To be, or not to be 2

Många är det som vet hur det ligger till med det här med vinster i välfärden. Tvärsäkra argument böljar fram och åter. Jag har varit lite missnöjd med hur debatten förts och plötsligt funnit mig själv uppträngd i ett hörn bland finanskramare och allehanda kapitalistfifflare.

Jag tycker inte människor är handelsvaror. Det hela har förbryllat mig, därför.

I veckan provade jag ett experiment. På Facebook finns många som råkat i luven på varandra i just denna fråga. I studio ett slentrianlyssnade jag på regeringens utredare Reepalu i debatt med Friskolornas Riksförbunds ordförande Ulla Hamilton.

Plötslig slog det mig att dessa båda i sin debatt sammanfattade hela problematiken. Frågan jag ställde var rakt ut i den virtuella luften löd:

Hej Facebook! Det är mycket känslor i svallning i frågan om vinster i välfärden. Själv är jag inte helt positionerad men lutar åt att det möjligen passar bättre med företagsamhet i vården än i skolan. Nu undrar jag dock följande. Ett typexempel på argumentation är från tex Reepalu att den som startar vårdcentraler/skolor enbart gör det i områden där stålar finns att tjäna och därmed prisger (!) andra delar/grupper av samhället. Den andra sidan, exempelvis företrädd av Friskolornas riksförbunds vd Ulla Hamilton, menar istället att vårdcentraler startas just på landsbygden och i utförskapsområden där landstinget dragit sig tillbaka samt att kvinnor skulle drabbas särskilt hårt vid ett vinstförbud eftersom det särskilt riktar sig mot kvinnodominerade yrken.Så om vi struntar i magkänslor, personangrepp och gissningar: vem har rätt? Går det ens att svara på? Jag frågar därför att jag vill lära mig mer om ämnet.

Det blev en intressant och innehållsrik diskussion där båda sidor mycket skickligt och kunnigt argumenterade för sin sak. Men något direkt svar på själva sakfrågan framkom inte.

Här är länken till diskussionen. 

Igen vill jag tacka för alla inlägg – det blev som sagt mycket intressant och lärorikt. Särskilt glad blev jag över att de flesta, alla, höll sig sakliga och undvek angrepp på person.

Tyvärr tvingas jag nog til syvende og sidst inse så att den ursprungliga frågan är och förblir obesvarad då alla mycket skickligt argumenterade för sin ståndpunkt. Forskning och statistik som stödde den egna övertygelsen flög fram och åter.

För det är ju så det är: det är ideologisk övertygelse det handlar om. Och kanske mår den svenska debatten och demokratin alldeles utmärkt av lite mer av den varan. Så kör på kombattanter! Må bäste hen vinna!

När det kommer till ideologisk övertygelse stämmer inte kartorna överens och det är väl så det ska vara i en demokrati. I den meningen finns inget rätt eller fel, härvidlag.

 


 

I skrivande stund kommer jag på en annan tankenöt i sammanhanhanget.

På 1980-talet sommarjobbade jag som  lokalvårdare i landstingets regi. En tid städade jag på en avdelning som hette Lättmödravården (eller något ditåt). Det var en avdelning i avskilt, vackert läge där nyblivna mammor kunde få stanna för att återhämta sig efter förlossningen, få hjälp med amning och allt annat som hör till tiden efter en förlossning.

Där på avdelningen kunde mammorna få stanna en vecka eller så och så vitt jag förstår var det mycket uppskattat.

På 1980-talet hade vi också mycket höga skatter. Kanske ett av de högsta skattesatserna i världen. Idag har vi inte det men i dag åker kvinnan och barnet hem efter mycket kort tid och ibland läggs hela BB-avdelningar ner.

Nedläggning av BB innebär att kvinnor tvingas åka lång väg för att föda vilket självklart medför risker. I Sollefteå har medborgarna ockuperat BB i protest mot dess nedläggning.

För mig tycks det som om debatten om vinster i välfärden är ofullständig. Antingen så förbjuder vi privata alternativ helt och hållet och höjer skatterna så att de ligger minst i paritet med 1980-talets nivåer.  Därmed kan vi åter bygga ut en stor offentlig sektor.

Det kanske är bra och eftersträvansvärt på många sätt, helst om man är Vänsterpartist eller sympatiserar med FI kan jag tänka mig att detta är vägen framåt.

Eller så öppnar vi upp för privata alternativ, låter läkare och sjuksköterskor och seriösa entreprenörer öppna vårdcentraler, BB-avdelningar – ja, det kanske till och med finns en marknad för kvinnor som just genomgått en förlossning.

Regelverket styrs upp för att i möjligaste mån förhindra oseriösa eller kriminella aktörer. Samma principiella resonemang borde gå att tillämpa på skolan. Här hittar vi alla andra partier utom ett kluvet S. (Att vara socialdemokrat är att vara kluven).

Svårare än så här är det väl inte?

Förespråkarna för respektive sida får slipa sina argument utan att misskreditera eller demonisera varandra.

Var och en medborgare får sedan fundera över fördelar, nackdelar och konsekvenser för att själv bilda sig en uppfattning.

Sedan blir det väl val och grejer, tänker jag.

Göran Rosenberg

En av mina favoritkrönikörer på God morgon världen är Göran Rosenberg. Även om jag självklart förstår att vi inte riktigt har samma politiska åskådning så gillar jag ändå hans höga moraliska svansföring.

I krönikan från den 14: maj kände jag dock att det gick väl långt. Efter att jag lyssnat kände jag, ja, ilska faktiskt. Så jag bestämde mig för att, i min egen lilla morgonpigga värld, bemöta honom. Eftersom texten är offentlig och redan har sänts hoppas jag det är ett tilltag som fungerar.

Mina kommentarer är kursiverade och förekommer kronologiskt i Rosenbergs text.

 


 

För ganska många år sedan nu fick jag anledning att ställa mig frågan vad som driver oss att göra saker och ting. Det långa svaret blev så småningom en bok.

Det var på den tiden då det började bli en allmänt spridd uppfattning att vi drivs att fostra våra barn och vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla av samma skäl som vi drivs att producera vilka varor och tjänster som helst på vilken marknad som helst.

Att man tror att man kan åstadkomma en lika god, eller bättre, vård eller skola enligt marknadsekonomiska principer är inte liktydigt med åsikten att sjuka eller barn är en vara. Det är ett cyniskt och djupt kränkande synsätt att se så på ideologiska meningsmotståndare. 

Det var på den tiden då skolor och sjukhus blev till leverantörer och produktionsenheter och elever och patienter blev till kunder och intäktskällor, och offentligfinansierade verksamheter som nyss hade drivits av något slags förpliktelse mot våra barn, sjuka och gamla, plötsligt ansågs kunna drivas lika bra eller bättre av riskkapitalbolag drivna av krav på vinst.

Det är en högre förpliktelse mot våra barn och gamla att besjälas av övertygelsen att enbart det bästa är gott nog. Vårt målet är det samma men vägen dit skiljer sig. Varför inte pröva något nytt istället för att längta tillbaka? 

Det var också på den tiden som verksamheter byggda på tillit till professionalitet och yrkesetik –det slags verksamheter där man rentav talade om yrken som kall – undan för undan förvandlades till verksamheter byggda på kontrakt och kontroll.

Jag är lärare. Vad menar du? Den tilltro till min etik och professionalism du efterlyser var det sämre bevänt med för 15 år sedan. Och skulle förresten mitt kall vara sämre nu? Förespråkar jag kontrakt och kontroll? Nej. Och kall – ja, det blir man av osaklig retorik eller av att jaga rökare på en vintrig skolgård när man mycket hellre vill ägna sig åt att hjälpa elever. 

