Jämställdhet – Sida 9

Historia, Jämställdhet, Sång och musik, Skola, Spännande människor

Alexanderhugg

22 november, 2013av adolphson1 kommentar

Jag arbetar, oavsett om det är inom historia, religion eller samhällskunskap, med att träna mina elever i att ta ställning i svåra problem. Vissa problem är dessutom av återkommande karaktär: är du för eller mot dödsstraff, abort, dödshjälp eller var vi ska fira skolavslutning.

—

Ett alexanderhugg innebär att man plötsligt och effektivt löser ett problem en gång för alla. (Alex blev sur för att han inte kunde pilla upp en svår knut i en stad som hette Gordion. Han högg sönder den istället).

—

Helvetet består av återupprepningar sägs det ju.

Genom att nya generationer ständigt passerar i revy inom skolan får man finna sig i att elever fortsätter klä sig i tröjor med bilder på Che eller upproriskt i cafeterian lyssnar på Staten och Kapitalet.

För min färgstarka kollega Ulla blir det extra tydligt eftersom hon är musiklärare. Varje år ska det övas till lucia. Man får förlåta henne om hon numera är lite trött på den fnissande frågan om inte en kille kan vara lucia.

Ulla har ett bra svar, tycker jag.

Hon menar att självfallet får den som vill anmäla sitt intresse. Frågan man kan ställa sig är dock om en kvinna som enligt historieskrivningen inte ville bli bortgift mot sin vilja, en kvinna som utsattes för övergrepp och tortyr för att hon stod upp mot den manliga överheten för sin vilja och rätt, bäst representeras, gestaltas, av en man.

Det kanske hon i vissa fall gör. Men man kan inte blunda för det könsbundna symbolvärdet.

I slutändan har det genom åren lett till att en och annan kille, en och annan tjej som egentligen tycker det är töntigt med lucia, en och annan utbytesstudent som inte kan särdeles mycket om vare sig den svenska traditionen eller sicilianska legenden, en och annan feminist som egentligen tycker det är töntigt med lucia och en och annan helt vanlig tjej utan tydlig uppfattning i sakfrågan, anmält sitt intresse för rollen.

Precis som det ska vara. Därför bär Ullas alexanderhugg genialitetens prägel.

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Politik, Retorik, Skola, Spännande människor

#landsmote

18 november, 2013av adolphson1 kommentar

Jag tillbringade helgen i Västerås tillsammans med landets ledande folkpartister. Vi har antagit ett nytt partiprogram. En process som tagit flera år är därmed avslutad.

Jag är helnöjd. Vi är åter ett socialliberalt parti. Jag skickade för övrigt ett mail 2002 till hela dåvarande riksdagsgruppen och ställde mig lite undrande till den politik som fördes. Det kom med anledning av högervridningen att dröja några år innan jag valde att engagera mig.

Nu är vi åter där vi ska vara.

Trots högerns hån och morr antar vi kravet om en statlig skola (vilket inte innebär att vi är emot friskolor), en tredje pappamånad, försöker reglera riskkapitalets inblandning i skolan och vi tycker det är rimligt att alla som är inblandade i en sexuell relation ska vilja det.

Och så fyllde jag visst år också.

Landsmötet började bra. I det förberedande utskottsarbetet, jag arbetade med EU och omvärldsfrågor, möttes jag av EU-minister Birgitta Ohlsson som glatt hälsade mig med orden Hej Fredrik! Roligt att träffas igen! Det fick ju fjärilarna i magen att lugna sig lite.

På fredagen, min födelsedag, när alla alliansens ledare stegande in, drog jag snabbt benen åt mig. Där jag nu var placerad, längst fram i salen, kunde jag tydligt känna säpomannens genomträngande blick.

Sedan kom landets statsminister med Göran och Annie i släptåg. Och jag ville ju inte sätta krokben för självaste statsministern. Åtminstone inte med SÄPO så nära inpå livet.

Varpå följde bröd och skådespel. Budskapet var tydligt. Det är inom Alliansen vi vinner valet.

Lite senare, efter förhandlingarna, delade jag hiss med den gamle hedersmannen, förutvarande statsministern, Ola Ullsten. Är du med i partit, undrade Ola och fortsatte, när han upptäckte min namnbricka, ja se där. Det var ju bra det.

Under minglet efter middagen träffade jag en gammal kompis från Uppsala-tiden, Åsa Malmström, vilken numera arbetar i Björklunds stab. Så kom det sig att jag plötsligt stod och diskuterade sakernas tillstånd med integrationsminister Ullenhag.

Vi kom väl överens, Ullenhag och jag, och han tog sig tid att ge några personliga politiska tips vilka jag lovade honom att inte citera. Och, som salig mor lärde mig, en gentleman bryter aldrig sitt ord.

Kvällen fortsatte med discodans med partiledare och vice statsminister Björklund. Eller han dansade ju inte med mig, direkt. Men vi svängde våra lurviga i samma sällskap en kort stund.

Kvällen fortsatte ut i västeråsnatten tillsammans med några partikollegor från Luleå, Umeå och Karlstad och Borlänge. Kommunalrådet från Karlstad var bördig från Jämtland och blev därför oerhört avundsjuk när han fick klart för sig att jag var gift med en stocha (kvinna från Jämtland).

Det var mycket hårt arbete med förhandlingar från tidig morgon till sen kväll. Och jag tog chansen att äntra talarstolen ett par gånger. Bäst var att jag direkt kunde adressera Jan Björklund med kravet att ett återförstaligande av skolan inte bara får bli en fras i ett partiprogram utan aktiv politik.

Han nickade instämmande.

Givetvis kunde jag inte avhålla mig från att skämta lite, också.

Den som vill se mina inlägg i debatten kan göra det..

..här 0,47,40 in i sändningen.

..eller här 1,17 in i sändningen.

…eller här 0,19,30 in i sändningen.

…eller här 1,17 in i sändningen.

…slutligen här 3.41 in i sändningen.

Vill någon lyssna på Jan Björklunds tal går det bra här.

