Aspasia

En av få kända kvinnor i antikens Grekland heter Aspasia (ca 470 – ca 400 f.v.t). Givetvis (sagt med en lite sarkastisk underton) mest för att haft ett förhållande med den store Perikles (som jag tidigare bloggat om).

Aspasia föddes i staden Miletos i dagens Turkiet och lite är känt om hennes bakgrund utöver att hon var rik, vacker och bildad. Hon flyttade till Aten där hon startade en bordell.

Aspasia och Perikles fick en son tillsammans. Det finns en film från 2012 om detta kärlekspar som jag inte sett.

Hon var i samhällslivet verksam som hetär. Denna kvinnogrupp roade de atenska männen med sång, flöjtspel och spirituella samtal på festerna. Men även prostitution ingick i det livet.

Prostitution hörde till samhällsbilden – då som idag – och var paradoxalt nog det enda sättet för kvinnor att behålla något av sin frihet och kunna delta i umgängeslivet utanför hemmets väggar.

Som gift var kvinnan helt förslavad i Aten under demokratins födelse.

Aspasias bordell lockade hur som helst samtidens stora filosofer, retoriker och statsmän för att diskutera filosofi och politik. Hit kom Sokrates och alltså Perikles.

Hennes hem blev ett intellektuellt högsäte i Aten och trots att det mer eller mindre rörde sig om en bordell tog många män med sig sina fruar att lyssna till vad Aspasia tyckte och tänkte.

Aspasia har också framhållits som den första kvinnliga retorikläraren. En del menar att hon är förebilden för det grekiska dramat Lysistrate.

Trots att hon inte var ifrån Aten  – och alltså inte kunde bli medborgare eller ta del av det demokratiska styrelseskicket (vilket inte spelade någon roll eftersom kvinnor ändå inte omfattades av den antika demokratin)  – och därmed inte lydde under dess lagar, hade hon tillgång till offentliga talarforum i staden tack vare sitt förhållande med den politiskt högt uppsatte Perikles.

Eftersom hon inte var från Aten kunde de inte gifta sig men de levde ändå tillsammans som en sorts antikens första sambor. Därigenom utmanade de samhällsnormen.

Perikles gjorde något så ovanligt som att behandla henne som en jämlike och värdesätta hennes råd vilka han ofta frågade efter. På så vis fick hon inflytande i stadens styrelse.

Det var i det närmaste samhällsomstörtande att konversera med en kvinna offentligt. Perikles och Aspasia visade också sin kärlek offentligt genom ge varandra kyssar när de tog avsked eller när de träffades efter att ha varit åtskilda.

Någon historiker har kallat Aspasia för historiens första first lady.

Perkles försökte förgäves förmå folkförsamlingen att erkänna hans son som atenare och därmed ge honom medborgarskap. Men eftersom Aspasia var utlänning avslogs detta. Efter Perikles dött ändrade man beslutet som en hyllning till Perikles och hans betydande insatser för Aten.

Givetvis (sagt med samma sarkasm som ovan) gick Aspasia inte ostraffad. Hon blev anklagad för att manipulera stadens kvinnor att ge stöd åt Perikles och fick, enligt vissa källor, även försvara sig i en rättegång för gudlöshet (en anklagelse vi också känner igen från rättegången mot Sokrates).

Största problemet var dock hennes uppenbara inflytande över Atens styrelse via Perikles. Utlänning, kvinna till på köpet, nej, så ville dåtidens demokrati inte har det.

Och hur mycket har hänt, kan man undra ibland. 

Sokrates för sin filosofi, och Aspasia av ovan angivna skäl, fick stå ut med mycket offentligt spott och spe. Sokrates uppskattade dock Aspasia och via Platon finns en argumentation om mer jämlikhet inom äktenskapet bevarad:

(Sokrates skev inte ner sina tankar och yttranden – hans främste elev och biograf Platon är det närmaste vi kommer Sokrates i källorna).

If your neighbor had gold that was purer than yours,” Aspasia asked Xenophon’s wife, ”would you rather have her gold or yours? ”Hers,” was the reply. ”And if she had richer jewels and finer clothes?” ”I would rather have hers.” ”And if she had a better husband than yours?” At the woman’s embarrassed silence, Aspasia began to question the husband, asking him the same things, but substituting horses for gold and land for clothes and asking him finally if he would prefer his neighbor’s wife if she were better than her own. At his embarrassed silence, reading their thoughts, she said, ”Each of you would like the best husband or wife: and since neither of you has achieved perfection, each of you will always regret this ideal  

Efter Perikles död 429 fvt. levde Aspasia med en högt uppsatt militär och fick (troligen) ytterligare en son. Man vet att hon var död vid tidpunkten för Sokrates avrättning 399 fvt. 

Källor:

Historys´s women

Hans Nyström ”Perspektiv på historien”

Tom Holland ”Marathon”

Relaterade blogginlägg:

Perikles

Synonym

Eleverna har fått en uppgift att hålla ett argumenterande tal.

Jag har sneglat lite på kriterierna för gymnasiekursen Svenska 3. Där framgår att eleven bör ha ett medvetet urval av olika språkfigurer och bland dessa verkar det som om tillämpningen av synonymer är lite extra lurig för eleverna.

Synonym betyder ungefär tolkning av och innebär i princip att det finns flera ord med i stort sett samma betydelse.

Det retoriska valet innebär att välja passande synonym (eller metafor) för att uppnå maximal effekt. Kunskap inom det aktuella språket är, från A till Ö, rätt väsentligt.

Det går inte att tillämpa retorik utan rätt goda språkliga kunskaper – gärna inom flera språk.

Inom retoriken handlar användandet av synonym om att ge sitt framförande en snyggare utformning. Vissa ord är ju mer högstämda, värdigare, smakfullare än andra. Vissa låter även bättre när de uttalas eller sätts ihop med andra ord.

Synonym utnyttjas på olika sätt. I sammanhang där vi blir rädda, arga eller upprörda passar ord som i allmänhet inte är trevliga att lyssna till. Men oftast brukar tydliga ord, samt ord som anses behagliga att lyssna på, vara att föredra.

Anständiga ord är alltid bättre än förolämpningar och slang eller svordomar hör inte hemma i ett bildat språk. Fast inga regler utan undantag och det gäller ju att känna till när man ska bryta mot reglerna.

Det som är storlaget vid ett tillfälle är kanske bara svulstigt eller högdraget på ett annat. Ett oväntat användande av könsord kan vara ett tecken på Touretts syndrom eller ett medvetet val av etikettsbrott.

