför kunde greker och Perser inte ordna det? Jag vet inte vad han kommer fram till för jag har inte läst boken även om den finns nyutgiven.

Som jag ser det är Herodotos mer än bara historieskrivningens grundare. Han borde också förknippas med empirin och genom sina nyfikna och kritiska frågor även med journalistiken. Men eftersom jag inte kan mycket om vare sig empirins eller journalistikens historia avstår jag från vidare spekulationer. Jag har ju ett par kurser att starta.

Herodotos
Historia, Skola, Språk

akuten avslutning Erasmus

av adolphson

Har du någonsin besökt en akutmottagning under press? Om inte så rekommenderar jag att prova det. En kollega gjorde så samma kväll som mösspåtagningen (en relativt ny ritual sedan tiotalet år, en tradition som har sitt ursprung på universitet och högskolor runt om i landet och som därefter spridit sig till gymnasium) gick av sin stapel här i stan. Jag har också besökt sjukvård och sociala myndigheter när trycket varit högt. Man imponeras. Och man tonar ner sitt eget yrkesrelaterade smågnäll till förmån för en i lika delar generad och imposant tystnad.

Det är inte roligt på akuten dessa gånger. Där råder fullt kaos. Det kommer in ungdomar som måste magpumpas, det utbryter slagsmål, gråt och elände, människor kräks på golvet, flaskor krossas. Och vilka är det som får städa upp och organisera kaoset? Sjuksyrrorna, så klart. Nu skulle jag kunna gå på om föräldrars respektive skolans ansvar och annat som hör sammanhanget till. Men det gör jag inte. Jag nöjer mig med att konstatera att så länge staten har kostnader och ansvar för konsekvensen av droger så har också staten rätt att reglera förekomsten.

Som kontrast, och eftersom jag vet att någon säkert på grund av det jag skrev ovan ändå redan ser mig som moralist, tar jag och drämmer till med Erasmus av Rotterdams bok från 1530 med den svenska titeln; En gyldenne book om unga personers seders höffweligheet. Denna bok var standardlitteratur från 1571 års skolordning och lästes (på latin i skolorna. Här är ett utdrag (jag har moderniserat språket och stavningen lite):

Utur näsan skall intet snorens överflöd hänga (…).

Att tala genom näsan är löjligt, ty sådant hör trumpetare och elefanter till.

Man ska sig väl renlig hålla, dock inte som pigor sig bepryda. Man ska också vara utan gnetter (lössens ägg – min anmärkning) och löss. Att klia sig i huvudet i främlingars närvaro är ohövligt.

Att hålla sig är skadligt, att i enskildhet låta sitt vatten är hövligt. En yngling skall inte släppa väder bland andra utan hövligen hålla sig om han inte därigenom blir sjuk. Kan han komma avsides skall han släppa väder i ensamhet, om inte, då må han, efter det gamla ordspråket, det med hosta överhölja. 

Man bara måste älska Erasmus. Kärleken måste också omfatta de samhällets hjältar som återfinns på valfri akutmottagning under studentnatten. Salig mor sa till mig i min ungdom, när hon förstod att jag smakat starkt, att en gentleman vare sig äter eller dricker mer än att han behöver besvära någon. Lite ålderdomligt, kanske, men mer än väl tillämpbart här i tillvaron. Salig mor var sjuksköterska. Och en hjälte. Hon sitter alltid på min ena axel och viskar i mitt öra. På den andra sitter Erasmus och viskar lite, han med. Luther hänger väl och dinglar i svansen gastande sina mindre kända ord: Den som inte gillar vin, kvinnor och sång förblir en narr sin levnad lång. Han har väl egentligen aldrig varit helt tidsenlig, den där Luther.

Vi hade far på middag i går. Det är alltid uppiggande. Bland annat fick jag lära mig att farmor köpte ett piano och lät sina fyra barn ta pianolektioner till övriga Bodens ogillande. Det gick ju an på den tiden man hade pianister på biografernas stumfilmer menade byborna. Men vad ska det tjäna till nu (när ljud finns på bio)? Far uppmanade mig också att tala om för skolöverstyrelsen att det finns många barn och ungdomar som lider av fetma och övervikt varför fler aktiviteter på raster, och mer idrott på schemat, måste prioriteras. Skolöverstyrelse! Betrakta dig härmed som apostroferad.

Skola, Spännande människor

Hasses Hörna

av adolphson4 kommentarer till Hasses Hörna

I juni 1984 slutade jag sexan på Södra skolan och min gamle mellanstadielärare Olle Larshans läste sin mycket framsynta dikt om mig. Någon månad tidigare hade min blivande högstadielärare Hans Frödin besökt min klass. Han var, och är fortfarande, en hedersman av den gamla skolan begåvad med en oerhört stor portion bildning.

Stolt kom jag en gång på lektionen viftande med fars favoritförfattare Eyvind Johnsons mästerverk (han är från Boden precis som far) Strändernas svall på svensktimmen efter att Hans sagt att ”Eyvind, det är något annat det.” Hans berättade också att när han började arbeta som lärare 1969 hade han hemmafru och köpte villa. Förutom det uppenbart otidsenliga i detta så säger det också något om löneutvecklingen för lärare från 1960-talet till i dag.

Hösten 1998 började jag på det som var tänkt som mitt första jobb på Harladsbogymnasiet i Falun. Jag tänkte att jag flyttar hem ett tag, innan Malin var färdig på universitetet, och tar hand om far. Jag är fortfarande kvar. Vilket beror på mina första tio år i yrket. I mitt blivande arbetsrum fanns Hans Frödin som numera arbetade på gymnasiet. Han tog mig gott emot. På grund av Hans stora humanism, personlighet och av respekt för hans lärargärning i största allmänhet, döpte vi rummet till ”Hasses Hörna”. Rummet kom att heta så långt efter att Hans pensionerat sig, ja faktiskt ända tills för två år sedan då man byggde om skolan och rummet rent fysiskt försvann.

