Milgram

Ett berömt psykologiskt-sociologiskt experiment genomfördes på 1960-talet av psykologen Stanley Milgram. Försöket handlade om att belysa en människas benägenhet att, ofta på uppmaning av en auktoritet, utföra handlingar mot andra som vederbörande av samvetsskäl normalt inte skulle göra. I korthet gick experimentet ut på att försökspersonen fick veta att han skulle testa effekten av straff på inlärning. När offret, som var en skådespelare, svarade fel skulle en elchock sändas och graden delvis ökas vid fler felaktiga svar. Allt eftersom spänningen i stötarna ökades, klagade offret alltmer högljutt, bankade i väggen med mera, för att sedan tystna och inte ge ifrån sig några fler svar eller klagomål.

Vid det laget ville många försökspersoner avbryta experimentet och kontrollera hur offret mådde. När elchockerna sades vara 135 volt starka avbröt sig några försökspersoner och ifrågasatte experimentets syfte. Flera av dem fortsatte ännu längre efter att ha försäkrats om att de inte skulle hållas ansvariga. Om försökspersonen sade sig vilja avbryta experimentet övertalades han att fortsätta med,i tur och ordning, följande argument:

1. Please continue
2. The experiment requires that you continue
3. It is absolutely essential that you continue
4. You have no other choice, you must go on

Om försökspersonen trots detta ville avbryta efter alla fyra övertalningsargumenten avbröts experimentet. Annars avbröts det när försökspersonen utdelat den maximala chocken. I den första försöksserien utdelade 65% av deltagarna (26 av 40) experimentets maximala stöt, 450 volt, även om många var mycket illa till mods och visade tydliga stressymptom. Samtliga avbröt försöket vid något tillfälle och ifrågasatte experimentet. Vissa lovade att inte ta emot betalningen för sin medverkan. Samtliga deltagare fortsatte utdelningen av stötar åtminstone förbi 300-voltsnivån. Senare upprepningar av försöket eller varianter av det, av Milgram och av kollegor världen runt, har givit liknande resultat.

Att Milgram genomförde det här experimentet är ingen slump, under 1960-talet diskuterades nazismen som fenomen med kulmen av rättegången mot Adolf Eichmann. I dag, femtio år och en stor mängd folkmord och övergrepp senare, är det väl knappas någon som i ifrågasätter att vi, vanliga människor, under vissa omständigheter är kapabla till omänskliga övergrepp. Nazitiden var förvisso extrem, men samma beteende har skett och sker i större och mindre skala hela tiden. Historikern Bauer säger ungefär att det mest förfärande är inte att nazisterna var omänskliga utan att de faktiskt var vanliga människor. Vad vi kan göra är att skapa möjligheter för oss människor att bottna i oss själva, självrannsakan, i brist på bättre ord. Att trotsa auktoriteter. Många av experimentdeltagarna skrev efteråt till Milgram och tackade för väckarklockan.

För min del tror jag att ett socialliberalt samhälle är bäst lämpad för att lösa den här typen av frågor. Ett samhälle som både ser och uppmuntrar individen, men som också ger kollektivet möjlighet att bli en individ. Skuggan ur vilken en massmördare eller terrorist kan kliva ut ur försvinner kanske inte, men jag tror den minskar i ett sådant samhälle.

Johan Brädbärare

Vi är inne i stipendietider i skolans värld. Redlighet och nit ska belönas. Själv brukar jag ibland dela ut egna diplom och hederspriser som eleverna ur min hand får mottaga. Det kanske handlar mer om herr Narcissus, men i alla fall. Den belönade blir alltid glad. Jag vet själv hur roligt det är att belönas. För man är ju alltid värd sin belöning.

Dock kan man konstatera att det finns en väldans massa stipendier att söka medel ur för den som vet hur man ska leta. Ibland är dessutom kriterierna så ålderdomliga att väldigt få kan komma ifråga för ett stipendium. Under min studietid kom jag flera gånger att falla under kategorin Skötsam, manlig teologie studerande. Det är sedan dess så jag betraktar mig själv.

En donations statuter får inte ändras hur som helst. Det är kammarkollegium som avgör om man får ändra i en donation. Och de är ganska sparsamma i vad de tillåter. Det kan vara lite irriterande att pengar som kunde användas bättre fryser inne. Å andra sidan är det av respekt för den som en gång instiftade det hela. Dessa stipendier skulle dock kunna delas ut lite mer frikostigt till dem som inte har det så lätt i livet.

