Jag har en kompis som heter Daniel. Han är även kamrat med Thuresson. Daniel har å sin sida en kompis som heter Janke Brandberg.
Jag och Thuresson har vänner från Uppsala-tiden som heter Brandberg. En av dessa Brandbergare har bytt efternamn till sin mors: Jancke.
För några år sedan var vi på en tillställning hemma hos Daniel.
Jag nämnde då för Janke att jag kände andra människor som också heter Brandberg. Just making small talk, så där som man gör med människor på tillställningar. En skugga drog över Jankes ansikte.
Han menade att dessa andra Brandbergare inte var äkta för de hade antagit namnet på 30-talet, eller så. Medan han själv minsann alltid hetat Brandberg.
Alla namn har förvisso ett ursprung och jag är inte säker på att man kan uttrycka sig så där. Att man alltid hetat något, alltså. Med tanke på Jankes ganska häftiga reaktion släppte jag ämnet.
Hursomhelst.
Det gick en stund och plötsligt uppmärksammade jag att Thuresson förde samma typ av diskussion med Janke. Det hela var intressant, tyckte jag, eftersom jag ville se om det gick bättre för Thuresson än det gjort för för mig.
Dessutom anade jag att detta kunde bli kul.
Men tyvärr, han råkade ut för samma sak. Thuresson fortsatte dock: Fast den äldste sonen, Fredrik, har bytt namn. Han heter inte Brandberg längre sa han uppmuntrande.
Badin, som han kom att kallas, kom, tror man, år 1760 till Sverige från Västindien via en ostindiefarare. Han gavs som gåva och experiment till drottning Ulrica Eleonora. Man såg det som att en vilde skulle uppfostras enligt upplysningens idéer, fritt och utan förmaningar, tabula rasa. Många förfasade sig över resultatet. Badin var nämligen grov i språket och visade inte ens respekt för kungabarnen. Han gav efter för impulser och skiftande sinnesstämningar. I det känner väl i stort sett varenda en av dagens tonårsförälder igen sig. Detta beteende är en självklarhet för de flesta barn, eller borde i alla fall vara så.
Detta sägs vara det första kända exemplet på fri uppfostran i Sverige. Badin förekommer i romaner och olika samtida berättelser. Nu förtiden har vi Mowgli,Tarzanoch Apornas planet som moderna fiktiva exempel på att överleva i en helt okänd värld. Är det inte så här, i någon mån, det är för varje barn, varje individ, att växa upp?
Jag har tidigare någon gång nämnt att far, som ibland fick motta synpunkter på sin stimmige äldste son, brukade säga: Jag tar ingen kritik nu kom igen när han är vuxen. Det tycker jag är bland det klokaste han sagt. En annan sak han sa var: Det finns några goda män i världen, men vi är få. Roligt och allvarligt på samma gång. Far brukade ta med mig på långkrypningar. Oavsett var vi var fick jag krypa hur långt och vart jag ville (hoppas jag fick det där med ”var” och ”vart” rätt nu) för att upptäcka världen.
En midsommar på västkusten kröp jag omkring i folkdräkt. En förbipasserande undslapp sig: Döh, e de din maaaas i lerpölen där borta, eller? Jag tar ingen kritik nu… Moster sa en gång att jag var hemsk som barn men att jag som vuxen blivit en riktigt fin pojk. Min kusin i Norrland trodde att jag hade. som man då sa, MBD som liten. Bokstavkombinationer är inget nytt.
Uppfostran och samhällsanda hänger ihop. Ett fritt och tillåtande samhälle eller familj räds inte att låta barnet eller medborgarna känna en viss grund av tillit, kärlek och trygghet själva utvecklas. Man fruktar inte resultatet, man välkomnar det nyfiket. Vem är du? Vem blir du? Vart är du på väg? Vad kan du bidra med? Jag blir uppgiven, rädd och lite ledsen när jag upptäcker att det finns gott om människor i dagens Sverige som vill tala om både för sina barn samt landets innevånare vad som är rätt och hur man ska vara och tänka. Alla som vill gå en annan väg är egoister och är oförmögna att känna empati, tycks andemeningen vara. Till och med finns de som på allvar menar att medier ska informera medborgarna om vad som är rätt och hur man ska tycka. Till och med förespråkar vissa ”omskolning” av de som inte vill underkasta sig. Med det tanksättet är inte Ryssland, Syrien, Kina eller Nord Korea så avlägset.
