Vi bör måhända inte

När jag lyssnar till olika analytiker som diskuterar strategier bakom politiska kampanjer kan jag ibland slås av den cynism som präglar språket och inställningen. Allt är okej -bara det ger uppmärksamhet.

Men jag håller ju inte riktigt med om det. Nej, jag anser att vi alla har ett ansvar för saker vi säger och gör. Men det är också väl känt att normer och värderingar genom historien flyttas och sakteliga förändras genom olika komplicerade processer.

Alla opinionsbildare får ta ansvar för sig själv. Men som politiker har man ett särskilt ansvar, som jag ser det.

 


 

Som det här med att skapa okvalificerade (enkla) jobb med relativt låg lön som ett sätt att få in människor utan särskilda kompetenser på arbetsmarknaden. Vi kan ha olika uppfattning i sakfrågan men vi bör vara försiktiga hur vi uttrycker oss.

När förslaget först kom från borgerligt håll blev de röda upprörda. Man talade om en borgerlig apartheid-politik.

Nu när regeringen och LO i allt väsentligt accepterat förslaget så ligger de gamla formuleringarna kvar i minnet. Ska man verkligen förknippa sina meningsmotståndare med den fruktansvärda samhällsmodellen som Apartheid innebar?

Vad har man sen kvar för argument? I synnerhet om man som nu ändrar sig?

 


 

Jag tänker på två relativt kända och framgångsrika kampanjer i modern tid. Först den förre moderatledarens trygga röst i reklamfilmen från Nya Moderaterna i förra valrörelsen.

Lyssna/se på den här. 

Den är, måste jag tillstå trots att det på många sätt är en politisk motståndare (nåja, inte helt) vi talar om, briljant. Den blev också mycket framgångsrik och den, liksom hela det moderata partiet på den tiden, vilar tungt på statsministerns röst.

En annan mycket framgångsrik kampanj var SD:s kampanj i tunnelbanestationen på Östermalmstorg 2015. Jag länkar inte till det av princip men för den som minns så rörde det sig om slogans där SD presenterade sig som Sveriges enda oppositionsparti och på engelska ber turister om ursäkt för alla tiggare i landet.

Osmakligt, självfallet. Och lika självfallet revs reklamen tämligen omgående ner.

Och under någon veckas tid var SD:s kampanj på all medias förstasidor. Vi funderade, diskuterade  över vad man får och inte får göra inom yttrandefrihetens ram. Har SL ett ansvar? Riv ner skiten!

Vi går på det hela tiden. Full pott för SD. Total utdelning. Sett ur ett strikt resultat-perspektiv får man nog erkänna också denna kampanj som fullständigt lysande.

Jag har länge sagt att jag fruktar att det bara är en tidsfråga innan fler begåvade människor (= ondskefulla genier) kliver fram bakom Åkessons stora skugga. I deras PR-avdelning sitter det redan några, helt klart.

Och så tilltaget att skriva en debattartikel i Wall Street Journal där man håller med Trump i synen på Sverige och invandring. Samma sak igen: alla gick bananas. Herregud – regeringskansliet svarade ju, dessutom. Absurt.

 


 

Men det är det där med samvetet och ansvaret, igen.

SD, liksom andra partier på den extrema högerkanten, vill åstadkomma – och har definitivt lyckats – en värderingsförflyttning i samhället. (Hoppas förövrigt någon forskar på detta snart).

Studerar man vad som inte kunde sägas och inte i den offentliga debatten perioden 1990-2017 så har rätt mycket hänt. Testa själv då och nu: ID-kontroller. Tillfälliga uppehållstillstånd. Att alla inte få del av välfärdssystemen förrän de vistats i landet en viss tid eller har en anställning…

Visst har värderingar och attityder förändrats.

Och kanske är det nödvändigt givet vad som händer i tillvaron. Eller kanske inte. Det enda jag säger att jag personligen inte tänker medverka till någon värdeförskjutning kring saker som innebär påverkan av min moraliska övertygelse.

Inget, verkligen inget, är värt att dagtinga med sitt samvete för.

Därför, bland annat, tycker jag det är fel att lättvindigt bevilja nazister demonstrationstillstånd. Och därför, bland annat, avstod jag från att protestera mot dem samma dag.

Och därför, bland annat, tycker jag inte att man bör bedriva kampanj med effektivitet som enda utgångspunkt. Vi kan och vi får göra mycket inom en demokrati. Men om vi bör, är kanske en annan fråga.

En lektion om demokrati

Det här med att ge nazister demonstrationstillstånd eller inte är en frågeställning man kan jobba med i skolan. Jag har i någon klass låtit eleverna diskutera frågan utifrån nazismen i allmänhet, information från Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) hemsida, våra demokratiska grundlagar gällande yttrandefrihet, mötesfrihet (demonstrationsrätt).

 


 

Detta är Hitlers partis partiprogram. Mina kommentarer är kursiverade.

Det nationalsocialistiska partiprogrammet

Antaget i München den 24:e februari 1920

Vi kräver alla tyskars förening i ett Stortyskt rike enligt principen om nationell självbestämmanderätt.

Vi kräver det tyska folkets jämställdhet i relationen till andra folk och upphävandet av Versailles- och St. Germainfördragen. Versaillesfreden efter första världskriget. 

Vi kräver landområden och territorier (kolonier) för vårt folks försörjning och för vårt folks befolkningsöverskott.

Medborgarrätt kan endast den ha som är medlem av folkgemenskapen (Volksgenosse). Volkegenosse kan endast den som är av tyskt blod oberoende av konfession (tro, kyrkotillhörighet). Ingen jude kan därför vara Volksgenosse. Den här punkten är lite krånglig och motsägelsefull så som nazism ofta är. 

Den som inte har medborgarrätt kan endast vistas som gäst i Tyskland och skall vara underkastad utlänningslagarna.

Rätt att besluta i frågor statsledning och lagstiftning tillkommer endast personer med medborgarrätt (…) Vi bekämpar det korrumperade parlamentariska systemet som enbart tar hänsyn till partitillhörighet och inte till karaktär eller duglighet.

Vi kräver att staten tar på sig ansvaret att sörja för arbete och existensmöjligheter för i främsta rummet personer med medborgarrätt. Om det inte är möjligt att livnära hela befolkningen så skall personer av främmande nationalitet (utan tysk medborgarrätt) utvisas ur riket.

All vidare invandring av icke-tyskar skall förhindras. Vi kräver att alla icke-tyskar som efter den 2 augusti 1914 invandrat till Tyskland omedelbart skall tvingas lämna riket.

 


 

Nordiska motståndsrörelsen vill (hämtat från deras hemsida 28/4 2017 – mina kommentarer kursiverade).

1. Omedelbart stoppa massinvandringen. Repatriering av merparten av alla som inte är etniska nordeuropéer eller närbesläktade folkslag ska inledas så fort som möjligt. På humanast möjliga vis ska de återsändas till sina respektive hemländer eller närområden till dessa.

Repatriering innebär en flyktings återvändande till sitt hemland. För det mesta genomförs återvändandet frivilligt men kan även förekomma genom tvång. NMR tänker sig nog med tvång. 