En av mina favoriter bland lokala stipendier är Johan Brädbärare som på 1700-talet donerade en bit mark i Myckelmyra som grund för ett stipendium. Han hade inga egna barn och ville lämna något till eftervärlden. På två hundra år har donationsgrunden vuxit till 14 miljoner kronor ur vilken mindre bemedlade kan söka ur. Men det är inte så många som söker.

En insats här i livet kunde bestå i att hjälpa behövande att söka stipendier. För den som inte läser och skriver så bra kan det vara en djungel att ta sig igenom en ansökan. För den som inte litar på myndigheter är det lättare att låta bli att söka. Och den som skäms för att söka allmosor låter nog också bli. Om alla samhällsinstanser samarbetade för att socialnämnden inte skulle behövas så skulle nog samhället se annorlunda ut. Varför inte använda en del av de pengar som ligger och skvalpar?

Därför är jag social liberal

I dag är det 25 år sedan Olof Palme mördades. Det skrivs mycket om honom i dagarna.

Själv är jag tillräckligt gammal för att minnas honom och det Sverige han skapade, jag skulle fylla 16 år året han mördades. Precis som alla andra vet jag exakt vad jag gjorde den dagen Sverige blev av med sin oskuld.

Jag beundrar honom än i dag för hans retorik och hans passion. Men jag tycker också att man idealiserar honom samtidigt som man glömmer andra betydelsefulla politiker. Ingvar Carlsson, exempelvis.

Men visst var Palme lysande. Jag älskar hans tal Vi och utlänningarna från 1965.

I dag tänker jag på ett annat gammalt tal han höll i valrörelsen 1982: Därför är jag demokratisk socialist. Hur lysande är det inte i all sin enkelhet? Men låt oss göra ett litet experiment. Jag tar talet och gör om det, får man det?

Därför är jag social liberal

Jag är en social liberal med stolthet och glädje.

Jag blev det när jag i ungdomen reste till Sovjetunionen och med egna ögon såg vad socialismen gör med människors frihet och förmåga. När jag upplevde den oerhörda fattigdomen och ekonomiska stagnationen där.

Jag blev det efter att ha vuxit upp under kalla krigets delade värld där regimkritiska människor avrättades eller fängslades av totalitära höger eller vänsterregimer.

Jag blev det när jag fick klart för mig att det var liberalismen som bröt marken för demokratin på många håll i världen, när jag förstod att det var liberalismen som först utmanade totalitära och konservativa krafter under 1800- och det tidiga 1900-talet.

Och när jag förstod att det var liberaler som drev i genom lika allmän rösträtt i vårt land och på allvar verkade för kvinnors jämställdhet och i modern tid gick i täten för utökad föräldraledighet för män.

Jag bestyrks i min övertygelse när jag i vårt eget land ser en famlande socialdemokrati i kris utan tydligt mål, när jag ser miljöpartister som inte kan frigöra sig från vänsteridéer för att kunna bli en verkligt stark grön kraft, eller när jag hör vänsterpartister gå emot grundläggande demokratiska värderingar och vilja vrida klocka tillbaka så långt det bara är möjligt.

Visst är jag social liberal. Jag är det med stolthet över vad denna sociala liberalism har uträttat i vårt land, jag är det med glädje för jag vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter att Moderaterna blivit allt för dominerande i svensk politik.

Och jag är det med tillförsikt, eftersom nu vet människorna vad som händer om man går för långt åt höger eller vänster.

Jag är det på sätt och vis med ett roat leende för jag vet att den moderna historien är full med värdefulla reformer som de röd-gröna har skildrat som elak kravliberalism men sedan anpassar de sig till EU, individanpassade reformer där staten tar ett ansvar, och sedan slåss för att bli likadana när folket fått erfarenhet av vad liberala reformer betyder för dem.

Visst är jag liberal, som Nils Edén, när han genomförde rösträtten, som Torgny Segerstedt när han ensam bekämpade nazismen, som Fogelstakvinnorna när de kämpade för kvinnors rättigheter, som Bengt Westerberg, när han kämpade för individanpassade lösningar inom ett tungrott kollektivistiskt block eller när han kämpade för jämställdhet.

