Kategori: Historia

Demokrati och samhälle, Film och TV, Historia, Spännande människor

Albert Pierrepoint

av adolphson1 kommentar till Albert Pierrepoint

En person som fascinerar mig är Albert Pierrepoint (1905-1992), en brittisk skarprättare. Eller hangman som slangen löd i ett uttryck som aldrig användes av de som själva ägnade sig åt denna syssla. Inte så att mitt intresse är av den morbida arten, nej, jag intresserar mig ofta för människor som genomför handlingar vi andra normalt sett inte gör.

Jag har stött på Pierrepoint när jag studerat rättegångarna efter andra världskriget. Ett av hans mer kända uppdrag var nämligen att hänga de elva nazistiska krigsförbrytare som dömdes till döden vid Belsenrättegången 1945. Bland de avrättade återfanns namnkunniga krigsförbrytare som Josef Kramer, Fritz Klein och Irma Grese. Han avrättade även den för högförräderi dömde William Joyce. Andra uppmärksammande avrättningar var den av mördaren James Inglis 1951 samt Ruth Ellis 1955, förövrigt den sista kvinnan som avrättades i Storbritannien. År 2005 hade filmen Pierrepoint premiär. Den skulle jag vilja se – obegripligt att den inte visats i Sverige.

Pierrepoint var lättsam och med musikintresse men samtidigt den person som i västvärlden som genomfört flest avrättningar. Siffrorna är lite osäkra men det handlar om minst 435 personer som han hängde mellan åren 1934-56. Som så ofta ärvdes sysslan inom familjen. Både Alberts far Harry och hans farbror Tom blev skarprättare i början av 1900-talet – alltså under en tid när ungefär en person i månaden avrättades i Storbritannien. Antalet dödsdomar var betydligt högre än så men man benådade också ett stort antal människor. Albert var 27 år gammal när han blir bödel och får i början assistera farbrodern.

Avrättningarna ägde alltid rum på morgonen. Kvällen innan provhängde man med sandsäckar och gjorde noggranna beräkningar så att inget skulle gå snett. Det var liksom inte läge att slarva – en misslyckad hängning var något förfärligt för alla inblandade. Och alla tre herrarna Pierrepoint var första klassens yrkesmän, stolta över sin yrkesskicklighet. Diskretionen såg de som en hederssak, Albert såg en ära i att arbeta snabbt och ge sina klienter ett så smärtfritt och värdigt slut som möjligt. Han var deras bödel, inte deras domare, och när han i sina memoarer beskrev sin syssla gjorde han det som sitt jordiska kall, alltså i närmast i religiösa termer. Den roll han gav sig själv skilde sig inte mycket från fängelseprästens. Av de dokumenterade 435 människor som Albert Pierrepoint kom att hänga var drygt 200 nazistiska krigsförbrytare. Under en och samma dag hängde han 17 stycken fram till lunch. Och det, givet förutsättningarna och metod, är ett rätt svårslaget rekord rent statistiskt. Moraliskt är det naturligtvis en helt annan fråga. Hur hanterar en man som med egna händer dödat över 400 människor sitt samvete?

Pierrepoint var till hälften en helt vanlig man, en handelsman som dag efter dag skötte sitt arbete och körde ut sina varor. Han drev senare tillsammans med sin fru en pub (ironiskt nog kallad Help the Poor Struggler) och serverade öl och pratade med gästerna som vilken pubvärd som helst. Han var sällskaplig och omtyckt, och ibland när han var på det humöret, sjöng han i kör eller klassiska slagdängor tillsammans med stamgästerna på puben vid pianot. Den andra hälften av honom är under en följd av år Storbritanniens mest anlitade bödel, högt uppskattad av myndigheterna för sin effektivitet. Här kan man faktiskt dra en parallell till Adolf Eichmann – se nedan.

Pierrepoint var i mångt och mycket en ordinär människa som inte reflekterade över huruvida det är fel döda en människa i statens namn. Men han är heller inget monster eller psykopat för även om han var stolt över att vara duktig på sitt arbete så gillade han det inte. Han avskydde att prata om det, skröt aldrig om händelser under avrättningarna, undvek reportrar som ville fråga om (framförallt) krigsavrättningarna och hemlighöll länge för sin fru sitt andra yrke. Det var först när han åkte till Tyskland för att avrätta nazister som  han berättade för henne men i övrigt diskuterades aldrig hans arbete hemma. Han dedikerade sina memoarer till sin hustru: To Anne my wife who, in 40 years never asked a question… with grateful thanks for her loyalty and discretion. Ett annat intressant citat ur memoarerna är: A condemned prisoner is entrusted to me, after decisions have been made which I cannot alter. He is a man, she is a woman who, the church says, still merits some mercy. The supreme mercy I can extend to them is to give them and sustain in them their dignity in dying and in death. The gentleness must remain.

Det spelade för Pierrepoint ingen roll vad fångarna gjort sig skyldiga till, han ville bara veta hur långa de var, hur gamla de var, deras yrkesbakgrund och hur mycket de vägde – allt för att kunna utföra avrättningarna så snabbt och smärtfritt som möjligt. Vederbörande har efter genomförd avrättning betalat det ultimata priset för sina gärningar och är efter döden att betrakta som en ren och oskyldig kropp.  Det låter nästan som om han såg sig som en sorts präst – ingen fick tala nedsättande om kropparna, eller behandla dem respektlöst efter avrättningen. Ett annat talande citat ur memoarerna:  I received, after the execution, the body of the hanged man with the same reverence I would receive the broken body of Christ. 

Albert Pierrepoint talade aldrig om personlig ånger eller samvetskval över sitt jobb, inte ens i de fall där han hängt oskyldiga människor (exempelvis Timothy Evanseller dömdes felaktigt för mordet på sin dotter till döden och straffet hann verkställas) eller där rättegångarna innehållit tveksamheter. Det fanns åtminstone två sådana fall. Inte heller blev han, vilket ibland påståtts, motståndare till dödsstraffet sedan han begärt avsked 1956. Anledningen till sitt plötsliga avsked var att efter att en dömd i sista stund fått benådning vägrade fängelset betala Pierrepoints reseutlägg. Hans sårade stolthet, inte pengarna, fick honom att säga upp sig vid 51 års ålder. Däremot slog han i sina memoarer fast att dödsstraffet inte hade någon som helst avskräckande effekt. Det kunde bara vara ett redskap för samhällets hämnd: All the men and women whom I have faced at that final moment convince me that in what I have done I have not prevented a single murder. And if death does not work to deter one person, it shuld not be held to deter any. (…) The fruit of my experience has this bitter aftertaste: (…) Capital punishment, in my view, achieved nothing except revenge. 