Hasses Hörna blev snabbt en institution på skolan. Och vi som tidvis eller över tio år samarbetade med varandra där i rummet var:

Pontus, lärare i svenska/historia. Med stort hjärta och ett engagemang utöver eljest klev han in i Hörnan året efter mig. Pontus har ett stort rättspatos och reagerar hårt och snabbt på sakernas tillstånd. Passion är det första jag kommer att tänka på när det gäller honom. Men passion är också kostsamt för själen. Därför är det kanske inte så konstigt att han istället för läraryrket valde att följa sin dröm. Först blev han den busskörande svenskläraren. Sedan krögare. Därefter återvände han till katedern.

Nästa person var bodensaren Joel, lärare i svenska/historia. Han hade inte heller tänkt att stanna så länge. Med stark integritet och en bildning fullt i klass med Hasses blev han snart en självklar del i Hörnan. Mest berömd blev Joel när han lyckades ge en grupp elever från Fordonsprogrammet självförtroende nog att delta i en elev-kabaré där estetelever normalt dominerade. Joel har visat sig vara en lika bra, kanske bättre, Skolledare som lärare. Han väljer nu att göra en omvänd Fredrik-resa i Faluns skolsystem: Haralsbogymnasiet-Lugnetgymnasiet-Västra Skolan…fortsätter han till Södra är han i mål. Joel är också känd i världen utanför skolan som bestigare av världens toppar. Jag är glad att han fortsätter, trots allt. Ledare av hans dignitet behövs i skolvärlden.

Åke, den till det yttre så kärve Idrott/matematikläraren, pekar ofta med hela handen. Åkes tålamod är fantastiskt åtminstone vid en jämförelse med undertecknad. Viljan att förändra hela utbildningar och inte bara stirra sig blind på det egna lilla är utmärkande. Medborgarförslag och andra idéer har ofta kommit från honom. Åke är tillsammans med undertecknad den ende som fortfarande är kvar i Falu Gymnasium. Dock inte i samma arbetsrum. Men ändå: det känns tryggt. Jag tycker han borde bli politiker, han vore en stor tillgång för demokratin och det parti han nu skulle välja, men han är ovillig. Numera återfinns han på Högskolan.

Johan, lärare religion, samhällskunskap, och jag har många beröringspunkter genom att vi delvis undervisar i samma ämnen, våra studier i Uppsala och många gemensamma bekanta. Johan är riksspelman och känner också han stort för sin omgivning. Det är roligt att svinga en bägare med honom och jag tycker det är synd att han inte fortsätter sitt fackliga engagemang. Förutom pendlingen från Rättvik har även Johan tröttnat på sakernas tillstånd och sagt upp sig. En stor förlust för Falu Gymnasium.

Nästa person är den godmodige Leksingen Jonas, svenska och samhällskunskap, alltid med ett leende i mungipan och begåvad med ett skämtlynne som verkligen tilltalar undertecknad. Särskilt roligt var att hålla liv i den gamla konflikten mellan syntare och hårdrockare från mitten på 1980-talet. Jonas var pudelrockare då jag lyssnade på Kraftwerk. Jonas gjorde sig snabbt känd som den lärare på skolan som undervisat på flest program. Han hade bitvis relativt tunga tjänster men fortsatte likväl le. Att han tillslut valde att sluta pendla och arbeta hemma i Leksand är kanske inte så märkligt.

Musikläraren Craig, filosofi, religion, musik, gav mig betyget 4 i musik på högstadiet. Därför låg han ju bra till redan från början. Jag gillar honom också som en person som alltid gått sina egna vägar och på grund av de intressanta perspektiv han genom sin bakgrund som amerikansk invandrare kan ge sakernas tillstånd. I går avtackades han med avgångsvederlag.

Vi i Hasses Hörna gillade tillvaron. Skolledningen litade på oss. Vi litade på varandra. Det var en positiv och bra tid. Eftersom vi ville vara tillgängliga uppmuntrade vi eleverna att komma in till oss närhelst de önskade och utan störande knackningar på dörren. Det medförde att det till vårt arbetsrum dagligen kom en strid ström av elever. Alla samtal skedde öppet. Var samtalet privat eller känsligt, eller om man behövde arbeta i lugn och ro, gick i så fall den personen till ett annat rum.

Arbetsrummet var en social plats där vi tidvis hade ett minipingisbord eller hockeyspel uppställda. Pausen, vilan och samtalet måste få tid. Även elevsamtalet måste få tid, plats och utrymme. Detta öppna klimat medförde att vi automatiskt tog del av varandras elevdiskussioner, bedömningar, handledningar och problem. Det fanns ingen prestige eller stolthet och vi hjälpte ofta varandra. Antingen direkt i själva samtalet eller efteråt. Vi diskuterade allt, högt som lågt. Problem och händelser i skolan, i samhället eller rent privat. Vi var olika individer med olika åsikter, intressen och liv. Vi blev ett starkt kitt. Vi blev mer än kollegor –  vi blev vänner.

Även om vi inte umgås dagligen och stundligen upplever iallafall jag för min del en trygghet i dessa människor. Ett sådant här klimat uppstår inte hursomhelst. I synnerhet inte om man packar lärartjänsterna, spar resurser eller tar bort tid för förberedelser eller efterarbete. I takt med kommunala besparingar slits kollegiet ner, goda klimat förstörs, glädjen försvinner och duktiga och engagerade lärare slutar.

