Ridicule is no shame

Det senaste året har, på många olika sätt, spenderats i husbyggandets anda. Eller, ja, JAG har ju inte byggt något. Jag har låtit bygga, däremot.

Huset har blivit jättefint.

När jag vid något tillfälle var på banken frågade mig min bankman hur mycket jag tänkt bygga själv på huset. Jag undervisar i Historia och Religion så gissa själv svarade jag. Vi studerade varandra under en stunds tystnad innan mannen sprack upp i ett stort leende. Jag vet precis hur det är – jag jobbar ju på bank!

Jag fick mitt lån. Vilket är en hysteri i sig.

Nu är det ställt på det viset att särskilt händig har jag aldrig varit. Inte alls, faktiskt. Au contraire. Jag vare sig vill eller kan.

När jag och Den Änglajuva renoverade ett hus (lät renovera) fick jag i uppdrag att riva en vägg. I den väggen hittade jag tidningar från andra världskriget. Jag förlorade mig i samtida reportage från Stalingrad.

När hon undrade varför det blev så tyst i rivningsrummet smet jag ut och la ett par tidningar från 1942 i grannarnas brevlådor tillsammans med en not från prenumerationsavdelningen på den aktuella tidningen där de beklagade att tidningen var försenad.

Sådant tycker jag är viktigt att göra under husrenoveringar. När det är mycket att göra är sådant min prioritering. Ansvarslöst? Värdelöst? Måhända. Men vi har bara ett liv, vad vi vet. Detta smärtsamma faktum får inte glömmas bort.

Våra snickare har gjort ett fantastiskt hantverk. Det tycker inte bara jag och Den Änglaljuva utan även alla kontrollerande personer och besökande. När jag framförde berömmet blev de nöjda, snickarna. Sedan sa han som ledde arbetet, huvudsnickaren, att det finns lite olika typer av kunder.

Dels finns det sådana som är snickarkunniga själva och inte riktigt kan förlika sig med det faktum att det står en yrkesperson och kostar dyra pengar för något han (det är alltid en han) nästan kunde göra själv.

Sedan finns också teoretikern. Han är ännu jobbigare att ha att göra med, menade snickaren, eftersom han hänger över axeln och nogsamt följer varje steg. Och ännu värre: kommenterar varje steg.

Till sist finns det en lite ovanligare typ. Det är han som kommer in och är glad för ett väl utfört arbete. I den mån kommunikation måste föras handlar det inte om hantverk. Det handlar om att få människor att trivas, dra några vitsar, och skratta tillsammans.

Snickaren tycke jag var ett skolexempel på den sista typen. Det blev jag glad av att höra. Det är fint med komplimanger. Vi ger dem alldeles för sällan.

Dotter 1 hade kompisar hemma. Plötsligt hördes vilda skratt från barnrummet. Jag spetsade öronen. Vad du är tokig, Mina, varför sa du så där!? tjöt en av kompisarna av skratt. Min äldsta dotter svarade: Det finaste som finns är att få människor att skratta, det har pappa sagt. 

Medan jag svalde ner en blåval av stolthet funderade jag över om jag verkligen uttryckt mig på det viset. Andemeningen i min uppfostran handlar tvivelsutan om denna inställning till livet.

Faktum kvarstår. Jag är helt värdelös på hantverk och teknik. Jag har tummen mitt i handen. Och så vidare. Jag KAN inte snickra något alls. Men, vilket tog mig 30 år att inse, jag är bra på annat. Min självkänsla var länge stukad av att jag inte kunde sådant som män i allmänhet skulle kunna.

Byta bilddäck. Bygga grejer. Vara muskliga.

Sådant där strunt, könsnormer och patriarkala strukturer, irriterar mig fortfarande en masse.

Jag håller nämligen med Gary Oldman i det roliga klippet. Även om man inte MÅSTE specialisera sig så kan vi bli bättre på att inse att vi människor faktiskt är bra på olika saker. Kan vi ta till vara denna mångfald tror jag att vi får ett bättre samhälle med lyckligare individer.

