Kategori: Historia

Historia, Livsåskådning, Spännande människor

Hesekiels kod

av adolphson1 kommentar till Hesekiels kod

Övertygelse hänger ihop med tid och förutsättningar.

Kaos är granne med Gud.

Människan jagar skatter. Det har hen alltid gjort. Däremot är det inte alltid specificerat hur skatten gestaltar sig.

—

Mytomspunna skatter i vår västerländska kultur är Förbundsarken och Den Heliga Graal. Gralen antas vara den bägare ur vilken Jesus och lärjungarna drack vin vid den sista måltiden, den första nattvarden, en händelse som är kärnan i religionen.

I Förbundsarken förvarades stentavlorna med budorden som Moses fick av Gud på berget Sinai. Dessa är grunden till Judendomen, därigenom även till kristendomen och, lite beroende på hur man resonerar, även Islam.

Graal och budorden förvarades i det innersta, mest heliga, rummet i Salomos Tempel i Jerusalem.

När Rom under generalen, sedermera kejsaren, Titus besegrade judarna (vilka gjort uppror) år 70 förstördes såväl den judiska staten som Salomos tempel. Graal och lådan med stenarna fördes till Rom och försvinner därmed ur historien.

Sedan dess har de ständigt givit upphov till berättelser, legender och faktiska försök att finna dem.

Modell av kung Salomos tempel

—

Monty Parker var en engelsk skojare verksam under förra sekelskiftet. Han var av adlig börd, hade studerat på Eton, men framlevde sina dagar utan egentligt mål i livet. Förutom en sak. Parker ville bli rik alternativt hitta någon villig att betala för sina utsvävningar.

Eftersom storebror ärvt lord-titeln stod Parker junior utan inkomst och egentlig sysselsättning. Han begav sig därför ut i världen i jakt på äventyr och rikedom.

Han blev först militär, i likhet med många andra ståndsbröder (exempelvis Winston Churchill), och deltog i boerkriget sekelskiftet 18-1900.

Därefter träffade han en finländare, Valter Juvelius (bara namnet borde fått varningsklockor att ringa), en mångsysslare som menade sig funnit nyckeln till var den försvunna Förbundsarken fanns.

Sagt och gjort: Parker hoppade på äventyret och följde med på skattjakt till Jerusalem.

Juvelius hade en passion för bibliska gåtor och menade sig ha löst Hesekiels kod. Enligt denna får man i Bibeln ledtrådar till var judarna gömde arken år 586 f.v.t när den babylonske kung Nebukadnessar stod i begrepp att erövra Jerusalem.

Hej, Da Vinci-kod.

Han trodde arken låg gömd i en tunnel inne den klippa där templet en gång legat. Juvelius behövde Parker med dennes kontakter och med fina namn som dörröppnare.

Parker tog å sin sida med några av sina in sina kamrater, av samma skrot och korn som honom själv, i det hela. Alltså suputer och rumlare. Det märkliga är att många trodde på projektet och formligen öste pengar över det.

Vid stadd kassa tog sällskapet Jerusalem i besiktning började utgrävningarna på Olivberget, den plats som är bland de heligaste för de tre världsreligionerna. Man köpte och mutade sig till alla tillstånd man behövde.

De tog in på stans bästa hotell där de festade och lekte om natten samtidigt som de om dagen drev sitt utgrävningsprojekt. Juvelius själv bidrog främst med seanser och andlig ledning i jakten på Förbundsarken.

Det hela var knappast något småskaligt projekt och detta oroade både den judiska och muslimska ortsbefolkningen som annars ständigt låg i luven på varandra. Parker ignorerade stämningsläget och protesterna eftersom han hade köpt skydd av den turkiska regeringen.

När oroligheterna övergick i demonstrationer löste Parker problemet på ett sätt som låg väl i linje med sin samhällstillhörighet, nationalitet och samtidens mentalitet: han lät den engelske konsuln ordna en stor parad med pukor och trumpeter samt som krona på verket den engelska armén i full paraduniform.

Detta för att demonstrera engelsk överhöghet. Det fungerade, tillsammans med massor av mutor, ännu ett tag.

Till sist höll dock det hela på att gå helt överstyr. Parkers och Juvelius sällskap hotades att hängas av en mogg bestående av både judar och muslimer. Parker flydde på en lyxjakt över Medelhavet medan ryktet spred sig att han stulit en massa heliga och värdefulla saker.

Det blev ett upplopp som höll på att utvecklas till fullständigt inbördeskrig. Lyckligt ovetenade/ointresserad fortsatte Parker framgent försöka få tillstånd att återkomma och fortsätta sina utgrävningar.

Han verkar aldrig förstått konsekvensen av sina ansträngningar.

Hemma i England blev Parker 1951 äntligen överhuvud för sin ätt men också avskydd av sina släktingar: ett fåfängt, korrupt, opålitligt svart får som inte lämnat något efter sig, en skrytmåns och en skrävlare. 

Han avled 1962. Juveluis blev bibliotekarie i Viborg men avled i cancer redan 1922.

