Karelin, Johansson och Ohlin (David och Goliat)

Jag är ingen vän av matchotyper. Och jag bryr mig inte särdeles mycket om brottning.

Men som sprungen ur 1970- och 80-talen och uppvuxen med den sovjetiska idrottsmystiken vill jag ändå, så att säga, slå ett slag för den ryske brottaren Alexander Karelin.

Han måste vara en av den moderna idrottshistoriens mest framgångsrika utövare. Åtminstone anses han vara världens bästa brottare genom alla tider.

Karelin förlorade under sin karriär inte en enda match förutom den sista då han skadedrabbad föll i OS-finalen i Sidney 2000. Han tog 9 guldmedaljer i VM, 12 i EM och 3 i OS.

Idag är han tydligen politiker. Som politiker i Putin-land kan man kanske också ha nytta av att väga 127 kilo och vara 191 cm lång.

Karelin omgärdas av många berättelser och myter . En beskriver ett tillfälle när han ville hjälpa några vänner att flytta då han bar ett kylskåp på modiga 100 kg, och som normalt krävt flera normalstarka människor att bära, på ena axeln upp för flera trappor.

Skröna eller inte.

Svenske Tomas Johansson var även han en framgångsrik och skicklig brottare. Problemet var bara att han var aktiv samtidigt som Karelin. Johansson tog bara en poäng mot Karelin under hela sin karriär och de möttes många gånger. Johansson har blivit känd som den som gick flest matcher mot Karelin och därigenom uppnått en sorts kultstatus han med.

Karelin själv utsåg förövrigt Johansson till sin farligaste motståndare. Humor eller bara fakta?

Själv kommer jag aldrig att glömma Tomas Johanssons blick när han brottades mot Karelin. Men ändå. Johansson är värd att minnas av flera skäl. Det gjordes ett fint porträtt av honom i Mästarnas mästare. 

Lite på samma sätt som jag ser på Tomas Johansson och hans relation till Karelin ser jag på den gamle folkpartiledaren Bertil Ohlin.

Istället för att fira en internationell akademisk karriär som professor i nationalekonomi stannade han hemma i Sverige och blev den samlade oppositionens ledargestalt mot det socialdemokratiska maktmonopolet.

Det är viktigt, märker vi inte minst idag, med en fungerande opposition i en demokrati. Den rollen fyllde Ohlin.

Han kunde blivit statsminister. Han borde blivit det om valsystemet sett ut som det gör idag och om han inte blivit orättvist misskrediterad av socialdemokraterna – något jag ämnar återkomma till.

Bertil Ohlin

Kythira

Hej SD. Jag har varit utomlands. Det är ett ställe som ligger utanför Sverige så det gillar inte ni. Men nu är jag hemma igen!

Bortom de turistiska allfarvägarna i den Grekiska övärlden ligger ön Kythira, omsjungen av Ulf Peder Olrog och känd för sin olivolja. Den senare håller, även med grekiska mått mätt, hög kvalitet.

Vår lilla by på Kythera
Vår lilla by på Kythira

MDP-sångaren och kommissarien vid Falupolisen, Rehnstam, har nu och då rekommenderat ön för besök samt försett mig med en svensk olivoljetillverkares finfina produkt.

Mot den bakgrunden var det kanske inte så märkligt att det var just hit min första resa till Grekland skulle gå.

Kythira har en intressant historia. Det mesta handlar föga förvånande om havet på olika sätt. Efter andra världskriget kom merparten av öns befolkning att utvandra till Australien – i stort sett varenda en av öns innevånare har idag släktingar där.

Ättlingar återvänder varje år till Kythira för att fira semester och för att finna sina rötter. Man kan fortfarande se övergivna hus på ön som en påminnelse om massutvandringen.

Annars är det väl fiske, lite turism och oliver som sysselsätter befolkningen idag.

Den gamle och havet
Den gamle och havet

Hettan var tryckande när den äppelkindade familjen rågblond klev av flygplanet direkt ner på landningsbanan tillsammans med ett 20-tal greker. Inne i den lilla ankomsthallen stegade omedelbart en stort leende taxichaufför fram till oss med orden Welcome mr Adolphson!

Senare på väg mot hotellet viskade jag (rätt idiotiskt med tanke på att mannen inte kunde ett ord svenska) en fråga till den Änglaljuva. Jag var lite orolig över hur han kunde veta att det var vi som var vi bara så där.

Hon gav mig ett irriterat ögonkast (av den typ hon brukar när jag inte når min fulla potential) och svarade att jag gissar att det var vårt tysk-klingande efternamn som avslöjade oss. 

Barbar sägs förövrigt betyda en som inte talar grekiska. 

Taxichauffören, Mr Vladis, körde oss till en massa platser vi inte hittade, eller vågade köra själva, till. Alltså i stort sett överallt. Man ska alltid göra sig till vän med bartenders, taxichaufförer, tamburmajorer och städpersonal på resor.

Då kommer man lättare och billigare bortom de krattade manegerna.

Hon som ärvt mitt badintresse
Hon som ärvt mitt badintresse

Varenda gång jag reser, oavsett hur långt, slås jag av briljansen i scenen Royale with cheese från filmen Pulp fiction. Både vad gäller driften med produktplacering i film och eftersom scenen på ett härligt sätt framhäver de faktiska små skillnader som finns mellan platser.

Exempel 1: Osthyveln. I många länder i Europa, och annorstädes på planeten, konsumeras ansenliga mängder ost. Men någon osthyvel, denna förträffliga lilla tingest, står inte att uppbringa inom det aktuella landets gränser.

Exempel 2: Brödrosten. Vid frukostbuffén funderade jag varje morgon över varför man, istället för en vanlig brödrost, bygger ett stort plåtskåp på en halvmeter i diameter och förser det med ett rullande band på vilket man låter en brödskiva passera äver glödande dioder.

Exempel 3: Macken. Man förväntar sig inte att finna en kedjerökande person bakom kassan på bensinstationen. Man förväntar sig inte heller att få assistans vid själva tankningen. Det har vi väl inte fått sedan 1960-talet här hemma. Trevligt.

Hon som inte gjort det
Hon som inte ärvt mitt badintresse.

Självfallet drabbades delar av familjen av magsjuka.

Jag fick ta nattpasset den första natten och begav mig till nattportiern för att försöka få tag på kokat vatten. Vederbörande blev irriterad över avbrottet från sina cigaretter och upplyste mig surt om att this is not Africa – hotellet hade faktiskt en vattenkokare för nödsituationer!

Min sarkastiska underton i svaret impressive undgick mannen och vi kom framöver rätt bra överens eftersom det blev ytterligare ett par avbrott i rökandet för honom under natten.

På hotellets stora altan, med milsvid utsikt över Medelhavet, delade vi till sist en drink (han tyckte jag såg ut att behöva en) och studerade under tystnad (språkförbistring) soluppgången.

Motgång som övergår i sin motsats, så som de ofta plägar.

Efter en halvtimmes orolig sömn, efter en vaknatt som mest handlade om att undanskaffa resultatet av långa timmars eruptioner till övriga familjens nytt och nöje, väcks jag av att någon petar på mig.

Dotter 1, den friska, har sovit gott, vaknat, satt på sig badkläder och simglasögon. Nu står hon bredvid min säng, entusiastiskt leende och med tindrande ögon föreslår hon ett morgonbad.

Det är i ögonblick som dessa man helt lägger bort sin totala fysiska skröplighet. Det är vid dessa tillfällen man finner föräldraskapets grundläggande skyldigheter och lycka. Det klart vi badade.

Souvlaki, tzatziki…får till sist Dotter 2 att tårögd längta efter falukorv.

I hotellets lobby lyckas de små ljuslockiga kosmopoliterna få personalen att sätta på Greklands variant på barnkanalen. Varje morgon. Ingen språkförbistring där inte.