Om man plötsligt använder ett enkelt ord i ett högstämt hyllningstal – exempelvis svär under nyårsklockan på tolvslaget på Skansen – sticker detta ut som ett fel eller misslyckande på grund av tillfällets högtidliga inramning.

I vissa fall kan svåra akademiska ord, eller gamla språkformer, vara ett tecken på högtid eller bildning medan orden vid någons köksbord får den som använder dem att framstå som en uppblåst pajas.

Svårast är att uppfinna nya begrepp eller ord. Oftast sker det genom den (i mitt tycke onödiga) anglifiering som kommer till oss via den amerikanska kulturen. Men även auktoriteter kan göra detta som språkrådet, SAOL med flera.

Varför håller vi på med det här – det är ju svenska!? säger några av eleverna som anar argan list. Och det har de ju alldeles rätt i. Allt är svenska. Allt är språk. Närmare bestämt matematik.

Takt, ton, klang, längd och höjd.

Jag uppmanar alla, helst mina barn, att lära sig svenska och matematik. Det är basen för all kunskap. Svenska och matematik måste man lära sig. Allt annat kan man läsa sig till.

Men för att svara på frågan: vi gör det för att lära oss tillämpa (historiska) kunskaper. De flesta kan dunka in mycket i huvudet för att sedan vomera fram något svar på ett prov. Men att skriva en akademisk uppsats eller driva en argumenterande tes i muntlig form det är något annat.

Huvudet är en sak, men hjärtat (känslan, patos) måste vara med. Uppgiften syftar till att eleverna får öva sig i att driva en fråga och stå för en övertygelse och att argumentera för den.

Historia är ju, när allt kommer omkring, en produkt av människan. Alltså syftar uppgiften till integritet och kritiskt tänkande. Här med hjälp av historiska kunskaper. För så fungerar ämnet i händerna på all världens makthavare och institutioner.

Hävdar jag.

Stańczyk

Jag kan inte så mycket om konst. I synnerhet inte polsk sådan. Men det finns en tavla som fascinerar mig och som jag faktiskt tagit mig tid att studera.

Det är den polske konstnären Jan Matjekos (1838-93) målning över hovnarren Stańczyk från 1862. Denne hovnarr antas ha levt ungefär mellan 1480 och 1560 och är en välkänd och mytisk figur i polsk historia.

Det polska kungahuset tillhörde sedan Sigismunds dagar ätten Vasa och gjorde till och från även anspråk på (att återfå) den svenska kronan under det sena 1500-talet och tidiga 1600-talet.

Jag besökte för några år sedan det kungliga slottet Wawel i Krakow i vilket man här och där fortfarande kan se Vasa-ättens symbol.

 

Slottet Wawel i Krakow Photo: Nico Trinkhaus – <a title=”Kraków, Poland” href=”http://sumfinity.com/photos/poland/krakow/wawel-krakow-poland/target=”_blank”>Wawel | Kraków, Poland</a>

 

 

 

 

Personen Stańczyk ingår i en tradition som är högst levande i dag och som går tillbaka till antiken: satiren. Det är en konstform som jag älskar. Ursprunget brukar spåras till romaren Juvenalis vilken drev och ironiserade över olika samtida samhällsfenomen.

Att förlöjliga, driva och håna är en konstform i sig. Här – ett modernt exempel.

Men å andra sidan, som Juvenalis själv lär ha sagt: det är svårt att inte skriva satir.

Juvenalis sägs vara upphovsmannen till det berömda citatet en sund själ i sund kropp. 

Det är lätt att föreställa sig honom sägandes detta efter att den enormt överviktige (!-?), och bitvis impopuläre, Gracchus presenterade (ännu ett?) dåligt beslut samtidigt som gratis bröd delades ut under spelen på arenan.

Satir är en del inom retoriken och den har ofta använts för att kritisera makten. Molière, Chaplin, Hasseåtage är några exempel på kända utövare.

Men nu gällde det alltså Stańczyk.

Ur arkiven framträder bilden av en person som är mycket mer än bara en vanlig underhållare. De polska historikerna, sägnerna och konstnärerna skildrar en tänkare och politisk filosof som använde sin scen och sitt konstnärskap för att kritisera och påverka sin omgivning.

Hans framträdanden brukade handla om aktuella politiska händelser och företeelser vid hovet och hans kvicka skämt har bevarats av skrivare och historiker och dessa skildrar en man som kämpar mot skenhelighet och hyckleri – för sanningen.

Den mest kända berättelsen om honom handlar om en björnjakt.

1533 släpptes en jättebjörn ut i en skog nära Kraków så att kungen kunde jaga den. Under jakten gick det hela snett och björnen anföll det kungliga sällskapet istället för tvärt om varpå panik utbröt. Det hela gick så illa att drottningen föll av sin häst och fick därefter missfall.

Senare anklagade kungen Stańczyk för feghet eftersom denne flydde i stället för att anfalla björnen och försvara kungens liv. Enligt legenden löd svaret: det är större dårskap att släppa ut en björn som låsts in i en bur.

Svaret har antagits vara dubbelbottnat och att även avse kungens förda politik mot Preussen som hade besegrats av Polen men ändå förblivit självständigt.

Hur det än råder med källkritiken härvidlag blev Stańczyk en populär historisk figur. Och precis som med andra historiska gestalter i all världens länder har han använts politiskt. I synnerhet som en symbol för kampen om polsk självständighet.

Vissa grupper har till och med kallats för Stańczycy. Paralleller till T-partyrörelsen eller Jesuischarlie är kanske inte alltför långsökta.

Hursomhelst.

För konstnären Jan Matjenko var Stańczyk ett favoritmotiv. Genom konstnären han fått ett eget ansikte och konstverken skapade i stort sett den bild av honom som finns hos polackerna idag.

Matejko målade Stańczyk som en bekymrad tänkare i stället för som en vanlig gycklare. Just den här målningen var den som gjorde konstnären berömd och är än i dag ett av de mest kända verken på Warszawas konstmuseum.

Jag tänker mig att åka och uppleva det live någon gång. Men ännu står det inte semester i Polen så högt på familjens dagordning.

Målningen, som (fritt översatt) heter Stańczyk under en bal vid drottning Bonas hov strax efter förlusten av Smolensk, är intressant. Dess fokus är den dystre narren som sitter ensam i ett mörkt rum medan en kunglig bal pågår i ett angränsande rum. Kontrasten är slående.