Nå, för egen del bestämde jag mig en gång för alla vid ett givet tillfälle att jag aldrig mer skulle göra vad människor förväntar sig av mig, utan vad jag själv vill. Det, om något, får genomsyra min uppfostran (som förövrigt är ett hemskt ord) av mina barn.
—
Relevans:
Artikeln som hävdar att självförverkligande är inte ett skäl för skilsmässa. Det är det visst det. Vad som helst är ett skäl för skilsmässa eftersom skilsmässa på inget sätt innebär att man överger eventuella barn. I vilket fall som helst kan ett liberalt samhälle inte lägga sig i människors relationer. Vad är nästa steg? Att abort = mord?Jag får gåshund, som ett av barnen undslapp sig apropå någon föräldrahock-up i veckan.
Om Uppsala är den eviga ungdomens stad är då Falun den eviga ålderdomens? Allt heter ju gamla nånting i Falun. Gamla Mormor (gruvan), Gamla berget, Gamla posten-parkeringen, Gamla gamla posten-parkeringen, Gamla herrgården etcetera.
Det finns en bok om Uppsala som heter Där kajorna talar latin vilket är en rolig titel eftersom det finns många kajor i stan och man kan även dra en parallell till begreppet fyllekaja. Någon annan fyllekaja än du själv, givetvis.
För ungefär ett år (blogginlägget skrevs 2012) sedan avslutade jag mina universitetsstudier. Jag började 1990, samtidigt som jag gjorde militärtjänst, läsa Öststatskunskap. Det jag nu avslutande var en gammal magisteruppsats, Resan till Älvaskären – om skärgårdtrafikens utveckling i Göteborgs södra skärgård perioden 1850-1996 som av oklar anledning aldrig blivit färdig. En potentiell läsare får gärna ett signerat exemplar.
2012 drog jag alltså iväg till mitt gamla lärosäte Historicum (i Uppsala måste allt latiniseras för att skilja lärosätet från andra, följaktligen heter den historiska institutionen Historicum den tekniska Teknicum etcetera) med uppsatsen i högsta hugg. Nu skulle agnar skiljas från vet(t)et.
Ventileringen blev något av en parodi. Jag upptäckte snart att jag uppfattades som något kuriöst inslag från förfluten tid, att det kunde vara roligt för dagens studenter att uppleva en fläkt från det förflutna i den numera moderniserade institutionen. Historicum hade nämligen flyttat från sin gamla fina adress som granne med Gustavianum. Det stora träbordet och porträtten på stränga professorer var ersatta av könlös konst och teknik. Charmen och mystiken var borta. Den tunga tystnaden som rådde i den gamla byggnaden var dock fortfarande den samma i de nya lokalerna.
Jag hade tagit med mig Thuresson för att han skulle hjälpa mig att slänga käft om så krävdes. Ett misstag, visade det sig snart. Han lierade sig nämligen omedelbart och skadeglatt med motståndarsidan, opponenten. Till sist summerade professorn att jag visserligen visste hur man slängde sig med gamla termer som ibidem och sånt, men i övrigt inte var så värst lysande. Men eftersom det inte fanns något att anmärka på måste jag godkännas. Samma kväll deklarerade den disputerade falusonen Edgren att han ansåg mig ha slarvat bort min akademiska talang på skörlevnad.