Anledningen att jag vid den här tiden började ställa frågan om vad som driver oss att göra saker och ting var den växande känslan av att grundläggande verksamheter i samhället plötsligt hade börjat drivas av fel skäl och därför börjat invaderas av ett språk som jag fick ont i magen av.

Jag kunde helt enkelt inte föreställa mig att vi plötsligt skulle drivas att fostra våra barn och vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla av samma skäl som vi drivs att producera bilar och mobiltelefoner. Jag var fast i föreställningen att vi måste fostra våra barn och vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla oavsett om det lönar sig eller inte – eftersom det som ytterst driver oss att göra det är en förpliktelse och inte en lönsamhetskalkyl.

Jag ser ingen motsättning i det du säger. Men det som framkallar magknip hos mig är tanken att tvinga in barn och gamla i en mall där allt måste göra lika och på samma sätt, en mall ur vilken ingen tillåts sticka ut och där alternativa synsätt, individanpassade behandlingsmetoder eller pedagogiska modeller automatiskt avslås bara för att de är just alternativa. Eller för att inte alla samtidigt överallt kan få dem. 

Försvinner lönsamheten kvarstår ändå förpliktelsen.

När vi nu likväl har infört vinst som drivkraft i verksamheter som ytterst måste drivas av något annat, så har vi därmed byggt in en växande konflikt mellan skilda och delvis oförenliga mål.

Jag tror det beror på hur man ser på vinst. Men det är en annan fråga. Att slösa med skattemedel, så som som förekommit i årtionden, är i alla händelser ett fruktansvärt, omoraliskt, sätt att använda skattepengar. 

Exempelvis mellan målet att dra till sig så många kostnadseffektiva elever (förlåt kunder) som möjligt för att dra in så mycket skattepengar till verksamheten som möjligt, och målet att ge alla elever, oavsett hur kostnadseffektiva de är, den skola de behöver för att klara sig genom livet.

Tänk så många gånger det privata alternativet varit överlägset i fråga om att skapa en skola barnen behöver för att klara sig genom livet. Ska vi avskaffa det för att några missköter sig? Måste alla ha det lika dåligt? Det tycker inte jag. Vi ska åtgärda bristerna och tänka positivt, utvecklas, inte titta bakåt och stagnera. 

Eller konflikten mellan målet att etablera så lönsamma vårdcentraler som möjligt på platser med så kostnadseffektiva kunder som möjligt, och målet att ge alla människor vård efter behov på lika villkor.

Men det är ju ofta på platser där det allmänna dragit sig tillbaka som privata alternativ uppstår. Helst på landsbygden. Gå åt det andra hållet – låt fler läkare och sjuksköterskor öppna vårdcentraler på landsbygden. Som vi säger i centern: låt hela Sverige leva!  

Svaret på den här typen av växande målkonflikter i den offentligfinansierade välfärden – med åtföljande skandaler, korruption, kvalitetsproblem och felallokering av pengar och resurser – har märkligt nog inte varit att försöka göra något åt själva målkonflikten, exempelvis genom att minska vinstens betydelse som drivkraft och försöka hitta fram till det slags balans som upprätthålls i andra jämförbara länder, där ännu inget land så vitt jag vet har tagit steget att låta vinstdrivna riskkapitalbolag äga och driva och köpa och sälja offentligfinansierade skolor.

Menar du på fullt allvar att skandaler, korruption, kvalitetsproblem och felallokering av pengar och resurser inte förekommit tidigare? Jag påstår i så fall att du nog har fel. Jag vågar till och med påstå att det många gånger varit värre tidigare. Den här typen av retorik tillför inget utan bidrar till den utveckling av värderingar du ofta själv i dina krönikor vänt dig emot. 

När den statliga välfärdsutredningen nu ändå försökt föreslå något sådant har reaktionen blivit ett samfällt ramaskri från den vinstdrivna välfärdens många och starka intressenter.

Deras samfällda idé är istället mer kontroll.

Hellre mer kontroll än mindre vinst.

Det här resonemanget är förvirrande. Du tycker det är bra att ta bort vinster i välfärden, eller vid 8%, men du tycker det är fel med kontroll? 

Mer kontroll också av det som inte så lätt går att kontrollera, exempelvis det slags kvaliteter som är beroende av hur en specifik person hanterar en specifik relation i en specifik situation, det vill säga det slags kvaliteter som bygger på tillit och som snarast riskerar att förstöras av krav på mer standardisering och kontroll.

Tja, personligen är jag förespråkare av att staten är huvudman för skolan men att flera utövare tillåts – under överinseende och…kontroll. Vi klarar det nog, ska du se. 

För så ser den onda spiralen ut; ju mer kontroll desto mindre tillit, och ju mindre tillit desto mer behov av kontroll.

Nja – det är jag inte helt säker på. Jag tror istället att dina resonemang för oss tillbaka till den kontrollerande tid jag själv växte upp i där SJ körde tågen, Landstinget stod för sjukvården och enbart en statlig huvudman för skolan fanns. Been there done that. Jag tror vi kan lyckas uppnå en bra välfärd på andra sätt.

Varför fostrar vi våra barn och vårdar våra sjuka och tar hand om våra gamla? är fortfarande en bra fråga.

Och jag väntar fortfarande på att de högljudda förespråkarna för vinstdriven välfärd ska ställa sig den.

Särskilt högljudd vet jag inte om jag är. Men jag ställer mig den där frågan du efterlyser hela tiden och jag kommer till andra slutsatser än du. För den skull behöver jag väl inte demoniseras? 

Det finns problem. Men istället för att kriminalisera en hel grupp eller konservativt längta tillbaka till en förlorad värld bör vi kanske fundera över hur vi tillsammans kan bygga en modern, fungerande välfärd.

Jag är friskoleförälder, Göran. Det är inte liktydigt med girighet eller att jag vill sälja mina barn på börsen.

På den här krönikan får du allt bakläxa. 

Med vänlig hälsning:

Fredrik Adolphson

Sankt Vitus – bild 27

Dessa förbannade, betvingande ritualer. Denna förslavande, tvångsmässiga vilja att kollektivt bete oss som vi alltid gjort. Denna masshysteri. Denna drift som definierar oss som människor.


En person som hette Vitus led martyrdöden i Rom under kejsaren Diocletianus tid varför han småningom begåvades med titeln Sankt. Legenden säger att han i det närmaste oskadd uthärdade svår tortyr och att hans reliker därefter vårdades och vördades ömt ända in i och genom medeltiden.

Särskilt om någon drabbades av danssjuka anbefalldes besök hos helgonets reliker och helgedom i norra Frankrike som bot. Idag kanske kvarlevorna förövrigt återfinns i Prags domkyrka som ju heter Vituskatedralen?

Men det där med danssjukan, undrar kanske någon?

Jo, dansmani eller danssjuka var en mycket fruktad åkomma nere på kontinenten (jag har inte sett några källhänvisningar huruvida sjukdomen härjade i Sverige) under 1500-talet. Hur det kommer sig att just Sankt Vitus kom att ge namn åt sjukdomen vet jag inte heller.

Sjukdomen innebar att offret drabbades av en översvallande lust att dansa ”frenetiskt, ursinnigt  och hämningslöst – i ett lika fåfängt som tvångsmässigt försök att driva ut den ångest som bubblade upp i deras själ”

Dansandet kunde pågå i flera dygn tills den drabbade av utmattning eller döende slutligen föll ihop med trasiga ligament och knäckta revben. Sjukdomen var dessutom epidemisk och därför kunde ibland hela skaror av vansinnigt dansande människor dra fram.

I Strasbourg 1518 inträffade ett svårt utbrott av sjukdomen då över 400 människor drabbades. Myndigheterna, handfallna av situationen, valde (rätt logiskt om än en aning cyniskt) att tillkalla en orkester i den fåfänga förhoppningen att möjligheten att leva ut sitt tillstånd till ackompanjemang av pipor och trummor skulle hjälpa de sjuka.

