Historia – Sida 26

Jag = Hatte Furuhagen

31 oktober, 201328 juli, 2026av adolphson1 kommentar

Titusbågen restes, som namnet antyder, till den romerske kejsaren Titus ära efter hans erövring av Jerusalem år 70. Själva bågen restes tio år senare. En triumf var en stor ära för romerska generaler och något senaten hade att besluta om. Man fick vara försiktig med dessa hedersbetygelser då en populär general lätt kunde ställa till det. Caesar var vare sig den förste eller siste i det sammanhanget. En triumf innebar en slags nationell fest där generalen och hans soldater tågade genom Rom till folkets jubel. Fest och skådespel. Byggnader kunde resas till föremålets ära. Det kunde också, som i Titus fall, dröja många år mellan den händelse som triumftåget uppmärksammade och tills själva festen ägde rum.

Titus fick en triumf, till slut. Och en rejäl båge också. Den står i ena änden av det som idag återstår av Forum Romanum. Och så, en vacker dag i april 1930 år senare, kom jag fram till triumfbågen för att beundra den.

Det romerska imperiets andre kejsare, Tiberius, hade det inte lätt. Han gillade inte det politiska livet i huvudstaden varför han år 27 flyttade till Capri. Så gick 1973 år tills jag en augustidag kom dit på bröllopsresa. Enligt historien var det högst motvilligt och med stor vånda Tiberius till sist återvände till Rom. Detta för att förhindra att makten skulle glida honom ur händerna. När man blickar ut över medelhavet från hans altan är det inte utan att man förstår honom.Vad ska man med makt till när man kan ha det så här, kanske den gamle trötte kejsaren tänkte. Han har i alla fall fått ett vin uppkallat efter sig. Alltid något. Det har inte jag. Men jag drack något av det, när jag var där.

Människan reser till, från, upplever, tolkar och omtolkar.

Mohamed såg sig själv som den siste, och verklige, av en rad judisk-kristna profeter. Vi är ju alla bokens folk, även om jag har fått det sanna och slutgiltiga ordet, tänkte måhända profeten och valde Jerusalem som bönerikting och religiös huvudstad. Detta ändrades eftersom senare uttolkare av diverse skäl istället valde Mekka. Mot denna stad vänder sig en miljard muslimer fem gånger om dagen i bön. Dit bör man som rätt-trogen muslim åka en gång i sitt liv. Och dit åker nästan 20 000 svenskar årligen. Men inte jag, ännu så länge. En anledning till valet av Mekka kan ha varit att den muslimska helgedomen Kaaba är mycket äldre än religionen Islam. Platsen var redan religiöst laddad så den funkade väl att återanvända. Lite som midsommar och jul här hemma. If you cant beat them, join them.

Tolka om lite för att passa en ny tid. Det går finfint, det. Alltså: vi tolkar. Vi tror att vi vet men vet att vi tror.

Den thailändske kungen Chulalongkorn besökte Sverige 1897 inbjuden av självaste Oscar II. Oscar ville även visa den thailändske kungen andra delar av Sverige och valet föll till sist på södra Norrland. Den thailändske kungens intresse för landsändan hade tydligen med träexport att göra. 1992 hörde några landsmän talas om sin forne kungs resa. Det var en grupp thailändska dansare på besök i området. De blev förtjusta över att kung Chulalongkorn en gång varit där och när de kom tillbaka till Thailand berättade de vitt och brett om detta. En förening till Chulalongkorns minne bildades 1993 och man bestämde sig för att starta en insamling för att bygga en paviljong. Även Ragunda kommun var med på tåget. Byggplatsen visade sig vara besvärlig men eftersom några thailändska munkar redan välsignat platsen så det gick inte att byta hursomhelst. 1999 stod byggnaden färdig och Ragunda kommun fick paviljongen i gåva av Thailands vice premiärminister.

Så kom det sig att ett buddistiskt tempel står mitt i jämtländska granskogen. En plats av stillhet i en stilla landsdel. Som en bisats till Chulalongkorns resa till Jämtland 1897 skulle man kunna säga: Och så gick 97 år och en vacker junidag kom jag dit. Med inrikesflyg seglade jag ner på Frösön och möttes av en enda människa. I övrigt var ankomsthallen tom. Det var Malin som sa: Välkommen till Jämtland. Och aldrig har någon sagt det vackrare.

Kontentan av detta är väl egentligen rätt enkel. Allt går att omtolka. Gärna till det bättre.

Historia, Personligt

Anakronism 2

25 oktober, 201328 juli, 2026av adolphson

Våren 1995, tror jag, fyllde orkestern AB Kruthornen & Letta gardet år och något jubileum skulle firas. Jag fick på oklara grunder en undanskymd roll i föreställningen. Det fick Siwert Öholm också. (Not till min curriculum vitae: Jag har uppträtt tillsammans med Siwert.) Efter föreställningen skulle en bäbis till en bekant förevisas. Detta var viktigt eftersom det, förutom den välsignelse ett barn är, var den förstfödde i aktuell familj. Jag var tjugofyra år och inte så värst inne på det där med bäbisar men deltog ändå artigt i samlingen kring pojken.

I går kom en elev fram efter lektionen. Jo, jag skulle hälsa från mamma och pappa… Jodå, visst var det samma pojke. Och jag undervisar honom i historia, till råga på allt. Det märkliga är att jag fortfarande är tjugofyra, världen ligger ännu vid mina fötter, och jag älskar fortfarande så innerligt. Fast det är alltså historia, inte matematik, som är mitt ämne.

För en tid sedan lät jag vildvittrorna spinna loss ordentligt till Tarzan boy. Sedan klädde vi upp oss i midjekorta kavajer för att gå på disco på Folkan. Det hela fick ett abrupt slut när Malin kom hem från arbetet och inte ville dansa tryckare utan istället tyckte jag skulle laga mat.

Som barn åt jag, liksom mina kollegor bland 70-talisterna, ofta limpmacka med ost vilken sköljdes ner med ett badkar Oboy. Tricket vara att inte röra om chokladpulvret i mjölken utan låta det sjunka till botten. På så vis kunde man finta föräldrarna att hälla i ordentligt med pulver för kolla, det är ju nästan bara mjölk här! Jag undrar lite nervöst vilken som är vår tids motsvarighet till Oboy-tricket. Misstänksam iakttar jag mina flickor under deras fikastunder. Jag känner på mig att de lurar mig. Inget nytt under solen.