—

Länkar:

Biografin om Jerusalem.

Artikel om Juvelius.

Artikel i Populär Historia.

Historia, Retorik, Skola, Spännande människor

The Voice

av adolphson

Mannen som tillsammans med Hatte Furuhagen skapade mitt intresse för historia har för en tid sedan gått ur tiden.

Som barn och tonåring fanns det två program jag vägrade missa (vilket inte säger så lite i en tid när det enbart fanns två TV-kanaler). Det ena var Sportspegeln och det andra Svart på Vitt.

Rösten. Det är rösten.

På radio var det Leif Andersson, a.k.a Smoke Rings, som regerade.

Men fortfarande griper Hans Villius röst tag i mig. Han är mitt stora ideal när det gäller att framföra saker de flesta tycker är trista. Så som skolans verklighet ofta är.

Så det är nog så det är: Hans Villius är min idol.

Lyssna på honom. Hans Villius trollband mig, och många andra, med sin magiska röst.

Han kan få det mest triviala att verka spännande och intressant. Man vill veta mer, man vill fylla i luckorna.

Jag hävdar på fullt allvar att Hans Villius (tillsammans med Furuhagen och en rad av miniatyrporträtt över Sveriges regenter från Gustav Vasa till Gustaf VI Adof vilken hängde hemma hos några vänner till mina föräldrar) är anledningen till mitt intresse för historia, pedagogik och retorik.

Det var tack vare Hans Villius som mitt självklara val på universitetet blev historia. Tack vare honom insåg jag mystiken och spänningen att i dagar, veckor, hänga på Riksarkivet, Krigsarkivet eller något annat arkiv.

Och tack vare Hans Villius när jag fortfarande drömmen att forska vidare.

Hans dokumentärer tillsammans med Olle Hägg är storartade. Helst dokumentären Jag ser underbara ting håller jag för bland det bästa som gjorts i genren. Om du inte gjort det: se den genom att klicka på länken.

Tack du store. Hatten av.

Vila i frid Hans Rösten Villius.

 

—

Länkar:

Lyssna mer!

Radio-intervju om nazismen.

Artikel SvD. 

Dramatisering om midsommarkrisen med inledning av Villius och Hägg. 

Demokrati och samhälle, Historia, Spännande människor

Johann Trollmann

av adolphson1 kommentar till Johann Trollmann

Johann Wilhelm Trollmann, eller Gipsy som han kallade sig, var en av Tysklands bästa boxare under 1920- och 30-talen.

Eftersom Trollmann även tillhörde en folkgrupp som heter sinti (ett romskt folk) inser man lätt att tillvaron som boxare, och människa, inte blev helt enkel för honom.

Uppskattningsvis mördades 500 000 romer av nazisterna.

Trollmann hade som boxare en speciell teknik som gjorde honom till publikfavorit. Genom att dansa runt i boxningsringen undvek han sina motståndares slag samtidigt som han pratade med publiken och slängde slängkyssar.

Det var nära att Trollmann blev uttagen till OS 1928 men när en annan boxare som han besegrat blev uttagen istället valde han att lämna amatörboxningen och bli professionell.

Problemet var att Hitler utnämnt boxningen som en särskilt ädel sport, viktig för Tredje Riket.

1933 gick Trollmann trots allt en titelmatch i mellanvikt mot tysken Adolf Witt. Nazisterna ville inte att Trollmann skulle få chansen överhuvudtaget men eftersom han var så populär kunde de inte göra annat än att vaska fram det bästa man hade (Witt) att ställa mot honom.

Trollmann dansade runt sin motståndare och utklassade honom. Ändå förklarade arrangörerna matchen som oavgjord. Publiken var i uppror och arrangörerna blev tvungna att ge efter. Trollmann fick titeln.

Fast bara i ett par dagar. 1933 kunde man inte ha en rom som tysk mästare i Hitlers favoritsport.

Trollmann förlorade alltså titeln och hans karriär var över, en karriär som enligt många kunde nått internationell toppklass. Trollmann gick ytterligare en match innan han blev inkallad till armén.

Det är här jag tycker det börjar bli spännande. Givetvis döljer sig stor tragik bakom varje öde bland Förintelsens offer. Men Trollman visar prov på mod och integritet på ett fantastiskt sätt.

Självrespekt och värdighet var denne boxares ideal. Själv bryr jag mig inte så mycket om själva boxningen som om hans mod och självfattning i denna utsatta situation.

Inför den sista matchen hade han nämligen blonderat håret, pudrat kroppen i mjöl och ändrat sin taktik: han stod helt still (enligt nazistiskt ideal skulle man boxas stillastående och utväxla slag) och tog stilla emot slagen under hela matchen.

Det sägs att han hade blivit hotad med att han skulle förlora sitt medborgarskap om han inte förlorade. Han förlorade självfallet men visade ändå att han fattade vad det handlade om.

Han markerade sitt oberoende och sin överlägsenhet.