Det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan. Och samhällets inställning till individens rätt att utvecklas och finna sin fulla potential.

Drottningoffret

Ända sedan prinsessbröllopet, där grodan från bland annat Bojsenburg i Falun blev en prins, har monarkin i Sverige kommit att diskuteras på ett mer intensivt sätt än tidigare. Republikanerna vädrar morgonluft och kungen är inte längre fridlyst. När jag jämförde den svenske statschefens eskapader med den italienske slogs jag av något helt annat, dock. Jag tänkte på Victoria som blivande statschef. Visst är det bra att italienskorna äntligen reagerar mot den sexistiske pajasen som styr deras land. Och det känns bra om vi skulle få en kvinna som statschef här i vårt land. Om monarkin består måste det påverka, att få en kvinna på den posten. Mycket mer kanske, än om vi fick en kvinnlig statsminister. Viktoria blir den tredje drottningen utan överordnad kung sedan Gustav Vasas dagar. Frågan är om Victoria gör som sina företrädare: slutar i förtid och lämnar över jobbet till en man.

Drottning Kristina hade det inte så lätt. Precis som sin nutida kollega hade hon att hantera att hon borde varit man, vilket var illa i omgivningens ögon att hon inte var. Man fick ändra lagen så att kvinnlig tronföljd kunde gå för sig. Politiskt är kanske Kristina mest känd för att hon tog tillbaka en massa gods och gårdar från adeln till kronan. Hon tröttande ur 1654, abdikerade och lämnade över makten till sin kusin Karl X, vilken i sin tur kom att ägna sin tid åt att slå ihjäl polacker och danskar. En oerhörd skandal var det hursomhelst. Sveriges drottning, dotter till den store Gustav Adolf, lejonet från Norden, som dog för sitt land och protestantiska tro på Europas leriga fält, hoppar av till papisterna! Kristina blev i stället en ledande kulturpersonlighet i Rom där hon gick ur tiden 1689. Hon har i efterhand blivit föremål för dom mest vildsinta spekulationer om könstillhörighet och sexuell läggning på grund av sitt agerande. På mig verkar det som hon var en självständig kvinna som bröt det mot det som förväntades av henne. Man kan i dag besöka hennes grav i Peterskyrkan i Rom.

Nummer två i ordningen, Ulrika Eleonora, regerade inte så länge. Som syster till Karl XII fungerade hon som någon sorts viceregent eftersom han aldrig var hemma. När Karl XII dog 1718 utropade hon sig själv till drottning genom arvsrätt. Men Sverige var less på envälde och hon fick finna sig i att väljas till drottning i stället för att få titeln genom arv. Det fungerade inte så bra eftersom hon var skolad i enväldets nobla konst. Man kan inte lära gamla hundar att sitta, hon avsa sig kronan redan efter ett år till förmån för sin man Fredrik, sedemera Fredrik I av Hessen.

Denne Fredrik var en gammal tysk krigshjälte, ståtlig och manlig, som lyckats väl genom att gifta sig med den svenske kungens syster. Som kung fick han finna sig i att få sin makt kraftigt reducerad samt acceptera att hans släkt inte skulle ärva tronen. Det gick inget vidare för honom heller så han ägnade sig mest åt nöjen och älskarinnor. Hur detta påverkade Ulrika Eleonora kan vi ju bara gissa. Hon dog 1741 i smittkoppor.

Hur ska det gå för vår blivande drottning Victoria? Hon verkar ha börjat bra genom att gifta sig med en person hon, ser det ut som iallafall, älskar. Han verkar även älska henne tillbaka. Det är väl ingen dum början. Jag hoppas att hon och Daniel kan påverka oss i synen på jämställdhet, så länge de är så offentliga som de nu är. Jag funderar även över vilka krav man kan ställa på en av vårt lands mest offentliga personer. Och så funderar jag på hur mycket hon är villig att offra.

Ulf Wejmo

Bibliotekarien på skolan, Ulf Wejmo, har jobbat länge. Under året är det många som tyckt att han blivit lite väl smal och tanig. Dessutom älskar han sötsaker. I mitt arbetsrum, Hasses Hörna, sitter det några killar som alla ligger mellan 90-100 pannor. Vi gillar inte smala killar, vi mår inte bra av sånt.