För egen del ser jag ännu framtiden an. Jag kan inte riktigt se vad jag annars skulle göra. Det är lärare jag är. Var eller hur är dock en annan fråga. Från och med i dag sitter ingen ur Hasses Hörna längre i samma arbetsrum. Själva rummet är som nämnts rivet och ombyggt. Det var inte bättre förr. Dock är det förflutna viktigt. Jag har utvecklats mycket genom dessa människor. Jag hade inte varit den lärare jag är i dag utan dem.

Men jag har också utvecklats som människa tack vare Hasses Hörna. Detta är min första prioritet när jag ger mig in i nya saker: att lära känna nya människor. Det har jag med råge lyckats med härvidlag. För den nostalgiskt lagde vill jag komma med lugnande besked. Hasses Hörna finns kvar. Som middagssällskap. Tyvärr kommer du aldrig att bli inbjuden.

Gutår!

Bistånd, Historia, Skola, Spännande människor

Folke Bernadotte

av adolphson2 kommentarer till Folke Bernadotte

När vi i historiekursen går igenom andra världskriget och Förintelsen uppstår många underliggande frågor. Det handlar bland annat om personligt mod och om att stå upp för sina värderingar. Sveriges roll under kriget är problematisk. Så efter det uppenbara, vår tämligen undfallande hållning, är det viktigt att också visa på våra goda historiska exempel. Den mest kände är förstås Raoul Wallenberg. En annan, som är en av mina favoriter och som jag skrivit ett blogginlägg om tidigare, är Svarta Nejlikan. Men jag brukar även ta upp Folke Bernadotte.

Folke Bernadotte var brorson till den svenske kungen Gustav V och internationellt engagerad i Röda Korset. Under andra världskriget förhandlade han med nazisterna om att rädda judar undan Förintelsen och föra dem till Sverige. Genom sitt engagemang fick han 1948 FN:s uppdrag att medla i Jerusalem där i stort sett krigstillstånd rådde mellan israeler och araber. Folke föreslog en tvåstatslösning med speciella förutsättningar för Jerusalem på grund av stadens status som religiös huvudstad för tre världsreligioner. Israelerna ansåg att araberna skulle få för stort inflytande i hela Jerusalem genom planen och upprördes väldigt, för att uttrycka det milt. En extrem grupp (som förövrigt leddes av Yitzak Shamir, en framtida israelisk premiärminister – se nedan) ville därför mörda honom för att stoppa planerna.

Så sker också. Händelseförloppet är tämligen välkänt. På väg till ett möte i Jerusalem den 17:e september 1948 klockan 17.30 stoppas hans bil vid en vägspärr. Tre män kliver ur en israelisk militärjeep beväpnade med kulsprutepistoler. Två av dem, Yitzhak Ben Moshe och Avraham Steinberg, skjuter sönder däcken på bilen. Den tredje, Yehoshua Cohen, skjuter Folke Bernadotte och den franske flygöversten André Sérot till döds. Den fjärde medlemmen i gruppen var Meshulam Markover som körde mördarnas bil. Dagen efter mordet fördömde FN:s säkerhetsråd mordet en feg handling som ser ut att ha utförts av en terroristliga i Jerusalem då FN:s representant fullgjorde sin fredsbevarande insats i det Heliga Landet. Folke begravdes i Stockholm och hans begravningsvagn drogs av fyrtioåtta scouter. På kistan, som var täckt med den svenska flaggan, låg hans scoutkäpp, rödakorsetmössa och en vit nejlika.

Det fanns inte något tvivel om vilken organisation som låg bakom dådet. Den upplöstes men förövarna greps aldrig. De som förklarades skyldiga blev benådade av premiärminister David Ben-Gurion och vissa till och med invalda i Knesset. Ytterligare 266 personer lär ha gripits i samband med mordet för att sedan frisläppas utan åtal. Ledare för organisationen var alltså ingen mindre än Yitzhak Yzernitsky, som senare ledde säkerhetstjänsten Mossad och under 1970-talet blev utrikesminister och så småningom premiärminister under namnet Yitzhak Shamir (ovan). Våren 1949 protesterade Sverige med röstnedläggning, när Israels medlemskap i FN avhandlades. I ett direktsänt TV-program i Israel 1991 berättade tre av mördarna skämtsamt om mordet. Ett vittne, Hillman, berättade i programmet att han vid ljugit utredningen av mordet. Ett avsnitt ur TV-programmet har visats i svensk TV. En skog uppkallades till minne av Folke Bernadotte i Israel genom organisationen Keren Kajemet. I USA uppkallades bland annat universitetsbiblioteket på Gustavus Adolphus College efter honom. Folke var gift med Estelle.

Både araber och israeler är palestinier. Den religiösa identiteten väger dock tyngre än tusentals år av gemensam historia. Två folk kräver två stater. Folke Bernadotte föreslog detta redan 1948, liksom den amerikanske presidenten Bill Clinton i början av 1990-talet. Det verkar som en tvåstatslösning på sikt är det enda tänkbara. Och det verkar som Israel just nu är det största hindret för det.

För att knyta ihop detta, lite.

Folke Bernadotte. Här har vi en kunglighet som verkligen gjorde något. Varför, undrar jag i all min briljans hemma i soffan, gör ni andra Bernadottar inte något? Om inte annat av opportunistiska skäl. För ni är inte så populära längre. Om jag var rådgivare åt kungahuset skulle jag säga: Gå ut i världen och delta i den, förvalta Folkes historiska arv. Skänk hus, donera pengar och resurser för misshandlade kvinnor, missbrukare eller ensamkommande flyktingar. Ta er an de mest utsatta. Och gör det inte via ombud utan kavla upp ärmarna och delta själva. Om så krävs: ge ert liv.  Så som Folke Bernadotte.