Kanske ville han också, funderar jag, en enda gång få stirra ondskan i vitögat och håna den. Hela sceneriet, med det blonderade håret och att han tyst står och tar emot slag efter annat, talar för att han på något subtilt, men oerhört modigt, sätt ville driva med nazismens rasistiska ideal.

I ett försök att undvika koncentrationsläger, samt för att skydda sin fru och dotter, lät han frivilligt sterilisera sig. Han skilde sig också från hustrun (som var ”renrasig” tysk). Han gjorde allt som var möjligt för att blidka den nazistiska regimen.

Trollmann inkallades, kämpade för nazisterna på östfronten, sårades, skickades till sjukhus i Tyskland och väl tillräckligt frisk igen vidare till koncentrationsläger.

Där hade han det lika illa som alla andra som befann sig i botten av den rasistiska hierarki som rådde enligt den bisarra koncentrationsläger-logiken. Med den skillnaden att han också fick boxas med lägervakterna.

Trollman gick en match mot en tysk kriminell som också satt i lägret. Han vann visserligen men motståndaren blev så upprörd över att han blivit besegrad av en rom att han slog ihjäl Trollmann med en skyffel.

I min värld dansade han sin sista match runt den motståndare han för dagen var satt att boxas emot. Ännu en gång, eftersom han måste ha insett att det i alla händelser var kört för honom, ville han håna ondskan.

Det tyska boxningsförbundet överlämnade år 2003 mästerskapsbältet i mellanvikt från 1933 till Johann Trollmanns ättlingar. Han har även fått en gata uppkallad efter sig i sin födelsestad Hannover.

Trollmanns dotter Rita lever och förekommer i radioreportaget nedan. Eftersom blandäktenskap inte sågs med blida ögon av nazisterna gömdes hon först undan och hennes mor gifte om sig.

Rita har förstått sin fars storhet, och inte bara som boxare, säger hon.

Det är sådana här händelser vi ständigt behöver påminnas om i en världsdel där nazismen åter ökar och i ett land som upprättar register över romer.

—

Länkar:

Radioreportage P1. 

Wikipedia.

Artikel i DN.

Artikel i Der Spiegel.

Historia, Jämställdhet, Sång och musik, Skola, Spännande människor

Alexanderhugg

av adolphson1 kommentar till Alexanderhugg

Jag arbetar, oavsett om det är inom historia, religion eller samhällskunskap, med att träna mina elever i att ta ställning i svåra problem. Vissa problem är dessutom av återkommande karaktär: är du för eller mot dödsstraff, abort, dödshjälp eller var vi ska fira skolavslutning.

—

Ett alexanderhugg innebär att man plötsligt och effektivt löser ett problem en gång för alla. (Alex blev sur för att han inte kunde pilla upp en svår knut i en stad som hette Gordion. Han högg sönder den istället).

—

Helvetet består av återupprepningar sägs det ju.

Genom att nya generationer ständigt passerar i revy inom skolan får man finna sig i att elever fortsätter klä sig i tröjor med bilder på Che eller upproriskt i cafeterian lyssnar på Staten och Kapitalet. 

För min färgstarka kollega Ulla blir det extra tydligt eftersom hon är musiklärare. Varje år ska det övas till lucia. Man får förlåta henne om hon numera är lite trött på den fnissande frågan om inte en kille kan vara lucia. 

Ulla har ett bra svar, tycker jag.

Hon menar att självfallet får den som vill anmäla sitt intresse. Frågan man kan ställa sig är dock om en kvinna som enligt historieskrivningen inte ville bli bortgift mot sin vilja, en kvinna som utsattes för övergrepp och tortyr för att hon stod upp mot den manliga överheten för sin vilja och rätt, bäst representeras, gestaltas, av en man.

Det kanske hon i vissa fall gör. Men man kan inte blunda för det könsbundna symbolvärdet.

I slutändan har det genom åren lett till att en och annan kille, en och annan tjej som egentligen tycker det är töntigt med lucia, en och annan utbytesstudent som inte kan särdeles mycket om vare sig den svenska traditionen eller sicilianska legenden, en och annan feminist som egentligen tycker det är töntigt med lucia och en och annan helt vanlig tjej utan tydlig uppfattning i sakfrågan, anmält sitt intresse för rollen.

Precis som det ska vara. Därför bär Ullas alexanderhugg genialitetens prägel.

Film och TV, Historia, Miljö, Skola

Slagruta

av adolphson

Det är ett växande problem med rökning på skolan. Senast i morse när jag glad i hågen anlände förvisade jag med all den pondus och auktoritet som väl bara en sliten adjunkt i läroverket kan uppbringa, några unga brukare från skolans område.

Okej, boss, jaja, mannen, vi är på väg! 

Förutom att man inte får, det är alltså olagligt, så drar röken också in genom dörrar, fläktar och förpestar därigenom miljön i största allmänhet. Frågan är: vad ska man göra åt det? Ska man ens göra något?

Kanske ta hit Cigarr-Bengtsson för att lära de unga blossarna kvalitet?

