Kategori: Historia

Bistånd, Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik, Skola

Rimlighet

av adolphson

Ideologi är en samling idéer som förklarar hur framtiden kan komma att se ut om man följer dessa. Politik är konkreta beslut och åtgärder som omsätter den teoretiska ideologin till praktisk verklighet. Vare sig ideologi eller politik är vetenskap. Är det vetenskap man vill ha får man vända sig till statskunskapen (många politiker på högre nivåer har studerat statskunskap och ekonomi). Men jag vill påstå (såklart) att också historia är viktigt eftersom erfarenheten tjänar oss väl när beslut ska fattas och politik utformas.

I dagens samhällsdebatt använder många debattörer sig av formuleringen forskning visar att…. Detta gör mig lite irriterad. Skälet, att vilja tillföra tyngd till sin argumentation, kan man ju förstå om än inte sympatisera med. Argumentationssättet bidrar till den faktaresistens som enligt vissa idag råder. Om universitetens nivå sjunker sker det samma i skolans olika stadier. Om vem som helst är fri att hänvisa till forskning utan att styrka sina påståenden handlar snart samhällsklimatet om vem som skriker högst.

Under 1900-talet vann vetenskapen insteg på religionens bekostnad. Religion blev i ett sekulärt samhälle en privatsak. Idag tycks det mig som den trenden är på väg att vända. Jag påstår detta utan att ha belägg eller hänvisa till religionssociologisk forskning på området. Men jag håller med om att faktaresistensen är tydlig på sina håll. Jag märker att gymnasieungdomarna ännu i tredje årskursen inte använder sig av icke-internetbaserade källor när de ska genomföra en uppgift. Två tredjedelar av mina elever förmår inte fullt ut ta till sig begreppet källkritik. Att ha en referensförteckning fungerar. Att övergripande resonera om källor likaså. Att gå in och värdera individuella källor – nej, där tar det ofta stopp. Kanske för att allt ska gå så fort, nuförtiden.

Wikipedia. Mimers Brunn. Och nu senast företaget Spökskrivarna som ogenerat och öppet erbjuder sina tjänster på nätet: vi skriver skolarbeten åt alla och en var som är villiga att betala sig ur magister Adolphsons knepiga uppsatsuppgifter.  But never bullshit a bullshitter. Nej, jag har själv aldrig fuskat. Men jag har mina metoder för att se igenom elevfusk/plagiat. Du, det här ordet ”ibidem” du skrivit – vad betyder det? Man kan få många ganska underhållande svar. Problemet är att sedan, efter påkommet fusk, händer…ingenting. Det finns inga sanktioner att ta till överhuvudtaget. Jag måste ge eleven ny chans. Och sedan ännu en. Och så rullar nästa vagnslast genvägsbenägna unga medborgare ut i världen. Sedan ska de snabbt som tusan ta sig igenom universitetet. Klart Dick Harrison blir förbannad. (Han börjar förövrigt knappa in lite på Peter Englund som min favorithistoriker). Var det månne bättre förr?

Sedan har vi föräldrarna. Många kollegor vittnar om långa och truliga samtal med föräldrar som på olika sätt försöker komma åt sitt barns problem genom att undergräva eller ifrågasätta lärarens kompetens eller professionalitet. Arbetsgivare och lärare på universitet och högskolor vittnar om föräldrar som hänger över axeln på de unga… 25-åringarna. Hur ska man kunna utveckla kreativa förmågor som källkritik under dylika omständigheter? Min uppfattning är att vi går mot ett samhälle som trivialiserar kunskap, anser att fakta är färskvara och som uppmuntrar snabb utveckling. Men all kunskap måste vara vetenskaplig och erfarenhetsbaserad. Och sådant tar tid. Både att utveckla och att genomföra. Alternativet är förlora kampen mot historierevisionister och andra extremister.

Ideologi och politik är alltså värdegrundsbaserade företeelser. Frågan man måste ställa sig är om det beslut man ska ta är rimligt över tid. Rent logiskt kan man fundera över om någon nyanländ migrant inte har samma rätt till välfärd som farmor och farfar som bott, strävat och betalat sin skatt hela sina liv i det aktuella landet. Eller undersöka den nyanlände in på bara kroppen (kanske till och med inuti kroppen som under Förintelsen) i jakten på ägodelar vars sammanlagda värde avgör hur mycket välfärd hen har rätt till. Mot dessa exempel kan man ställa förslaget att vi alla går ner i välfärd för att den ska räcka till fler. Eller utforma den på annat sätt. Vill man inte ha ett A och ett B-lag bland befolkningen kanske det senare alternativet känns rimligare. Det motsatta synsättet är: vi har inte råd att ta hand om alla nyanlända. Fakta (som exempelvis hur ytterst få bland världens alla flyktingar som kommer till Sverige) har det här sammanhanget inget med saken att göra – det är värdegrunden som avgör beslutet. Historien hjälper kanske lite. Om Sverige skulle hjälpt flyktingar på plats under den nazityska ockupationen av Norge 1940 hade vi alltså kört flyende norrmän tillbaka och försökt prata med Quisling om saken.

Det finns forskning som visar att det är bra att blanda individer i skolan eftersom de studiestarka/motiverade lyfter de svaga. Samtidigt kan jag minnas min egen skolgång och hur frustrerande det var att leva i 70-talets svenska enhetsnorm. Hur svårt det var att på en del plan vara lite annorlunda. Jag är kluven. Men för att väva ihop denna något förvirrande bloggpost tänker jag att man kan ta det som var bra med 70-talets skola och blanda med dagens. Att vi som har det bra kan dela med oss lite av skola, vård och omsorg. Som lärare skulle jag vilja ha något färre klasser, mer tid till varje elev och själva undervisningen och, kanske, lite mer respekt för min yrkesutövning. Å andra sidan: respekt får man inte bara. Den förtjänar man. Så jag antar att det jag frågar efter är ytterligare tid. För mig, migranten och samhället.

Historia, Jämställdhet, Livsåskådning

Nya grejer

av adolphson1 kommentar till Nya grejer

Vilket ansvar har en som obetydlig kugge i ett stort system? Finns det ens obetydliga kuggar i stora system? Bidrar inte alla med något ytterst lite till det stora hela? Detta var iallafall vad Adolf Eichmann byggde sitt försvar på när han ställdes inför rätta i Jerusalem 1961 – att han endast var en obetydlig kugge i den nazistiska helheten. Domstolen ansåg dock att hans ansvar för att Förintelsen kunde genomföras var större än så och han dömdes till döden.

Frågeställningen är även intressant i ett större sammanhang. Vilket ansvar bar exempelvis uppfinnaren Robert Oppenheimer, piloten Paul Tibbets eller presidenten Harry S Truman för alla de hundratusentals människor som omkom när atombomberna släpptes 1945?

Det är förvisso bra att det fortfarande hittas gamla nazister, som bokhållaren i Auschwitz, att ställa inför rätta. Man blir aldrig för gammal för sitt ansvar. Och därmed har väl jag svarat på min egen inledande fråga: nej, det finns inga obetydliga kuggar i stora system. Funderar en inte över sitt personliga ansvar kan det gå illa. För andra och en själv. Så som i exemplet med bokhållaren – om man nu kan anse att det gått så dåligt för honom, vill säga. Han var trots allt över nittio år när han ställdes inför rätta och hade hunnit leva sitt liv.