—

Äntligen kom jag hem. Och det som fungerade så väl på landsmötet båtade föga och intet hemma hos Vildvittrorna.

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Livsåskådning, Politik, Spännande människor

Isaiah Berlin

28 oktober, 2013av adolphson

En återkommande diskussion inom liberalismen är hur man ska se på begreppet frihet.

Vad är det? Hur uppnår man det? Har alla individer, och ska de ha det, verkligen samma chans att uppnå frihet? Om så inte är fallet, och om vi tycker att det borde vara så, vems ansvar är det att se till att vi når dithän?

Samhället eller individen själv?

En av 1900-talets mer inflytelserika liberaler är Isaiah Berlin. För några inlägg sedan nämnde jag i en bisats att jag ser liberalism som en sann, eller verklig, vänsterrörelse. Det är ur det perspektivet jag tar upp Berlin.

Berlin laborerar i sina böcker med frihetsbegreppet. Det finns negativ och positiv frihet. Han definierar negativ frihet som ett tillstånd av avsaknad av hinder eller inblandning av personer som lägger sig i individens liv.

Positiv frihet är däremot förknippat med individens kontroll över sitt liv och möjligheter att själv göra val och fatta beslut om sin egen framtid.

Trots att Berlin ansåg att båda formerna av frihet fungerade så har vi människor genom historien utsatt den positiva friheten för politiskt maktmissbruk. Det är genom att kontrollera den som makthavare lättare kan kontrollera människor.

Frihet är inte samma sak som lydnad.

Den positiva friheten blev mycket användbar när de politiska ideologierna etablerade sig under 1800-talet. Grupper och individer som ville bryta sig ur påtvingade maktstrukturer i såväl Europa som på andra ställen kunde, med USA och franska revolutionen i färskt minne, använda den positiva friheten som ledstjärna för sin framtida dröm.

Och så kliver farbror Kalle in i bilden med kommunismens idé om kollektiv förnuftsbaserad makt över framtiden. Alltså: staten ger frihet för alla. Därför blir staten människans mål.

Berlin menar att kommunismen (på samma sätt som fascismen antar jag) är ett tydligt exempel på kollektiv kontroll. Priset för positiv frihet är för högt. Berlin tycker därför att negativ frihet är en säkrare, och mer liberal i ordets egentliga mening, väg till frihet.

Socialliberalism.

Det finns flera som resonerar så här. Både före och efter Berlin. Lärofadern, John Stuart Mill, exempelvis, har argumenterat för att man måste hålla isär begreppen frihet och tvång. Alltså är även tvång för att uppnå frihet, enligt principen ändamålet helgar medlen, förkastligt.

Här kan jag se nyliberalerna gå igång. Allt ska vara fritt! Världen ligger vid våra fötter! Men så ser det ju inte ut. Negativ frihet innebär att vi ska avlägsna hinder, myndigheter och personer som inskränker individens liv.

Då måste vi lagstifta till förmån för utsatta grupper. Kvinnor måste gå säkra från våld och övergrepp. Familjepolitiken måste vara rättvist utformad mellan föräldrar, invandrare, homosexuella och romer måste också ha en möjlighet att uppnå negativ frihet.

Det kan uppfattas som ingrepp i den redan etablerades liv. Men deras förlust, uppfattad som negativ, är många andras vinst. Nettot för mänskligheten blir därför positivt utan att ingreppen blir allt för stora för den som redan är fri.

Det är en balansgång. Och en svår sådan.

Kommunism och fascism är ytterligheter av hur en viss grupp uppfattar begreppet positiv frihet. Ingreppet i enskildas liv blir många gånger större, samt med bestående resultat, under dessa ideologiers framfart.

Det är därför jag ser liberalismen som en verklig frihets- OCH vänsterrörelse.

Tillsvidare får vi väl enas om begreppet socialliberalism.

Vad är ett bra liv? Hur ser din möjlighetshorisont ut? Detta är saker som är svåra att förhålla sig till. Risken är att din horisont blir en en självuppfyllande profetia. Där någonstans, tror jag man hittar fröet till verklig frihet.

Detta är liberalismens skäl. Detta är liberalismens själ. Detta är skillnaden mellan socialism, konservatism och andra former av prefix till liberalismen.

Detta är också den ideologiska grunden till varför jag inte gillar politiska block i stil med Alliansen eller Rödgrönt. Bagaget i Alliansen försvårar möjligheterna att uppå den negativa friheten. Det är negativt.

Jämställdhet, Spännande människor

Skrämd av (FP)

3 oktober, 2013av adolphson

Häromdagen hamnade jag mitt i getingboet på Per Gudmundsons Facebook-sida.

Det som utlöste det hela var hans statusuppdatering där han menade sig ibland bli skrämd av folkpartister. Det han syftade på var jämställdhetsminister Maria Arnholms veckobrev i vilket hon beskrev förskolan som demokratins vagga.

Buuu, vad läskigt. Hej, spöket Laban.

Vi är några, från vänster till höger, som känner Per sedan förr och tycker att han fått en del märkliga människor i svansen av sin blogg och via andra sociala medier.

Den här gången blev det rätt obehagliga tillmälen från att kalla Arnholm för Palmes okända dotter till en del ”skämt” med rasistisk underton. Nu var inte detta Pers fel, ska i ärlighetens namn framhållas. Efter sin statusuppdatering deltog han inte i debatten.

Jag stod upp för min övertygelse och tog debatten. Vilket naturligtvis var lönlöst. Nåväl, Per väljer väl vilka gråsuggor han vill umgås med, tänkte jag och glömde helt bort det hela.

Helgen förflöt i den inre känsla av tillfredsställelse som uppstår när jag har långkok på spisen och leker krylbo-kraschen med vildvittrorna medan Den Änglaljuva snickrar och målar.

Jag hade en mycket angenäm helg tillsammans med barnen, Beethoven och en trädgård in spe. Men så igår började jag fundera lite, igen.