Ibland under sin karriär reagerade han på bristen på kistor och risken att någon av de avrättade inte skulle få en anständig begravning. Hans humanistiska respekt för de dömda blir måhända ett skyddande skal mot det han själv gör sig skyldig till. Och han återkommer till det religiösa perspektivet: that I was chosen by a higher power for the task which I took up, that I was put on this earth especially to do it. Inget talar alltså för att Pierrepoint kände ånger över sina gärningar eller för den effektivitet och stolthet han tog i sitt jobb. Han var, som tidigare nämnts, ointresserad av vad offren gjort eller huruvida någon kunde vara oskyldig. Hans järnmask verkar inte ens rubbats när han avrättade en person han personligen kände, en stamgäst på puben vilken han till och med sjungit sånger tillsammans med. Dock ansträngde han sig som vanligt för att göra personens sista minuter så värdiga som möjligt.

Andra kan ha gjort fel, resonerade Pierrepoint, mördat eller begått andra brott och de som hade att döma personen kan också begått misstag – men inget av detta är Pierrepoints problem, som han såg det. Den tappraste av alla som stod inför galgen var enligt Pierrepoint Ruth Ellis. Aldrig hade han sett en tapprare människa. Efter sitt plötsliga avsked tillbringade han sina återstående 36 år i stillhet i Southport, där han löptränade och arbetade på pubar tills han gick ur tiden 1992 87 år gammal.

Albert Pierrepoint var för visso en välkänd men inte den sista engelske skarprättaren. När han slutade 1956 genomfördes ytterligare 37 avrättningar innan dödsstraffet slutligen avskaffades (i fredstid) 1964 (och i krigstid 1998). De sista två avrättningarna genomfördes exakt samtidigt på två olika platser så att ingen enskild skarprättare skulle kunna hävda att han genomförde Storbritanniens sista avrättning. Som jämförelse kan nämnas att Sveriges siste skarprättare, Anders Gustav Dahlman, under sin karriär genomförde fem avrättningar där den sista, på en viss Anders Ander, genomfördes 1910. Vi avskaffade dödsstraffet i fredstid 1921 och i krigstid 1973.

—

Relaterade blogginlägg:

Paul Tibbets, piloten som flög planer som släppte atombomben över Hiroshima

Irma Grese – Belsens kvinnliga djävul

Adolf Eichmann – den banala ondskan

—

Källor:

The Gardian 31/3 2006 – artikel om Pierrepoint

SVT.se

Wikipedia

Pierrepoint: Executioner Pierrepoint: An Autobiography 2005

—

Filmer:

Den ovan nämnde om Pierrepoint

Skånska mord: Yngsjömordet

Albert Pierrepoint (Källa: Telegraph)

Demokrati och samhälle, Historia, Spännande människor

Huhn vs Müller

av adolphson

Jag återkommer, märker jag, till att dra historiska paralleller till att människor idag flyr, jag gör det på mina lektioner, i samtal och här på bloggen.

Mellan åren 1949 och 1961, exempelvis, försökte 2,7 miljoner människor fly. De flydde över gränsen från Öst- till Västberlin. De flydde från förtryck till frihet. Det var ju inte så bra, resonerade Sovjet/DDR, varför man uppförde en mur vilken fungerade som effektiv flyktingspärr. Endast omkring fem tusen människor lyckades rymma till väst efter att muren restes 1961. Helt fick man inte bukt med flyktförsöken vilka fortsatte under hela murens existens. Aktuella siffror för antalet dödsoffer vid flyktförsök över muren varierar mellan 136 och 206 beroende på vilka källor man föredrar. 136 dödsoffer finns dokumenterade i form av en verifierad lista med namn och datum.

 

 

Trots att det var förenat med livsfara provade människor i Östberlin alla möjliga livsfarliga sätt att fly över muren. Ett vanligt tillvägagångssätt under murens första år var att gräva tunnlar från bostäder nära muren in i västsektorn och för att få stopp på det började DDR-regimen med att gräva ner minor. Andra vanliga flyktsätt var att bygga om bilar så att människor kunde gömmas i utrymmen där gränsvakterna inte skulle leta.

Den förste som sköts till döds under ett flyktförsök var 24-årige Günter Litfin som den 24 augusti 1961, bara elva dagar efter det att muren uppförts, försökte simma över floden Spree från den östra sidan till den västra när han sköts till döds av en vakt. Det kanske mest uppmärksammade flyktförsöket ägde rum 1962 vid Checkpoint Charlie. Två unga östtyska män försökte ta sig över muren till väst. En lyckades, medan den andre träffades av flera kulor från de östtyska gränsvakterna och blev liggande svårt sårad på östtyska sidan av muren. Människor från västsidan slängde över förband och första hjälpen-kit i försök att rädda honom, men förgäves. När han till slut dog av skadorna fördes hans kropp bort. Det östtyska agerandet dokumenterades i tidningar över hela västvärlden.

 

 

 

Ett par år senare körde den östtyske gränsvakten Wolfgang Engels rakt in i muren i en stulen pansarbil så att det blev ett stort hål. Han träffades av kulor från gränsvakterna när han klättrade igenom hålet men lyckades ta sig igenom.

 

 

En familj flög över muren i en hemgjord luftballong, en annan åkte över den på en stålvajer som de skjutit över till ett hustak på västsidan med en pilbåge. Det var alltså rätt många som försökte fly från Östtyskland under, över, runt och genom muren under åren 1961-1989. Den 31-årige Rudolf Müller lyckades lämna Östberlin samma dag som muren började byggas men hans fru och och barn blev kvar i öst. I början av 1962 beslutade han sig för att försöka hjälpa dem ut.

Reinhold Huhn var östtysk gränssoldat. Den 18 juni 1962 dog han, 20 år gammal, av ett pistolskott i ett gathörn bara 20 meter från muren. Händelseförloppet är väl känt. Med hjälp av vänner hade Müller grävt en tjugotvå meter lång tunnel under muren mitt i Berlin. Tunneln mynnade ut i källaren under ett öde hus på den östra sidan. När han på eftermiddagen på flyktdagen kom till huset på östsidan med sin fru, två döttrar (i en del källor sägs det att det är två söner) och svägerska blir den 20-årige gränsvakten Huhn misstänksam och stoppar sällskapet. I desperation (sa han) drar Müller en pistol och skjuter vakten i bröstet. Därefter flyr familjen genom tunneln. Huhn avlider av sina skador och blir därefter hyllad som martyr av DDR-regimen som ger honom en statsbegravning och uppkallar en gata efter honom.

 

 

Händelseförloppet är väl känt, sa jag visst. Men det är samtidigt omstritt. Händelsen kom nämligen att användas i kalla krigets propaganda på båda sidor av muren. I den västliga versionen dog Huhn i kulregnet som kom från tillrusande östtyska gränsvakters maskingevär samtidigt som Müller lyckades få med sig familjen genom tunneln. På västsidan av muren lades en utredning om fallet snabbt ner. Müller firades som hjälte. Livet gick vidare för den återförenade familjen Müller – hur det gestaltade sig för dem har jag ingen aning om.