Försöker lära mina elever om Peloponnesos  där i bakgrunden
Försöker lära mina elever om Peloponnesos där i bakgrunden med samma begränsade framgång som vanligt.

Till sist går mina tankar till den lille servitören på strandcaféet, han med kassa-apparaten på magen. Han som så fort någon tjänst utförts slog ut ett litet kvitto vilket han snabbt och elegant placerade hos aktuell gäst. Till sist hade man en hög kvitton att göra upp med innan man gick för dagen.

Som livet i miniatyr. Vi slår alla ut små kvitton som bevis för tjänster vi utför.

There ain´t no such ting as a free lunch.

Det är skönt med semester. Och det skönaste med denna resa var att vi på 10 dagar endast träffade en enda svensk.

Här var det nämligen bara greker, och en och annan australiensare med grekiska rötter, som turistade. Detta gjorde upplevelsen väldigt genuin. Jag gillar inte massturism och rysch-pysch.

Av en slump sprang vi på öns ende svenske oljetillverkare på en lokal marknad i byn Potamos. Han bjöd mina flickor på var sin bakelse. Vi talades vid ett tag. Sedan, med en uppmaning att hälsa kommissarie Rehnstam (vilket härmed får betraktat som utfört), skildes vi åt. Han skulle till apoteket, sa han.

Det finns inget bättre och skönare i livet än att låta bli att tänka. Skulle man kunna säga, om man, som jag, gillar att bygga luftslott. Verkliga som overkliga.

Kythiras sydspets
Kythiras sydspets

Vladislav Brunis

Vladislav Brunis

För att inledningen till denna blogpost ska bli det minsta begriplig rekommenderar jag i all ödmjukhet att läsa berättelsen om nallen Joel först.

När vi anlände lägerplatsen för årets fjällvandring i Skäckerfjällen stod Dotter 2:s nya nallebjörn och väntade på henne. Fjälltrollet Plupp hade kommit med den förrymde nallen Joels kusin vilken hade fått nog av vildmark och nu istället ville bo hos henne.

Allt var bra med Joel, berättade Plupp vidare.

Björnen döptes omedelbart till Brunis. Mitt försök att skapa en air av mytisk östeuropeisk frihetshjälte genom tillnamnet Vladislav Brunis avvisades bestämt.

Men låt oss ta det från början. På nyårsafton bestämdes att det skulle genomföras en kompis-fjällvandring. Eftersom den Änglaljuva känner såväl sporten som Jämtland, och några av de som skulle med aldrig tidigare fjällvandrat, fick hon uppdraget att arrangera trippen.

Skäckerfjällen 070
Vattenpåfylling inifrån ett vattenfall

Hon var inledningsvis lite tveksam. Dels eftersom man gärna upplever fjäll i stillhet och vi nu skulle bli 18 personer. Vidare tvekan fanns eftersom hon också har tidigare erfarenheter av hur människor reagerar under en vecka i hällregn och 2 plusgrader.

Skäckerfjällen 079
Dotter 2. En naturbegåvning i fjällmiljö.

Men eftersom det var människor vi känner väl, människor med ett överdåd av gott humör och god naturvana, det handlade om och eftersom vi hade hade klarblå himmel och 30 grader varmt under hela vistelsen  (precis som Den Änglaljuvas senaste besök i Skäckerfjällen 1982 förövrigt) fanns inget att oroa sig för.

Vi hade det, som vanligt, hur bra som helst. Skäckerfjällen, även kallat Lilla Sarek, är relativt okända fjäll. Och fantastiska att upptäcka.

Skäckerfjällen 089
Vattenpåfyllning så nära källan man kommer

Man har sina rutiner. Varje morgon brister jag, till familjens oerhörda glädje, ut i den här. Sedan kan man, om man vill driva alla omkring sig till vansinne, fortsätta med den här. Och fjällen har inspirerat till fler stora verk.

Skäckerfjällen 033
Bad på 1000 m öh

Sen är det är ju det här med sveda och verk som många oroar sig för när det kommer till fjällvandring. Visst, det låter underbart. Men hur är det med myggen? oroar sig den potentielle vandraren ofta.

När det blir hett i fjällen är det inte direkt mygg man stör sig på utan bromsar. Enligt den gamla lagstiftningen kring sveda och verk kan man begära ersättning för detta under förutsättning att det är av övergående karaktär.

Så nu ska jag ringa Försäkringskassan. Skämt åsido, det går bra. Man hänger på sig och barnen ett myggnät, bara.

Skäckerfjällen 058
Anjeskutans topp

Barnen tycker om att höra sagorna om Grycksbohäxan och busschauffören Macahan. Dessa sagohjältars äventyr, karaktärerna är förövrigt löst baserade på verkliga faluprofiler, får i sovsäcken avsluta en händelserik dag på fjället.

Skäckerfjällen 090
Baslägret

I år provade jag för första gången basläger-modellen. Det har sina fördelar. Exempelvis att man slipper packa upp och ner varje dygn. Nackdelen är att man gärna vill uppleva nya platser att övernatta på.

Härligt är också att lägga av sig klockan och enbart gå på ljuset för sin dygnsrytm. Man lägger sig ofta mellan 21-22 och går upp mellan 7-8. Scouten Thuresson tillverkade ett solur åt oss. Dessutom fick vi middagsunderhållning av hela familjen Thuresson, också ett plus att vara många.

Skäckerfjällen 004

Men att åka på regelrätt badsemester i fjällen är rätt ovanligt ska i sanningens namn framhållas. Att gräva ner smöret i snö för att det inte ska förstöras är ett omvänt problem, liksom.

Sedan har vi ju hon som gav mig fjällen. Där är hon i sitt rätta element. Hon säger inte mycket, hon upplever. Njuter.

Det ät lustigt det där med gener. Hon fick fjällen med modersmjölken. I dag går Dotter 1 runt och snackar med alla och söker kontakt. Dotter 2 sitter still och njuter av sin nyponsoppa, tittar på fjället och njuter av naturen.

Du som känner familjen A. Do the math.

Skäckerfjällen 081
Den Änglaljuva på Anjaskutans topp.

Det bästa är ändå att se alla släppa allt vardagligt för att istället bli ursprunglig. Inga irriterande människor eller vardagsbekymmer finns med i ryggsäcken. Barnen blir inte rastlösa och vill spela/se på film på samma sätt som hemma.

Man bara är.

Sedan, med själen och sinnet fyllt av fjällets vidder och ro, kan man tryggt återvända till vardagslivet och möta dess tråk och tvång med ett leende på läpparna.

Skäckerfjällen 085
Skäckerfjällen

Jesus brorsa

Vill man veta något utöver det som står i bibeln om Jesus finns några antika historiker att tillgå, som den judiske Josefos, samt (de så kallade) kyrkofäderna i Rom.

Man behöver inte tro på allt dravel Dan Brown skriver. Hans böcker är, precis som Bibeln, berättelser och inte nödvändigtvis att betrakta som sanning.

En profet blir ringaktad i sin hemstad och bland sina släktingar, lär Jesus ha yttrat. Det låter ju lite småbittert, det gör det. Han kanske var deppig eftersom vare sig folket i Nasaret eller hans familj inledningsvis gillade hans verksamhet. De tyckte han var extrem.

Evangelisten Markus berättar att i början av Jesus verksamhet, när han just hade börjat samla lärjungar och framträda offentligt, hävdade Jesus familj helt enkelt att han hade blivit galen och tog därför avstånd från honom.

Det antika samhällets syn på vare sig kvinnor eller psykisk sjukdom var inte helt human.