Visa filmen om tobakens skadeverkningar från mitt eget högtravande förmyndar-sjuttiotal?

Jag har ju tidigare gjort försök att bli Tillsynslärare. Mitt samvete är rent.

Nu är det kanske inte batong-pedagogik som efterfrågas. Nej, till dagens vuxna människor får man inte säga: du får inte. Och vuxna individer, som jag ryktesvägen hört sägas att gymnasieungdomar är, ska vara fria att göra som de behagar.

En dag i våras kom jag och Joel, vännen, förutvarande kollegan numera överordnade (jag är inte bitter), vilken jag alltid tilltalar med Captain, my captain!, ut från matsalen efter den högtidliga studentlunch vi firar varje år dagen före dopparedagen.

Där stod några personer, med ögonlock a la Sylwester Stallone (till de unga: Stallone var en actionhjälte på 80-talet som hade väldigt tunga ögonlock), och rökte. Vi lät dem förstå att vi gärna såg dem avlägsna antingen sig själva eller cigarretterna men vi lät dem också förstå att en kombination av de två var möjlig.

Man gav oss en (tung) blick. Man tog ett bloss. Och? 

Jag var nog själv lite näbbig, kan jag i ett lika plötsligt som sällsynt ögonblick av klarsyn medge, under min egen gymnasietid. Men hade rektor styrt upp mig hade jag sannolikt varit rätt spak. Det var…(NEJ! SÄG DET INTE!)…bättre förr.

Okej. Jag sa de förbjudna orden. Jag är härmed att betrakta som gammal. Lika bra att ta skeden i vacker tass. Och i enlighet med denna smärtsamma insikt är det hög tid för krafttag enligt gällande lag.

Mitt rökrute/slagrute-förslag föreligger nu enligt följande:

1. Vi skapar en rök-ruta utanför skolans område.

2. Vi smyckar rutan fint med girlanger, bilder på Astrid Lindgren. Lillbabs, MagnusBrasseåEva med flera, och spelar i högtalare introt till The Muppets show. Väldigt högt.

3. Vi hyr in Kapten Zoom (lever han?) och betalar honom för att hänga i rutan och snacka lite med ungdomarna.

Det bara måste fungera. Om inte, hade vi iallafall roligt under tiden.

Historia

Vad vi lämnar efter oss

av adolphson

Alla känner väl till Dödahavsrullarna och hur dessa 2000 år gamla texter hittades i grottor av en liten herdepojke.

Innehållet är omtvistat och fragmentariskt. Rullarna ger en inblick i livet kring Döda havet i allmänhet, och i en judisk sekt i skarp kontrast till omvärlden i synnerhet, på 100-talet.

De tolkas och diskuteras än idag. Myter och konspirationer har tillsammans med vetenskapliga diskussioner kommit och gått sedan 1947 när fynden gjordes.

Tolkningar av ett budskap är ofta avgörande. Den som har tolkningsföreträde för ett visst budskap styr. Det är alltså en fråga om makt och inflytande.

Den ansedde Paulus, som var romersk medborgare och allt, brukar anses som den som faktiskt skapade den nya religionen Kristendom. Hans budskap gick ut på att man skulle tro på Jesus, istället för den gamla judiska lagen, för att nå frälsning.

Jag är ingen expert men som jag förstår det plockade Paulus ut delar av, eller hela, Torah, la till egna och andras berättelser om Jesus och skrev till sist instruktioner, brev, till de första kristna församlingarna. Detta, bland annat, bildar lejonparten av den andra delen i de kristnas Bibel: Nya testamentet.

Varför kan man inte hävda att religion går att tolka och omtolka? Det har ju skett från dag ett.

—

Det finns inte i våra svenska hem, eller i varje fall inte i lika stor utsträckning som i de europeiska hem där man upplevt ett eller två världskrig, några gulnade fotografier av stupade släktingar.

Vi har inte upplevt krig ordentligt sedan 1809 (om man nu ens kan kalla det ett riktigt krig).

Vi har inga monument eller krigskyrkogravar från de båda världskrigen vilket man annars finner runt om i Europa.

Normandie

Historien påverkar våra ställningstaganden i olika avseenden. Norrmännen och danskarna var snabba in i NATO. Danmark valde även tidigt (1974 har jag för mig) medlemskap i EG, sedermera EU, medan finländarna tog längre tid på sig men var i gengäld snabba med att införa Euron.

Historien påverkar vår nationella självbild.

Sveriges historia har bidragit till svenskarnas ljumma inställning till EU. Trots att vi i äldre tid ofta handlade, och skövlade för all del, nere på kontinenten. I modern tid har vi litat på att amerikanerna ska lösa problemen åt oss om det verkligen skulle behövas.

Språket formas av historien och kommande generationers tolkningar av dessa.

Bland annat därför läser jag protokoll, som jag är satt att vidimera, noggrant. För någon som om 2000 år granskar det jag lämnat efter mig, kanske för att förstå min eller sin egen tid lite bättre, är exempelvis frågan om tolkning och placering av ordet OCH i ett protokoll väsentlig.