Jag har flyttat till ett område som heter Slättaskogen. Det fanns inte på 80-talet. Det fanns inte förrän förra året men det hör inte hit. I området nedanför, Slätta, där några av mina kompisar på 80-talet bodde, visade det sig dåförtiden att Petmojarna (makten, remote control) funkade på nästan alla TV:apparater i områrdet. På så vis kunde man gå runt och, som en modern variant på hartsfiol, mitt i natten sätta igång folks TV-apparater. Då detta var ett årtionde när många sett en läskig film som hette Poltergeist och i kombination med att det var myrornas krig på tv om nätterna, blev det väldigt roligt.

Min morfar, legenden, var aldrig på McDonalds.Han seglade jorden runt åtskilliga varv, smugglade sprit under förbudstiden, erhöll norske kungens tapperhetsmedalj, torpederades i sank av Nazityskland och blev min morfar. Men på McDonalds var han aldrig under hela sitt nittiosjuåriga liv.

I somras hittade jag en stor, grön stämpelklocka på loppis. Den ska jag hänga upp på jobbet.nJag letar nu och då efter den där tjänstemannavarianten på ringklocka, den röd-grön-gula lampan (vänta, stig in, upptagen), att stätta upp utanför dörren till kontoret. Den skulle bättre fylla funktionen än den vi nu har.

Vi har fått en till kaffemaskin i lärarrummet. Men jag skulle föredra en i orange med bruna plasthållare och pulver. Citronte, blåbärssoppa, nyponsoppa, kaffe och choklad. Fyll på med hetvatten.

Mikrovågsugnar är farligt. Jag har istället en plåtdosa. Återstår att få skolledningen att sätta upp ett värmeskåp för den.

Vi har en induktionsspis i vårt nya hus. Till vad ska jag nu använda mina kopparskydd till spisplattorna? De som är så vackert smyckade med kurbitsar, och allt.

Äh. Man får väl gå vidare, helt enkelt. Med elegant överrock och stiff upper lip visar man inte för ett ögonblick vad man verkligen känner. Ty vet att en darrande överläpp i många kulturer ses som ett tydligt tecken på svaghet.nVarför är annars min mustasch så prydligt ansad?

Min yngsta dotter skjuter inte från höften. Hon är lik sin mor på det sättet. Ska man plocka ner någon ska man göra det ordentligt. Häromdagen spatserade femåringen fram till mig, hennes far, som just höll på att sjunga Biebls Ave Maria, och deklarerade med händerna på höften: Pappa! Jag varnar dig! Inte en ton till! Du kan åka till Japan och sjunga för valarna istället!

Falun/Dalarna, Historia, Spännande människor

Engelbrekt

17 september, 20133 maj, 2022av adolphson3 kommentarer

Engelbrekt Engebrektsson föddes i södra Dalarna i slutet av 1300-talet. Eftersom han ledde ett uppror mot Erik av Pommern, som då styrde Norden i egenskap av regent för Kalmarunionen, har han vid sidan av Gustav Vasa och Karl XII kommit att bli en av den svenska nationalismens mest tongivande symboler.

Det finns statyer av Engelbrekt i Stockholm, en annan i Örebro, ytterligare en i Arboga. Minsann finns det en i Falun också. Hur kommer det sig, undrade jag en gång, att mannen står rest på sockel också i Falun? Han var ju aldrig ens här? Jag beslutade mig för att ta reda på det.

Jag styrde sålunda kosan mot Dalarnas museum där falunestorn Örjan Hamrin sammanställt ett material för den hugade.

Myten att Engelbrekt föddes i Falun härrör antagligen från 1860-talet när en populär spelman påstod detta under en konsert. Han startade också en insamling till förmån för en minnessten. Av detta blev intet och pengarna sattes in på banken.

År 1899 höll en av mina kollegor en lektion om Engelbrekt för en klass glada (?) gossar i dåtidens motsvarighet till dagens mellanstadium på Östra Skolan här i stan. Magistern, som hette Per Envall (jag kan inte säga att jag inte förstår honom) blev så upphetsad över sin egen berättelse om Engelbrekt och hans dalkarlar att han slutligen föll i gråt över hjältens öde.

Envall berättade inlevelsefullt hur dalfolket fått lida under den gemene dansken men under Engelbrekts ledning rest sig för att erövra sin frihet. Upproret spred sig och Engelbrekt steg till maktens tinnar innan han slutligen föll för en lönnmördares svekfulla hand. Man kan lätt föreställa sig Envalls indignation när han avslutningsvis berättade för gossarna att man nu skulle resa ett monument över hjälten I ÖREBRO!

Pojkarna var alldeles tagna. En pojke, Algot Göransson, fiskade upp 1 öre i fickan som han gick fram och gav magistern som ett första bidrag till ett eget monument. Snart gjorde alla barnen likadant. Man fick ihop den inte allt för hisnande summan 2,35 kr. Envall, å sin sida tagen av barnens fosterlandskänsla (sådant var viktigt och av annan karaktär än våra dagars) vände sig till landshövdingen som i sin tur via pressen meddelande att han i egen hög person skulle besöka klassen med de kloka gossarna (det, däremot, har aldrig hänt mig).

Och så var nyheten ute. Detta satte igång en veritabel donationskampanj. Det var väl klart pojkarna skulle ha sin staty! Det skrevs listor, hölls baler och gavs fester till förmån för monumentet. Det hela är en rätt rolig läsning för den som vill ge sig i kast med arkiven. När man 1902 hade summan man trodde skulle räcka, 30 000 kr, utlystes en tävling bland Sveriges konstnärer och skulptörer att anonymt, via tåg, skicka tävlingsbidrag i gips till Falun. I juryn ingick bland andra Carl Larsson och Anders Zorn.

Av tjugofem förslag finns idag fjorton bevarade men man vet inte vem som gjort vilket eftersom anonymiteten bevarades. Inget förslag befanns dock vara bra nog och istället bad man landets två främsta skulptörer, Christian Eriksson och Carl Milles (den senare hade gjort sig känd för Sten Sture-monumentet i Uppsala vid vars fot jag några gånger förövrigt ibland ätit lunch).

1907 beslutades att Erikssons förslag, Bågspännaren, var bäst. Men eftersom det skulle utföras helt i granit blev det alldeles för dyrt. Och mitt i alltihop fick Zorn för sig att göra en egen variant som han tänkte sig stå utanför riksdagshuset i Stockholm. De som inte gillade Bågspännaren tyckte Zorns variant gott kunde stå i Falun.

