Historia – Sida 24

Vändpunkter

24 juli, 20154 augusti, 2026av adolphson1 kommentar

Ibland brukar jag diskutera vändpunkter i historien med mina elever. Personer och händelser som inneburit verklig påverkan, avgöranden och förändring på längre sikt. Allt behöver ju inte handla om Stalingrad, Midway och El Alamein, liksom. Här följer några exempel som eleverna brukar finna intressanta.

Den romerske kejsaren Augustus ville , efter att han fått kontroll på Rom och inbördeskrigen var över, expandera imperiet i nordöst mot Germanien (ungefär dagens Tyskland). År 9 skulle den romerska armen, cirka 20 000 man, gå i vinterkvarter efter att ha krigat under året men ännu inte lyckas erövra området. Germanerna såg sin chans. Särskilt en german. Nu var det ju inte vilken liten struntarmé som helst det rörde sig om, nej, detta var eliten av världens mäktigaste imperiums krigsmakt som var ute och traskade. En arme som det inte gick att besegra i öppen terräng under normal formering.

Befälhavaren Quinctilius Varus ledde på uppmaning av sin närmsta man Arminius, som ursprungligen var german och dessutom kom från det aktuella området, armén genom ett svårgenomträngligt område: Teutoburgerskogen. I skogen ägnade sig germanerna åt gerillakrig med plötsliga anfall. Den germanska hären, också på nästan 20 000 man, hade tillsammans med Arminius (som spelade dubbelt) planerat ett bakhåll på en särskilt gynnsam plats längre fram i skogen. Eftersom romarna marscherade i en nära 15-20 kilometer lång, i sidorna mycket sårbar, kolonn ville germanerna anfalla på mitten. När romarna befann sig vid den utvalda platsen blev de fullständigt överrumplade. Under två dagars strid utplånades den romerska armen sånär som på ett tusental man som lyckades fly till Rom och rapportera att kejsar Augustus just förlorat en sjättedel av hela sin krigsmakt.

Legenden säger att kejsaren tog nederlaget hårt och skyllde på stackars Varus (som begick självmord under slaget – germanerna skar av honom huvudet och skickade det till Rom) och ännu långt efter händelsen plötsligt och utan förvarning kunde utropa: Quinctilius Varus, ge mig tillbaka mina legioner! Den direkta följden blev att romarna drog sig tillbaka västerut för att aldrig återkomma. Trots att man senare fortsatte kriget mot Germanerna valde de att låta Rhen vara imperiets gräns. Och så förblev det.

Det har ibland ansetts att slaget hade stor betydelse för Europas framtid eftersom Rom aldrig lyckades införliva Germanien i imperiet. För modern tysk nationalism under 1800-talet, och i vissa fall högerextremism, har slaget tillmäts överdriven vikt. Hursomhelst: Alla imperier kommer måhända alltid till sin vändpunkt. År 9 i Teutoburgerskogen tog den romerska expansionen österut slut.

1346 stod slaget vid Crécy i Normandie, Frankrike. Det var det första stora slaget under Hundraårskriget mellan England och Frankrike. Slaget brukar anses som slutet för den medeltida riddaren som dominerande krigsmaskin på slagfälten. Den franska hären bestod av drygt 30 000 soldater där kärnan utgjordes av kung Filips feodala soldater, på omkring 12 000 riddare som samlats för att fullgöra sin edsvurna plikt till kungen. Där fanns många namnkunniga riddare – grevar och baroner och alla var de säkra på framgång. De var ju bäst i test, så att säga. Elittrupperna. Ingen kunde föreställa sig den katastrof som väntade.

Engelsmännen, ledda av kung Edward III, hade under veckor retirerat och till sist stannat i en sluttning som möjligen kunde vara en strategiskt bra plats att möta fransmännen. Deras arme bestod av cirka 14000 man varav endast 4000 var riddare. Däremot förfogade de över omkring 7 000 långbågskyttar. Med detta vapen hade engelska arméer tidigare vunnit flera segrar mot skottar och walesare men det var ännu oprövat i kontinental krigföring. Det krävdes avsevärd muskelstyrka att spänna och avfyra långbågen, pilarna var ungefär en meter långa och den kraft som utvecklades när bågen brukades på rätt sätt gjorde att riddarens rustning inte skyddade. Trots att den franska ledningen beordrade halt för att soldaterna skulle kunna vila innan slaget fortsatte en stor del framåt ändå – så säker på vinst var man. Trupperna längst bak pressade dessutom på täten och hela armén rörde sig därför framåt – omöjlig att stoppa.

När Filip insåg läget gav han order om anfall trots arméns utmattade och oordnade tillstånd. Dessutom regnade det så sluttningen upp till engelsmännen blev hal och lerig. De stolta riddarna – the finest of the finest – räddes ingen strid. De franska ädlingarna sprängde fram med fällda lansar och dragna svärd. När de ryckte uppför sluttningen möttes de av pilregn. De hästar som träffades råkade i panik. Ryttarna försökte ta sig bort och stor trängsel uppstod när de försökte pressa sig fram mot engelsmännens infanteri. Andra vände på hästarna och försökte fly. Där mötte de sina egna trupper och kaos uppstod. De som ändå lyckades ta sig fram till engelsmännen fick i trängseln inget utrymme att använda sina vapen. Många kastades ur sina sadlar och halvt avdomnade av fallet eller orörliga på grund av sina tunga rustningar slogs de ihjäl liggandes på marken. Andra fastnade under högarna av lik och kvävdes till döds. Men en sann riddare ger sig aldrig.

När mörkret sent på kvällen gjorde fortsatta strider omöjliga drog sig den franska armén tillbaka fullständigt krossad. Sammanlagt stupade fler än 1 500 franska riddare och de totala förlusterna översteg troligtvis 10 000 man. Som jämförelse räknade den engelska sidan knappt 100 stupade. Långbågen medförde länge framgångar för engelsmännen på slagfälten. Under 1400-talet stagnerade vapenslaget när riddararméerna blev ovanliga och krutvapen började användas. Själv kommer jag att tänka på den gamla badmintoninstruktionen om Starke Stelman VS Vigo Lättman. Eller David och Goliat, om man så vill. Teknik och anpassning övervinner ofta storlek och självsäkerhet.

De smått otroliga territoriella framgångarna för det brittiska imperiet under senare delen av 1800-talet berodde till stor del på maskingeväret Maxim. Alltså på en kulspruta. För att säkra kontrollen över den oerhört viktiga Suezkanalen var britterna tvungna att också kontrollera Sudan. I slaget vid Omdurman 1898 stred 60 000 sudaneser beväpnade med spjut mot den 25 000 man starka brittiska armen. Men britterna hade kulsprutor. 25 000 sudaneser stupade eller sårades mot ett 40-tal britter. Imperiet behöll kanalen och dominerade världen i stort sett fram till första världskrigets slut.

Det är väl som Socker-Conny säger: Med ett schysst järnrör slår man världen med häpnad.

Det var under en liberal statsminister, Nils Edén, som lika allmän rösträtt infördes i Sverige. Visserligen som sista land i norden och i koalition med socialdemokraterna och dess ledare Hjalmar Branting – men ändå. Så var det. Under stort motstånd från Högern och kungahuset genomfördes den allmänna rösträtten av liberaler och socialdemokrater.