En som inte distanserade sig var Johannes Döparen, en avlägsen släkting till Jesus på hans mammas sida. Kanske uppstod någon sorts kollegial gemenskap mellan de två eftersom Johannes vid tidpunkten var en vida känd predikant till skillnad från Jesus som var ny på scenen.

Herodes, judisk kung (lydkung under Rom) över regionen, fru Salome var så irriterad på Johannes att hon enligt traditionen ville ha hans huvud på ett fat. Fräscht.

Jag blev i min ungdom lite nyfiken. Vem var Jesus, egentligen? Gud son? Och vad ligger i så fall i det begreppet?

Denna fundering var faktiskt anledningen att jag överhuvudtaget började studera teologi vid universitetet en gång i tiden. Det som var tänkt som en snabb översiktskurs resulterade i 1,5 års heltidsstudier.

Mina föräldrar var lite oroade och tyckte att jag inte behövde överdriva så, hela tiden. Men det är som lektor Paulsrud säger, mannen som doktorerat på svampar, schysst att få nörda in på ett intresse ett par år. Det tillåts man inte lika ofta nuförtiden.

Kanske var Jesus en helt vanlig kille som inte stod ut med sin familjs och hembygds undfallenhet mot vare sig den romerska ockupationsmakten eller det antika judiska starkt segregerade samhället. Och så bestämde han sig för att göra något åt saken.

Jesus kanske inte var guds son i något annat hänseende än att han såg sig tvungen att reagera mot det han uppfattade som djupa orättvisor. Ungefär som Nelson Mandela och Martin Luther King, med flera, gjort under 1900-talet.

Jesus far, snickaren Josef, dog sannolikt innan Jesus inledde sin verksamhet som predikant för han finns inte omnämnd över huvud taget efter tillfället då Jesus som 12-åring besökte templet i Jerusalem.

Jesus fick (enligt evangelisten Matteus) minst sju syskon – fyra bröder och åtminstone tre systrar. Vad systrarna hade för inställning till hans verksamhet framgår ingenstans men hans bröder trodde då rakt inte på att han var den utlovade Messias, inte.

Kom igen, brorsan. Sluta snacka skit och hämta hit tvingen därborta. 

Det är inte alltid så lätt med syskon. Kanske tyckte de att Jesus inte behövde överdriva så, hela tiden. Men efter det att Jesus avrättats av den romerska ockupationsmakten anklagad för att ha utgett sig för att vara judarnas kung kom familjens inställning att förändras.

Några dagar efter avrättningen fick de höra av Jesus lärjungar att när dessa besökt gravgrottan så hade de funnit den öppen och tom. Men inte bara det. Jesus hade plötsligt dykt upp och pratat och ätit tillsammans med dem!

Och en av dem som träffat Jesus var en av hans bröder: Jakob. Alltså måste det vara sant att han återuppstått från de döda.

Den vanligaste icke religiösa teorin är att vakterna som bevakade graven mutades så att familjen under natten kunde hämta kroppen och begrava den i en egen, mer privat, grotta. Med tanke på vad Jesus varit med om innan han korsfästes får man väl anse detta som en rätt förståelig handling av familjen.

Huruvida Jesus faktiskt återuppstod efter sin död går inte att förklara eller bekräfta med annat än religiösa argument.

Efter avrättningen och den eventuella uppståndelsen anslöt sig både mamma Maria och resten av Jesus bröder till skaran av lärjungar. Det innebär att de med största säkerhet träffade honom, om han nu verkligen återvänt, flera gånger då han under närmare en och en halv månad fortsatte att undervisa om det kommande Gudsriket.

Brorsan Jakob, som fick tillnamnet den rättfärdige på grund av sin stränga lydnad mot Guds lag och Jesus lära, valdes till ledare för den första gruppen kristna (sekten kallades för nasaréer och var i allt väsentligt praktiserande judar utom i ett avseende: de betraktade Jesus som Messias) i Jerusalem sedan ledaren och lärjungen Petrus flytt från staden.

(Jesus är namnet på den historiske personen. Kristus är en latinisering av det grekiska ordet Christos vilket betyder den som är smord till kung, alltså till judarnas kung vilket är en gammal judisk sedvänja, men är också det religiösa tillnamnet på frälsaren i översättning från hebreiskans Mesiah).

Petrus grundade enligt traditionen kyrkan i Rom och blev den förste påven. Ovanpå hans grav ligger Vatikanens centrum Peterskyrkan i dag. Där är drottning Kristina begravd.

Jakob, å sin sida, stannade i Jerusalem och ledde där ett av de första kända mötena då det diskuterades om nasaréerna skulle vara att betrakta som judar och i så fall följa den judiska lagen.

Det gick inte så bra för honom heller. Jakob dödades precis som sin bror (omkring år 65) anklagad för att ha överträtt den judiska lagen. Ett av hans brev finns bevarat och ingår i Nya testamentets skrifter.

Lika känd som sin bror blev inte Jakob. I min knepiga hjärna poppar en jämförelse mellan Michael Jackson och hans bröder fram.

Jakob efterträddes som ledare för Jerusalemförsamlingen av två andra släktingar, först en kusin vid namn Simon och 40 år senare, sedan också Simon förråtts, gripits, torterats och avrättats (känner vi igen mönstret?) under de förföljelser som beordrades av den romerske kejsaren Domitianus, av ytterligare en vid namn Justus.

Det var som inte lätt att balansera mellan å ena sidan den judiska traditionen och å andra sidan de romerska myndigheterna, tycks det.

En annan av Jesus bröder, Judas (Judas, Josef och Jesus var vanliga namn vid den här tiden), var också aktiv inom den nya sekten. Om honom vet vi inte mycket mer än att han var gift och hade barn. Även ett brev från honom bevarades av den kristna församlingen och kom att ingå i Nya testamentet.

Några säkra uppgifter om vad som hände med mamma Maria finns inte, vare sig i bibeln eller hos några andra tillförlitliga historiska källor. Välkänd är berättelsen om att Jesus strax före sin död på korset bad sin favorit-lärjunge Johannes ta hand om henne.

Vi vet inte om Johannes lydde Jesus önskan. Men om han gjorde det är en teori att hon följde med honom till staden Efesos i dagens Turkiet där han under flera år var församlingsföreståndare. Enligt traditionen dog hon omkring år 50 och begravdes antingen i Efesos eller Jerusalem.

Bland de sista av Jesus släktingar som vi vet något om finns några barnbarn till Jesus bror Judas. De anklagades för uppror mot kejsar Domitianus därför att de vägrat svära kejsaren trohet då de höll hårt på sin judiska identitet.

Historikern Eusebius berättar att kejsaren slog fast att de var fullständigt harmlösa människor som förtjänade sitt livsuppehälle med sina händers arbete, och därför försatte han dem på fri fot. De levde ända till kejsar Trajanus tid (98-117).

En slutsats man kan dra av det domslutet är att Jesus släktingar fortfarande vid tidpunkten tillhörde någon form av känd politisk överklass eftersom kejsaren själv avgjorde målet.

Den siste kände ättlingen till Jesus, förövrigt även den siste judiske församlingsföreståndaren i Jerusalem, var Judas Kyriakos som levde åtminstone kring år 148-149. Sedan styrdes staden av romare, assyrier, kristna och muslimer.

Judisk självständighet nådde Israel igen 1948.

Lite lättsammare läsning för den som är intresserad är den här artikeln, och den här, eller varför inte en djupdykning i den här boken?

Sedan finns det ju en massa försök att återskapa Jesus verkliga ansikte. Nedan ses ett försök.

För egen del läser jag gärna berättelserna om Jesus på samma sätt som jag gillar att läsa om många andra existerande, historiska eller fiktiva personer: Ivanhoe, Tarzan, Moder Teresa, Nelson Mandela, Robin Hood, Gandalf, Fogelstakvinnorna, Rosa Parks, Svarta Nejlikan, Jussi eller Raoul Wallenberg för att nämna några.