Jag vill inte påstå att jag är guds son, eller så, men en berättelse i Bibeln (Markusevangeliet 12:e versen) tolkar jag som en variant på detta mitt blogg-tema:

Men Jesus förstod att de hycklade och sade till dem: ”Varför försöker ni snärja mig? Ge mig ett mynt och låt mig se på det.”  De räckte fram ett, och han frågade dem: ”Vems bild och inskrift är detta?” De svarade: ”Kejsarens.” Då sade Jesus till dem: ”Ge då kejsaren vad som tillhör kejsaren, och Gud vad som tillhör Gud.” Och de förundrade sig över honom.

Med andra ord: skomakare bliv vid din läst. Och kopplingen till låten, genom dess utmärkte sångare som själv spelar Jesus just nu, It Takes a Fool to Remane Sane, är uppenbar.

Ridicule is no shame.

Plain and simple.

Hör du det, världen?

Den Röda Kon

I 4:e Mosebok (vers 19) uppmanar Gud israeliterna att under rituella former offra en röd ko. Detta har i religionshistorien enbart inträffat 9 gånger tidigare. Den tionde gången det sker ska Messias enligt judendomen komma och enligt de kristna återkomma.

Sedan den israeliska erövringen av hela Jerusalem 1967 tror vissa kristna och judiska grupper att två av de tre förutsättningarna för apokalypsen och Messias ankomst (återkomst) är uppfyllda:

1. Kung Davids stat (Israel) är återupprättad.

2. Jerusalem är åter judiskt.

3. Rituellt slaktande av en röd ko på Tempelberget i Jerusalem. (Jag har, som Tolkien-nörd, för mig att det aktuella berget heter Moria).

En del extrema grupper bland både kristna som judar menar alltså att det enbart är möjligt för Messias att (åter)komma när Tempelberget i Jerusalem renats med offrandet av en röd ko enligt den ritual som står omnämnd i 4.e Mosebok.

För att åstadkomma detta försöker en pingstkyrkopredikant från Mississippi tillsammans med en rabbi avla fram den speciella röda kon. Detta görs med hjälp av en hjord om 500 djur av sorten Red Angus som importerats  från Nebraska till en gård i Jordanien.

Syftet är att att avla fram kon som kommer att förändra världen. 

Vi har väl alla våra fritidsintressen, antar jag.

Ibland kan det dock vara svårt att sympatisera med fanatikers sätt att dominera samtalet. Det är oväsentligt om det handlar om religion, politik eller konspirationsteorier av olika slag.

Det som stör mig är dessa gruppers och individers oomkullrunkeliga (se där ett av mina favoritord) uppfattning om verkligheten.

Det är svårt att diskutera med någon som istället för att ha en förutsättningslös och jämbördig debatt menar sig sitta inne med SANNINGEN. Samtalet blir lätt trist och konsekvensen av detta tankesätt farlig.

Bland annat därför är jag liberal. Bland annat därför håller jag mig så mycket i mitten det bara går ideologiskt. Och bland annat därför därför väger jag i mitt liv upp föreställningar i stil med den om den röda kon med det här.

Moralens Väktare

Hemma hos oss har vi ett gäng dalahästar som ligger och skräpar. Detta är knappast något unikt för svenska hem i allmänhet eller för dalahem i synnerhet. Man får en häst, nu och då, vid avslutningar eller avtackningar.

Min största och finaste Dalahäst är den jag fick av V-Dala Nation som tack för mitt år som dess främste representant. Sen finns det i vårt hem även en liten oansenlig häst som följde med Malin när vi en gång beslutade oss för att dela morgontidning för sisådär sexton år sedan. Det är den enda av våra hästar som har ett namn.

Den heter Moralens Väktare. 

Hästens bakgrund är värd att berättas. En gång i sin barndom deltog Malin i en tävling i SSAB:s regi. Hennes pappa arbetade där under lejonparten av sitt yrkesliv. Man hade ofta familjedagar för företagens anställda på den tiden. Nu var det tipspromenad och korvgrillning, familjefest och lek. Malin hade, skarpsinnig som vanligt, iakttagit att de rätta svaren på tipspromenaden fanns anslagna bakom en lada där promenaden slutade. (Till utsocknes läsare: Så går det alltid till i Dalarna).

Sagt och gjort, hon smet dit. Vid utslagningsfrågan gällde det att gissa antalet ärtor i en burk. Hon tog det rätta svaret men drog för trovärdighetens skull av fem ärtor i sitt svar. Sedan anslöt hon sig diskret till sällskapet och travade snällt runt tipspromenaden tillsammans med de övriga. Ingen hade märkt att hon varit borta. Hon tyckte hon var jättesmart. Känslan av trumf bestod ända tills det var dags för prisutdelning. Hon vann förstås. Föräldrar, pappas arbetskamrater, deras barn, egna och andras syskon, tyckte alla det var fantastiskt att Malin vann FÖRSTA PRIS!