Antingen har han uppträtt eller så ska han. Oavsett vilket utstrålar Stańczyk inte något som man kanske skulle förvänta sig av en narr efter eller inför ett uppträdande: glädje och uppspelthet.

Nej, han är istället dyster och tankfull.

Allvaret i tavlan förstärks av hans attribut. Stańczyk har slitit av sig sin clownmask och slängt den på golvet.  Han har en kristen medaljong över sitt bröst. På bordet ligger ett brev som anger året 1514 samt ortsnamnet Smolensk vilket berättar för (den kunnige) betraktaren att Polen förlorat Smolensk till Ryssland.

Detta väcker Stańczyks sorg och oro över hur det ska gå för hans land. Och han är den ende som tycks bry sig. Brevets innebörd verkar ha negligerats av kungen, och andra ämbetsmän, som hellre verkar vilja fira.

Det är enbart hovnarren som förstår brevets innebörd.

En annan symbolisk tolkning är att en dvärg (vilka inte minst under 1800-talets sågs som mindre värda) bär på en luta vilket är symbolen för ära. Hela arrangemanget anses förebåda den kungliga dynastins undergång.

Genom det öppna fönstret syns en komet: ett säkert tecken för olycka. 

Tavlan är målad under nationalismens tidevarv och vi har motsvarigheter i Sverige. Nationalister och högerextremister letar efter järtecken i historien att stödja sin sak. Just den här tavlan, och gestalten den föreställer, liksom andra motiv av konstnären, har används av nationalister.

Det är kanske inte så underligt eftersom Polen förlorat sin självständighet flera gånger och ständigt varit hotat.

Men den dörren svänger åt två håll för nationalisterna. Att kritisera, håna och förlöjliga är ett tveeggat vapen som extremister i allmänhet inte gillar. Det är det som gör Stańczyk så intressant. Kultur går att kidnappa, men inte lika enkelt humorn, satiren eller glädjen.

 

Temat den sorgsne clownen är förövrigt inte ovanligt.

Lyssna gärna på Leoncavallos opera Pajazzo som handlar om detta. Framförallt arian Vesti la giubba är värd sina 3,55 minuter. Av Jussi, givetvis.

Eller läs Frödings dikt Clown Clopopisky – om clownen som stod på huvudet och grät och gol.

För så är det kanske för alla på något vis. Och kanske är detta anledningen att jag sedan barnsben är lite rädd för clowner. De är egentligen inte glada det är en fasad.

Trots detta gör jag inte annat än att försöka vara clown. Se mig. Älska mig. Det ligger något djupt och trasigt mänskligt över detta beteende. Och det tar sig olika uttryck – för oss alla.

Hur banalt det än låter: Jag tror på glädje, satir, skämt och skratt. Med och inför mina barn, deras mor, mina elever, vänner och människor jag vardagligen möter.

Gråter gör jag också ibland. Till Beethoven.

Och det känns alltid så skönt efteråt.

 


 

Länkar: Fotografens (till bilden ovan) hemsida här 

den banala ondskan

En medelmåtta bland många andra i Nazityskland.

Adolf Eichmann var antisemit sedan barnsben och gjorde karriär i nazistpartiet. Hans kunskaper i hebreiska blev användbara när han senare skulle organisera ett av de största brotten, endast övertrumfad av andra folkmord, i historien: Förintelsen.

1961 fångas han in i Argentina i en spektakulär kupp av Mossad och förs till Israel.

Detta är en världshändelse. Äntligen har man lyckats fånga åtminstone en högt uppsatt nazist: Monstret från Linz. Mannen som organiserade transporter av miljontals offer till koncentrationslägren.

Rättegången ska direktsändas över stora delar av planeten. Drygt 40 länder, även Sverige, planerar att på bästa sändningstid visa när staten Israel möter Obersturmbannführer Adolf Eichmann.

Han beskrevs som en känslokall, skicklig byråkrat. Särskilt framgångsrik, om man nu kan använda det ordet i sammanhanget, var han i Ungern, där över 430 000 män, kvinnor och barn pressades in i tågvagnar för vidare transport till gaskamrarna.

I Budapest kom Raoul Wallenberg att bli hans motståndare. Eichmanns uppdrag var att skicka ungerska judar till Auschwitz medan Wallenberg försökte rädda så många han kunde genom att dela ut svenska pass och därigenom göra dem till medborgare i det neutrala Sverige och på så vis fridlysta.

Wallenberg försökte personligen, tyvärr utan framgång, förmå Eichmann att sluta med sin vidriga syssla. Svensken dog (antagligen) i sovjetisk fångenskap 1947, nazisten flydde till Argentina (enligt uppgift med stöd från Katolska kyrkan och Röda korset).

Det finns uppgifter som tyder på att det var välkänt att Eichmann befann sig i Argentina och det hade gått rätt enkelt att fånga in honom. Han låter sin familj bosätta sig hos honom. Han låter sig till och med intervjuas om sitt jobb under kriget.

Men 1960 tar det alltså slut när Israels säkerhetstjänst kniper honom. Händelsen är väl dokumenterad. På väg hem från jobbet på Mercedesfabriken övermannas han och slängs in i en bil. Han förstår genast vad det rör sig om.

Han drogas och sätts på ett plan till Jerusalem där ska han medverka i en rättegång som är tänkt att få stor betydelse.

Frågan är: går det ens att genomföra en rättvis rättegång? Och behövs det? Skulden är det ju ingen tvekan om. Är det Israel eller kanske FN som ska agera åklagare?

Det fanns krav på att rättegången skulle hållas Västtyskland som en  fortsättning på Nürnberg­rättegångarna. Men Israel gick inte med på det.

Det byggs upp en stor internationell förväntan på denna slutgiltiga uppgörelse med Förintelsen. Önskan att förstå och sätta punkt för det kanske mörkaste kapitlet i mänsklighetens i historia.

Det blir ett gigantiskt antiklimax.

Eichmann är inte ett monster eller någon hatisk antisemit. Han har haft många goda judiska relationer och beundrat delar av judendomen redan innan Förintelsen.

Hela tiden sitter han lugnt och stilla i sin skottsäkra glasbur. Hans röst går aldrig upp i falsett. Han dreglar inte. Hans ögon lyser inte av ondska. I själva verket är han tråkig, blek, alldaglig, fyrkantig, byråkratisk, petig, långrandig – och trist att lyssna på.