Någon på polismyndigheten i Skåne slog det första tangentnedslaget på det som slutligen blev till ett register över romer. Spädbarn, åldringar vanliga människor. Med det gemensamt att de vara romer. Ett etniskt register, alltså. Denne någon som slog det där första tangentslaget tänkte kanske att hen bara lydde order, och har således möjligen inte funderat så noga över detta. Något att dagligen reflektera över för var och en är kanske vad en egentligen bidrar bidrar till genom sina tankar ord och handlingar, för att citera syndabekännelsen.

I avdelningen jobb jag inte skulle vilja ha sticker några ut: stridsvagnspersonal under första världskriget, avloppsrensare i dagens Indien och fotograf (eller ansvarig för reklamkampanjer) på/åt klädföretaget Amercan Apparel. Angående avloppsrensare i Indien behövs inga ord – mitt ställningstagande  är uppenbart. Tack så mycket för att jag slipper leva eller uppleva detta i min närhet.

Den 15:e september 1916 användes i Somme, i norra Frankrike, för första gången stridsvagnar. Det var britterna som var först ut. Många i stridsledningen var tveksamma till projektet men marinminister Winston Churchill  trodde på idén och drev på. Tanken var att skydda framryckande infanterister med hjälp av en sorts bepansrade och beväpnade landgående båtar. Därav det engelska namnet ”tank”. (Eller egentligen var detta ett täcknamn för att inte avslöja vad man höll på med innan allt var klart). Man var ju tvungen att hitta på någonting för att vinna framgångar när första världskrigets realiteter blev uppenbara för alla och en var. De första stridsvagnarna vägde tjugoåtta ton och kom upp i en hastighet av sex km/h. Bemanningen bestod av sex till åtta personer: En styrman, en som gasade och ytterligare två som hjälpte till att växla. Ombord fanns också i allmänhet fyra skyttar. Man svängde genom att bromsa hela ena bandet. Det var alltså inga kvicka fordon, detta. Det fanns heller ingen fjädring och sikten var mycket begränsad. Motorn låg helt öppen inne i vagnen. Hettan kunde bli olidlig och brölet från maskinen och kulsprutorna gjorde all kommunikation omöjlig. Gaserna från motorn och röken från vapnen gjorde att sikten ofta var minimal. Man signalerade till varandra genom gester och teckenspråk.

Intressant är att det var frivilligt att arbeta som stridsvagnspersonal. Man ansökte om det och meriterade var motorkunskaper – färdigheter som inte var helt vanliga 1916. Varför ansökte man om att få arbeta där? Svaret ligger kanske i det faktum att människor i augusti 1914 vallfärdade att frivilligt ansluta sig till Den Stora Kampen. Stridsvagnarna blev en besvikelse. Endast nio av fyrtionio lyckades lyckades med sina uppdrag. Ändå beställdes massor med nya av britter och fransmän och under andra världskriget blev vapenslaget en betydande del – inte minst bidrog de till framgång för Hitlers mekaniserade, toppmoderna militära styrkor. Tack så mycket för att jag lever i en tid där jag inte behöver vara stridsvagnspersonal mot min vilja.

Klädföretaget American Apparel är ett riktigt grisigt företag som ofta brukar få den tveksamma utmärkelsen årets sexist. Detta beroende på deras reklamkampanjer som alltid använder sexistiska teman. Ett paradexempel på temat sälj grej med tjej. Vad har en textilarbetare eller personaladministrationen för ansvar? Det måste ju vara mindre än ledningens, iallafall. Hur tänker fotograferna som tar bilderna? Frågorna är många. Där vill jag hursomhelst heller inte arbeta. Tack så mycket för att jag slipper.

Hela tiden kommer det grejer man inte behöver. Dessa grejers tillblivelse bygger å ena sidan på att det finns människor som köper produkten å andra på att människor jobbar och verkar för att genomföra den nya grejen. Vapen, droger, människohandel, barnarbete – allt i ett evigt kretslopp. Nu har det dykt upp en produkt – periscope – som går ut på att spela in lärare i smyg och lägga ut på nätet. En produkt tänkt att håna, alltså. Så har vi spelet GTA som innehåller en väldigt massa elände. Man kan kanske säga att den som arbetar med sprida den produkten direkt arbetar med att tjäna pengar på att göra bland annat mitt arbete än svårare. Tack så jävla mycket.

En av mina elever kommer från Syrien. Hen berättade att en kamrat som är kvar där riskerar att tvångsutskrivas till regimens armé. Klarar man inte sina studier på högre nivåer blir det konsekvensen. I Sverige blir en av med studiebidraget/lånet och i Syrien blir du kanonmat. Tack för att jag klarade det förra och slipper det senare. Men i något avseende är jag en kugge i ett stort system. Eftersom det inte finns några obetydliga sådana undrar jag: Quo vadis?

—

Relaterade blogginlägg

Den banala ondskan

Paul Tibbets

Irma Grese

—

Källor:

Världens historia

Första Världskriget, Smedberg, Marco, 2015

Genusfotografen

Bistånd, Demokrati och samhälle, Historia, Miljö

Ond cirkel

av adolphson

Lite lojt har jag följt nyheten om att SAAB (eller Nevs som företaget heter nuförtiden) i Trollhättan fått en jätteorder värd miljarder på elbilar från ett, vad det verkar, skumraskföretag i Kina. Jag säger att företaget verkar lite skumt eftersom det vid efterforskning inte stod att finna på den adress man uppgivit. Men Nevs säger att allt är väl. Nå, då så. Det moraliska dilemmat rör emellertid något annat – nämligen huruvida man överhuvudtaget ska göra affärer med Kina. En regim med inte helt fräsch syn på det här med mänskliga rättigheter, som bekant. Å andra sidan släpper landet ut mest fossila bränslen i världen så börjar 1 miljard kineser åka elbil är ju det något bra för alla på planeten. Ett etiskt dilemma, som sagt.

Hitler var vansinnig. Detta är känt. Mindre känt för en större allmänhet är att han planerade en gigantisk huvudstad, Germania, tänkt att ersätta Berlin, i sitt drömda tusenåriga världsherravälde. Planerna var faktiskt helt groteskt bisarra till och med för en sådan totalt vansinnig människa som Hitler. Detta var drömmar Hitler närt redan som ung konststuderande i Wien och som diktator i en av världens starkaste ekonomier och ett av världens mest tekniskt utvecklande länder kunde han på 1930-talet börja realisera sitt vansinniga drömprojekt med hjälp av arkitekten Albert Speer.