Ofta kommer det påhopp från högern på liberala idéer. De verkar inte riktigt förstå innebörden i liberalismen och har dessutom svårt att skilja den från socialism. I min värld är den förmågan en rent intellektuell fråga.

Så när de säger så där, att de är rädda för Folkpartister, vad är det egentligen de är så rädda för?

Man kan se det från lite olika perspektiv. Att vara emot genusperspektiv är en grundbult i konservatismen verkar det som. Att genomföra en individanpassad skola, i det här fallet inom förskolan, är i själva verket en valfrihetsreform för kvinnor.

Hävdar man att man måste låta män vara män, kvinnor kvinnor, och vill man låta allt vara så som fornt och gammalt varit, bör man prova att sätta sig i en annan kontext. För Arnholms uttalande bör ses som ett påstående inom ramen för att känna solidaritet med en utsatt grupp.

Vore den konservative en kvinna innan 1921 stod vederbörande plötsligt utan rösträtt. Vore hen istället homosexuell innan avkriminaliserandet hade personen genom sin sexualitet varit skyldig till brott. Vore hen till sist rom idag…ja. Poängen kanske är tydlig?

Lika aktuellt är våldet och hatet mot kvinnor. Att inte arbeta aktivt med med alla människors rätt till lika värde redan i förskolan innebär att man inte tycker detta är något större problem.

Att bli skrämd av Arnholms veckobrev, men inte nämnvärt reagera på den verklighet i vilken hon säger det, är förvisso något skrämmande i sig.

Jodå, politiken är fylld av klatschiga one-liners:

Politik är att våga.

Sverige behöver både företag och dagis.

Det måste finnas kvinnor, modiga och behjärtade nog att våga stå för en mening även om den inte är populär men som kanske är ämnad att prägla en kommande tid.

Förskolan är demokratins vagga.

Det är lätt att håna och förlöjliga. Och förändring är ju jobbigt. Själv föredrar jag alltid rörelse framför stillastående. Rörelse innebär utveckling. Att stå stilla innebär stagnation. Hellre än att röra sig framåt mot en okänd framtid, som kan innebära en förlorad position, privilegium eller förhandsrätt, sneglar den konservative oroligt bakåt.

Ut ur EU. Bort med förnyad sexuallagstiftning. Fy för en tredje pappamånad. Stryk genus ur läroplanen.

Resan mot jämställdhet har bara börjat. Män tjänar i Sverige 3,6 miljoner mer än kvinnor sett över en livstid. Kvinnorna tar ut 75 % av föräldraledigheten och 65 % av vab (vård av sjukt barn).

Det verkar som om ett relativt jämställt par förändrar sin livsstil när de får sitt första barn. Då är det plötsligt slut med jämställdheten. Då ska mannen arbeta och kvinnan vara hemma.

Ett annat sätt att se på det är att små orättvisor, här och där, tillsammans bildar en struktur eller ett system.

Jodå, det KAN vara så att resultatet av föräldraförsökringsstatistiken grundar sig på ett frivilligt individuellt val för respektive familj. Och det kan vara så att kommunistpartiet i Sovjet fick 99,9% av rösterna genom fria val.

Om man inte känner till något alternativ är det inte mycket bevänt med valfriheten.

Det finns förresten ett annat citat av Maria Arnholm som jag gillar: (SD)är patriarkatet upphöjt i politik.

Nu tror jag inte de konservativa gillar ett par av de ord jag använt mig av ovan. Solidaritet och patriarkat är ord som vänstern i många fall redan urvattnat eller förstört.

För egen del tycker jag det är viktigt att ifrågasätta mina fördomar. Det är helt enkelt en liberal grundhållning att göra det då och då.

Demokrati och samhälle, Jämställdhet

Förbjud SD rätten att skaffa barn

23 september, 2013av adolphson6 kommentarer

Så här skriver Sverigedemokraterna i sitt partiprogram:

Män och kvinnor kompletterar varandra, och därför är också alla barns rätt till en mor och en far av väsentlig betydelse. Oerhört centralt är också att barnens bästa beaktas i alla situationer inom familjepolitikens område. Av dessa anledningar motsätter sig partiet krav från såväl ensamstående som från samkönade par eller polygama om att få adoptera barn. Detta bortsett från speciella fall av anhörighetsadoption. Av samma skäl motsätter sig Sverigedemokraterna även lesbisk inseminationsrätt. Detta innebär på intet sätt att partiet motsätter sig eller nedvärderar dessa gruppers levnadsval eller läggning.

Okej, what goes around comes around.

Jag har tidigare krävt utvisning av alla Sverigedemokrater. Nu fortsätter vi på öga för öga tand för tand-paraden.

Det är sant som ni säger, Jimmie. Män och kvinnor kompletterar varandra. Men inte alltid. Ett mer korrekt generaliserande innebär tanken att det snarare är individer som kompletterar varandra.

Även vi liberaler ser förövrigt till barnets bästa i alla lägen. Det är det nog rätt många som gör.

Det är en sak att påstå något. Våra handlingar, och saker vi skriver och säger här och där, säger också något om våra värderingar.

Med det som stöd vill jag härmed förvägra dig Jimmie, och dina med-sverigedemokrater, rätten att skaffa barn på biologisk väg, genom adoption eller insemination.

Varför?

Det är inte så svårt, egentligen.

Jag anser att era värderingar inte utgör någon lämplig miljö för barn att växa upp i. Kollektivism, fördomar, kvinnohat, att på fyllan springa runt och vifta med tillhyggen, intolerans och drogmissbruk, utgör en skadlig miljö för barn. Och för vuxna med, för all del, men det är en annan sak.

Är vi överens så långt?

Då är det är inte mycket att göra, är jag rädd. Antingen får ni utvandra till Ryssland eller bli homosexuella. I båda alternativen lär ni er sannolikt något väsentligt.

I det förra fallet kunde ni förvisso jubla åt Putins syn på homosexualitet men möjligen få det lite jobbigt i egenskap av invandrare. I det senare något om hur det känns att leva som hetsad minoritet.