Journalisterna förlorar intresset. Tittarsiffrorna på TV går ner. Världen går vidare. Det finns något djupt obehagligt och provocerande i att Eichmann verkar vara en helt vanlig människa.

Eichmann försökte försvara sig med att han var obetydlig, bara en liten kugge i ett stort maskineri. Han dömdes ändå och mänskligheten fick ett viktigt prejudikat; att lyda order kan aldrig rättfärdiga olagliga och omänskliga handlingar.

På så vis kan rättegången ses som en fortsättning på Nürnbergprocessen.

Att överlevande från Förintelsen fick möjlighet att vittna, även om nästan ingen hade någon direkt koppling till Eichmann, var också viktigt. På så vis påverkas historien. Offrens röst hördes. Detta har senare folkmordsrättegångar tagit fasta på.

Eichmann dömdes till döden. Han erkände aldrig, uttryckte ingen ånger. Domen överklagades men kvarstod och 1962 hängdes han. Kroppen kremerades och askan spreds på internationellt vatten utanför Jaffa.

Det pågår förövrigt fortfarande förundersökningar mot gamla nazister. Sin skuld blir man aldrig för gammal för.

Nazisterna var ofta medelmåttor, helt vanliga människor. Slutsatsen är att vi alla, under vissa förutsättningar, faktiskt kan begå sådana här handlingar. Filosofen Hanna Arendt lanserade efter rättegången begreppet den banala ondskan. 

Ondska genom beslut och byråkrati, alltså.

Teorin blev kontroversiell eftersom den hävdar att Eichmann varken var en särskilt övertygad nazist eller en psykiskt sjuk mördare utan snarare en byråkrat som handlade plikttroget mot sina överordnade.

Jag tycker resonemanget, så här drygt 50 år senare, fortarande är intressant.

Låt oss ta Sverige av idag. Någon har bestämt att ett register ska upprättas över romer. Någon tycker alltså att nyfödda spädbarn ska registreras som potentiella brottslingar. Bara beroende på i vilken  familj de fötts i.

Samma sak med misshandlade kvinnor. Ett register har upprättats som syftar till att kartlägga gemensamma mönster hos offren, inte gärningsmännen.

Någon har även bestämt att polisen ska stå i tunnelbanan och titta på människors hudfärg för att avgöra om de vistas i landet illegalt eller ej.

Jag antar att exemplen kan mångfaldigas. Poängen är någon individ någon gång någonstans tagit ett beslut som sedan genomförs av någon eller några individer.

Vad tänkte den individ på som satte sig och slog de första tangentslagen på det som till slut blev ett färdigt och tillämpat register över romska barn och vuxna?

Avsaknad av självkänsla, empati, solidaritet och kritiskt tänkande är livsfarliga saker – kanske är det den viktigaste lärdomen av rättegången mot medelmåttan Adolf Eichmann.

Källor:

Den senaste biografin, skriven av Bettina Stangneth

Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/kultur/den-banala-ondskan_6324612.svd

På YouTube finns hela, eller stora delar av, rättegången under sökordet The Eichmann trial

Grekiskt ödesdrama

Jag sitter och drömmer lite om mitt Grekland. Ett land jag både har ett teoretiskt och praktiskt förhållande till.

Det grekiska valet vinns av deras vänsterparti. Deras jubel ekar i Sverige där man av allehanda vänstermänniskor får höra alla möjliga sorters förklaringar till framgången.

Uttalanden i stil med Klart folk är trötta på fascismen eller nu är Europas höger och nyliberaler äntligen slagna i grund. Så går det med dem vid makten!

Jag avstår från att kommentera den ogenerade populismen som kommer till uttryck härvidlag liksom även de ibland förekommande felaktigheterna. Det är Greklands motsvarighet till S och M som styrt landet de senaste decennierna.

Och Syriza, vänsterpartiet, har lierat sig med sin raka motsats ute på högerkanten. Det de har gemensamt är viljan att se avtalen, lånen, avskrivna. Man utesluter inte ett utträde ur EU.

Det de har gemensamt är populismen, alltså.

Det klart man känner med grekerna. Men är det verkligen rimligt att vi andra europeiska skattebetalare ska stå för hela notan när de i decennier levt över sina tillgångar?

I så fall finns det andra länder på andra kontinenter som lider större nöd.

Några av världshistoriens största invasioner eller slag brukar anses vara Stalingrad, D-dagen och persernas invasionsförsök av Grekland. I slaget vid Maraton 490 f.v.t stod 40 000 perser mot 10 000 greker.

Grekerna vann faktiskt men riskerade att förlora i förlängningen eftersom perserna trots förlusten på land kunde skicka sin flotta vidare förbi den grekiska armén mot Aten. Där fanns soldaternas hem och familjer vilka var helt oskyddade.

Det fanns inget annat att göra, trots att man just utkämpat ett stort slag, än att springa de 4 milen mellan Maraton och Aten. Det gick – soldaterna hann precis fram och invasionshotet var avvärjt för stunden.

När de första moderna Olympiska spelen skulle gå av sin stapel 1896 föreslogs det att långloppet skulle döpas efter denna händelse. Antagligen beroende på den stora betydelse man i västvärldens historieskrivning traditionellt tillmätt utgången av kriget.

Vi hade alla kunnat vara perser. Skaka månde europén i hela sin biologiska natur. Europa hade inte funnits om Grekland gått under, hette det. Och heter ibland fortfarande.

Tio år senare stod kung Leonidas av Sparta och vaktade passet vid Thermopyle tillsammans med 300 soldater. Historien är välkänd – de föll men offrade sig för att resten av de grekiska stadsstaterna skulle hinna organisera sitt försvar.

Ibland är lösningen enkel. Spring, kämpa, för det du tror på.

På semester för några år sedan hade jag möjlighet att dagligen förlora mig i horisonten där Peloponessos tornade upp sig.

Pelops var en actionhjälte i den grekiska mytologin. Han var släkt med självaste Zeus och farfar till Agamemnon. De mytologiska berättelserna om honom, och många andra, är inga trevliga berättelser om goda hjältar.

Mest känd är Pelops för att ha startat de Olympiska spelen. Han skapade ett stort rike främst på Peloponessos – som alltså betyder Pelops ö.

Kythira 025
På ön Kythira med Peloponnesos i bakgrunden

Kleisthenes (570 f.v.t.-507 f.v.t) var en atensk statsman som är mest känd för att anses ha varit den som introducerade demokratin i Aten.