I centrum av denna världens största stad skulle, vid Adolf Hitler plaz, (självfallet) världens största byggnad, Volkshalle, ligga. Inspirerad av Peterskyrkan i Rom, men givetvis betydligt större, skulle byggnaden rymma nästan 200 000 människor. Huvudstaden skulle byggas utav ett bestående och magnifikt material och efter att Hitler sett sig om kring föll valet på svensk granit som beställdes från Bohuslän. Med dagens penningvärde var detta en enorm affär för Sverige. Hitler blev nämligen förtjust i den bohuslänska graniten och den norska labradorstenen (som fraktades till norra Bohuslän och bearbetades). Stenen skulle utgöra stommen i en stad som skulle stå i evig tid. Kanske med det romerska imperiets huvudstad som förebild skulle Berlin med hjälp av svensk granit förvandlas till Germania och en rad andra tyska städer byggas om till pampiga segermonument med gigantiska paradgator och storslagna byggnader.

Dokument undertecknades, allt beställdes och de svenska stenhuggarna i Bohuslän började hugga granitblock. Leveranserna, som var tänkta att pågå i tio år (själva staden skulle vara klar 1950) påbörjades. Men efter att de tyska motgångarna i kriget började så stoppades leveranserna 1943. Produktionen i Sverige fortsatte fram till 1945 eftersom tyskarna fortsatte att betala. Hitler ville väl inte i brådrasket ge upp sin dröm. Stenen som producerades men inte exporterade lades istället på hög runt om i norra Bohuslän.

 

 

—

Stenhuggarna i Bohuslän ställdes under 1940-talet inför samma dilemma som biltillverkarna i Trollhättan idag. Å ena sidan arbetstillfällen, inkomster och bättre klimat, å andra sidan potentiellt stärka en totalitär regim. I en dokumentär på SVT kommenterade en av stenhuggarna att ämnet var känsligt i barndomshemmet. Föräldrarna valde tystnaden eftersom man inte gillade att arbeta för Hitler men insåg att inkomsten behövdes i familjen. Den sten som aldrig hämtades återköptes av stenföretagen men därefter blev den liggande. Från 1970-talet började den användas runt om i landskapet: som sittplatser och andra utsmyckningar i gatubilden.

De flesta som tar sig en vilostund på en sten i Lysekil vet inte vad de sitter på för sten. Och kanske spelar det heller ingen roll. Kanske är det en bra sak att en massa elbilar från Trollhättan rullar omkring i Kina om ett par år.

Till skillnad från Nazityskland är det normala, sett över tre tusen år, att Kina är en ekonomisk och politisk stormakt. Sverige hade inte varit ett av efterkrigstidens rikaste länder, med en oerhört generös välfärd, om vi inte gjort affärer med Nazityskland och hållit oss utanför kriget. Sedan dess har vi exporterat vapen till Indien (Boforsaffären) övervägt att bygga vapenfabrik till Saudiarabien och sålt avancerade vapensystem till militärdiktaturen i Thailand. Tänk om vi genom att stödja krigsförande skurknationer som förtrycker sitt eget och andra folk får ekonomiska muskler att ta emot många fler flyktingar än vi gör idag? Flyktingmotståndarna använder ofta ekonomiska argument, har jag uppfattat. Så varför skulle vi inte sälja elbilar till Kina?

Pengar talar. Det är en historiens onda cirkel.

Edit 21/1 2017:

Nu är vi där, igen. Cirkeln. Kina vill göra enorma investeringar i Lysekil. Bland annat vill man bygga en ny hamn. Planerna har presenterats för kommunledningen – nu kräver kineserna svar från kommunen inom tio dagar. Det handlar om investeringar på flera platser i Lysekil. Man vill bygga en helt ny hamn i Brofjorden som skulle användas för att ta emot större containerfartyg. Enligt den kinesiska parten är tanken att Lysekil i framtiden ta emot stora mängder gods. Det handlar också om investeringar i järnväg, motorväg och en bro över Gullmaren. Man nämner också en ny järnväg ut till Lyse och den nya hamnen. I sin presentation nämns även investeringar i sjukhus, skola och äldreomsorg.

Många som tagit del av presentationen vill inte kommentera på grund av att det är i ett tidigt skede. Kommunalrådet Jan-Olof Johansson (S) är positiv inför den stora investeringen. Vissa är dock emot. Lyssna på inslaget här. (Studio Ett) Varför återkommer lilla Lysekil i sammanhanget, funderar jag. Slump? Antagligen. Personligen är jag nog inte tillräckligt mycket kapitalist för att tro på att ondskan blir snäll om man handlar med den. Jag tror i och för sig inte att ondskan blir bättre av att man skjuter på den heller. Är Kina ondskan, förresten? Som framgår av reportaget tror även jag det verkar vettigt att följa sina egna demokratiska regler oavsett vad det handlar om.

Historia, Spännande människor

In the blink of an eye

av adolphson

Efter Versaillesfreden som undertecknades 1919 fastslogs att förlorarna i första världskriget, främst Tyskland och Österrike-Ungern, skulle lämna ifrån sig stora landområden. Miljoner tysktalande människor hamnade plötsligt i nyskapade stater som Polen och Tjeckoslovakien. Ett av dessa områden var de så kallade Sudetländerna. Detta område hade tidigare varit en del av Österrike, men blev efter kriget istället en del av Tjeckoslovakien.

Att Hitler tidigt deklarerade att han ämnade riva upp Versaillesfreden var inte en obetydlig faktor för att lyckas ta makten. Och han menade vad han sa: efter den tyska annekteringen av Österrike 1938 krävde företrädare för Sudettyska partiet (i själva verket ett nazistparti som tog order från Berlin. Jag är inte närmare insatt i om det fanns andra icke-nazistiska grupperingar bland Sudettyskarna) självstyre för tyskarna i området.

Lite på samma sätt som Putin agerar just nu. Rysk propaganda från Moskva når ryskspråkiga i Baltikum, ett förklätt krig pågår i Ukraina där ryska separatister i själva verket är krigsförande ryska trupper (påstår jag) och så annekteringen av Krim som kan ses som en sorts motsvarighet till Hitlers Anschluss av Österrike 1938. Allt för att destablisera suveräna stater med syfte att utöka det ryska territoriet. Skrämmande likt det förflutna, eller hur? Om inte annat visar händelseförloppet hur snabbt det kan gå.

När läget trappades upp i Tjeckoslovaken 1938 hade aktivister bland sudettyskarna instruktioner från Hitler att fortsätta trappa upp konflikten istället för att försöka nå en överenskommelse med den tjeckoslovakiska regeringen. Under sommaren förvärrades situationen och världen fruktade att ett nytt krig snart skulle bryta ut mellan Tyskland och Tjeckoslovakien. Och vad det kunde leda till. Det var bakgrunden till att ledarna för Storbritannien (Chamberlain), Frankrike (Daladier), Tyskland (Hitler) och Italien (Mussolini) möttes i München, för att försöka lösa krisen. Världen, iallafall Europa, höll andan. Men Hitler ville inte lösa något. Genom att hota med krig fick han igenom sina krav och Tjeckoslovakien tvingades avstå stora delar av sina västra gränsområden till Tyskland. Hitler lovade dock att detta var hans sista territoriella krav och att han skulle respektera det övriga Tjeckoslovakiens gränser. Vid hemkomsten till London förklarade  premiärminister Chamberlain att han genom Münchenavtalet hade uppnått ”fred i vår tid”.