Det blev rörigt och en smula genant. Eftersom hela länet på olika sätt bidragit ekonomiskt kunde många lägga sig i debatten. Situationen blev laddad vilket framgår av insändarsidorna i länets tidningar. Eriksson blev sur och eftersom stockholmarna tyckte om hans staty och erbjöd sig att köpa den skickades den dit och placerades i gamla stan. 1916 invigdes den under pompa och ståt som en av rikets främsta skulpturer.

Och Falun? Snabbt fick man fram ett förslag från en ny, ung och lovande, skulptör: Karl Hjultström. 1919 invigdes hans staty i närvaro av kronprins Gustav Adolf och prins Eugen. Hjulström fick Wasaorden och alla verkade nöjda. Eller? Nja. Zorn kom inte på festen för han var också sur. Och snart började olika insändare droppa in i tidningarna igen. Var monumentet rätt placerat? Detta började man diskutera på 1930-talet.

Man gjorde därför helt sonika en kuliss i full skala som man flyttade runt på olika platser i stan. Det var bara det att det inte var helt enkelt att flytta statyn. Så, den blev kvar på sin plats. Idag händer det att statyn lyfts fram som ett exempel på icke omhändertagna (rengjorda) skulpturer. Annars har vi en annan fin staty över en av mina favoritpersoner. Ni vet hon med världens bästa bokinledning: I Dalarne.

Engelbrekt sover i sin grav. Omedveten, får man anta, om diskussioner om olika statyer som bär hans namn.

—

Källor:

Kampen om Engelbrekt, en 40-årig konststrid i Falun sammanställd av Örjan Hamrin

Historia, Livsåskådning, Spännande människor

Jesus brorsa

15 juli, 201325 juli, 2026av adolphson3 kommentarer

Vill man veta något utöver det som står i bibeln om Jesus finns några antika historiker att tillgå, som den judiske Josefos, samt (de så kallade) kyrkofäderna i Rom. En profet blir ringaktad i sin hemstad och bland sina släktingar, lär Jesus ha yttrat. Det låter ju lite småbittert, det gör det. Han kanske var deppig eftersom vare sig folket i Nasaret eller hans familj inledningsvis gillade hans verksamhet. De tyckte han var extrem.

Evangelisten Markus berättar att i början av Jesus verksamhet, när han just hade börjat samla lärjungar och framträda offentligt, hävdade Jesus familj helt enkelt att han hade blivit galen och tog därför avstånd från honom. Det antika samhällets syn på vare sig kvinnor eller psykisk sjukdom var inte helt human. En som inte distanserade sig var Johannes Döparen, en avlägsen släkting till Jesus på hans mammas sida. Kanske uppstod någon sorts kollegial gemenskap mellan de två eftersom Johannes vid tidpunkten var en vida känd predikant till skillnad från Jesus som var ny på scenen. Herodes, judisk kung (lydkung under Rom) över regionen, fru Salome var så irriterad på Johannes att hon enligt traditionen ville ha hans huvud på ett fat.

Jag blev i min ungdom lite nyfiken. Vem var Jesus, egentligen? Gud son? Och vad ligger i så fall i det begreppet? Denna fundering var anledningen att jag överhuvudtaget började studera teologi vid universitetet en gång i tiden. Det som var tänkt som en snabb översiktskurs resulterade i tre terminer. Mina föräldrar var lite oroade och tyckte att jag inte behövde överdriva så, hela tiden. Men det är som lektor Paulsrud säger, mannen som doktorerat på svampar, schysst att få nörda in på ett intresse ett par år. Det tillåts man inte lika ofta nuförtiden.

Kanske var Jesus en helt vanlig kille som inte stod ut med sin familjs och hembygds undfallenhet mot vare sig den romerska ockupationsmakten eller det antika judiska starkt segregerade samhället. Och så bestämde han sig för att göra något åt saken. Jesus kanske inte var guds son i något annat hänseende än att han såg sig tvungen att reagera mot det han uppfattade som djupa orättvisor. Ungefär som Nelson Mandela och Martin Luther King, med flera, gjort under 1900-talet.

Jesus far, snickaren Josef, dog sannolikt innan Jesus inledde sin verksamhet som predikant för han finns inte omnämnd i källorna efter tillfället då Jesus som tolvåring besökte templet i Jerusalem. Jesus fick (enligt evangelisten Matteus) minst sju syskon: fyra bröder och åtminstone tre systrar. Vad systrarna hade för inställning till hans verksamhet framgår ingenstans men hans bröder trodde inte på att han var den utlovade Messias.(Kom igen, brorsan. Sluta snacka skit och hämta hit tvingen därborta.) Det är inte alltid så lätt med syskon. Kanske tyckte de att Jesus inte behövde överdriva så, hela tiden. Men efter det att Jesus avrättats av den romerska ockupationsmakten anklagad för att ha utgett sig för att vara judarnas kung kom familjens inställning att förändras.

Några dagar efter avrättningen fick de höra av Jesus lärjungar att när dessa besökt gravgrottan så hade de funnit den öppen och tom. Men inte bara det. Jesus hade plötsligt dykt upp och pratat och ätit tillsammans med dem! Och en av dem som träffat Jesus var en av hans bröder: Jakob. Alltså måste det vara sant att han återuppstått från de döda. Den vanligaste icke-religiösa teorin är att vakterna som bevakade graven mutades så att familjen under natten kunde hämta kroppen och begrava den i en egen, mer privat, grotta. Med tanke på vad Jesus varit med om innan han korsfästes får man väl anse detta som en rätt förståelig handling av familjen. Huruvida Jesus faktiskt återuppstod efter sin död går inte att förklara eller bekräfta med annat än religiösa argument.

Efter avrättningen och den eventuella uppståndelsen anslöt sig både mamma Maria och resten av Jesus bröder till skaran av lärjungar. Det innebär att de med största säkerhet träffade honom, om han nu verkligen återvänt, flera gånger då han under närmare en och en halv månad fortsatte att undervisa om det kommande Gudsriket. Brodern Jakob, som fick tillnamnet den rättfärdige på grund av sin stränga lydnad mot Guds lag och Jesus lära, valdes till ledare för den första gruppen kristna (sekten kallades för nasaréer och var i allt väsentligt praktiserande judar utom i ett avseende: de betraktade Jesus som Messias) i Jerusalem sedan ledaren och lärjungen Petrus flytt från staden.

(Jesus är namnet på den historiske personen. Kristus är en latinisering av det grekiska ordet Christos vilket betyder den som är smord till kung, alltså till judarnas kung vilket är en gammal judisk sedvänja, men är också det religiösa tillnamnet på frälsaren i översättning från hebreiskans Mesiah).