En gång skickade jag ett mail till Ulf och sa att vi hade tårta inne på vårt rum. Sedan klockade jag honom för att se hur lång tid det tog innan han kom. Vi hade ingen tårta, och han blev jätteledsen. Men snabb var han. Det jag försöker säga är att jag ansåg att det fanns anledningar att göra något innan vi inte hade någon bibliotekarie kvar. Han kunde ju krypa in i naveln och försvinna. Under hösten lanserade jag således Projekt tårta. Detta innebär att det en dag i veckan ska stå en tårtbit på Ulfs plats när han kommer på morgonen. Och det har det gjort. Idag fick han en semla, men oftast har det rört sig om prinsess-bakelser. Dess gröna färg gifter sig så fint med ljuset från jordgloben på hans skrivbord i morgonmörkret.

Ulf har varit fundersam, det medges. Han har i personalmatsalen undrat och spekulerat över vem som kommer med anonyma bakelser. Men inte tillräckligt mycket för att inte äta av det goda som bjuds. Ibland har han fått ett två-pack från Ica-Maxi. Då har han ätit en på förmiddagen och sparat en till eftermiddagen. En gång fick han en burk pepparkakor. Då blev han sur och placerade den i plasthållaren för utgående post. Icke desto mindre åt han upp alla pepparkakorna.

Det är nästan lite lyteskomik över det hela (vem äter med glädje och förtjusning bakelser från Ica-maxi, liksom) men han har ju blivit så glad. Men inte tjockare, vilket ju var utgångplanen. Så nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Läser han det här (vilket är osannolikt) är allt avslöjat. Tills dess får jag väl hålla på. Jag har till och med inititerat diskreta insamlingar till förmån för främjandet för Bibliotekariens fetma. Vem vet var det slutar. Han är mig dock på spåren för han tror att det är någon i Hasses Hörna.

Hur det än går kommer riktig fetma inifrån, kom ihåg det.

Studenten och bortom

Så är det snart dags. Ungdomarna som man jobbat så intensivt med ska snart ta studenten. Det är faktiskt inte alltid så lätt att ta farväl av dem. Man blir lätt lite gråtmild och inser den fulla innebörden av det gamla citatet ”att skiljas är att dö en smula”. I morgon är det studentlunch och då kommer jag säkert att sjunga något uppträdande. Sen är det traditionellt firande och bal.

Min egen studentbal var trevlig och kul, minns jag. Men vårbalerna på V-dala i Uppsala var magiska. De pågick i nära två dygn och avslutades med utflykt med ånglok, krocket och sillunch. Jag minns när jag och Darke gick på vårbal en gång på 1990-talet. På vägen passerade vi en mack med våra klanderfria frackar, lackskor, hårpomada och luktagott. (Användning av parfym är förövrigt en svår konst som inte närmare utvecklas här. Men kort kan sägas att om du inte händelsevis råkar vara knarklangare eller arbetar på NK:s parfymavdelning ska den som kommer dig så nära att vederbörande känner din doft vara någon du verkligen, verkligen vill ha så nära).

Vi köpte var sin dosa Generalsnus och en påse halspastiller, Mange och jag. Jag köpte sockerfria och han sötade. Jag minns den detaljen då han tyckte det var lite omanligt med sockerfria. Men så har jag ju alltid varit lite omanlig. Han kom att förklara mina eventuella tillkortakommanden under kvällen, som han var helt överygad om skulle inträffa, med just den imagemissen. Det hela kostande under tjugofem kronor eftersom detta utspelade sig på den tiden då snuset ännu kostade under nitton kronor. (Jag minns förövrigt när en dosa ännu kostade fyra och femtio på BP i Falun).

När vi senare återvände hem efter firad vårbal hade samma kille som expedierade oss förra gången gått av sitt pass, åkt hem och sovit, kommit tillbaka och påbörjat förmiddagspasset. Han såg häpen ut när han ånyo tog betalt för snuset och colan i morgonsolen. Vi utgjorde enligt samtida vittnen en sorglig syn i våra luggslitna frackar, borttappade flugor och hesa röster. Inte var det mycket kvar av frisyr och luktagott heller, jag antar att den uppländska myllan satt sina spår i vår odör. Skrålandes på någon Wennerberg-trudelutt tog vi oss till sist hem. När vi om aftonen vaknade och gick ner till macken för att handla mat hade mackkillen gått hem för dagen.