Enligt den östliga versionen drog Müller fram en pistol när han hejdades och sköt kallblodigt ner Huhn. De östberlinska tidningarna kallade Müller för ”en västlig provokatör”. Huhn blev som sagt martyr och hjälte. En minnesplatta restes på platsen där han dog och en av gatorna som går förbi uppkallades efter honom.

 

Castro lägger ned en krans vid Huhn-monumentet 1972

—

Vi vet alla hur det gick sen, muren föll, så som närmast av en slump, och ett fruktansvärt system kollapsade. Som en del av försoningsprocessen mellan öst och väst(-tyskland) ställdes många östtyska gränssoldater, officerare och politiker som var ansvariga för skjutandet mot flyende inför rätta under 1990-talet.Luttrade och emellanåt bittra före detta östtyskar som tillhört det gamla systemet brukade anklaga det återförenade Tyskland för att tillämpa ”segrarnas rättvisa” – tvärt emot vad det besegrade nazistiska Tyskland råkade ut för efter 1945.

1998 hade dock rättvisan, eller hur man nu ser på det, hunnit ikapp den 67-årige Rudolf Müller. Han åtalades för mord/dråp/vållande på Reinhold Huhn. Åklagarna trodde att den gamla östtyska versionen av händelseförloppet faktiskt var den riktiga. Bland annat stödde de sig på uppgifter om att kulan som dödade Huhn ska ha kommit från ett vapen tillverkat i väst. Försvaret hävdade att Müller agerat i självförsvar, men det argumentet godtogs inte av domstolen. Åklagaren yrkade på fem års fängelse men Müller slapp undan med ett år villkorligt. Det var första, och mig veterligen enda, gången en västtysk fällts för att ha dödat en östtysk gränsvakt. Totalt åtta östtyska gränsvakter dog i tjänst vid Berlinmuren mellan 1961 och 1989, sex av dem omkom efter vådaskott av kolleger eller av kulor avlossade av gränsvakter som själva försöker fly. Den siste dödas av misstag av en västtysk gränssoldat.

Jag har letat sedan i somras. Hur gick det för familjen Müller? Och hur gick det för honom själv efter domen? Vem hade moraliskt momentum i själva situationen: Müller som dödade för att rädda sin familj eller Huhn som lydde order? Själv hade jag antagligen gjort som Müller. Det är för visso alltid fel att döda men alltid rätt att fly. Så, bästa nation, lyssna på vår förre statsminister: öppna era hjärtan.

Östberlin var intressant när jag besökte staden för drygt tio år sedan. Jag ska åka tillbaka. Idag är minnesplattan borta och Reinhold Huhn-Strasse fick efter återföreningen tillbaka sitt gamla namn.

—

Källor:

Artiklar i samband med rättegången 1998 i The Independent och DN

Världens historia

Wikipedia

—

Relaterade blogginlägg

Ich bin ein Berliner

Jurassic 

Historia, Livsåskådning, Mat och dryck, Skola, Språk

Inspiration?

av adolphson1 kommentar till Inspiration?

Människor åstadkommer saker i olika sammanhang. Vi kan begå hjältedåd och vi kan utnyttja de mest oväntade ögonblick för inspiration.

Jag kan inte mycket om båtar. En båt jag dock känner till något om är det tyska slagskeppet Blücher. Det främsta av tysk ingengörskonst som sätts in i den nazistiska erövringen av Norge och sänks, visserligen inte på sin jungfrufärd som Vasa men dock på sitt första uppdrag 940. En helt osannolik händelse egentligen. Några norska försvarare, alldeles färska på sin post, beväpnade med tämligen gamla skruttiga kanoner, lyckas med ett (tur?)skott sänka ett toppmodernt skepp. Nu påverkade detta inte utgången, Norge blev som bekant erövrat. Men händelsen köpte tillräckligt mycket tid för att regeringen och kungahuset skulle hinna fly. Det är inte oväsentligt i sammanhanget, inte minst på ett kollektivt psykologiskt plan viktigt inför kommande motstånd.

Blücher ligger fortfarande i djupet för den som vill ta sig en titt.

Det Sjunde Inseglet – en klassiker. Från början var manuset tänkt som ett övningsstycke för teaterstudenter och byggde på ett antal monologer, bland annat en där Döden spelar schack med en stum riddare. Bergman har berättat att han skrev filmen för att bota sin dödsrädsla. Därför ville han ge döden en huvudroll i filmen. Han  inspirerades förövrigt av den medeltida målningen Döden spelar schack som finns att beskåda i Täby kyrkas innertak och är målad av Albertus Pictor ca 1480.

 

I filmens titel anspelas på Uppenbarelseboken där det beskrivs hur Jesus bryter sju sigill för att slutligen kunna möta och bekämpa Djävulen. För varje sigill som bryts släpper Djävulen, den jäkeln, ut en olycka över jorden. Bakom det fjärde sigillet döljer sig Döden själv som sprider pesten i världen. Temat är evigt. Kanske kan existensen generellt ses som en enda lång kamp mot en fasligt massa elände och jävligheter – alltså av Bergman/Pictor symboliserat som ett pågående schackparti mot/med döden. Vi gör väl vad vi kan för att lura Döden men undkommer den gör vi inte. Eller? Gör som mina elever i kulturhistoria: se filmen och fundera själv.

En vän med inblick berättade att det i vissa fängelser serveras olika sorters mat beroende på fångarnas religiösa tillhörighet. Lite som på sjukhus, alltså. Det är inte ovanligt med konvertiter som gör sitt ställningstagande utifrån bevekelsegrunden att bli serverad godare mat. Buddhister, judar och muslimer slipper blodpudding. Å andra sidan kan de ju aldrig uppskatta en schysst kräftskiva. Så i augusti kan det vara läge att konvertera tillbaka, kanske.

Det är, när jag tänker närmare på saken, ingen slump att orden kondit(or) och konvertit är besläktade. (Det är de ju inte alls  – men det verkade lite coolt att säga så). Ett annat skäl till att byta religion kan vara att komma åt en ny marknad för att langa eller köpa narkotika. Ett opium för folket, så att säga.

Inspiration var det, ja. Jag hade en spridd anteckning om Blücher och en om målningar som inspirerat Bergman till Det sjunde inseglet. Med dessa skulle jag i kväll författa två olika skoluppgifter och i ställer resulterade mitt arbete i denna bloggpost. I morgon åker jag med på skolams kulturresa. Kanske skulle vi ta och stanna till i Täby? Uppgifterna skriver jag säkert någon annan gång.