Vi vet hur det gick. Den första september anföll Tyskland Polen efter en falsk polsk provokation och andra världskriget var ett faktum. Chamberlain har fått personifiera vad det kan innebära att ge efter för självsvåldiga despotiska regimer och historiens dom har varit hård. Jag har för mig att han vid tillfället hade långt framskriden cancer och avled inte långt senare varvid Churchill tog över. Mannen som ända sedan 1920-talet varnat för Hitler och nazisterna.

Krim, ja. Blinkar inte historien lite åt oss här där vi sitter djupt försjunkna i våra nutidsfåtöljer?  För nog är det lite ironiskt att ett av de viktigaste toppmötena mellan de allierade under andra världskriget ägde rum just där? I Jalta på Krim 1945 kom Stalin, Churchill och Roosevelt överens om att fria demokratiska val skulle hållas i Tyskland och de befriade länderna i Centraleuropa efter kriget. Däremot skilde sig Stalins uppfattning från de övrigas i definitionen av ett fritt demokratiskt val. Hursomhelst – Stalin svek löftet. Länderna som kom att hamna i den sovjetiska intressesfären såg Jaltakonferensen som ett svek från de allierades sida, även om händelseutvecklingen var ett brott mot överenskommelsen från Stalins sida.

Idag börjar man åter hylla Stalin och Sovjetunionen på olika håll i Ryssland. Och Putin är ambivalent. Å ena sidan beundrar han den fasta hand med vilken Stalin styrde å andra sidan har han uttalat stöd för massmördarens miljontals offer. Förutom länders gränser och styrelse, hur Japan skulle besegras, diskuterades också FN:s tillblivelse på mötet i Jalta. Och att Frankrike, Storbritannien, USA och Sovjet skulle få vetorätt i säkerhetsrådet. Nu, tack vare (antar jag) ryska bombningar i Syrien mot Bashar al-Assads fiender, är regimen starkare än på länge och allt fler talar om en fredsuppgörelse som inkluderar diktatorn som använt kemiska stridsmedel mot sitt eget folk. Förenklat kan man se situationen regisserad av en stark rysk ledare, som gör allt för att rikta uppmärksamheten från situationen i det egna landet, och en totalt (i valrörelserna) överskattad och inrikespolitiskt svag amerikansk president som inget hellre vill än att rikta uppmärksamheten bort från världen och istället mot misshälligheter i det egna landet.

Vad jag vill säga med detta? Inte vet jag. Att historien aldrig upprepar sig men att det möjligen kan vara bra att snegla på den ibland.

Den klassiska bilden på ”de tre stora”. Min kompis Johan, a.k.a Dr VG, numera professor, som började läsa historia med mig i Uppsala 1992, använde bilden i sin installationsföreläsning som han hade vänligheten att reprisera för en snäv krets i sitt vardagsrum i höstas. Roosevelt hade ett skyhögt blodtryck vid tillfället (inte i vardagsrummet utan när bilden togs) och skulle inte långt senare avlida. Idag, berättade Johan, hade vetenskapen kunnat göra mycket mer för att behandla polio (som han led av) samt att normalisrea blodtrycket som framkallade en massiv stroke efter vilken han avled.

Det finns ändå hopp, antar jag.

Demokrati och samhälle, Historia

Chris tuggummi

av adolphson1 kommentar till Chris tuggummi

Kungahuset fortsätter att engagera. Chris tuggade tydligen tuggummi och sjöng inte med i kungssången på Nobelfesten, något som upprörde monarkisterna. Han kanske hade tankarna på annat håll. I fredags gjorde Madeleine och Chris ett relativt välregisserat och balanserat framträdande hos Skavlan. Jag tittar sällan på Skavlan – jag har nog ännu inte förlåtit honom intervjun med Stenmark. Fast den med Åkesson var ju bra… i fredags tittade jag, alltså.

Monarki eller inte,diskussionen är knappast ny. Redan de antika grekerna visste att särskilja på olika statsskick och dess egenskaper. Aristoteles menade att det som är fördelaktigt för det rådande statsskicket är företeelser som hjälper till att bevara det. Och ska detta lyckas måste samhällets elit behålla sin auktoritet. Med elit avses de som innehar den styrande och dömande makten i ett visst samhälle. Eliten ser olika ut i olika samhällen och tider beroende på vilket statsskick som råder eller rådde. I en demokrati tillsätts (i allmänhet) befattningar genom slump eller på grund av merit. Inga ärvda positioner eller fördelar ska egentligen förekomma. I en oligarki (fåvälde) tillsätts ämbeten efter förmögenhet eller egendomsinnehav medan för aristokratin är tradition, seder och kunnighet inom dessa seder och traditioner, avgörande.Enväldet känner vi igen. Grekerna kallade ett envälde som hade en viss ordning eller begränsning för monarki medan ett envälde som inte kände några begränsningar i makt och struktur istället benämndes tyranni.

När samhället förändrar sig måste eliten följa efter. Chris O´Neil är sprungen ur en annan sorts elit än Madeleine Bernadotte: nämligen den yppersta Manhattan-eliten. Världseliten. Han ställer sig säkert en aning frågande inför en liten strunt-monarki som den svenska med våra egenheter och traditioner.

Varje statsskick har ett mål. Demokratins mål är frihet, oligarkins rikedom, aristokratins värnande om sina traditioner, tyranniets säkerhet. Ska det aktuella statsskicket nå sitt mål måste det vara trovärdigt. Då måste också statsskickets företrädare vara trovärdiga. Annars faller det på sikt. Jag tänker på två greker som idag är relativt okända men som i sin samtid var berömda: Harmodios och Aristogeiton. Dessa blev i Aten sedda som hjältar och demokratins räddare. De hyllades som tyrannmördare efter en händelse under OS (panatenska spelen) år 514 f.v.t.

Jag har för mig att de mördade den aktuelle tyrannens bror varefter tyrannen själv fördrevs. Efter denna händelse räknade sedermera den atenska, världens första kända, demokratin sitt ursprung och började snart hylla sitt ursprung: alltså dessa två tyrannmördare, hjältarna som gjort slut på tyranniets mörker. De blev demokratins första hjältar och förevigades som statyer på agora. Demokrati är det goda, tyranniet det onda. Där hade atenarna antagligen mer rätt än de själva insåg. Lätt sagt så här efteråt, kanske.

 

En annan mer närliggande parallell till Madeleine och Chris finns i ett gammalt fotografi från en tid när Sverige var på väg att byta skepnad. Bröllopsfotot från när Andrea Wallenberg gifte sig med Hakon Mörner 1916 visar en ett tillfälle när två samhällseliter förenas. Mörner av det gamla adliga ledarskiktet med en storhetstid under 1600- och 1700-talen representerar en elit som fått träda tillbaka för en ny: industrisamhällets storföretagare och bankmän med namnet Wallenberg som det mest framträdande.

Wallenbergarna hade jobbat sig upp från ett enkelt ursprung till att bli en av landets mäktigaste familjer – en position de behållit över de följande 100 åren sedan fototillfället.