En kanske kan fundera över sina ställningstaganden, ibland. Vad en har för syn på tiggande EU-migranter, flyktingar och muslimer, kvinnor och homosexuella eller människor som på olika sätt avviker från normen.

Så här efteråt vill man ju inte vara killen vars organisation var emot lika allmän rösträtt, eller vad det nu kan handla om, tänker jag. Eller tillhöra ett parti med brungrumligt förflutet. Det är bättre att överväga sitt samvete och sin moral när det är aktuellt än att ägna sig åt damage contol efteråt.

—

Källor:

Populär Historia 1 2004

Bengt Liljegren: Winston Churchill del 1

Militär Historia nr 1 2010

Vetenskapsradion Historia 4/9 2009.

Historia, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Memory lane

6 juli, 20154 augusti, 2026av adolphson1 kommentar

1990-91 gjorde jag militärtjänst. Året därefter studerade jag i Frankrike. Under dessa år var jag en rätt flitig brevskrivare, bland annat beroende på att mail och sms fortfarande låg några år fram i tiden.

Min gamle vän Jerra hade nyligen vänligheten att visa mig ett av dessa brev och jag väljer att publicera en varligt redigerad variant. Det är spännande att färdas i tidmaskinen, ändå, och så här mådde och kände jag tydligen i september 1990.

Enköpings signalregemente, 10:e kompaniet

1990-09-19

Detta brev kommer från en av tristess nedbruten människa. Någon ska få lida för allt detta jag tvingas utstå och sannolikheten att han heter Bengt är rätt stor.

(Jag har bestämt för mig att överbefälhavaren på den tiden hette Bengt Gustafsson).

Nu spolar pissomaten igen. Den spolar inte efter att 30 man låtit sitt vatten i den men mitt i natten när ingen är i närheten och jag sover – ja, då sätter den igång. Spol-proceduren tar 30 sekunder och efter att den är färdig är jag klarvaken. Den hån-spolar åt mig.

Lumpen

Jag håller på att bli sjuk, svag och darrig av att aldrig få sova en hel natt. ”Det var en pissomat som tog kål på hans sista livsgnista” kommer det att stå i journalerna när jag sitter inspärrad på ett rum vettskrämd för att gå på muggen.

Idag på lunchen var det en kille som dragit sig tillbaka för att i godan ro göra nr 2. Jag och min kamrat Tebogo Jones, tog en slang och sprutade in rätt mycket vatten över båsdörren. Han blev inte glad. Varför gjorde vi det? Tja, lumpen tycks sporra sådant beteende i mig. Jag är deppad. Det har ringt tre gånger den senaste kvarten och inget samtal var till mig. Det finns bara ett knep kvar: Ringa fröken Ur och låtsas att man ringer sin flickvän.

(Kompaniet hade en gemensam telefon, i backelit, i korridoren och det var en stor händelse när det ringde. Ibland kunde det bli kö enligt principen amerikanska fängelsefilmer).

Jag såg just ”Fletch” igen. Den är ju så satans rolig. Och jag har inte hört pissomatricken sätta igång sitt skräckprogram. Ännu är allt gott och väl.

Det finns en husmor i köket. Hon är fet och har hörapparat. I går var det potatisburgare eller blodpudding till lunch. När jag kom till potatisburgare-avdelningen fanns det inga kvar.”Hur lång väntetid” undrade jag. ”Hörru, det dröjer minst en vecka” skrockade tanten så fettet gungade, till synes mycket nöjd med sin replik. ”Jag väntar gärna” permissions-fänriken brukar vara givmild med permissionerna” ljög jag. ”Kan jag vänta vid ert fikabord?”. ”Ett ord till och det blir kökshandräckning! skrek Storskedgumman. Hänvisad till blodpuddingen.

Morgnarna här är värst. Att vakna upp till någon ohängd Barbapappa från Norrland som frågar om man ska med och ”fika”. På morgonen äter man frukost – man ”fikar” inte. Jag blir förbannad. ”Vad är det som pip”, säger norrlänningen.

Till kapten har vi en pensionerad dirty-dräggel-typ med slokmustasch.

Min pluton Och nu är helvetespissomaten igång, igen. Undrar om den lever. Vem konstruerade den? Klart den lever på urin. En gång när jag om natten kastade vatten tyckte jag mig höra ett väsande. Sedan ett gurgel följt en ljudlig rap. Jag sprang i vild panik in på luckan. Där kröp jag ner hos Leif. Han blev inte glad alls – jag fick stryk. Ett hårt dygn.

Hör av dig!

P.S: Odd Fellows är mycket sura. Om inte bordet fixas snarast kommer vare sig du, jag eller fancaise-gänget att få ha fest där mer.

(Francaise-gänget. Inte så töntigt som det låter, tydligen).

Förövrigt anser jag att Enköping bör förstöras.

Fast ibland tänker jag att det kanske inte är så mycket som förändrats, egentligen. Man är i stort sett samma odräglige typ då som nu. Eller, som någon jag känner rätt väl en gång sa: Du är för det mesta helt otroligt enerverande. Men däremellan är du en fantastisk människa. Ska vi jobba lite på det där med intervall?

relaterade blogginlägg:

Tebogo

Konformitet

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Skola

Irma Grese

30 juni, 2015av adolphson1 kommentar

Irma Grese – Belsens kvinnliga djävul – älskade att slå nakna kvinnor och särskilt unga, vackra flickor. Hennes sadism kände inga gränser. De dagar då hon skulle se ut offren till gaskamrarna trivdes hon mest. (ur Expressens artikel 20:e september 1945 där ett överlevande ögonvittne intervjuades).

Den sköna besten, hyenan i Auschwitz.

Det finns idag en hel del artiklar om Hitlers bödlar etcetera i diverse populärhistoriska tidskrifter men också övrig media brukar ta upp detta ämne med jämna mellanrum. Våldet, ondskan och terrorn säljer, intresserar och, tyvärr, inspirerar fortfarande.

—

Tänk så lätt det är att i efterhand se mönstret: svår barndom, en problematisk skolgång fylld av mobbing och en tillvaro i utanförskap.

Så kommer sammanhanget och tillhörigheten. Det tidigare offret blir den värste av dem alla. Bakgrunden och förutsättningarna ursäktar självfallet inte handlingarna men mönstret, det återkommande, borde lära oss något.

Det rådde ingen tvekan om skulden. Kocentrationslägervakten Irma Grese var skyldig. Det fanns många skakande vittnesmål om hennes brutala sadism – varav alltså ett gick att läsa i Expressen i september 1945 – som många gånger gick långt bortom andra bödlars.

Irma Grese. En ung, blond, blåögd tjej med trasig uppväxt, utanför och misslyckad i skolan. Hur och varför kunde hon bli en av de mest mytomspunna figurerna i nazismens dödsapparat och uppnå en bisarr kultstatus bland sina gelikar?

Hon var ung, bara 19 år, när hon gick med i SS och hon hann vara verksam i flera läger. Hennes karriär gick snabbt och hon nådde till slut den näst högsta graden bland kvinnlig KZ-personal (KZ = Konzentrationslage) och var slutligen ansvarig för 30 000 kvinnliga fångar.

