Historia – Sida 22

Film och TV, Historia, Resor, Sång och musik, Spännande människor

John Profumo

15 juni, 201623 mars, 2018av adolphson

John Profumo började sin politiska bana i England mitt under brinnande världskrig men blev mer känd när han som försvarsminister (tory) i början på 1960-talet blev föremål för en stor affär.

Han hade inlett kärleksrelation med toplessdansös, och möjligen också lyxprostituerad, vid namn Christine Keeler. Problemet var att Keeler samtidigt hade ett intimt förhållande med Sovjetunionens marinattaché, Jevgeni Ivanov.

Det var väl så där harlvbra, givet detta var mitt under brinnande (!) kalla kriget.

Affären fick stor medial uppmärksamhet 1963 när det visade sig att Profumo ljugit inför det brittiska underhuset då han förnekade att det skulle ha förekommit något ”oanständigt” mellan honom och Christine Keeler.

Profumo tvingades avgå som försvarsminister och hela affären ledde till att hela regeringen senare föll. Men huvudpersonen vidhöll hela tiden att han aldrig under sina möten med Keeler avslöjat något som kunde innebära en säkerhetsrisk för Storbritannien.

Jevgeni Ivanov kallades tillbaka till Sovjetunionen där han, enligt vad den övergripande och lättillgängliga historieskrivningen erfar, möttes av tystnad från myndigheterna och skilsmässa från sin fru.

Han fortsatte sin marina karriär för GRU, belönades senare med Leninorden för sina insatser i statens tjänst, och till sist dog ensam i sin lägenhet i Moskva 1994. Kanske var han lycklig, kanske inte.

Christine Keeler arresterades anklagad för mened i en rättegång som hade anknytning till Profumoaffären.

Denna rättegång gällde hennes före detta älskare, en man från Jamaica, samt hennes sambo Stephen Ward. Den senare anklagades för att ha tjänat pengar på Keelers prostitution. Ward begick självmord under rättegångens sista dag.

Keeler satt i fängelse i nio månader. Hon är sedan dess bosatt i London och säger sig fortfarande inte riktigt förstå vad som hände. Lyckligt ovetande, måhända.

John Profumo ägnade sig sedermera åt välgörenhetsarbete i London-stadsdelen East End och var rätt framgångsrik. Han fick efter ett tag motta orden Commander of the British Empire för sina insatser för samhällets olycksbarn av självaste drottningen. Han bjöds även in av Margaret Thatcher att fira hennes 70-årsdag.

Profumo gick ur tiden 2006. Kanske uppfylld av den inre känsla av tillfredsställelse som goda gärningar ger upphovspersonen. Han slapp skilsmässa, iallafall, så i det avseendet var han väl lycklig kanske.

Händelserna blev till film 1989 med rätt namnkunniga skådespelare som John Hurt, Bridget Fonda, Britt Ekland och Ian McKellen. Där gjorde mitt gamla popband Pet Shop Boys ledmotivet, minsann.

—

Jag och familjen åker till England, London och Hastings, på söndag. Hem reser vi på samma dag som folkomröstningen. Jag reser till ett EU land men hem…? Hur påverkar detta saker som taxfree, pass och sånt?

Affär som affär, som det heter.

Lycklig är jag – för nu blir det semester.

—

Källor:

Wikipedia (engelskspråkiga)

Youtube

Liljegren, Winston Churchill del 2

Demokrati och samhälle, Historia

…sista sillen är här

5 juni, 2016av adolphson

Det här med att leva i skräck och fruktan. Att tycka sig se omen och förebud om den förestående undergången. Temat rör sig som en röd tråd genom historien. Det förbryllar mig att vi som art inte stannar upp och funderar över hur grymt vettlöst vi beter oss igen och igen.

—

I november 1587 fångades utanför Bohusläns kust en mycket märklig sill. Den var full av tecken och bilder och skickades därför omgående till Köpenhamns universitet för närmare undersökning.

Den ena sidan på sillen pryddes av bokstäverna VIVIM. Men där fanns också okända symboler och en otydlig bild som möjligen kunde föreställa en kungakrona. Fredrik II av Danmark blev alldeles ifrån sig och beordrade sillen vidare till lärosätet i Rostock för vidare undersökning – men inte heller där visste man tydligt besked om den märkliga sillens innebörd.

Att kungen faktiskt gick och dog kort därefter medförde att gåtan ansågs löst – sillen var väl helt enkelt ett förbud om monarkens död. Berättelsen spred sig över hela Europa och därmed de mest skilda tolkningar av budskapet.

Kanske var sillen ett förbud om hur turkarna och/eller ryssarna skulle ödelägga den europeiska kontinenten och att Jesus skulle komma åter och rädda oss. Den religiösa tolkningen är kanske inte så konstig då fisken en symbol för kristna tron.

Rykten blev till pamfletter och pamfletter till avhandlingar. Exempelvis en grundlig sanningsenlig och rättmätig förklaring av de tecken och bokstäver som fanns skrivna på den sill som fångades i Norge är, om inte annat, en rätt schysst titel.

Tecknen på fisken tolkades också som att domedagen skulle infalla år 1600 – att den avgörande striden, det godas kamp mot det onda, mot turkar, ryssar, katoliker (eller det omvända perspektivet om man var katolik eller ryss/turk).

Vi lever i den yttersta tiden – snart är det kört.

—

Under mellankrigstiden började ledande nazister ofta sina anföranden med orden vi måste tala om judarna. Sägs en sak tillräckligt ofta blir det till sist en sanning. Och vad som därefter hände.

Myter, fördomar, förföljelser och antimetriskt hat blir till officiell politik i Tredje Riket.

Förintelsen.

—

Perstorp, Skåne 2015.