Släkten Mörner peakade under stormaktstiden: de kämpade bredvid Gustav II Adolf vid Lützen, med Karl XII i Norge, blev riksråd och friherrar, skötte svenska besittningar på andra sidan Östersjön och var iblandade i att Madeleines förfader Jean Baptiste Bernadotte blev svensk tronföljare efter den barnlöse Karl XIII. Håkon Mörner tycks enbart utmärkt sig på ett sätt: Han kunde allt om medaljer, hierarkier, adelssläkter och sidenband. Han var ceremonimästare vid hovet men kunde aldrig mäta sig med de manliga medlemmarna i sin hustrus familj. Samtiden ansåg till och med att han förlöjligades av Wallenbergarna i det att han sågs som en pajas i lustig hatt – en sådan man gav nycklarna till barskåpet. (I och för sig inte en så dum position, om du frågar mig). Wallenbergarna, och andra liknande familjer, gifte gärna in sig i den gamla svenska aristokratin. Kanske ville man förena sig med dem, kanske bokstavligen absorbera dem. Storfinansen hade slutligen besegrat adeln.

 

När jag tittade på intervjun i Skavlan tycktes det mig som om historien kom skrämmande nära att återupprepa sig. Äh, inte vet jag. De kanske helt enkelt bara är kära. För egen del skulle jag aldrig tugga tuggummi på nobelfesten. Eller, det kanske jag visst skulle – om jag tillhörde den yppersta världseliten.

—

Källor;

Aristoteles Retoriken

Marika Hedin mfl: Bilden av Sveriges historia

Historia, Livsåskådning, Spännande människor

Den rådande uppfattningen

av adolphson1 kommentar till Den rådande uppfattningen

I Nikolaus Kopernikus bok Om himlakropparnas kretslopp från 1543 finns en illustration som visar att jorden cirkulerar runt solen, inte tvärtom. Detta påstående var något oerhört i 1500-talets Europa.

Idén att jorden inte var universums centrum utan istället en planet bland flera andra var oförenligt med kyrkans världsbild. Boken sattes upp på en lista över förbjudna böcker och där blev den kvar ända fram till 1835, så stor var sprängkraften i Kopernikus nya världsbild. Femtio år senare, alltså i början på 1600-talet, upptäckte Galileo Galilei med ett teleskop han själv konstruerat att jorden rör sig. 1610 kom den stora sensationen då han upptäckte fyra månar som kretsade runt planeten Jupiter. Denna upptäckt stred än mer mot den rådande uppfattningen.

För den rådande uppfattningen hävdade nämligen att jorden låg stilla i mitten av solsystemet och att månen, solen, planeterna och stjärnorna organiserat rörde sig på genomskinliga sfärer utanför jordklotet. Man anar måhända en kompromiss med kyrkan: den gudomliga arkitekten bakom universums ordning. Galileos upptäckt innebar att det plötsligt fanns flera observationer som hävdade att jorden kretsade runt solen. Men det här var alltså saker man inte oproblematiskt diskuterade offentligt. Tidigare hade olika vetenskapsmän bränts på bål av katolska kyrkan för att de yttrat liknande uppfattningar.

I egenskap av historielärare är jag måhända lite miljöskadad men jag påstår att den rådande uppfattningen i stort sett aldrig är något bra. Den är nämligen konservativ till sin karaktär. Självklarheter, menar kanske någon. Men tänk efter. När stora saker utförts så har de i allmänhet föregåtts av att någon eller några använt tidigare erfarenheter och med hjälp av sitt förnuft dragit en eller flera slutsatser och därefter prövat nya steg.

För att nämna några ting:

Columbus – det borde gå att segla till Indien. Är du inte klok? Jorden är ju platt.

Flemings slumpartade upptäckt av Penicillinet.

Allmän lika rösträtt. Det här med att vi röstar på de förslag vi gillar bäst och att alla oavsett bakgrund får den möjligheten – är det verkligen en god idé?

Semmelweiz, mannen som ansåg att det kunde vara lämpligt att läkaren tvättade händerna när han gick från att obducera till att förlösa och därför blev utskrattad av hela forskarkåren.

Öppna, samhällen har visat sig vara det bästa för utveckling och framsteg. Den utvecklingen är idag på många sätt och håll hotad av samma typ av krafter som motarbetade Kopernikus och Galileo. Intoleranta, våldsamma krafter. Och nu avser jag inte bara terrorhandlingar – nej, jag tror vår värld som vi känner den står inför något som vetenskapen brukar benämna paradigmskifte. Begreppet avser att vi, av olika anledningar, byter tankemönster, förebilder och föreställningar. Därmed byter vi också inställning till tillvaron, samhället och framtiden. Det stora genombrottet – paradigmskiftet – sker när majoriteten av befolkningen, alltså inte bara forskarvärlden, byter/delar dessa nya tankesätt.

Just nu står det och väger. Men jag hoppas och tror att de krafter som är emot, eller vill tvinga sig på, kommer att misslyckas av det enkla skälet att de alltid gjort det. Hatet och intoleransen har historiskt sett alltid vunnit tillfälliga segrar men under denna korta tid har de hunnit ställa till med en faslig massa hemskheter.

Jag är fullt medveten om att denna inställning går att ifrågasätta, även med historiska exempel. Men detta är helt enkelt hur jag ser på tillvaron. För att bli lite mer konkret: vi borde, och vi kan, ta emot alla dessa tusentals människor som nu söker sig till oss. Något annat kommer de nämligen inte att tillåta. IS, Boko Haram, främlingsfientliga partier, eller vad hatet och intoleransen än kallar sig eller tar sig för uttryck, är de att betrakta som katolska kyrkan på 1500-talet. Eller snarare: de önskar att de hade samma möjligheter att dominera tillvaron över tid som den.

Vi kan ta emot flyktingar i hundratusental. För något alternativ ges inte. Att våra system inte skulle klara trycket bygger på föreställningen att den socialdemokratiska svenska välfärdsstaten är normen. Kan man tänka på annat sätt? Rent logiskt är ju inflyttning något bra, annars skulle världens stora städer och USA inte existera. Jag tror alla ensamkommande flyktingbarn kommer att hjälpa oss att skapa ett bättre samhälle, även om något hemskt terroristdåd inträffar någon gång på olika platser. För terror har naturligtvis inte att göra med flyktingar i sig, nej, det är mycket mer komplicerat. Det är korkat och ignorant, och faktiskt farligt, att se på det som nu händer i världen på det sättet. Och jag tror att snart kommer nutidens Kopernikus och Galilei att komma på något briljant. Det vi andra kan göra under tiden är att försöka skapa ett samhälle som ger dem bästa möjliga grogrund och förutsättningar.

över100innev

—

Relaterade blogginlägg:

Semmelweiz

—

Kommentar 2015-27-12:

Det är många troll som trillar sig förbi min moderatorfunktion. Därför stänger jag kommentarsfältet för detta inlägg.