Hon var en utpräglad sadist och hennes handlingar som sagt osedvanligt grymma. Hon slog, piskade, dödade och förnedrade sina offer. Ju brutalare desto bättre – allt enligt den vidriga nazistiska doktrinen.

Och Irma Grese levererade. Hon blev känd, berömd och bekräftad.

—

Men vem var hon? Jag träffar ju massor med ungdomar i mitt jobb. Skulle en, eller var enda en av dem, kunna vara en potentiell Irma Grese? Kanske inte alla. Men många, blir min dystra slutsats.

Så väldigt mycket utöver det som står i artiklarna känner jag inte till om hennes bakgrund. Hon föddes 1923, hade 4 syskon och modern tog sitt liv när Irma bara var tretton år. Hon hade dåliga skolresultat, var mobbad och blev en mycket aktiv medlem i Bund Deutscher Mädel (nazisternas organisation för flickor).

Som 19-åring gick hon alltså med i SS (något som hennes far lär ha ogillat eftersom han själv enbart var partimedlem för att det gynnade honom i yrket) och började sin blodiga karriär i kvinnolägret Ravensbrück på kontoret som assistent.

Sommaren 1942 hade Förintelsen kommit igång på allvar och trycket på lägersystemet ökade i takt med att mördandet ökade dramatiskt.

Hon flyttades året därpå till den nybyggda Auschwitz II-Birkenau som behövde mer personal. Detta var ett toppmodernt dödsläger framtaget för ett enda syfte: att effektivt genomföra den slutgiltiga lösningen.

I Irma Greses värld var detta befordran till en topptjänst. Hösten 1944 blev hon den näst högsta kvinnliga officeren. Hon var nu ansvarig för urvalsprocessen för vilka som fick gå till arbete respektive gaskamrarna.

Den positionen gav nazisterna inte vem som helst och att en 21-årig kvinna blev utsedd var uppseendeväckande.

Hon var alltid välklädd och det sades att hon särskilt slog ner på fångar som trots allt försökte behålla någon form av kvinnlighet i helvetet, att hon sände åtskilliga fortfarande friska och starka fångar till gaskamrarna av den anledningen.

Hon kunde slumpvis misshandla kvinnor som hon blev arg eller avundsjuk på och hon hade rykte om sig att vara sexuellt utsvävande men det är oklart vad som är belagt. Är inte det lite typiskt stereotypt, tänker jag, samtidigt som jag inser att genus kanske inte är helt tillämpbart i detta fall.

—

(Eller, förresten. Tänk om det är så att det inte är någon som helst skillnad – som en del påstår – mellan könen i sammanhanget, att kvinnor är precis lika grymma som män? Det är bara det att de aldrig – eller sällan – fått chansen att visa det.

Det vore ju det mest rimliga. Samtidigt lämnar den tankegången mig helt utan hopp. Fast min tro ligger helt och fullt på mänskligheten som helhet – en kan lika lite eller mycket hoppas på att kvinnorna ska frälsa oss som på någon religion.

Det där var ju så pass intressant att det kanske är värt en egen framtida bloggpost)

—

Förutom vittnesmål och rättegångsprotokoll finns en brevväxling mellan Irma Grese och hennes syster bevarad. I många av breven försöker hon övertyga systern att allt är bra och att inget ont kommer att hända.

Bristen på självinsikt och bisarr världsuppfattning är påfallande – på så vis har hon mycket gemensamt med andra nazistiska krigsförbrytare.

1944 evakueras Auschwitz och hon kom tillbaka till Ravensbrück i början 1945, bara för att omplaceras igen och den här gången till koncentrationslägret Bergen-Belsen. Det var här hon och hennes kollegor överraskades av brittiska arméns snabba frammarsch. Hon ställdes inför militär domstol i slutet av 1945.

Vittnen pekade ut henne som personligen ansvarig för flera mord, antingen genom att skjuta offren med tjänstepistolen, eller att slå ihjäl dem gärna med sin piska. Grov misshandel var ofta förekommande.

Den 17 november 1945 dömdes Irma Grese till döden genom hängning. Hon överklagade flera gånger då hon bland annat hävdade att hon blivit placerad i koncentrationslägren av SS och inte frivilligt sökt sig dit, men överklagan avslogs.

Avrättningen verkställdes en månad senare och när huvan placerades över hennes huvud sa hon ett enda ord till bödeln: Schnell (skynda dig).

—

Kanske är det dumt av mig att intressera mig för en krigsförbrytares handlingar. Men på något sätt ser jag det som förknippat med mitt yrke och politiska engagemang.

För det viktigaste en lärare kan hålla på med är, i mina ögon, att främja självinsikt, självkänsla och ett kritiskt självständigt tänkande.

Och det viktigaste en politiker kan hålla på med är egentligen samma sak. Med den skillnaden att strävan bör vara att försöka utforma ett samhälle där alla individer får samma möjlighet att tillämpa sin självinsikt och utöva sin självkänsla och kritiska självständiga tänkande.

Alltså säger jag: glöm inte Irma Grese.

—

Expressen publicerade redan 1945 ett vittnesmål från en kvinna som på nära håll bevittnat Irma Greses grymhet.

Historia, Jämställdhet, Retorik, Spännande människor

Aspasia

24 april, 20153 augusti, 2026av adolphson2 kommentarer

En av få kända kvinnor i antikens Grekland heter Aspasia (ca 470 – ca 400 f.v.t). Givetvis (sagt med en lite sarkastisk underton) mest för att haft ett förhållande med den store Perikles. Aspasia föddes i staden Miletos i dagens Turkiet och lite är känt om hennes bakgrund utöver att hon var rik, vacker och bildad. Hon flyttade till Aten där hon startade en bordell. Aspasia och Perikles fick en son tillsammans. Det finns en film från 2012 om detta kärlekspar som jag inte sett.

Hon var i samhällslivet verksam som hetär. Denna kvinnogrupp roade de atenska männen med sång, flöjtspel och spirituella samtal på festerna. Men även prostitution ingick i det livet. Prostitution hörde till samhällsbilden och var paradoxalt nog det enda sättet för kvinnor att behålla något av sin frihet och kunna delta i umgängeslivet utanför hemmets väggar. Som gift var kvinnan helt förslavad i Aten under demokratins födelse.

Aspasias bordell lockade hur som helst samtidens stora filosofer, retoriker och statsmän för att diskutera filosofi och politik. Hit kom Sokrates och alltså Perikles. Hennes hem blev ett intellektuellt högsäte i Aten och trots att det mer eller mindre rörde sig om en bordell tog många män med sig sina fruar att lyssna till vad Aspasia tyckte och tänkte. Aspasia har också framhållits som den första kvinnliga retorikläraren. En del menar att hon är förebilden för det grekiska dramat Lysistrate.