Petrus grundade enligt traditionen kyrkan i Rom och blev den förste påven. Ovanpå hans grav ligger Vatikanens centrum Peterskyrkan i dag. Där är drottning Kristina begravd. Jakob stannade i Jerusalem och ledde där ett av de första kända mötena då det diskuterades om nasaréerna skulle vara att betrakta som judar och i så fall följa den judiska lagen. Det gick inte så bra för honom heller. Jakob dödades precis som sin bror (omkring år 65) anklagad för att ha överträtt den judiska lagen. Ett av hans brev finns bevarat och ingår i Nya Testamentets skrifter.

Jakob efterträddes som ledare för Jerusalemförsamlingen av två andra släktingar, först en kusin vid namn Simon och fyrtio år senare, sedan också Simon förråtts, gripits, torterats och avrättats (känner vi igen mönstret?) under de förföljelser som beordrades av den romerske kejsaren Domitianus, av ytterligare en vid namn Justus. Det var inte lätt att balansera mellan å ena sidan den judiska traditionen och å andra sidan de romerska myndigheterna, tycks det.

En annan av Jesus bröder, Judas (Judas, Josef och Jesus var vanliga namn vid den här tiden), var också aktiv inom den nya sekten. Om honom vet vi inte mycket mer än att han var gift och hade barn. Även ett brev från honom bevarades av den kristna församlingen och kom att ingå i Nya testamentet. Några säkra uppgifter om vad som hände med mamma Maria finns inte, vare sig i bibeln eller hos några andra tillförlitliga historiska källor. Välkänd är berättelsen om att Jesus strax före sin död på korset bad sin favoritlärjunge Johannes ta hand om henne. Vi vet inte om Johannes lydde Jesus önskan. Men om han gjorde det är en teori att hon följde med honom till staden Efesos i dagens Turkiet där han under flera år var församlingsföreståndare. Enligt traditionen dog hon omkring år 50 och begravdes antingen i Efesos eller Jerusalem.

Bland de sista av Jesus släktingar som vi vet något om finns några barnbarn till Jesus bror Judas. De anklagades för uppror mot kejsar Domitianus därför att de vägrat svära kejsaren trohet då de höll hårt på sin judiska identitet. Historikern Eusebius berättar att kejsaren slog fast att de var fullständigt harmlösa människor som förtjänade sitt livsuppehälle med sina händers arbete, och därför försatte han dem på fri fot. De levde ända till kejsar Trajanus tid (98-117). En slutsats man kan dra av det domslutet är att Jesus släktingar fortfarande vid tidpunkten tillhörde någon form av känd politisk överklass eftersom kejsaren själv avgjorde målet.

Den siste kände ättlingen till Jesus, förövrigt även den siste judiske församlingsföreståndaren i Jerusalem, var Judas Kyriakos som levde åtminstone kring år 148-149. Sedan styrdes staden av romare, assyrier, kristna och muslimer. Judisk självständighet nådde Israel igen 1948.

—

Lite lättsammare läsning för den som är intresserad är den här artikeln, och den här, eller varför inte en djupdykning i den här boken?

Sedan finns det ju en massa försök att återskapa Jesus verkliga ansikte. Nedan ses ett försök.

Historia, Retorik, Sång och musik, Spännande människor

Den Svenska Synden 2

9 april, 201325 januari, 2026av adolphson

Jag fortsätter temat. Här har ni den välkända ”skammens doktrin”:

Bilden skapades av Bertil Almqvist på uppdrag av Statens Informationsstyrelse hösten 1941. Eftersom i stort sett hela Europa var indraget i det pågående världskriget där Hitler fortfarande var segerrik, och det ännu inte fanns något som tydde på att amerikanerna ännu en gång skulle ge sig in i kriget, var svenska regeringen nervös. Vi hade ju inget att sätta emot Hitler.

Regeringen ville därför stärka det folkliga psykologiska försvaret samt se till att diverse frisinnade debattörer inte i onödan provocerade nazisterna. En blågulrandig tiger med texten En Svensk Tiger sammanfattade det som avsågs: vikten av att hålla tyst om svenska angelägenheter samt vikten av att vara stark i den rådande situationen. Det handlade om att rädda nationen från krig till varje pris. Strunt samma hur det går för andra länder och folk ute i Europa bara vi klarar oss. Vi gick till och med så långt att vi lät nazisterna marschera i vårt eget land.

Det klart. Hur skulle man själv gjort om man satt i regeringen vid tidpunkten? Stått upp för sina åsikter och riskerat att landet drogs in i kriget? Tja, Winston Churchill gjorde det. Efter krigsslutet kunde svenska socialdemokratiska regeringar bygga upp ett av världens rikaste välfärdsländer (inte minst) tack vare vår export till alla de länder som fått sin infrastruktur förstörd. Det är inte utan att man förstår att många ute i världen än i dag är tämligen skeptiska till det kappvändande rättrådiga lilla landet uppe i norr. Men det fanns också svenskar som gjorde något ute i världen. Den mest välkände är självfallet Raoul Wallenberg. Jag tycker även att Folke Bernadotte förtjänar att nämnas.

Här hemma då? Ett av mina föredömen är, eftersom han utmanade den rådande stoppa-huvudet-i-sanden-mentalitet som En svensk tiger i mina ögon stod för, tidningsmannen Torgny Segerstedt. Han utmanade etablissemanget och kritiserade tidigt den svenska fegheten gentemot nazismen. Trots att han flera gånger av regeringen uppmanades (ett tydligt övertramp mot tryckfriheten) att sluta skriva negativa saker om Hitler och nazisterna stod han på sig. Den svenska officiella hållningen var inte unik. En liknande engelsk fras var Loose lips sink ships.

Även i USA uppmanades till försiktighet i den offentliga debatten. Därför är Charlie Chaplins film Diktatorn så stark. Den driver hejdlöst med Hitler i ett mycket känsligt läge i världen. Det finns många härliga scener, men talet i slutet av filmen är…episkt.

Man kan använda sin plattform oavsett om den är på arbetsplatsen, ett engagemang inom politiken, inom media, som författare eller om man är artist, att stå upp för de ideal man tror på.

Låt mig avsluta med Karl Gerhards låt Den välkända hästen i från Troja från 1940. Låten är starkt kritisk mot nazismen. Karl Gerhard blev efter framförandet kontaktad av självaste statsministern, Per Albin Hansson, som, enligt Karl Gerhard själv, ville få honom att stryka numret ur revyn. Lyssna på låten och begrunda texten. Jämför den med innehållet i dagens melodifestivaler, exempelvis.