Närbesläktade folkslag till nordeuropéer är, om vi nu ska ge oss in på den banan, exempelvis semitiska folkgrupper och afrikaner. Det kanske alltså inte är så många som ska återsändas, alltså? (Förlåt – men ibland kan jag inte hejda mig. Det är svårt att inte driva med okunskap). Allvarligt talat: detta innebär precis samma sak som det nazisterna började med i stor omfattning 1933 i Tyskland. 

2. Med alla tillgängliga medel, på lång sikt, verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld.

Håhåjaja – den gamla sionistiska konspirationsteorin igen. Det spelar för nazisten ingen roll hur många gånger det slås hål på den. 

3. Gemensamt med de övriga nordiska länderna skapa en nordisk självförsörjande stat med gemensamt försvar, gemensam valuta och centralbank, gemensamma övergripande lagar och regler. Detta innebär också omedelbart utträde ur den Europeiska unionen och eventuella liknande folkfientliga sammanslutningar.

Vafalls?! Ska vi avskaffa den svenska nationalstaten!? Det är ju landsförräderi! Skämt åsido: det där med självförsörjande kan bli knivigt då 60% av Sveriges export går till EU. Det kan också tänkas att exempelvis Norge som är rikt, välmående och de senaste 1000 åren existerat som ett bihang till antingen Sverige eller Danmark har synpunkter på att ge upp sin självständighet till förmån för ett land med Sveriges ekonomi. 

4. Införa en stark stat med utpräglat folkstyre. Ansvarspositioner ska tilldelas efter kompetens och statens mål blir att främst arbeta för folkets väl och bevarande. Yttrandefriheten ska vara omfattande.

Djävulen finns i detaljerna, heter det ju. Vi ska enligt NMR ha UTPRÄGLAT folkstyre. Inte folkstyre rakt av. Yttrandefriheten ska vara OMFATTANDE men alltså inte total. Detta ligger fullt i linje med Nazitysklands syn på dessa ting.

5. Att vår massmedia ska ägas av medborgare i det nya Norden. Utländsk såväl som inhemsk media som agerar folkfientligt ska kunna förbjudas. Ett alltför koncentrerat ägande måste motverkas.

En totalitär stat, alltså. Glidningen på demokratiska värderingar från punkt 4 blir tydligare. 

6. Skapa ett modernt samhälle i harmoni med naturens lagar. Våra djurskyddslagar ska vara framtagna med tonvikten på etik istället för profit. Naturen och dess resurser ska brukas med förnuft och framtiden i åtanke. Allemansrätten ska värnas.

Ytterligare en parallell till Nazityskland. Hitler var stor djurvän och verkar enligt den nära omgivningen (sekreterare Traudl Junge och Albert Speer) älskat schäfern Blondi (jag vet – ibland är saker, namnet på hunden alltså, för parodiska i sig själva för att det ska gå att driva med) högst av allt. Nazityskland hade verkligen för sin tid mycket framstående djurskyddslagar.  

7. Införa ett nationellt socialistiskt samhälle där resurserna fördelas så att vi tar hand om hela folket, såväl starka som svaga, och där alla ska ha möjligheten att nå sin fulla potential. Det ska finnas ett socialt skyddsnät som ger medborgaren rättigheter, men också skyldigheter. Staten ska kontrollera grundläggande infrastruktur av allmännyttiga intressen då detta kräver ett större ansvarstagande än vad ett företag klarar av. Samtidigt ska företagande och innovationsanda uppmuntras.

Fast bara de som är riktiga medborgare enligt deras etniska principer. Detta är nazism. 

8. Återinföra allmän värnplikt och utöka försvaret. Alla som fullgjort sin värnplikt behåller sitt vapen och sin utrustning. Varje medborgare ska kunna bidra till försvaret av nationen mot såväl yttre som eventuella inhemska hot.

Värnplikt har vi. Anledningar till varför det inte ska finnas en massa vapen i samhället likaså. 

9. Införa en rättsstat där alla medborgare är lika inför lagen. Utbildade jurister ska döma i domstolarna. En folkdomstol ska upprättas med syfte att pröva de svåra fallen av folkförräderi.

Utbildade jurister? Hur ser det ut i dag, tro? Folkdomstolar är förövrigt (historiskt sett) statens verktyg i totalitära stater och har inget med rättsstatens demokratiska principer om att separera domstolsväsendet från regimen att göra.

Folkförräderi är vad jag kunnat se inte närmare preciserat av NMR men demokrati verkar höra dit.

 


 

YTTRANDEFRIHETSFÖRORDNINGEN.

Yttrandefrihet innebär allas rätt att uttrycka sina åsikter. Men den har begränsningar som exempelvis gällande hets mot folkgrupp. Hets mot folkgrupp är ett hatbrott som innebär att offentligt sprida uttalanden som hotar eller uttrycker missaktning för en eller flera utpekade folkgrupper.

Förekommer hets mot folkgrupp på NMR hemsida? Tveklöst. 

Jag kan tänka mig (men jag vet inte säkert) att Yttrandefrihetslagens 5:e paragraf är väsentlig när NMR beviljas demonstrationstillstånd:

5 § Den som skall döma över missbruk av yttrandefriheten eller på annat sätt vaka över att denna grundlag efterlevs bör betänka att yttrandefriheten är en grundval för ett fritt samhällsskick. Han bör alltid uppmärksamma syftet mera än framställningssättet. Om han är tveksam, bör han hellre fria än fälla

 


 

DEMONSTRATIONSRÄTT.

Strejkrätten, eller Demonstrationsfriheten, är vidgående i Sverige och definieras i den svenska grundlagen regeringsformen (2 kap) som ”frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats”.

Man garanteras alltså rättigheten att demonstrera för eller emot vad man vill. Den som anordnar en demonstration måste ansöka om tillstånd eller lämna in anmälan till polismyndigheten.

Polisen ger avslag bland annat då risk för bråk i samband med demonstrationen finns eller av andra praktiska skäl som hänsyn till trafiken. Polisen har inte rätt att stoppa en demonstration, det får de bara göra om tillstånd inte sökts, om den inte anses farlig av samma skäl som kan innebära avslag vid ansökan.

 


 

Så var hamnar vi? Ja, eleverna har iallafall sin åsikt klar. För att få ta del av demokratin måste man också acceptera den. Därmed kan man säga att vissas rättigheter inte står över andras.

Hur kommer det sig att en kriminell grupp som uppfyller lagens kriterier får tillstånd att ventilera sina hatiska åsikter i Falun och i en av den av den svenska demokratins viktigaste symbolplatser: Almedalen.

Jag blir svaret skyldig. Kanske är det en styrka för demokratin? Eller så är det lika naivt som eftergiftspolitiken strax före andra världskrigets utbrott.

De som begår brott som hot mot politiker, bombdåd (NMR har medlemmar som dömts för detta) hetsar och begår hatbrott förtjänar inte att omfattas av demokratin. Iallafall inte när det kommer till demonstrationsrätten.

När jag påtalar demokratins inneboende dilemma genom frågeställningen hur ska en tolerant människa bemöta en intolerant människa ändrar eleverna allt väsentligt inte åsikt.