Jag avlutade min sista (?) kontakt med universitetet med att ta fram ett dokument som min professor skrev 1995. Det löd: Fredrik kommer enligt min bedömning kunna lägga fram sin uppsats så fort terminen tar sin början. Dokumentet skrevs för sjutton år sedan. Men jag gjorde ju som det stod – jag la verkligen fram min uppsats så snart höstterminen tog sin början. Höstterminen 2012. Detta sammanfattar kanske historieämnets problem, menade jag och tackade för mig. Med en filosofie magisterexamen under armen.
Direktör Bengtsson, vilken även kan lägga en kort sejour från Handels till meritlistan, hoppade över ventileringen men ansåg att min examen måste firas varpå han rundhänt bjöd på lunch på Domtrappkällaren. Det vankades cigarr och punsch som så ofta i hans sällskap. Sedan drog vi på oss frackarna och dansade natten lång med juvenalerna. Plötsligt var det 1990-tal igen, en tid år då världen ännu låg vid mina fötter och inga sorger fanns.
Nu är jag alltså filosofie magister vid Uppsala universitet. Nåja. Var tid har sin charm. Men Uppsalas är evig. Något av den stadens ungdomliga lycka bär jag alltid med mig. Jag avslutar med hopp om en trevlig helg och ett utdrag ur min favoritglunt.
(Om inte det här räcker för anställning vid univeristetet vet jag inte vad jag ska ta mig till).
En gång när far återvände hem till Boden efter att ha utbildat sig till socionom mötte han en gammal arbetskamrat från tiden som snöskottare på Bodens centralstation. När far, inte utan stolthet får man förmoda, berättade vad han gjorde nuförtiden replikerade mannen: ”Så du har kommit dig riktigt upp i smöret, du”. Ett populärt och lite småelakt, tillika mälardalsbetonat, skämt är att på bruksorter fråga fullständigt okända människor om de jobbar kvar.
En gammal vän till mig som det gått bra för är Per Gudmundson. Även om jag inte alltid delar hans åsikter så gör han en imponerande karriär. Något som slog mig, och som Per nog inte skulle vara helt nöjd med om han visste att jag tyckte, är att han på många sätt inte är helt olik Olof Palme. Fast tvärt om. Per var när jag träffade honom första gången en vänsterorienterad proggare från Leksand. Han har själv beskrivit att han började sin resa högerut i samband med göteborgskravallerna. Då gick det upp för honom vad en extrem vänsterrörelse är kapabel till. För många av hans gamla vänsterpolare, och i vänsterrörelsen generellt, tycks han blivit ett rött (!) skynke. Det behöver inte vara dåligt, det kan man bygga en karriär på om inte annat. Det gjorde Palme, exempelvis. Sprungen ur adliga och högborgerliga kretsar blev han socialdemokratins ledare, landets statsminister och föremål för de borgerligas hat under lång tid.
Vad har nu Per och Palme gemensamt? Förutom uppenbar begåvning och hårt arbete samt det faktum att Palme jobbade en kort period på SvD innan han blev politiker, har de bägge haft sin bakgrund till fördel. Det man varit en del av, trott på och kämpat för, sätter självfallet sin prägel på en. Per känner alltså väl till vänsterns innersta kärna, liksom Palme kände borgerlighetens, därför kan Per, liksom Palme på sin tid, lättare slå hål på argumentationen på ett effektivt sätt och där det känns som mest för motståndarna.
Själv står jag politiskt närmare Palme än Per. Eller så står jag precis mitt emellan dem. Jag beundrar dem båda för briljans på sina respektive områden även om jag tycker Palme i många fall var alldeles för kollektivistisk och betongfotad, och Per har en alldeles för oförsonlig och stereotyp syn på Islam.
Nu ska man naturligtvis inte dra allt för stora växlar på denna hemmasnickrade analys. Dock är det uppenbart vilket hån de som byter sida får utstå från sina gamla vapendragare. Jag avundas, och det är väl något av kärnan i socialliberalismens problem, de som tydligt ser det de tror på, ett parti eller ideologi, och sedan helhjärtat arbetar för den. Men det finns faror med det också. Vilket både Palme och Per har varnat oss för genom olika exempel och synsätt.