Trots att hon inte var ifrån Aten och alltså inte kunde bli medborgare eller ta del av det demokratiska styrelseskicket (vilket inte spelade någon roll eftersom kvinnor ändå inte omfattades av den antika demokratin) – och därmed inte lydde under dess lagar, hade hon tillgång till offentliga talarforum i staden tack vare sitt förhållande med den politiskt högt uppsatte Perikles. Eftersom hon inte var från Aten kunde de inte gifta sig men de levde ändå tillsammans som en sorts antikens första sambor. Därigenom utmanade de samhällsnormen. Perikles gjorde något så ovanligt som att behandla henne som en jämlike och värdesätta hennes råd vilka han ofta frågade efter. På så vis fick hon inflytande i stadens styrelse. Det var i det närmaste samhällsomstörtande att konversera med en kvinna offentligt. Perikles och Aspasia visade också sin kärlek offentligt genom ge varandra kyssar när de tog avsked eller när de träffades efter att ha varit åtskilda. Någon historiker har kallat Aspasia för historiens första first lady.

Perkles försökte förgäves förmå folkförsamlingen att erkänna hans son som atenare och därmed ge honom medborgarskap. Men eftersom Aspasia var utlänning avslogs detta. Efter Perikles dött ändrade man beslutet som en hyllning till Perikles och hans betydande insatser för Aten. Givetvis (sagt med samma sarkasm som ovan) gick Aspasia inte ostraffad. Hon blev anklagad för att manipulera stadens kvinnor att ge stöd åt Perikles och fick, enligt vissa källor, även försvara sig i en rättegång för gudlöshet (en anklagelse vi också känner igen från rättegången mot Sokrates).

Största problemet var dock hennes uppenbara inflytande över Atens styrelse via Perikles. Utlänning, kvinna till på köpet, nej, så ville dåtidens demokrati inte har det. Och hur mycket har hänt, kan man undra ibland.

Sokrates för sin filosofi, och Aspasia av ovan angivna skäl, fick stå ut med mycket offentligt spott och spe. Sokrates uppskattade dock Aspasia och via Platon finns en argumentation om mer jämlikhet inom äktenskapet bevarad: (Sokrates skev inte ner sina tankar och yttranden – hans främste elev och biograf Platon är det närmaste vi kommer Sokrates i källorna).

If your neighbor had gold that was purer than yours,” Aspasia asked Xenophon’s wife, ”would you rather have her gold or yours? ”Hers,” was the reply. ”And if she had richer jewels and finer clothes?” ”I would rather have hers.” ”And if she had a better husband than yours?” At the woman’s embarrassed silence, Aspasia began to question the husband, asking him the same things, but substituting horses for gold and land for clothes and asking him finally if he would prefer his neighbor’s wife if she were better than her own. At his embarrassed silence, reading their thoughts, she said, ”Each of you would like the best husband or wife: and since neither of you has achieved perfection, each of you will always regret this ideal

Efter Perikles död 429 fvt. levde Aspasia med en högt uppsatt militär och fick (troligen) ytterligare en son. Man vet att hon var död vid tidpunkten för Sokrates avrättning 399 fvt.

—

Källor:

Historys´s women

Hans Nyström ”Perspektiv på historien”

Tom Holland ”Marathon”

—

Relaterade blogginlägg:

Perikles

Historia, Livsåskådning, Resor, Retorik, Spännande människor

Stańczyk

18 februari, 20153 augusti, 2026av adolphson

Jag kan inte så mycket om konst. I synnerhet inte polsk sådan. Men det finns en tavla som fascinerar mig och som jag faktiskt tagit mig tid att studera. Det är den polske konstnären Jan Matjekos (1838-93) målning över hovnarren Stańczyk från 1862. Denne hovnarr antas ha levt ungefär mellan 1480 och 1560 och är en välkänd och mytisk figur i polsk historia.

Det polska kungahuset tillhörde sedan Sigismunds dagar ätten Vasa och gjorde till och från även anspråk på (att återfå) den svenska kronan under det sena 1500-talet och tidiga 1600-talet. Jag besökte för några år sedan det kungliga slottet Wawel i Krakow i vilket man här och där fortfarande kan se Vasa-ättens symbol.

Slottet Wawel i Krakow *Photo: Nico Trinkhaus – <a title=”Kraków, Poland” href=”http://sumfinity.com/photos/poland/krakow/wawel-krakow-poland/”target=”_blank”>Wawel | Kraków, Poland</a>*

Personen Stańczyk ingår i en tradition som är högst levande i dag och som går tillbaka till antiken: satiren. Det är en konstform som jag älskar. Ursprunget brukar spåras till romaren Juvenalis vilken drev och ironiserade över olika samtida samhällsfenomen. Att förlöjliga, driva och håna är en konstform i sig. Här – ett modernt exempel. Men å andra sidan, som Juvenalis själv lär ha sagt: det är svårt att inte skriva satir. Juvenalis sägs också vara upphovsmannen till det berömda citatet en sund själ i sund kropp. Det är lätt att föreställa sig honom sägandes detta efter att den enormt överviktige (!-?), och bitvis impopuläre, Gracchus presenterade (ännu ett?) dåligt beslut samtidigt som gratis bröd delades ut under spelen på arenan. Satir är en del inom retoriken och den har ofta använts för att kritisera makten. Molière, Chaplin, Hasseåtage är några exempel på kända utövare.

Men nu gällde det alltså Stańczyk. Ur arkiven framträder bilden av en person som är mycket mer än bara en vanlig underhållare. De polska historikerna, sägnerna och konstnärerna skildrar en tänkare och politisk filosof som använde sin scen och sitt konstnärskap för att kritisera och påverka sin omgivning. Hans framträdanden brukade handla om aktuella politiska händelser och företeelser vid hovet och hans kvicka skämt har bevarats av skrivare och historiker och dessa skildrar en man som kämpar mot skenhelighet och hyckleri – för sanningen.

Den mest kända berättelsen om honom handlar om en björnjakt. 1533 släpptes en jättebjörn ut i en skog nära Kraków så att kungen kunde jaga den. Under jakten gick det hela snett och björnen anföll det kungliga sällskapet istället för tvärt om varpå panik utbröt. Det hela gick så illa att drottningen föll av sin häst och fick därefter missfall. Senare anklagade kungen Stańczyk för feghet eftersom denne flydde i stället för att anfalla björnen och försvara kungens liv. Enligt legenden löd svaret: det är större dårskap att släppa ut en björn som låsts in i en bur. Svaret har antagits vara dubbelbottnat och att även avse kungens förda politik mot Preussen som hade besegrats av Polen men ändå förblivit självständigt.

Hur det än råder med källkritiken härvidlag blev Stańczyk en populär historisk figur. Och precis som med andra historiska gestalter i all världens länder har han använts politiskt. I synnerhet som en symbol för kampen om polsk självständighet. Vissa grupper har till och med kallats för Stańczycy. Paralleller till T-partyrörelsen eller Jesuischarlie är kanske inte alltför långsökta. För konstnären Jan Matjenko var Stańczyk ett favoritmotiv. Genom konstnären han fått ett eget ansikte och konstverken skapade i stort sett den bild av honom som finns hos polackerna idag. Matejko målade Stańczyk som en bekymrad tänkare i stället för som en vanlig gycklare. Just den här målningen var den som gjorde konstnären berömd och är än i dag ett av de mest kända verken på Warszawas konstmuseum.