En äldre dam är ute och promenerar med sin hund. Plötsligt (som hon uppfattar det) hoppar ett par romer ur en bil närmar sig (som hon uppfattar det) hastigt hunden.

Damen blir rädd för hon tror att de vill stjäla hennes hund. Damen polisanmäler det hela. Polisen kan efter ett tag slå fast att det rör sig om ett missförstånd och att personerna sannolikt bara ville klappa hunden.

Men ordet är ute och rykten sig svingar. Vad är det egentligen för typer som stjäl människors hundar?!

Det ena läggs till det andra, i en lokal Facebookgrupp uttalas rena dödshoten mot romerna och efter ett tag mynnar det hela ut i en verklig attack på romer.

Polisen rubricerar händelsen som hatbrott.

—

Jag tänker, lite banalt kanske, på Niemöllers kända dikt:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist

Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten

Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude

Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

—

Källor:

Håkansson, H, Vid tidens ände

Studio ett 25:e mars 2015

Historia, Spännande människor, Språk

Ensamhetens tankar

21 maj, 2016av adolphson

Var människor trevligare förr? Kanske inte – iallafall inte om jag betänker vissa historiska personers offentliga gärningar. Djingis Khan, Hitler eller Henrik VIII, för att nämna några. Men så kan jag ju inte tänka.

Men var människor vettigare, klokare, smartare förr, då? Jag tänker på den svenska politiken. Inför valet 1928, det så kallade Kosackvalet, lierade sig socialdemokraterna med ett kommunistiskt parti vilket satte fart på motståndarna.

Det var, såvitt jag förstått, en rätt smutsig valkampanj från båda sidor. En röst på S kunde innebära att Sveriges förvandlades till sovjetrepublik menade vissa på den borgerliga sidan.

Även de borgerliga fick utstå drift och hån.

Dalfolket fungerade fortfarande i propagandan.

Kunde människor källkritiskt granska kampanjen för att själva bilda sig en uppfattning? Jag är frestad att svara nej. Kommunisterna gick förvisso framåt, liksom de borgerliga, S bakåt.

Är det skillnad idag?

SD går framåt och för att hejda det måste andra partier förhålla sig till partiet och dess skamliga (f.f uppfattning) syn på flyktingar, kvinnor, EU och minoriteter. En framtidsspaning är annars från min sida att V kommer att bli nästa stora parti på vänstersidan.

Oavsett vad som är sant eller inte i turerna kring Sahlin, Juholt och hela MP får jag konstatera att den offentliga bilden inte är bra. Människor förlorar förtroendet när skandaler av det här slaget avlöser varann.

S och MP får skylla sig själva (och kanske vi alla) – det är inte omöjligt att V går förbi dem i nästa val. Vi har ett ansvar för vilka vi släpper förbi och fram till ämbete.

—

Var debatten snällare förr? Jag tror inte det.

För den litterärt bevandrade är måhända Strindbergsfejden bekant. Jag är inte expert men tror mig kunna beskriva det hela dels som en attack, från Strindberg, på nationalromantiken. Men även som en litterär uppgörelse om språket och litteraturens innersta väsen (för att citera kollega Maria).

Strindberg menade att Sven Hedin hyllats utan proportioner till vad han åstadkommit, attackerade den nyväckta vurmen för Karl XII (möjligen igångsatt för att den gamle kungens kvarlevor skulle undersökas, dödsorsak med mera).

Strindbergfejden innehåller massor med debattinlägg, karikatyrer med mera. Flera tusen, faktiskt. Och samtiden förfasades över nivån. Roligt, kan ju jag så här 100 år senare tycka. Och stilistiskt snyggt.

Men kunde människor i allmänhet, i den mån de deltog i samhällsdebatten, värdera sakfrågan?

Här är ett exempel på hån riktat mot Strindberg:

Likt schakalen föredrar han lik, men går även på levande, om de icke bitas. Ja, det är synd om honom! Man går förbi hans bostad här i Stockholm med känslan av att passera ett sorgehus, där båren redan står bäddad

Ett av de mera berömda inslagen i fejden är när Strindberg sågar Heidenstams dikt Ensamhetens tankar: Det är verkligen jätteroligt. Han beskriver den som tarvlig versstump, denna smörja på fem rader, andefattig, intetsägande och klanglös.

Jag längtar hem sen åta långa år (Strindberg: Vem har inte gjort det?) I själva sömnen har jag längtan känt (Strindberg: Fallet är inte så ovanligt att det kan anses vara originellt) Jag längtar hem (Strindberg: Vi ha hört det!) Jag längtar var jag går – men ej till människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt. (Strindberg: Slut! Det är alltihop).

—

Vad som satte gång dessa ovan diskuterade ensamhetens tankar hos mig? Jo, det var en elev som på uppmaning att utveckla sin källkritik i en viss uppgift svarade med den underbart enkla men mycket träffande motfrågan och som sammanfattar hela demokratins inneboende dilemma:

Jag har ju använt kursboken. Varför ska man ge elever en bok som inte säger sanningen?

Film och TV, Historia, Sång och musik, Språk

Random i maj 2016

17 maj, 2016av adolphson

Nu stundar en tid när barn, elever och personalgrupper på olika sätt och platser avslutningsframträder. Den dumdryge magistern/föräldern kliver gärna fram i dessa sammanhang och gör en iakttagelse.

Det är det här med orden, igen. De betyder nämligen inte samma sak.

Varieté är franska och betyder ungefär blandning. I stort sett avses med termen ett scenframträdande med blandad underhållning.

Det handlar, som jag förstår det, om lösryckta cirkusnummer exempelvis trolleri, knivkastning, jonglering, akrobatik, utbrytarkonst, trolla bort assistenter och såga isär människor (på skoj).