Demokrati och samhälle, Historia, Jämställdhet, Politik

V for Victory

av adolphson

Tecknet V har flera myter och teorier bakom sin uppkomst. Så vitt jag vet kan det moderna ursprunget, och kopplingen till seger, spåras till upphovsmannen och belgaren Victor (sic!) de Laveleye. Han var under andra världskriget nyhetsuppläsare för de av BBC:s radioprogram som riktades till fransktalande i Belgien. Under en sändning 1941 uppmanade han sina landsmän att använda V-tecknet som en motståndssymbol. Seger på franska heter victoire och förkortningen fungerar också på flamländska eftersom frihet på det språket heter vrijheid. Inom ett par veckor spred sig gesten i Belgien, Holland och Frankrike. Sålunda väcktes intresset i BBC:s ledning och kampanjen V for victory inleddes vars främste företrädare blev den brittiske premiärministern. För att öka effekten föreslogs också att man skulle ta hjälp av Beethovens Ödessymfoni (symfoni nr 5 i c-moll) eftersom bokstaven V i morsealfabetet återges med tre korta och en lång signal, samma som i inledningen av symfonin. Dessa fyra toner började användas som signaturmelodi för BBC:s Europasändningar. Symboliken mellan tecken och musik var tydlig: tiden för Nazityskland var utmätt. Snart blev tecknet ett gemensamt kännetecken för alla nazimotståndare.

 

Det är hög tid återta bruket i ,dess ursprungliga form, av detta tecken. Vi har flera aktuella exempel i Sverige på hur nazismen trivialiseras och hur SD:s politik normaliseras. Konfliktlinjen har flyttats. Nazister och högerextremister flyttar fram sina positioner på ett sätt vi inte sett sedan när det begav sig. Alla vi som hatar nazismen borde alltså återuppta användandet av V-tecknet.

Om konfliktlinjen flyttats i svensk politik måste vi som konsekvens stuva om i den. Alliansen borde exempelvis skrotas. Här är nya block/partier givet dagens politiska läge:

Vänsterblocket: Fi/V. Det liberala blocket: C-FP (kanske slås ihop till  ett parti). Det konservativa/högerblocket: M, KD och SD. Hvad vilja Socialdemokraterna? Ja, valet står väl mellan att samarbeta (märk väl: samarbeta – inte vara det stora statsbärande partiet med 40% av väljarkåren) med block 1 eller 2. Jag inser att högerblocket  blir mäktigt i svensk politik. Men å andra sidan skulle vi, tror och hoppas jag, få en livaktigare politisk debatt härigenom.

Från det stora till det lilla. Sedan jag på allvar började engagera mig i politik har jag svängt i många frågor. Jag har lärt mig mycket, läst på, lyssnat på argument och format ståndpunkter. Det är mycket givande. Jag genomför härmed en heta stolen-övning med mig själv. Alltså: jag måste svara sanningsenligt vad jag tycker i vissa brännande frågor. Tanken är att forma en åsikt grundad på fakta och värderingar  – och stå för den.

Här följer några utan inbördes rangordning:

1. Clinton eller Trump: den förstnämnde.

2. Monarki eller republik: det senare. Det vore en annan sak om kungahuset vågade ta ut svängarna och engagera sig i väsentliga frågor (som att upplåta något slott för våldsutsatta kvinnor eller liknade). Men det gör de inte – och jag är så himla trött på alltihop. Så fort min kollega Margareta startar en lokalavdelning inom republikanska föreningen går jag med.

3. Alkohol och droger. Jag är i stort sett för den strikta lagstiftning vi har och är utpräglad system-kramare. Däremot har jag svängt något i frågan om bruk av cannabis i medicinskt syfte. Åtminstone så pass mycket att jag tycker frågan borde utredas.

4. Dödshjälp. Jag är, sedan lång tid, öppen för en utredning också av detta.

5. Fri abort. Jag är sedan länge för fri abort  – så som lagen nu ser ut.

6.  Homosexualitet. Världen har sprungit ifrån homofoberna. Vilket inte hindrar dem från att kränka människor på grund av deras sexuella läggning. I övrigt ser jag på frågeställningen på samma sätt som att vara för eller emot heterosexualitet.

7. Prostitution. Jag tror inte på föreställningen om den lyckliga sexsäljaren. Jag ser kropps/organhandel som slaveri och ett brott mot de mänskliga rättigheterna.

8. Kärnkraft – är en svår nöt. Men som historiker kan jag inte överblicka en tidsrymd på 100 000 år. Vi gräver ner farligheter i mängder för kommande generationer att hantera. Det är inte hållbart. Samtidigt som alternativa energikällor ännu så länge inte heller håller måttet. (Klimathotet tror jag på – till skillnad från fler än man tror).

9. Samarbete med SD. Nej. Allt samarbete med dem leder till att normalisera den mörka sidan. Argumentet att 13 % röstade på dem i senaste valet utgör inget hållbart argument för att andra partier måste samarbeta med dem.

10. EU. Jag är för EU. Samarbete är bättre än alternativet.

11. NATO. Jag är för medlemskap.

Håhå – jaja. Jag ser ett samhällsfenomen jag inte gillar: att människor formar sina ståndpunkter utifrån insikt istället för värdegrund och kunskap. Det enda jag själv kan göra är motsatsen.

—

Källor:

Liljegren: Winston Churchill, del 2

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning

Finis bonum

av adolphson

Finis bonum är den antika filosofins föreställning om människolivets yttersta mål. En annan term som avser människolivets yttersta goda lyder summum bonum.

Vad är meningen med livet? Hur ska man leva sitt liv? Slutet gott allting gott, kanske, sett utifrån den filosofiska tankegången kring hur, genom vilka handlingar, sett över ett människoliv, människan blir lycklig och harmonisk.

1600-talsfilosofen Hobbes förkastar tankesättet om en universell och allmän lycka eller mål. Det finns, säger han, ingen slutgiltig tillfredsställelsens själaro eftersom alla människor alltid och hela tiden strävar efter att säkerställa ett personligt liv som skänker individen tillfredsställelse. Hans tankar fick stort inflytande på det europeiska tänkandet, ja, faktiskt kan man ana honom ända in i vår egen tid. Vi människor vill ha makt att påverka det egna livet och därav följer också viljan att utforma vårt gemensamma liv så bra som möjligt. To have no desire is to be dead, säger Hobbes och menar därmed att människan önskar något för sig själv. Våra handlingar syftar alltid till något högre, bättre, för oss själva. Fred, exempelvis, är något man kan önska för sig själv eller andra. Det är alltså inte alltid dåligt att önska sig saker för egen del. Att förneka egoismen som drivkraft är enligt detta synsätt helt enkelt att ha fel. Att värdera egoism som något allenarådande dåligt är att göra det lite väl enkelt för sig.