Carl Philip avtäcker monument över Folke

Källor:

NE,

Wikipedia,

Jerusalem biografin Norstedts 2011 837 s. av Montefiore, S

Döden i Jerusalem, Stockholm, l995. 245 s.av Marton, Kati,

Historia, Jämställdhet, Sång och musik, Skola, Spännande människor

Alexanderhugg

av adolphson1 kommentar till Alexanderhugg

Jag arbetar med att träna mina elever i att ta ställning i svåra problem. Vissa problem är dessutom av återkommande karaktär: är du för eller mot dödsstraff, abort, dödshjälp eller var vi ska fira skolavslutning.

Ett alexanderhugg innebär att man plötsligt och effektivt löser ett problem en gång för alla. (Alex blev sur för att han inte kunde pilla upp en svår knut i en stad som hette Gordion. Han högg sönder den istället).

Helvetet består av återupprepningar sägs det ju. Genom att nya generationer ständigt passerar i revy inom skolan får man finna sig i att elever fortsätter klä sig i tröjor med bilder på Che eller upproriskt i cafeterian lyssnar på Staten och Kapitalet.  För min färgstarka kollega Ulla blir det extra tydligt eftersom hon är musiklärare. Varje år ska det övas till lucia. Man får förlåta henne om hon numera är lite trött på den fnissande frågan om inte en kille kan vara Lucia. Ulla har ett bra svar, tycker jag.

Hon menar att självfallet får den som vill anmäla sitt intresse. Frågan man kan ställa sig är dock om en kvinna som enligt historieskrivningen inte ville bli bortgift mot sin vilja, en kvinna som utsattes för övergrepp och tortyr för att hon stod upp mot den manliga överheten för sin vilja och rätt, bäst representeras, gestaltas, av en man. Det kanske hon i vissa fall gör. Men man kan inte blunda för det könsbundna symbolvärdet. I slutändan har det genom åren lett till att en och annan kille, en och annan tjej som egentligen tycker det är töntigt med Lucia, en och annan utbytesstudent som inte kan särdeles mycket om vare sig den svenska traditionen eller sicilianska legenden, en och annan feminist som egentligen tycker det är töntigt med Lucia och en och annan helt vanlig tjej utan tydlig uppfattning i sakfrågan, anmält sitt intresse för rollen.

Precis som det ska vara. Därför bär Ullas alexanderhugg genialitetens prägel.

Film och TV, Retorik, Skola, Spännande människor

Stora tal

av adolphson1 kommentar till Stora tal

Jag är, apropå tal, inte så kunnig i matematik. Däremot är jag retoriskt intresserad. Det är förvisso en sann njutning att lyssna, i synnerhet eftersom det inte sker så ofta, på någon som, oavsett talets karaktär, behärskar retoriken till fullo. Och om sanningen ska fram: visst njuter jag av att försöka tillämpa den. I mitt yrke får jag dagligen övning och möjligheter att prova vad som fungerar och inte. I politikens värld har jag ännu inte fått tillfälle att utöva retorik i någon större omfattning. Jag studerar därför ämnet med stort intresse. Jag läser historiens stora tal och jag tar del av olika förståsigpåares analyser av dessa. Jag har också studerat flera antika läroböcker i retorik.

Förutom Perkles är den kanske mest kände grekiske talaren Demosthenes. Han lär ha haft talfel, svaga lungor och en del andra fysiska bekymmer som han enligt myten övervann genom hård träning och genom att lägga kiselstenar i munnen samt att försöka överrösta vågornas svall. Han var med andra ord som vilken lärare som helst (se där – ett skämt). En annan konsekvens av yrket är att man med tiden lär sig se på publiken, eleverna, genom dess kroppsspråk, om den hänger med eller tröttnar. Tillfälle, stämning, personliga egenskaper, utstrålning, röstläge, taktkänsla är alla egenskaper som är viktiga inom retoriken. Att vara skådespelare är ovärderligt i det sammanhanget. Nästan att betrakta som fusk. Kanske var det därför Ronald Reagan lyckades så mycket bättre än Obama i Berlin.

Förra århundradets största tal är nog ändå I have a dream. Det är så vackert. Jag ser det, självfallet, som ett mycket liberalt tal. Lyssna gärna på det här. Winston Churchill är en annan känd talare. Lyssnar man på honom så upptäcker man att han i förstone inte har något av ovanstående egenskaper. Mannen sluddrar ju. Ändå har han bidragit till några av de mest kända oneliners som finns. Fast Winstons lågmälda röst liksom smyger sig på. Lyssna på detta. Eller på detta. Man får gåshud. Till sist kan man nästan förstå känslan han, upplevd i verkligheten, kunde framkalla hos sina åhörare.

I vintras höll jag ett tal på en älskad mosters begravning. Något jag aldrig trodde jag skulle klara av. Men kanske är det just i sorg och fruktan retoriken behövs som mest. Ett modernt retoriskt uppmärksammat tal är det prinsessan Dianas bror höll på hennes begravning. Talet är kraftfullt och outsägligt sorgligt. Men vilken hyllning. Och vasst mot de som han såg som klandervärda i samband med hennes bortgång.

Två gånger har våra svenska moderna kungligheter lyckats hålla uppmärksammade och uppskattade tal. Kungens tal i samband med minnesstunden för offren efter tsunamin och prins Daniels tal till sin fru på bröllopet. Det senare är kanske inte så briljant som tal betraktat men tillfället, och känslo-aspekten, det som inom retoriken kallas patos, hos både middagsgästerna och tv-tittarna är inte att ta miste på.

