Kategori: cancer

Man förstår ju att folk blev förbannade.

Gå runt på agora i det vackra vädret och ställa dryga frågor till helt vanliga medborgare. De hade väl sitt att sköta, liksom. Han var en påfrestande typ, den där Sokrates, en motsvarighet till våra dagars telefonförsäljare. Och vad svarar karln? Att det oreflekterade livet inte är värt att leva. Tala för dig själv du, pucko. Jag tar det blå pillret varje gång – okunskap är en välsignelse.

Man vet att man är inne i rullorna när man inte längre behöver betala för kaffet. Det är en märklig känsla. Det handlar ju om något som man i hela sitt liv varit noga med: att göra rätt för sig. Kanske har det med uppfostran att göra, kanske med personlighet. Men där var vi väldigt lika, Malin och jag. Ingen av oss har någonsin velat skaffa oss fördelar på andras eller det allmännas bekostnad. Det är lite av det där beteendet man ibland kan se hos äldre människor: inte ska väl jag…

Därför blev det påtagligt när ingen längre ville ha betalt av oss. Apotek och vård är en sak – det finns ju högkostnadsskydd, bevars. Uppmaningen ta du en kopp så länge fick mig däremot att stanna upp, ja, jag reagerade på det. Jaha, kanske det, ja, tänkte jag. Var betalar man? Men det behövdes inte, det var tydligen okej ändå. För mig innebar den där gratis koppen kaffe att ännu en gräns passerats. 

Gratis kaffe. Hallå, liksom? Kanske var det den inneboende landstingspolitikern i mig som reste ragg. Men min inre landstingspolitiker fick snart se sig besegrad av verklighetens dystra krasshet. Jag tog min kopp och väntade ännu ett tag.

Den är speciell den där väntan – väntan på ingenting. Eller det är inte riktigt sant. Jag väntade på mycket på avdelningarna: goda nyheter, ett vaket samtal, att få höra henne skratta eller åtminstone le och medan jag väntade på något av detta drack jag alltså kaffe på skattebetalarnas bekostnad.

Det var tråkigt att vänta. Jag övergick ganska snart till att föra samtal med min inre Sokrates. Hans enträgna ifrågasättande var plötsligt något välkommet.

Det enda jag vet är att jag ingenting vet

Så här långt kommen i sjukdomsförloppet fanns ingen mental styrka kvar. Jag lallade mest med i strömmen av cellgifter, arbete och någon form av vardagsliv. 

När jag läser igenom de sporadiska anteckningarna från den här tiden inser jag att det kan verka som jag tycker, eller tyckte, fasligt synd om mig själv. Men det gjorde jag inte. Det gör jag inte. Nej, det jag antecknade då och skriver rent nu var och är ett försök att beskriva det virrvarr av tankar som kontinuerligt for igenom mitt huvud. Jag skrev ner det då jag trodde att det skulle vara viktigt för mig efteråt, när allt var över. Viktigt för bearbetningen.

När jag åter ser tillbaka på det där ögonblicket med den första gratis koppen kaffe tänker jag att jag borde blivit sjuk. Eller kanske nedbruten. Men det hände inte – och har ännu inte hänt. Det är bra konstigt, funderar jag, jag är ju inte starkare än någon annan.

I mina svaga stunder känner jag mig stolt. Stolt över att jag klarade det. När jag fungerar som jag ska tänker jag istället att något alternativ inte ges i den här typen av situationer. Man får ta hand om sig själv, därefter barnen, helt enkelt. 

(VA! KOMMER INTE BARNEN FÖRST!? VA!? Jodå, såklart. Men tänk syrgasmask-principen på flygplan. Vägen till överlevnad går via att först hjälpa sig själv, därefter andra.)

Den enda tanke jag hade då, när jag hämtade kaffet i dagrummet på kvinnokliniken, var att jag tyckte att det visserligen var vänligt att bjuda mig på kaffe men att gratis inte alltid, så som den snåles ordspråk lyder, är gott. 

Jag förlåter Sokrates – tack ska du ha för hjälpen grabben! – och avslutar med ett citat, myntat, enligt Platon, strax efter att giftbägaren är tömd.

Och nu skiljs våra vägar, jag går mot döden och ni mot livet. Vad som är bäst vet endast gudarna. 

Rätt kyligt sagt av en som precis fått sin dödsdom verkställd anklagad för att ha förnekat just gudarna.

Jag står vid sängen. Malin har tömt cellgiftbägaren, ännu en. Nu sover hon. Hennes dödsdom är verkställd, vet jag nu. Men inte hon. Och för vilken gång i ordningen har jag just förnekat gudarna? 

Sokrates hävdar man når klarhet genom insikt. Jag vet inte vad för sorts insikter jag vunnit under de senaste två åren – möjligen insikten om vilken nivå jag levererar på när det är som jävligast i tillvaron. Och så insikten om att man inte alltid kan leva i okunskap, även om det är skönt att göra så.

Jag klarade det inte själv. Jag hade god hjälp av många. Men jag pratar i passé composé märker jag. Inget är ännu över – det pågår. Och jag klarar det, än så länge, inte minst tack vare min inre Sokrates.

Kaffet är inte gratis. Det är det aldrig. Någonstans, på något sätt, är det alltid någon som betalar ett pris.

Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi

Alla känner vi väl till sagan om Snövit. Berättelsen är gammal, ursprungligen medeltida, i olika varianter förekommande i hela Europa och under 1800-talet tolkad och återberättad av bröderna Grimm. Det är i deras version dvärgarna förekommer. 