Cirkus utan djur alltså – och därför lättare att genomföra i olika typer lokaler än om en måste släpa med elefanter och lejon. (Elefanten i rummet är förövrigt ett talesätt). Det rör sig om sceniska nummer som staplas på varann utan någon tydlig röd tråd eller sammanhängande historia.

Soaré betonar när på dygnet föreställningen infaller – alltså på kvällen. Det var under senare delen av 1800-talet benämningen användes för, som det hette, musikalisk soaré för offentliga konserter av mindre format.

Ordet betyder afton och i Frankrike lyder hälsningen god kväll (som är mycket vanligare där än här) bon soirée. Samma princip som ovan gäller förövrigt för matiné men då handlar det om en (bio)föreställning som visas på förmiddagen eller tidig eftermiddag.

Kabaré är, enligt Wikipedia, en underhållningsform som framförallt förekommer på restauranger och nattklubbar. Jag skulle nog lägga till skolor också. Personalkabaréer är väl inte heller helt ovanliga. Jag har själv deltagit i ett flertal.

Innehållet i en kabaré varierar och omfattar allt från sketcher, sång, dans och/eller andra nummer. Äkta europeisk kabaré innehåller dessutom ofta nummer som för etablissemanget är utmanande eller nyskapande – gärna vågade eller burleska nummer.

Revyn härstammar från mitten av 1800-talet och består av sånger, musik, dans, sketcher eller monologer. Satir eller drift i största allmänhet är genomgående och ofta hålls föreställningen ihop av en röd tråd.

Några klassiska nummer:

cabare

Vår bästa tid är nu

Ernst Rolf Happy Days

Den ökända hästen från troja

En gaffel kort

Om sannolikhet

—

Plötsligt kom jag och tänka på Krimskramskungen – personen (för det måste ju finnas någon tillhandahåller tjänsten) som levererar all junk till alla gatuförsäljare runt om i Europa.

Var får hen allt ifrån?

—

Relaterade blogginlägg:

Javisst jävlar-butiken

Demokrati och samhälle, Film och TV, Historia, Livsåskådning, Skola, Spännande människor

Himmelsfärd som himmelsfärd

4 maj, 201615 juni, 2021av adolphson1 kommentar

Tron kan försätta berg, sägs det ju. När vi normalt använder ordet tro, så innebär det i allmänhet att vi gissar eller gör ett antagande. Vederbörande är inte helt säker. Det handlar således om en önskan, en förhoppning. Den sortens tro förflyttar väl inga berg (eller kanske, men det faller utanför ämnet). Religioner avser något helt annat med begreppet tro. I Bibeln används det i betydelsen vara fast eller vara säker. Det handlar om förtröstan, övertygelse, förvissning – alltså om vetskap. Mer precist om tillit till Gud. Det handlar alltså om en fullkomlig övertygelse.

—

Det var på Tempelberget som Abraham, när Gud ville testa hans lojalitet, enligt Första Mosebok nästan offrade sin son Isak. Därför blir platsen automatiskt helig för såväl judar som kristna. På samma ställe steg Mohammed enligt islamisk tradition upp till himlen. Lite på samma sätt som den händelse som i dagarna uppmärksammas med en långhelg här hemma: Kristi himmelsfärd. Det är lite samma-lika, det är det ju. Fjärran så nära, som talesättet lyder. Det är förövrigt på den här klippan som den berömda Klippmoskén är byggd. Eller klippa och klippa – området är ett av de lägst belägna i Jerusalems gamla stad.

Kung Salomo byggde här det första judiska templet på 900-talet f Kr. Då benämndes berget intressant nog Moria (intressant för oss Tolkien-nördar, alltså). Det andra templet uppfördes flera hundra år senare och förstördes av romarna år 70 e.v.t Det är denna händelse som markerar slutet på en självständig judisk stat, en verklighet som skulle komma att bestå till och med staten Israels bildande 1948. Det som kallas Västra Muren eller Klagomuren är vad som återstår av det andra templet. Enligt ortodox judisk tro är det förbjudet att besöka Tempelberget. Det är nämligen Gud själv som skall bygga det tredje templet. Rätten till platsen är hur som helst omstridd. Med tro (och ofta våld) försöker olika religioner försätta varandras berg ur spel.

Under Israels självständighetskrig 1948 ockuperades Gamla stan i Jerusalem, inklusive Tempelberget och Västra Muren av Jordanien. Enligt fredsavtalet skulle judarna ha rätt att be vid Västra Muren, men det omsattes aldrig i praktiken. Under Sexdagarskriget 1967 erövrade Israel östra Jerusalem, inklusive Tempelberget. 1929 dödades 133 judar, delvis på grund av rykten om ett planerat judiskt övertagande av berget. På 1980-talet var en judisk terrororganisation nära att spränga moskéerna med syfte att bereda plats för det tredje judiska templet. 1996 bröt upplopp ut när Benjamin Netanyahu öppnade tunnlarna som byggts under Västra Muren. Sjutton israeliska soldater och mer än 100 palestinier dödades. I september 2000 besökte Ariel Sharon Tempelberget. Dagen därpå bröt upplopp ut vilket startade den andra intifadan (= uppror på arabiska).

—

Tron kan måhända försätta berg. Kanske inte en avvikande tros tempelberg, men ändå. Eller så är det kanske tvärt om.

—

Sommaren 1897 seglade tre svenskar, ledda av S.A Andrée, uppfyllda av en stark tro på teknikens möjligheter och mänsklighetens förmågor, iväg över Nordpolen. I luftballong. Efter tre dagar tvingades den svårmanövrerade och av is nedtyngda farkosten nödlanda och männen fick gå över isen mot civilisationen. Det sista lägret, som återfanns först 1930, visade genom bilder och dagböcker de tre männens ödesmättade kamp mot döden.