I Sverige är det nog ingen som överträffar Olof Palme när det gäller politiska framföranden. Mest känt är kanske hans Hanoi-tal. Utan att trivialisera den händelsen på något sätt tycker jag Palmes briljans som talare tydligt illustreras i ett annat klipp ur det så kallade skafferi-talet. Man verkligen ser, som rätt ofta hos honom, att han njuter av sin egen briljans. Något som förmodligen är en tillgång i sammanhanget. Bättre att vara stolt och nöjd med sig själv än det motsatta.

Richard Nixon, sedermera skandaliserad president, råkade i början av 1950-talet i blåsväder. Han ansågs ha tagit emot gåvor på ett otillbörligt vis. Alltså mutor. Han använde då det nya mediet, TV, och vände sig på ett mästerligt sätt direkt till nationen. Han medgav i talet att nog hade han fått gåvor och nog hade han tagit emot pengar. Men han var ingen ”quitter”, sa han. Checkers, som var namnet på en hund han köpt eller möjligen fått, jag minns inte riktigt, tänkte han under alla omständigheter INTE tänkte lämna tillbaka eftersom familjen älskade den så högt. Alla grät och allt var förlåtet.

 

Ja, ja, så kan det gå. Om man kan snacka för sig. Retorik handlar om att övertyga. En retoriker är egentligen något mer än bara duktig på att snacka. En mer korrekt term är övertalningens hantverksmästare tycker en antik lärare. Romarnas nestor på området, Cicero, menar att det handlar om att tala så man övertalar, påvisar, påverkar och roar. Det kan vara ack så svårt. Tal-ängslan är en sorts handikapp. Att känna trygghet i en utsatt position är en styrka.

Ett filmtips i sammanhanget är The King Speech.

Och så förstås, Chaplins diktator. Vilket tal.

Jämställdhet, Skola

Den trojanska hästen inom oss

av adolphson1 kommentar till Den trojanska hästen inom oss

Jag blir så påverkad av att läsa om våld i nära relationer. Våld mot kvinnor och små barn. Våld i nära relationer är området där pronomen hen blir betydelselöst eller till och med kontraproduktivt. För det är hon som blir misshandlad och han som slår. De flesta är idag överens om att det är ett stort problem med våld i nära relationer. Men det är inte alla som tycker sig kunna skriva under på det påståendet.

Påfallande ofta möter jag människor som vänder sig emot generaliseringen som ryms i påståendet att män slår kvinnor. Jag vänder mig också själv ofta emot generaliseringar av det slaget. Frågan är dock om det går att tolka den fruktansvärda övervikt av män som våldsverkare i statistiken på något annat sätt än att män faktiskt är våldsamma. Jovisst, mest våldsutsatta i samhället är yngre män. Men det är andra män som misshandlar dem.

Påståendet att män slår kvinnor är inte liktydigt med att hävda att alla män slår sina sambos/fruar/flickvänner/barns mor. Men det betyder att om någon sambo/fru/flickvän/barns mor/ blir misshandlad, trakasserad eller mördad så är gärningsmannen i över 98% av fallen en man. En skillnad man kan se i statistiken är att män utsätts för våld i offentlighet, på stan eller krogen, medan kvinnorna utsätts i hemmet. Alltså i skymundan där ingen hjälp finns att få. Däremot finns det ofta tysta vittnen.

Barnen.

För något år sedan läste jag, under ett sammanträde i socialnämnden, att det årligen anmälts 24 000 fall av olika typer av kvinnomisshandel i Sverige. En fallstudie som genomförts räknade på samhällskostnaden för detta. Om man bortser från personligt trauma, lidande, humanism och grundläggande mänskliga rättigheter, och bara mäter all typ av inkomstbortfall för offret och kostnader för samhället (akut sjukvård, terapi, sjukskrivning långtidsbehandling med mera) så visade studien på en summa om 2 miljoner kronor per kvinna. Det ger 48 miljarder kronor. Varje år.

Jag tycker det är så svårt. För jag vill verkligen inte att mina döttrar, alltså det som är mig absolut kärast här i världen, ska råka ut för våld och terror. och statistiskt sett ser oddsen inte så goda ut. Tankarna återkommer ständigt. Hur tänker en våldsbenägen man? Hur fungerar en person som systematiskt och återkommande misshandlar barn och kvinnor? Vad händer inuti en person som låter ondskan ta över att styra sina handlingar? Det finns förklaringar, självfallet. Empatisk störning. Ingen grundtrygghet. Oälskad. Själv våldsutsatt. Dessa förklaringar ändrar inte på statistiken, dock. Eller på verkligheten för offret.

Jag är också man. Jag känner ett ansvar. Inte bara en instinkt att i egenskap av far vilja skydda mina barn. Jag känner ett ansvar som kommer sig av mitt kön. Även som politiker känner jag ansvar. Och som yrkesmänniska. Som politiker och lärare är det viktigt att ett tydligt genusperspektiv naturligt finns med i bakhuvudet. Våldet, allt detta våld, är ett mansproblem. Det är vi män som måste ta tag i detta. Jag diskuterar också ibland saken i min vänkrets. Nu kanske det inte är så märkligt för där finns läkare, poliser, biståndsarbete, jurister av olika slag, präster och familjebehandlare.