Det finns liknande tillstånd i dag men likheterna med den historiska epidemin är ändå få. Däremot kanske vårt rituella beteende i samband med högtider kan för en främling förefalla lika konstiga? Kanske rent av masshysteriska?


170430-Valborg-_1040931

Ovan: ”Vintern Rasat” framförd vid egenhändig majbrasa. Foto: Magnus Höög

Valborg 2017. Same all, same all.

Men så är det ju: de av oss som upplevt Valborg i Uppsala bär – likt facklan som tänder den olympiska elden – något av detta ljus alltid med oss. Det spelar inte så noga roll om man studerade samtidigt eller om man ens kände varandra.

En Uppsalastudent vet vad det handlar om.

Lycka, frihet, glädje inom ramen för en på många sätt oerhört privilegierad tillvaro. En Valborg i Uppsala innebär att man liksom bara följer med i den fullständiga hänryckningen. Frukost, forsränning, champagnegalopp, fest och gamman i dagarna tre.

Några av oss som var samtida i Uppsala brukar försöka ses just på Valborg. Kanske är det vårt sätt att försöka besvärja tiden, kanske är det för att det är en så bra högtid eftersom inte så många andra människor (familj, släkt och vänner) pockar på uppmärksamhet, kanske är det helt enkelt så att Uppsala-valborg innebar en kraftig programmering av oss i en ålder då vi var extra mottagliga.

Eller kanske är det helt enkelt så att vi just på Valborg drabbas av vår egen variant av Sankt Vitus danssjuka. För visst är sjukdomstillstånd, beteenden och ritualer i allra högsta grad ett resultat av en viss period i någons, eller mänsklighetens, historia.

I år firades Valborg tillsammans med 30 vuxna och 30 barn. Det var kul. På kvällen när jag kom hem, möjligen inte lika utpumpad som (exempelvis) 1995 plingade det till i telefonen. Det kom ett meddelande från en gammal kompis från Uppsalatiden:

Tänker på dig en sån här dag. Då är du som bäst!

Antar att det där säger något. Det säger något om mig. Det säger något om avsändaren. Och det säger definitivt något om Uppsala. Nåja, det är väl som jag brukar säga: binder du ris åt egen rygg har du iallafall en portabel majbrasa.

Och nog finns det väl sämre åkommor än danssjuka, kanske. Men min gamle vän har fel. För jag är alltid som bäst: nu, sen och alltid. Eller annorlunda uttryckt: min bästa tid är nu – och det gäller ju oss alla.

Kanske är det därför jag gillar Valborg så mycket.


Källor:

Citatet är från Håkan Håkanssons bok ”Vid tidens ände” sid 411

Vi bör måhända inte

När jag lyssnar till olika analytiker som diskuterar strategier bakom politiska kampanjer kan jag ibland slås av den cynism som präglar språket och inställningen. Allt är okej -bara det ger uppmärksamhet.

Men jag håller ju inte riktigt med om det. Nej, jag anser att vi alla har ett ansvar för saker vi säger och gör. Men det är också väl känt att normer och värderingar genom historien flyttas och sakteliga förändras genom olika komplicerade processer.

Alla opinionsbildare får ta ansvar för sig själv. Men som politiker har man ett särskilt ansvar, som jag ser det.

 


 

Som det här med att skapa okvalificerade (enkla) jobb med relativt låg lön som ett sätt att få in människor utan särskilda kompetenser på arbetsmarknaden. Vi kan ha olika uppfattning i sakfrågan men vi bör vara försiktiga hur vi uttrycker oss.

När förslaget först kom från borgerligt håll blev de röda upprörda. Man talade om en borgerlig apartheid-politik.

Nu när regeringen och LO i allt väsentligt accepterat förslaget så ligger de gamla formuleringarna kvar i minnet. Ska man verkligen förknippa sina meningsmotståndare med den fruktansvärda samhällsmodellen som Apartheid innebar?

Vad har man sen kvar för argument? I synnerhet om man som nu ändrar sig?

 


 

Jag tänker på två relativt kända och framgångsrika kampanjer i modern tid. Först den förre moderatledarens trygga röst i reklamfilmen från Nya Moderaterna i förra valrörelsen.

Lyssna/se på den här. 

Den är, måste jag tillstå trots att det på många sätt är en politisk motståndare (nåja, inte helt) vi talar om, briljant. Den blev också mycket framgångsrik och den, liksom hela det moderata partiet på den tiden, vilar tungt på statsministerns röst.

En annan mycket framgångsrik kampanj var SD:s kampanj i tunnelbanestationen på Östermalmstorg 2015. Jag länkar inte till det av princip men för den som minns så rörde det sig om slogans där SD presenterade sig som Sveriges enda oppositionsparti och på engelska ber turister om ursäkt för alla tiggare i landet.

Osmakligt, självfallet. Och lika självfallet revs reklamen tämligen omgående ner.

Och under någon veckas tid var SD:s kampanj på all medias förstasidor. Vi funderade, diskuterade  över vad man får och inte får göra inom yttrandefrihetens ram. Har SL ett ansvar? Riv ner skiten!

Vi går på det hela tiden. Full pott för SD. Total utdelning. Sett ur ett strikt resultat-perspektiv får man nog erkänna också denna kampanj som fullständigt lysande.

Jag har länge sagt att jag fruktar att det bara är en tidsfråga innan fler begåvade människor (= ondskefulla genier) kliver fram bakom Åkessons stora skugga. I deras PR-avdelning sitter det redan några, helt klart.

Och så tilltaget att skriva en debattartikel i Wall Street Journal där man håller med Trump i synen på Sverige och invandring. Samma sak igen: alla gick bananas. Herregud – regeringskansliet svarade ju, dessutom. Absurt.

 


 

Men det är det där med samvetet och ansvaret, igen.

SD, liksom andra partier på den extrema högerkanten, vill åstadkomma – och har definitivt lyckats – en värderingsförflyttning i samhället. (Hoppas förövrigt någon forskar på detta snart).

Studerar man vad som inte kunde sägas och inte i den offentliga debatten perioden 1990-2017 så har rätt mycket hänt. Testa själv då och nu: ID-kontroller. Tillfälliga uppehållstillstånd. Att alla inte få del av välfärdssystemen förrän de vistats i landet en viss tid eller har en anställning…

Visst har värderingar och attityder förändrats.

Och kanske är det nödvändigt givet vad som händer i tillvaron. Eller kanske inte. Det enda jag säger att jag personligen inte tänker medverka till någon värdeförskjutning kring saker som innebär påverkan av min moraliska övertygelse.

Inget, verkligen inget, är värt att dagtinga med sitt samvete för.

Därför, bland annat, tycker jag det är fel att lättvindigt bevilja nazister demonstrationstillstånd. Och därför, bland annat, avstod jag från att protestera mot dem samma dag.

Och därför, bland annat, tycker jag inte att man bör bedriva kampanj med effektivitet som enda utgångspunkt. Vi kan och vi får göra mycket inom en demokrati. Men om vi bör, är kanske en annan fråga.

En lektion om demokrati

Det här med att ge nazister demonstrationstillstånd eller inte är en frågeställning man kan jobba med i skolan. Jag har i någon klass låtit eleverna diskutera frågan utifrån nazismen i allmänhet, information från Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) hemsida, våra demokratiska grundlagar gällande yttrandefrihet, mötesfrihet (demonstrationsrätt).

 


 

Detta är Hitlers partis partiprogram. Mina kommentarer är kursiverade.