Till slut handlar det kanske om vilken sorts person du vill vara och hur du vill leva ditt liv. Det kanske inte spelar någon roll egentligen, eftersom Karl Gerhard och Hitler är lika döda som koncentrationslägrens offer.

Men så kan inte jag se på tillvaron. Vill man åstadkomma något bra för planetens nuvarande och framtida invånare är den här typen av frågeställningar inte oväsentliga. Man kommer emellanåt till olika crossroads i livet. Frågan är vilken väg man tar, varför man gör det valet och vilka följder det får.

Bistånd, Historia, Spännande människor

Den Svenska Synden

8 april, 201322 juli, 2026av adolphson3 kommentarer

Historien lär oss att vi i många fall är blinda för övergrepp på människovärdet i vår egen tid och omgivning. Det är i efterhand som vi, i bästa fall, kommer på att det där med att allmän lika rösträtt är något bra och att homofobi och rasism är dåligt. Jag tänker också att man bör vara uppmärksam på sådant när, hur och var man upplåter sin åsikt i olika sammanhang. För det går att stå upp sina ideal i nästan varje ögonblick. Det är ofta jobbigt, men det går. Normer kring vissa givna teman, som vårt sexuella beteende eller rasism, borde vara ack så enkla att förhålla sig till. Men det är det inte, tydligen.

Förra sommaren besökte jag Fotografiska museet i Stockholm. Man hade en utställning över Strindbergs självporträtt. Man hade även en utställning över berömda ögonblick, med mera, i olika olympiska spel genom tiderna som ett tema inför OS i London. Jag fastnade framför affischen för OS i Stockholm 1912.

Denna officiella OS-affisch skapades av Olle Hjortzberg. Den kom att kallas för skandalaffischen. Varför? Jo, 1912 visade man inte lättklädda människor, ens i tecknad form, hur som helst. Början på förra seklet var också en homofobisk tid. I Kina förbjöds affischen därför att den ”stred mot all anständighet”. I Holland förbjöds den på grund av att den var ”i högsta grad omoralisk”. Affischen förblev dock officiell och ”Den Svenska Synden” såg dagens ljus cirka femtio år före det att sexuellt frigjorda svenska ungdomar reste ut i världen i sällskap med filmer som Jag är nyfiken – gul.

Sedan stannade jag till inför ett annat tidlöst fotografi på museet. Bilden föreställer prisutdelningen efter längdhoppsfinalen i OS i Berlin 1936. Finalen mellan tysken Luz Long och amerikanen Jesse Owens blev historisk. I finalen var Owens överlägsen och Long tog silvret. Long var den förste att gratulera Owens, sedan lämnade de arenan arm i arm.

”Det krävdes stort mod av honom att hjälpa mig framför ögonen på Hitler”, skrev Owens senare i sina memoarer. ”Du skulle kunna smälta ner alla medaljer och pokaler jag hade och de skulle ändå inte räckt till för att förgylla den 24-karatiga vänskap jag kände för Lutz Long i detta ögonblick.” (Wikipedia).

Postumt ärades Long senare med Pierre de Coubertins medalj, även kallad True Spirit of Sportsmanship medal, en specialmedalj som ges av Internationella olympiska kommittén, IOK, till idrottare som visar en sportsmannaanda under olympiska spel utöver det förväntade. Endast tio stycken har utdelats. (Wikipedia). Long dog några år senare under de allierades invasion av Sicilien.

Tankarna vandrar. OS i Berlin 1936 var ett sådant där tillfälle när många, medvetet eller omedvetet, bekände färg. Det fanns gott om Hitler-sympatisörer i Sverige. Antisemitismen var stark.

I Hitlers värld, och på hans definitiva hemmaplan i hjärtat av hans Tredje Rike, skulle den ariske mannen i olympiaden visa sin överlägsenhet. Jesse Owens visade honom motsatsen. Och Lutz Long visade solidaritet och integritet inför ögonen på ”sin” diktator. Owens slog honom fair and square. Idrotten segrade. På många sätt.

Kopplar man ihop dessa fotografier, dessa historiska ögonblick, med dagens Sverige där vi hittar företeelser som Reva, avvisande av sjuka flyktingar, ett flyktingfientligt parti som är landets tredje största och undfallenhet mot Bashar-regimen så tycks det mig som vi gjort någon sorts bakåtvänd resa gentemot vad vi skulle kunna åstadkomma. Ibland känns det som vi numera ofta i rädsla gömmer oss bakom regler och normer istället för att gå i bräschen och flytta fram gränserna i humanismens namn. Så som ibland gjort. Exempelvis 1912.

Jag kan inte hjälpa det, jag bara känner så. Jag känner också att detta inte har särskilt mycket att skaffa med den politiska höger/vänster-skalan så länge vi befinner oss inom demokratins råmärken. Nej, det har nog mer att göra med vår moraliska halt både som samhälle och individ.

Historia, Retorik, Skola

Lärartyper

5 september, 201217 juni, 2022av adolphson2 kommentarer

Så kom äntligen tillfället när historieläraren fck träffa Augustus.

På forum romanum finns en byggnad bland alla ruiner som är rekonstruerad. Det är curian där senaten sammanträdde och vilken Augustus beordrade färdigställd. Härifrån skickade han sitt påbud: Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle låta skattskrivas. Ett beslut som tvingade iväg en högravid snickarhustru att på en åsna (Lukas 2:1) färdas till en plats där myndigheterna fanns. Curian är byggnaden från vilken världen styrdes för 2000 år sedan.

I denna byggnad står Augustus staty och strax bredvid adjunkten i religion och historia tillika ersättare i socialnämnden i Falun, bloggare, sångare, vän, kamrat, make, tvåbarnsfar, filosof och poet – ej utgiven. (Okej, det där sista var ett skämt). Vi har kanske inte så mycket gemensamt, kejsaren och jag, när jag tänker efter.

Vi hade en trevlig vistelse i Rom för några år sedan, Den Malin och jag. Det är hon som tagit detta mitt favoritkort på undertecknad och kejsaren. Efter ett par timmar hade hon till sist fått nog av marmor och statyer så vi gjorde andra saker. Åt middag på Alfredos (nedan), exempelvis. Sedan träffade vi lite gamla faluvänner som också var i stan.

Malin har annars genom åren visat stort tålamod när jag släpat runt henne på några av den europeiska kontinentens betydelsefulla platser: Churchills war rooms, Towern, Waterloo, Normandie och nu senast Rom för att nämna några.