Historia, Retorik, Skola, Spännande människor

Sokrates försvarstal

av adolphson

Jag tar ibland upp rättegången mot Sokrates i min undervisning. Jag gillar Sokrates. När han ställd inför rätta riskerade dödsstraff valde han att besvara anklagelserna (för avguderi och vilseledande av ungdomen) med ironi. Att smäda gudarna var ett allvarligt brott i antikens Aten men det var lite svårare att kategorisera det där med att ”förleda ungdomen”. Platon antyder att det istället kunde handla om att Sokrates anklagades för ”uppvigling mot folkstyret”. Sokrates menade att de som anklagande honom inte förstod innebörden av sin anklagelse (bara en sån sak) och historiker har ibland hävdat att rättegången ingick i en större plan för att helt enkelt få bort honom från Atens gator. Detta eftersom han framgångsrikt kritiserade etablissemanget. Man fruktade helt enkelt uppror. Ett känt citat av Sokrates är Aten är som en lat häst, och jag är en ­ilsken broms som försöker väcka den och hålla den vid liv.

Man yrkade på dödsstraff i rättegången. Sokrates bemötte alltså detta ironiskt: han tyckte istället att ett lämpligt straff kunde vara att resten av livet få äta gratis i en matsal reserverad för de högsta ämbetsmännen. (Det skulle väl i dag kunna jämföras med att en åtalad i rätten skulle föreslå att hen skulle få äta gratis resten av livet i statsrådens matsal i Rosenbad).

Man röstade för dödsstraff med röstsiffrorna 360 mot 140. Rättegången avslutades för Sokrates del genom hans kända ord och nu skiljas våra vägar – jag går mot döden medan ni mot livet. Vad som är bättre vet endast Gud.

Detta sagt av en person som just blivit dömd till döden för bland annat avguderi. Det är självkontroll, det.

—

Det här med att förleda ungdomen. Jag vet inte, riktigt. Jag blir iallafall äldre, den saken är klar. Vilket också börjar märkas. Rent mentalt, alltså.

I vissa klasser hamnar jag ibland i olika dispyter. Som att eleverna påfallande ofta inte vill skriva prov med penna utan istället använda dator. Någon gång under ett helt läsår kunde man kanske tänka sig ett prov med penna? Inte?

Det är skillnad på inflytande och medbestämmande.

Nyligen fick jag ägna rätt lång tid åt att förklara att man inte får ha med sig anteckningar eller lärobok till det kommande provet. Argumentationen från vissa håll tycktes handla om att kunskap är färskvara och har man en gång skrivit ner anteckningar har man gjort arbetet – det får räcka.

Nja. Information är måhända färskvara men kunskap evig.

En kollega kom till min räddning: Det är lite som på provet i körkortsteorin: man får inte ha med sig boken. Jahaaaaa – nuuuu fattar jag….. Men man kan ju ha andra typer av examinerande uppgifter, självfallet. Där anteckningar är tillåtna.

Men ändå – tänk om det är så att jag inte hänger med i utvecklingen? Att jag genom mina principer förleder ungdomen och riskerar att dömas ut som en otidsenlig stofil varefter jag likt Sokrates tvingas tömma giftbägaren.

Vad läskigt.

Det börjar ju alltid med små tecken som exempelvis: man missar, eller bryr sig inte om, Earth hour, tycker att (enbart) kvinnor ska ta hand om hem och barn, hyser åsikten att det där med digitala plattformar är något övergående, man kollar hellre på Så ska det låta än en extra nyhetsutsändning om flyktingkatastrofen.

I mitt fall kanske det handlar om att inse det självklara i att prov skrivs utan penna, med en uppslagsbok eller mobil nära tillhands.

Man kan nog inte säga att jag förleder ungdomen när allt kommer omkring. Särskilt nöjd är jag emellertid med mitt lyckosamma sätt att föra in mobiltelefonens icke användande under religionslektionerna.

Anledningen till att eleverna inte får stirra in i telefonen under lektionen är att maskinen i fråga är att betrakta som den förbjudna frukten, kunskapens frukt, i paradiset. Fel använd innebär en smakbit förvisning från Edens lustgård.

Det bästa med det rollspelet är att jag blir…Gud. Och därmed torde väl anklagelseakten mot mig vara fullbordad enligt Sokrates öde.

Fast jag är allt lite småförjust i Aristoteles också. Aristoteles – Alexander den stores lärare. Tänk så många Alexandrar jag kan ha undervisat vid det här laget. Flera tusen. Dessutom praktiserar jag numera den Aristoteliska akademin som princip: den ambulerande skolan. En skola på hjul.

Till jul ska jag pynta den, också.

Man har ju så mycket att göra nuförtiden – lärarna måste arbeta mer här i stan – så jag sitter sällan still på min arbetsplats. Allt jag behöver tar jag med mig. En dator. En clownnäsa. Ett skohorn. Några skönhetsprodukter. Böcker.

Vem var det som sa att kunskap är den lättaste bördan att bära? Jag har förövrigt döpt min vagn till Sisyfos.

 

Notera att vagnen Sisyfos har ett skohorn. Vilken symbolik. Notera också att jag på bilden ovan imiterar Rafaels målning Skolan i Aten nedan. Vilket jag förstärker genom ett litet Kitty-plåster på mitt finger.

Allt är noga genomtänkt, som alltid.

Nåja – tills min egen rättegång kommer får jag väl fortsätta rulla min vagn i tangentens riktning. I evigheters evinnerlighet.

—

Relaterade blogginlägg:

Bortom mr Keating

Apasia

Munklöftet

Hycklare 3

—

Källor:

SvD: Sokrates försvarstal

Platon: Sokrates försvarstal

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Spännande människor

21/8 1968

av adolphson

Inför valet 1968 var Folkpartiet största borgerliga parti och partiledaren Sven Wedén statsministerkandidat. Under valrörelsen besökte Sovjets regeringschef Sverige där vår statsminister Tage Erlander och han undertecknade ett avtal som innebar samsyn och samarbete gällande andra europeiska länders inre angelägenheter och rätt till självbestämmande. Detta var ingen liten sak innan EU var så utvecklat som idag och världen dominerades av supermakter och deras kompisar i Warszawapakten och NATO. 1968 var också året när delar av östra Europa började rycka i de sovjetiska tyglarna och det Tjeckoslovakiska kommunistpartiet under Alexander Dubček att föra en öppnare politik – något man kallade socialism med mänskligt ansikte. Detta fick Sovjet att den 21:a augusti 1968 invadera Tjeckoslovakien för stoppa det som kommit att benämnas Pragvåren.

Sven Wedén tyckte att regeringen borde uttala sitt stöd för Tjeckoslovakien, inte minst på grund av det ovan nämnda avtalet som ju verkligen gav Sverige möjlighet att kritisera Sovjets agerande. Han menade: Det skulle stå i god överensstämmelse med den svenska regeringens principiella hållning beträffande uttalanden i betydelsefulla internationella frågor med ideologisk innebörd, om statsminister Tage Erlander och hans kolleger vill göra ett uttalande till stöd för det tjeckoslovakiska folkets självbestämmanderätt. En fortsättning på hittillsvarande tystnad från regeringens sida kan leda till missförståndet att den svenska neutralitetspolitikens innebörd förändrats.

Wedén menade alltså att om den svenska regeringen inte uttalade sig så måste det förstås som att den svenska neutralitetspolitiken förändrats till Sovjets fördel. Erlander blev vansinnig. Personangreppen haglade från hela (S)-regeringen. Olof Palme beskrev Wedén som hemmahörandes i (den amerikanska) extremhögern och hävdade att uttalandet var det klumpigaste politiska inhopp som gjorts.