Jag tänker mig att åka och uppleva det live någon gång. Men ännu står det inte semester i Polen så högt på familjens dagordning. Målningen, som (fritt översatt) heter Stańczyk under en bal vid drottning Bonas hov strax efter förlusten av Smolensk, är intressant. Dess fokus är den dystre narren som sitter ensam i ett mörkt rum medan en kunglig bal pågår i ett angränsande rum. Kontrasten är slående. Antingen har han uppträtt eller så ska han. Oavsett vilket utstrålar Stańczyk inte något som man kanske skulle förvänta sig av en narr efter eller inför ett uppträdande: glädje och uppspelthet. Nej, han är istället dyster och tankfull. Allvaret i tavlan förstärks av hans attribut. Stańczyk har slitit av sig sin clownmask och slängt den på golvet. Han har en kristen medaljong över sitt bröst. På bordet ligger ett brev som anger året 1514 samt ortsnamnet Smolensk vilket berättar för (den kunnige) betraktaren att Polen förlorat Smolensk till Ryssland. Detta väcker Stańczyks sorg och oro över hur det ska gå för hans land. Och han är den ende som tycks bry sig. Brevets innebörd verkar ha negligerats av kungen, och andra ämbetsmän, som hellre verkar vilja fira. Det är enbart hovnarren som förstår brevets innebörd.

En annan symbolisk tolkning är att en dvärg (vilka inte minst under 1800-talets sågs som mindre värda) bär på en luta vilket är symbolen för ära. Hela arrangemanget anses förebåda den kungliga dynastins undergång. Genom det öppna fönstret syns en komet: ett säkert tecken för olycka. Tavlan är målad under nationalismens tidevarv och vi har motsvarigheter i Sverige. Nationalister och högerextremister letar efter järtecken i historien att stödja sin sak. Just den här tavlan, och gestalten den föreställer, liksom andra motiv av konstnären, har används av nationalister.

Det är kanske inte så underligt eftersom Polen förlorat sin självständighet flera gånger och ständigt varit hotat. Men den dörren svänger åt två håll för nationalisterna. Att kritisera, håna och förlöjliga är ett tveeggat vapen som extremister i allmänhet inte gillar. Det är det som gör Stańczyk så intressant. Kultur går att kidnappa, men inte lika enkelt humorn, satiren eller glädjen.

Temat den sorgsne clownen är förövrigt inte ovanligt. Lyssna gärna på Leoncavallos opera Pajazzo som handlar om detta. Framförallt arian Vesti la giubba är värd sina 3,55 minuter. Av Jussi, givetvis. Eller läs Frödings dikt Clown Clopopisky – om clownen som stod på huvudet och grät och gol. För så är det kanske för alla på något vis. Och kanske är detta anledningen att jag sedan barnsben är lite rädd för clowner. De är egentligen inte glada det är en fasad. Trots detta gör jag inte annat än att försöka vara clown. Se mig. Älska mig. Det ligger något djupt och trasigt mänskligt över detta beteende. Och det tar sig olika uttryck – för oss alla.

Hur banalt det än låter: Jag tror på glädje, satir, skämt och skratt. Med och inför mina barn, deras mor, mina elever, vänner och människor jag vardagligen möter. Gråter gör jag också ibland. Till Beethoven. Och det känns alltid så skönt efteråt.

Länkar: Fotografens (till bilden ovan) hemsida här

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning

den banala ondskan

5 februari, 20153 augusti, 2026av adolphson4 kommentarer

En medelmåtta bland många andra i Nazityskland. Adolf Eichmann var antisemit sedan barnsben och gjorde karriär i nazistpartiet. Hans kunskaper i hebreiska blev användbara när han senare skulle organisera ett av de största brotten, endast övertrumfad av andra folkmord, i historien: Förintelsen. 1961 fångas han in i Argentina i en spektakulär kupp av Mossad och förs till Israel. Detta är en världshändelse. Äntligen har man lyckats fånga åtminstone en högt uppsatt nazist: Monstret från Linz. Mannen som organiserade transporter av miljontals offer till koncentrationslägren. Rättegången ska direktsändas över stora delar av planeten. Drygt fyrtio länder, även Sverige, planerar att på bästa sändningstid visa när staten Israel möter Obersturmbannführer Adolf Eichmann. Han beskrevs som en känslokall, skicklig byråkrat. Särskilt framgångsrik, om man nu kan använda det ordet i sammanhanget, var han i Ungern, där över 430 000 män, kvinnor och barn pressades in i tågvagnar för vidare transport till gaskamrarna.

I Budapest kom Raoul Wallenberg att bli hans motståndare. Eichmanns uppdrag var att skicka ungerska judar till Auschwitz medan Wallenberg försökte rädda så många han kunde genom att dela ut svenska pass och därigenom göra dem till medborgare i det neutrala Sverige och på så vis fridlysta. Wallenberg försökte personligen, tyvärr utan framgång, förmå Eichmann att sluta med sin vidriga syssla. Svensken dog (antagligen) i sovjetisk fångenskap 1947, nazisten flydde till Argentina. Det finns uppgifter som tyder på att det var välkänt att Eichmann befann sig i Argentina och det hade gått rätt enkelt att fånga in honom. Han låter sin familj bosätta sig hos honom. Han låter sig till och med intervjuas om sitt jobb under kriget.

Men 1960 tar det alltså slut när Israels säkerhetstjänst kniper honom. Händelsen är väl dokumenterad. På väg hem från jobbet på Mercedesfabriken övermannas han och slängs in i en bil. Han förstår genast vad det rör sig om. Han drogas och sätts på ett plan till Jerusalem där ska han medverka i en rättegång som är tänkt att få stor betydelse. Frågan är: går det ens att genomföra en rättvis rättegång? Och behövs det? Skulden är det ju ingen tvekan om. Är det Israel eller kanske FN som ska agera åklagare? Det fanns krav på att rättegången skulle hållas Västtyskland som en fortsättning på Nürnbergrättegångarna. Men Israel gick inte med på det.

Det byggs upp en stor internationell förväntan på denna slutgiltiga uppgörelse med Förintelsen. Önskan att förstå och sätta punkt för det kanske mörkaste kapitlet i mänsklighetens i historia. Det blir ett gigantiskt antiklimax. Eichmann är inte ett monster eller någon hatisk antisemit. Han har haft många goda judiska relationer och beundrat delar av judendomen redan innan Förintelsen.

Hela tiden sitter han lugnt och stilla i sin skottsäkra glasbur. Hans röst går aldrig upp i falsett. Han dreglar inte. Hans ögon lyser inte av ondska. I själva verket är han tråkig, blek, alldaglig, fyrkantig, byråkratisk, petig, långrandig – och trist att lyssna på.