Vad får protokollspråkets utformning för betydelse för historiker och kommande generationer tro? Kan man finta framtiden, tro?

När detta skrivs, den 30/10, avled Karl IX år 1611. Han hade visserligen varit slagrörd länge. Kanske strokedrabbad även om samtiden inte kunde ställa diagnos. Karl X Gustav dog å sin sida antagligen av lunginflammation, i Göteborg, 1660. Fast hans livsföring hade medfört vacklande hälsa sedan länge.

Med ett penndrag, har jag läst någonstans, införde Karl X Gustav envälde. Det stod i testamentet att hans son, den blivande Karl XI, skulle styra med råds råde. Den döende kungen fattade pennan och strök de sista orden. Meningen i testamentet, som märkligt nog godkändes av ständerna, löd istället: Kungen ska styra.

Det är väl som i den gamla slagdängan från 80-talet: Words dont come easy to me. 

Nog skulle jag vilja vara i närheten om 2000 år när någon stackare ska försöka sig på att förstå undertecknad. Den som lever får se.

Som det nu är har både jag själv och delar av samtiden fullt upp att förstå mig.

Historia, Resor

Jag = Hatte Furuhagen

av adolphson1 kommentar till Jag = Hatte Furuhagen

Titus-bågen restes, som namnet antyder, till den romerske kejsaren Titus ära efter hans erövring av Jerusalem år 70. Själva bågen restes tio år senare.

En triumf var en stor ära för romerska generaler och något senaten hade att besluta om. Man fick vara försiktig då en populär general lätt kunde ställa till det. Caesar var vare sig den förste eller siste i det sammanhanget.

En triumf innebar en slags nationell fest där generalen och hans soldater tågade genom Rom till folkets jubel. Fest och skådespel. Byggnader kunde resas till föremålets ära. Det kunde också, som i Titus fall, dröja många år mellan den händelse som trumf-tåget uppmärksammade och tills själva festen ägde rum.

Titus fick en, till slut. Och en rejäl båge restes också. Den står i ena änden av det som idag återstår av Forum Romanum. Och så, en vacker dag i april 1930 år senare, kom jag fram till triumfbågen för att beundra den.

Titus triumfbåge framför Colosseum

Det romerska imperiets andre kejsare, Tiberius, hade det inte så lätt. Han gillade inte det politiska livet i huvudstaden varför han år 27 flyttade till Capri. Så gick 1973 år tills jag en augustidag kom dit på bröllopsresa.

Enligt historikerna var det högst motvilligt och med stor vånda Tiberius till sist återvände till Rom. Detta för att förhindra att makten skulle glida honom ur händerna. När man blickar ut över medelhavet från hans altan är det inte utan att man förstår honom.

Vad ska man med makt till när man kan ha det så här, kanske den gamle trötte kejsaren tänkte. Han har i alla fall fått ett vin uppkallat efter sig. Alltid något. Det har inte jag. Men jag drack något av det, när jag var där.

Människan reser till, från, upplever, tolkar och omtolkar.

Muhammed såg sig själv som den siste, och verklige, av en rad judisk-kristna profeter. Vi är ju alla bokens folk,även om jag har fått det sanna och slutgiltiga ordet, tänkte måhända profeten och valde Jerusalem som bönerikting och religiös huvudstad.

Detta ändrades eftersom senare uttolkare av diverse skäl istället valde Mekka. Mot denna stad vänder sig 1 miljard muslimer 5 gånger om dagen i bön. Dit bör man som rätt-trogen muslim åka en gång i sitt liv. Och dit åker nästan 20 000 svenskar årligen.

Men inte jag, ännu så länge.

En anledning till valet av Mekka kan ha varit att den muslimska helgedomen Kaaba är mycket äldre än religionen Islam. Platsen var redan religiöst laddad så den funkade väl att återanvända. Lite som midsommar och jul här hemma.

If you cant beat them, join them.

Tolka om lite för att passa en ny tid. Det går finfint, det.

Alltså: vi tolkar. Vi tror att vi vet men vet att vi tror.

Den thailändske kungen Chulalongkorn besökte Sverige 1897 inbjuden av självaste Oscar II. Oscar ville även visa den thailändske kungen andra delar av Sverige och valet föll till sist på södra Norrland.

Den thailändske kungens intresse för landsändan hade tydligen med träexport att göra.

1992 hörde några landsmän talas om sin forne kungs resa. Det var en grupp thailändska dansare på besök i området. De blev förtjusta över att kung Chulalongkorn en gång varit där och när de kom tillbaka till Thailand berättade de vitt och brett om detta.

En förening till Chulalongkorns minne bildades 1993 och man bestämde sig för att starta en insamling för att bygga en paviljong. Även Ragunda kommun var med på tåget.

Byggplatsen visade sig vara besvärlig men eftersom några thailändska munkar redan välsignat platsen så det gick inte att byta hursomhelst. 1999 stod byggnaden färdig och Ragunda kommun fick paviljongen i gåva av Thailands vice premiärminister.