Ut med packet

Jag har iakttagit hur många de senaste åren, ofta rätt så framgångsrikt sett ur en intellektuell synvinkel, försökt bemöta Sverigedemokraterna genom argumentation baserad på kunskap om faktiska förhållanden kring invandring, ironi och humor eller genom solidaritet och humanism.

Inget fungerar. Det rinner av dem och deras väljare som vatten på en gås. Så här kan vi inte fortsätta. Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad, som det heter.

Vi måste göra något.

Och nu, efter att ha lyssnat på Åkessons fruktansvärda tal i Almedalen, känner jag att vi definitivt passerat anständighetens gräns. Alltså behöver inte jag heller känna mig bunden av detta allmängiltiga moraliska stopp.

Ska vi basera det politiska klimatet på intolerans och illvilja så låt gå. Men dörren svänger alltså åt två håll.

Sverigedemokrater!

Jag förvägrar er härmed grundläggande demokratiska rättigheter i mitt land!

Ska pensionärer, som slitit och släpat i hela sitt liv och byggt upp Sverige, få sämre vård och omsorg därför att samhällets resurser måste läggas på att upprätthålla parasiterande sverigedemokraters demokratiska rättigheter?

Jag säger nej!

Ska människor som flytt från krig och övergrepp, människor som kommer med erfarenheter och kunskaper och som kan göra mitt vackra Sverige ännu bättre, förvägras rätten att, eller själva på grund av er inte vilja, komma hit?

Jag säger nej!

Jag förbjuder er också rätten att tala eller skriva offentligt. Jag vill dra in läkarvård och utbildning för er. För ni är inga riktiga svenskar. Människor är ni enbart till det yttre. Till det inre, det verkligt viktiga, räknar jag er som främlingar hos mänskligheten och som ett hot.

Jag vill skärpa polisens möjligheter att kontrollera ID för att på så vis lättare lokalisera er, häkta er, för att sedan utvisa er.

Vart ni tar vägen kvittar lika. Syrien, Egypten eller Guantanamo. Eller kanske till månen. Enkel resa. Hej då, so long, auf wiedersehen.

Varför då, kanske ni undrar? Eller ni kanske tror att jag skämtar? Nej då. Jag är gravallvarlig. Ni förstår: jag vill inte ha sådana som er i mitt vackra Sverige. Ni tar hit ert hat, er in-humanism och ert vanhedrande av stolta svenska traditioner. Det är en skam, en fläck på Sveriges banér att ni tillåts medborgarskap.

Ni är likgiltiga för människor. Och nu har det smittat av sig. Det är en risk man tar när man sprider ett budskap som ert. Jag känner på samma sätt för er som ni känner för invandrare. Det är väl inte så svårt för er att kunna relatera till den känslan?

Jag vill inte att ni fortsättningsvis smittar ner mitt fina land med er skeva syn på människor från andra länder, homosexuella, kvinnor eller kriminalitet.

Så det är bara att packa väskan.

Till månen med er.

Nu.

Nu skrattar ni Sverigedemokrater måhända.

Kanske viftar ni lite lojt med järnrören, så att säga, och sippar avslappnat på en ljummen starköl i sommarvärmen. Föreställ er för ett ögonblick att jag förestod Sveriges största parti och sa detta.

Går det att leva sig in i, tro? Inte? Det är väl det där med empatin som spökar, en egenskap ni helt enkelt inte förmår relatera till.

Nu är allt jag skriver ovan en omöjlighet eftersom jag inte tror på våld, hat och intolerans.

Min ambition är dock att få inflytande för att kunna bemöta er och all smörja ni smetar ner vårt fantastiska land med.

Hela tiden. Jämt.

Svaret på problem förknippade med integrering och invandring är inte stängda gränser, kollektivism och rasism. Svaret på att vilja ha en fri och individuell livsstil är inte homofobi eller kvinnoförakt.

Var helst ni för fram dessa mörka tankar ska jag vara där och möta er.

Hela tiden. Jämt.

Utom på månen. Där får ni vara ifred tillsvidare.

Nebukadnessar

Egentligen är det inte så synd om kungen, inte. Och egentligen är det inte så synd om Sverige som har en (medioker) monarki. Frågan jag ställer mig är vad monarken gör med sitt ämbete.

Jag menar, det kunde ju varit värre. För oss, här, idag, alltså.

Ta Nebukadnessar II, exempelvis. Denne (jag kommer just nu inte på någon bättre nationalitet) mesopotamiske kung levde ca 630 f.Kr – 562 f.Kr. Hans namn betyder ungefär skydda mina gränser/mitt rike.

Därför passade namnet också rätt bra in på Morfeus (drömmens gud i grekisk mytologi) skepp i filmen The Matrix. Därför passar måhända namnet också in i SD:s egen drömvärld.

Nebukadnessar regerade i ett land som sträckte sig från Eufrat till Nilen. Det du, Carl XVI Gustaf. Men vad blir vår monark ihågkommen för, tro?

Nebukadnessar byggde om och utvidgade Babylon med palats, tempel och ringmurar. Ett av världens sju underverk, Babylons hängande trädgårdar, byggdes enligt legenden vid den här tiden, förmodligen av Nebukadnessar som present till hans hustru (Wikipedia).

Nebukadnessar är även känd för den berömda blå Istarporten, som han lät bygga i Babylon men som idag finns att beskåda i restaurerad form på Pergamonmuseet i Berlin. Hur nu det är möjligt. (Egentligen är det ju inte så konstigt men detta faller utanför denna bloggpost).

Förutom krig med perser och egyptier så erövrade Nebukadnessar Jerusalem 597 f.Kr. och förstörde staden nästan helt nio år senare. Efter att hela den judiska staten förintats förde han en stor del av befolkningen till den babyloniska fångenskapen.

Det är väl för detta han är mest känd.

Enligt den hebreiska traditionen tillfångatog han profeten Daniel och försökte även omvända denne till den babyloniska tron. Men profeten motstod försöket. Väl hemma Babylon igen fick Nebukadnessar det lite jobbigt. Och det är nu som vår kung borde spetsa öronen.

Nebukadnessar börjar nämligen drömma om sin egen Gud, Marduk. Så här lyder berättelsen om denna dröm: 

Marduk sa: varför gör du så här mot dem som inte gjort dig något? Du ska inte göra om det annars straffar jag dig hårt. Nebukadnessar lyssnade inte på Marduk utan fortsatte plundra Jerusalem. Nebukadnessar drömde åter om Marduk, sin högsta gud. Marduk sade: Nu ska du få din bestraffning. Nebukadnessar bad om en chans till. Guden sa då: detta är din bestraffning: långa naglar, långt hår, långt skägg, du ska gå som en katt, bo i skogen, äta mycket gräs. Och så blev det. Nebukadnessar levde i skogen i 7 år där men ville gå tillbaka till sitt kungliga liv. Han bad till guden Marduk han sade i bönen: Snälla Gud kan du göra så att jag kan komma åter till mitt normala liv. Jag lovar att inte hålla judarna som slavar. Och så sker. 

Denna händelse får Nebukadnessar att inse sin guds storhet, och när han gör det ger Marduk tillbaka makten till honom.

Babylonisk fångenskap är en välkänd term. Judarna råkade dessutom ut för denna typ av fångenskap flera gånger: först i Babylon sen i Egypten.

En modern benämning på detta är etnisk rensning. Det har förekommit många, många gånger genom historien. En grupp med en gemensam identitet, exempelvis språk, samlas ihop och antingen avrättas eller skickas iväg till en helt annan plats flera hundra mil bort.

På så vis minskar den härskande gruppen chansen att den kuvade gruppen ska göra uppror eller hämnas.