Det nationalsocialistiska partiprogrammet

Antaget i München den 24:e februari 1920

Vi kräver alla tyskars förening i ett Stortyskt rike enligt principen om nationell självbestämmanderätt.

Vi kräver det tyska folkets jämställdhet i relationen till andra folk och upphävandet av Versailles- och St. Germainfördragen. Versaillesfreden efter första världskriget. 

Vi kräver landområden och territorier (kolonier) för vårt folks försörjning och för vårt folks befolkningsöverskott.

Medborgarrätt kan endast den ha som är medlem av folkgemenskapen (Volksgenosse). Volkegenosse kan endast den som är av tyskt blod oberoende av konfession (tro, kyrkotillhörighet). Ingen jude kan därför vara Volksgenosse. Den här punkten är lite krånglig och motsägelsefull så som nazism ofta är. 

Den som inte har medborgarrätt kan endast vistas som gäst i Tyskland och skall vara underkastad utlänningslagarna.

Rätt att besluta i frågor statsledning och lagstiftning tillkommer endast personer med medborgarrätt (…) Vi bekämpar det korrumperade parlamentariska systemet som enbart tar hänsyn till partitillhörighet och inte till karaktär eller duglighet.

Vi kräver att staten tar på sig ansvaret att sörja för arbete och existensmöjligheter för i främsta rummet personer med medborgarrätt. Om det inte är möjligt att livnära hela befolkningen så skall personer av främmande nationalitet (utan tysk medborgarrätt) utvisas ur riket.

All vidare invandring av icke-tyskar skall förhindras. Vi kräver att alla icke-tyskar som efter den 2 augusti 1914 invandrat till Tyskland omedelbart skall tvingas lämna riket.

 


 

Nordiska motståndsrörelsen vill (hämtat från deras hemsida 28/4 2017 – mina kommentarer kursiverade).

1. Omedelbart stoppa massinvandringen. Repatriering av merparten av alla som inte är etniska nordeuropéer eller närbesläktade folkslag ska inledas så fort som möjligt. På humanast möjliga vis ska de återsändas till sina respektive hemländer eller närområden till dessa.

Repatriering innebär en flyktings återvändande till sitt hemland. För det mesta genomförs återvändandet frivilligt men kan även förekomma genom tvång. NMR tänker sig nog med tvång. 

Närbesläktade folkslag till nordeuropéer är, om vi nu ska ge oss in på den banan, exempelvis semitiska folkgrupper och afrikaner. Det kanske alltså inte är så många som ska återsändas, alltså? (Förlåt – men ibland kan jag inte hejda mig. Det är svårt att inte driva med okunskap). Allvarligt talat: detta innebär precis samma sak som det nazisterna började med i stor omfattning 1933 i Tyskland. 

2. Med alla tillgängliga medel, på lång sikt, verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld.

Håhåjaja – den gamla sionistiska konspirationsteorin igen. Det spelar för nazisten ingen roll hur många gånger det slås hål på den. 

3. Gemensamt med de övriga nordiska länderna skapa en nordisk självförsörjande stat med gemensamt försvar, gemensam valuta och centralbank, gemensamma övergripande lagar och regler. Detta innebär också omedelbart utträde ur den Europeiska unionen och eventuella liknande folkfientliga sammanslutningar.

Vafalls?! Ska vi avskaffa den svenska nationalstaten!? Det är ju landsförräderi! Skämt åsido: det där med självförsörjande kan bli knivigt då 60% av Sveriges export går till EU. Det kan också tänkas att exempelvis Norge som är rikt, välmående och de senaste 1000 åren existerat som ett bihang till antingen Sverige eller Danmark har synpunkter på att ge upp sin självständighet till förmån för ett land med Sveriges ekonomi. 

4. Införa en stark stat med utpräglat folkstyre. Ansvarspositioner ska tilldelas efter kompetens och statens mål blir att främst arbeta för folkets väl och bevarande. Yttrandefriheten ska vara omfattande.

Djävulen finns i detaljerna, heter det ju. Vi ska enligt NMR ha UTPRÄGLAT folkstyre. Inte folkstyre rakt av. Yttrandefriheten ska vara OMFATTANDE men alltså inte total. Detta ligger fullt i linje med Nazitysklands syn på dessa ting.

5. Att vår massmedia ska ägas av medborgare i det nya Norden. Utländsk såväl som inhemsk media som agerar folkfientligt ska kunna förbjudas. Ett alltför koncentrerat ägande måste motverkas.

En totalitär stat, alltså. Glidningen på demokratiska värderingar från punkt 4 blir tydligare. 

6. Skapa ett modernt samhälle i harmoni med naturens lagar. Våra djurskyddslagar ska vara framtagna med tonvikten på etik istället för profit. Naturen och dess resurser ska brukas med förnuft och framtiden i åtanke. Allemansrätten ska värnas.

Ytterligare en parallell till Nazityskland. Hitler var stor djurvän och verkar enligt den nära omgivningen (sekreterare Traudl Junge och Albert Speer) älskat schäfern Blondi (jag vet – ibland är saker, namnet på hunden alltså, för parodiska i sig själva för att det ska gå att driva med) högst av allt. Nazityskland hade verkligen för sin tid mycket framstående djurskyddslagar.  

7. Införa ett nationellt socialistiskt samhälle där resurserna fördelas så att vi tar hand om hela folket, såväl starka som svaga, och där alla ska ha möjligheten att nå sin fulla potential. Det ska finnas ett socialt skyddsnät som ger medborgaren rättigheter, men också skyldigheter. Staten ska kontrollera grundläggande infrastruktur av allmännyttiga intressen då detta kräver ett större ansvarstagande än vad ett företag klarar av. Samtidigt ska företagande och innovationsanda uppmuntras.

Fast bara de som är riktiga medborgare enligt deras etniska principer. Detta är nazism. 

8. Återinföra allmän värnplikt och utöka försvaret. Alla som fullgjort sin värnplikt behåller sitt vapen och sin utrustning. Varje medborgare ska kunna bidra till försvaret av nationen mot såväl yttre som eventuella inhemska hot.

Värnplikt har vi. Anledningar till varför det inte ska finnas en massa vapen i samhället likaså. 

9. Införa en rättsstat där alla medborgare är lika inför lagen. Utbildade jurister ska döma i domstolarna. En folkdomstol ska upprättas med syfte att pröva de svåra fallen av folkförräderi.

Utbildade jurister? Hur ser det ut i dag, tro? Folkdomstolar är förövrigt (historiskt sett) statens verktyg i totalitära stater och har inget med rättsstatens demokratiska principer om att separera domstolsväsendet från regimen att göra.

Folkförräderi är vad jag kunnat se inte närmare preciserat av NMR men demokrati verkar höra dit.

 


 

YTTRANDEFRIHETSFÖRORDNINGEN.

Yttrandefrihet innebär allas rätt att uttrycka sina åsikter. Men den har begränsningar som exempelvis gällande hets mot folkgrupp. Hets mot folkgrupp är ett hatbrott som innebär att offentligt sprida uttalanden som hotar eller uttrycker missaktning för en eller flera utpekade folkgrupper.

Förekommer hets mot folkgrupp på NMR hemsida? Tveklöst. 

Jag kan tänka mig (men jag vet inte säkert) att Yttrandefrihetslagens 5:e paragraf är väsentlig när NMR beviljas demonstrationstillstånd:

5 § Den som skall döma över missbruk av yttrandefriheten eller på annat sätt vaka över att denna grundlag efterlevs bör betänka att yttrandefriheten är en grundval för ett fritt samhällsskick. Han bör alltid uppmärksamma syftet mera än framställningssättet. Om han är tveksam, bör han hellre fria än fälla

 


 

DEMONSTRATIONSRÄTT.