Så kom det sig att ett buddistiskt tempel står mitt i jämtländska granskogen. En plats av stillhet i en stilla landsdel.

Som en bisats till Chulalongkorns resa till Jämtland 1897 skulle man kunna säga: Och så gick 97 år och en vacker junidag kom jag dit. Med inrikesflyg seglade jag ner på Frösön och möttes av en enda människa. I övrigt var ankomsthallen tom.

Det var Den Änglaljuva som sa: Välkommen till Jämtland. Och aldrig har någon sagt det vackrare.

Blixtrar den ene så Oscar II. 

Templet i Ragunda

Kontentan av detta är väl egentligen rätt enkel. Historien återupprepar sig. Allt går att omtolka. Gärna till det bättre. 

Historia, Personligt

Anakronism 2

av adolphson

Jag ber att få återvända till ett gammalt tema.

—

Våren 1995, tror jag, fyllde orkestern AB Kruthornen & Letta gardet år och något jubileum skulle firas. Jag fick på oklara grunder en undanskymd roll i föreställningen. Det fick Siwert Öholm också.

Not till min curriculum vitae: Jag har uppträtt tillsammans med Siwert.

Efter föreställningen skulle en bäbis till en bekant förevisas. Detta var viktigt eftersom det, förutom den välsignelse ett barn är, var den förstfödde i aktuell familj. Jag var 24 år och inte så värst inne på det där med bäbisar men deltog ändå artigt i samlingen kring pojken.

I går kom en elev fram efter lektionen. Jo, jag skulle hälsa från mamma och pappa… Jodå, visst var det samma pojke. Och jag undervisar honom i historia, till råga på allt. Det märkliga är att jag fortfarande är 24, världen ligger ännu vid mina fötter, och jag älskar fortfarande så innerligt.

Fast det är alltså historia, inte matematik, som är mitt ämne.

—

För en tid sedan lät jag vildvittrorna spinna loss ordentligt till Tarzan boy. Sedan klädde vi upp oss i midjekorta kavajer för att sedermera gå på disco på Folkan. Det hela fick ett abrupt slut när Den Änglaljuva, när hon kom hem från arbetet, inte ville dansa tryckare utan istället tyckte jag skulle laga mat.

—

Som barn åt jag, liksom mina kollegor bland 70-talisterna, ofta limpmacka med ost vilken sköljdes ner med ett badkar Oboy. Tricket vara att inte röra om chokladpulvret i mjölken utan låta det sjunka till botten. På så vis kunde man finta föräldrarna att hälla i ordentligt med pulver för kolla, det är ju nästan bara mjölk här!

Jag undrar lite nervöst vilken som är vår tids motsvarighet till Oboy-tricket. Misstänksam iakttar jag mina flickor under deras fikastunder. Jag känner på mig att de lurar mig. Inget  nytt under solen.

—

Jag har flyttat till ett område som heter Slättaskogen. Det fanns inte på 80-talet. Det fanns inte förrän förra året men det hör inte hit. I området nedanför, Slätta, där några av mina kompisar på 80-talet bodde, visade det sig dåförtiden att Petmojarna (makten, remote control) funkade på nästan alla TV:apparater i områrdet.

På så vis kunde man gå runt och, som en modern variant på hartsfiol, mitt i natten sätta igång folks TV-apparater. Då detta var ett årtionde när många sett en läskig film som hette Poltergeist och i kombination med att det var myrornas krig på tv om nätterna, blev det väldigt roligt.

—

Min morfar, legenden, var aldrig på McDonalds.

Han seglade jorden runt åtskilliga varv, smugglade sprit under förbudstiden, erhöll norske kungens tapperhetsmedalj, torpederades i sank av Nazityskland och blev min morfar.

Men på McDonalds var han aldrig under hela sitt  97-åriga liv.

—

I somras hittade jag en stor, grön stämpelklocka på loppis. Den ska jag hänga upp på jobbet.

Jag letar nu och då efter den där tjänstemannavarianten på ringklocka, den röd-grön-gula lampan (vänta, stig in, upptagen), att stätta upp utanför dörren till kontoret. Den skulle bättre fylla funktionen än den vi nu har.

Vi har fått en till kaffemaskin i lärarrummet. Men jag skulle föredra en i orange med bruna plasthållare och pulver. Citronte, blåbärssoppa, nyponsoppa, kaffe och choklad. Fyll på med hetvatten.

Mikrovågsugnar är farligt. Jag har istället en plåtdosa. Återstår att få skolledningen att sätta upp ett värmeskåp för den.

Vi har en induktionsspis i vårt nya hus. Till vad ska jag nu använda mina kopparskydd till spisplattorna? De som är så vackert smyckade med kurbitsar, och allt.

—

Äh. Man får väl gå vidare, helt enkelt. Med elegant överrock och stiff upper lip visar man inte för ett ögonblick vad man verkligen känner. Ty vet att en darrande överläpp i många kulturer ses som ett tydligt tecken på svaghet.