Och jag blir alldeles trygg och varm inombords. Och jag hyser gott hopp om (över)morgondagen. För att vara människa måste man ju vara mänsklig, som en elev uttryckte saken. Och det är de allt, ungdomarna.

Hur tycker du själv då, magistern?

Mitt personliga ställningstagande blir att stanna hemma. Det bästa vore ju att NMR demonstrerar för döva öron. De när sitt hat och syr sin offerkofta i energi från det omgivande samhällets aggressiva motstånd.

Jag engagerar mig i demokratin på många olika sätt och mitt samvete är rent när det kommer till engagemang mot nazism och intolerans. Att stå och skrika på motståndare är inte min personliga stil.

Kanske går jag till kyrkans mässa för mångfald – men det är inte ett enkelt ställningstagande, svarar jag till sist.

ad hominem

ad hominem

Ad hominem-argumentet innebär att i en argumentation vända fokus från argument till person. På så vis försöker man åstadkomma att det man/målgruppen tycker om någons argumentation avgörs av vad man tycker om själva personen och inte det hen säger om något i en diskussion. Det är i allmänhet illa men bland kanske ofrånkomligt.

Jag har förövrigt själv, måste jag tyvärr erkänna, någon gång hemfallit åt detta.

 


 

Jag har ett något kluvet förhållningssätt till frågan om vinster i välfärden. Det som mest upprör mig är hur själva debatten förs – detta har jagat upp mig mer än själva sakfrågan.

Kanske säger det en hel del om mig personligen. Men istället för att hemfalla åt Freud sneglar jag åt retoriken. Jag har under påsken roat mig med att retoriskt analysera argumentationen om vinster i välfärden.

Jag menar: något ska väl en långfredag ägnas åt.

När någon (någon får för enkelhets skull här stå för person, företag, politiskt parti etcetera) försöker vinna gehör för en argumentation så kan en enkel retorisk analys se ut som nedan. Det är samma modell som den mer allmänt kända diskussionsanalysen Alla människor är dödliga, Sokrates är en människa alltså är Sokrates dödlig. 

Jag påminner om att retorik kan definieras som läran om ändamålsenlig framställning i tal och skrift eller mer burleskt uttryckt: konsten att be människor dra åt fanders med effekt att de faktiskt vill göra så.

I allmänhet finns tre variabler i varje argumentation: Påstående, Grund och Garant.

Påstående:

Påståendet är den ståndpunkt som någon vill få målgruppen att ansluta sig till. Påståendet är det viktigaste i hela argumentationen eftersom det är det som ska fastställas eller rättfärdigas med hjälp av de två övriga variablerna (nedan).

Påståendet är alltså en synpunkt från någon med syfte att få målgruppen att hålla med. Det är startpunkten för en argumentation. (Med påstående avses inom retoriken alltså inte skillnaden mellan åsikt ((påstående)) och fakta). Kanske kan man se Påståendet som utgångspunkt för demokratin som filosofi.

Påståendet finner man i en analys genom att fråga vad den som påstår att jag ska hålla med faktiskt vill uppnå.

Grund:

Grunden är den information som den som står för påståendet lägger fram som stöd för sitt påstående. Innehållet i grunden måste vara mer direkt tilltalande eller acceptabelt än innehållet i påståendet.

Grunden finner man i analys genom att fråga vad den som påstår bygger sitt påstående på.

Garant:

Garanten binder samman Påståendet och Grunden. Det är den som gör att målgruppen kan acceptera påståendet med den grund som anges.

Man kan kanske istället kalla Garant för Värdegrund (även om det blir lite trubbigt med exemplet nedan). Det är emellertid här analysen blir intressant eftersom det är Garanten som avgör hur vi uppfattar Påståendet och tar ställning om vi kan acceptera det eller inte.

Jag presenterar två bilder för att åskådliggöra analysen.

Bild 1: FI, V, S och diverse lobbyorganisationer (som LO) syn på saken.

 

 

Bild 2: Alla andra riksdagspartier inklusive diverse lobbyorganisationer (som Svenskt näringsliv och Friskolornas riksförbund) syn på saken.

 

Sedan kan någon finslipa sina olika argument enligt retorikens övriga principer: logos, patos och etos och allt det där.

I den här debatten (vinster i välfärden) går dock mycket snett eftersom de olika parterna tenderar att tillskriva sina motståndare egenskaper och åsikter de inte alltid har. Mycket osakliga guilt by association-argument blir det.

Jag använde ordet ohederlig vid något tillfälle. Det var snubblande nära ad hominem även om jag med det avsåg själva debatten, inte personen. Jag bad om ursäkt och uttrycker mig inte längre så det eftersom det alltså kan uppfattas som ett angrepp på debattmotståndarens karaktär snarare än hens argument.

 


 

Vad jag själv anser? Det torde väl vara känt vid det här laget. Men låt mig ändå lägga till följande:

Rent historiskt och/eller filosofiskt har vi redan prövat den samhällsmodell bild 1 förespråkar – och vi har gått vidare. Samhället, historien och människorna har gått vidare.

Det betyder dock inte att människor inte vill ta bort möjligheten att göra vinst i välfärden.

Systemet med välfärdsföretagande är långt ifrån perfekt som det är och det finns många andra problem vidhäftade: ett fritt skolval som (möjligen) leder till segregation, fördelning av resurser, oseriösa aktörer med mera.

Ska jag anföra något och lansera som (min) sanning får det nog bli Påståendet att det aldrig går att vrida klockan tillbaka. Vi kan förvisso förändra samhället så det blir något nytt och annorlunda och förhoppningsvis bättre.

Men aldrig kommer den värld som flytt tillbaka. Och här finner vi möjligen något av kärnan i V:s, S och faktiskt SD:s (samt alla andra konservativa nostalgikers) problem i frågan (och kanske i allmänhet).

 

 

Det är kanske ändå på det viset att vad vi anser om den som säger något faktiskt spelar in. Jimmie får lite svårt att diskutera tiggarens välbefinnande hur skickligt han än argumenterar. Föräldern som själv röker får lite svårt med trovärdigheten när hen ska övertyga sitt tonåriga barn om tobakens skadeverkningar.

Person, situation och målgrupp är avgörande för hur väl ett argument lyckas.

Jag tror helt enkelt att det som upprör mig i debatten är att jag förväntar mig en diskussion där vi kan lyssna på varandras argument och i god demokratisk ordning till slut komma fram till något konstruktivt.

Istället ser jag en oförsonlighet från båda sidor där ad hominem är standard och man inte drar sig för något i sin argumentation. Det gör mig nedslagen. För hur kan någon säkert veta vilken framtid som är bäst? Är det inte bättre att diskutera och kompromissa sig fram till en lösning?

Jag tycker det.

 


 

Källor:

Jörgensen & Onsberg: Praktisk argumentation

 


 

Relaterade blogginlägg

Ovinster i välfärden

Kalle Dussin

Så vitt jag förstår är 12 inte ett binärt tal. Jag kan ha fel och i så fall faller hela resonemanget i denna bloggpost. Eller?

Det binära talsystemet, har jag lärt mig, utnyttjar endast två siffror vanligen 0 och 1 och kanske är det enligt den principen som man nuförtiden talar om binär, eller möjligen icke binär, könstillhörighet.