Exempel på uttalanden från Erlander:

Wedén har som alltid talat på fel sätt, på fel tidpunkt och på fel plats.

Hur skulle det se ut om vi mitt under händelserna sa något som betydde att vi inte litade på (den sovjetiske regeringschefens) ord? Det skulle möjligtvis Goldwater, Wallace och Wedén kunna göra.

Fast Sverige hade sedan länge hävdat sig vilja stå upp för små staters rätt när de råkar ut för kränkningar från supermakterna – exempelvis kritiserades Vietnamkriget hårt – men här avstod man från att kritisera den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovaken. Utrikesministern Torsten Nilsson meddelade vid en TV-sänd presskonferens tillsammans med statsminister Erlander att han skickat Wedén en kopia av en ytterligt hemlig rapport som innehöll de direkta bevisen på att det skulle ha försvårat situationen för den tjeckoslovakiska ledningen om vi gjort några uttalanden. Från den svenska legationen på plats överläggningar med tjeckerna finns bara en mening som styrker detta (av ett protokoll på 7 sidor).

Tjeckerna hade, i lika hög grad som de uppskattat det jugoslaviska och rumänska i olika former och sammanhang uttalade stödet, varit tacksamma över att västvärlden avstått från uttalanden, som kunde gett om än aldrig så litet och klent motiverat berättigande för ingripanden av allvarligaste slag.

Utrikesministern krävde att Wedén offentligt skulle tala om ifall han fortfarande vidhöll sin kritik mot regeringen. Wedén svarade att rapporten enligt hans mening inte innehöll någonting av betydelse för den aktuella frågan. Eftersom handlingen var hemlig kunde han inte redogöra för skälen till sin bedömning.Ingen visste alltså vad som stod i den (och som jag refererar till ovan). Erlander angrep hårt Wedén för den omdömeslöshet som han påstods ha visat genom förslaget om ett svenskt uttalande till förmån för tjeckerna och för hans förvillelse att inte dra sig ur debatten ens när regeringen gett honom chansen genom att erbjuda honom en diplomatisk handling som klart stöder regeringens bedömning.

Men var det verkligen en sådan handling? Nja. Erlander gjorde stor sak av saken under hela i valrörelsen: det inträffade hade enligt honom gjort det nödvändigt att ta en debatt med folkpartiledaren över grundvalarna för vår utrikespolitik. Frågan var ett av huvudämnena under valrörelsens enda tv-sända debatt mellan Erlander och Wedén. S vann valet och om jag minns rätt med egen majoritet (eftersom koalitionspartnern Vänsterpartiet – eller Vänsterpartiet kommunisterna som de hette då – gick tillbaka efter den sovjetiska invationen av Tjeckoslovaken).

1994 hävdes hemligstämpeln på wedén-affären. Statsminister Carl Bildt uttalade sig: Sammanfattningsvis kan man alltså slå fast, att den åberopade uppgiften i (…) rapport saknar varje värde för det syfte i vilket den utnyttjades. När den dåvarande regeringen påstod att den hemligstämplade rapporten innehöll ”direkta bevis” på det olämpliga i ett svenskt uttalande till stöd för Tjeckoslovakiens självbestämmanderätt, gav den en felaktig bild av vad rapporten faktiskt innehöll.

Undrar någon varför jag inte är socialdemokrat, förutom att jag inte är socialist, så har det partiet för mycket skit i bagaget för min smak. Men det kanske alla partier har – iallafall de som styrt ett land under en längre tid. Politik är politik och Stefan, Ebba och Anna spelar upp ett välregisserat schackparti . Alla vet vad som pågår – det gäller bara att få publiken med sig. Då som nu. Men varför talar jag om det här – jag har ju slutat med politik.

Sven Wedén

—

Källor

Wikipedia

Per Ahlmarks memoarer Gör inga dumheter medan jag är död

Mats Lindblad: Kärlek, tbc och liberalism – en bok om Sven Wedén

Historia, Politik, Spännande människor

Torgny Segerstedt

av adolphson

Torgny Segerstedt – socialliberal (så klart) – var berömd redaktör på Göteborgs Handels och Sjöfartstidning (GHS) åren 1917- 1945. Han tog ställning mot nazismen. Han gjorde det redan i början på 1930-talet när nazisterna kom till makten i Tyskland. Och han gjorde det ordentligt. Segerstedt insåg tidigt att Versaillesfreden efter första världskriget skulle skapa ett revanschlystet Tyskland och han förutsåg att antingen skulle tyskarna göra sig av med den nazistiska regimen eller så skulle det bli krig i Europa. Att säga att han fick rätt är en underdrift.

Det räddhågade officiella Sverige försökte på olika sätt tysta hans penna och kung Gustaf V ville i ett personligt möte 1940 få honom att inte så hårt kritisera den svenska regeringens hållning gentemot Tyskland. Segerstedt stod upp för sin övertygelse och ett berömt citat är: Är det kanske bättre att leva på knä än att dö upprätt? Om replikskiftet med kungen har barnen Ingrid och Torgny vittnat. (Jag var för övrigt på intervju på Ingrid Segerstedts gymnasium 2003 och var besviken över att jag inte erbjöds jobb – bland annat beroende på skolans stolta renommé genom sin upphovsperson).

Mötet med kungen 1940 hade föregåtts av att Segerstedt under lång tid, faktiskt ända sedan det nazistiska maktövertagandet 1933, fört en intensiv kamp mot Adolf Hitler och de nazistiska idéerna. En av de mest kända texterna avslutades med orden: Herr Hitler är en förolämpning. Självaste Göring hotade Sverige i ett telegram om vad som kunde hända om man lät dylika yttranden passera. Segerstedt svarade i sin tidning: Det förefaller som om hr Göring trodde, att Sverige vore något slags annex till det tyska riket.

Artiklarna nådde utanför Sveriges gränser. Helst i länder som låg i krig med Tyskland eller var ockuperade, som Norge, Danmark och England (där man översatte och läste upp delar av artiklarna i radio) blev han känd och uppskattad. Eftersom Sverige var så tyskvänligt under 1930-talet och i början av kriget blev Segerstedt ett problem för regeringen. På ledarsidorna beskrevs svenska ministrar som hariga eller räddhågade. Statsminister Per Albin Hansson höll inte alls med honom och flera ilskna, tyskvänliga debattartiklar publicerades i den konkurrerande GP. Mäktiga personer från industrin agerade också emot honom. Men han stod inte ensam. Trettiofyra göteborgare skrev till hans försvar angående artiklarna i GP och välkända personer som Karl Gerhard, Ture Nerman och Vilhelm Moberg stödde honom. Han var emot svenskt deltagande i OS i Berlin 1936 eftersom han ansåg att detta skulle gynna en stat som förtryckte minoriteter. Man skulle inte jama med, helt enkelt. Hitler var arg på Segerstedt, för att underdriva. Undra på: nazisterna beskrevs i tidningen som skränfockar, snyltdjur, förbrytarsjälar och kloakråttor. 1942 gick propagandaminister Goebbels i taket och beordrade två tyska tidningar att framställa Segerstedt som sinnessjuk och tyskhatare.