Däremot tar jag inte upp saken hur som helst med kvinnor jag känner. Av det enkla skälet att jag är man. Jag bär genom min biologiska identitet på ett blytungt ansvar och kan därför inte oproblematiskt lyfta den typen av frågor med kvinnor jag inte känner väl. För hon kan nämligen aldrig vara helt säker. Plötsligt kanske jag hoppar ur min trojanska häst, kliver ur min fasad av social normalitet, och förvandlas till en grym och våldsam man. Eller känner en sådan man som hon också känner. JAG vet ju att det inte sker. Men HON kan inte vara helt säker. I synnerhet inte om hon tidigare erfarenheter av våldsbenägna män. Har man en gång fått sitt förtroende skadat är det svårt att någonsin lita på en man igen. Som talesättet från Troja lyder: Jag fruktar grekerna även när de kommer med gåvor. Alla känner väl förresten till myten om den trojanska hästen. Begreppet används förövrigt också inom it-världen. En fil bär med sig ett skadligt men osynligt virus och väl introducerad i nätverket visar den sitt rätta jag. Metaforen kanske även funkar på oss män och vår relation till våldet. Vi bär måhända alla på ett virus som när det väl är installerat och under vissa omständigheter utlöser ett våldsamt beteende i det nätverk vi finns: familjen. Efter en misshandel är det heller inte ovanligt att mannen köper presenter och är extra snäll. Ett tag. Sen hoppar vederbörande ur sin hästförklädnad, igen. Jag fruktar grekerna även när de kommer med gåvor. 

Jag kan aldrig anklaga eller utbilda män på måfå. Men jag kan lära mina döttrar och kvinnliga elever att se signalerna, strukturerna och kräva sin rätt. Och jag kan försöka uppmuntra pojkarna att se det naturliga i synsättet att vi är alla lika mycket värda. Jag kan stimulera mina elever att tro på sig själva. Hon att inte frukta män. Han att inte frukta kvinnor. Lyckas vi som samhälle med det når vi kanske upplysningen i den verkliga innebörden av pronomen hen. 

 

 

Tillägg den 21:a februari 2016.

Vad gör någon förnekar hela problemet? När hen påstår att relationen offer-gärningsman är 50-50 istället för 98-2. Hur förhåller jag mig till det problemet när vederbörande framhärdar trots hänvisning till brottsofferjouren, nationellt centrum för kvinnofrid etcetera. Jag vet att man kan problematisera begreppet våld. Men frågan kvarstår.

 

Hur hanterar vi det faktum att 70% av alla flyktingar som kommer är män? Det kommer att påverka vårt jämställdhetsarbete. Vad gör vi om elever plötsligt börjar ha synpunkter på andra elevers klädsel?

Frågorna är många, svaren få.

 

 

Tillägg 15:e juli 2017:

Ett utdrag ur ett tal jag höll till skolans studenter i våras:

Det blir kanske lite bakvänt att jag som man säger detta. Men jag tycker att jag som vit, medelålders heterosexuell man har ett stort ansvar.

Definitionen av ofrihet innebär att vara beroende av en annan människa för sin försörjning, ja, för hela sitt liv. Det finns ett annat ord för det: slaveri. Och slaveri förstör dig.

Du är genom din studentexamen på god väg att skaffa dig en utbildning och yrke. Det är en god sak. Sett ur ett internationellt genusperspektiv är det också en tämligen unik sak. Fuck off-pengar innebär att du kan försörja dig själv och när som helst kan bryta upp från en dålig relation.

Du kan det därför att du klarar dig själv. Det finns ingen anledning att stanna hos en idiot och med din egen försörjning tryggad kan du när som helst säga fuck off och dra.

Bistånd, Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Skola, Språk

Språk och gatsten

av adolphson6 kommentarer till Språk och gatsten

Jag brukar uppmana mina barn och mina elever, att lära sig matematik och språk. Varför? Jo, därför att med en bra grund inom dessa ämnen löser mycket annat. Matematik och språk måste man lära sig. Allt annat kan man läsa sig till. Ja, det kanske man kan med matematik och språk också. Men det blir lite enklare framöver i livet om dessa pusselbitar ligger på plats. Matematik är också ett språk.

Vi har en lång tradition av enspråkighet i Sverige. En sådan tradition påverkar ett land och gör det homogent. Men det försvårar enligt min uppfattning också mötet med nya traditioner och impulser. I det medeltida Stockholm var tyska vanligt. Och för den som ville göra karriär i stormaktidens Sverige räckte det inte med att kunna svenska. Dialekterna påvisade mycket större variation än idag, ja, det var osannolikt att två personer från olika delar av landet förstod varandra. I synnerhet om de kom från olika socialgrupper. Kanslispråket i Karl XII:s stab var tyska. I skrivna dokument från den tiden måste ju diverse utländska högre officerare i den svenska kronans tjänst samt ämbetspersoner i våra besittningar på andra sidan Östersjön förstå instruktionerna från Stockholm. Tyska, svenska och latin var bra språk att kunna för den som ville göra en social eller geografisk resa genom vårt stora, och som då alltså var ännu större, land. Blandningar var, helst i skriven form, inte ovanligt. 1700-talet var franskans århundrade i vårt land. Såväl politiskt som kulturellt spelade Frankrike första fiolen. Gustav III talade helst franska vid sitt hov. Även om han själv skrev så undermålig franska att man var tvungen att ha speciella översättare att tyda hans brev. Sedan, under 1800-talet och framåt, föll vi tillbaka till enspråkig konformitet och blev det land från vilket Karl Oskar och Kristina utvandrade.

Men vår flerspråkighet ökar. Vi svenskar är idag ett resande folk. Vi rör oss i världen som aldrig förr och sociala medier gör dessutom att landgränser inte längre är någon naturlig vattendelare. Vårt språk, som har tydliga influenser från framförallt tyskan, har via franskan amerikaniserats för att nu påverkas av allehanda språk. Sociala sammanhang med flera språk är vanligare. Kanske inte i Djursholm men däremot i förorterna i Mälardalen. För att lyckas bättre med integration och därmed komma åt den verkliga innebörden av begreppet arbetslinje måste vi arbeta bättre med detta. Hur? Exempelvis genom stöd till invandrare och deras barn att lära sig sitt modersmål i skolan.