Detta är givetvis inte samma sak som att vara homosexuell, asexuell eller av inte fastställd könstillhörighet, med mycket mera. Det är i alla händelser en bra sak att vi som samhälle och art börjar kunna identifiera en större variabel i detta sammanhang.

Jag menar: inte fastställd könstillhörighet, liksom. Enligt vem och varför?

Tänk så många människor som inte kan, eller genom historien har kunnat, göra som de vill enbart på grund av att de inte kvalar in i kategorin han, hon, hetero eller homo. Historiskt sett måste det rört sig om massor med människor. Och även om de inom sig kände sin identitet så hjälpte det föga eftersom samhället inte förmådde acceptera mer än max två variabler på kön.

Ta Karl XII, exempelvis.

 

 


 

Karl XII är en av den svenska historiens mest omskrivna figurer. Tyrann, hjälte, krigshetsare, nationalromantisk symbol, nazistisk symbol… bilderna har växlat i takt med tidsandan.

Han tog över tronen 1697 och ärvde samtidigt en organisatoriskt väl fungerande krigsmakt. Genast gav han sig ut i det stora nordiska kriget och slog världen med häpnad i det han i tur och ordning besegrade sina fiender.

Så kom katastrofen (eller självklara följden) i Poltava, vidare exilen i Turkiet, återkomsten till (södra) Sverige och till sist det nya kriget varvid han föll i Norge 1718.

 

 

Karl XII skilde sig väsentligt från andra samtida monarker. I fält var han en förebild då han red främst vid anfall, stred outtröttligt även om hans häst stupade under honom, simmade över floder istället för att invänta båt för säker överfart och kunde rida långa marscher i högt tempo.

Han sov enkelt, ofta med stövlarna på, klädde sig som sina soldater och delade deras umbäranden.

 

 

Måltiderna var förhållandevis enkla och varade inte länge, han drack bara vatten eller möjligen varmt öl (vanligt till frukost) och han åt under tystnad. Han behandlade alla lika oavsett rang, religion (han hade en stor respekt för Islam) och ursprung men undvek om möjligt att tala med kvinnor.

Han hade inga kända sexuella partners.

Den kungliga flärd som omgav andra härskare i början av 1700-talet saknade Karl XII alltså helt. Han bar inte peruk utan klippte sitt hår kort och föredrog att avbildas så som han verkligen såg ut med solbränna, koppärrig hy och i uniform.

 

 

Vad vet man, egentligen? Kanske var han helt enkelt en skicklig propagandist som väl visste att förvalta myten kring sin person. Eftersom hela regeringskansliet färdades i fält med kungen finns mycket av korrespondensen bevarad och utgör ett viktigt källmaterial om honom.

Exempelvis brevväxlingen med farmor Hedvig Eleonora (som sägs vara den enda kvinna han respekterade) och systrarna Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora är intressant. Den sistnämnda fungerade från 1708 som kungens representant i Sverige och blev efter hans död en kort tid regerande drottning (förövrigt den enda förutom Kristina och unionsdrottningen Margareta Sverige haft).

Alla tre kvinnorna bad i breven enträget om att få besöka honom i fält, att han skulle komma hem och att han skulle gifta sig. Alla dessa önskemål ignorerades och han verkar inte särskilt bekymrad över att den pfalziska ätten skulle dö med honom.

Redan tidigt efter dödsfallet uppstod myter och konspirationer kring kungens liv i allmänhet och kring hans död i synnerhet. Hur dog han egentligen och varför gifte han sig aldrig?

För att få svar på dessa frågor har man öppnat kistan inte mindre än tre gånger. Var han homosexuell? Hade han en icke binär könstillhörighet?

I så fall: klart han drog, liksom. Så långt bort från all konvention som möjligt. Han lär ju inte vara den förste homosexuelle person som försökt dölja sin läggning genom en överdrivet nitisk heterosexuell (macho) livsstil.

 

 

För egen del tycker jag frågeställningen är ointressant. Det är samma sak med Drottning Kristina – samhället och historien försöker förklara ett avvikande beteende med vederbörandes förmodade sexuella läggning.

Det finns förvisso mer som talar för att Karl avvek från den biologiska normen än Kristina men i båda fallen var det fel på den sociala normen och inte personerna. Detta med dagens synsätt sagt, något som är problematiskt när det kommer till historia.

Hur det än är: den historiska forskning som bedrivs i ett land säger mycket om det dagsaktuella läget i landet.

Det finns mycket som är intressant att forska om kring slutskedet av stormaktstiden men Karl XII:s sexuella läggning eller könsidentitet hör i mitt tycke inte dit. Jo, som utgångspunkt för vad en allt för rigid norm kan leda till är forskningsområdet kanske fruktbart.

Frågan lär dock förbli obesvarad. Så vila i frid bäste Kalle Dussin – i tredubbel bemärkelse. Minst.

 

 


 

Källor

Det finns en hel del äldre litteratur om Karl XII men jag föreslår för en intresserad:

Bengt Liljegren – Karl XII

Peter Englund – Poltava

Ernst Brunner – Carolus Rex, Karl XII, hans liv i sanning återberättat

Voltaire – Carl XII:s historia (typ samtida)

Lindeborg mfl – Bilden av Sveriges historia 40 sätt att se på 1900-talet.


 

Relaterade blogginlägg

Bosie

 

Bild 26 – premiär

Bild 26 – premiär

I veckan var det dags! Premiär! Min förstfödda, Mina Anita Margareta, skulle begå scenpremiär på Dalateatern. Genren? Musikal, förstås. Och vad avser premiärnerver så var det nog mer hennes fars som var rejält i darrning.

Det ska väl erkännas att jag haft mina funderingar om vilka aktiviteter mina barn ska ägna sig åt. Idrott är väl bra. Musik mycket viktigt. Vi är ju en musicerande familj, bevars. Jag menar, en potentiell läsare hör ju. Så enfaldigt, åtminstone normstyrt, för att inte säga fördomsfullt, resonerat. Vem är jag att förutbestämma mina barns kommande liv? Jo, deras pappa. Mannen i hemmet, han som bär byxorna i familjen. Nonsens. Men pappan deras, det är jag. Vilket ansvar. För egen del har jag alltid älskat scener, att få framträda, uppträda, så länge jag också fått välja form för framträdandet. För mig har det sceniska alltid handlat om vokaliserande – antingen genom sång eller tal. Under dessa omständigheter känner jag mig alltid bekvämt säker. Och visst är det en njutning att få framföra något som andra förhoppningsvis får ut något av. Det har därför hänt att jag då och då försökt öva mina döttrar i offentligt talande. Jag möter ju så många ungdomar och vuxna, har jag resonerat, som har stora problem med detta och jag har för länge sedan insett fördelarna med att någorlunda (eller till fulländning) behärska vardags- eller arbetslivsretorik.