Journalisterna förlorar intresset. Tittarsiffrorna på TV går ner. Världen går vidare. Det finns något djupt obehagligt och provocerande i att Eichmann verkar vara en helt vanlig människa. Eichmann försökte försvara sig med att han var obetydlig, bara en liten kugge i ett stort maskineri. Han dömdes ändå och mänskligheten fick ett viktigt prejudikat; att lyda order kan aldrig rättfärdiga olagliga och omänskliga handlingar. På så vis kan rättegången ses som en fortsättning på Nürnbergprocessen. Att överlevande från Förintelsen fick möjlighet att vittna, även om nästan ingen hade någon direkt koppling till Eichmann, var också viktigt. På så vis påverkas historien. Offrens röst hördes. Detta har senare folkmordsrättegångar tagit fasta på. Eichmann dömdes till döden. Han erkände aldrig, uttryckte ingen ånger. Domen överklagades men kvarstod och 1962 hängdes han. Kroppen kremerades och askan spreds på internationellt vatten utanför Jaffa. Det pågår förövrigt fortfarande förundersökningar mot gamla nazister. Sin skuld blir man aldrig för gammal för.

Nazisterna var ofta medelmåttor, helt vanliga människor. Slutsatsen är att vi alla, under vissa förutsättningar, faktiskt kan begå sådana här handlingar. Filosofen Hanna Arendt lanserade efter rättegången begreppet den banala ondskan. Ondska genom beslut och byråkrati, alltså. Teorin blev kontroversiell eftersom den hävdar att Eichmann varken var en särskilt övertygad nazist eller en psykiskt sjuk mördare utan snarare en byråkrat som handlade plikttroget mot sina överordnade. Jag tycker resonemanget, så här drygt femtio år senare, fortarande är intressant.

Låt oss ta Sverige av idag. Någon har bestämt att ett register ska upprättas över romer. Någon tycker alltså att nyfödda spädbarn ska registreras som potentiella brottslingar. Bara beroende på i vilken familj de fötts i. Samma sak med misshandlade kvinnor. Ett register har upprättats som syftar till att kartlägga gemensamma mönster hos offren, inte gärningsmännen. Någon har även bestämt att polisen ska stå i tunnelbanan och titta på människors hudfärg för att avgöra om de vistas i landet illegalt eller ej.

Jag antar att exemplen kan mångfaldigas. Poängen är någon individ någon gång någonstans tagit ett beslut som sedan genomförs av någon eller några individer. Vad tänkte den individ på som satte sig och slog de första tangentslagen på det som till slut blev ett färdigt och tillämpat register över romska barn och vuxna? Avsaknad av självkänsla, empati, solidaritet och kritiskt tänkande är livsfarliga saker – kanske är det den viktigaste lärdomen av rättegången mot medelmåttan Adolf Eichmann.

—

Källor:

Den senaste biografin, skriven av Bettina Stangneth

Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/kultur/den-banala-ondskan_6324612.svd

På YouTube finns hela, eller stora delar av, rättegången under sökordet The Eichmann trial

Historia, Retorik, Sång och musik

Musiken

4 januari, 20153 augusti, 2026av adolphson1 kommentar

Jag länkade nyligen till kungens jultal. Det var väl okej i det stora hela men jag störde mig på hans återkommande gester med sina händer. Jag iakttar hur människor rör sig när de håller ett framförande. Märkligt är att vissa, ofta rutinerade, påfallande ofta tycks sakna känsla för takt, ton samt insikt i att harklingar, återupprepningar, maner eller poser faktiskt stör (eller hjälper) framförandet. Harmonin är rätt väsentlig inom både musiken och i ett tal. För det handlar ju om det faktiska ljudet och förmågan att fånga människors uppmärksamhet. I båda fallen vill (oftast) upphovspersonen fånga så många människors uppmärksamhet som möjligt. Så är det för den som vill skriva en hit, lyckas som politiker, lärare eller kanske sälja något.

Di gamle (grekerna) lärde sig musik eftersom de ansåg sig ha stor nytta av denna konst inom kulturen, filosofin, retoriken, politiken eller under krigföring. Platon ansåg att kännedom om musik var en nödvändig egenskap hos en god medborgare och rent allmänt ansågs en person i det antika samhället som inte kunde spela ett instrument (det förekom att instrument skickades runt på en fest eller sammankomst) som rätt obildad.

Musiken är väsentlig. Den hjälper massorna att gå i takt eller att inte göra det. Spartanerna hyllade musiken och Hitlers vurm för Wagner gör att den store kompositören än i dag inte är oproblematisk. Själv hämtar jag min inspiration från Beethoven. Ja, inte inför något speciellt framförande utan bara sådär i största allmänhet. Hans musik har en speciell inverkan på mig som är svår att förklara. Så visst är det symptomatiskt att musiken i filmen The Speech är av Beethoven?

Egentligen är det väl alldeles logiskt att retoriken är förknippad med musiken? Takt återfinns i såväl kroppens rörelser som i röstens olika tonlägen. Man ska inte lämna något åt slumpen. Det måste alltså finnas takt och ton i både musik och tal. Vill du framföra något storslaget låter du högstämd, ska det å andra sidan vara lättsamt talar du trevligt, vill du mana till sans och eftertanke sänker du rösten och talar mjukt och rofyllt. Som när Vildvittrorna ska somna. Då talar vi först lite mjukt med varandra om dagens händelser, jag sänker tempot gradvis, talar lägre, långsammare och mer entonigt. Till sist sjunger jag vemodiga, långsamma visor och snart sover de.

Olika röstlägen handlar om att påverka åhörarnas känslor. Man använder olika ton och styrka för att antingen göra dem glada, upprörda eller fyllda av medlidande. Det är precis som vilken film som helst. Musikvalet är viktigt. Romaren Gaius Graccus, bredvid Cicero en av romerska rikets främste talare, tog i sina tal till senaten hjälp av en musiker (som stod placerad bakom honom med ett instrument) för att få toner som hjälp för vilket röstläge han skulle anlägga för olika teman i talet. Jag säger inte att man måste vara musikalisk för att lyckas i ett anförande. Bara att musiken hjälper till. En sådan enkel sak som röstens klang bör inte underskattas. Sjung upp, harkla dig, ordentligt inför ett anförande.

Nåja. En av 1900-talets största på området, Winston Churchill, hade talfel och var ofta lite småfull när han talade. Visserligen är hans flesta tal som finns bevarade inspelade efter kriget när han ligger till sängs med cigarr och en drink inom bekvämt avstånd. Inget är givet. Men man kan ju curla sig själv lite i brist på annat.

—

Länkar:

Winston Churchill – we shall never surrender

25 tal som förändrade världen (USA)

4 chord song

Historia, Resor

Gordon Gekko

20 november, 20143 augusti, 2026av adolphson2 kommentarer

En rolig ansats i historiekursen är att jämföra ett JAS-plans, flygplansmodellen som är det främsta svensk ingenjörsteknik kunnat frambringa inom aerodynamikens område, sista lilla tur över Långholmen med regalskeppet Vasas, den svenska militära stormaktens symboliska skrytbygge, premiärtur 1628. På första parkett, mitt i huvudstaden och inför en månghövdad publik, sket det sig i båda fallen duktigt. Tillsammans med drömmar och förhoppningar, blandat med viss skadeglädje, gick de under. Varför flygplanet störtade vet jag inte. Båten var iallafall felkonstruerad och fixade inte den tunga lasten mestadels i form av kanoner. Trots flera försök att bärga skeppet, och trots att vrakplatsen länge var känd, lyckades man inte få till det förrän 1961. Sedan blev det Vasa-museum på konungsliga Djurgården som en del av vårt kulturarv. Skansen, Vasamuseet, ABBA-museet och Junibacken ligger alla inom behagligt gångavstånd för den genomsnittlige småbarnsfamiljen. Östersjön är tydligen ett bra hav att sjunka i om man som vrak vill överleva och kanske en dag återupptäckas. Dels är det grunt och dels är vattnets salthalt låg. Djur och partiklar som normalt sett äter upp trät i vraken trivs inte. Många vrak finns det att dyka på i Östersjön och man hittar med hjälp av ny teknik nya båtar.