En individ som inte behärskar sitt modersmål får även begränsade möjligheter att lära sig ett nytt språk. Detta eftersom nivån man relaterar sina nya kunskaper till är låg. Därmed blir också motivationen lidande. Bristande språkkunskaper begränsar möjligheter till arbete, utveckling och social stimulans. Okunskap begränsar. Gränser leder till isolering och arbetslöshet till utanförskap. Tillsammans med människor i liknande situation lever man i bestämda områden där hyran är låg och maten billig. Alltså i de tätbefolkade regionernas förorter. Plötsligt flyger stenarna i förorten. Varför? Tja, en brinnande bil eller flygande sten är förvisso ett språk som alla förstår. Problemet är bara att svaret blir därefter.

Jag har uppfattat att man inte ska använda ord som analfabet. Det är att definiera någon utifrån ett handikapp eller oförmåga. Flyktingar och invandrare, exempelvis, kan sällan tala eller skriva svenska. Men de har massor av kompetens som vi genom misslyckad integration misslyckas med att ta till vara. Med rätt hjälp och stimulans kan de nå hur långt som helst.Det tjänar vi alla på. Att tala om analfabeter och outbildade grupper stämmer måhända men det tycks mig också som ett sätt att göra det lätt för sig. Det var väl det här som vi liberaler för några år sedan ville åtgärda även om vi inte kommunicerade så bra. Det ligger mycket bakom tanken om ett krav på ökade språkkunskaper hos invandrare men det var inte ett uttryck för rasism när kravet kommunicerades. Bara dålig känsla för språket.

Jag tycker att om partier har strateger som lär dem ett språk som allmänheten förstår i syfte att vinna röster så har varje enskild individ i det här landet också den rätten. Det är det demokrati handlar om. Språk och kommunikation samt rätten och möjligheten att utöva dessa färdigheter. Problemen i förorterna, här hemma och i världen, tillsammans med allehanda integrationsproblem, hänger ihop med skola och språk. Det är i alla fall så jag ser på saken.

Historia, Retorik, Skola

Lärartyper

av adolphson2 kommentarer till Lärartyper

Så kom äntligen tillfället när historieläraren fck träffa Augustus.

På forum romanum finns en byggnad bland alla ruiner som är rekonstruerad. Det är curian där senaten sammanträdde och vilken Augustus beordrade färdigställd.  Härifrån skickade han sitt påbud: Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle låta skattskrivas. Ett beslut som tvingade iväg en högravid snickarhustru att på en åsna  (Lukas 2:1) färdas till en plats där myndigheterna fanns. Curian är byggnaden från vilken världen styrdes för 2000 år sedan.

I denna byggnad står Augustus staty och strax bredvid adjunkten i religion och historia tillika ersättare i socialnämnden i Falun, bloggare, sångare, vän, kamrat, make, tvåbarnsfar, filosof och poet – ej utgiven. (Okej, det där sista var ett skämt). Vi har kanske inte så mycket gemensamt, kejsaren och jag, när jag tänker efter.

Vi hade en trevlig vistelse i Rom för några år sedan, Den Malin och jag. Det är hon som tagit detta mitt favoritkort på undertecknad och kejsaren. Efter ett par timmar hade hon till sist fått nog av marmor och statyer så vi gjorde andra saker. Åt middag på Alfredos (nedan), exempelvis. Sedan träffade vi lite gamla faluvänner som också var i stan.

Malin har annars genom åren visat stort tålamod när jag släpat runt henne på några av den europeiska kontinentens betydelsefulla platser: Churchills war rooms, Towern, Waterloo, Normandie och nu senast Rom för att nämna några.

Detta tålamod kanske beror på att jag vid dessa tillfällen inte blir så talträngd som eljest. Man behöver inte prata om det man ser, det räcker att uppleva en historisk plats. Att vandra i kulissen och pussla ihop den med vad som enligt historieskrivningen ska ha inträffat där. Ibland frågar Malin något och jag svarar efter förmåga. I övrigt njuter hon måhända av min tystnad eftersom  hon själv alltid upplever saker genom andra sinnen.

Man har självfallet stor nytta av att själv ha besökt de platser man undervisar om. Man kan förövrigt inte vara alldeles säker på att alla ungdomar i gymnasiets första årskurs faktiskt vet var medelhavet ligger. Det gör det en smula komplicerat att diskutera Antiken. Så jag brukar använda mig av Siljan i stället. Mora blir Grekland, Rättvik Sparta och Leksand Rom. När vi kommer till Medeltiden får Borlänge stå modell.

Skämt åsido. Det finns några fiktiva lärartyper som fascinerar mig. Även om de inte har existerat torde det finnas något av sanning bakom skildringen. Inledningen till filmen Hets skulle man i teorin kunna visa för eleverna för att de, i så fall, skulle kunna få en inblick i hur gymnasiet tedde sig på 1950-talet. Far faller alltid i gråt när han ser den filmen.

Ernst-Hugo har också givit oss ett ruskigt porträtt av tyranni och sadism i filmen Kådisbellan. Filmen är ändå rätt nedtonad jämfört med boken. Mats Bergman gör även han en obehaglig historielärare med nazistsympatier i filmen Ondskan. Jag föredrar dock ett annat favoritklipp med Erns-Hugo, från Den Goda Viljan.