En god vän till mig heter Gunnar. Jag lärde känna honom i Uppsala, även om jag hört talas om honom redan under falutiden. Gunnar är nämligen en person som man gärna hör talas om. Han är en genuint god person som odlar livets goda. Tyvärr träffar jag honom inte så ofta som jag skulle vilja, men när jag gör det mår jag väldigt bra efteråt.
Man pratade fortfarande på 1990-talet om Gunnar på IKEA i Uppsala. Han arbetade där samtidigt som han studerade under 80-talet. Det sågs som lite ovanligt att gå i kostym till den typen av arbete som det innebar att hantera reklamationsärenden. Gunnar hade varje dag en liten leksaksapa med sig som han trädde på sin hand. Varje kund tvingades att först hälsa på apan Mocko, innan vederbörande kom vidare med sitt ärende.
Hälsa på apan, först.
En kund hade köpt en soffa vilken hade repskador. Gunnar uppmanade kunden att be sin man klippa tånaglarna i stället för att besvära företaget med bisarra reklamationskrav. En annan hade köpt en servis vars dekorativa emalj förstörts i diskmaskinen. Gunnar menade att den kundgrupp som normalt köpte den produkten oftast inte hade råd med diskmaskin varför detta måste ses som ett olyckligt sammanträffande.
När Gunnar ledde V-dala var inte allt som det brukar på den drygt 350-åriga inrättningen. Berättelserna är otaliga, men jag nöjer mig med att lyfta fram en episod. När medlemmar får barn, i alla fall om de varit aktiva på nationen, kan man få låna hem en vacker vagga med kurbitsar på, den så kallade nationsvaggan. Därefter får man fästa en silverplakett med barnets namn på vaggan. Extra festligt blir det om barnen också blir nationsmedlem när vederbörande i framtiden studerar. Gunnar öste ner halm i vaggan och lät sin kanin bo, äta och orena i den under sitt år som nationens ledare.
Någon kanske börjar förstå varför jag älskar honom.Jag fick tillfälle att läsa en arbetsansökan Gunnar skrivit. Jag tror den var ställd till Cloetta, särskilt har den sista formuleringen etsat sig fast:Jag måste erkänna att jag tills dags dato föredragit er konkurrent Marabous produkter men om ni anställer mig kan ni räkna med min fullständiga lojalitet även på detta område. Vad tyckte jag, undrade Gunnar. Briljant, förstås. Det blev inget arbete på Cloetta, Gunnar återfinns i dag på japanska ambassaden.
När jag tänker på Gunnar tänker jag på det gamla talesättet med innebörden att det inte handlar om att leva längst, utan att leva varje minut. Att leva här och nu. Han är på många sätt en fantastisk inspiration, Gunnar Sjögren, och det är ett privilegium att känna honom.
Lite senare än alla andra har jag blivit uppslukad av TV-serien Downton Abbey. Jag är så svag för den typen av serier och filmer. Jag och Malin har just sett första säsongen och del två är redan beställd. Lite kontakt har jag dock haft med verklighetens ädlingar. Kanske är inte dagens svenska adel riktigt att jämföra med dåtidens, som tur är.
Greve Mörner från skaratrakten är en härlig figur. Det var släkten Mörner som en gång introducerade ätten Bernadotte i Sverige. Den sjungande greven, som jag kallar honom, och jag har alltid roligt när vi ses. Han arbetar med historiska trädgårdar och är även pomolog. En gång berättade han en historia från sin uppväxt. Som liten hade hans farfar, greve Mörner den äldre, högtidligt försäkrat honom om att getingar inte sticker grevar. Vilket höll på att sluta med en katastrof.
Annars är nog min favoritgreve Sten von Essen. Tillsammans styrde vi var sin nation i Uppsala 1997-1998, han Västgöta och jag V-dala. Vi kom att finna varandra och trivdes väl tillsammans: jag hade mina excentriciteter för mig och han sina. Och vi uppskattade varandras upptåg. Särskilt minns jag när vi var på en frackmiddag i Lund (för det här var på den tiden då studenter vid lärosäten ofta bar frack) och Sten fick en nedsättande kommentar om vår härkomst (Uppsala universitet) från en av Lundensarna. Han fixerade mannen noga och replikerade: Hör nu här min gode man. Min frack är äldre än ditt universitet. Vill ni vara vänlig och avlägsna er. Pronto.