Människans seger över naturen var i slutet av 1800-talet det stora idealet. Det var en tid präglad av tro och framåtanda och självbilden var präglad av övermod och självnöjdhet. Samtiden var övertygad om att deras tid utgjorde höjdpunkten i mänsklighetens utveckling. Vetenskapsmannen var hjälten och nationen fick ära och berömmelse (det var ingen slump att den siste personen att adlas i Sverige var upptäcktsresanden Sven Hedin) av olika projekts framgångar. Andrées, och många andra liknande expeditioners, förberedelser var på många sätt bristfälliga. Åtminstone med dagens mått mätt. Man var visserligen förberedd på nödlandning men säkerhetsrutiner offrades för idealen.

Pengar var då som nu en stor drivkraft och sannolikt hade Andrée sin triumfatoriska återkomst (och därmed förbundna framtid som firad föredragshållare) i sinnet när han bland annat släpade den 7 kilo tunga kameran över isen. Expeditionen hade kalkylerat med en möjlig kraschlandning men mycket gick snett. De gick i 3 månader över isen medan isen rörde sig i motsatt riktning och allt eftersom tvingas de överge delar av sin utrustning. Medan klimatet blev svårare tvingas de livnära sig på rått isbjörnskött och giftiga konserver (burkarna innehöll bly och koppar). När expeditionens öde slutligen blev känt 1930 såg världen mer skeptiskt på det skedda. Då rådde nya ideal. Tron var helt enkelt en annan. Det är kanske vår uppfattning och värdering av begreppet tro som är det väsentliga, trots allt. Oavsett om det är en from kristen, jude eller muslim eller nazist eller vetenskapsman.

—

En annan parallell är begreppet golgatavandring. Vi var visserligen inte med men om vi med begreppet avser att långsamt färdas mot vår undergång passar det måhända på Andrée. Eller på planeten och mänskligheten.

—

Ibland har jag låtit mina elever jobba med Andrée-expeditionen. Uppgiften brukar handla om att sätta sig in i händelseförloppet, hur såg samtiden på projektet, hur såg samhället på det 1930 respektive idag? Varför fungerade den inte – vad gjorde de för del (om de nu gjorde något? Avslutningsvis brukar eleverna få dra en parallell till liknade händelser i dag samt problematisera begreppet tro.

I skrivande stund kom jag på att en utbyggnad av projektet kan vara att läsa/se boken/filmerna Ingenjör Andrés luftfärd, Aniara, 2001 och The Martian. Ja, så får det nog bli. Schysst – då var resterande del av våren fixad. I skolans värld, alltså.

Trevlig himmelsfärd på er, alla därute!

—

Källor:

Montefiorie: Jerusalem

Hedin mfl: Bilden av Sveriges historia

—

Relaterade blogginlägg:

Gudskomplex

Kamelkunskap

Demokrati och samhälle, Film och TV, Historia, Sång och musik, Skola

Puckots vinst

6 april, 2016av adolphson1 kommentar

Nu tar jag sannolikt en risk. Jag riskerar härmed att uppfattas så som varandes väldigt bitter eller argumenterande i egen sak. Nåväl, jag är villig att ta den risken.

—

Jag har nyligen läst ett par artiklar (här och här) om ett nytt fenomen på den rasistiska högerextremistiska himlen: Soldiers of Odin. Detta är en grupp som ställer till med bråk, består av brottslingar och…har tydligen inte full koll på den fornnordiska mytologin.

Men det är ju så här det är nu: extremister som inte har full koll på vikingarna, Karl XII eller vad det nu handlar om tillåts dominera och ta plats.

Oavsett om de bär kostymer från Dressman eller skinnjackor med runor sprider de sina myter om invandring, förnekar Förintelsen, dryper av kvinnoförakt och homofobi. De blir ständigt korrigerade och med fakta överbevisade.

Men det båtar föga.

För dessa grupper kan numera säga vad som helst och bete sig i stort sett hur som helst och ändå komma undan med det. För nu är det puckonas tid – det är Machopuckot som håller på att vinna.

(Med pucko avses här en person som inte kan eller vill tillgodogöra sig kunskap och som alternativ väljer hot, våld och allmänt antidemokratiska värderingar som livsstil).

Den bildade sidan, den intellektuella opinionen, viftas bort och förpassas till åsiktskorridoren. Journalister hotas, hatsajter normaliseras, källkritik hånas. Eller has inte tid till. För bildning, utbildning tar som bekant tid.

Det humanistiska bildningsidealet är på väg ut för att ersättas av det samhälle vi ser breda ut sig i detta nu. Naturvetare, ingenjörer och tekniker står ännu relativt högt i kurs. För deras kunnande är konkret och leder till handfasta kunskaper.

Men dessa vetenskaper och personer kan också användas i det totalitära samhället. Ingenjören kan gå i det ondas tjänst. Tänk om världens fysiker strejkat inför andra världskriget. Darwins forskning passade nazisternas syften väl.

Nej, ska vi förhindra puckona att vinna måste en hel del av det gamla humanistiska bildningsidealet uppgraderas. Humanisterna måste uppvärderas, igen.

Att snabbutbilda lärare, att dra ner på skola och utbildningsväsende är fel väg att gå. Den vägen leder till fler Soldiers of Odin enligt mitt förmenande.

Resultatet av att vi lärare i min kommun i år fick tyngre tjänster (fler kurser och elever) innebär ett cementerande av förvandlingsprocessen av mitt yrkesrelaterade jag till en arbetare vid ett löpande band. In med uppgifter och spotta ut respons.

Lärare på universitet och högskolor, gymnasier, för och grundskolor ska inte snabbutbilda, inte snabbutbildas eller behandlas styvmoderligt bara för att det går 10 sketna humanister på varje mattelärare.