Det tyckte inte Malin. Hon tyckte det kändes hemskt att stå där och oförtjänt ta emot pris och omgivningens beundran och hyllningar. För att påminna sig om den känslan har hon behållit hästen. Det var förövrigt alldeles nyligen hon berättade om dess sanna identitet för mig. Berättelsen, som säger mycket om henne, slog naturligtvis omedelbart in ännu en spik i mitt känslolivs kistbotten.

Det är förövrigt symboliskt att tidens rand nött bort öronen på Moralens Väktare – hästen är öronlös. Det är inte nödvändigtvis detsamma som att vara döv. Moralens Väktare kommer under alla omständigheter fortsättningsvis att inneha hedersplatsen i det adolphsonska hemmet, nu när jag känner dess verkliga identitet.

Att avskaffa arvsrätten

Jag hörde en intressant sak i veckan. Någon ringde P1 och föreslog att man borde avskaffa arvsrätten. Detta eftersom man som avliden inte kan ha någon vilja, äga eller önska något. Man är som död inget subjekt, helt enkelt.

Jag finner idén intressant. Den ger mig ett perspektiv på en socialliberal tankevärld.

Utgångspunkten är självfallet att jag vill fortsätta generationers strävan efter att bygga ett välfärdssamhälle enligt socialliberalismens principer. De grundläggande tryggheterna finansieras av staten. Skola och framtid erbjuds alla oavsett bakgrund och det är upp till individen att förvalta möjligheterna. Lite så som vi gjort i Sverige under 1900-talet, alltså.

Individens start i livet blir med detta utgångssätt mycket viktigare än tidigare.

Den omedelbara konsekvensen blir att humanistiska värden i uppfostran och barndomens upplevelser vida övertrumfar ett fett arv i vad som verkligen blir värdefullt i föräldrarnas insatser och ansvar för sina barn. Alltså (i många fall) tvärt om mot hur det är idag.

Tillgångar och materiella värden som blir kvar efter individens död tillfaller någon organisation, kanske allmänna arvsfonden, eller ändamål som den avlidne önskade. Det blir individens verkliga sista vilja, det.

Make/maka/sambo etc ärver självfallet sin partner. Men barnen får bygga upp sitt eget liv. Från början till slut. Liksom deras barn efter dem. Och så vidare.

Genom denna åtgärd skulle vi skapa ett helt annat samhälle än  det vi har i dag. Individen skulle onekligen vara fri utan att vederbörandes friheter eller möjligheter för den skull krockade med någon annans.

Alla skulle ha samma start i livet, materiellt sett.

Vårt materiella samhälle, och den eviga jakten på tillväxt som råder i det, skulle förändras totalt. Rika individer skulle tänka annorlunda eftersom deras barn ändå skulle få börja om utan ett fett arv på fickan.

Monarkin skulle avskaffas. Konservatismen försvinna, eller påtagligt förändras. Socialismen skulle i dess nuvarande form också plana ut och försvinna, liksom antagligen högerextremismen. Det skulle inte längre finnas någon grogrund för dem.

Vi skulle inte behöva jaga materiell tillväxt så desperat eftersom överskottet från varje liv på något sätt skulle återinvesteras i mänskligheten. Kommande generationer skulle därmed kunna se fram emot den bästa avkastning man kan tänka sig.

Syskon skulle inte bråka om pengar eller sommarstugor utan istället växa upp i vetskapen att de måste förverkliga sina drömmar genom egen förmåga och initiativ. Inte genom att förvalta överflödet från någon släktings liv som de fått sig till skänks.

Ta 40-talisterna som exempel. Denna stora lysande generation. De som dominerat klotet från 1960-talet tills idag. Vi yngre generationer kommer aldrig att komma i närheten av det materiella överflöd de sett i sitt liv.

40-talisterna utformade skolan så de alla kunde gå där, byggde ut den offentliga sektorn att försörja dem och nu har de försökt fixa till pensionssysyemet och äldreboenden att passa deras generation.