Han genomförde reformer i det politiska systemet genom att dela in staden i administrativa enheter där varje område hade 50 platser i parlamentet.

Kleisthenes trodde på lika rättigheter för alla, och detta gjorde att han fick många fiender i de grupper som tidigare haft privilegier eller makt. Här kan han ha något gemensamt med Alexander Tsipras, Syrizas kedare, som i dag blev landets nye premiärminister.

En sak Kleisthenes införde var att årligen tillfråga folket genom omröstning om de, på viss tid, vanligen 10 år, ville landsförvisa personer, som ansågs farliga för folkfriheten. Kan det vara något för Tsipras?

Ville folket det utsågs en ny folkförsamling för omröstningen. Om minst 6 000 medborgare deltog i omröstningen var den vars namn befanns skrivet på de flesta röstskärvorna tvungen att lämna landet inom 10 dagar.

Det var inte fråga om att straffa och den landsförvisade personen blev inte av med sina ägodelar eller tillgångar. Men det var ett sätt att skydda staten mot att enväldet återinfördes.

Det är som jag nämnde socialdemokraterna och de konservativa som turas om att styra Grekland de senaste decennierna med hjälp av mutor, kokta räkenskaper, svågerpolitik och lån.

Det är alltså inte generellt ”högern” eller ”de nyliberala” som är skyldiga till situationen. Syrizas val av koalitionspartner borde säga oss något.

EU:s framtid är hotad. Men den här gången är det inte grekerna som är hjältarna. Lösningen, som ligger långt bortom min horisont, är inte att föreställa sig det grekiska vänsterpartiet Syriza som en modern Leonidas eller att stava den persiske fienden EU eller Tyskland.

Den som vill ha en bakgrund till den moderna grekiska krisen bör ta sig 5 minuter och lyssna på den utmärkta sammanfattningen i Godmorgon Världen i går.

Relaterade blogginlägg

Gyllene gryning

Kythira

Rhodos

Länkar:

SvD: Slaget vid Marathon

Musiken

Jag länkade nyligen till kungens jultal. Det var väl okej i det stora hela – för att vara han – men jag störde mig lite på hans återkommande gester med sina händer.

Jag iakttar hur människor rör sig när de håller ett framförande. Märkligt är att vissa, ofta rutinerade, påfallande ofta tycks sakna känsla för takt, ton samt insikt i att harklingar, återupprepningar, maner eller poser faktiskt stör (eller hjälper) framförandet.

Harmonin är rätt väsentlig inom både musiken och i ett tal. För det handlar ju om det faktiska ljudet och förmågan att fånga människors uppmärksamhet. I båda fallen vill (oftast) upphovspersonen fånga så många människors uppmärksamhet som möjligt.

Så är det för den som vill skriva en hit, lyckas som politiker, lärare eller kanske sälja något.

Di gamle (grekerna) lärde sig musik eftersom de ansåg sig ha stor nytta av denna konst inom kulturen, filosofin, retoriken, politiken eller under krigföring.

Platon ansåg att kännedom om musik var en nödvändig egenskap hos en god medborgare och rent allmänt ansågs en person i det antika samhället som inte kunde spela ett instrument (det förekom att instrument skickades runt på en fest eller sammankomst) som rätt obildad.

Musiken är väsentlig. Den hjälper massorna att gå i takt eller att inte göra det. Spartanerna hyllade musiken och Hitlers vurm för Wagner gör att den store kompositören än i dag inte är oproblematisk.

Själv hämtar jag min inspiration från Beethoven. Ja, inte inför något speciellt framförande utan bara sådär i största allmänhet. Hans musik har en speciell inverkan på mig som är svår att förklara.

Så visst är det symptomatiskt att musiken i filmen The Speech är av Beethoven?

Egentligen är det väl alldeles logiskt att retoriken är förknippad med musiken? Takt återfinns i såväl kroppens rörelser som i röstens olika tonlägen. Man ska inte lämna något åt slumpen.

Det måste alltså finnas takt och ton i både musik och tal. Vill du framföra något storslaget låter du högstämd, ska det å andra sidan vara lättsamt talar du trevligt, vill du mana till sans och eftertanke sänker du rösten och talar mjukt och rofyllt.

Lite som när Vildvittrorna ska somna. Då talar vi först lite mjukt med varandra om dagens händelser, jag sänker tempot gradvis, talar lägre, långsammare och mer entonigt. Till sist sjunger jag vemodiga, långsamma visor och snart sover de.

Olika röstlägen handlar om att påverka åhörarnas känslor. Man använder olika ton och styrka för att antingen göra dem glada, upprörda eller fyllda av medlidande. Det är precis som vilken film som helst. Musikvalet är viktigt.

Romaren Gaius Graccus, bredvid Cicero en av romerska rikets främste talare, tog i sina tal till senaten hjälp av en musiker (som stod placerad bakom honom med ett instrument) för att få toner som hjälp för vilket röstläge han skulle anlägga för olika teman i talet.

Jag säger inte att man måste vara musikalisk för att lyckas i ett anförande. Bara att musiken hjälper till. En sådan enkel sak som röstens klang bör inte underskattas. Sjung upp, harkla dig, ordentligt inför ett anförande.

Det gör jag alltid inför en lektion eller anförande.

Nåja. En av 1900-talets största på området, Winston Churchill, hade talfel och var ofta lite småfull när han talade. Visserligen är hans flesta tal som finns bevarade inspelade efter kriget när han ligger till sängs med cigarr och en drink inom bekvämt avstånd.

Inget är givet. Men man kan ju curla sig själv lite i brist på annat.

Relaterade blogginlägg

Mitt tal till moster

Mitt tal till Rector Magnificus

Fru musica

Stora tal

Länkar:

Winston Churchill – we shall never surrender

25 tal som förändrade världen (USA)

4 chord song

Att bryta mönstret (jag på FP:s landsmöte)

Att tilltala en utbildningsminister (jag på FP:s landsmöte)

Dunning-Kruger

Det har pratats en del om att ta ansvar på sistone.

Just nu debatteras friskt huruvida SD är ett nyfascistiskt parti eller inte.

Jag undrar jag. Det tycks mig som vi borde släppa in fler humanister i politiken. Framför allt fler historiker eller filosofer. Och nu pratar jag inte om vilken hobbyfilosof som helst – nej, jag menar människor med examen.

En examen garanterar inte på något sätt briljans. Det är inte det jag säger. Men påfallande ofta hör jag människor i höga positioner med en relativt påver utbildning uttala sig i stora och viktiga frågor.