Hur känns det, Jimmie? Svider generaliseringen? Det träffar inte riktigt mitt i prick men ni får ändå åka med på köpet. Känns det kränkande att andra människor, jag, som egentligen inte vet något alls om ditt inre, har synpunkter på på din sexuella drift och vill reglera din biologiska längtan efter barn?

Nu tror jag verkligen du skulle lära dig något om tolerans, kärlek och medmänsklighet av att leva som homosexuell. Fast det vore, vid närmare eftertanke, inte helt schysst att påtvinga de homosexuella ett sverigedemokratiskt umgänge.

Äh, Jimmie, det här håller inte. Din, och ditt partis, syn på andra människor är egoistisk, trångsynt, parodisk och kränkande. Ska vi ta och dra ett streck över fånerierna och börja diskutera dessa viktiga frågor på ett seriöst sätt?

Ta bort (även) detta från ert partiprogram. Det är inte värdigt en modern demokrati.

Jämställdhet, Skola

Den trojanska hästen inom oss

19 september, 2013av adolphson1 kommentar

Jag blir så…påverkad…av att läsa om våld i nära relationer. Våld mot kvinnor och små barn.

Våld i nära relationer är området där pronomen hen blir betydelselöst eller till och med kontraproduktivt. För det är hon som blir misshandlad och han som slår. De flesta är idag överens om att det är ett stort problem med våld i nära relationer. Men det är inte alla som tycker sig kunna skriva under på det påståendet.

Påfallande ofta möter jag människor som vänder sig emot generaliseringen som ryms i påståendet att män slår kvinnor. Jag vänder mig också själv ofta emot generaliseringar av det slaget.

Frågan är dock om det går att tolka den fruktansvärda övervikt av män som våldsverkare i statistiken på något annat sätt än att män faktiskt är våldsamma. Jovisst, mest våldsutsatta i samhället är yngre män. Men det är andra män som misshandlar dem.

Påståendet att män slår kvinnor är inte liktydigt med att hävda att alla män slår sina sambos/fruar/flickvänner/barns mor. Men det betyder att om någon sambo/fru/flickvän/barns mor/ blir misshandlad, trakasserad eller mördad så är gärningsmannen i över 98% av fallen en man.

En skillnad man kan se i statistiken är att män utsätts för våld i offentlighet, på stan eller krogen, medan kvinnorna utsätts i hemmet. Alltså i skymundan där ingen hjälp finns att få. Däremot finns det ofta tysta vittnen.

Barnen.

För något år sedan läste jag, under ett sammanträde i socialnämnden, att det årligen anmälts 24 000 fall av olika typer av kvinnomisshandel i Sverige. En fallstudie som genomförts räknade på samhällskostnaden för detta.

Om man bortser från personligt trauma, lidande, humanism och grundläggande mänskliga rättigheter, och bara mäter all typ av inkomstbortfall för offret och kostnader för samhället (akut sjukvård, terapi, sjukskrivning långtidsbehandling med mera) så visade studien på en summa om 2 miljoner kronor per kvinna.

Det ger 48 miljarder kronor.

Varje år.

Jag tycker det är så svårt. För jag vill verkligen inte att mina döttrar, alltså det som är mig absolut kärast här i världen, ska råka ut för våld och terror. och statistiskt sett ser oddsen inte så goda ut.

Tankarna återkommer ständigt. Hur tänker en våldsbenägen man? Hur fungerar en person som systematiskt och återkommande misshandlar barn och kvinnor? Vad händer inuti en person som låter ondskan ta över att styra sina handlingar?

Det finns förklaringar, självfallet. Empatisk störning. Ingen grundtrygghet. Oälskad. Själv våldsutsatt. Dessa förklaringar ändrar inte på statistiken, dock. Eller på verkligheten för offret.

Jag är också man. Jag känner ett ansvar. Inte bara en instinkt att i egenskap av far vilja skydda mina barn. Jag känner ett ansvar som kommer sig av mitt kön.

Även som politiker känner jag ansvar. Och som yrkesmänniska. Som politiker och lärare är det viktigt att ett tydligt genusperspektiv naturligt finns med i bakhuvudet. Våldet, allt detta våld, är ett mansproblem. Det är vi män som måste ta tag i detta.

Jag diskuterar också ibland saken i min vänkrets. Nu kanske det inte är så märkligt för där finns läkare, poliser, biståndsarbete, jurister av olika slag, präster och familjebehandlare.

Däremot tar jag inte upp saken hur som helst med kvinnor jag känner. Av det enkla skälet att jag är man. Jag bär genom min biologiska identitet på ett blytungt ansvar och kan därför inte oproblematiskt lyfta den typen av frågor med kvinnor jag inte känner väl.

För hon kan nämligen aldrig vara helt säker. Plötsligt kanske jag hoppar ur min trojanska häst, kliver ur min fasad av social normalitet, och förvandlas till en grym och våldsam man. Eller känner en sådan man som hon också känner.

JAG vet ju att det inte sker. Men HON kan inte vara helt säker. I synnerhet inte om hon tidigare erfarenheter av våldsbenägna män. Har man en gång fått sitt förtroende skadat är det svårt att någonsin lita på en man igen. Som talesättet från Troja lyder: Jag fruktar grekerna även när de kommer med gåvor.

Alla känner väl förresten till myten om den trojanska hästen. Begreppet används förövrigt också inom it-världen. En fil bär med sig ett skadligt men osynligt virus och väl introducerad i nätverket visar den sitt rätta jag.

Metaforen kanske även funkar på oss män och vår relation till våldet. Vi bär måhända alla på ett virus som väl installerad och under vissa omständigheter utlöser ett våldsamt beteende i det nätverk vi finns: familjen.

Efter en misshandel är det heller inte ovanligt att mannen köper presenter och är extra snäll. Ett tag. Sen hoppar vederbörande ur sin hästförklädnad, igen. Jag fruktar grekerna även när de kommer med gåvor.

Jag kan aldrig anklaga eller utbilda män på måfå. Men jag kan lära mina döttrar och kvinnliga elever att se signalerna, strukturerna och kräva sin rätt. Och jag kan försöka uppmuntra pojkarna att se det naturliga i synsättet att vi är alla lika mycket värda.