Strejkrätten, eller Demonstrationsfriheten, är vidgående i Sverige och definieras i den svenska grundlagen regeringsformen (2 kap) som ”frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats”.

Man garanteras alltså rättigheten att demonstrera för eller emot vad man vill. Den som anordnar en demonstration måste ansöka om tillstånd eller lämna in anmälan till polismyndigheten.

Polisen ger avslag bland annat då risk för bråk i samband med demonstrationen finns eller av andra praktiska skäl som hänsyn till trafiken. Polisen har inte rätt att stoppa en demonstration, det får de bara göra om tillstånd inte sökts, om den inte anses farlig av samma skäl som kan innebära avslag vid ansökan.

 


 

Så var hamnar vi? Ja, eleverna har iallafall sin åsikt klar. För att få ta del av demokratin måste man också acceptera den. Därmed kan man säga att vissas rättigheter inte står över andras.

Hur kommer det sig att en kriminell grupp som uppfyller lagens kriterier får tillstånd att ventilera sina hatiska åsikter i Falun och i en av den av den svenska demokratins viktigaste symbolplatser: Almedalen.

Jag blir svaret skyldig. Kanske är det en styrka för demokratin? Eller så är det lika naivt som eftergiftspolitiken strax före andra världskrigets utbrott.

De som begår brott som hot mot politiker, bombdåd (NMR har medlemmar som dömts för detta) hetsar och begår hatbrott förtjänar inte att omfattas av demokratin. Iallafall inte när det kommer till demonstrationsrätten.

När jag påtalar demokratins inneboende dilemma genom frågeställningen hur ska en tolerant människa bemöta en intolerant människa ändrar eleverna allt väsentligt inte åsikt.

Och jag blir alldeles trygg och varm inombords. Och jag hyser gott hopp om (över)morgondagen. För att vara människa måste man ju vara mänsklig, som en elev uttryckte saken. Och det är de allt, ungdomarna.

Hur tycker du själv då, magistern?

Mitt personliga ställningstagande blir att stanna hemma. Det bästa vore ju att NMR demonstrerar för döva öron. De när sitt hat och syr sin offerkofta i energi från det omgivande samhällets aggressiva motstånd.

Jag engagerar mig i demokratin på många olika sätt och mitt samvete är rent när det kommer till engagemang mot nazism och intolerans. Att stå och skrika på motståndare är inte min personliga stil.

Kanske går jag till kyrkans mässa för mångfald – men det är inte ett enkelt ställningstagande, svarar jag till sist.

ad hominem

ad hominem

Ad hominem-argumentet innebär att i en argumentation vända fokus från argument till person. På så vis försöker man åstadkomma att det man/målgruppen tycker om någons argumentation avgörs av vad man tycker om själva personen och inte det hen säger om något i en diskussion. Det är i allmänhet illa men bland kanske ofrånkomligt.

Jag har förövrigt själv, måste jag tyvärr erkänna, någon gång hemfallit åt detta.

 


 

Jag har ett något kluvet förhållningssätt till frågan om vinster i välfärden. Det som mest upprör mig är hur själva debatten förs – detta har jagat upp mig mer än själva sakfrågan.

Kanske säger det en hel del om mig personligen. Men istället för att hemfalla åt Freud sneglar jag åt retoriken. Jag har under påsken roat mig med att retoriskt analysera argumentationen om vinster i välfärden.

Jag menar: något ska väl en långfredag ägnas åt.

När någon (någon får för enkelhets skull här stå för person, företag, politiskt parti etcetera) försöker vinna gehör för en argumentation så kan en enkel retorisk analys se ut som nedan. Det är samma modell som den mer allmänt kända diskussionsanalysen Alla människor är dödliga, Sokrates är en människa alltså är Sokrates dödlig. 

Jag påminner om att retorik kan definieras som läran om ändamålsenlig framställning i tal och skrift eller mer burleskt uttryckt: konsten att be människor dra åt fanders med effekt att de faktiskt vill göra så.

I allmänhet finns tre variabler i varje argumentation: Påstående, Grund och Garant.

Påstående:

Påståendet är den ståndpunkt som någon vill få målgruppen att ansluta sig till. Påståendet är det viktigaste i hela argumentationen eftersom det är det som ska fastställas eller rättfärdigas med hjälp av de två övriga variablerna (nedan).

Påståendet är alltså en synpunkt från någon med syfte att få målgruppen att hålla med. Det är startpunkten för en argumentation. (Med påstående avses inom retoriken alltså inte skillnaden mellan åsikt ((påstående)) och fakta). Kanske kan man se Påståendet som utgångspunkt för demokratin som filosofi.

Påståendet finner man i en analys genom att fråga vad den som påstår att jag ska hålla med faktiskt vill uppnå.

Grund:

Grunden är den information som den som står för påståendet lägger fram som stöd för sitt påstående. Innehållet i grunden måste vara mer direkt tilltalande eller acceptabelt än innehållet i påståendet.

Grunden finner man i analys genom att fråga vad den som påstår bygger sitt påstående på.

Garant:

Garanten binder samman Påståendet och Grunden. Det är den som gör att målgruppen kan acceptera påståendet med den grund som anges.

Man kan kanske istället kalla Garant för Värdegrund (även om det blir lite trubbigt med exemplet nedan). Det är emellertid här analysen blir intressant eftersom det är Garanten som avgör hur vi uppfattar Påståendet och tar ställning om vi kan acceptera det eller inte.

Jag presenterar två bilder för att åskådliggöra analysen.

Bild 1: FI, V, S och diverse lobbyorganisationer (som LO) syn på saken.

 

 

Bild 2: Alla andra riksdagspartier inklusive diverse lobbyorganisationer (som Svenskt näringsliv och Friskolornas riksförbund) syn på saken.

 

Sedan kan någon finslipa sina olika argument enligt retorikens övriga principer: logos, patos och etos och allt det där.

I den här debatten (vinster i välfärden) går dock mycket snett eftersom de olika parterna tenderar att tillskriva sina motståndare egenskaper och åsikter de inte alltid har. Mycket osakliga guilt by association-argument blir det.

Jag använde ordet ohederlig vid något tillfälle. Det var snubblande nära ad hominem även om jag med det avsåg själva debatten, inte personen. Jag bad om ursäkt och uttrycker mig inte längre så det eftersom det alltså kan uppfattas som ett angrepp på debattmotståndarens karaktär snarare än hens argument.

 


 

Vad jag själv anser? Det torde väl vara känt vid det här laget. Men låt mig ändå lägga till följande:

Rent historiskt och/eller filosofiskt har vi redan prövat den samhällsmodell bild 1 förespråkar – och vi har gått vidare. Samhället, historien och människorna har gått vidare.

Det betyder dock inte att människor inte vill ta bort möjligheten att göra vinst i välfärden.

Systemet med välfärdsföretagande är långt ifrån perfekt som det är och det finns många andra problem vidhäftade: ett fritt skolval som (möjligen) leder till segregation, fördelning av resurser, oseriösa aktörer med mera.

Ska jag anföra något och lansera som (min) sanning får det nog bli Påståendet att det aldrig går att vrida klockan tillbaka. Vi kan förvisso förändra samhället så det blir något nytt och annorlunda och förhoppningsvis bättre.

Men aldrig kommer den värld som flytt tillbaka. Och här finner vi möjligen något av kärnan i V:s, S och faktiskt SD:s (samt alla andra konservativa nostalgikers) problem i frågan (och kanske i allmänhet).

 

 

Det är kanske ändå på det viset att vad vi anser om den som säger något faktiskt spelar in. Jimmie får lite svårt att diskutera tiggarens välbefinnande hur skickligt han än argumenterar. Föräldern som själv röker får lite svårt med trovärdigheten när hen ska övertyga sitt tonåriga barn om tobakens skadeverkningar.