Ibland märks det inte alls, att man inte har examen. Det finns exempel på autodidaktiska storheter. Wilhelm Moberg och Eyvind Johnson, exempelvis. Men ofta märks det.

Ibland är det så viktigt att kunna pråla med ett examensbevis att man fuskar till sig ett.

Har våra ledande folkvalda i riksdagen en examen är de ofta antingen ekonomer eller jurister. Man får vara glad om denne någon åtminstone studerat statskunskap. Men då uppstår det omvända problemet att de aldrig, eller underkort tid, varit yrkesverksamma.

FP drev under förra partiledaren frågan om språktest för invandrare. Det blev lite uppståndelse. Idag tycks det mig som om många av våra ledande politiker inte riktigt förstår det språk de själva använder.

Många nyanlända har mycket stora problem med allt i tillvaron. En grund att stå på är förståelse för de 700 vanligaste orden i svenska språket. Om detta kan man fråga vilken svensklärare som helst.

Vad händer om man inte förstår ord som att eller och?

Jo, livet blir lite jobbigt. För alla, egentligen. Ett sätt att hantera detta samhällsproblem är att enbart skylla språkförbistringen på en motpart och påfallande ofta utgörs denna motpart av den del av klotets befolkning som befinner sig inom Sveriges gränser minus ett visst antal svenskar.

Dunning–Kruger-effekten innebär att den som är inkompetent också är oförmögen att förstå att denne är inkompetent. Okunskap om okunskapen. Det är med detta vi lärare arbetar, på olika nivåer och åldrar, varje dag.

Denna okunskap, eller brist på självinsikt, får till följd att inkompetenta överskattar sin kompetens i högre grad än kompetenta.

Effekten, som Dunning och Kruger upptäckte och namngav (jag tror det är inom psykologin) innebär alltså när vi inte förstår att vi inte förstår. Det handlar om när en människas uppfattning av en händelse eller världen skiljer sig från verkligheten.

Men det är svårt det där eftersom en tro eller ideologisk övertygelse kan vara en personlig verklighet. Och människor kan starkt påverkas av andra människors beteenden (gruppstyrning, masspsykos) eller av sina, och andras, livsval.

Hög utbildning, examen, går ofta hand i hand med förmåga till kritiskt tänkande och empati. Alltså förmågan att se saker utifrån andra(s) synvinklar. En diskussion behöver inte föras utifrån konflikt. Överenskommelse nås sällan genom att man pekar den andra parten som skyldig i en eller annan form.

Därav följer min slutsats: det är bra att hjälpa nyanlända till viss språklig kunskapsnivå. Men just nu är det inte nyanlända flyktingar som är vårt problem. Det är istället många av de högsta företrädarna för vår demokrati som nu inte tycks vara förmögna att inse sin inkompetens.

Så är det: vi borde ställa krav på universitetsexamen hos de som vill bli ministrar och partiledare centralt, regionalt och centralt.

Och vi kunde gott kvotera in historiker och filosofer. Det är ju lite lättare att köra bil om man slänger en blick i backspegeln i bland, tänker jag.

Exempelvis om det kommer en brunsvart, våldsam, 30-talsbil i hög hastighet. Då kan det vara lämpligt att ha gott om tid tid att köra in till vägrenen, stanna, och ta ut en ny riktning. Detta eftersom man redan vet var den inslagna vägen, den som 30-talsbilen tagit, slutar.

Jag har något förslag på historiker, om någon till äventyrs undrar.

Gordon Gekko

En lite rolig ansats i historiekursen är att jämföra ett JAS-plans, flygplansmodellen som är det främsta svensk ingenjörsteknik kunnat frambringa inom aerodynamikens område, sista lilla tur över Långholmen med regalskeppet Vasas, den svenska militära stormaktens symboliska skrytbygge, premiärtur 1628.

På primetime och första parkett, mitt i huvudstaden och inför en månghövdad publik, sket det sig i båda fallen duktigt. Tillsammans med drömmar och förhoppningar, blandat med viss skadeglädje, gick de under. Varför flygplanet störtade vet jag inte. Båten var iallafall felkonstruerad och fixade inte den tunga lasten mestadels i form av kanoner. Trots flera försök att bärga skeppet, och trots att vrakplatsen länge var känd, lyckades man inte få till det förrän 1961.

Sedan blev det Vasa-museum på konungsliga Djurgården som en del av vårt kulturarv. Skansen, Vasamuseet, ABBA-museet och Junibacken ligger alla inom behagligt gångavstånd för den genomsnittlige småbarnsfamiljen. Östersjön är tydligen ett bra hav att sjunka i om man som vrak vill överleva och kanske en dag återupptäckas. Dels är det grunt och dels är vattnets salthalt låg. Djur och partiklar som normalt sett äter upp trät i vraken trivs inte. Många vrak finns det att dyka på i Östersjön och man hittar med hjälp av ny teknik nya båtar.

Det är något skumt med ett hav som kallar sig sjö, som jag lite göteborgsfestligt brukar säga.

Just nu väntar upp emot 100 000 vrak på att hittas i Östersjön.

Sedan går historiekursen vidare till 1700-talet och tar även ett marint kliv över till västkusten och Ostindiefararen Götheborg. Även den båten är väl värt ett besök för så väl stora som små. Efter tre resor till Kina, varav den senaste pågick i 30 månader, gick hon med 900 meter kvar till ankarplatsen, trots utmärkta väderförhållanden och med en mycket erfaren lots ombord, på ett välkänt grund och sjönk år 1745. Fartyget sjönk dock inte genast utan man hann bärga den värdefulla lasten: porslin, siden och kryddor.

Till saken hör att dessa fartyg av säkerhets- och försäkringsskäl inte fick segla fler än tre resor till och från Kina. Sedan skulle de kasseras alternativt genomgå omfattande och dyra reparationer för att åter få tillstånd att segla. Det finns en del sjötekniska förklaringar till hur grundstötningen kunde ske. Det finns även en del andra, mer eller mindre foliehatt-relaterade, förklaringar. Som att det hela skulle vara det första kända exemplet på försäkringsbedrägeri.

Efter att allt var bärgat och klart, och skeppet utan större dramatik sjunkit, kunde ägarna nämligen kvittera ut ett större försäkringsbelopp. Vinst + försäkringspengar istället för vinst minus reparationer alltså. Jag säger inte att det är så här det gick till. Bara att det finns en del omständigheter som pekar åt det hållet.