Detta tålamod kanske beror på att jag vid dessa tillfällen inte blir så talträngd som eljest. Man behöver inte prata om det man ser, det räcker att uppleva en historisk plats. Att vandra i kulissen och pussla ihop den med vad som enligt historieskrivningen ska ha inträffat där. Ibland frågar Malin något och jag svarar efter förmåga. I övrigt njuter hon måhända av min tystnad eftersom hon själv alltid upplever saker genom andra sinnen.

Man har självfallet stor nytta av att själv ha besökt de platser man undervisar om. Man kan förövrigt inte vara alldeles säker på att alla ungdomar i gymnasiets första årskurs faktiskt vet var medelhavet ligger. Det gör det en smula komplicerat att diskutera Antiken. Så jag brukar använda mig av Siljan i stället. Mora blir Grekland, Rättvik Sparta och Leksand Rom. När vi kommer till Medeltiden får Borlänge stå modell.

Skämt åsido. Det finns några fiktiva lärartyper som fascinerar mig. Även om de inte har existerat torde det finnas något av sanning bakom skildringen. Inledningen till filmen Hets skulle man i teorin kunna visa för eleverna för att de, i så fall, skulle kunna få en inblick i hur gymnasiet tedde sig på 1950-talet. Far faller alltid i gråt när han ser den filmen.

Ernst-Hugo har också givit oss ett ruskigt porträtt av tyranni och sadism i filmen Kådisbellan. Filmen är ändå rätt nedtonad jämfört med boken. Mats Bergman gör även han en obehaglig historielärare med nazistsympatier i filmen Ondskan. Jag föredrar dock ett annat favoritklipp med Erns-Hugo, från Den Goda Viljan.

Var alla gamla lärare nazister? Det tror jag inte. Men det fanns faktiskt en i det gamla läroverket i Falun. Han menade att man talar inte med elever, man talar till dem. Och vad bliva mitt eget eftermäle när jag till sist lägger pekpinnen på hyllan och näsan i vädret?

Spelar det någon roll vad man gör? Eller hur man gör det? Ett lärarporträtt som smärtar är från Fyra nyanser av brunt. Lite oklart varför, men jag blir riktigt illa berörd.

Nåja. Jag har roligt när jag jobbar. Nästan varje dag. Och i stort sett alltid i klassrummet. Och det är huvudsaken. Augustus hade säkert också rätt kul.

De bästa ögonblicken i yrket är, de försvinnande få gånger det har hänt, när jag får en en personlig uppskattning. Betygen är satta, allt är klart. Inget finns längre att vinna eller förlora för vare sig mig eller elverna. Man står där uppradad i lärarkön för att ta farväl strax innan studenterna springer ut i livet.

Och så plötsligt viskar någon mitt i kramen, helt snabbt och omärkligt, en uppskattning för mina insatser. Eller kanske läser jag en anonym utvärdering eller får ett tackkort några veckor senare. Som sagt, det händer inte ofta. Men det händer. Det är i sådana ögonblick jag känner mig stolt och nöjd med mig själv som yrkesmänniska. Ofta handlar det bara om att personen känt sig sedd och bemött på ett seriöst och respektfullt sätt. Svårare är det inte.

För hur många sådana här typer finns det inte därute? Förutom för lönechecken är det därför jag håller på. Själv då? Varför håller du på? Ursäkta en liten avslutande pekpinne: Det är ingen mening att göra det man tycker om. Man måste tycka om det man gör.

Historia, Retorik, Spännande människor

Perikles

13 augusti, 201222 juli, 2026av adolphson3 kommentarer

Det finns det en antik grek jag gillar: Perikles (495-429 f.v.t). Omdömen i stil med att han var en lysande statsman eller den förste demokraten får nog tas med en ganska stor källkritisk nypa salt. Det var som bekant ingen egentlig demokrati i antikens Grekland. Mitt intresse för Perikles grundar sig mest i hans kvaliteter som talare. En kort beskrivning, hämtad ufrån Wikipedia, av Perikles:

Perikles styre som atensk statsman kallas ”Perikles gyllene tidsålder” och han var en ivrig förespråkare för demokratin. Han ville att alla medborgare i Aten skulle ta aktiv del i politiken. Rådsmedlemmarna valdes av alla atenare, och Perikles restaurerade och byggde många tempel och byggnader, såsom Parthenon på Akropolis, genom att anställa de fattigaste medborgarna. Han genomförde flera reformer till förmån för de fattiga medborgarna, t.ex. att alla som hade offentliga uppdrag skulle få betalt. Men Perikles lyckades också få andra stadsstater att betala in skatt till Aten i gengäld mot att den atenska flottan skyddade dessa.

Perikles var under sin levnad känd som den som bar åskan och blixten på sin tunga. Men inga tal finns tyvärr bevarade i original. Historiken Thukydides har skrivit ner vad han påstår är ett av Perikles tal. Talet i Thukydides återgivning hölls enligt denne under peloponnesiska kriget vid en officiell statsbegravning av stupade atenska soldater.
Enligt traditionen anses detta vara det första kända hyllningstalet över demokratin som statsskick. Talet används, eller refereras till, även i vår egen tid. Inte minst av amerikanska presidenter från Lincoln till Obama. Det är naturligtvis en klassiker inom retoriken.

Genom att i inledningen avvika från manualen (i det här fallet ett begravningstal och hur man normalt sett höll ett sådant i Aten på 300-talet f.v.t) åstadkommer Perikles det viktigaste inom retoriken: han fångar åhörarnas intresse. Hur? Jo, han är munter och uppsluppen vilket, då som nu, inte är helt vanligt på begravningar. Han börjar helt enkelt med en cliffhanger. Perikles hyllar fortsättningsvis inte direkt de döda. Istället hyllar han den atenska livsstilen och kulturen men framför allt Atens demokratiska statskick. De döda hyllas på så vis indirekt genom att de förknippas med allt det goda som Perikles i talet hyllar. Också det är retoriskt stilbildande.

Perikles använder värdeladdade ord (frihet, rättvisa, tolerans och mod) för att beskriva Aten. Han beskriver statsstaten och dess innevånare genom dess demokratiska statsskick. Han målar upp hur unikt detta är på ett sådant sätt att varje medborgare kan känna igen sig själva och sitt liv. På så sätt inser de vikten av att, till och med sitt eget liv som insats, försvara den statsstat som står för dessa unika värden. Att försvara staten blir ett personligt ansvar, en medborgerlig plikt. Återigen är steget inte långt till amerikansk presidentvalsretorik.