Det är något skumt med ett hav som kallar sig sjö, som jag lite göteborgsfestligt brukar säga. Just nu väntar upp emot 100 000 vrak på att hittas i Östersjön.

Sedan går historiekursen vidare till 1700-talet och tar även ett marint kliv över till västkusten och Ostindiefararen Götheborg. Även den båten är väl värt ett besök för så väl stora som små. Efter tre resor till Kina, varav den senaste pågick i trettio månader, gick hon med 900 meter kvar till ankarplatsen, trots utmärkta väderförhållanden och med en mycket erfaren lots ombord, på ett välkänt grund och sjönk år 1745. Fartyget sjönk dock inte genast utan man hann bärga den värdefulla lasten: porslin, siden och kryddor. Till saken hör att dessa fartyg av säkerhets- och försäkringsskäl inte fick segla fler än tre resor till och från Kina. Sedan skulle de kasseras alternativt genomgå omfattande och dyra reparationer för att åter få tillstånd att segla. Det finns en del sjötekniska förklaringar till hur grundstötningen kunde ske. Det finns även en del andra, mer eller mindre foliehattrelaterade, förklaringar. Som att det hela skulle vara det första kända exemplet på försäkringsbedrägeri. Efter att allt var bärgat och klart, och skeppet utan större dramatik sjunkit, kunde ägarna nämligen kvittera ut ett större försäkringsbelopp. Vinst och försäkringspengar istället för vinst minus reparationer alltså. Jag säger inte att det är så här det gick till. Bara att det finns en del omständigheter som pekar åt det hållet.

Båtvraket kunde till skillnad från Vasa inte bärgas. Men man dök, grävde ut och studerade originalritningar. Och byggde en kopia, som under vattenytan är ett modernt skepp, och seglade det till Kina 2005. Men jag funderar lite, ändå, på det här med det första kända exemplet på försäkringsbedrägeri skulle vara relaterat till ostindiefararen. På midsommardagen 1687 var det kokta fläsket stekt i Falu gruva. Tre stora dagbrott rasade samman och bildade ett gigantiskt och Stora Stöten bildades. Stora Stöten bildar fond bakom mig på denna hemsidas, för att uttrycka sig lite göteborgskt, framsida. Raset inträffade på en av de två, möjligen tre, dagar som alla var lediga. Dessutom frigjordes en massa kopparmalm som tidigare varit oåtkomlig. Händelsen ledde därmed till ett stort ekonomiskt uppsving för gruvan. Jag säger inte att den mänskliga faktorn ligger bakom raset. Jag säger bara att tanken att någon ordnade ett litet sprängdåd på just en av de två lediga dagar, av totalt 365, när Sveriges, kanske Europas, eller till och med hela världens, största industriella arbetsplats var folktom inte enbart präglas av osannolikhetens prägel.

Tips:

Film (4 min): Falu gruva i fackelsken

Film (10 min) Sjösättningen av Götheborg

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning

Impediment eller Esagilia

10 november, 20142 augusti, 2026av adolphson1 kommentar

Jag har ännu inte riktigt vant mig vid den något exceptionella omständigheten att jag bor i ett hus jag själv låtit uppföra. Jag äger ett hus och en trädgård. Et in aracadia ego, som jag skrev till minne av Klabbe nyss. Detta faktum gör mig förhållandevis unik sett ur ett internationellt perspektiv. Det är inte många som äger så mycket som jag i världen.

Jord och vatten är förutsättningar för byggnader, städer och civilisation. Det insåg man tidigt i en av våra första stora civilisationer – den som grekiska vandringsmän och köpmän kallade Mespotamia. Landet mellan floderna. Huvudstad, och kronan på verket i detta rike, var Babylon. Det var den babyloniske guden Marduk (inte att förväxla med ett black metal-band från Norrköping) som startade alltihop när han lät bygga en flotte av vass, täckte över med stoff (typ en massa bråte, grejer och prylar), blandade med vatten fick på så vis fram ett material som de forntida babylonierna kallade urslem (men som vilken småbarnsförälder som helst skulle kalla geggamoja).

Av detta urslem byggde sig sedan Marduk världens första hus som döptes till Esagilia. När Marduk torkade svetten ur pannan efter bygget var färdigt tyckte han fortfarande att det var lite ensamt där ute på lerbankarna mellan floderna Eufrat och Tigris. Så han slog ihjäl en konkurrerande gud och blandade blodet från den fallne med jord och skapade därmed människan. Babylonierna hade stor respekt för jord och vatten som grunden för civilisation. Lera, geggamoja, är grejen insåg de.

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Venedig, exempelvis, är en fantastisk plats som lockar många turister. De färdas dit både till lands och på vatten. Många tänker sig en romantisk upplevelse när man i skymningen glider fram i en gondol tillsammans med sin älskade. Lyssna gärna på Rain i Venice – min väckarklockas signal varje morgon.Vad många inte känner till om Venedig är att stan dras med stora miljöproblem och att få italienare vill bo där eftersom vattnet är smutsigt och det luktar så illa.

Den amerikanska drömmen, tänker jag plötsligt när jag stövlar omkring i min trädgård. Att flytta till drömmarnas horisont och bygga vad man vill vid slutet av regnbågen. En mycket märklig byggnad är White House i Borlänge. Jag känner inte till historien bakom detta hus men ryktet säger att någon som flyttade dit på 1980-talet byggde det i ett helt vanligt villaområde. Bara för att hen kunde. Det ligger något djupt mänskligt över detta beteende. Vi gör saker för att vi vill se om det går. Reach for the stars. Från Marduk till Mars one.

Peter Englunds, ständig sekreterare i akademien, doktorsavhandling heter Det hotade huset – adliga föreställningar om samhället på 1600-talet och är mig veterligt den enda doktorsavhandling jag med glädje läst från pärm till pärm. Men föreställningar om samhället har alla. Helst de som bygger ett hus. Så som jag själv.

Basilica Aemilia är en antik byggnad på Forum romanum i Rom. Jag fick byggnaden utförligt beskriven för mig av en mycket kunnig guide för några veckor sedan när jag var där. Den byggdes första gången år 179 f.v.t av två högt uppsatta tjänstemän i republikens tjänst och ombyggdes och renoverades flera gånger, bland annat efter en brand. Den var centrum för affärslivet vid Forum och ansågs tidigt av romarna själva som mycket vacker. Rester av väggarna samt stora partier av golvet och kolonnerna vittnar om den praktfulla interiören i marmor, hämtad från Grekland, Mindre Asien och Afrika. Bitar av de skulpterade friser som prydde byggnaden har bevarats, en avgjutning är uppsatt intill den. Denna basilika anses vara en av de (om inte den faktiska) byggnader som arkitektoniskt varit förebild och inspiration till medeltidens kyrkor, (de kallas ju än i dag basilikor), men med tillägg av olika tornbyggnader.