Jag kan stimulera mina elever att tro på sig själva. Hon att inte frukta män. Han att inte frukta kvinnor. Lyckas vi som samhälle med det når vi kanske upplysningen i den verkliga innebörden av pronomen hen.

Tillägg den 21:a februari 2016.

Vad gör en när en kollega, alltså en lärare, förnekar hela problemet? När hen påstår att relationen offer-gärningsman är 50-50 istället för 98-2. Hur förhåller jag mig till det problemet när vederbörande framhärdar trots hänvisning till brottsofferjouren, nationellt centrum för kvinnofrid etcetera.

Jag gick i taket förstås. En lärare har ett oerhört ansvar. Släpper vi ut vad som helst i klassrummen löser vi kanske ett tillfälligt problem men på sikt gör vi framtida brottsoffer en björntjänst.

Kom i håg siffran 48 miljarder varje år – om vi nu ska prata stålar.

Men att jag klipper alla sociala kontaktytor med vederbörande båtar väl föga. Hen står ju antagligen i klassrummet på måndag igen – oemotsagd.

Hur hanterar vi det faktum att 70% av alla flyktingar som kommer är män? Det kommer att påverka vårt jämställdhetsarbete. Vad gör vi om elever plötsligt börjar ha synpunkter på andra elevers klädsel?

Frågorna är många, svaren få.

Tillägg 15:e juli 2017:

Ett utdrag ur ett tal jag höll till skolans studenter i våras:

Det blir kanske lite bakvänt att jag som man säger detta. Men jag tycker att jag som vit, medelålders heterosexuell man har ett stort ansvar.

Definitionen av ofrihet innebär att vara beroende av en annan människa för sin försörjning, ja, för hela sitt liv. Det finns ett annat ord för det: slaveri. Och slaveri förstör dig.

Du är genom din studentexamen på god väg att skaffa dig en utbildning och yrke. Det är en god sak. Sett ur ett internationellt genusperspektiv är det också en tämligen unik sak. Fuck off-pengar innebär att du kan försörja dig själv och när som helst kan bryta upp från en dålig relation.

Du kan det därför att du klarar dig själv. Det finns ingen anledning att stanna hos en idiot och med din egen försörjning tryggad kan du när som helst säga fuck off och dra.

Jämställdhet, Politik

En tredje pappamånad

2 september, 2013av adolphson1 kommentar

I går gick FP ut med kravet om en 3:e pappamånad.

Detta tycks reta upp olika konservativa grupper och personer. I går, exempelvis, hamnade jag oförskyllt (nåja, jag hade ju självfallet en synpunkt som drog in mig) i en rätt hetsk diskussion på Twitter.

Det är märkligt, men det är inte så svårt att diskutera med socialister. Även om vi inte håller med varann är de inte så svåra, även om de stundtals blir aggressiva, att komma till rätta med.

Deras världsbild är påfallande ofta ofta bitter och världsfrånvänd eftersom de inte riktigt har förmått göra upp med sitt förflutna och därmed inte klarat att ta med sin ideologi in i nutiden.

De ser oss liberaler som egoister där alla, enligt någon sorts allmänföreställning av amerikansk retorik, är sin egen lyckas smed.

Med konservativa är det lite svårare även om dessa, i likhet med socialister, ofta anser sig framträda med facit varthän de framträder.

Konservativa ser i allmänhet FP som ett beskäftigt uppfostringsparti som anser att människor i sina fria val väljer fel och därför måste styras upp. Vi är i själva verket inte alls liberaler i ordets rätta bemärkelse, utan någon sorts smygsocialister.

Okej. Nu var det ju högerns angrepp och en 3:e pappamånad det gällde.

Först reflekterar jag lite över begreppet ”fritt val”. Vad är det, egentligen? Har alla verkligen möjlighet att göra ett sådant?

Tvärt emot galningen på Aktuellt så hävdar jag att det faktiskt finns klasskillnader i Sverige. Men jag anser inte, till skillnad från oppositionen, att det enbart är regeringen som skapat dessa.

Enligt SCB tar kvinnorna ut ungefär 75-80% av föräldrapenningen, siffrorna varierar lite beroende på år och hur man räknar. Siffrorna för VAB ser ungefär likadana ut.

Är detta resultatet av fria val som familjerna gör och som liberala politiker ska hålla sina klåfingriga fingrar borta ifrån?

Kanske, i en del fall.

Men om det är så att familjen tjänar på att den som får minst inkomstbortfall är hemma med barnen talar väl detta sitt tydliga språk om hur det är ställt med jämställdheten? Jag illustrerar med en fiktiv historia:

Lars och Eva träffas och blir kära. De gifter sig och får barn. Både Lars och Eva har goda utsikter till karriär men Eva är den som är hemma med de båda barnen. Lars är hemma den lagstadgade tid han måste. Eva är genom sina båda graviditeter borta länge från arbetsmarknaden. Efter ett tag tar hon ett halvtidsjobb. Detta är bra, tycker både Lars och Eva, eftersom Eva då kan vara hemma på halvtid och sköta hem och barn. Lars tjänar ju rätt så bra vilket kompenserar Evas inkomstförlust.

Så går tiden. Äktenskapet är inte lyckligt. Lars och Eva skiljer sig av olika anledningar. Efter skilsmässan har Eva dåliga utsikter att återuppta den karriär hon och Lars var överens om att hon skulle lägga åt sidan när hon väntade sitt första barn för tolv år sedan.

Eftersom hon får börja om i karriären vid 45 års ålder halkar hon efter i lön, karriärmöjligheter och sedermera även som pensionär eftersom hon på grund av sitt tillsammans med Lars ingångna fria val får sämre pension. Inget av detta drabbar Lars som hela tiden varit heltidsarbetande i karriären.

När inte alla har samma möjlighet att göra ett fritt val behöver samhället hjälpa till. Detta är verklig liberalism, som jag ser det, i motsats till uppfattningen att alla ska göra de val de kan styrda av de yttre omständigheter (som social status eller andra faktorer) de befinner sig i.