Person, situation och målgrupp är avgörande för hur väl ett argument lyckas.

Jag tror helt enkelt att det som upprör mig i debatten är att jag förväntar mig en diskussion där vi kan lyssna på varandras argument och i god demokratisk ordning till slut komma fram till något konstruktivt.

Istället ser jag en oförsonlighet från båda sidor där ad hominem är standard och man inte drar sig för något i sin argumentation. Det gör mig nedslagen. För hur kan någon säkert veta vilken framtid som är bäst? Är det inte bättre att diskutera och kompromissa sig fram till en lösning?

Jag tycker det.

 


 

Källor:

Jörgensen & Onsberg: Praktisk argumentation

 


 

Relaterade blogginlägg

Ovinster i välfärden

Kalle Dussin

Så vitt jag förstår är 12 inte ett binärt tal. Jag kan ha fel och i så fall faller hela resonemanget i denna bloggpost. Eller?

Det binära talsystemet, har jag lärt mig, utnyttjar endast två siffror vanligen 0 och 1 och kanske är det enligt den principen som man nuförtiden talar om binär, eller möjligen icke binär, könstillhörighet.

Detta är givetvis inte samma sak som att vara homosexuell, asexuell eller av inte fastställd könstillhörighet, med mycket mera. Det är i alla händelser en bra sak att vi som samhälle och art börjar kunna identifiera en större variabel i detta sammanhang.

Jag menar: inte fastställd könstillhörighet, liksom. Enligt vem och varför?

Tänk så många människor som inte kan, eller genom historien har kunnat, göra som de vill enbart på grund av att de inte kvalar in i kategorin han, hon, hetero eller homo. Historiskt sett måste det rört sig om massor med människor. Och även om de inom sig kände sin identitet så hjälpte det föga eftersom samhället inte förmådde acceptera mer än max två variabler på kön.

Ta Karl XII, exempelvis.

 

 


 

Karl XII är en av den svenska historiens mest omskrivna figurer. Tyrann, hjälte, krigshetsare, nationalromantisk symbol, nazistisk symbol… bilderna har växlat i takt med tidsandan.

Han tog över tronen 1697 och ärvde samtidigt en organisatoriskt väl fungerande krigsmakt. Genast gav han sig ut i det stora nordiska kriget och slog världen med häpnad i det han i tur och ordning besegrade sina fiender.

Så kom katastrofen (eller självklara följden) i Poltava, vidare exilen i Turkiet, återkomsten till (södra) Sverige och till sist det nya kriget varvid han föll i Norge 1718.

 

 

Karl XII skilde sig väsentligt från andra samtida monarker. I fält var han en förebild då han red främst vid anfall, stred outtröttligt även om hans häst stupade under honom, simmade över floder istället för att invänta båt för säker överfart och kunde rida långa marscher i högt tempo.

Han sov enkelt, ofta med stövlarna på, klädde sig som sina soldater och delade deras umbäranden.

 

 

Måltiderna var förhållandevis enkla och varade inte länge, han drack bara vatten eller möjligen varmt öl (vanligt till frukost) och han åt under tystnad. Han behandlade alla lika oavsett rang, religion (han hade en stor respekt för Islam) och ursprung men undvek om möjligt att tala med kvinnor.

Han hade inga kända sexuella partners.

Den kungliga flärd som omgav andra härskare i början av 1700-talet saknade Karl XII alltså helt. Han bar inte peruk utan klippte sitt hår kort och föredrog att avbildas så som han verkligen såg ut med solbränna, koppärrig hy och i uniform.

 

 

Vad vet man, egentligen? Kanske var han helt enkelt en skicklig propagandist som väl visste att förvalta myten kring sin person. Eftersom hela regeringskansliet färdades i fält med kungen finns mycket av korrespondensen bevarad och utgör ett viktigt källmaterial om honom.

Exempelvis brevväxlingen med farmor Hedvig Eleonora (som sägs vara den enda kvinna han respekterade) och systrarna Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora är intressant. Den sistnämnda fungerade från 1708 som kungens representant i Sverige och blev efter hans död en kort tid regerande drottning (förövrigt den enda förutom Kristina och unionsdrottningen Margareta Sverige haft).

Alla tre kvinnorna bad i breven enträget om att få besöka honom i fält, att han skulle komma hem och att han skulle gifta sig. Alla dessa önskemål ignorerades och han verkar inte särskilt bekymrad över att den pfalziska ätten skulle dö med honom.

Redan tidigt efter dödsfallet uppstod myter och konspirationer kring kungens liv i allmänhet och kring hans död i synnerhet. Hur dog han egentligen och varför gifte han sig aldrig?

För att få svar på dessa frågor har man öppnat kistan inte mindre än tre gånger. Var han homosexuell? Hade han en icke binär könstillhörighet?

I så fall: klart han drog, liksom. Så långt bort från all konvention som möjligt. Han lär ju inte vara den förste homosexuelle person som försökt dölja sin läggning genom en överdrivet nitisk heterosexuell (macho) livsstil.

 

 

För egen del tycker jag frågeställningen är ointressant. Det är samma sak med Drottning Kristina – samhället och historien försöker förklara ett avvikande beteende med vederbörandes förmodade sexuella läggning.

Det finns förvisso mer som talar för att Karl avvek från den biologiska normen än Kristina men i båda fallen var det fel på den sociala normen och inte personerna. Detta med dagens synsätt sagt, något som är problematiskt när det kommer till historia.

Hur det än är: den historiska forskning som bedrivs i ett land säger mycket om det dagsaktuella läget i landet.

Det finns mycket som är intressant att forska om kring slutskedet av stormaktstiden men Karl XII:s sexuella läggning eller könsidentitet hör i mitt tycke inte dit. Jo, som utgångspunkt för vad en allt för rigid norm kan leda till är forskningsområdet kanske fruktbart.

Frågan lär dock förbli obesvarad. Så vila i frid bäste Kalle Dussin – i tredubbel bemärkelse. Minst.

 

 


 

Källor

Det finns en hel del äldre litteratur om Karl XII men jag föreslår för en intresserad:

Bengt Liljegren – Karl XII

Peter Englund – Poltava

Ernst Brunner – Carolus Rex, Karl XII, hans liv i sanning återberättat

Voltaire – Carl XII:s historia (typ samtida)

Lindeborg mfl – Bilden av Sveriges historia 40 sätt att se på 1900-talet.


 

Relaterade blogginlägg

Bosie

 

Bild 26 – premiär

Bild 26 – premiär

I veckan var det dags! Premiär! Min förstfödda, Mina Anita Margareta, skulle begå scenpremiär på Dalateatern. Genren? Musikal, förstås. Och vad avser premiärnerver så var det nog mer hennes fars som var rejält i darrning.

Det ska väl erkännas att jag haft mina funderingar om vilka aktiviteter mina barn ska ägna sig åt. Idrott är väl bra. Musik mycket viktigt. Vi är ju en musicerande familj, bevars. Jag menar, en potentiell läsare hör ju. Så enfaldigt, åtminstone normstyrt, för att inte säga fördomsfullt, resonerat. Vem är jag att förutbestämma mina barns kommande liv? Jo, deras pappa. Mannen i hemmet, han som bär byxorna i familjen. Nonsens. Men pappan deras, det är jag. Vilket ansvar. För egen del har jag alltid älskat scener, att få framträda, uppträda, så länge jag också fått välja form för framträdandet. För mig har det sceniska alltid handlat om vokaliserande – antingen genom sång eller tal. Under dessa omständigheter känner jag mig alltid bekvämt säker. Och visst är det en njutning att få framföra något som andra förhoppningsvis får ut något av. Det har därför hänt att jag då och då försökt öva mina döttrar i offentligt talande. Jag möter ju så många ungdomar och vuxna, har jag resonerat, som har stora problem med detta och jag har för länge sedan insett fördelarna med att någorlunda (eller till fulländning) behärska vardags- eller arbetslivsretorik.