Torgny Segerstedt dog 1945 och i sin allra sista artikel diskuterade han försvar av press- och yttrandefrihet. Han diskuterade det problematiska i när politiker försöker styra journalister: Den är samma andas barn som hitlerismen med dess krav på underkastelse under ”ledarens” befallning. Kollektiviteten upphöjes på individernas bekostnad. [—] Striden mellan de två, personligheten och hjordinstinkten, kommer att fortgå till tidernas ände. Torgny Segerstedt var omstridd offentligt, privat och under såväl som efter sin levnad. Klart är att han var en språklig virtuos, en vass skribent och för många utgorde en symbol för motstånd mot nazismen.

Några saker vill jag särskilt lyfta fram kring honom: Tidningen beslagtogs åtta gånger under kriget. Bland annat 1940 då Segerstedt avslöjade att regeringen hade gett Tyskland tillstånd till mer omfattande trupptransporter än vad den från början hade tillkännagett. Statsminister Per Albin Hansson antydde i sin dagbok att man inte kunde riskera krig med Tyskland på grund av vad en, i hans ögon, självrådig tidningsman kunde skriva. Jaså, minsann. 1942 och beslagtogs inte mindre än sjutton svenska dagstidningar som samtliga skulle publicera en text om tysk brutalitet i norska fängelser och koncentrationsläger. Redan innan tidningen var tryckt stoppades artikeln. Segerstedt löste problemet genom att lämna utrymmet som varit avsett för texten blankt, medan rubriken I norska fängelser och koncentrationsläger fick vara kvar.

En beskrivning av honom gällande liberalismen är särskilt tilltalande: Liberalismen har alltid varit en svuren motståndare till en självgod och trång­bröstad nationalism [—] enligt vilken det sant mänskliga endast är att finna hos det egna folket och den egna rasen.

Läs Segerstedts ledare och Görings varnande telegram och Segerstedts svar här.

—

Relaterade blogginlägg

Berlin-Sotji

Den Svenska Synden 2

—

Källor:

Populär Historia januari 2011

Kenne Fant: Torgny Segerstedt – en levnadsskildring (2007)

Wikipedia

 

 

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Spännande människor

Seth Molander

av adolphson

Riksdagsvalet 1948 stod i huvudsak mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet. Bertil Ohlin utmanade Tage Erlander om statsministerposten. Ett par veckor före riksdagsvalet gjorde tidningen Morgontidningen, som stod mycket nära socialdemokratin, ett sensationellt avslöjande när man påstod att Folkpartiets lokalavdelning i Stockholm hade ett bankkonto med motsvarande 70 miljoner kronor i dagens penningvärde. Den som är aktiv i en partipolitisk lokalavdelning inser det smått absurda i ett sådant påstående. Men det här var 1948 och utsagan passade väl in i S-kampanjen i valet vilken målade ut Folkpartiet som finansierat av storföretagen.

Socialdemokraterna mot Folkpartiet. Arbetarna mot kapitalet. Trots att Folkpartiet omedelbart förnekade nyheten, och att oberoende revisorer visade att lokalavdelningen i Stockholm  inte förfogade över denna enorma summa, vägrade tidningen dementera. Man byggde nyheten på information från den socialdemokratiske riksdagsmannen och revisorn på Handelsbanken Seth Molander. En revisor borde väl veta vad han talade om, menade tidningen. Morgontidningen gick hårt åt Folkpartiet på ledarplats och flera andra S-tidningar hakade på drevet. Folkpartiet är knappast folkets parti, kapitalismens sanna ansikte och dylikt nonsens framfördes på bästa ledarplats.

(Idag, när vi sitter med en stor del av facit, skulle anklagelsen kapitalismens sanna ansikte inte direkt vara något negativt).

En vecka innan valet intygade Seth Molander under ed att påståendet var sant: Undertecknad intygar härmed och är beredd att med ed bekräfta att en av mig väl känd trovärdig person för mig uppvisat ett dokument av vilket framgick att folkpartiet i Stockholm under första halvåret 1948 disponerat över ett belopp av omkring 3,5 (alltså = knappt 70 loppor i dagens penningvärde) miljoner kronor.

Och Morgontidningen gick som sagt i god för Molanders trovärdighet. Något bevis kunde man emellertid fortfarande inte presentera. Tage Erlander började få kalla fötter. På tisdagen hölls ett förhör med Molander, som plötsligt medgav att han kanske misstagit sig. Erlander befarade en katastrof i valet om en utredning senare skulle visa att Molander verkligen hade ljugit. Sent om sider, mot slutet av veckan, tillsattes faktiskt en opartisk utredning i samförstånd mellan Ohlin och Erlander och det visade sig att alltihop var lögn. Det fanns inget konto och Molander hade inga bevis för sina påståenden.

Men utredningens resultat drog ut på tiden (en del menar att man medvetet valde en långsam utredare) och samma dag, alltså på fredagsnatten, mördades Folke Bernadotte i Jerusalem vilket helt dominerade nyhetsflödet. Och eftersom detta skedde just på fredagsnatten innan söndagens val hann informationen om sakernas rätta sammanhang inte ut till alla väljare eftersom vare sig TV eller internet fanns 1948. Vissa lokaltidningar publicerade nyheten på måndagen efter valet. Det var så dags.

Sanningen var alltså för allmänheten okänd från måndag till lördag i valveckan. Den avslutande partiledardebatten på torsdagen fick Ohlin föra utan att skandalen hade avslöjats. Socialdemokraterna undgick den katastrof Erlander hade befarat. Om sanningen kommit fram enligt god demokratisk praxis hade Bertil Ohlin mycket väl kunnat bli statsminister efter valet 1948. Vad gjorde Socialdemokraterna själva åt saken, då? Jodå, Seth Molanders namn togs under helgen bort från alla valsedlar. Man inser vilket jätteapparat det måste varit även redan 1948 men S-maskineriets kvarnar malde på den tiden snabbare än medias.

Molander blev också av med alla partiuppdrag. Socialdemokraternas partisekreterare Sven Andersson var tidigt insatt i sakernas tillstånd men gjorde inget och Erlander själv agerade långsamt för att inte riskera en valförlust. Ingen på Morgontidningen behövde stå till svars. De två som i huvudsak skrev de ledare som baserades på Seth Molanders lögner var inga mindre än chefredaktörerna varav en, Gösta Elfving, senare blev landshövding i Falun.

(Mina föräldrar visste vad de talade om när de ibland kunde muttra det är iallafall inte sämre än Elfving!)

Man får nog ändå anse hela skandalen,  som förövrigt allmänt betraktas som den smutsigaste valkampanjen i Sveriges demokratiska historia, orkestrerades från högsta socialdemokratiskt håll.

—

Källor:

Gör inga dumheter medan jag är död! – Per Ahlmark

Artikel av Svante Nycander i NU 2006

Wikipedia

Jag har inte kunnat hitta några S-märkta källor, men det kanske inte är så konstigt när allt kommer omkring.

—

Relaterade blogginlägg

Bertil Ohlin

Folke Bernadotte