Varför är annars min mustasch så prydligt ansad?

—

Min yngsta dotter skjuter inte från höften. Hon är lik sin mor på det sättet. Ska man plocka ner någon ska man göra det ordentligt. Häromdagen spatserade femåringen fram till mig, hennes far, som just höll på att sjunga Biebls Ave Maria, och deklarerade med händerna på höften:

Pappa! Jag varnar dig! Inte en ton till! Du kan åka till Japan och sjunga för valarna istället!

Historia, Livsåskådning, Spännande människor

Zarathustra

av adolphson1 kommentar till Zarathustra

När jag studerade religionshistoria i Uppsala stötte jag på Zarathustra.

Han, och den rörelse han grundade, burkar anses som monoteismens början. Religionen, som finns än i dag, bär drag av klassisk monoteism men, och detta är inte oväsentligt,  tillåter även andra gudar och religioner.

Någon motsvarighet till de stora monoteistiska religionernas krav på exklusivitet finns alltså inte. Gilla som man säger på fejan.

Sedan används förövrigt Strauss tonsättning av Nietzsches böcker på temat i stort sett varenda studentspex värt namnet. På så vis fick jag en annan relation till Zarathustra under studietiden.

Geografiskt existerar zoroastrism från Indien till Grekland. Alltså har Zarathustra påverkat, och påverkats, av hinduismen, judendom, kristendom och islam.

Genom hellenismen och Alexander kom religionen, eller filosofin, att införlivas i grekernas och blev på så sätt en del av vårt europeiska kulturarv.

(Mina föreläsare på teologen hade sannolikt fått andnöd om de tagit del av denna summariska framställning av en utveckling som sträcker sig över årtusenden.)

Inför kyrkovalet marknadsförde sig kyrkans socialdemokrater med att Jesus var sosse. Så utomordentligt enfaldigt, tänkte jag. Vad Jesus ansåg om kollektivism och förstenade normer kan ju vem som helst läsa sig till.

Men okej, handsken är upplockad. Zarathustra var liberal!

Liberalismen är en äkta vänsterrörelse kan man hävda eftersom vi ändå är inne på tung filosofi. Om det nu inte vore för att västvärlden är så cementerad i den politiska vänster/höger-skalan att den inte går att vända uppochner på.

Det filosofiska temat om liberalismen som vänsterrörelse tänker jag inte utveckla just nu.

Zarathustra och liberalismen betonar Kärleken till tänkandet. Alltså: tänk själv. Ta ansvar för dina handlingar. Följ inte blint utan att ifrågasätta. Gå ut och se dig omkring i världen och bilda dig därefter en uppfattning om sakernas tillstånd.

Både Zoroastrismen och liberalismen är etiska och betonar människans frihet, rättskänsla och aktiva deltagande i det fortsatta skapandet av världen. Den ena utgår från Guds skapelse, den andra från ett mänskligt samhällsbygge.

Zoroastrider menar att det är ordningen mellan tanke, ord, handling som är avgörande. De tränas att identifiera sig med sina tankar, ord och handlingar snarare än att se dem som externa.

Liberaler betonar individens möjligheter och skyldigheter mot sig själva och kollektivet.

Nästa pilsner är Zoroastrismens egen variant på gyllene regel: Goda tankar, goda ord, goda handlingar (vilket somliga föredrar att översätta som: Konstruktiva tankar, konstruktiva ord och konstruktiva handlingar).

Så talade Zarathustra – enligt mig liberal och enligt andra världens visaste man. Själv ser jag inget motsatsförhållande mellan dessa två sakernas ordning.

Idag är kanalerna många. Politiker och opinionsbildare använder insändare, sociala medier, bloggar och överlag transparens.

Frågan är vad som består. Vad krävs för att bli en Zarathustra, Jesus eller Nelson Mandela. Eller för att skapa klassiker som består genom årtusenden som Iliaden och Odyssén.

Vem läser mina texter om 25 år? Vem läser Da vinci-koden om hundra? Kort sagt: ger bruset bättre eller sämre politiker och därmed förbundna förutsättningar för oss människor?

Någon sa att om man kedjar fast en miljon apor vid var sin skrivmaskin kommer någon av dem statistiskt sett att skriva ett mästerverk. Internet har bevisat att så inte är fallet.  

Så var ännu en timmes förvirrade tankegångar till ända.

Upp fluga orden, tanken stilla stå som en av mina gamla lärare sa till mig en gång. Ack, så rätt och riktigt.


Falun/Dalarna, Historia, Spännande människor

Engelbrekt

av adolphson3 kommentarer till Engelbrekt

Engelbrekt Engebrektsson föddes i södra Dalarna i slutet av 1300-talet. Eftersom han ledde ett uppror mot Erik av Pommern, som då styrde Norden i egenskap av regent för Kalmarunionen, har han vid sidan av Gustav Vasa och Karl XII kommit att bli en av den svenska nationalismens mest tongivande symboler.