För det är konservatism.

Denna intressekonflikt är förövrigt inte ny eller unik.

Inför frågan om kvinnlig rösträtt var de olika partiernas kvinnor oense. Åsikten att låta det där med att välja landets styrelse var bäst lämnat åt karlarna var allmänt utbredd. Låt det vara så som det alltid varit.

Inför frågan om avkriminaliserande av homosexualitet fanns det gott om, och finns för all del fortfarande, åsikter som hävdade att detta inte borde inte tillåtas.

När FP-ledaren Bengt Westerberg reste kravet om en pappamånad höjdes samma ögonbryn som idag i fasa.

Socialister och konservativa verkar båda, om än utifrån olika perspektiv, behöva påminnas om att kollektivets minsta beståndsdel är individen. Har inte individen möjlighet att göra ett fritt val på lika villkor som andra individer är samhället inte demokratiskt fullt ut.

Jag tycker idag det är viktigt att påminna sig om Elisabeth Tamms citat:

Det måste finnas kvinnor (och män – min anmärkning), modiga och behjärtade nog att stå för en mening även om den inte är populär men som kanske är ämnad att prägla en kommande tid.

Flera Folkpartister bloggar förövrigt om detta. Här är ett exempel.

Historia, Jämställdhet, Spännande människor

Konformitet

4 juni, 20135 januari, 2020av adolphson2 kommentarer

Jag funderar lite kring det här med konformitet. Jag gillar nämligen inte sånt.

Trots allt är det kanske ändå synd att vi avskaffat värnplikten (även om den delvis är återinförd). Värnplikt är förknippat med ett lands frihet samt medborgarnas skyldighet att kämpa för denna. Det är en tradition som går tillbaka ända till antikens Grekland.

Att kämpa för frihet och demokrati kan man göra på många olika sätt. Det måste inte nödvändigtvis ske genom våld. Man skulle kunna brottas med ett (vårt) lands normer exempelvis.

Jag passade inte riktigt in i den militära ordningen. Jag hängde under lediga stunder under värnplikten på platser de andra beväringarna inte besökte så ofta. Jag hade således ett stort välsorterat bibliotek alldeles för mig själv.

Lumpen

Där kunde man läsa dagstidningar, böcker och lyssna på musik (till de unga: det här utspelade sig på kassettbandspelarnas, Sony Walkmans och LP-skivornas tid. Jag hade ingen Walkman och var hänvisad till allmänna lyssningsställen som exempelvis bibliotek).

Det här året lyssnade jag ofta på några av Vivaldis följt-konserter. Nu har Adolphson somnat biblioteket igen. (I slutet av gymnasiet och under lumpen hade jag en krasch på Vivaldi – oklart varför).

När jag sedermera vaknade ensam och övergiven i det stora biblioteket kunde jag gå och kasta dart en stund. Det var rätt sköna kvällar, det där. Dagarna såg emellertid helt annorlunda ut.

En gång när jag ensam passerade över kaserngården, utan vapenrock, var det dags för tapto. (När flaggan halas för dagen spelades alltid i kaserngårdens musikanläggning ett trumpet-stycke som är rätt vackert. Då skulle man stanna och göra honnör tills flaggan var nere och omhändertagen innan man gick vidare).

Det är lite fränare när arméns musikpluton gör sitt tapto.

Hursomhelst.

Jag gick denna afton som vanligt i mina egna tankar och noterade således inte den fara som närmade sig i form av en stridslysten fänrik. Fänriken hade just kvitterat ut en megafon med vilken han skällde ut mig för…

…icke regementsenlig klädsel (regementet hade sin egen almanacka som fastslog när våren inföll och innan denna tidpunkt fick man inte gå i bara skjortan) och…

…brott mot tapto-förordningen (jag stannade inte och saluterade flaggan).

Eftersom han använde megafonen (på en meters håll) kände snart hela regementet till att Adolphson fått kompaniförbud (husarrest, typ) igen, med undantag för att besöka matsalen och biblioteket.

Men det var ju konformitet detta gällde, inte gamla lumparhistorier.

Det fanns tjejer i försvaret i början på 1990-talet. De var inte många, men de fanns. Två fanns på mitt regemente eftersom vi var signalister. Försvarsledningen tyckte väl att signalspaning var en lämplig sysselsättning för kvinnor inom organisationen, antar jag.

Försvaret tog sitt ansvar. De två tjejerna hade en egen lucka (rum som 6-10 personer normalt delade på) och avskild dusch i källaren.

Min pluton

Men det blev lite omständligt, tycke de, eftersom det var rätt lång väg ner i källaren i den stora byggnaden att ta sig mellan lucka och dusch var eviga dag.

En morgon tröttande en av tjejerna och promenerade helt sonika in i det öppna kollektiva dusch/badrummet och duschade med resten av plutonen (ungefär 20 man). Grabbarna drog sig, hukande bakom sina handdukar, förskräckta mot utgången.

Där stannade de, trängdes och stirrade storögt tillbaka in på Venus i duschen.

Det kändes inte bra. Och jag var ju plutonsbefäl, och allt. Visserligen en, ur militär synvinkel, tämligen oduglig sådan. Men ändå. Sagt och gjort. Jag klev in, hängde upp min handduk på en krok och duschade jag med.

Vi duschade, torkade oss inför vår stumma publik och intog sen var sitt tvättställ bredvid varandra. Hon borstade tänderna och jag rakade mig.

För att bryta den tunga tystnaden frågade hon efter en stund: Adolphson, kan du skicka tvålen? (Man använder alltid efternamn i det militära samt i andra sammanhang där konformitet är viktigt). Jag skickade tvålen.

Sedan började resten av dagen. Med en allmän snackis. Vi utgjorde, med ett modernt språkbruk, hen, hon och jag. Nämligen soldater, med efternamn, som gjorde morgontoalett.