Därmed inte sagt att jag själv är så framträdande inom dessa genrer. Och… det finns olika sätt att uppträda, som sagt. Jag är på många sätt glad att jag har döttrar. Visst älskar väl alla föräldrar sina barn och visst hade jag naturligtvis älskat ett par söner lika mycket. Men vilket enormt ansvar som följer med att vara förälder till pojkar. Det är nästan läskigt, när jag tänker närmare på saken. Som min gamle ungdomsidol Mauro Scocco relativt nyligen sa: ett föräldraskap innebär att minimera den skada alla föräldrar tillfogar sina barn. Även om Mauro spetsar till det lite så handlar uppfostran av tjejer som jag ser det mycket om att uppmuntra mod, självkänsla, att kräva sin rätt, inte acceptera orättvisor samt att behärska ett visst mått av självförsvar.

Att uppfostra killar innebär mycket mer att få dem att vilja och kunna ta ansvar för en norm som (oftast) andra pojkar och män står/stått för och att därmed ibland gå emot det egna könet samt att livet igenom se det som naturligt att avstå från en privilegierad tillvaro och orättvisa fördelar som deras könsidentitet förser dem med. Ujujuj. Som om det inte var svårt nog att vara förälder.


Det har varit temadagar om jämställdhet på skolan. Mycket intressanta dagar där normer diskuterats och vänts och vridits på. Status, exempelvis, kopplat till norm, är intressant att diskutera. Hur lätt är det för en kille på en praktisk utbildning att på det offentliga dansgolvet bjuda upp den i hans tycke snyggaste killen på natur? 

En annan sak: de elever som aktivt väljer bort att delta under dessa dagar – vad säger man till dessa? Nja, jag har som princip att aldrig skälla de frånvarandes frånvaro på de närvarande. Även om de frånvarande har alla tänkbara goda skäl som ursäkt för sin frånvaro säger detta också något om synen på genus i samhället. Man kan säga tusen gånger att man är för lika villkor mellan könen men när det kommer till att prioritera verkligt engagemang så talar de tomma stolarna sitt tydliga språk. Frånvaro är också en sorts ställningstagande.

Förresten, som Saraclaes påpekande: man är en begränsning när det gäller normer – använd istället jag eller människa. Eller för att fortsätta citatkastningen så tycker jag också att det Anders Borg en gång sa är en bra sak när han förklarade varför han var feminist: För att jag kan räkna.  Vad han politiskt lade i begreppet feminist låter jag dock vara osagt. Och han med, kanske. Efter föreställningen på Dalateatern befann jag mig – som alltid när jag upplevt en föreställning där människor totalt hängivit sig för min skull –  i ett inre tillstånd av stor ödmjukhet inför det jag fått uppleva.

Den som låter sin inre stjärna lysa för andra är verkligen en äkta människa i ordets alla bemärkelser: han, hon eller hen. Gammal som ung. Oavsett verksamhet. Det är genom kulturen vi visar varför vi egentligen finns till. Det är kulturen som definierar oss som människor. Även om vi vuxna uppmuntrat och stöttat engagemanget i musikalen så funderade jag ändå lite efteråt över det här med att jag har haft uppfattningar om vad mitt barn borde ägna sig åt. Det viktigaste jag kan göra med den tid mina barn vill leva tillsammans med mig är att hjälpa dem att anpassa sig till det Sverige som finns i dag, här och nu.Det gör jag knappast genom ålderdomliga uppfattningar om vad de borde ägna sin fritid åt. Det får de väl för tusan bestämma själva.

Eller som jag brukar säga till mina kvinnliga elever på tal om varför det är särskilt viktigt för dem att engagera sig i diskussionen på lektionerna: I hela deras liv kommer de nämligen att vara omgivna av snubbar som oombedda kommer att prata och babbla – allt som oftast på deras bekostnad, tid eller möjligheter. So dont let them. Det är lika bra att börja öva sig i att snacka även om historia (märkligt nog) kanske inte är deras favoritämne.


Till sist: titta på bilderna. Se vilken glädje och värme de utstrålar. Se så kul hon har. För mig bevisar det faktum att glöden tar sig igenom en mobilkamera att verklig glädje, skönhet och kärlek kommer inifrån. Och där inne är vi ju alla i stort sett lika. Konsten är lång, livet är kort, som Hippokrates sa. Alla bilder är publicerade med huvudpersonens nådiga tillåtelse. Jag har ju uppträtt för massor med folk. Hur många tror du kollar din blogg, liksom?

Jag älskar dig, lilla tjej.

drömmarnas horisont

 

Mellan år 1851 och 1910 emigrerade knappt en miljon människor från Sverige till Amerika. Av de svenskar som var födda under senare hälften av 1800‑talet lämnade ungefär 20 procent av männen och 15 procent av kvinnorna landet. Det utgjorde ett hårt slag mot Sveriges arbetsmarknad och befolkningstillväxt.

Två som stack från Överluleå församling var fars farbröder Felix och Robert.

 


 

Amerikabrev innebär den samlade korrespondens mellan utvandrade svenskar och släktingar och vänner hemma i Sverige nedtecknad företrädesvis perioden 1841-1928. Detta är ett särskilt historiskt forskningsområde för både amatörer och vetenskapens expertis.

I breven hem beskrivs Amerika generellt (man använde ofta begreppet Amerika framför USA) som ett rikt land, en möjligheternas plats där ett bättre liv än ett i Sverige erbjöds. Amerika framställdes som en plats där det varken fanns någon rangordning eller klasskillnad – ett samhälle där statsmannen och den lägsta arbetaren var lika fria medborgare.

Vi vet ju att det där inte var, är, sant. Och verkligheten för det stora flertalet emigranter blev ofta en annan än den som utmålades i breven. Det blir intressant ur ett psykologiskt och/eller antroposofiskt perspektiv varför bilden av den nya världen så påfallande överdrev verkligheten. Men det faller lite utanför bloggpostens ram.

 


 

Signalpolitik innebär att ett land eller organisation stiftar lagar eller genomför saker där målgruppen ofta inte primärt är den som nämns. Exempel: genom att förbjuda tiggeri vill man inte i första hand komma åt tiggaren som redan finns på gatan utan snarare förhindra att fler människor börjar ägna sig åt tiggeri samt också förhindra att utländska medborgare tar sig till Sverige med syfte att tigga.

Signalen är tänkt att förhindra utökning av problemet och ge möjlighet att i god ordning hantera det aktuella problemet (exempelvis tiggeri) utan allt för mycket väsen.

 


 

Orsakerna till att så många gav sig i väg från Sverige var överbefolkning, brist på odlingsbar mark, religiöst förtryck, bristande personlig frihet, politisk konservatism, relativt få arbetstillfällen, allmän värnplikt – samt en mängd olika personliga skäl.

Rätt många länder kvalar in på den beskrivningen i dagens värld.

Lockande faktorer var också överflödet av odlingsbar mark (billig, nästan gratis till följd av 1862 års jordförvärvslag (American Homestead Act), religionsfrihet, ett demokratiskt politiskt system, bättre tillgång på eller mer välbetalda jobb, ingen allmän värnplikt, anonymitet med mera.

Minus värnplikten – Sverige idag.

En av anledningarna, Homesteadlagarna, stiftades för att stimulera människor att slå sig ner på orörd mark och bli bönder. Man fick marken billigt eller gratis mot att man förband sig att under åtminstone ett par års tid bo på platsen och bruka den.