Perikles lyckas även i sitt begravningstal uppmuntra andra (begravningen var en offentlig händelse) att engagera sig i kriget. Alltså: han värvar helt sonika nya soldater inför de dödas anhöriga på begravningen. Rätt osmakligt, egentligen. Han lyckas med detta konststycke genom att göra värvningskampanjen till en del av hyllningen till de döda. Man blir berömd och ärad om man dör i kriget, berättar Perikles. Här finner vi en grund till det så ofta använda krigstrixet, martyrdöden, använt av alla stater inför utbrottet av första världskriget, japanerna under andra världskriget och religiösa fanatiker då som nu. Perikles hyllar stort minnet av de döda. Dessutom lovar han en snabb på död på slagfältet, fri från lidande. Han säger vidare att de stupade vunnit förlåtelse för otillräckligheter i livet genom sin uppoffring.

Retoriskt anses talet, men alltså återgivet av Thukydides, vara ett mästerverk. I början, sedan han väckt intresse, talar han sakligt och logiskt för att längre fram väcka känslor och engagemang hos åhörarna. Med talet som mall, och med lite kunskap om antiken, kan man lära sig många retoriska knep. Gör du som talare något oväntat, som att gå emot traditioner och förväntningar över vad du vid ett givet tillfälle förväntas säga, fångar du människors uppmärksamhet. Det finns många exempel på detta. Det funkar.

När man läser gamla klassiska tal får man sällan veta något om kontexten de hölls i (fast det får vi faktiskt här), talarens röst eller personliga utstrålning. Eller i vilken sinnesstämning åhörarna befinner sig. Detta är inte oväsentligt, fråga vilken lärare som helst. Det är kanske inte så konstigt att Caesars soldater hyllade sin ledare eftersom de belönades när de var framgångsrika. Vi finner det desto mer märkligt att folkmassor i en modern kulturstat på 1930-talet föll pladask för en liten pajas med smetig lugg och lustig mustasch.

Ofta handlar retorik om att övertyga, att tilltala människors självkänsla och få dem att tro att de kan åstadkomma något. När vi via svartvita journalfilmer kommer in i höjdpunkten av Hitlers tal, och ser folkmassan vråla i extas, missar vi stämningen han och hans propagandaapparat under timmar, ja månader och år, byggt upp. Vi får bara se höjdpunkten och vi förstår inte vad vi ser.

Jämför med ett helt vanligt samlag. Om du via ett svartvitt klipp på TV får se ett älskande par nå klimax, orgasmen, blir upplevelsen från åskådarplats lätt lite komisk. Får du från TV-soffan vara med från det ögonblick då paret träffas första gången får du en bättre förståelse och känsla för vad de två i höjdpunkten senare upplever. När du själv upplever detta, när du når toppen tillsammans med någon du älskar innerligt, är du (förhoppningsvis) lyckligt ovetande om morgondagen. Kanske är det så för dessa människor som förfördes av Hitlers locktoner. Visst, jämförelsen haltar. Men bildspråket funkar, tycker jag.

Det här med att väcka känslor kunde tydligen Perikles, om vi får tro historien. Det kan inte så många av dagens svenska politiker i så stor utsträckning, enligt min uppfattning. Fast den som kanske mest skulle ha nytta av det, åtminstone för egen vinning (vilket retorik ofta handlar om), är Carl XVI Gustaf. Varför inte öva lite? Åtminstone testa lite medieträning? Han är kanske å andra sidan ett vilddjur i sänghalmen, vad vet man. Och vad vill man veta?

–––

Vill någon läsa fler, lite mer avancerade, analyser kring detta ämne kan man göra det härexempelvis. Jag har letat efter talet som helhet på nätet, och i svensk översättning eftersom jag själv bara har det i en bok. Vill man läsa det, eller en del av det, på engelska går det bra här.

Historia

Anakronism

16 juli, 201220 juli, 2026av adolphson1 kommentar

Jag gillar anakronismer. En anakronism innebär en skildring av något som är tillkommen långt efter den tid den är tänkt att skildra. Som bilförare som använder en ryttares vokabulär eller tanken att det är overkligt med en kulspruta i filmen Ivanhoe. I skolan illustrerar jag ibland fenomenet genom det svenska historiemåleriet med tavlor som Valdemar Atterdag brandskattar Visby (1362), Karl XII:s likfärd (1718) eller Gustav Vasas intåg i Stockholm (1523). Alla dessa tavlor är målade i det sena 1800-talets romantiska och nationalistiska anda, flera hundra år efter den händelse målningen skildrar, och är därför fullproppade med anakronistiska felaktigheter. Hur ser man det, får eleverna fundera över.

Ett barnprogram som jag gillade, Hedvig och Helge, var på många sätt upplysande och bra. Som ett barnprogram från 1970-talet skulle vara. Hedvig hade en telefon med inbyggd TV där man kunde se den man pratade med. Vi 1970-talets barn tyckte det var overkligt.

Dotter 1 och en kompis fick nyligen ett gammalt avlagt Game Boy att leka med. Den verkliga storsäljaren när det begav sig var Donkey Kong. Vi brukade låna varandras på högstadiet minns jag. Det var en stor fest när det kom varianter med olika spel. En verklig hit var de med dubbelskärm. En sådan hade jag nyligen lyckats leta fram, förse med batterier (vilket inte var helt lätt), och hoppades därmed att flickorna skulle ha att göra ett tag. Jag hann inte ens fram till dagens understreckare innan de åter stod och trampade otåligt vid min sida. Pappa…det är nåt fel. Det verkar bara finnas ETT spel. Jag upplyste dem sakligt om att det var riktigt, det fanns faktiskt bara ett spel. Hör och häpna, la jag lite hurtfriskt till. Jaha, vad gör den mer då? undrade flickorna misstänksamt. Hur menar ni? frågade jag tillbaka. Ja, tar den kort också eller vad har man den till mer? Den gör inget mer. Man spelar Donkey Kong på den, upplyste jag. Flickorna gav mig en blick som översatt till de vuxnas värld skulle kunna betyda Tack för du slösar bort vår tid med nonsens, pappa-jävel. De gav tillbaka spelet och frågade i första hand efter min i-pad och i andra hand min i-phone.

I samma anda, fast tvärt om, verkade Malin när hon från köket en dag ropade en undran över vad barnen hade för sig. De såg på TV. Jaha, vad ser de på, Clownen Manne, eller? Jag var tvungen att gå ut i köket för att se efter om hon menade allvar. Hon hade helt enkelt inte tänkt på att hon refererade till ett barnprogram från 1970-talet. Jag höll andan. Men, tyvärr, frågan kom som ett brev på posten, förlåt, e-mail till i-paden: Pappa. Vad är Clownen Manne? Sen hade man att göra. Tur man kan det här med anakronism, liksom.