Jag mår bra när jag haft en bra lektion, fått människor att skratta eller har sjungit vackert. Det är därför jag eftersträvar dessa saker – för att själv må bra. Att det också är bra för eleverna, att det är trevligt för människor att blir glada eller om någon uppskattar sången, är positiva bieffekter av min egoism. Människor flyr Syrien för att kunna leva (ett lugnt liv). För att deras barn ska få en trygg uppväxt. Exemplen för resonemangen kan mångfaldigas.

Hur namnet Europa har uppkommit finns det har olika teorier om. En uppfattning är att ursprunget härrör från den grekiska mytologin där Europa var en (vacker, givetvis) fenicisk prinsessa som fick självaste Zeus att klä ut sig till tjur (givetvis) och tillfångata henne. På Kreta tillverkade de kung Minos och därmed ursprunget den första antika grekiska kulturen. Andra spårar ursprunget till ett semitiskt ord för ”solnedgång”. Betraktad från Mellanöstern går solen ner över Europa. Att härska över hela denna världsdel har varit en dröm hos många. Alexander, romarna, Karl den store, Napoleon och Hitler. Om Rom var den första varianten, Karl den stores rike (det heliga romerska riket av tysk nation) det andra så blev det logiskt för Hitler att i propagandan lansera det tredje tusenåriga europeiska riket.

William Penn utgav 1693, efter att Europa i ett århundrade skakats av blodiga konflikter, en skrift om hur freden skulle säkras genom ett förbund staterna emellan. Upplysningsfilosoferna funderade vidare över temat på 1700-talet och Churchill siade om ett gemensamt styrt Europa för att undvika krig av den typ han själv upplevt. Hansan försökte under hög- och senmedeltiden främja handel och välstånd för medlemsstäderna och redan 1295 provades i England principen om utökad representation för olika samhällsgrupper i det så kallade Modellparlamentet. Efter Förintelsen och andra världskriget skapades Stål och kolunionen, det moderna EU:s grund, för att förhindra ytterligare tragedier av det slaget. Nu håller allt på att krackelera, kanske.

Vi är, som någon påpekade, tre val i från att totalt bryta med det som Zeus påbörjade när han klädde ut sig till tjur. Ett potentiellt sammanbrott, eller återgång, till ett kaosartat Europa där blodiga 100-åriga krig eller brott mot mänskligheten inte självklart tillhör det förgångna. Dessa val innebär Brexit och Trump respektive Le Pen som presidenter.

Hobbes, som alltid känts så himla negativ, kanske har mer rätt än jag vågar inse. Det går att acceptera att människor flyr Aleppo. Det är svårare att förstå varför så många människor runt om i världen röstar för Brexit, SD, Trump, Orban och allt vad de nationalistiska populisterna nu heter. Förnuftsmässiga eller värdegrundsbaserade (och då talar jag om humanistiska sådana) ställningstaganden lyser allt mer med sin frånvaro. Trump talar om att det är smart att inte betala skatt, SD säger i direktsändning i Aktuellt att vi genom flyktingströmmen släppt in mördare och våldtäktsmän, de övriga vill lämna det gemensamma samarbetet i EU för nationalismens stramhet.

Är människolivets yttersta mål och högsta goda individens välmåga? Jag kan inte, så socialliberal jag är, se det så. För vad är då poängen med alltihop?

Demokrati och samhälle, Foto, Historia, Jämställdhet, Politik

bild 101: värnpliktsfrågan

av adolphson4 kommentarer till bild 101: värnpliktsfrågan

Jag vill ju också tycka något om värnplikten, ju. Först en liten sammanfattning: Jag ser en demokratisk risk i att inte ha värnplikt. Hur värnplikten är utformad är däremot en helt annan fråga. Mer om det nedan. Sen litar jag inte riktigt på länder med yrkesarmé. Vilket gäller de flesta länder på planeten.

min ”pluton”

Tyvärr är det som bekant så att våld ibland är oundvikligt. Exempelvis gick det inte att stoppa Hitler med munväder, kvinnor och barn i IS-kontrollerade områden får det inte så mycket bättre om man kastar pennor på våldsverkarna. Men våldsmonopolet, polis och militär, måste vara tydligt förankrad i demokratin. En man, en röst, ett gevär löd slagordet för att utöka rösträtten i Sverige i början på 1900-talet. Det där tror jag fortfarande är väsentligt fast kanske bättre uttryckt med dagens språkbruk: En hen, ett bröst, en plikt. 

Det där med plikt. Det är jobbiga grejer. Är värnplikt kanske samma sak som slaveri? I så fall måste vi avskaffa skolplikten också. För alla vill inte gå i skolan. Måhända är det viktigare att fundera över hur vi utformar plikten. Det behöver inte handla om vapen och våld. Men demokratin i sig innebär inte bara rättigheter utan med konceptet följer även skyldigheter. I antikens Aten förväntades medborgaren också försvara demokratin – med vapen i hand om så behövdes. Mycket har hänt sen dess. Men poängen är att om du vill vara fri kanske du får vara beredd till vissa uppoffringar. Jo, jag hör vad du säger – så där resonerar vilken diktator som helst. Jag, å min sida, resonerar ur ett idealistiskt perspektiv. Jag argumenterar för en samhällsutveckling jag tror på.

På Helags



Svenskar pratar ofta om sina medborgerliga rättigheter men jag hör inte lika frekventa resonemang om skyldigheter. Jag märker det inte minst i skolvärlden. Systemet ska fixa studierna och samhället försörjningen åt mig, det egna ansvaret är ofta underordnat. Det finns ett mått av plikt i ett värnpliktssystem som innebär att individen inte bara kan ställa krav på samhället utan att vara beredd att ge något tillbaka utöver att betala skatt. Freud talar om ett mänskligt överjag som formar självkänslan. En person som har en stark dragning åt allt som är lustbetonat är mindre benägen att ta ett kollektivt ansvar, att bidra med sin del. Inget ont i det. Men kan vi forma ett samhälle som bara betonar lust och vilja och inte krav och plikt? I så fall kanske vi nått individualismens gräns. Jämför jag med fars generation, via min egen till dagens gymnasister står något fullständigt klart: viljan att göra något uppoffrande, att ställa upp för någon annan eller något annat har minskat. Och jag tror det ger en kallare, mer egoistisk och mindre demokratisk värld.

Jag och Tebogo på Helags augusti 1990

Plikt blir lätt ett abstrakt och tänjbart begrepp. Platon talar om ethos, vår inre (mag)känsla för vad som är rätt och fel. Om utgångspunkten uteslutande hos varje individ är jaget påverkar det självklart samhället som helhet. Vi påverkas av normer och regler i samhället. Man behöver inte hålla med om dem – men vi påverkas. Ett tydligt exempel är hur vi utformar skolan där morgondagens medborgare och beslutsfattare nu går. Ett annat skulle kunna handla om värnplikt. Genom att ta bort värnplikten (utan att ersätta den med något annat) och genom att curla barn och ungdomar genom skolsystemet påverkar vi morgondagens människor och samhälle.