Båtvraket kunde till skillnad från Vasa inte bärgas. Men man dök, grävde ut och studerade originalritningar. Och byggde en kopia, som under vattenytan är ett modernt skepp, och seglade det till Kina 2005. Men jag funderar lite, ändå, på det här med det första kända exemplet på försäkringsbedrägeri skulle vara relaterat till ostindiefararen.

På midsommardagen 1687 var det kokta fläsket stekt i Falu gruva. Tre stora dagbrott rasade samman och bildade ett gigantiskt och Stora Stöten  bildades. Stora Stöten bildar fond bakom mig på denna hemsidas, för att uttrycka sig lite göteborgskt, framsida.

The dwarves delved too greedily and too deep. You know what they awoke in the darkness of Khazad-dum.

Raset inträffade på en av de två, möjligen tre, dagar som alla var lediga. Dessutom frigjordes en massa kopparmalm som tidigare varit oåtkomlig. Händelsen ledde därmed till ett stort ekonomiskt uppsving för gruvan.

Jag säger inte att den mänskliga faktorn ligger bakom raset. Jag säger bara att tanken att någon ordnade ett litet sprängdåd på just en av de två lediga dagar, av totalt 365, när Sveriges, kanske Europas, eller till och med hela världens, största industriella arbetsplats var folktom inte enbart präglas av osannolikhetens prägel.

Tips:

SvT:s utmärkta dokumentär om Vasa och människorna kring det (1 timme)

Film (4 min): Falu gruva i fackelsken

Film (13 min) De fördömda i gruvan

Film (10 min) Sjösättningen av Götheborg

Impediment eller Esagilia

Jag har ännu inte riktigt vant mig vid den något exceptionella omständigheten att jag bor i ett hus jag själv låtit uppföra. Jag äger ett hus och en trädgård. Et in aracadia ego, som jag skrev till minne av Klabbe nyss. Detta faktum gör mig förhållandevis unik sett ur ett internationellt perspektiv. Det är inte många som äger så mycket som jag i världen.

Jord och vatten är förutsättningar för byggnader, städer och civilisation. Det insåg man tidigt i en av våra första stora civilisationer – den som grekiska vandringsmän och köpmän kallade Mespotamia. Landet mellan floderna. Huvudstad, och kronan på verket i detta rike, var Babylon. Det var den babyloniske guden Marduk (inte att förväxla med ett black metal-band från Norrköping) som startade alltihop när han lät bygga en flotte av vass, täckte över med stoff (typ en massa bråte, grejer och prylar), blandade med vatten fick på så vis fram ett material som de forntida babylonierna kallade urslem (men som vilken småbarnsförälder som helst skulle kalla geggamoja).

Av detta urslem byggde sig sedan Marduk världens första hus som döptes till Esagilia.

När Marduk torkade svetten ur pannan efter bygget var färdigt tyckte han fortfarande att det var lite ensamt där ute på lerbankarna mellan floderna Eufrat och Tigris. Så han slog ihjäl en konkurrerande gud och blandade blodet från den fallne med jord och skapade därmed människan.

Babylonierna hade stor respekt för jord och vatten som grunden för civilisation. Lera – geggamoja – är grejen, insåg de.

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Venedig, exempelvis, är en fantastisk plats som lockar många turister. De färdas dit både till lands och på vatten. Många tänker sig en romantisk upplevelse när man i skymningen glider fram i en gondol tillsammans med sin älskade.

Lyssna gärna på Rain i Venice – min väckarklockas signal varje morgon.

Vad många inte känner till om Venedig är att stan dras med stora miljöproblem och att få italienare vill bo där eftersom vattnet är smutsigt och det luktar så illa.

Klassisk vy Venedig

Den amerikanska drömmen, tänker jag plötsligt när jag stövlar omkring i min trädgård. Att flytta till drömmarnas horisont och bygga vad man vill vid slutet av regnbågen.

En mycket märklig byggnad är White House i Borlänge. Jag känner inte till historien bakom detta hus men ryktet säger att någon som flyttade dit på 1980-talet byggde det i ett helt vanligt villaområde.

Bara för att hen kunde. Det ligger något djupt mänskligt över detta beteende. Vi gör saker för att vi vill se om det går. Reach for the stars. Från Marduk till Mars one. 

Peter Englunds, ständig sekreterare i akademien, doktorsavhandling heter Det hotade huset – adliga föreställningar om samhället på 1600-talet och är mig veterligt den enda doktorsavhandling jag med glädje läst från pärm till pärm.

Men föreställningar om samhället har alla. Helst de som bygger ett hus. Så som jag själv.

Basilica Aemilia är en antik byggnad på Forum Romanum i Rom. Jag fick byggnaden utförligt beskriven för mig av en mycket kunnig guide för några veckor sedan när jag var där.

Den byggdes första gången år 179 f.v.t av två högt uppsatta tjänstemän i republikens tjänst och ombyggdes och renoverades flera gånger, bland annat efter en brand. Den var centrum för affärslivet vid Forum och ansågs tidigt av romarna själva som mycket vacker.

Rester av väggarna samt stora partier av golvet och kolonnerna vittnar om den praktfulla interiören i marmor, hämtad från Grekland, Mindre Asien och Afrika. Bitar av de skulpterade friser som prydde byggnaden har bevarats, en avgjutning är uppsatt intill den.

Denna basilika anses vara en av de (om inte den faktiska) byggnader som arkitektoniskt varit förebild och inspiration till medeltidens kyrkor, (de kallas ju än i dag basilikor), men med tillägg av olika tornbyggnader.

Basilica Aemilia när det begav sig

Någonstans läste jag att någon någon gång utgivit En skrift om jordbruk på obrukbar mark. Jag tror dagens juridiska term är Impediment. Hur jag än letar hittar jag den inte.

Jag skulle verkligen vilja läsa den. För precis som många fredliga muslimer tolkar begreppet Jihad, heligt krig, som ett personligt krig mot tillvarons dåligheter och frestelser, tror jag att civilisation kan byggas var som helst där det finns tillgång till lera och vatten.

Antagandet att civiliserat beteende återfinns bara för att byggnader existerar får nog som historien visar oss, anses som felaktigt. Vi måste fortfarande kämpa för att bete oss mänskligt mot varandra. Det känns just nu som mer aktuellt än jag kan påminna mig att det gjort någonsin tidigare under min livstid:

Hur bygger man egentligen ett hus på ofruktbar mark?