Idag är det ofta tvärt om – EU förhandlar med olika länder för att försöka förmå dem att ta emot de miljontals människor man vill förmå återvända hem.

Om vi istället erbjuder billiga bostäder, kanske nästan gratis inledningsvis, så gäller utmaningen istället att tänka ut sysselsättningar att motsvara den enskilde jordbrukaren på 1800-talet. Antingen det eller kolonisera andra planeter.

Kalla mig gärna naiv men den här typen av tankar tror jag kan motverka populismen, rasismen och rädslan som tycks löpa genom dagens oroliga värld.

 


 

De flesta emigranter passerade Castle Garden och Ellis Island som ligger på Manhattans sydspets – inte så långt ifrån Frihetsgudinnan. Det handlar om miljontals människor som passerat här på sin väg in i USA.

Det var en lång och omständlig process och det finns många källor och berättelser att tillgå för den som vill förkovra sig.

Några avgörande skillnader mellan nu och då finns dock. För det första var de nyanlända välkomna. Även om den nya staten ofta inte tog hand om dem med mer än att att de fick gratis mark så var de välkomna.

Varsågod – där får du bo och överleva bäst du kan. (Här kan man ju möjligen finna en förklaring om inte ursäkt för den amerikanska inställningen till exempelvis skjutvapen och sjukvård).

I Sverige börjar vi i dag i andra änden och oroar oss över hur (våra egna) trygghetssystem ska klara av att försörja alla. Varför inte börja i samma ände, som då, i USA?

En annan avsevärd skillnad är att tusentals av de emigrerande svenskarna inte i massor tilläts drunkna ute till havs. Även om det förekom så står andelen omkomna inte i proportion till dagens siffror.

 


 

Mellan åren 1851 och 1855 nådde utvandringen från Sverige till Amerika rekordnivåer.

Sammanlagt utvandrade 11 148 personer till Amerika under åren 1851‑1855, men det var bara början. 1880‑talet var det decennium då utvandringen kulminerade, med topp­året 1887. Då uppges 50 786 personer ha lämnat Sverige varav 46 252 bosatte sig i USA.

Totalt fram till 1910 lämnade 1 170 456 landet och majoriteten tog sig till USA, enligt tabellerna i Historisk statistik för Sverige, Del 1 (SCB). Så såg det ut fram till 1920‑talet.

I dag är andelen av befolkningen som utvandrar på helt andra nivåer och mer spridd jämfört med mitten på 1800‑talet. År 2012 utvand­rade 51 747 personer från Sverige, vilket endast var drygt en halv procent av befolkningen. Främst emigrerade vi till Norge, 7 379 personer, näst Danmark, 4 471, och Storbritannien, 3 280. Till USA sökte sig 3 111 personer (men det var före presidentvalet).

 


 

Hur är det med Sveriges arbetsmarknad och befolkningstillväxt idag? Tja, den rymmer uppenbarligen inte alla. Eller annorlunda uttryckt: vi är ovilliga att delas med oss till människor som inte befunnit sig tillräckligt länge i landet.

Det tycks förövrigt gälla alla typer av svenskar – alltså oavsett hur gammalt passet är.

Det kanske är nödvändigt. Men samvetsmässigt känns det inte så bra, tycker jag. Och, som antyds ovan, sneglar vi lite på historien kanske vi kunde finna en väg framåt. Några idéer för hur vi ska använda den enorma resurs humankapital innebär, exempelvis.

Att det rent mänskligt är det rätta att göra är, tyvärr, en annan sak.

 


 

Jag vet inte hur det gick för Robert och Felix. Fars kusin Brage (sic!) lär varit över och hälsat på någon gång under 1950-talet. Släktmyten gör gällande att de skrev hem strax efter ankomst för att få ekonomist stöd att återvända.

Farfar och hans övriga syskon ska ha svarat att om de tagit sig på egen hand dit så kunde de gott ta sig hem på samma sätt. Sedan dess har de, enligt släktkrönikan (vilket som alltid är far) inte hörts av.

Och nu ska jag börja rota i det, kanske.

Tänk om de under alla dessa år behållit sitt amerikabrev från farfar och syskonen inom glas och ram? Tänk om de alla är döda sedan länge? För att få svar måste man ställa frågor och för att komma fram måste man ju till att börja med åka.

Jag tror jag börjar med ancestery.

 


 

Källor:

Wikipedia

Populär Historia: Svenskarna i Amerika

SCB

nationella prov

Nu börjar den igen, Nationella Prov-säsongen. Jag har länge sagt att den dag det blir aktuellt i mina ämnen säger jag upp mig. Tro det? Finns det inte bättre anledningar att säga upp sig? Kanske inte.

Här är i alla händelser mitt drömvisa dramatiserande möte med nationella proven (NP) där dessa plötsligt blivit ett subjekt.

Jag: Vem är du?

NP: Jag är de nationella proven.

Jag (ängslig): Kommer du för att hämta mig?!

NP: Jag har redan länge gått vid din sida. 

Jag: Det vet jag. 

NP: Är du beredd? 

Jag: Min kropp är rädd. Inte jag själv. (NP närmar sig hotfullt) Vänta ett ögonblick!

NP: Så säger ni alla. Men jag ger inga uppskov. 

Jag: Du spelar ju på Lotto eller hur?

NP: Hur vet du det?

Jag: Äh, det vet ju alla. 

NP: Ja, jag är verkligen en ganska skicklig Lottospelare. 

Jag: Du kan ändå inte vara skickligare än jag. 

NP: Varför vill du spela Lotto med mig?

Jag: Det är min sak. 

NP: Det har du rätt i. 

Jag: Villkoret är att jag får leva så länge jag står dig emot. Vinner jag friger du mig. Kolla – du fick siffran 0!

NP: Det passar ju bäst så, inte sant?

I will never surrender. 

Mitt förslag om jag plötsligen skulle bli insatt som extravakt i provet engelsk hörförståelse är att göra en pantomimteater på ”To kill a mockingbird”. Det vore ju rätt så kul. Tänka sig magister Adophson göra gäster med gester framför en stor sal med hundratals ungdomar.

JAG DRÖMDE OM EN JÄTTESAL…

 


 

Jag ber om ursäkt. Jag vet att jag är dryg. Jättejobbig. Mr Babbel, som barnens mor emellanåt kallar mig.

Det jag seriöst funderar över är det här:

Har vi verkligen belägg för att en sådan gigantisk arbetsbörda som alla de nationella proven sammantaget innebär verkligen levererar det resultat som är avsikten med dem?

Varför finns de? För att säkerställa kunskapsnivån över hela riket? För att säkerställa likvärdigt underlag vid betygssättning? Jag är inte helt säker på svaren och vill heller inte ta reda på dessa eftersom det inte är viktigt för mig.

Så jag får väl skylla mig själv.

Inget är som väntans tider.

Nationella prov-tider.

Den administrativa personalen undanber sig att organisera det hela, lärare vill inte ha med det att göra (helst inte om det inte berör ens ämne), rättingsbördan är stor och svårlöst, andra kurser (bland annat mina) drabbas och sist men inte minst stressar de sönder eleverna.