Hur ska man nu få hop detta? Kungen, Sverigedemokrater och mytiska personer ur vår civilisations vagga. Ja…lite liberalism måste också in för att vara en bloggpost värdig Adolphson.

Nebukadnessars namn slår tydligt an på Sverigedemokratiska strängar. Bevara, bygg murar och skicka bort. Så oerhört naivt. Kom igen, Sverige, vi kan bättre än så här.

Kungen får å sin sida inte vara politisk. Men tänk om han stod upp för en syn på sitt rike baserad på värderingar tvärt emot SD:s inhumana batongpolitik.

Tänk om kungen helt plötsligt struntade i allt det där och sa något substantiellt om alla människors lika värde. Kom igen, kungen. Du kan bättre än så här. Du är ju trots allt snart 70 år.

Utvärdering

Under alla mina år som lärare har jag utvärderat och skickat resultatet av mina utvärderingar till närmaste chef. Det är rätt naturligt eftersom denne även är pedagogisk ledare.

I år var ett konstigt år. Trots det, som framgår nedan, ett rätt lyckosamt sådant. Jag har en uppåtgående trend, tycks det. Förr om åren tyckte eleverna att jag var sträng men rättvis. Sedan har de alltid gillat att man skämtar och inte alltid är helt konventionell.

Det klart, man har väl en bit kvar till Sveriges bästa kemilärare.

Om jag var arbetsgivare skulle jag tycka att det vore rätt så viktigt att anställda som enligt tredje part var framgångsrika ville stanna kvar hos mig. Det finns ett par kommunala gymnasieprogram i Falun som håller riktigt hög kvalitet.

Någon kanske tycker att eget beröm luktar illa. Men det tycker inte jag. Om inte jag säger hur det är, vem ska då säga det? Jag, Sveriges bästa kemilärare, Päron och självfallet vårt senaste tillskott Maria, för att bara nämna några av mina kollegor, är duktiga lärare.

Det är hursomhelst inte eget beröm vi talar om. Det är elevernas utvärderingar jag redovisar. Förövrigt säger jag som pizzabagarna: är ni missnöjda berätta det för oss, är ni nöjda berätta det för era vänner. 

Här kan man ta del av resultatet där jag markerat vissa saker som jag ser som extra viktiga.

1. Kursens förberedelser. Hur har hanteringen av kursmål, betygskriterier och möjlighet att arbeta med egna mål varit före och under kursen?

BRA

Lärorikt och roligt – Man har fått veta hur man ligger till och hur man ska göra för att förbättra sina uppgifter – Tydligt vad som krävs för att nå ett mål – Du har valt ut olika kriterier relevanta för olika uppgifter, du har varit bra på att tydliggöra vad du vill ha ut av en uppgift samtidigt som du varit öppen för egna förslag och tolkningar. Superbra! –  Tydliga mål och kriterier genom hela kursen, god dialog mellan lärare och elev hjälper mig att nå mina egna mål – Bra att man fick skriva sina mål med kursen till dig, bra med flera uppföljningssamtal om detta och bra med valfrihet – Jättebra med en introduktion till hela kursen genom att tala om relevans i livet och koppla detta till betyg – Möjligheten att jobba med egna mål har varit mycket goda, man har fått sätta mål och gränser själv – Under alla moment har man haft kriterier tillgängliga och kunnat diskutera dem med dig – Överlag mycket bra. Nästan lite väl många utvecklingssamtal men det är väl bra att möjligheten finns – Bra att du har planerat så man haft möjlighet att komplettera – Otroligt bra, bästa upplägget när det gäller mål och måluppfyllelse som jag haft under min skoltid – Mål och kriterier har varit ovanligt tydliga + stort plus för att vi fått med bedömningsmatris till varje uppgift – allt har varit klart och tydligt- Toppenbra! Möjligheter till personlig utveckling är bra.

KAN UTVECKLAS

Repetera kriterierna inför varje uppgift – Vissa uppgifter har saknat betygskriterier vilket gör det svårt att fokusera – jag upplever liten makt när det upplägget av kurserna och mycket grupparbeten.

2. Kursernas innehåll övergripande:

BRA:

Skönt att få arbeta med olika perspektiv – intressant och givande, vi har hunnit med mycket och jag har lärt mig mycket – annorlunda mot andra kurser jag haft – Du har gjort alla områden intressanta och man har fattat vad man ska göra. Det har inte gått en enda lektion utan skratt – Smart med att börja med världsreligionerna och sedan bygga på dem, ledde till förståelse och intresse – intressant, varierat och lärorikt trots att jag egentligen inte är intresserad – bra med variation och inte bara prov – Bra med tänka själv-uppgifter även om det är lite svårt att förstå själva uppgifterna – Inte bara lärdomar man glömmer dagen efter utan större perspektiv som jag har med mig i livetSpännande med många diskussioner och det har lärt mig mycket – Det har varit de mest seriösa kurserna under året och mitt intresse har ökat i religion under året, kul och proffsigt – Intressant och viktigt! Jag har lärt mig att kunna se saker ur olika perspektiv – Särskilt bilden av islam var bra – bra och lärorika studiebesök – Uppgifterna har koppling till aktuella händelser i världen.

KAN UTVECKLAS:

Ha med några mindre arbeten också – drygt med flera uppgifter parallellt – Skolan kan överarbeta vissa ämnen, som Islam – Kanske höll vi på mycket med media, hade önskat mer om demokrati istället – Tyckte mycket om etik/moral-avsnittet – kunde varit mer om privatekonomi – Religionsprovet var för svårt –

3. Lektionernas innehåll och upplägg: Synpunkter:

BRA

Välplanerat, intressant – Väldigt lärorika och bra upplagda lektioner- kul att få tips på alternativa källor, bra och varierade redovisningsformer – skön start på dagen att lyssna på dig, tiden springer förbi så det kan bli lite tid att arbeta med uppgifter också – bra disponering av tid – Mycket bra, bra och tydliga powerpoints, du formulerar dig så man förstår, bra parenteser i genomgångarna. Bra mall för arbeten- Möjlighet till diskussion och medverkan – Fredrik hamnar ibland på sidospår men alla lektioner har varit intressanta och roliga – Skönt med föreläsningar och möjlighet till arbete på annan plats, lite mer som högskolestudier om man kan ta ansvaret – Variation med redovisningar, film, föreläsningar av Fredrik och andra, självständigt arbete – överlag uppgifter jag trivdes med – tydligt – Variation, lite flummiga och roliga – Jag har känt att jag utvecklats – Mycket muntligt vilket är drygt men utvecklande.

KAN UTVECKLAS

Det var lite lurigt i början med överlappande arbeten men man vande sig – Ha fler muntliga diskussioner och framträdanden – Sista uppgiften var lite luddig – Mycket eget ansvar fungerar olika men tid och möjlighet till handledning har funnits vilket är bra – svårt att hinna anteckna på datorn själv under lektionerna – vissa har svårt att komma igång med självständigt arbete, men det är ju inte ditt fel – Mycket grupparbeten i början – vi kunde haft mer grundläggande genomgångar om världsreligionerna – Powerpoints överflödiga, du rusar igenom dem. Upplägg syfte och tidsplan för arbeten måste bli tydligare, man tappar motivation om många punkter är oklara – skulle vara bra att få info om hur länge vi ska arbeta med ett moment – För många grupparbeten som väger in i betyget, det borde vara enklare att visa upp vad man själv går för.