Därmed inte sagt att jag själv är så framträdande inom dessa genrer. Och… det finns olika sätt att uppträda, som sagt. Jag är på många sätt glad att jag har döttrar. Visst älskar väl alla föräldrar sina barn och visst hade jag naturligtvis älskat ett par söner lika mycket. Men vilket enormt ansvar som följer med att vara förälder till pojkar. Det är nästan läskigt, när jag tänker närmare på saken. Som min gamle ungdomsidol Mauro Scocco relativt nyligen sa: ett föräldraskap innebär att minimera den skada alla föräldrar tillfogar sina barn. Även om Mauro spetsar till det lite så handlar uppfostran av tjejer som jag ser det mycket om att uppmuntra mod, självkänsla, att kräva sin rätt, inte acceptera orättvisor samt att behärska ett visst mått av självförsvar.

Att uppfostra killar innebär mycket mer att få dem att vilja och kunna ta ansvar för en norm som (oftast) andra pojkar och män står/stått för och att därmed ibland gå emot det egna könet samt att livet igenom se det som naturligt att avstå från en privilegierad tillvaro och orättvisa fördelar som deras könsidentitet förser dem med. Ujujuj. Som om det inte var svårt nog att vara förälder.


Det har varit temadagar om jämställdhet på skolan. Mycket intressanta dagar där normer diskuterats och vänts och vridits på. Status, exempelvis, kopplat till norm, är intressant att diskutera. Hur lätt är det för en kille på en praktisk utbildning att på det offentliga dansgolvet bjuda upp den i hans tycke snyggaste killen på natur? 

En annan sak: de elever som aktivt väljer bort att delta under dessa dagar – vad säger man till dessa? Nja, jag har som princip att aldrig skälla de frånvarandes frånvaro på de närvarande. Även om de frånvarande har alla tänkbara goda skäl som ursäkt för sin frånvaro säger detta också något om synen på genus i samhället. Man kan säga tusen gånger att man är för lika villkor mellan könen men när det kommer till att prioritera verkligt engagemang så talar de tomma stolarna sitt tydliga språk. Frånvaro är också en sorts ställningstagande.

Förresten, som Saraclaes påpekande: man är en begränsning när det gäller normer – använd istället jag eller människa. Eller för att fortsätta citatkastningen så tycker jag också att det Anders Borg en gång sa är en bra sak när han förklarade varför han var feminist: För att jag kan räkna.  Vad han politiskt lade i begreppet feminist låter jag dock vara osagt. Och han med, kanske. Efter föreställningen på Dalateatern befann jag mig – som alltid när jag upplevt en föreställning där människor totalt hängivit sig för min skull –  i ett inre tillstånd av stor ödmjukhet inför det jag fått uppleva.

Den som låter sin inre stjärna lysa för andra är verkligen en äkta människa i ordets alla bemärkelser: han, hon eller hen. Gammal som ung. Oavsett verksamhet. Det är genom kulturen vi visar varför vi egentligen finns till. Det är kulturen som definierar oss som människor. Även om vi vuxna uppmuntrat och stöttat engagemanget i musikalen så funderade jag ändå lite efteråt över det här med att jag har haft uppfattningar om vad mitt barn borde ägna sig åt. Det viktigaste jag kan göra med den tid mina barn vill leva tillsammans med mig är att hjälpa dem att anpassa sig till det Sverige som finns i dag, här och nu.Det gör jag knappast genom ålderdomliga uppfattningar om vad de borde ägna sin fritid åt. Det får de väl för tusan bestämma själva.

Eller som jag brukar säga till mina kvinnliga elever på tal om varför det är särskilt viktigt för dem att engagera sig i diskussionen på lektionerna: I hela deras liv kommer de nämligen att vara omgivna av snubbar som oombedda kommer att prata och babbla – allt som oftast på deras bekostnad, tid eller möjligheter. So dont let them. Det är lika bra att börja öva sig i att snacka även om historia (märkligt nog) kanske inte är deras favoritämne.


Till sist: titta på bilderna. Se vilken glädje och värme de utstrålar. Se så kul hon har. För mig bevisar det faktum att glöden tar sig igenom en mobilkamera att verklig glädje, skönhet och kärlek kommer inifrån. Och där inne är vi ju alla i stort sett lika. Konsten är lång, livet är kort, som Hippokrates sa. Alla bilder är publicerade med huvudpersonens nådiga tillåtelse. Jag har ju uppträtt för massor med folk. Hur många tror du kollar din blogg, liksom?

Jag älskar dig, lilla tjej.

drömmarnas horisont

 

Mellan år 1851 och 1910 emigrerade knappt en miljon människor från Sverige till Amerika. Av de svenskar som var födda under senare hälften av 1800‑talet lämnade ungefär 20 procent av männen och 15 procent av kvinnorna landet. Det utgjorde ett hårt slag mot Sveriges arbetsmarknad och befolkningstillväxt.

Två som stack från Överluleå församling var fars farbröder Felix och Robert.

 


 

Amerikabrev innebär den samlade korrespondens mellan utvandrade svenskar och släktingar och vänner hemma i Sverige nedtecknad företrädesvis perioden 1841-1928. Detta är ett särskilt historiskt forskningsområde för både amatörer och vetenskapens expertis.

I breven hem beskrivs Amerika generellt (man använde ofta begreppet Amerika framför USA) som ett rikt land, en möjligheternas plats där ett bättre liv än ett i Sverige erbjöds. Amerika framställdes som en plats där det varken fanns någon rangordning eller klasskillnad – ett samhälle där statsmannen och den lägsta arbetaren var lika fria medborgare.

Vi vet ju att det där inte var, är, sant. Och verkligheten för det stora flertalet emigranter blev ofta en annan än den som utmålades i breven. Det blir intressant ur ett psykologiskt och/eller antroposofiskt perspektiv varför bilden av den nya världen så påfallande överdrev verkligheten. Men det faller lite utanför bloggpostens ram.

 


 

Signalpolitik innebär att ett land eller organisation stiftar lagar eller genomför saker där målgruppen ofta inte primärt är den som nämns. Exempel: genom att förbjuda tiggeri vill man inte i första hand komma åt tiggaren som redan finns på gatan utan snarare förhindra att fler människor börjar ägna sig åt tiggeri samt också förhindra att utländska medborgare tar sig till Sverige med syfte att tigga.

Signalen är tänkt att förhindra utökning av problemet och ge möjlighet att i god ordning hantera det aktuella problemet (exempelvis tiggeri) utan allt för mycket väsen.

 


 

Orsakerna till att så många gav sig i väg från Sverige var överbefolkning, brist på odlingsbar mark, religiöst förtryck, bristande personlig frihet, politisk konservatism, relativt få arbetstillfällen, allmän värnplikt – samt en mängd olika personliga skäl.

Rätt många länder kvalar in på den beskrivningen i dagens värld.

Lockande faktorer var också överflödet av odlingsbar mark (billig, nästan gratis till följd av 1862 års jordförvärvslag (American Homestead Act), religionsfrihet, ett demokratiskt politiskt system, bättre tillgång på eller mer välbetalda jobb, ingen allmän värnplikt, anonymitet med mera.

Minus värnplikten – Sverige idag.

En av anledningarna, Homesteadlagarna, stiftades för att stimulera människor att slå sig ner på orörd mark och bli bönder. Man fick marken billigt eller gratis mot att man förband sig att under åtminstone ett par års tid bo på platsen och bruka den.