Eftersom vi inte tillhörde samma grupp sågs vi inte så ofta framöver. Ja, förutom i duschrummet, alltså. Efter ett tag var det inte längre märkligt för någon av de 20 personerna med ett gemensamt duschrum.

Alla hade annat att tänka på: sina uppgifter för dagen.

En gång lite senare kom hon och slog sig ner när jag drack kaffe. Hon tyckte det var schysst gjort det där jag gjorde den där första gången, berättade hon. det underlättade, ansåg hon.

Vi pratade med varandra nu och då under resten av året i lumpen. Och hon har en sak gemensamt med mina barns mor. Hon kallade mig en gång rätt och slätt för farlig. Det har barnens mor också gjort. Visserligen med glimten i ögat – men ändå. Ingen av dem har någonsin avslöjat vad de menar med detta yttrande.

Det fanns ingen attraktion emellan mig och hon i lumpen, hennes påstående hade inte med något sådant att göra. Men det har stannat kvar i mitt huvud. Jag förstår det inte, vad kan hon ha menat, jag som är så snäll?

Jag undrar också emellanåt vad det blev av henne – hur hennes liv ser ut. Blev hon månne officer?

Barnens mor, däremot, vet jag mycket väl vad det blev av. Hon blev som sagt mina barns mor, mina tankars härskarinna, kvinnan vars namn är som Vivaldis piccolaflöjtskonserter för mitt sinne.

Man behöver nämligen inte se så bra för att veta att man träffat den vackraste människa som finns.

Det är synd att ungdomar inte gör lumpen längre. En insats för samhället kan göras på många olika sätt. Att lägga ett år av sitt liv för samhällsinsatser utan ersättning tror jag är viktigt.

Dessutom känns det lite obehagligt med en yrkesarmé. Yrkessoldater ler sällan, tycks det mig. Men jag kanske är lite fördomsfull, för jag har ju bara träffat en som möjligen inte är så representativ.

Individens rätt och möjligheter drabbas inte av att man gör en solidarisk och ideell insats. Snarare tvärt om. Avsaknaden av detta märks tydligt i samhället idag. What´s in it for me är den ständiga frågan.

Om vi som samhälle bestämmer oss för att vissa saker har alla individer rätt till: skola, vård, omsorg och värnplikt, är det väl inte svårare än att vi utformar dessa system så att individen kan välja hur vederbörande vill genomföra/organisera dessa enligt behov och önskemål.

Vi befinner oss nu mitt i mellan. Vi har under lång tid provat kollektivismen. Människor tröttnade och reagerade. Vi har nu i stället prövat avreglering, fria val och fria vinstuttag under några år.

Kanske kan vi äntligen gå vidare till mittenläget: staten sätter upp stativet och ramen medan individen skapar konstverket? Nej, alla behöver inte måla samma sak vid samma tillfälle. Men alla ska kunna få tillgång till pensel och färg.

Och självförtroendet att våga. Möjligheten att kunna.

Där, någonstans, tror jag värnplikten fyller en funktion.

Bistånd, Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Skola, Språk

Språk och gatsten

27 maj, 2013av adolphson6 kommentarer

Jag brukar uppmana mina egna barn, samt mina elever, att lära sig matematik och språk. Varför? Jo, därför att med en bra grund inom dessa ämnen löser mycket annat. Matematik och språk måste man lära sig. Allt annat kan man läsa sig till.

Ja, det kanske man kan med matematik och språk också. Men det blir lite enklare framöver i livet om dessa pusselbitar ligger på plats.

Matematik är också ett språk.

Vi har en lång tradition av enspråkighet i Sverige. En sådan tradition påverkar ett land och gör det homogent. Men det försvårar enligt min uppfattning också mötet med nya traditioner och impulser.

I det medeltida Stockholm var tyska vanligt. Och för den som ville göra karriär i stormaktidens Sverige räckte det inte med att kunna svenska. Dialekterna påvisade mycket större variation än idag, ja, det var osannolikt att två personer från olika delar av landet förstod varandra. I synnerhet om de kom från olika socialgrupper.

Kanslispråket i Karl XII:s stab var tyska. I skrivna dokument från den tiden måste ju diverse utländska högre officerare i den svenska kronans tjänst samt ämbetspersoner i våra besittningar på andra sidan Östersjön förstå instruktionerna från Stockholm.

Tyska, svenska och latin var bra språk att kunna för den som ville göra en social eller geografisk resa genom vårt stora, och som då alltså var ännu större, land. Blandningar var, helst i skriven form, inte ovanligt.

1700-talet var franskans århundrade i vårt land. Såväl politiskt som kulturellt spelade Frankrike första fiolen. Gustav III talade helst franska vid sitt hov. Även om han själv skrev så undermålig franska att man var tvungen att ha speciella översättare att tyda hans brev.

Sedan, under 1800-talet och framåt, föll vi tillbaka till enspråkig konformitet och blev det land från vilket Karl Oskar och Kristina utvandrade.

Men vår flerspråkighet ökar. Vi svenskar är idag ett resande folk. Vi rör oss i världen som aldrig förr och sociala medier gör dessutom att landgränser inte längre är någon naturlig vattendelare.

Vårt språk, som har tydliga influenser från framförallt tyskan, har via franskan amerikaniserats för att nu påverkas av allehanda språk.

Sociala sammanhang med flera språk är vanligare. Kanske inte i Djursholm men däremot i förorterna i Mälardalen.

För att lyckas bättre med integration och därmed komma åt den verkliga innebörden av begreppet arbetslinje måste vi arbeta bättre med detta. Hur? Exempelvis genom stöd till invandrare och deras barn att lära sig sitt modersmål i skolan.

En individ som inte behärskar sitt modersmål får även begränsade möjligheter att lära sig ett nytt språk. Detta eftersom nivån man relaterar sina nya kunskaper till är låg. Därmed blir också motivationen lidande.

Bristande språkkunskaper begränsar möjligheter till arbete, utveckling och social stimulans. Okunskap begränsar. Gränser leder till isolering och arbetslöshet till utanförskap.