Jag kan utföra underverk om jag bara får chansen.

Istället tillåts puckona vinna.

Varför?

—

Vad jag menar, egentligen? Låt mig förklara det med visuella hjälpmedel. Tag dig tid att lyssna och se på följande:

Jag är rädd att jag inte kan förklara sambanden bättre. Och även om jag kunde det så behöver jag hjälp – hjälp med ordentliga förutsättningar att utföra mitt arbete.

Historia, Spännande människor

Claude Choules…

23 mars, 2016av adolphson

… dog 2011 och var den siste kände soldaten som aktivt deltog i första världskriget. Han deltog förövrigt även i andra världskriget. Han var född i Storbritannien och blev 110 år.

—

Jag tycker vi i Sverige är dåliga på att förhålla oss till det förflutna. Visst finns det människor som är duktiga på historia men som kollektiv, nation, är det rätt illa ställt.

Vidare tror jag att denna vår ljumma inställning (en jämförelse med hoberna i Fylke känns inte helt avlägsen) till vårt förflutna skapar oss moderna bekymmer. När det historiska tidvattnet emellanåt vänder får vi det ofta lite jobbigt och fastnar i problematik som exempelvis om kungahusets eller SD:s vara eller icke vara.

Annat är det på kontinenten. Många europeiska hem innehåller bleknade fotografier på släktingar som stupat i något av världskrigen. Spåren efter första världskriget är i princip obefintliga i Sverige medan varje större slagfält i Europa från 1600-talet och framåt (och det är några stycken) kringgärdas av monument, kyrkogårdar och museer.

Jag vill nämna benhuset i Verdun som innehåller resterna efter 130 000 oidentifierade soldater från båda sidor. Eller staden Ypern där den lokala brandkåren ännu blåser tapto klockan 8 varje kväll invid stadsporten Menin Gate varigenom hundratusentals brittiska soldater under kriget tågade ut till fronten i Flandern.

Det finns mindre högtidliga minnen också. Blindgångare är fortfarande ett stort problem – flera ton grävs årligen fram av bönder (den allmänna benämningen är järnskörd) och i markarbeten. Detta är självfallet livsfarligt och i Frankrike finns ett särskilt statligt departement med ansvar att röja blindgångare från båda världskrigen.

Bara runt Verdun finns flera miljoner granater kvar i marken och, appropå jobb jag inte skulle vilja ha, sedan 1946 omkommer i genomsnitt 10 minröjare årligen.

Fortfarande hittas nya tunnlar och bunkrar från krigen som ibland innehåller resterna efter omkomna soldater. Första världskriget skördar alltså fortfarande offer och fortfarande begravs (åtminstone så sent som 2011) soldater som man kunnat identifiera först nu.

Stilleståndsdagen 11/11/11 (det blåstes officiellt eldupphör den 11:e novemeber klockan 11 på förmiddagen) är nationell helgdag i Frankrike, Belgien och Serbien medan engelsmännen efter andra världskriget döpte om dagen till Remembrance day och syftar idag till att högtidlighålla minnet av soldater som dött senaste året. I USA kallas dagen Veterans Day för att omfatta alla soldater som fallit (och även levande före detta soldater) i något av alla krig landet varit inblandat i.

I England och USA (kanske även på andra ställen som Kanada och Australien) används en röd pappersblomma att fästa i kavajslaget eller i hatten som symbol för Flanderns röda vallmo och allt blod som spilldes där.

Det brukar iakttas två tysta minuter i flera av länderna som var med i första världskriget – en för de fallna och en för de sörjande.

Det finns också gott om monument för alla de omkomna soldater som inte gått att identifiera. Den Okände Soldatens Grav inviges i Triumfbågen 1920 och det finns även en i Westminister Abbey i London liksom i Italien och Belgien.

(Och eftersom jag har så svårt att vara allvarlig ler jag alltid lite när jag hör talas om den okände soldatens grav. Fast inte av vanvördnad).

—

Men ändå. Måhända hellre Fylke än Gondor eller Rohan.

Det kanske är bra att vi inte omgärdar vår samtid med en massa krigsminnen, det kanske är bra att vi inte förknippar vår historia med en massa krigande. Måhända gör det oss mindre konfliktbenägna och mer problemlösningsorienterande, för att låta som ett valfritt kommunalt sammanträde.

Det kanske är därför grumliga rasteorier, för att använda Palmes ord, inte vunnit fotfäste här. Inte vid en jämförelse med många andra platser, iallafall. Kanske är det så, kanske inte.

Jag tänker avslutningsvis på det som brukar anses vara första världskrigets mest kända dikt skriven av den kanadensiske läkaren John McCrae vid Ypern 1915. Han överlevde det slaget men dog 1918 i lunginflammation.

In Flanders fields the poppies blow
Between the crosses, row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.

We are the Dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
Loved and were loved, and now we lie
In Flanders fields.

Take up our quarrel with the foe:
To you from failing hands we throw
The torch; be yours to hold it high.
If ye break faith with us who die
We shall not sleep, though poppies grow
In Flanders fields

—

Källor:

Tuchman, B: Det svarta tornet

Ponting, C: Tretton dagar

Englund, P: Krigets skönhet och sorg

Smedberg, M: Första världskriget

—

Relaterade blogginlägg:

Dolkstötslegenden

Nya grejer

—

Länkar:

Julfreden 1914

Historia, Jämställdhet, Livsåskådning, Resor

Vesta in duplo

15 mars, 201620 juli, 2024av adolphson

En av favoritbyggnaderna på Forum Romanum är det lilla runda templet till gudinnan Vestas ära. Alldeles runt och gulligt ligger det där och påminner om en särskild aspekt på antikens historia.