Det finns statyer av Engelbrekt i Stockholm, en annan i Örebro, ytterligare en i Arboga. Minsann finns det en i Falun också. Hur kommer det sig, undrade jag en gång, att mannen står rest på sockel också i Falun? Han var ju aldrig ens här? Jag beslutade mig för att ta reda på det.

Jag styrde sålunda kosan mot Dalarnas museum där falunestorn Örjan Hamrin sammanställt ett material för den hugade.

Myten att Engelbrekt föddes i Falun härrör antagligen från 1860-talet när en populär spelman påstod detta under en konsert. Han startade också en insamling till förmån för en minnessten. Av detta blev intet och pengarna sattes in på banken.

År 1899 höll en av mina kollegor en lektion om Engelbrekt för en klass glada (?) gossar i dåtidens motsvarighet till dagens mellanstadium på Östra Skolan här i stan. Magistern, som hette Per Envall (jag kan inte säga att jag inte förstår honom) blev så upphetsad över sin egen berättelse om Engelbrekt och hans dalkarlar att han slutligen föll i gråt över hjältens öde.

Envall berättade inlevelsefullt hur dalfolket fått lida under den gemene dansken men under Engelbrekts ledning rest sig för att erövra sin frihet. Upproret spred sig och Engelbrekt steg till maktens tinnar innan han slutligen föll för en lönnmördares svekfulla hand. Man kan lätt föreställa sig Envalls indignation när han avslutningsvis berättade för gossarna att man nu skulle resa ett monument över hjälten I ÖREBRO!

Pojkarna var alldeles tagna. En pojke, Algot Göransson, fiskade upp 1 öre i fickan som han gick fram och gav magistern som ett första bidrag till ett eget monument. Snart gjorde alla barnen likadant. Man fick ihop den inte allt för hisnande summan 2,35 kr. Envall, å sin sida tagen av barnens fosterlandskänsla (sådant var viktigt och av annan karaktär än våra dagars) vände sig till landshövdingen som i sin tur via pressen meddelande att han i egen hög person skulle besöka klassen med de kloka gossarna (det, däremot, har aldrig hänt mig).

Och så var nyheten ute. Detta satte igång en veritabel donationskampanj. Det var väl klart pojkarna skulle ha sin staty! Det skrevs listor, hölls baler och gavs fester till förmån för monumentet. Det hela är en rätt rolig läsning för den som vill ge sig i kast med arkiven. När man 1902 hade summan man trodde skulle räcka, 30 000 kr, utlystes en tävling bland Sveriges konstnärer och skulptörer att anonymt, via tåg, skicka tävlingsbidrag i gips till Falun. I juryn ingick bland andra Carl Larsson och Anders Zorn.

Av tjugofem förslag finns idag fjorton bevarade men man vet inte vem som gjort vilket eftersom anonymiteten bevarades. Inget förslag befanns dock vara bra nog och istället bad man landets två främsta skulptörer, Christian Eriksson och Carl Milles (den senare hade gjort sig känd för Sten Sture-monumentet i Uppsala vid vars fot jag några gånger förövrigt ibland ätit lunch).

1907 beslutades att Erikssons förslag, Bågspännaren, var bäst. Men eftersom det skulle utföras helt i granit blev det alldeles för dyrt. Och mitt i alltihop fick Zorn för sig att göra en egen variant som han tänkte sig stå utanför riksdagshuset i Stockholm. De som inte gillade Bågspännaren tyckte Zorns variant gott kunde stå i Falun.

Bågspännaren

Det blev rörigt och en smula genant. Eftersom hela länet på olika sätt bidragit ekonomiskt kunde många lägga sig i debatten. Situationen blev laddad vilket framgår av insändarsidorna i länets tidningar. Eriksson blev sur och eftersom stockholmarna tyckte om hans staty och erbjöd sig att köpa den skickades den dit och placerades i gamla stan. 1916 invigdes den under pompa och ståt som en av rikets främsta skulpturer.

Och Falun? Snabbt fick man fram ett förslag från en ny, ung och lovande, skulptör: Karl Hjultström. 1919 invigdes hans staty i närvaro av kronprins Gustav Adolf och prins Eugen. Hjulström fick Wasaorden och alla verkade nöjda. Eller? Nja. Zorn kom inte på festen för han var också sur. Och snart började olika insändare droppa in i tidningarna igen. Var monumentet rätt placerat? Detta började man diskutera på 1930-talet.

Man gjorde därför helt sonika en kuliss i full skala som man flyttade runt på olika platser i stan. Det var bara det att det inte var helt enkelt att flytta statyn. Så, den blev kvar på sin plats. Idag händer det att statyn lyfts fram som ett exempel på icke omhändertagna (rengjorda) skulpturer. Annars har vi en annan fin staty över en av mina favoritpersoner. Ni vet hon med världens bästa bokinledning: I Dalarne. 

Engelbrekt sover i sin grav. Omedveten, får man anta, om diskussioner om olika statyer som bär hans namn.

—

Källor:

Kampen om Engelbrekt, en 40-årig konststrid i Falun sammanställd av Örjan Hamrin