En annan gång försökte jag skämta med Sten och sa att jag ville utmana honom på duell. Den gången löd svaret: Men bäste Fredrik. Du som utger dig för att vara en bildad man borde veta bättre. Jag duellerar inte med ofrälse. Däremot, eftersom du är en sådan trevlig prick, lånar jag dig gärna en rökrock och bjuder på en av mina bättre cigarrer.
Sten är tyvärr inte med oss längre. Men ibland kan jag känna saknad, trots att jag inte kände honom så väl, efter personligheten han var.
Låt mig berätta om en politiker med integritet: Ture Königson. Innan han blev politiker var han varvsarbetare i Göteborg. Han är berömd för att han avgjorde riksdagsomröstningen om allmän tilläggspension, ATP.
Pensionernas utformning hade diskuterats länge under decennierna före omröstningen. Problemet var att den futtiga folkpensionen innebar ett rejält inkomstbortfall för många löntagare när de gick i pension. Fackföreningsrörelsen, med LO och TCO i spetsen, ville kompensera detta med en allmän pensionsförsäkring som skulle stå i relation till inkomsten under yrkeslivet och finansieras av arbetsgivaravgifter. Efter folkomröstningen 1957 fanns fortfarande ingen majoritet i riksdagens andra kammare för kravet. De borgerliga hade 115 mandat medan regeringen tillsammans med Sveriges Kommunistiska parti stöddes av 116 ledamöter i andra kammaren men eftersom den socialdemokratiske talmannen saknade rösträtt kunde regeringen fortfarande inte få igenom sin proposition.
Förslaget fick ändå majoritet eftersom Ture Königson, folkpartist och varvsarbetare vid Götaverken, valde att lägga ner sin röst. Königson förklarade sitt handlande med att han skulle ha svårt att se sina arbetskamrater i ögonen i fortsättningen om han hade röstat nej. Königsons politiska karriär var därmed i stort sett körd efter riksdagsomröstningen och han hamnade inte på partiets valsedel vid kommande riksdagsval. För Königson personligen innebar hans agerande alltså en kraschad karriär som riksdagsledamot för Folkpartiet, men han vann de svenska arbetarnas och tjänstemännens eviga kärlek.
Varför intresserar jag mig för Königson, kan man fundera över. Dels tycker jag det är imponerande att stå upp för sin övertygelse. Det vittnar om integritet och mod och sådant beundrar jag. I mig själv vill jag se mer av Königson än av strömlinje. Det är lätt sagt, jag vet. Jag tänker att detta inte enbart har med politik att göra, utan mer handlar om var och ens livsinställning.
Vid ett tillfälle sommaren 2010 tog jag en promenad. Efter en stund kom jag till den lilla stenbrygga i Halsvik, den precis bredvid sjöstugan, där morfars gamla båt Lenita en gång låg. Bredvid låg på den tiden Bagarns båt, Ines, som moster Lena och morbror Lennart tog över i samband med fastighetsköpet 1977 (tror jag det var).
Bilden ovan är från 1940-tal. En tid när morfar ofta låg till sjöss. Bilden nedan är från sommaren 2018.
Lenita är en sammandragning av mammas och mosters namn, Anita och Lena. Fast tvärt om. Lenita var en vacker träeka försedd med en vit 3,5 hästars Johnson-snurra ofta använd för att ta sig ut och bada på Vassholmen. Eller, som i morfars fall, till att pilka makrill att röka i källarhalsen.
Bilden ovan är från 1980-tal när morfar rensar makrill (i källarhalsen) och fiskrenset la han till barnbarnens hänförelse ut till fromma för skränande måsar.