Min generations bild av sagan är präglad av Disneys filmatisering från 1937, inte minst genom klippet som återkommande visats på julafton. I denna version (som bygger på Grimms) har den elaka drottningen, Snövits styvmor, en magisk talande spegel som varje dag bekräftar hennes friskhet och skönhet. Allt är lugnt tills den dag spegeln säger att det är Snövit som är vackrast i landet. Då börjar helvetet. 

Drottningen kan inte tåla Snövits skönhet och betalar en jägare att mörda henne, kvinnan vars enda brott är ungdom, skönhet och liv. Som bevis på mordet ska jägaren skära ut hennes hjärta och ta med sig till drottningen. Men denne klarar inte uppgiften utan släpper Snövit fri och dödar istället ett djur vars hjärta han förevisar drottningen. Men spegeln avslöjar obönhörligt sanningen. Snövit lever – och är vackrast. 

Snövit inser att hon måste fly och hamnar med tiden hos dvärgarna. Drottningen, som är trollkunnig, spårar dock upp henne och lurar henne att äta ett förgiftat äpple. Giftet fortsätter Snövit i koma. Dvärgarna tror att hon är död och lägger henne i en glaskista. En förbipasserande prins ser henne och blir förälskad. Han ger henne en kyss som bryter förbannelsen, Snövit vaknar och så lever de lyckliga under återstoden av sina dagar. 

Jag fattar grejen med sagor. Jag förstår allegorins, metaforens, liknelsens och symbolens mening. Men det fungerar inte på mig, jag, eller möjligen sagan, är inte tillämpbar. Inte kompatibel. I min saga är drottningen sjukdomen, Malin Snövit, flickorna dvärgarna, äpplet cellgifter och jag själv prinsen. Spegeln är diagnosen cancer. Spegeln är också en metafor för sjukvården. 

Jag kysste henne ju gång på gång. Jag räknade faktiskt, minst hundra kyssar varje dag skulle hon få – om inte det hjälper så hjälper inget var min tanke. Jag förstår att mitt känsloliv var helt i spillror, jodå, jag fattar det. Och det är det väl fortfarande. Men jag är som jag är, jag lever trots allt gärna i sagans, musikens och poesins världar – hur svarta dessa emellanåt än ter sig. Och jag tänkte faktiskt på sagorna när jag kysste henne en sista gång, strax efter att livet lämnat henne. 

Det fungerade inte. Hon vaknade inte. Sagan snackar skit. 

Det är många olika insikter och beteenden som följer med att återkommande besöka sjukhus. Eller så är det insikter om ens beteende det handlar om, kanske. När man besöker sjukhus kan man i varje fall konstatera att det finns gott om speglar. I hissar, kapprum, toaletter och på patientrummen hänger de. Jag har ofta undrat varför – det minns jag att jag funderade över redan på 1980-talet när jag jobbade extra som lokalvårdare på Falu lasarett. Kanske vill den logiska och evidensbaserade vården ständigt påminna oss om verkligheten, kanske vill den hindra oss från att göra oss några illusioner? 

Jag vet inte. Något jag däremot vet är att man ofta slänger en likgiltig blick i någon av alla dessa återkommande speglar man passerar. I takt med att de dåliga beskeden rullar in och den fulla insikten av konsekvenserna därav går upp för en blir ögonens sorgsna uttryck, orosrynkornas ihärdiga lyster och skinnets gråbleka nyans allt mer uppenbara. 

Spegel, spegel på väggen där – säg mig vem som sjukast i landet är. Det blir till sist en konst att undvika alla speglar och när man ändå står framför en tittar man inte i den. Konsten att låta blicken zooma ut för att förvandla spegelbilden till en suddig kontur blir en mäktig försvarsmekanism. Det vore nästan bättre om spegeln kunde tala, sa jag en gång till henne. Så man slapp se eländet, menar jag. 

Jag vet inte hur många gånger jag rödgråten stått framför en spegel på sjukhuset. Jag tog upp saken med henne en gång, i bristen på andra samtalsämnen. Det var väl under ännu en segdragen väntan på att någon omgång med cellgifter skulle bli klar. Hon skrattade lite som om det var något urbota dumt eller löjligt självklart jag sa. 

Kära. Speglar har jag sedan länge slutat titta i. Vi struntar i dem, kom och sätt dig här hos mig istället.

Så pratade vi, så kramades vi och så kysstes vi. Och hon var ännu vaken. Hon var ännu hos mig. 

Jag har en rätt stor spegel i mitt badrum. Spegel, spegel på väggen där. Säg mig vem som stirrar tillbaka ur dig? Vem är jag nu? En prins, måhända. Så växlar spegelbilden och istället för prinsen framträder den stora, svarta drottningen. Hon sticker ut sin knotiga hand ur spegeln. Hon trevar efter mitt hjärta men finner till sin missräkning att det är borta. Krossat. Det blir svart där inne i mitt eget skapande.

Så plötsligt hörs en munter sång – hej hå, hej hå, vi ska till skolan gå… Drottningen försvinner snabbt ur spegeln, prinsen är tillbaka. Ensam visserligen, något luggsliten och ännu med hjärtat krossat – allt är oförändrat. Eller? Nja, något är förändrat. Slit och släp-prinsen med krossat hjärta är där, visst är han det. Men med honom finns också några dvärgar att ödsla sin kärlek på. Och, för att citera Frost:

Two roads diverged in a wood, and I – I took the one less traveled by, and that has made all the difference

Jag har kanske fel. Sagan kanske fungerar på mig, när allt kommer omkring. Poesin också. Sången med. That has made all the difference, helt enkelt.