Nämligen att kvinnorna, åtminstone kvinnor ur de privilegierade samhällsskicket, hade det bättre i Rom än på andra håll runt medelhavet och annorstädes. Exempelvis kunde de uppbära för staten viktiga ämbeten.

Vestatemplet hade en öppning i taket för röken från den eviga elden (nedan) och den runda formen anses gå ha sitt ursprung i den runda hydda som någon gång i den romerska forntiden, kanske till och med så långt tillbaka som under etruskisk tid, tjänat som ursprunglig helgedom.

Idag ser man den del av rundbyggnaden som restaurerades på 1930-talet på ett original från 200-talet men platsen alltså äldre än så.

Den ursprungliga byggnaden låg avskärmad från gatan av en mur. Bredvid ligger resterna av prästinnornas boningshus – på sin tid en ansenlig byggnad med innergård, privata rum, kontor, badanläggning, och plats för slavar.

Vesta var eldens gudinna och elden förknippades både med hemmets trygga härd samt med olika symbolhandlingar i templen generellt och hade därför en mycket viktig roll i stadens, imperiets, ceremoniella liv.

Elden fick aldrig slockna eftersom den symboliserade Roms fortlevnad och detta övervakades noga av Vestas prästinnor. Hela företeelsen handlade om imperiets fortlevnad.

Möjligen hämtade den brittiska mytbildningen inspiration härifrån i profetian som spår att om korparna lämnar Towern faller imperiet. Britterna är handfasta – de har klippt vingarna på korparna. Men även Vestas prästinnor blev vingklippta under en stor del av sina liv.

Vestalerna, som de kallades, utvaldes bland flickor inom Roms överklass när de var mellan sex och tio år gamla. De levde därefter trettio år av sina liv i detta hus. Som framgår av beskrivningen ovan hade de en privilegierad men också reglerad tillvaro.

En vestals tjänstgöring bestod först av 10 års utbildning följt av tio års formell tjänstgöring och avslutades av tio års undervisning av nya vestaler. Först därefter kunde de återgå till privatlivet.

Om en vestal innan dessa tre decennier hade passerat ”glömde” sitt kyskhetslöfte straffades hon hårt – hon skulle då begravas levande. Men efter 30 år kunde de alltså lämna tjänsten och gifta sig.

Prästinnorna var högt aktade, de satt på hedersplats vid teaterföreställningar och fester och levde mycket gott på statens bekostnad.

Förutom att i templet vakta och vårda den heliga elden som brann dag och natt vakade de över olika heliga föremål som bara de själva fick se. Dessutom fullgjorde de andra religiösa funktioner och deltog i offentliga ceremonier. De hade rätt att benåda brottslingar, och det var belagt med dödsstraff att förolämpa en vestal.

Det är intressant att studera dessa prästinnor även om källmaterialet är magert. Det finns några artiklar i historiska tidskrifter (de gamla vanliga) och uppslagsverken. Det tycks som kejsaren Theodosius I år 391 lät släcka den eviga elden i Vestatemplet och förbjöd vestalerna att fortsätta sin verksamhet. Varför? Jag vet inte.

Jag får väl leta rätt på en bok i ämnet.

—

Rederiet som sköter trafiken till Göteborgs södra skärgård, Styrsöbolaget, har haft två båtar med namnet Vesta. Jag har åkt med såväl den nya som den gamla många gånger.

Ofta har jag undrat vem som namngav och varför denne någon valde den gamla romerska solgudens namn. Jag har också undrat vad som hände med Vesta 1, båten som såldes på 70-talet.

Men inte tillräckligt mycket för att ringa Styrsöbolaget och fråga.

Bild: skärgårdsbåtar.se

—

Solen lyser och vi med den. Inte bara romarna dyrkade solen. Tintin utnyttjar tron framgångsrikt i Solens Tempel, solen hade ocksp en central roll hos de forntida inkafolken och inte minst solguden Ra har fortsatt kittla vår kulturhistoria.

—

På 00-talet har en asteroid döpts till Vesta. Det kanske inte är så konstigt, himlafenomen har ända sedan antiken döpts efter gudar. Det har kanske alltid varit så i mänsklighetens historia att transport är en förutsättning för fortlevnad.

Som en konsekvens därav: för att transport (eller kanske passar orden logistik, infrastruktur eller civilisation bättre) ska utvecklas eller genomföras måste också begreppen tro och hopp föreligga.

Jag tror på det vi gör därför gör jag det. Det är möjligt att ta mig dit alltså försöker jag. Och tvärt om.

—

Jag har förövrigt för mig att vårt julfirande härrör från den romerska solguden Mithra – en gudom som romarna adopterat från perserna. Eller julfirande – som kristen högtid är det väl Jesus födelse vi talar om. När på året det egentligen skedde och när festen till minne därav äger rum har väl den julianska kalendern respektive vårt hednablotande att göra.

Så mycket att lära sig – så lite tid.

Demokrati och samhälle, Historia, Spännande människor

Magnus Jacob Crusenstolpe

2 mars, 2016av adolphson

Det tycks mig som kungahuset intresserar mitt blogg-alter ego. Märkligt – i vanliga livet bryr jag mig inte alls. Tur att man får skriva vad man vill här i landet. I Saudi eller Thailand hade jag riskerat att dömas till en massa piskrapp alternativt en mer snabbare avrättning.

—

En intressant figur i den liberala historien är Magnus Jacob Crusenstolpe. Först konservativ, sedan liberal, debattör, jurist och riksdagsman som med tiden blev mer och mer kritisk mot Karl IV Johans konservativa regering.

Crusenstolpe var huvudperson i ett händelseförlopp som kunde blivit startskottet för en revolution i Sverige på 1830-talet.