I mina ämnen förekommer alltså inte nationella prov. Men jag berörs ändå. Hur? De snor tid av mina viktiga ämnen! Generellt verkar det som om kollegorna i matematik/fysik är mer positiva än kollegorna på språksidan.

Det är som sagt så mycket administration, stress och press på såväl elever som kollegor i samband med detta så jag undrar om resultatet verkligen står i proportion till insatsen. Det är väl egentligen allt jag säger.

Men nu är vi ålagda att genomföra dessa så det är inte mer med det. Samtidigt funderas det över varför så många lärare lämnar yrket. 38 000 enligt en rapport från Lärarförbundet. 

Någon som vill gissa på ett svarsalternativ?

Charlotte Corday

Charlotte Corday har gått till historien som den som dödade den franske revolutionsledaren Marat. Händelsen har förevigats (nåja) genom Jacques-Louis Davids målning Marats död. 

Jag brukar ibland låta eleverna analysera tavlan. Det blir alltid spännande resultat.

 


 

Målningen fick i samtiden en stark symbolisk betydelse och om David inte redan varit revolutionens konstnärliga regissör så blev han det definitivt genom denna målning.

Målningen är ett exempel på nyklassisk stil (antika ideal, stämningar och motiv) och Marat framställs inte så lite om en kristusgestalt där han ligger ny-mördad i badet, stilla och fridfull.

Marat var i 50-årsåldern när han mördades men i porträttet syns en ung atletisk kropp och av den hudsjukdom han led syns inte mycket.

Samtidigt genomsyras hela scenen av martyrens fridsamma anletsdrag. Marat skulle i den här framställningen passa lika bra som frälsaren nedtagen från korset vilandes i jungfru Marias armar som mördad i sitt badkar.

Hela kompositionen framställer förövrigt Marat som fredlig (vilket naturligtvis är fullt medvetet): gåspennan och brevet, den vita färgen på tyget i kläderna (tygen för tankarna till de plagg Jesus i de flesta avbildningar bär på korset), ansiktsdragen.

Det är en liknöjd (jag kunde inte motstå göteborgsvitsen) man som just mött sin banekvinna.

Om man tittar närmare på det blodsfläckade brevet Marat håller i sin hand ser man att det rör sig om en vädjan från mördaren, Charlotte Corday, om att få hans uppmärksamhet och hjälp.

Hon använder sig av smicker för att vinna hans förtroende och få audiens för att när mötet väl äger rum kallblodigt hugga ihjäl honom. David har skapat ett mycket politiskt laddat konstverk som förmedlar den bild som regimen (jakobinerna) önskade.

Hur mordet verkligen gick till i detalj får vi aldrig veta men Davids målning skapade i samtiden en opinion mot revolutionens motståndare och för jakobinernas sak. Den kan därför ses som en tidig propagandabild även om propaganda i olika former alltid existerat.

 

 

Förutom det uppenbara – att låta eleverna diskutera varför tavlan är ett exempel på nyklassicism – brukar jag uppmuntra dem att gå längre. Historia ska ju vara relevant för individen som lever nu, är min filosofi.

Så vem var egentligen Charlotte Corday? Varför är hon viktig för oss idag?

Känt är att hon fick viss utbildning eftersom hon stammade från en familj ur den lägre adelsklassen. Flickor fick ju annars inte utbildning så lätt.

Bland annat hade hon studerat upplysningsfilosoferna, helst Rousseau. Hon förde därefter ett kringflackande liv och engagerade sig småningom för revolutionens sak, framförallt den nya, stora, medelklassens position och rättigheter var viktiga för henne.

(Det fanns två huvudsakliga partier, eller grupperingar, inom revolutionen som var fiender: Girondisterna och Jakobinerna).

Många utanför Paris började reagera på jakobinernas brutalitet och krävde att blodbadet inom revolutionen skulle stoppas. Efter att flera girondister uteslutits ur den styrande församlingen (konventet) och arresterats 1793, begav sig Charlotte till Paris för att på plats engagera sig och stödja deras sak.

Som huvudfiende såg hon tidningsmannen och revolutionsledaren Jean Paul Marat som bekämpade girondisterna, bland annat genom artiklar i sin tidning. Hon skrev flera brev i vilka hon bad om ett möte och som skäl angav hon att hon ville ange girondister som planerade att göra revolt.

Till sist beviljades Corday ett möte med Marat som satt i sitt badkar (eftersom han led av en hudsjukdom tog han ofta medicinska bad, vilket dock inte hindrade honom att ta emot besök).

Medan Marat skrev ner namnen på de girondister hon angav tog hon fram en insmugglad kniv och högg honom i bröstet. Han dog omedelbart. Själv gjorde hon inget för att komma undan och hon greps direkt.

Under rättegången uppgav hon att hon handlat helt på egen hand och myntade en fras som blivit välkänd: jag dödade en man för att rädda 100 000.

På kvällen fyra dagar efter att hon dödat Marat giljotinerades hon, liksom alla andra som anklagades för att vara revolutionens fiender, förövrigt tio dagar före sin 25:e födelsedag.

I avdelningen morbida fakta kan följande anföras: i samma ögonblick som hennes huvud ramlade ner tog bödelns assistent, en viss Francois Legros, upp det och förevisade det åskådarna varpå han slog det våldsamt i ansiktet.

Publiken ansåg att detta var att gå för långt – till och med under rådande omständigheter. Myten gör gällande att ansiktet rodnade, vilket det naturligtvis inte finns några belägg för. För att lugna publiken så fängslades mannen i tre månader för sin brist på ”giljotinetikett”.

Skarprättaren som hade en så olämplig assistent hette Henri-Clément Sanson utgav sina memoarer 1862 (eller åtminstone publicerades de då – det verkar en aning sent om han var bödel 1793) i vilka han skildrar (och här har vi kanske förklaringen till att det dröjde innan publiceringen) Charlotte Corday som en vacker (vad nu det har med saken att göra) och tankfull ung kvinna vars lugn och självkontroll ingav respekt.

 


 

Förutom dessa frågor brukar jag be eleverna fundera över varför/om det är viktigt att känna till Marat, Corday och David.

Den enes frihetshjälte är den andres terrorist, heter det ju. Charlotte Corday ville försöka stoppa det blodbad som franska revolutionen innebar, dock blev hennes handling istället upptakten till det skräckvälde som bröt ut.

För girondisterna blev Charlotte en hjälte, medan Marat dyrkades som ett helgon av jakobinerna. Bilden behöver som vanligt problematiseras.

Sedan kan man ju alltid slänga fram den etiska frågan huruvida det är rätt att döda en människa för att rädda 100 000 andra. För egen del tycker jag inte det men det finns som bekant gott om demokrater som förespråkar tortyr.

Nu kommer det i och för sig inte an på mig som lärare att förmedla mina egna åsikter. Kanske kan jag nöja mig med att försöka peka ut en riktning och uppmuntra självförtroendet som får individen att våga börja gå.


 

Relaterade blogginlägg:

Albert Pierrepoint 

God of the gaps…

…är en term tänkt att förklara luckor i vetenskapen med religiösa alternativ. Det vi inte vet är alltså lika med Gud. Ur ett filosofiskt perspektiv kan man kanske se benämningen som ett försök till svar på teodicéproblemet.