Ines var, som jag minns det, grön och hade trubbig nos – snarare en sorts insjöeka, begåvad med en lite snabbare snurra som medförde att kusinerna Johansson beklagligt nog alltid låg retsamma hundratalet meter framför oss och kunde därför kunde paxa de bästa platserna på Vassholmen.
Bilden ovan föreställer morfar och min syster hemma hos Johanssons en jul i slutet på 1970-talet.
Jag fortsatte min promenad vidare ut på bryggan. När jag kom till den plats där de båda båtarna en gång legat drabbades jag av en märklig upplevelse.
Jag kunde, när jag såg mig om, faktiskt identifiera nästan varje sten, varje formering. När jag lyfte blicken och tittade tillbaka in mot huset som jag lämnat kom en hel hoper av gamla minnen samtidigt flygande, det blev mer som en känsla än konkreta minnen.
Man har byggt en förlängning i trä av stenbryggan. Det vita plastskrovet, fjärran från Lenita och Ines, anas i mitten på bildens högra sida. Den är från sommaren 2019.
Jag blev först lite sorgsen av minnena, av att tänka på den tid som flytt och vid minnet av de människor som inte längre finns bland oss. Mormor Astrid. Morfar Ivar. Mamma och moster. Kusin Magnus. Syster Helena. Alla vilar de i samma grav på kyrkogården uppe på ön. Även min fru Malin bodde ett år på Styrsö och trivdes, hon återkom gärna. Men hon vilar när denna uppdatering görs i december 2020 i sin grav i Falun.
Bilden föreställer familjegraven på Styrsö.
Jag blev, där på stenbryggan, inte så lite drabbad av Heidenstam: jag längtar marken, jag längtar stenarne där barn jag lekt.
Herregud vad jag tillbringat mycket tid i Halsvik.
Men det klart, man måste också minnas det goda här och nu. Man har ju ett liv att leva, liksom. Det är ofta ett handikapp att vara allt för nostalgiskt lagd. Jag brukar dock lite humoristiskt framhäva att jag gärna följer i släktens spår.
Jag har exempelvis varit till sjöss (arbetade på ett café på en av Styrsöbolagets båtar), bonde (rensade svinstallar i Uppsala), jag har arbetat i skogen (ett par dagar under en sommar levererade jag skog till ett mycket litet sågverk i Grangärde). Jodå, det är jag och Taube. Släkten följa släktens gång.
(Nu hör jag tydligt morfars skratt för mitt inre.)
Nå, vi formas av det förflutna vare sig vi vill eller inte och för min del landar jag i en stor, varm, bitterljuv känsla – men också i en känsla av trygghet och glädje över att inte bara ha en plats där jag hör hemma utan flera. Många lever hela sina liv tämligen rotlöst i bristen därav.
Fotot är taget från altanen som byggdes 2003. I bildens mitt, till höger, vid den lilla sjöstugan, kan man ana stenbryggan. Det är en förunderlig plats, detta. En evig plats.
Hur gick det då för flytetygen? Jo, Lenita såldes till Styrsö Tången och Ines till en man från Sälvik. Morbror Lennart tror, och antagligen gör han detta antagande på goda grunder, att båda båtarna sedan länge är förvandlade till aska.
Nu hör jag morfar ropa. Han vill att jag tar skrindan och går till Andels. Han vill ha en back Pripp & Lyckholm, en dosa Röda lacket och rull-tobak. Samt ingredienser till pudding. Jag får behålla växeln.
En doktor i Wien, Ignaz Semmelweiz, upptäckte 1847 att så kallad barnsängsfeber var smittsamt och att man kunde begränsa smittan om behandlande läkare tvättade händerna innan han förlöste en kvinna. Man kan kalla detta för den moderna upptäckten av hygienens betydelse. Visserligen var både antikens greker och romare duktiga på att förstå vikten av renhet och vattens betydelse därvidlag, men mycket vatten hade flutit under broarna innan Semmelweiz gjorde sin upptäckt.