Vi förfasas kanske över ett hjärtlöst rån på en uppenbart hjälplös människa eller övergrepp på kvinnor, barn och flyktingar som dukar under i en grym tillvaro. Vi upprörs måhända bekvämt tillbakalutade i våra länsfåtöljer framför TV:n över att gamla, sjuka eller svårt traumatiserade barn, till och med så små som tvååringar, utvisas, bombas på sjukhus eller sjunker till havets botten. Men gör vi något åt dessa fasor, egentligen? Min spaning säger mig att ju mer vi urholkar individens känsla för plikt och ansvar desto färre valmöjligheter får vi i framtiden. Tänk om vi kunnat sända ett helt regemente som volontärgrupp till Medelhavet? Fruktansvärt, säger några. Jättebra, säger andra. Det kan vara dåligt att tvingas göra insatser bortom ett individuellt val. Men det behöver inte vara så. Insatsen behöver inte handla om vapen men en insats bortom individen under en begränsad tid tror jag kan vara något bra.

Jaha. Motargument?

Tja – värnplikt ÄR ett ingrepp i individens liv. Tror man på absolut frihet från varje form av statligt ingripande förstår jag att man ser mig som marxistisk revolutionär. Att det faktiskt fanns killar i lumpen för vilka det verkligen var bra att lära sig putsa ett par skor eller bädda en säng är naturligtvis inget argument i sammanhanget. Det är knappast statens uppgift att lära människor sådana saker. Sedan är jag som historiker automatiskt tveksam till att återgå till gamla system. Vi har redan varit där och gått vidare. Man kan som bekant aldrig ge kulor igen till folkskolegrabbar som stelnat till män, som Sten Selander uttryckte det.

Nu innebär förslaget, som jag förstår det, att en ganska liten del människor kan komma i fråga för värnplikt. Låt de som är motiverade få chansen – svårare är det inte. Försvaret behöver oaktat detta ökade anslag. Och i avdelningen nostalgi kan jag säga följande. Det var okej att mönstra, det var okej att rycka in, det var okej att göra lumpen, det var okej att mucka. Avfärda mig gärna som hopplös medelålders 70-talsrelik. Du har nämligen helt rätt därvidlag.

—

Relaterade blogginlägg:

Tebogo

Konformitet

Livets vatten/avgrundshål

När jag kom ut

Demokrati och samhälle, Historia, Retorik, Skola, Spännande människor

Irving vs Churchill

av adolphson

Ibland, när det kommer till källkritik, brukar jag för mina elever nämna David Irving. Irving är ett exempel på en historiker som först hade ett visst anseende men som med tiden kommit ut som historierevisionist och fullfjädrad förintelseförnekare. En rätt farlig människa, alltså. Bland annat har han velat utmåla Churchill som krigshetsare och allmänt försökt svärta ner dennes eftermäle. Exempelvis påstår han att några av Churchills mest berömda tal är fusk och efterhandskonstruktioner. I viss mån har Irving rätt samtidigt som han har helt fel. Men, så som populisten ofta plägar, väljer Irving att stort hårdra fakta efter sina egna syften.

Jag kan tänka mig flera anledningar till detta, exempelvis att han vill sälja sina böcker. En annan förklaring jag kan tänka mig är att Churchill fortfarande rent retoriskt är för briljant för att de på andra sidan ska kunna hantera det. Måhända är historien som Churchill var med och formade ännu alltför mäktig för att högerextremisterna ska kunna hantera det. Sant är dock att flera av Churchills tal som finns inspelade inte är liveupptagningar utan inspelade efteråt. 1949 åkte nämligen ett skivbolag hem till honom och spelade in talen och det är dessa som är de mest spridda idag. Churchill lär ha legat till sängs med drink och cigarr till hands när inspelningen gjordes varför resultatet naturligt nog saknar den nerv samt åhörarnas (i parlamentet) reaktioner som naturligtvis fanns där när talen hölls första gången.

Irving har å sin sida givit ut flera antisemitiska böcker och artiklar, för vilka han dömts till fängelse, samt hävdat diverse konspirationer om att Churchills berömda tal i själva verket är påhitt. Man kan ju jämföra Irvings teser om att antalet offer i Förintelsen är starkt överdrivna med att Churchill ett par år senare läser in sina egna tal en gång till. Sedan kan man diskutera faktaresistens, syften och världsuppfattning. Så här har det varit. Men nu ser det annorlunda ut.

Idag vinner populisterna och högerextremisterna mark i land efter land utan att behöva bemöda sig om att vinna striden om historien. I Ungern, USA, Frankrike, England, Danmark, Nederländerna, Norge, Finland har de vunnit stora eller små segrar – i vissa fall sitter de med i regeringen och har stora chanser att bli landets främste företrädare.

Nej, hörrni. Churchill får nog anses ha gjort sitt, vi kan inte begära mer av honom. Nu får vi andra ta över. För egen del deltog jag i en av vänstern initierad manifestation mot Migrationsverkets omänskliga behandling av asylsökande. Jag har debatterat det på nyhetsplats och i fredags manifesterat. Lägga ner fullt fungerande asylboenden med hänvisning till byråkrati  – ja det får mig att gå i taket. Argument i stil med ”jag gör bara mitt jobb” eller ”jag följer bara reglerna” ligger smärtsamt nära ”jag lydde bara order”. Som jag nämnt tidigare: Eichmanns försvar gick ut på att han bara var en kugge i ett stort maskineri och enbart lydde order. Vi har fått internationellt prejudikat på att den typen av argumentation inte fungerar.

Vi har alla ett ansvar för hur vi genomför våra liv – ett individuellt ansvar.

—

Relaterade blogginlägg:

Den banala ondskan

Milgram

Hyenan i Auschwitz 

Om min pågående strid med SD-svansen: Fermis Paradox

—

Källor:

Wikipedia

Liljegren: Winston Churchill del 2

Historia, Jämställdhet, Livsåskådning, Skola, Spännande människor

Khadija

av adolphson

Enligt traditionen hade profeten Muhammed flera fruar och barn. Det går inte riktigt att utifrån ett 1500-årigt perspektiv fördöma gamla seder och bruk som ter sig bedrövliga (som månggifte), eller går gör det ju men det är inte poängen med detta inlägg. Hursomhelst. En av hans fruar, Khadija, är intressant. Hon beskrivs innan hon gifte sig med den blivande profeten Mohammed som den främsta kvinnan i världen känd för sitt goda uppförande och sin vishet.