Och så skolan. Eleverna har en annan referensram nuförtiden. De känner inte så noga till Farbror Frippes skafferi, Professor Balthazar eller Televinken. Så när jag säger att sista veckan innan jul ska vi ha lite Julkul med Staffan och Bengt ringer inga klockor hos dem. En elev lät, på uppmaning om källhänvisning, förstå att han hört något på radio men han kom tyvärr inte ihåg webbadressen. En annan påstod sig ha studerat Gustav Vasas skattelänk och förstod inte alls det roliga när jag höll på att skratta ihjäl mig. Min historielärarhumor appellerade inte ungdomarna, direkt. Okej. Det heter skattelängd. Vad är det för kul med det, magistern?!

Själv pendlar jag mellan att tala fritt inför människor utan stöd, möjligen med stöd av en fusklapp, samt att ha en Powerpoint som stöd. När jag vid ett tillfälle gav eleverna i uppgift att hålla ett muntligt föredrag utan dator eller Powerpoint utbröt tumult. Va! Vad menar du? Hur då? Vi vill bara ha en liten Powerpoint med några grundfakta? Min gamla pappa vet inte vad en Powerpoint är. När hans bank frågade honom om han använder internet replikerade han att han inte gjorde det, tvärt om, konstaterade han dystert, det är internet som använder honom. Utan att vara medveten, vad det verkade, om briljansen i det han sa slog han huvudet på spiken därvidlag.

Snart ska vi välja vitvaror till vårt hus. Jag och pastor Karlsson är helt överens över det storslagna i att kräva att vitvauleverantören sätter in en varm-mangel i tvättstugan eftersom jag älskar att sova i manglade lakan. Jajemän. Och på toa vill jag ha en bidé installerad. I blått kakel. Otroligt roligt. Återstår att se vad Malin säger om saken. På det sättet är allt sig likt.

Foto, Historia, Personligt, Spännande människor

bild 98 – Lenita

16 november, 201119 juli, 2026av adolphson3 kommentarer

Vid ett tillfälle sommaren 2010 tog jag en promenad. Efter en stund kom jag till den lilla stenbrygga i Halsvik, den precis bredvid sjöstugan, där morfars gamla båt Lenita en gång låg. Bredvid låg på den tiden Bagarns båt, Ines, som moster Lena och morbror Lennart tog över i samband med fastighetsköpet 1977 (tror jag det var).

Bilden ovan är från 1940-tal. En tid när morfar ofta låg till sjöss. Bilden nedan är från sommaren 2018.

Lenita är en sammandragning av mammas och mosters namn, Anita och Lena. Fast tvärt om. Lenita var en vacker träeka försedd med en vit 3,5 hästars Johnson-snurra ofta använd för att ta sig ut och bada på Vassholmen. Eller, som i morfars fall, till att pilka makrill att röka i källarhalsen.

Bilden ovan är från 1980-tal när morfar rensar makrill (i källarhalsen) och fiskrenset la han till barnbarnens hänförelse ut till fromma för skränande måsar.

Ines var, som jag minns det, grön och hade trubbig nos – snarare en sorts insjöeka, begåvad med en lite snabbare snurra som medförde att kusinerna Johansson beklagligt nog alltid låg retsamma hundratalet meter framför oss och kunde därför kunde paxa de bästa platserna på Vassholmen.

Bilden ovan föreställer morfar och min syster hemma hos Johanssons en jul i slutet på 1970-talet.

Jag fortsatte min promenad vidare ut på bryggan. När jag kom till den plats där de båda båtarna en gång legat drabbades jag av en märklig upplevelse.

Jag kunde, när jag såg mig om, faktiskt identifiera nästan varje sten, varje formering. När jag lyfte blicken och tittade tillbaka in mot huset som jag lämnat kom en hel hoper av gamla minnen samtidigt flygande, det blev mer som en känsla än konkreta minnen.

Man har byggt en förlängning i trä av stenbryggan. Det vita plastskrovet, fjärran från Lenita och Ines, anas i mitten på bildens högra sida. Den är från sommaren 2019.

Jag blev först lite sorgsen av minnena, av att tänka på den tid som flytt och vid minnet av de människor som inte längre finns bland oss. Mormor Astrid. Morfar Ivar. Mamma och moster. Kusin Magnus. Syster Helena. Alla vilar de i samma grav på kyrkogården uppe på ön. Även min fru Malin bodde ett år på Styrsö och trivdes, hon återkom gärna. Men hon vilar när denna uppdatering görs i december 2020 i sin grav i Falun.

Bilden föreställer familjegraven på Styrsö.

Jag blev, där på stenbryggan, inte så lite drabbad av Heidenstam: jag längtar marken, jag längtar stenarne där barn jag lekt.

Herregud vad jag tillbringat mycket tid i Halsvik.

Men det klart, man måste också minnas det goda här och nu. Man har ju ett liv att leva, liksom. Det är ofta ett handikapp att vara allt för nostalgiskt lagd. Jag brukar dock lite humoristiskt framhäva att jag gärna följer i släktens spår.

Jag har exempelvis varit till sjöss (arbetade på ett café på en av Styrsöbolagets båtar), bonde (rensade svinstallar i Uppsala), jag har arbetat i skogen (ett par dagar under en sommar levererade jag skog till ett mycket litet sågverk i Grangärde). Jodå, det är jag och Taube. Släkten följa släktens gång.

(Nu hör jag tydligt morfars skratt för mitt inre.)

Nå, vi formas av det förflutna vare sig vi vill eller inte och för min del landar jag i en stor, varm, bitterljuv känsla – men också i en känsla av trygghet och glädje över att inte bara ha en plats där jag hör hemma utan flera. Många lever hela sina liv tämligen rotlöst i bristen därav.

Fotot är taget från altanen som byggdes 2003. I bildens mitt, till höger, vid den lilla sjöstugan, kan man ana stenbryggan. Det är en förunderlig plats, detta. En evig plats.

Hur gick det då för flytetygen? Jo, Lenita såldes till Styrsö Tången och Ines till en man från Sälvik. Morbror Lennart tror, och antagligen gör han detta antagande på goda grunder, att båda båtarna sedan länge är förvandlade till aska.

Nu hör jag morfar ropa. Han vill att jag tar skrindan och går till Andels. Han vill ha en back Pripp & Lyckholm, en dosa Röda lacket och rull-tobak. Samt ingredienser till pudding. Jag får behålla växeln.