Från början och favoriserade kungen Crusenstolpe på grund av hans juridiska och politiska begåvning. Men i och med att Crusenstolpes skrifter blev allt vassare och häcklande i tonen kom han till sist på kant med hovet och majestätet.

Tidningen Crusenstolpe förestod lades ner och han själv blev bakrutt och sattes på gäldstugan på grund av slarv och slöseri.

Om bitterhet över sakernas tillstånd var anledningen till att han till slut blev liberal och regeringskritisk känner jag inte till. Hursomhelst startade han senare en ny tidning som kritiserade kungens regering.

1838 verkar han ha gått alldeles för långt och åtalas för majestätsbrott.

Vad bestod brottet i? Jo, Karl XIV Johans regering hade utsett en hovmarskalk till major i Svea Livgarde. En äldre officer förbigicks och Crusenstolpe kunde inte låta bli att pika regeringen för dess uppenbara favorisering av hovets, etablissemangets, framstående medlemmar.

Det var inget fel på utnämningen i sig men regeringen hade sammanträtt på en söndag – vilodagen – och följaktligen begått sabbatsbrott. För detta brott utdömdes i samtiden i allmänhet en liten bot och Crusenstolpe ville väl bara retas. Men texten han skrev – i synnerhet det som stod mellan raderna – var det som verkligen upprörde hovet.

Almanackan utvisar att den 28 januari i år inföll på – en söndag! Således ett sabbatsbrott till på köpet! Nog vet jag att skriften tillåter, att på söndagar draga oxen ur brunnen; men befordringar och hovets dignitärer höra till en annan kategori. Konseljen… har sålunda vid detta tillfälle brutit snart sagt både emot Guds och världslig och konstitutionell lag.

Crusenstolpe var jurist och förstod självfallet att han anklagade konseljen, det vill säga det kungliga ämbetet eller regeringen, för sabbatsbrottet. Men han hade inte smädat kungen som sådan, vilket på den tiden var lika med majestätsförbrytelse, ett allvarligt brott.

Men hovet ville hämnas och anklagade honom ändå för detta.

Beslutet chockade redaktörerna på tidningarna för anklagelsen var ju absurd. I Stockholm var försöken att stoppa Crusenstolpes krönikor det stora samtalsämnet. Det var uppenbart för alla att kungen ville tysta en obekväm röst.

När juryn i målet utsågs kom nästa skandal – alla som utsågs var personer som stod hovet nära. Juryn var alltså jävig och i tidningsspalterna protesterade redaktörerna. Lars Johan Hierta, grundaren av Aftonbladet, som hade en konfliktfylld relation till Crusenstolpe, försvarade honom.

Domen blev hård – 3 års straffarbete på Vaxholms fästning. Men Ceusenstolpes kritik av makten hade också skaffat honom sympatisörer. Domen ledde till upplopp där demonstranterna högljutt krävde Crusenstoples frigivning.

Kungen och regeringen svarade med att sätta in polis och militär men demonstranterna gav sig inte. Hela tumultet, som kommit att benämnas Crusenstolpska kravallerna krävde två dödsoffer och ett 10-tal sårade.

Crusenstolpe överfördes småningom till Vaxholm för att avtjäna sitt straff men han behandlades väl – exempelvis kunde han ta emot besök, fortsätta sitt politiska författarskap och hans hustru kunde vara hos honom i stort sett hela tiden.

Karl Johan var livrädd – sprungen som han var ur franska revolutionen. Vittnesmål som att han beordrade att hästarna skulle hållas sadlade redo för snabb avfärd samt att han påstods vandrat runt i salarna på slottet vilt gestikulerande och med koleriska utrop i stil med Hugg ner packet! talar om detta.

Fredrika Bremer och Carl Gustaf Geijer är några samtida som kommenterade de Crusenstoplska kravallerna. Kronprinsen, sedermera Oscar I förstod att det nu var läge att bli mer liberal än att fortsätta som konservativ.

Han ansågs också som sådan åtminstone i början. Han var kritisk mot mycket av vad pappa kungen ville eller inte ville genomföra – Oscar strävade å sin sida efter att bevara kungamakten och för att lyckas med det strävade han efter en tillmötesgående och flexibel kungamakt.

—

Frågan som sysselsätter mig är dagens kungahus.

Om vi ser det ur deras synvinkel kan man tänka sig att kungaparets möjligheter att stoppa böcker som Den ovillige monarken eller granskningar av drottningens pappas förehavanden under andra världskriget är mer begränsade än anfäderna på 1800-talet eller kollegorna i Saudiarabien eller Thailand.

Om Victoria strävar efter att monarkin ska bevaras kunde hon, om inte annat, studera sina anfäders Karl Johans och Oscars offentliga ageranden och inbördes relation när marken började brännas under de kungliga tassarna.

Nå – det är kanske dags att göra någon sorts bokslut över dessa fullständigt ointressanta människor. All glans och rikedom – om än begränsade makt – kunde ni använt bättre. Nu är det officiellt – jag kommer ut som republikan.

Hoppas, om inte annat, kompisarna Tage, Pontus med flera gillar mig ännu lite mer nu.

—

Källor

Eva Helen Ulvros: Oscar I

Per Österman, Populär Historia 14:e mars 2001

—

Relaterade blogginlägg:

Kunglig vilja och förmåga

Fredrika

Republikan light?

Drottningoffret

Grattis Västergötland

Historia

Dolkstötslegenden

27 februari, 201630 mars, 2022av adolphson1 kommentar

Det är skillnad på fakta och åsikter.

Ett vanligt tillvägagångssätt för att förstärka en åsikt är att hämta ett uns av fakta som gynnar åsikten. Man skulle kunna anse vissa gruppers åsiker om invandring eller klimatskepticism.