Många mäktiga män ville gifta sig med henne, vilket i denna extremt manliga miljö får anses som ett säkert tecken på hennes status (och vilken släkt hon kom i från). Muhammed var inte hennes första man och hon hade sedan tidigare äktenskap flera barn. En make avled och från en annan skilde hon sig. Därefter avböjde hon många frierier då hon ville ägna sitt liv åt att ta hand om sina döttrar och om sina företag. Noterbart är att hon anställde män att sköta företagen. Hon var deras chef.

När Khadija hörde talas om Muhammed blev hon nyfiken och erbjöd honom anställning med hög lön. Han accepterade uppdraget och utförde det så väl att Khadija övervägde äktenskap. Då som nu var ofta andra faktorer än romantisk kärlek avgörande när det gällde äktenskap men poängen med historien är att det är hon som håller i trådarna och inte han. Det blev ett lyckligt slut med bröllop och hela baletten.

Khadija var cirka fyrtio år och femton år äldre än Muhammed när de gifte sig, de levde tillsammans i tjugofem år. De fick flera barn men enbart ett, dottern Fatima, fick egna barn. Det verkar som hennes starka ställning inom islam kommer av att hon var med Muhammed inför och genom hans religiösa uppvaknande och trodde på honom och stöttade honom. Därmed anses hon som den första riktiga muslimen. Den första muslimen var en kvinna. Hon beskrivs ömsint som den visa frun som stödde profeten i alla lägen och belönades, enligt traditionen, med ett eget hus i paradiset där hon inte behövde höra skrik eller oljud. Muhammed själv brukade efter hennes död beskriva henne som den bästa kvinnan i paradiset.

Det där kan man ju också ha synpunkter på – en kvinna ska stödja sin man i alla lägen för att anses vis och god medan en man kan gifta sig med flera kvinnor. Jaja. Inget nytt under solen. Visst var 600-talet en tid av månggifte och förtryck. Men bilden jag får av Khadidja är den av en fri, stark, självständig företagsledare som utsåg Muhammed till sin man. Det finns förövrigt inga belägg för att Khadija bar slöja. Jag föredrar att tro att hon inte gjorde det.

Idag är också en tid av månggifte och förtryck. Ska man diskutera alla konstigheter som finns inom olika religioner så får man hålla på ett tag. Men studerar man istället andra saker, som Jesus eller Khadija exempelvis (och inte redan har bestämt sig för vad man tror och tänker), så kommer åtminstone jag till slutsatsen att det könsförtryck som finns i religioner inte alltid finns inbyggt i dem från början. Om det nu överhuvudtaget är relevant. Könsförtryck finns överallt omkring oss, då som nu, och har genom århundradena socialiserats in i samhällets och organisationers institutioner. Frågan är inte huruvida det finns utan vad vi gör åt det.

En ögonblicksbild från OS. En bild som passar bra att starta undervisningen med nu på måndag när terminen drar igång. På båda sidor om nätet kan man anlägga ett tydligt genusperspektiv. Diskussion. Vad ser du, egentligen?

ext

 

Förövrigt har jag slutat undervisa i religion. Det är för svårt, nuförtiden.mEn liten kurs i ett gigantiskt ämne – nej, det går inte. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska närma mig ämnet. Man kan ju inte stå och babbla om Islams fem pelare, bergspredikan, buddhas korgar eller tre olika inriktningar inom judendomen när världen ser ut som den gör.

—

Källor

Islamguiden

SvD

Religionslexikonet

 

—

Relaterade blogginlägg:

Arvet från Petrus

Aspasia

JajeMÄN – alla män

Demokrati och samhälle, Historia, Spännande människor

Etienne Chaume

av adolphson

Det är möjligen så att vi människor tror det vi vill tro. Konspirationer och diverse mer eller mindre alternativa verklighetsuppfattningar har i en eller annan form alltid förekommit i historien. Rosencreutzarna, exempelvis, satte på 1600-talet människors sinnen och hjärtan i brand.

Överheten var ofta under detta århundrade mycket bekymrad över diverse agitatorer och pratmakare (populister, skulle vi kanske kalla dem i dag) som på gator och torg spred sina budskap, uppfattningar och villfarelser. För det mesta rörde det sig om budskap av religiös art men ibland fanns viss substans – som att prästämbetet var en bluff eller överheten på olika sätt (moraliskt) korrumperad. Dagens populister använder snarlika metoder som gårdagens, tycks det mig.

I början av 1600-talet cirkulerade på kontinenten en skrift författad av några som kallade sig Rosencreutsordens brödraskap. Texten var riktad till Europas lärda och styrande och budskapet bestod av information om en ny reformation som skulle ställa allt elände tillrätta redan var påbörjad och ledd av ett hemligt och oförtrutet sällskap – Rosencreutzorden. Legenden berättade om en tysk adelsman, Christian Rosencreutz, som på 1400-talet reste till fjärran östern och tillägnade sig ny vetenskap och allehanda mystiska saker. När han återvände till Europa grundande han en orden för att säkerställa sin kunskaps fortlevnad. Orden menade i korthet att en ny världsordning stod för dörren där den gamla korrupta världsordningen skulle falla. Sällskapet hade (enligt sägnen) vuxit i det tysta och spridit sig över världen och dess medlemmar ägnade sig åt goda och kristliga gärningar. De fick inte berätta om sin orden och de sammanstrålade endast en gång om året i en hemlig tempelbyggnad, ”den helige andes hus”, för att avlägga rapport om den nya världsordningens utveckling.

Flera skrifter från orden dök upp runt om i Europa och budskapet var strikt protestantiskt med udden riktad mot katolicismen som djävulens påfund och var tydligt influerad av mysticism (esoterism). Genom skrifter och rykten som snart levde sitt eget liv sattes människors sinnen i brand. Först 1971 stod det klart att Rosencreutsorden från början till slut var ett skämt iscensatt av en student vid namn Etienne Chaume och hans vänner. När de såg det hela gå över styr och vilken uppståndelse de orsakade blev de förskräckta och rymde fältet. Långt senare berättade han sin historia vilken nedtecknades och berättelsen hittades alltså först 350 år senare i ett arkiv. Men ännu tror människor att orden existerar och exempelvis Wikipedia är i sin beskrivning helt ute och cyklar – läs själv.  Om man nu tror på beprövad historisk forskning och inte legender och påhitt, alltså.

Simon vises protokoll är ett av antisemiter påhittat dokument som beskriver en planerad judisk sammansvärjning med målet att uppnå världsherravälde. I skriften pekas diverse grupper ut, frimurare, liberaler, kommunister och kapitalister, att vara judarnas redskap för att behärska världen. Själva protokollet har vid upprepade tillfällen bevisats vara rent påhitt och är ursprungligen upprättat av den tsar-ryska säkerhetstjänsten med syfte att utmåla judarna som ett hot mot staten.