Tyvärr visade det sig svårt att få gehör för denna tills synes enkla men livsviktiga upptäckt. Semmelweiz betraktades som en fullständig fullblodsidiot och drevs till avsked från sin tjänst. Han drabbades av sjukdom och begick slutligen självmord. Trots att han kunde påvisa en kraftig reducering av antalet döda på flera sjukhus fortsatte hans skeptiker, främst i Wien, att vara fientligt inställda mot honom och hans idéer. Detta kostade tusentals unga mödrar deras liv. När andra forskare, bland annat den världsberömde Pasteur, kunde påvisa bakteriernas betydelse vid sjukdom, fick Semmelweiz till slut upprättelse.
Det var så dags.
Jag gillar Semmelweiz bland annat för att han var aktiv liberal. Han ifrågasatte etablissemanget och kom med nya tankar. Men här finns också en annan sensmoral. Oavsett om det gäller vetenskap, religion eller politik kan man konstatera att etablerade auktoriteter ofta är ovilliga att acceptera, eller påvisar ett direkt motstånd mot, framsteg. Exemplen finns överallt genom historien. Det tycks vara en mänsklig naturlag att hålla fast vid det etablerade, det invanda. Övertygelsen att det redan kända alltid övertrumfar nya idéer.
Det svåra är inte att komma på det briljanta eller självklara utan att övertyga omgivningen om detta. Och så till sist blir man utstött eller bitter. Eller ännu värre, som i Semmelweis fall. Jag tror att ett liberalt samhälle, där staten tar ansvar för vård, utbildning och omsorg, men i övrigt låter individen ta ett stort ansvar för sig själv och andra, är bäst lämpat att komma tillrätta med den här typen av problem.
Det finns ett pris som heter Darwin Awards och som årligen delas ut till någon (postumt för det mesta) som på ett otroligt klantigt vis tagit livet av, eller steriliserat, sig. Prisets namn kommer sig av att mänskligheten bör vara tacksam över att pristagaren inte för sina gener vidare. Det finns mycket roligt att läsa om prisets olika vinnare. En av mina favoriter, som visserligen aldrig fick priset (eftersom han överlevde) däremot ett hedersomnämnande, heter Lawnchair Larry.
Det Larry gjorde var att han en varm julidag 1982 tog sin trädgårdssolstol och knöt fast ett antal heliumballonger i den. Med sig tog han ett luftgevär, ett par mackor, en radio och ett sexpack öl. Sedan kastade han loss. Tanken var att han i sin stol skulle sväva upp en femtio-sextio meter eller så över sitt bostadskvarter. Sedan skulle han hänga där ett tag, dricka öl och ovanifrån betrakta sina grannar. När han tröttnade, eller när ölen tog slut, skulle han med luftgeväret skjuta hål på ballongerna och långsamt och bekvämt landa i sin trädgård.
Nu gick det hela lite väl bra. Larry svävade snabbt upp till 4500 meters höjd eftersom han inte vågade skjuta ballongerna då obalansen kunde leda till att han ramlade ur stolen mot en säker död. Efter ett tag började stolen sväva in över Los Angeles internationella flygplats. Man fick ställa in flygtrafiken och ett räddningspådrag inleddes. Larry lyckades till sist skjuta ner någon ballong men tappade tyvärr luftgeväret i hastigheten. Långsamt sjönk stolen och till sist landade han i några kraftledningar vilket ledde till ett tjugo minuter långt elstopp i stadsdelen Long Beach. Oskadd kunde Larry till sist resa sig ur sin stol.
Han blev omedelbart arresterad. På frågan varför han gjort det han gjorde svarade han: A man can’t just sit around. En tjänsteman som utredde ärendet sa senare att: We know he broke some part of the Federal Aviation Act, and as soon as we decide which part it is, some type of charge will be filed. If he had a pilot’s license, we’d suspend that. But he doesn’t. Larry fick böta 1500 dollar, men blev berömd på kuppen. På nåt sätt ligger det något djupt tillfredsställande över hans agerande, tycker jag.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.