Tillsammans med människor i liknande situation lever man i bestämda områden där hyran är låg och maten billig. Alltså i de tätbefolkade regionernas förorter.

Plötsligt flyger stenarna i förorten. Varför? Tja, en brinnande bil eller flygande sten är förvisso ett språk som alla förstår. Problemet är bara att svaret blir därefter.

—

Jag har uppfattat att man inte ska använda ord som analfabet. Det är att definiera någon utifrån ett handikapp eller oförmåga. Flyktingar och invandrare, exempelvis, kan sällan tala eller skriva svenska. Men de har massor av kompetens som vi genom misslyckad integration misslyckas med att ta till vara.

Med rätt hjälp och stimulans kan de nå hur långt som helst.Det tjänar vi alla på.

Att tala om analfabeter och outbildade grupper stämmer måhända men det tycks mig också som ett sätt att göra det lätt för sig.

Det var väl det här som vi liberaler för några år sedan ville åtgärda även om vi inte kommunicerade så bra. Det ligger mycket bakom tanken om ett krav på ökade språkkunskaper hos invandrare men det var inte ett uttryck för rasism när kravet kommunicerades.

Bara dålig känsla för språket.

Jag tycker att om partier har strateger som lär dem ett språk som allmänheten förstår i syfte att vinna röster så har varje enskild individ i det här landet också den rätten.

Det är det demokrati handlar om. Språk och kommunikation samt rätten och möjligheten att utöva dessa färdigheter.

Problemen i förorterna, här hemma och i världen, tillsammans med allehanda integrationsproblem, hänger ihop med skola och språk.

Det är i alla fall så jag ser på saken.

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Politik

På en mätt mage

21 maj, 2013av adolphson1 kommentar

Min faster säger ibland: På en mätt mage vilar ett muntert huvud.

Det finns en klassisk uppsats inom kriminologin – Skördarna och deras inverkan på 1800-talets stöldbrottslighet – skriven av Johannes Knutsson. Jag hörde faktiskt av mig till honom, eftersom jag varit nyfiken på uppsatsen ett tag, och han hade vänligheten att skicka delar av materialet.

En sak som studien, tillsammans med annan forskning givetvis, slår fast är att stöld inte är något som enbart förekommer i industrialiserade samhällen men inte förekommer så mycket i agrara som det gamla bonde-Sverige.

Det huvudsakliga resultatet handlar om orsakssambandet mellan stöld, nöd och svält. Alltså att vi i huvudsak stjäl mer när vi lider nöd. Helst grundläggande nöd som när vi inte har mat för dagen.

Det kan tyckas som en självklarhet. Men det räcker att studera synen på fattiga eller marginaliserade hos vissa för att nödvändigheten av påminnas om detta orsakssammanhang blir tydlig.

Hej, farbror sverigedemokrat. Välkommen till Studio Adolphson.

Statistiken i uppsatsen visar att stöld och snatterier ökar vid lågkonjunktur. Särskilt vid höga matpriser eller dålig tillgång på mat så ökar denna typ av brottslighet.

Detta var inget okänt för den samtida observatören. Det är sålunda inget historisk forskning upptäckt genom att titta i historiens backspegel. Däremot är uppsatsen ett utmärkt exempel på hur historia kan, och bör, användas av oss i nutiden.

Låt mig förklara.

Fattiga människor är inte till naturen mer kriminella än rika. Visserligen kan stora sociala skillnader och orättvisor leta till ilska, hat och frustration mot en privilegierad klass. Av sådana exempel kryllar det av i historien, nu senast den arabiska våren.

Däremot begår fattiga och marginaliserade grupper fler brott. Man stjäl för att lindra sin nöd. Ju svårare tider desto mer desperation. Då ökar benägenheten att ta en rövare, om uttrycket tillåts.

Statistiken för antalet dömda under nödåren i mitten och slutet på 1800-talet visar i studien att det till största delen var de fattigaste och egendomslösa som stal.

När skördarna passerar en viss miniminivå upphör naturligtvis inte människor att stjäla men ökningen och sambanden avtar. Andra förklaringar till brottsligheten får då sökas.

Det är även intressant att fundera över förändringar i en grupps, generations, lands, beteendemönster. Finns det samband, exempelvis, mellan tillgänglighet på vapen och narkotika och vår brottsbenägenhet?

Det viktigt att använda historisk forskning och vetenskap till att slå hål på myter, generaliseringar och fördomar. Hårdare tag löser inte brottsligheten på sikt men påverkar påtagligt samhället. En invandrare är från födseln vare sig mer våldsbenägen, eller kriminell på andra sätt, än någon som är född i landet.

Hur vi fördelar resurserna, skörden, har däremot stor betydelse. Samt hur vi kan få våra åkrar att ge större avkastning. Det påverkar integration vs utanförskap alltså arbetslöshet kontra arbete vilket i sin tur påverkar hela vårt samhälle.

På en mätt mage vilar ett muntert huvud.

Klyftorna i Sverige har ökat sedan 1970-talet. Ökningen har stegrats sedan 2006 säger SCB. Detta är allvarlig kritik mot regeringen. Många har fått bättre, framförallt den breda medelklassen. Men för de utan arbete, eller som av andra orsaker står utanför har det blivit sämre och svårare.

Får vi tro historien ökar alltså brottsbenägenheten i denna grupp. Det tycks mig som om SD:s lösningar på denna typ av problem är primitiv.

Jag gillar förövrigt inte allianskonceptet. Folkpartistiska regeringsföreträdare säger sig vara nöjda med att FP fått inflytande i snart åtta år. Men vi kladdas också ner med en (främst M-baserad) politik som inte känns liberal.

Därför tycker jag vi ska gå till val på en egen politik. Därför tycker jag vi ska stå utanför alliansen. Förstå mig rätt. EN rödgrön variant vore i mina ögon inte att föredra på något sätt eftersom ivern att fördela skörden skulle hindra återväxten.

Jag bara tror att det är bättre att gå till val på egen politik och efter ett valresultat fundera över alternativen.

För det är väl som faster säger: på en mätt mage vilar ett muntert huvud.