4. Din lärare: Hur är Fredrik….

 …som föreläsare

BRA

Utmärkt. Besitter förmågan att hålla det intressant lektionen ut – Tydlig, väldigt verbalt skicklig, uppmärksam på elevernas behovDu är en fantastisk lärare – Du pratar om intressanta saker så man hänger med – Mycket bra! Du lär ut ur ett annorlunda perspektiv än jag är van vid, på ett underhållande sätt, jag blev positivt överraskad av ditt sätt. Det är informativt och ur flera perspektiv vilket gör det enklare att förstå hur olika religioner påverkar oss – Kul att lyssna på och man hänger med eftersom du gör lektionerna så roliga. Anledningen till det är att du inte rabblar en massa fakta när du pratar utan lägger in annat prat också så jag kunde hålla koncentrationen uppe – Du får mig och säkert många andra att lyssna på dig, du är säker på dig själv och kan din sak – Otroligt bra talare som får mig att skratta ibland och bra på att fånga klassen – Säker och trovärdig – Du använder hela tiden nya ord och formuleringar och har en röd tråd vilket gör att man vill lyssna  – Du vet hur man ska fånga ungdomars uppmärksamhet vilket inte alla kan – ett stort plus! – Mycket inspirerande och ger lärdomar för livet, inte bara för betyg. Har väckt många tankar som förändrat mig som människa – Du kan mycket och ditt språk och upplägg gör att man håller sig alert och det blir intressant – Aldrig hört bättre i en skola! Rolig, intressant och fascinerande att lyssna på, man hör liknande tal i debatter på TV och i regeringen annarsSjukt bra! Bästa talesmannen! Och utan manus! – Ärligt: den bästa jag haft! Alltid så intressanta perspektiv på saker, rolig och öppen! Snabb och har alltid svar på tal – Rolig, spontan, skicklig, en diskussion kan svälla ut hur mycket som helst men fortfarande ha ett sammanhang och intresse – kung! Blandning av verkliga exempel och humor gör det lätt att hålla fokus – tillämpar retoriken i hög grad, har kontakt med sina åhörare.

KAN UTVECKLAS:

Kan ibland tala lite för länge – Det kan gå lite snabbt ibland men oftast hänger man med – Kan ibland sväva iväg till irrelevanta ämnen som ingen förstår sig på.

…som handledare

BRA

Tydlig, uppmärksam och väldigt pedagogisk – suverän – Hjälper bra – pedagogisk och duktig på sin sak – Jag fick chansen att jobba mot ett högre betyg fick jag utan att behöva fråga, det borde fler lärare göra – Jättebra! Du lyssnar på eleven jättebra så man känner sig trygg och vet vad som ska göras utan missförstånd  – Har hjälpt mig att utvecklas individuellt – lugn och bra på att främja eget tänkande hos eleven – öppen för olika lösningar – Får en att ta egna initiativ och problematisera själv, inga strikta regler – Du tar dig tid att prata med alla och det känns att du verkligen vill hjälpa en med hänsyn tagen till egna mål – finns alltid till hands om man har frågor vilket uppskattas! – Flexibel – Noggrann – Försöker vara medgörlig och få alla nöjda – Grym, ger bra, tydliga instruktioner och svarar alltid på frågorna, hjälper mig att nå mitt mål – snabb på att rätta, man får snabb feedback – Rättvis, hjälpsam – Lyhörd – Bra med flera individuella samtal – Bra att diskutera med kommer med bra lösningar.

KAN UTVECKLAS:

Kan bli tydligare ibland – Vissa instruktioner kan vara flummiga så man inte vet vad syftet är – Ibland är det frustrerande när du lindar in dina svar – Ibland kan det bli svårt att förstå när du tycker man ska tänka själv. Men då kan man fråga igen eftersom du är så tillgänglig hela tiden – Någon uppfattade frågorna som svårformulerade även efter samtal med Fredrik.

 …som mentor/klassföreståndare

Jag har inte märkt så mycket av det men jag antar att det betyder att du skött dig bra – trevlig glad, hälsar på alla det märks att du tycker om ditt jobbFörstående i vad som händer lyssnar alltid på en – Riktigt bra en vilja att finnas där och hjälpa till – En mentor som hela klassen tycker om – snabb med info och bra att du finns på facebook Du bryr dig om dina elever, anpassar dina kurser till vad vi planerat att göra vid sidan av – Uppmärksam på varje elevs behov både vad gäller studiesituation och allmänt välmående. Är också mån att man ska utvecklas av sina erfarenheter – Inspirerande, väldigt kul person att ha omkring sig, flexibel och förstående

5. Övrigt:

Rolig, snäll och otroligt trevlig. Bra att lyssna och förstående. Riktigt bra lärare med andra ord! Du har gjort ett strålande jobb som lärare, jag är faktiskt helnöjd – en mycket bra lärare som är rolig att lyssna på. Första provet kom som en överraskning då jag aldrig sett ett prov upplagt på det viset men jag fattade upplägget efter hand och nästa prov gick galant – Det som gör lektionerna så intressanta att du verkligen brinner för ditt ämne”Den bästa lärare vi haft” beskriver klassen gemensamt dig:pedagogisk, motiverad, målmedveten och strukturerad, lagom auktoritär, humoristisk, inspirerande och får elever att vilja lära sig – smart, och rapp med orden – Kunnig och vill alla det bästa – han har alltid humorn och ironin i beredskap och det kombinerat med ett stort intellekt gör att han blir rolig och intressant att prata med – du är schysst, rolig och en riktigt bra lärare som kan sin grej. Det märks att han tycker om sina ämnen. Dessutom är han rättvis med betygen och det är verkligen upp till eleven – Ingen är perfekt med Fredrik är det banne mig nästan. Han bryr sig och känns verkligen som en medmänniska och och inte bara en lärare. Mycket tack vare hans engagemang och lyhördhet – Fler lärare som du behövs du gjorde de tråkigaste ämnen jag vet roliga, tack för det! – Riktigt bra lärare som gett så mycket mer än bara fakta för en kurs – Snabb och effektiv respons av mina arbeten har hjälpt mig mycket – det har varit kanon! Helt klart bästa läraren och det menar jag verkligen! – Mycket nöjd helt klart en av de bästa lärarna jag haft under hela min gymnasietid – Väldigt allmänbildad, dock har jag inte tänkt att plugga i Uppsala (Vilket misslyckande för mig!)– Förträffligt trevlig.

6. Föräldrakommentar:

Mitt barn har haft det rörigt mest beroende på flytten. Kurserna verkar ha varit roliga dock – Mamma tycker det gått bra för mig i år, hon har märkt viss stress dock – ;itt barn har verkligen varit nöjd med din undervisning – Har intrycket att du är mycket engagerad, modern lärare med en god förmåga att se varje individs behov och ge stöd och råd inför kommande utmaningar – Bra utvecklingssamtal och positiva kontakter med lärare.

Egna reflektioner till arbetsgivaren:

Hösten började inte bra. Jag blev mycket besviken och arg när min uppdragsdialog plötsligt, och som jag ser det, tämligen okänsligt, ändades. Jag vill inte älta det mer men det tog mycket energi och kunde hanterats bättre.

Jag valde att kanalisera min upprördhet genom att satsa stenhårt på undervisningen. Tillsammans med flera komplicerade elevärenden och kollegor som behövt min hjälp har det blivit lite av varje att stå i detta läsår. När jag läser utvärderingarna (varsamt sammanfattade) ovan säger de mig dock att jag landat på fötterna.

Detta år får betraktas som ett av mina allra bästa sett till utvärderingarna. Priset har dock varit högt. Jag är sliten och trött. Jag har inför framtiden inga andra krav på min arbetsgivare än att fortsättningsvis inte behandlas så som i höstas. Jag går ofta mina egna vägar, det medges, exempelvis så deltar jag inte alltid fullt ut i, så kallat, traditionellt övergripande skolutvecklande arbete. Jag satsar däremot min energi på min undervisning.

Jag ber därför om följande inför hösten: Lita på min professionalitet. Ge mig lite friare tyglar så ska jag göra mitt yttersta för att leverera på samma höga nivå så som i år. När det gäller eleverna och min undervisning kompromissar jag inte. I det ligger min fullständiga lojalitet.