Låt mig ta konspirationernas konspiration – dolkstötslegenden – som exempel. Denna legend användes framgångsrikt av Hitler och nazisterna och anses varit en stark orsak till deras maktövertagande.

—

I korthet innebar dolkstötslegenden att den tyska armén var obesegrad i fält i slutet av första världskriget, att krigsmakten istället förråddes på hemmaplan av (demokratiska) politiker. Egentligen förlorade vi inte.

Legenden nådde en bredare allmänhet via en brittisk journalist som intervjuat den tyske generalen Erich Ludendorff. När generalen lade fram sin syn på världskrigets avslutning hävdade han att orsaken till krigsförlusten berodde på en dolkstöt i ryggen utdelad av de socialdemokratiska och liberala politikerna i Berlin.

Detta är en åsikt som ibland fortfarande framförs på den extrema högerkanten. Händelseförloppet vid krigets slut är dock i allt väsentligt väl belagt.

1917 var båda sidor i kriget utmattade. I Ryssland hade revolution utbrutit och på västfronten började den amerikanska krigsinsatsen på allvar märkas. Några av krigets blodigaste – faktiskt ett av de blodigaste slagen den amerikanska armén någonsin utkämpat – stod detta år.

Ludendorff, som i princip varit militär diktator och lett kriget för Tyskland, var sprungen ur de nationalistiska tyska idéer som bland annat lett till nationens bildade 1871. Generalen insåg nu vad klockan var slagen och ville rädda det som räddas kunde – i synnerhet den tyska krigsmakten som sådan.

Tyskland var alltså utmattat och det var bara en fråga om när sammanbrottet skulle ske. För att lyckas med sin räddningsplan insåg han att ett snabbt slut på kriget var nödvändigt samt att det gällde att få någon (annan än honom själv) att ta ansvar krigsförlusten.

Han förhandlade med främst amerikanerna där han ställde i utsikt att Tyskland efter kriget skulle bli demokratiskt, han informerade den andre av huvudfigurerna på den tyska sidan, Paul von Hindenburg, andra i rikets ledning samt kejsar Vilhelm II att det nu var dags att ge upp. Och så blev det.

Nyheten slog ner som en bomb i den tyska krigsmakten och i resten av Tyskland.

Ludendorff la alltså hela skulden för nederlaget på politiker i Berlin fast det i själva verket var militärerna som styrt i princip självständigt under hela kriget. Han ansökte hos kejsaren om att få avgå och denne lär ha svarat; tja – om ni absolut vill sluta så gärna för mig.

Kejsaren uppmanade istället den politiska ledningen att ta över ledningen för landet. Den nye socialdemokratiske partiledaren ville få inflytande och uppmanade sitt parti att acceptera kejsarens och Ludendorffs åsikter. De andra partierna följde efter.

Det blev oroligt inom hela den tyska krigsmakten och snabbt skickades det ut order om att lägga ner vapen och retirera. Många förband var inte besegrade och retirerade i god ordning vilket gav näring till dolkstötslegenden. Åsikten att den obesegrade armén tvingats ge upp uppkom.

Att så många nappade på Ludendorffs bete blev ödesdigert. Freden blev svår och hela saken gynnade på sikt Hitler och nazisterna. Å andra sidan skulle fortsatt krig med USA med i kriget blivit ödesdigert. Fast fortsättningen på kriget skulle ändå blivit kort: Tysklands krigsresurser var som sagt helt uttömda.

Kejsar Vilhelm II abdikerade och gick i landsflykt i Holland där han dog 1941. Han var den siste tyske monarken av släkten Hohenzollern.

Paul von Hindenburg fortsatte som president i Weimarrepubliken och var den som efter stor tvekan tvingades utnämnda Hitler till kansler 1933. (En annan bild av honom är att han var en mycket passiv person vilket tolkades som trygghet och värdighet. Han var under första världskriget och därefter en mycket beundrad person i Tyskland. Populariteten överlevde Versaillesfreden och en av orsakerna att han utnämnde Hitler kan ha varit tvekan och vankelmod). Han avled 1934.

Och hur gick det med bloggpostens huvudperson, Ludendorff? Jo, efter ett tag ville han återuppta krigshandlingarna. Regeringens svarade nej varvid hans förtroende var förverkat och han avgick.

Efter Tysklands kapitulation den 11 november 1918 flydde han till Sverige under falsk identitet. Här skrev han sina memoarer. Försvarsskriften för sina handlingar översattes 1919 till svenska av självaste Sven Hedin.

Ludendorff var mycket väl medveten om att Tyskland inte längre hade några möjligheter att vinna kriget. Däremot menade han att Tyskland genom att hålla ut längre hade kunnat förhandla sig till en bättre fred.

På 1920-talet gav han sig i lag med Hitler och var med och genomförde Ölkällarkuppen i München 1923 och valdes trots detta in i riksdagen 1924. 1925 förlorade han stort i valet om president mot just Hindenburg.

Vid 1930-talets början hade han bytt åsikt om Hitler och såg istället denne som den allra största faran för Tyskland och varnade Hindenburg för att utse Hitler till rikskansler. Senare återknöt han dock banden med Hitler. Han gick ur tiden 1937.

—

Ludendorff sysslade sannolikt med någon sorts damage control när han konstruerade sin plan. Det märkliga är att dolkstötslegenden – samt olika moderna motsvarigheter – fortsätter leva sitt eget liv.

Det är alltså skillnad på åsikter och fakta.

—

#göteborg

Om jag någonsin köper en katt ska den heta…Luden-dorff.

—

Relaterade blogginlägg

Faluaffären

—

Källor:

Barbara W Tuchman: Svarta Tonet

Peter Englund: Krigets skönhet och sorg

Marco Smedberg: Första Världskriget