Idag är det ofta tvärt om – EU förhandlar med olika länder för att försöka förmå dem att ta emot de miljontals människor man vill förmå återvända hem.

Om vi istället erbjuder billiga bostäder, kanske nästan gratis inledningsvis, så gäller utmaningen istället att tänka ut sysselsättningar att motsvara den enskilde jordbrukaren på 1800-talet. Antingen det eller kolonisera andra planeter.

Kalla mig gärna naiv men den här typen av tankar tror jag kan motverka populismen, rasismen och rädslan som tycks löpa genom dagens oroliga värld.

 


 

De flesta emigranter passerade Castle Garden och Ellis Island som ligger på Manhattans sydspets – inte så långt ifrån Frihetsgudinnan. Det handlar om miljontals människor som passerat här på sin väg in i USA.

Det var en lång och omständlig process och det finns många källor och berättelser att tillgå för den som vill förkovra sig.

Några avgörande skillnader mellan nu och då finns dock. För det första var de nyanlända välkomna. Även om den nya staten ofta inte tog hand om dem med mer än att att de fick gratis mark så var de välkomna.

Varsågod – där får du bo och överleva bäst du kan. (Här kan man ju möjligen finna en förklaring om inte ursäkt för den amerikanska inställningen till exempelvis skjutvapen och sjukvård).

I Sverige börjar vi i dag i andra änden och oroar oss över hur (våra egna) trygghetssystem ska klara av att försörja alla. Varför inte börja i samma ände, som då, i USA?

En annan avsevärd skillnad är att tusentals av de emigrerande svenskarna inte i massor tilläts drunkna ute till havs. Även om det förekom så står andelen omkomna inte i proportion till dagens siffror.

 


 

Mellan åren 1851 och 1855 nådde utvandringen från Sverige till Amerika rekordnivåer.

Sammanlagt utvandrade 11 148 personer till Amerika under åren 1851‑1855, men det var bara början. 1880‑talet var det decennium då utvandringen kulminerade, med topp­året 1887. Då uppges 50 786 personer ha lämnat Sverige varav 46 252 bosatte sig i USA.

Totalt fram till 1910 lämnade 1 170 456 landet och majoriteten tog sig till USA, enligt tabellerna i Historisk statistik för Sverige, Del 1 (SCB). Så såg det ut fram till 1920‑talet.

I dag är andelen av befolkningen som utvandrar på helt andra nivåer och mer spridd jämfört med mitten på 1800‑talet. År 2012 utvand­rade 51 747 personer från Sverige, vilket endast var drygt en halv procent av befolkningen. Främst emigrerade vi till Norge, 7 379 personer, näst Danmark, 4 471, och Storbritannien, 3 280. Till USA sökte sig 3 111 personer (men det var före presidentvalet).

 


 

Hur är det med Sveriges arbetsmarknad och befolkningstillväxt idag? Tja, den rymmer uppenbarligen inte alla. Eller annorlunda uttryckt: vi är ovilliga att delas med oss till människor som inte befunnit sig tillräckligt länge i landet.

Det tycks förövrigt gälla alla typer av svenskar – alltså oavsett hur gammalt passet är.

Det kanske är nödvändigt. Men samvetsmässigt känns det inte så bra, tycker jag. Och, som antyds ovan, sneglar vi lite på historien kanske vi kunde finna en väg framåt. Några idéer för hur vi ska använda den enorma resurs humankapital innebär, exempelvis.

Att det rent mänskligt är det rätta att göra är, tyvärr, en annan sak.

 


 

Jag vet inte hur det gick för Robert och Felix. Fars kusin Brage (sic!) lär varit över och hälsat på någon gång under 1950-talet. Släktmyten gör gällande att de skrev hem strax efter ankomst för att få ekonomist stöd att återvända.

Farfar och hans övriga syskon ska ha svarat att om de tagit sig på egen hand dit så kunde de gott ta sig hem på samma sätt. Sedan dess har de, enligt släktkrönikan (vilket som alltid är far) inte hörts av.

Och nu ska jag börja rota i det, kanske.

Tänk om de under alla dessa år behållit sitt amerikabrev från farfar och syskonen inom glas och ram? Tänk om de alla är döda sedan länge? För att få svar måste man ställa frågor och för att komma fram måste man ju till att börja med åka.

Jag tror jag börjar med ancestery.

 


 

Källor:

Wikipedia

Populär Historia: Svenskarna i Amerika

SCB

nationella prov

Nu börjar den igen, Nationella Prov-säsongen. Jag har länge sagt att den dag det blir aktuellt i mina ämnen säger jag upp mig. Tro det? Finns det inte bättre anledningar att säga upp sig? Kanske inte.

Här är i alla händelser mitt drömvisa dramatiserande möte med nationella proven (NP) där dessa plötsligt blivit ett subjekt.

Jag: Vem är du?

NP: Jag är de nationella proven.

Jag (ängslig): Kommer du för att hämta mig?!

NP: Jag har redan länge gått vid din sida. 

Jag: Det vet jag. 

NP: Är du beredd? 

Jag: Min kropp är rädd. Inte jag själv. (NP närmar sig hotfullt) Vänta ett ögonblick!

NP: Så säger ni alla. Men jag ger inga uppskov. 

Jag: Du spelar ju på Lotto eller hur?

NP: Hur vet du det?

Jag: Äh, det vet ju alla. 

NP: Ja, jag är verkligen en ganska skicklig Lottospelare. 

Jag: Du kan ändå inte vara skickligare än jag. 

NP: Varför vill du spela Lotto med mig?

Jag: Det är min sak. 

NP: Det har du rätt i. 

Jag: Villkoret är att jag får leva så länge jag står dig emot. Vinner jag friger du mig. Kolla – du fick siffran 0!

NP: Det passar ju bäst så, inte sant?

I will never surrender. 

Mitt förslag om jag plötsligen skulle bli insatt som extravakt i provet engelsk hörförståelse är att göra en pantomimteater på ”To kill a mockingbird”. Det vore ju rätt så kul. Tänka sig magister Adophson göra gäster med gester framför en stor sal med hundratals ungdomar.

JAG DRÖMDE OM EN JÄTTESAL…

 


 

Jag ber om ursäkt. Jag vet att jag är dryg. Jättejobbig. Mr Babbel, som barnens mor emellanåt kallar mig.

Det jag seriöst funderar över är det här:

Har vi verkligen belägg för att en sådan gigantisk arbetsbörda som alla de nationella proven sammantaget innebär verkligen levererar det resultat som är avsikten med dem?

Varför finns de? För att säkerställa kunskapsnivån över hela riket? För att säkerställa likvärdigt underlag vid betygssättning? Jag är inte helt säker på svaren och vill heller inte ta reda på dessa eftersom det inte är viktigt för mig.

Så jag får väl skylla mig själv.

Inget är som väntans tider.

Nationella prov-tider.

Den administrativa personalen undanber sig att organisera det hela, lärare vill inte ha med det att göra (helst inte om det inte berör ens ämne), rättingsbördan är stor och svårlöst, andra kurser (bland annat mina) drabbas och sist men inte minst stressar de sönder eleverna.

I mina ämnen förekommer alltså inte nationella prov. Men jag berörs ändå. Hur? De snor tid av mina viktiga ämnen! Generellt verkar det som om kollegorna i matematik/fysik är mer positiva än kollegorna på språksidan.

Det är som sagt så mycket administration, stress och press på såväl elever som kollegor i samband med detta så jag undrar om resultatet verkligen står i proportion till insatsen. Det är väl egentligen allt jag säger.

Men nu är vi ålagda att genomföra dessa så det är inte mer med det. Samtidigt funderas det över varför så många lärare lämnar yrket. 38 000 enligt en rapport från Lärarförbundet. 

Någon som vill gissa på ett svarsalternativ?