En vårbal på V-dala är förvisso magisk. Det är inte alla som får uppleva en, brukar jag tänka när jag ser tillbaka på mina ytterligare. Det brukar jag upplysa mina elever om när lärosäten diskuteras.

Noppikoski

Kunskap är den lättaste bördan att bära, sägs det ju. Ett litet felslag på tangentbordet har inget med kunskap att göra. Frågan är större än så. Låt mig ge ett exempel.

En gång, under det avlägsna 1990-talet, skulle jag och barnens mor återvända hem till Falun från Jämtland. Man tar då med fördel inlandsvägen. Det var med vår första bil vi färdades, en SAAB 99 av 1982 års modell. Tyvärr gick bilen sönder längs vägen. I bland startade tändningen, ibland inte. Vi fick turas om att rulla bilen i nedförsbackar och samtidigt som en, oftast hon, satt inne och vred på tändningen. Där, mitt på riksväg 45, upplevde vi vår första stora prövning på vårt förhållande.

De få mackar vi passerade hade allt, utom någon större kunskap om bilar. Man kunde få ballonger, godis, glass och kaffe. Men inte hjälp med bilen. En personal på en Statoilmack visste inte ens vad silvertejp var utan hänvisade till Göran som kan sånt där. Men Göran var åter i tjänst dagen därpå, visade det sig.

Så rullade vi slutligen utmattade in på macken i Noppikoski. Nu går jag in och styr upp det här deklarerade jag högtidligt. Ja, gör du det, adjunkten i religion och historia, replikerade Malin. Gå in till de stora killarna inne på macken och styr upp läget. Jag väntar här.

Sagt och gjort. Jag gick in och presenterade mitt problem. Mannen i kassan nickade in mot cafédelen av byggnaden. Där satt en person i blåställ och läste tidningen. Öj! Janson! ropade mannen i kassan. Kan du fixa killens bil? Det är en äldre SAAB. Utan att titta upp från sin tidning svarade mannen som uppenbarligen hette Janson: Är det en 82:a? Jag tillstod att det var så. Då vet jag vad det är för fel. Det är relä. Jag ska bara läsa klart sporten så fixar vi det.

För denna utmärkta service hade jag varit beredd att betala flera tusen spänn. I stället betalade jag de trettio kronor reläet kostade och tog en kopp kaffe för att späda ut merförsäljningen (eller vad det heter). Janson ville inte ha betalt för sina tjänster för han var ledig i dag, precis som Göran på Statoil några mil norrut för övrigt. Denna för mig sedelärande upplevelse bär jag ännu med mig både i mitt arbete och privata liv. Den ger en bra bild om hur det ska vara, på nåt sätt.

Kunskapskap är en fråga om sammanhang.

Makaronen

Jag minns resorna vi gjorde när jag var barn. Hela familjen, tre barn och två föräldrar, åkte alltid tåg. Inte säkkan nattåg, ety den här berättelsen tilldrar sig på den tiden sådana gock nåde norr- och västerut. Sålunda åkte vi ofta till Boden och västkusten på detta vis. Jag minns tialetten som ledde rakt ner på banvallen och inte fick användas när tåget stod på station. Jag minns rågsikten som var inslagen i plats så falukorven pressats till en skinkskivas storlek. Jag minns tågstationen i Boden.

Familjen var på hemfärd efter att ha begravt min farfar, Otto Wilhelm. Bodens enda fyllo höll stor show inne i det varma väntrummet inför likgiltiga resenärer som väntade på sitt tåg. Man ringde efter en vakt som fullproppad av stereoider stegade in och började samtala med fyllot. Den senare gjorde sig lustig på vaktens bekostnad varpå denne surnade till. Vet du vem jag är, frågade vakten barskt. Ja, dom kallar dig för makaronen, replikerade fyllot glatt.

Det var första gången jag fick klart för mig vad begreppet ”att buntas ihop” innebar. Och hela vägen hem tjatade jag på mina föräldrar om att jag ville bli ett fyllo när jag blev stor. De verkade leva ett så sorglöst liv, fyllona.