Var alla gamla lärare nazister? Det tror jag inte. Men det fanns faktiskt en i det gamla läroverket i Falun. Han menade att man talar inte med elever, man talar till dem. Och vad bliva mitt eget eftermäle när jag till sist lägger pekpinnen på hyllan och näsan i vädret?

Spelar det någon roll vad man gör? Eller hur man gör det? Ett lärarporträtt som smärtar är från Fyra nyanser av brunt. Lite oklart varför, men jag blir riktigt illa berörd.

Nåja. Jag har roligt när jag jobbar. Nästan varje dag. Och i stort sett alltid i klassrummet. Och det är huvudsaken. Augustus hade säkert också rätt kul.

De bästa ögonblicken i yrket är, de försvinnande få gånger det har hänt, när jag får en en personlig uppskattning. Betygen är satta, allt är klart. Inget finns längre att vinna eller förlora för vare sig mig eller elverna. Man står där uppradad i lärarkön för att ta farväl strax innan studenterna springer ut i livet.

Och så plötsligt viskar någon mitt i kramen, helt snabbt och omärkligt, en uppskattning för mina insatser. Eller kanske läser jag en anonym utvärdering eller får ett tackkort några veckor senare. Som sagt, det händer inte ofta. Men det händer. Det är i sådana ögonblick jag känner mig stolt och nöjd med mig själv som yrkesmänniska. Ofta handlar det bara om att personen känt sig sedd och bemött på ett seriöst och respektfullt sätt. Svårare är det inte.

För hur många sådana här typer finns det inte därute? Förutom för lönechecken är det därför jag håller på. Själv då? Varför håller du på? Ursäkta en liten avslutande pekpinne: Det är ingen mening att göra det man tycker om. Man måste tycka om det man gör.

ohälsa, Sång och musik, Skola, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Filosofie magister

av adolphson3 kommentarer till Filosofie magister

Om Uppsala är den eviga ungdomens stad är då Falun den eviga ålderdomens? Allt heter ju gamla nånting i Falun. Gamla Mormor (gruvan), Gamla berget, Gamla posten-parkeringen, Gamla herrgården etcetera.

Det finns en bok om Uppsala som heter Där kajorna talar latin vilket är en rolig titel eftersom det finns många kajor i stan och man kan även dra en parallell till begreppet fyllekaja. Någon annan fyllekaja än du själv, givetvis.

För ungefär ett år (blogginlägget skrevs 2012) sedan avslutade jag mina universitetsstudier. Jag började 1990, samtidigt som jag gjorde militärtjänst, läsa Öststatskunskap. Det jag nu avslutande var en gammal magisteruppsats, Resan till Älvaskären – om skärgårdtrafikens utveckling i Göteborgs södra skärgård perioden 1850-1996 som av oklar anledning aldrig blivit färdig. En potentiell läsare får gärna ett signerat exemplar.

2012 drog jag alltså iväg till mitt gamla lärosäte Historicum (i Uppsala måste allt latiniseras för att skilja lärosätet från andra, följaktligen heter den historiska institutionen Historicum den tekniska Teknicum etcetera) med uppsatsen i högsta hugg. Nu skulle agnar skiljas från vet(t)et.

Ventileringen blev något av en parodi. Jag upptäckte snart att jag uppfattades som något kuriöst inslag från förfluten tid, att det kunde vara roligt för dagens studenter att uppleva en fläkt från det förflutna i den numera moderniserade institutionen. Historicum hade nämligen flyttat från sin gamla fina adress som granne med Gustavianum. Det stora träbordet och porträtten på stränga professorer var ersatta av könlös konst och teknik. Charmen och mystiken var borta. Den tunga tystnaden som rådde i den gamla byggnaden var dock fortfarande den samma i de nya lokalerna.

Jag hade tagit med mig Thuresson för att han skulle hjälpa mig att slänga käft om så krävdes. Ett misstag, visade det sig snart. Han lierade sig nämligen omedelbart och skadeglatt med motståndarsidan, opponenten. Till sist summerade professorn att jag visserligen visste hur man slängde sig med gamla termer som ibidem och sånt, men i övrigt inte var så värst lysande. Men eftersom det inte fanns något att anmärka på måste jag godkännas. Samma kväll deklarerade den disputerade falusonen Edgren att han ansåg mig ha slarvat bort min akademiska talang på skörlevnad.

Jag avlutade min sista (?) kontakt med universitetet med att ta fram ett dokument som min professor skrev 1995. Det löd: Fredrik kommer enligt min bedömning kunna lägga fram sin uppsats så fort terminen tar sin början. Dokumentet skrevs för sjutton år sedan. Men jag gjorde ju som det stod – jag la verkligen fram min uppsats så snart höstterminen tog sin början. Höstterminen 2012. Detta sammanfattar kanske historieämnets problem, menade jag och tackade för mig. Med en filosofie magisterexamen under armen.

Direktör Bengtsson, vilken även kan lägga en kort sejour från Handels till meritlistan, hoppade över ventileringen men ansåg att min examen måste firas varpå han rundhänt bjöd på lunch på Domtrappkällaren. Det vankades cigarr och punsch som så ofta i hans sällskap. Sedan drog vi på oss frackarna och dansade natten lång med juvenalerna. Plötsligt var det 1990-tal igen, en tid år då världen ännu låg vid mina fötter och inga sorger fanns.

Nu är jag alltså filosofie magister vid Uppsala universitet. Nåja. Var tid har sin charm. Men Uppsalas är evig. Något av den stadens ungdomliga lycka bär jag alltid med mig. Jag avslutar med hopp om en trevlig helg och ett utdrag ur min favoritglunt. 

(Om inte det här räcker för anställning vid univeristetet vet jag inte vad jag ska ta mig till).