Glad sommar!

 

Medaljens baksida

Jag har möjligen tidigare nämnt att jag har lite svårt för avtackningar. Helst när det rör sig om gamla trotjänare som avtackas av någon som inte ens var född när föremålet för avtackningen började arbeta.

Antagligen har jag genom åren bevittnat för många dåligt genomförda avtackningar. Det ligger något djupt obehagligt över det. Man bör ha respekt för människors engagemang och yrkesinsats.

Min favorit är fortfarande en rektor som efter ett liv på min skola slutade för några år sedan och då höll följande tal: Jag tycker detta är den absolut bästa skolan att arbeta på. Det skulle jag tycka även om jag arbetat på någon annan skola. 

Sedan brukar man även uppmärksammas för lång och trogen tjänst i offentligheten. Häromåret upptäckte jag att man inte längre får guldklocka eller medalj. Nu får man visst en cykel eller en vas.

Detta är om inte mitt livs sorgligaste dag så en av de mer ledsamma. För jag gillar, hur banalt den än kan låta, medaljer. Det hänger nog ihop med att morfar hade sin enda han någonsin fick inglasad på väggen.

Nu var det inte vilken medalj som helst han fick: Norske kungens tapperhetsmedalj. Utdelad i Kristiania 1917 eller så.

Det ni.

Utsikten om en cykel som present efter 25 år i kommunens tjänst istället för medalj eller guldklocka förtog något av glädjen. Därmed inte sagt att jag tänker bli som den där tysken som på sin pensionsdag erkände att han inte gjort något alls på arbetet de senaste 14 åren.

Men ändå. Det är ju fint med medaljer. Och det är så oerhört mycket schysstare att verkligen ha förtjänat sin medalj än att se något oförtjänt glänsa på någon annans bröst.

Vi minns ju kronprinsesseans tal på sin 18-årsdag: Eders majestät. Kära pappa. Tack för Serafimerorden….

Som tur är har jag alternativ till cykeln.

På Folkpartiet Dalarnas vårmöte gästades vi av jämställdhetsministern Maria Arnholm. När vi hade så fint besök var det några folkpartister som skulle avtackas av ministern efter lång och trogen tjänst.

Det finaste man kan få inom folkpartiet är Karl Staaff-medaljen, i olika valörer, namngiven efter vårt lands statsminister under två perioder under 1900-talets två första decennier. Medaljen och plaketten instiftades till minne av frisinnade landsföreningens bildande 1902.

Min företrädare som lokalavdelningens ordförande Kerstin Söderbaums medalj ses nedan i största vördnad och avund avfotograferad.

Vips så blev man glad igen. Vips så har man något att kämpa för.

Sean Banan vet vad han säger. Blingbling på sin dräkt är inte fy skam.

Fikar man efter något vare den samma evigt förlustig. Eller? Nja, låt mig landa i förhoppningen att flickornas barn fulla av beundran har något fint, oklart vad – kanske ett cykelhjul) att sätta på väggen för att minnas sin morfar när jag, efter inte allt för lång men absolut trogen, tjänst en gång för alla kilat över gärdesgården.

Så var vi där igen

Jag lär mig verkligen aldrig. Trots att jag är lärare, och allt.

Jag har tidigare diskuterat att man bör tänka sig för när man kommunicerar med människor man inte känner väl.

Idag var det så dags igen.

Det är lite rörigt i organisationen, hela Falu Gymnasium ska omorganiseras och flytta, och vissa kollegor har inte haft det så lätt under året. Jag har inte haft det så lätt jag heller vid en jämförelse. Men det är synd att klaga.

Alla har sin skyddsmekanismer och jag har självfallet också mina.

Jag kan inte vara med på arbetslagets after work i kväll, något som grämer mig. Jag skickade ut ett mail med rubriken Kung Oidipus. 

Hej på er!

Jag måste tyvärr lämna återbud till i kväll.

Förlidna (i dubbel bemärkelse) maj gör sig påmind. Jag är inte helt frisk. När barnen och deras mor börjar presentera sig med för och efternamn inser man att man möjligen bör prioritera annorlunda.

Vi får ses i korridorerna, i häktet, på psykakuten (om vissa elever får som de önskar) på avslutningen samt på upptakten i höst istället.

Jag har meddelat såväl elever som skolledning att jag, åtminstone vad gäller yrket, stuckit ut mina ögon och därför inte är att räkna med förrän i höst.

Ser man ändå min kropp vobbla omkring här i huset är det sannolikt en synvilla. Drick något starkt så försvinner jag. Är jag ändå kvar efter andra supen gör så här:

1. Ta fram en nål, stick hål på mig.

2. Släng skalet efter mig i containern. Nyckeln finns hos Ulf. (Ulf, som har nyckeln till flyttcontainern är vår bibliotekarie).

3. Släng in nyckeln i kontejnern och skicka iväg alltihop.
Långt bort.


Någon upprörd kollega slog larm. Håller Fredrik på att gå i väggen han med?!

T.f rektor, min gamle vän och kollega rykte ut. Han känner ju mig sedan länge och är rätt van. Jag fick skicka ut en dementi i mailet kung Oidipus 2.0

Hej!

Jag uttrycker mig ibland lite…drastiskt. Jag har förstått att mitt förra mail väckte en del farhågor kring min hälsa.

Jag ber om ursäkt. Jag mår bra. Bättre än jag förtjänar, antagligen. Dåligt mådde jag däremot i höstas när förutsättningarna i min uppdragsdialog (den så kallade) plötsligt ändrades. Men jag överlevde och mår nu bra. Flera av er i arbetslaget, och andra kollegor här på skolan, mår idag, eller har under året mått, betydligt sämre än vad jag gör nu.

Det var fel av mig att raljera kring detta. Till mitt försvar vill jag säga att detta är min överlevnadsstrategi: att alltid skämta, fåna mig, ironisera och bland vara sarkastisk. Men det kan ju inte alla veta. Helst när det handlar om skriven text.

Varför inte hålla sig till sakfrågan: tyvärr kan jag inte vara med i kväll.

Kramar

Tja. Vad tusan säger man. Väx upp, Adolphson.

Men jag får många glada tillrop också, om sanningen ska fram. En kollega kom förbi och skrattade gott. Du är en sådan där som man skulle vilja bjuda in till varje fest man har sa hen. Okej, tack. Har du många?

En annan kollega sa att jag vill dela på klassföreståndarskapet med Fredrik. Han är ju en sån festprisse. Festprisse? Det var inte igår man hörde det. Igår kung i dag knekt som kungen kanske sa dagen efter Maddes bröllop.

Men det är ju roligare att människor vill vara med mig än det motsatta.

I de här lägena tar jag fram ett brev jag fick från en elev strax efter studenten för några år sedan. Alla måste boosta sig, ibland. Fylla på reserverna med positiv energi. Så påminns jag medan jag ännu en gång läser raderna om att, barnsligt eller ej, även om jag inte alltid följer reglerna så blir det ändå rätt bra i slutändan.

Tack Fredrik för att du kom på min student. Tack för Hamlet och tack för att du medförde den aura av elegans, moral och subtil humor som är obligatorisk färdkamrat till magister Adolphson. Speciellt tack för dessa år. För att du varit en så engagerad lärare och mentor, och för att du upphöjer en skola, ett klassråd ett lärarrum till så mycket mer. Ingenting verkar vara ett ”bara” för dig, du går igenom lysrörsupplysta skolkorridorer som om du intog ett slott där gobelängerna var vävda av livet, ljusstakarna gjutna ur kärleken och fönstren blåsta ur kulturen. Den inställningen, den inspirationskällan, har stått för en stor del av min vätskepåfyllnad under gymnasietiden. Fortsätt vara kunglig. 