Någonstans läste jag att någon någon gång utgivit En skrift om jordbruk på obrukbar mark. Jag tror dagens juridiska term är Impediment. Hur jag än letar hittar jag den inte. Jag skulle verkligen vilja läsa den. För precis som många fredliga muslimer tolkar begreppet Jihad, heligt krig, som ett personligt krig mot tillvarons dåligheter och frestelser, tror jag att civilisation kan byggas var som helst där det finns tillgång till lera och vatten.

Antagandet att civiliserat beteende återfinns bara för att byggnader existerar får nog som historien visar oss, anses som felaktigt. Vi måste fortfarande kämpa för att bete oss mänskligt mot varandra. Det känns just nu som mer aktuellt än jag kan påminna mig att det gjort någonsin tidigare under min livstid: Hur bygger man egentligen ett hus på ofruktbar mark? Med andra ord: hur bygger vi ett demokratiskt samhälle. Är det ens möjligt? Är det bättre att stänga dörren till sitt hus, vrida om nyckeln, och hoppas att tillvaron ser bättre ut när jag öppnar dörren igen? Är det strunt samma att en massa människor far illa så länge det inte drabbar mig? Nej, det tror jag inte på.

Historia, Spännande människor

Et Arcadia ego

30 oktober, 20142 augusti, 2026av adolphson1 kommentar

Uppdaterat andra juli 2023.

Jag är lycklig. Jag har varit i Arkadien i helgen. Ständigt skapar vi nya, underbara minnen.

Jag har aldrig, även om det faktiskt känns så, träffat Klas Ingesson personligen. Jag är heller ingen fanatisk fotbollssupporter även om jag är allmänt idrottsintresserad. Det syns mig därför lite märkligt att jag blir så berörd när sorgebudet om hans bortgång nu kommer.

Som sagt, något större fotbollsfan är jag inte. Jag har väl sett några matcher med IFK (Göteborg) på 1980- och 90-talen genom mitt påbrå därifrån. Brage har aldrig förmått kittla mitt dalahjärta på samma sätt som Leksands IF, antagligen beroende på att den enda match jag sett, mot AIK (Solna) ägde rum i snöblandat regn där båda lagen stod i var sitt straffområde och slog långlyror, inte gav mersmak.

Under min uppväxt, och även därefter, idrottade jag aktivt inom olika lagsporter. För en utpräglad individualist som jag var redan då så inser jag nu i efterhand hur värdefullt det är att lära sig verka med andra inom olika typer av lag och grupperingar. Ensam är sällan stark. Mina största fotbollsupplevelser är AIK (Solna) – Parma på Råsunda (när Brolin fortfarande spelade i Parma) samt någon match med Olympic Marseille när de hade Papin (alltså när han stod på höjden av sin karriär) i laget.

Händelser och personer hänger alltid ihop med sinnesstämningar och hur livet gestaltade sig just då. 1994-1995 var en lycklig tid i mitt liv. Jo, jag har ofta varit lycklig därefter och är det ofta nuförtiden också. Det är liksom en skyldighet man själv har som människa, som jag ser det. Men 1990-talet bär med sig en särskild mystik av rosaskimrande lycka i mitt sinne.

Det är mycket sällan jag kan påminna mig att jag kallat mig nationalist eller agerat nationalistiskt eftersom jag inte tror på den typen av strömningar. Men under VM-sommaren 1994 är det nog ytterst få svenskar som kan säga att hen inte drogs med i vansinnet. Det händer fortfarande att jag tittar på SvT:s VM-krönika och då känner tårarna rinna och en klump i halsen. Det är ju så fint. Jag mådde ju så bra.

Men det är inte själva fotbollsframgången jag saknar och minns mellan hulkningarna i TV-soffan. Nej, det är tillvaron sommaren 1994. Jag hade då ett års studier vid ett franskt universitet i ryggen och var sedan två år igång med mina studier i Uppsala. Och det gick rätt bra. Jag hade börjat inse att jag faktiskt visste vad jag höll på med, att jag skulle klara det. Jag hade knäckt koden och insett att jag trots medelmåttiga gymnasiebetyg via ett hyggligt högskoleprov ändå hade viss fallenhet för akademiska studier.

Jag skulle inte bara ta mig in på universitetet utan också ut från därifrån med en, eller faktiskt två som det visade sig, examina. Jag började, kanske också lite tack vare fotbollslandslagets VM-brons, tro på mig själv. Jag fick nya goda vänner och jag mötte mina barns mor.

Sommaren 1994 levde morfar och salig mor hade inte fått sin (sabla) hjärntumör. Jag tillbringade (de långa) somrarna med att arbeta och bo i Göteborgs Södra skärgård och övriga året med att plugga och rumla runt i Uppsala. Kort sagt: livet var fantastiskt.

Mitt i allt det där kliver svenska landslaget i fotboll, där Klas Ingesson tidigt blev den kultfigur snart när alla kunde identifiera sig med, in och tar brons i VM. Jag skulle i detalj kunna redogöra för rätt mycket i samband med olika matcherna men avstår av samma princip som gäller lumpen-snack på fester.

Det handlar om livsglädje. Det handlar om framtidstro. Känslor som var starka då och som är det nu. Rätt mycket av de olika händelserna och människorna jag mötte under mitten av 1990-talet formade mig till den slutgiltiga vuxne person jag är idag. Lite känns det, när jag tittar tillbaka, som känslan i den nostalgiska, helt underbara, TV-serien Brideshead Revisited (En förlorad Värld). Sommaren 1994 är helt enkelt sinnebilden för lycka för mig, det är den känslan jag alltid eftersträvar.

Inte vet jag om det var en slump men Amanda Jenssens version av VM-låten från 94 är ju nästan kusligt rätt i tid och rum. Det har skrivits mycket om Klas Ingesson men kanske är Kennet Anderssons ord de som träffar åtminstone mig mest.

I Klas Ingesson hittar jag, i dessa profesinella, rasistiska, varumärkestider, en genuint svensk fotbollsspelare. Det är lite på samma sätt som med kärleken till Tomas Wassberg eller Ingmar Stenmark. Det genuina. Det människonära. Respekten. Föredömet. Och det är så jag kommer att minnas dem, Klas och de andra, från 1994. Några som gjorde något stort och formade en bättre framtid.

Det förflutna är inte enbart sorgligt och vemodigt. Tvärtom ger oss historien råg i ryggen att våga se framtiden an med tillförsikt.

Et Arcadia ego betyder ungefär Personen som ligger begravd här har varit i Arcadien. Eftersom Arcadien är en symbolisk plats för lycka, paradiset, är detta citat för mig en så oerhört passande beskrivning på Klas Ingesson.

Klabbe. Du har rätt i din inställning du hade under din sjukdomstid: det är inte den som levt längst som vinner, utan den som levt, verkligen levt fullt ut, i varje ögonblick. Vila i frid.