Utifrån sett är det lätt att tycka att förklaringen är att göra det lite väl lätt för sig – och den har inte stått oemotsagd.

Dietrich Bonhoeffer, exempelvis, var tysk präst och motståndare till nazismen under andra världskriget. Han dödades av nazisterna och formulerade i sin bok Ett liv i gemenskap citatet Vi ska finna gud i det vi vet, inte i det vi inte vet.

Bonhoeffer använde religionen för att bekämpa ondskan. Mönstrar vi ut de svaga går gemenskapen förlorad är en annan del av innehållet i boken.

Jihad betyder heligt krig. Genast dyker måhända bilden av skäggiga militanta jihadister upp på näthinnan. Men en inte ovanlig muslimsk tolkning av begreppet innebär att det i själva verket är individens, den enskilde muslimens, kamp mot tillvarons alla dåligheter och frestelser som avses.

Kanske passar Anonyma Alkoholisters bön som jämförelse i synen på vad det gudomliga kan innebära i sammanhanget:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Vad gott tjänar oss religion, invänder kanske någon. Nå, den frågan är allt för stor och komplicerad för en blogg (ens av denna magnitud – av de sju dödssynderna är det nog högmod, och någon enstaka gång frosseri, jag oftast gör mig skyldig till är jag rädd. Jag skämtade förvisso – men ändå).

Vad händer efter döden? Hur stort är universum? Vad innebär det att inte existera?

Den mänskliga hjärnan kan nog inte, rent filosofiskt, greppa begreppet ingenting. Därför finns religion, kanske. För att överbrygga de svarta hål vetenskapen på ett tillfredsställande sätt ännu inte hunnit förklara.

God of black gaps.

Annars kan ju ett alternativ, eller komplement, till religion och vetenskap vara demokrati. Demokrati bygger på vårt deltagande. Kanske är det så att vårt engagemang där sådant saknas gör oss gudomliga. Eller som Walt Whitman uttrycker det:

To be indeed a God!

För att konkretisera: det har väl inte undgått någon att värnplikten ska återinföras. Debatten har böljat fram och åter. En del röster har höjts till förmån för att bredda den värnpliktiges uppgifter.

Det tycker jag är en god idé. Det finns så mycket begåvade människor, och även andra, vars erfarenheter borde komma till ättre nytta. Så jag säger att istället för att tycka till på Facebook eller på andra ställen – låt alla tjänstgöra ett år som lokalpolitiker.

Någon gång under sitt liv förväntas varje medborgare göra en insats för demokratin, helt enkelt.

Fast det går ju inte. Vi kan inte tvinga fram engagemang.

Alltså säger jag så här: istället för att sitta vid datorn och prata rakt ut i luften uppmanas du att ta plats i en politisk nämnd, gå på partimöten, spendera en mandatperiod i kommunfullmäktige eller landstingsfullmäktige.

Kort sagt – gör något. Det inte bara den sannskyldige demokratens moraliska skyldighet – det är och så en annan definition av det mänskliga. Det är engagemanget om gör oss mänskliga och det är det mänskliga som gör oss gudomliga.

Avslutningen på denna pseudofilosofi blir en hemmasnickrad parafrasering av AA:s bön:

Människa, acceptera att du kan förändra, se din kraft att vilja det och inse att du ständigt bör försöka. 


 

Relaterade blogginlägg

Fermis paradox

Värnplikten

 


 

Källor:

Dietrich Bonhoeffer Ett liv i gemenskap

Jan Hjärpe – professor em i islamologi

Ovinster i välfärden

Jag har ganska länge engagerat mig hårt i frågan om vinster i välfärden. Varför? Antagligen för att jag äntligen tyckte mig ha hittat en fråga där ideologierna för en gångs skull var tydliga.

Och för att jag älskar frihet. Det kan låta banalt, men så är det. För att ge en bakgrund får den som vill gärna läsa:

Mattis fråga

Brevet till statsministern

Trumpifiering

Okej, vi går vidare. Jag har kämpat hårt för det som jag ser som en ohederlig debatt. Jag har lyssnat på vettiga människors vettiga argument och ovettiga människors ovettiga argument. Och vice versa.

Så i natt insåg jag det: jag är fel ute.

Inte i själva sakfrågan för i den går det inte att ha fel. Nej, den handlar mer om vilken vision man har för samhället. De båda sidorna kommer inte att lyckas övertyga varandra och jag kan bara hoppas att mina barn får gå kvar i sin skola.

Varför har jag till synes plötsligt kommit till denna insikt? För jag har alltså inte ändrat uppfattning i sakfrågan – jag bara släpper den. Jo: den vrider nämligen fokus åt fel håll.

En viktig orsak till att jag åter engagerade mig i politiken är att jag inte med gott samvete kunde stå och se på när världen, samhället, vrider sig mot det otänkbara. I det avseendet är vinster i välfärden en icke-fråga.

Flera partier har börjat darra ordentligt på manschetten när det gäller samarbete med SD. Det står och väger, just nu. Det finns prognoser som säger att partiet kommer att fortsätta att växa.

Men säker kan man ju aldrig vara.

Just nu finns det ingen majoritet i riksdagen för ett vinsttak bland annat eftersom SD är emot. Alltså kommer förslaget inte att bli verklighet utan snarare att bli en valfråga. (Det förefaller lite konstigt att SD är emot vinsttak eftersom partiet är såväl konservativt som populistiskt och borde i den här frågan se en gyllene möjlighet).

Men fan vet hur SD resonerar.

Efter valet säger de flesta förståsigpåre att det inte kommer att vara någon större skillnad i det parlamentariska läget. Om SD är ännu större kommer de sannolikt att komma ännu längre i sin normaliseringsprocess.

I det avseendet är frågan om vinsttak i välfärden alltså en icke-fråga, en petitess. Jag ser hellre att mina meningsmotståndare på vänstersidan får igenom nästan all sin politik ( i det här fallet vinsttak i välfärden) än att jag lever i ett land där SD har inflytande.

Inflytande har de redan, och mer kommer de kanske att få.

Jag inser därför att frågan är helt fel för mig att driva, även om jag alltså väl vet vad jag tycker i saken. Mitt engagemang inför ödesvalet 2018 måste istället fokusera på att i varje aspekt, i varje avseende och i varje ögonblick stå upp emot SD och dess sexistiska, homofobiska, rasistiska intolerans.

Och till alla er begåvningar därute, alla ni kollegor, vänner och bekanta som resonerar så klokt i så många avseenden: Jag tycker ni har en moralisk skyldighet att engagera er politiskt och inte nöja er med att debattera på nätet.

Annars går det som det går i den riktiga världen.

Och apropå har jag stängt av kommentarsmöjligheterna här på bloggen. Det är för mycket att moderera. Helst från vänsterns och SD:s undervegetation. Man kan ju tycka att de borde följa sin partiledarens exempel och blocka mig.

Hursomhelst: vill någon diskutera går det att göra via sociala medier eller i verkligheten. Och vill någon följa med på ett politiskt möte? Hör av er så tar jag med er till centerpartiet!