Bästa skolchef, fackförbund, gymnasiechef, skolnämnd betygshetsande elever/föräldrar och programrektorer. Jag finns här redo att köra. Ni får ta det goda med det onda. Vad är det värt, tycker ni?

I rest my case.

Konformitet

Jag funderar lite kring det här med konformitet. Jag gillar nämligen inte sånt.

Trots allt är det kanske ändå synd att vi avskaffat värnplikten (även om den delvis är återinförd). Värnplikt är förknippat med ett lands frihet samt medborgarnas skyldighet att kämpa för denna. Det är en tradition som går tillbaka ända till antikens Grekland.

Att kämpa för frihet och demokrati kan man göra på många olika sätt. Det måste inte nödvändigtvis ske genom våld. Man skulle kunna brottas med ett (vårt) lands normer exempelvis.


 

Jag passade inte riktigt in i den militära ordningen. Jag hängde under lediga stunder under värnplikten på platser de andra beväringarna inte besökte så ofta. Jag hade således ett stort välsorterat bibliotek alldeles för mig själv.

 

Lumpen

 

Där kunde man läsa dagstidningar, böcker och lyssna på musik (till de unga: det här utspelade sig på kassettbandspelarnas, Sony Walkmans och LP-skivornas tid. Jag hade ingen Walkman och var hänvisad till allmänna lyssningsställen som exempelvis bibliotek).

Det här året lyssnade jag ofta på några av Vivaldis följt-konserter. Nu har Adolphson somnat biblioteket igen. (I slutet av gymnasiet och under lumpen hade jag en krasch på Vivaldi – oklart varför).

När jag sedermera vaknade ensam och övergiven i det stora biblioteket kunde jag gå och kasta dart en stund. Det var rätt sköna kvällar, det där. Dagarna såg emellertid helt annorlunda ut.

En gång när jag ensam passerade över kaserngården, utan vapenrock, var det dags för tapto. (När flaggan halas för dagen spelades alltid i kaserngårdens musikanläggning ett trumpet-stycke som är rätt vackert. Då skulle man stanna och göra honnör tills flaggan var nere och omhändertagen innan man gick vidare).

Det är lite fränare när arméns musikpluton gör sitt tapto.

Hursomhelst.

Jag gick denna afton som vanligt i mina egna tankar och noterade således inte den fara som närmade sig i form av en stridslysten fänrik. Fänriken hade just kvitterat ut en megafon med vilken han skällde ut mig för…

…icke regementsenlig klädsel (regementet hade sin egen almanacka som fastslog när våren inföll och innan denna tidpunkt fick man inte gå i bara skjortan) och…

…brott mot tapto-förordningen (jag stannade inte och saluterade flaggan).

Eftersom han använde megafonen (på en meters håll) kände snart hela regementet till att Adolphson fått kompaniförbud (husarrest, typ) igen, med undantag för att besöka matsalen och biblioteket.

Men det var ju konformitet detta gällde, inte gamla lumparhistorier.

Det fanns tjejer i försvaret i början på 1990-talet. De var inte många, men de fanns. Två fanns på mitt regemente eftersom vi var signalister. Försvarsledningen tyckte väl att signalspaning var en lämplig sysselsättning för kvinnor inom organisationen, antar jag.

Försvaret tog sitt ansvar. De två tjejerna hade en egen lucka (rum som 6-10 personer normalt delade på) och avskild dusch i källaren.

 

Min pluton

 

Men det blev lite omständligt, tycke de, eftersom det var rätt lång väg ner i källaren i den stora byggnaden att ta sig mellan lucka och dusch var eviga dag.

En morgon tröttande en av tjejerna och promenerade helt sonika in i det öppna kollektiva dusch/badrummet och duschade med resten av plutonen (ungefär 20 man). Grabbarna drog sig, hukande bakom sina handdukar, förskräckta mot utgången.

Där stannade de, trängdes och stirrade storögt tillbaka in på Venus i duschen.

Det kändes inte bra. Och jag var ju plutonsbefäl, och allt. Visserligen en, ur militär synvinkel, tämligen oduglig sådan. Men ändå. Sagt och gjort. Jag klev in, hängde upp min handduk på en krok och duschade jag med.

Vi duschade, torkade oss inför vår stumma publik och intog sen var sitt tvättställ bredvid varandra. Hon borstade tänderna och jag rakade mig.

För att bryta den tunga tystnaden frågade hon efter en stund: Adolphson, kan du skicka tvålen? (Man använder alltid efternamn i det militära samt i andra sammanhang där konformitet är viktigt). Jag skickade tvålen.

Sedan började resten av dagen. Med en allmän snackis. Vi utgjorde, med ett modernt språkbruk, hen, hon och jag. Nämligen soldater, med efternamn, som gjorde morgontoalett.

Eftersom vi inte tillhörde samma grupp sågs vi inte så ofta framöver. Ja, förutom i duschrummet, alltså. Efter ett tag var det inte längre märkligt för någon av de 20 personerna med ett gemensamt duschrum.

Alla hade annat att tänka på: sina uppgifter för dagen.

En gång lite senare kom hon och slog sig ner när jag drack kaffe. Hon tyckte det var schysst gjort det där jag gjorde den där första gången, berättade hon. det underlättade, ansåg hon.

Vi pratade med varandra nu och då under resten av året i lumpen. Och hon har en sak gemensamt med mina barns mor. Hon kallade mig en gång rätt och slätt för farlig. Det har barnens mor också gjort. Visserligen med glimten i ögat – men ändå. Ingen av dem har någonsin avslöjat vad de menar med detta yttrande.

Det fanns ingen attraktion emellan mig och hon i lumpen, hennes påstående hade inte med något sådant att göra. Men det har stannat kvar i mitt huvud. Jag förstår det inte, vad kan hon ha menat, jag som är så snäll?

Jag undrar också emellanåt vad det blev av henne – hur hennes liv ser ut. Blev hon månne officer?

Barnens mor, däremot, vet jag mycket väl vad det blev av. Hon blev som sagt mina barns mor, mina tankars härskarinna, kvinnan vars namn är som Vivaldis piccolaflöjtskonserter för mitt sinne.

Man behöver nämligen inte se så bra för att veta att man träffat den vackraste människa som finns.


 

Det är synd att ungdomar inte gör lumpen längre. En insats för samhället kan göras på många olika sätt. Att lägga ett år av sitt liv för samhällsinsatser utan ersättning tror jag är viktigt.

Dessutom känns det lite obehagligt med en yrkesarmé. Yrkessoldater ler sällan, tycks det mig. Men jag kanske är lite fördomsfull, för jag har ju bara träffat en som möjligen inte är så representativ.

Individens rätt och möjligheter drabbas inte av att man gör en solidarisk och ideell insats. Snarare tvärt om. Avsaknaden av detta märks tydligt i samhället idag. What´s in it for me är den ständiga frågan.

Om vi som samhälle bestämmer oss för att vissa saker har alla individer rätt till: skola, vård, omsorg och värnplikt, är det väl inte svårare än att vi utformar dessa system så att individen kan välja hur vederbörande vill genomföra/organisera dessa enligt behov och önskemål.

Vi befinner oss nu mitt i mellan. Vi har under lång tid provat kollektivismen. Människor tröttnade och reagerade. Vi har nu i stället prövat avreglering, fria val och fria vinstuttag under några år.

Kanske kan vi äntligen gå vidare till mittenläget: staten sätter upp stativet och ramen medan individen skapar konstverket?  Nej, alla behöver inte måla samma sak vid samma tillfälle. Men alla ska kunna få tillgång till pensel och färg.

Och självförtroendet att våga. Möjligheten att kunna.

Där, någonstans, tror jag värnplikten fyller en funktion.