Med andra ord: hur bygger vi ett demokratiskt samhälle. Är det ens möjligt? Är det bättre att stänga dörren till sitt hus, vrida om nyckeln, och hoppas att tillvaron ser bättre ut när jag öppnar dörren igen?

Är det strunt samma att en massa människor far illa så länge det inte drabbar mig?

Nej, det tror jag inte på.

Et Arcadia ego

Uppdaterat andra juli 2023.

Jag är lycklig. Jag har varit i Arkadien i helgen. Ständigt skapar vi nya, underbara minnen.

Jag har aldrig, även om det faktiskt känns så, träffat Klas Ingesson personligen. Jag är heller ingen fanatisk fotbollssupporter även om jag är allmänt idrottsintresserad. Det syns mig därför lite märkligt att jag blir så berörd när sorgebudet om hans bortgång nu kommer.

Som sagt, något större fotbollsfan är jag inte. Jag har väl sett några matcher med IFK (Göteborg) på 1980- och 90-talen genom mitt påbrå därifrån. Brage har aldrig förmått kittla mitt dalahjärta på samma sätt som Leksands IF, antagligen beroende på att den enda match jag sett, mot AIK (Solna) ägde rum i snöblandat regn där båda lagen stod i var sitt straffområde och slog långlyror, inte gav mersmak.

Under min uppväxt, och även därefter, idrottade jag aktivt inom olika lagsporter. För en utpräglad individualist som jag var redan då så inser jag nu i efterhand hur värdefullt det är att lära sig verka med andra inom olika typer av lag och grupperingar. Ensam är sällan stark. Mina största fotbollsupplevelser är AIK (Solna) – Parma på Råsunda (när Brolin fortfarande spelade i Parma) samt någon match med Olympic Marseille när de hade Papin (alltså när han stod på höjden av sin karriär) i laget.

Händelser och personer hänger alltid ihop med sinnesstämningar och hur livet gestaltade sig just då. 1994-1995 var en lycklig tid i mitt liv. Jo, jag har ofta varit lycklig därefter och är det ofta nuförtiden också. Det är liksom en skyldighet man själv har som människa, som jag ser det. Men 1990-talet bär med sig en särskild mystik av rosaskimrande lycka i mitt sinne.

Det är mycket sällan jag kan påminna mig att jag kallat mig nationalist eller agerat nationalistiskt eftersom jag inte tror på den typen av strömningar. Men under VM-sommaren 1994 är det nog ytterst få svenskar som kan säga att hen inte drogs med i vansinnet. Det händer fortfarande att jag tittar på SvT:s VM-krönika och då känner tårarna rinna och en klump i halsen. Det är ju så fint. Jag mådde ju så bra.

Men det är inte själva fotbollsframgången jag saknar och minns mellan hulkningarna i TV-soffan. Nej, det är tillvaron sommaren 1994. Jag hade då ett års studier vid ett franskt universitet i ryggen och var sedan två år igång med mina studier i Uppsala. Och det gick rätt bra. Jag hade börjat inse att jag faktiskt visste vad jag höll på med, att jag skulle klara det. Jag hade knäckt koden och insett att jag trots medelmåttiga gymnasiebetyg via ett hyggligt högskoleprov ändå hade viss fallenhet för akademiska studier.

Jag skulle inte bara ta mig in på universitetet utan också ut från därifrån med en, eller faktiskt två som det visade sig, examina. Jag började, kanske också lite tack vare fotbollslandslagets VM-brons, tro på mig själv. Jag fick nya goda vänner och jag mötte mina barns mor.

Sommaren 1994 levde morfar och salig mor hade inte fått sin (sabla) hjärntumör. Jag tillbringade (de långa) somrarna med att arbeta och bo i Göteborgs södra skärgård och övriga året med att plugga och rumla runt i Uppsala. Kort sagt: livet var fantastiskt.

Mitt i allt det där kliver svenska landslaget i fotboll, där Klas Ingesson tidigt blev den kultfigur snart när alla kunde identifiera sig med, in och tar brons i VM. Jag skulle i detalj kunna redogöra för rätt mycket i samband med olika matcherna men avstår av samma princip som gäller lumpen-snack på fester.

Det handlar om livsglädje. Det handlar om framtidstro. Känslor som var starka då och som är det nu. Rätt mycket av de olika händelserna och människorna jag mötte under mitten av 1990-talet formade mig till den slutgiltiga vuxne person jag är idag. Lite känns det, när jag tittar tillbaka, som känslan i den nostalgiska, helt underbara, TV-serien Brideshead Revisited (En förlorad Värld). Sommaren 1994 är helt enkelt sinnebilden för lycka för mig, det är den känslan jag alltid eftersträvar.

Inte vet jag om det var en slump men Amanda Jenssens version av VM-låten från 94 är ju nästan kusligt rätt i tid och rum. Det har skrivits mycket om Klas Ingesson men kanske är Kennet Anderssons ord de som träffar åtminstone mig mest.

I Klas Ingesson hittar jag, i dessa profesinella, rasistiska, varumärkestider, en genuint svensk fotbollsspelare. Det är lite på samma sätt som med kärleken till Tomas Wassberg eller Ingmar Stenmark. Det genuina. Det människonära. Respekten. Föredömet. Och det är så jag kommer att minnas dem, Klas och de andra, från 1994. Några som gjorde något stort och formade en bättre framtid.

Det förflutna är inte enbart sorgligt och vemodigt. Tvärtom ger oss historien råg i ryggen att våga se framtiden an med tillförsikt.

Et Arcadia ego betyder ungefär Personen som ligger begravd här har varit i Arcadien. Eftersom Arcadien är en symbolisk plats för lycka, paradiset, är detta citat för mig en så oerhört passande beskrivning på Klas Ingesson.

Klabbe. Du har rätt i din inställning du hade under din sjukdomstid: det är inte den som levt längst som vinner, utan den som levt, verkligen levt fullt ut, i varje ögonblick. Vila i frid.

Arkadien behöver inte vara något märkligt. Jag tror varje tid har sin lycka och att vi alltid har underbara dagar framför oss. Alltså är jag lycklig.

Musik:

When we dig for Gold in the USA

Tips och länkar

Henrik Schyfferts The 90-ties. Vilken OERHÖRD igenkänninsfaktor.

SVTs dokumentär Bronshjältarna.

Mitt (i vissa delar lite bittra och missvisande) blogginlägg om Leksands IF