Inte minst under de båda världskrigen spelade detta dokument en stor roll för händelseutvecklingen. Det når ständigt nya läsargrupper och förekommer än idag i den antisemitiska propagandan. Trots att källkritisk granskning och dateringar av dokumentet visar gång på gång att det är antisemiter med en tydlig agenda som sprider denna dynga så fortsätter det cirkulera. Det handlar, som sagt, antagligen om vad människor faktiskt vill tro.

Chemtrail är en uppfattning om att spår efter flygplan som är synliga på himlen efteråt innehåller giftiga kemiska eller biologiska medel som i hemlighet sprayas ut av myndigheter i en rad olika syften. Möjligen har just den här konspirationsteorin (som jag ser den som) passerat zenit och kommer snart att hamna i den historiska garderoben tillsammans med månlandningen, Elvis, Area 51 och andra. Men relativt högt uppsatta politiker verkar fortfarande tro på det. Att man inte funderar över att ”hemligheten” måste hållas hemlig av flygpersonal världen över (vilka antagligen måste räknas i 10 000-tal) för att inte, om uttrycket tillåts, läcka tycker åtminstone jag är lite konstigt. Men vad vet jag i egenskap av non beliver.

I skrivande stund tycks hatet mot Hillary Clinton ta mytbildningen till nya nivåer. ”Croocked Hillary” ska enligt sina belackare (och de är många) vara köpt, ha våldtagit kvinnor, ha en agenda att sälja ut USA – och så vidare in absurdum. Visserligen ligger Trump bakom en hel del av dessa påståenden, men inte bara han. Det är många som tycks hysa ett genuint hat mot henne. Apropå Trump och konspirationer så nog är det lite märkligt hur man kan se en amerikansk miljardär, som gång på gång beslås med lögn i sina påståenden, som en oberoende kandidat och en folkets man. Helt obegripligt, faktiskt.

Det går nog inte att komma tillrätta med den här typen av problem, tänker jag lite dystert. Helt enkelt för att människor inte vill komma tillrätta med dem. När jag ibland försökt diskutera olika konspirationer möts jag ofta med argument i stil med att all media är köpt, min universitetsutbildning är inte vatten värd eftersom universitetsvärlden också är korrupt. Och så vidare. Jag är lurad, naiv, för bakom ljuset, vill inte se ljuset. Själv landar jag sammanfattningsvis i samma gamla fråga: hur jagar eller bemöter man någon eller något som är osynligt?

—

Källor:

Håkansson, Vid tidens ände, 2014

Wikipedia

DN: Några vanliga konspirationsteorier

Historia, Retorik, Spännande människor

Cicero

av adolphson1 kommentar till Cicero

När jag tidigare diskuterat retorik har det mest handlat om antika greker något som kanske inte är så konstigt eftersom dessa får anses vara retorikens grundare. Men det finns en intressant romare också. Marcus Tullius Cicero levde 106-43 f.v.t och har gått till historien som det romerska rikets mest berömde talare, fullt i klass med grekernas mästare Demosthenes ett par hundra år tidigare. Han studerade i både Rom och Grekland, blev politiker och nådde statens högsta ämbete: konsul.

 

Cicero var verksam under en förändringens tid under Roms historia, en tid fylld av inre motsättningar och yttre expansion. Det var även en brytningstid där republiken snart skulle vara ersatt av diktatur. Politiska mord och ränkspel hörde till vardagen och ett tag strax innan Caesar tog makten rådde fullt inbördeskrig. Cicero ställde sig mot det envälde Caesar infört och kämpade emot det även efter Caesars död.

Retoriskt är han betydelsefull – bland annat eftersom han inte bara höll anföranden utan även skrev läroböcker i ämnet. Cicero höll många olika sorters tal: arga, bittra, upprörda och sanslöst roliga. Vid en analys måste man tänka på att inte bara beakta innehållet utan även själva framförandet – actio. Här finns ett källkritiskt dilemma eftersom vi bara kan studera olika vittnesbörd om effekten han uppnådde genom sina tal men vi kan inte uppleva dem själva. Många gånger var för Cicero den övertygande formen som han använde sig av viktigare än argumentens hållbarhet. Retorik hänger som bekant inte automatiskt ihop sanning utan handlar mer om konsten att övertyga.

Och hans talekonst var, om vi får tro samtiden, verkligen en konst. Ett exempel: Satserna ställdes bredvid varandra, en sats underordnades en annan, leden växte, varje led i en sats balanserades av ett annat; om ett substantiv fick ett bestämningsord fick nästa substantiv också ett, för annars skulle harmonin och balansen inte finnas där; om ett subjekt fick tre mer eller mindre lika betydande predikat borde nästa subjekt också ha tre predikat, för annars skulle meningen halta.

Han bygger alltså mycket genomtänkt och beräknande upp sina tal. Det handlar om att åhörarna inte ska inse att de håller på att övertygas åt något håll utan istället ska de (helst) ovetandes hänföras av hans patos, övertygas av hans logos och imponeras av hans etos. Detta rymmer väl också något av kärnan av kritiken mot retoriken i det den kallas för konsten var att dölja sin konst Alltså, det gäller att inte visa sitt egentliga syfte med framförandet. Mest känt är när Cicero avslöjade den statskupp som en av hans motståndare, Catilina, planerade. Efter en hetsig debatt i senaten lyckades Cicero genom ett mästerligt tal få många av Catilinas män avrättade och Catilina själv dog senare i strid. Hans anklagelse-tal mot Catalina i senaten har av eftervärlden ansetts som ett av retorikens mästerverk och har i århundraden ingått i latin- och retorikstudier. (Det skulle jag förövrigt vilja läsa, själv).

Det finns också en känd målning av händelsen från slutet av 1800-talet.

Cicero fick tack vare sin hårdhet mot Catilina också många motståndare och tvingades en kort period i landsflykt. Men stämningarna svängde snabbt i Rom och snart var han hemma igen men valde då att strunta i politiken. Istället författade han bland annat läroböcker i retorik.

Efter mordet på Caesar blev han politiskt aktiv igen – hans mål var att återföra den gamla republiken som statsskick. I flera tal riktade han våldsam kritik mot några av Caesars män och anhängare, bland annat en viss Antonius. Detta blev till sist Ciceros fall och våldet åter retorikens besegrare i det han mördades år 43. Hans huvud och händer höggs av och spikades fast på platsen där man höll tal på Forum Romanum. Den romerske historikern Dio Cassius berättar att Antonius hustru efteråt tog huvudet i sitt knä, drog ut tungan och genomborrade den med en hårnål. Därmed hade den store talaren definitivt tystats.

—

Källor:

Cicero, Om Talaren, Första Boken, Retorikförlaget,

Wikipedia