Kategori: Livsåskådning

Ett gammalt arabiskt ordspråk lyder: Gud har 99 namn och endast Kamelen vet det hundrade. Ordspråket syftar på, tror man, vårt mänskliga behov att sätta namn på Gud eller att förklara det gudomliga. Vilket inte är så lätt. Oavsett vilken religion man tillhör, eller om man är ateist, finns det saker som vi människor känner vördnad inför och som vi inte kan förklara.

Ibland får mina elever arbeta med begreppet Gud och hur olika grupper i samhället ser på gudomlighet. Resultatet pendlar från Zlatan till haschromantiska, rosaskimrande föreställningar. Det är emellertid mycket intressant att låta morgondagens vetgiriga hjärnor fundera fritt över detta ämne medan jag lutar mig tillbaka bakom katetern… förlåt, katedern.

Lite hjälp medges dock, de får några religionsglosor med sig på sin väg in i det okända: gudsnamnet Elohim antar man rör gudomlighetens koncept. Adonaj, som förekommer i filmen Passion of the Christ brukar översättas till Min Herre! och användes oftast vid skriftläsning i stället för Jehova, ett namn som i sin tur enligt den judiska traditionen inte får användas hur som helst. Sebaot används när Herren ses som en sorts general för en armé av änglar. Allah är det arabiska ordet för Gud, vilket inte bara avser muslimer utan även arabisktalande kristna och judar men de senare grupperna använder sig av tillägget Allāh al-Ab (Fader Gud).

Så, var hamnar man om man filosoferar på detta sätt över Gud och dess väsen? Kort sagt, vad kan vi säga om honom/henne/det?Den elev som vill imponera på sin lärare utgår från Guds svar när Moses undrade vem han var: Jag är den Jag är, Jag kommer att visa mig vara. Jag tycker det är här man kan finna mycket i islams, judendomens och kristendomens kärna. Citatet härstammar från den hebreiska utformningen av monoteismen att Gud finns inom var och en och av honom själv, den evige Skaparen som inte beror på något eller någon, och därför är den han är. 

Vissa religiösa grupper anser att denna fras eller åtminstone Jag är är en del av Guds egentliga namn, eller det enda riktiga namnet på Gud. Vi människor är alla gudomliga och Gud är något vi bär inom oss. En elev kopplade dessutom ihop resonemanget med Descartes påstående Jag tänker alltså finns jag. Att existera är gudomligt, helt enkelt. Imponerande av en gymnasist. Mer vanligt är att man kritiserar den ställning vi människor givit oss själva på planeten på andra arters bekostnad.

Det är ett härligt arbete, jag har. Det är härligt, för att inte säga heligt, att leva och låta leva. Eller som Henrik Edgren, historiska institutionens hårdaste opponent, brukar säga: Du är kungen, du är kungen. I dag är en bra dag.

För några år sedan åkte jag på en semester i norra Sverige. Vi rastade vid en enslig landsortskyrka. Jag såg några sommarjobbare i full färd med att baxa bort gravstenar och ställa dem mot kyrkomuren.

Jag blev nyfiken och fick veta att det var gravplatser som ingen längre vårdade. Först sätter kyrkogårdsförvaltningen upp en skylt där eventuella intresserade uppmanas ta kontakt med kyrkan för att diskutera fortsatt vård av graven, sker inte det tas graven bort och erbjuds till nya gäster. Jag frågade en av de sommarjobbande ynglingarna om någon av dem tänkte på att bevara de historier som varje grav rymmer. Just den här kyrkan hade enligt årtalet på klocktornet begravt människor sedan mitten på 1700-talet. Det blir ju några generationer. Tänk så många livsberättelser varje grav rymmer, menade jag. Ynglingen rykte på axlarna och satte på sig hörlurarna igen.

Kanske är det så att den dagen ingen längre vårdar ditt minne, genom att exempelvis sätta blommor på din gravplats, är tidpunkten då vi verkligen är borta. En före detta elev till mig avled under försommaren. Det är alltid mycket sorgligt när unga människor dör. Vi var vänner på facebook. Tanken har slagit mig tidigare. Vad händer med ens användare på Facebook när man dör? Vem går in och ”stänger av” kontot? Säkert någon central funktion när man inte varit aktiv tillräckligt länge. Ungefär som den läkare som stänger av respiratorn är en vetenskaplig ovanifrånfigur med beslutanderätt om liv och död.

Hur ska jag förhålla mig till det faktum att jag är vän med en död människa på Facebook? Men som det kom att visa sig fyller kontot en viktig funktion för de efterlevande. Många för samtal där med den avlidne. Bilder läggs upp, man delar med sig av minnen och ger uttryck för sin saknad. Jag antar att den dagen jag tar bort honom som vän är han verkligen borta. Senare har jag lärt mig att man kan göra om kontot till en minnessida. Det är fint.

Döden är bara ännu ett steg, säger en del. See you in Liverpool säger de vidskepliga sjömännen.
Uttrycket syftar dels på att alla fartyg, under sjöfartens storhetstid, förr eller senare passerade Liverpool. Särskilt under andra världskriget, när tyskarna sköt på allt som rörde sig ute på Atlanten, var varje resa ett vågspel. Klarade man sig till Liverpool var allt lugnt. Än idag mumlas orden, har jag uppfattat när jag närvarat vid begravningar på västkusten, framme vid kistan på begravningen av en gammal sjömanskollega och vän: See you in Liverpool.