De kunde som mycket unga och med relativt okvalificerade arbeten bygga hus, köpa sommarstuga och resa jorden runt på semester.

Kvar till oss yngre lämnar de att bära upp försörjningsbördan av det offentliga systemen när de nu pensionerat sig samt att reda upp den  tickande miljöbomb de lämnat efter sig. Vårt uppdrag är att rädda planeten från deras kaos.

Jag är inte bitter. Sannolikt hade jag gjort likadant själv om jag tillhört deras generation. Och till viss del har jag redan kommit i åtnjutande av deras överflöd och rikedom. Men det torde stå alldeles klart att en normförändring måste till för så här kan vi inte hålla på länge till.

Genom att avskaffa arvsrätten skulle man förändra förutsättningarna för det individuella livet och detta skulle få effekter på många olika områden. Under en övergångsperiod skulle nog många konsumera utav bara helvete för att hinna med att förslösa allt innan sin död. För så fungerar världen i dag. Men detta tror jag skulle vara ett övergående problem som försvinner när norm-förändringen infallit efter lagändringen.

Och arv är inte enbart av godo. För med arv kommer förväntningar som kanske står helt i strid med arvingens önskan med sitt liv. Nej, det finns många fördelar för individ och kollektiv.

Ska vi göra ett försök?

Äh. Det klart man måste få ärva sina föräldrar. Jag bara, utifrån min socialliberala livssyn, leker lite med tankar.

Slöja

Det tycks mig som min partiledare har ett lite skevt fokus. Eller så kanske det är hela den nuvarande samhällsdebatten jag reagerar på.

En del har reagerat på mitt krav att Björklund borde avgå. Lite försiktiga undrande kommentarer om det verkligen var genomtänkt, någon central höjdare som undrade vem den där gaphalsen Adolphson är samt det faktum att bloggposten ifråga har betydligt fler träffar än normalt.

Ok, det kanske inte är comme il faut att som okänd lantis kräva avgångar till höger och vänster. Men jag är ju konstruktiv också. Eller?

Jag står emellertid för att jag inte tycker att FP:s partiledare enbart ska synas i frågor som hur vi ska hantera att vissa bär slöja offentligt, språktest för invandrare eller huruvida man ska fira examen i kyrkan eller inte. Nej, jag tycker det är hög tid att börja föra en tydlig liberal kamp mot intolerans, främlingsfientlighet och sexism.

Det är alltså dags att vända sig mot SD. Och den kampen måste föras av en liberal partiledare om ett liberalt parti ska ha någon trovärdighet som just liberalt parti. Annars är vi inget annat än ett slätstruket mitten-parti bland andra.

Här talar ju Björklund så bra. Varför är det inte en naturlig fortsättning att kämpa mot SD?

När jag nu ändå är inne på det här med slöja. Hur stort problem är det, egentligen? Det handlar väl om färre än 1% av befolkningen som bär detta plagg. Men visst, symbolvärdet är stort.

Det råder någon sorts allmänt maskeringsförbud på allmän plats. Det kanske man kan hänvisa till.

Man får inte ha rånarluva på banken. Nazister får (väl?) inte bära sina symboler i offentlig miljö. Det har förekommit, faktiskt på skolan där jag arbetar, att flickor som klätt sig för utmanade fått tillsägelser att klä sig mer…anständigt. Den framgångsrike företagaren som äger  Romme Alpin säger att den som vill ha jobb hos honom får inte ha synliga tatueringar eller olika smycken i näsa och läppar.

Allt det där kan ju verka kränkande för den som blir utsatt.

Som lärare får jag bestämma själv om jag tillåter slöja eller ej i klassrummet. Nu har detta inte ännu hänt. Men när det gör det: hur ska jag göra? Ingen hjälp att vänta från vare sig chef, verk, minister eller lagstiftning. Tack för den passningen. Tur man är liberal, liksom.

Jag undervisar i och för sig i ämnen där jag skulle kunna använda den beslöjade i undervisningen. Varsågod och kom fram Lisa. Se, en slöja. Nu sjunger vi en psalm varefter vi har högläsning ur Kapitalet så har alla fått sitt. Tack för idag. Nästa vecka håller Pelle föredrag för han är homosexuell. 

Någon mer som ser ett potentiellt problem?

Men tänk om jag ska bedöma muntlig presentation och framförande? Då blir det svårt om personen bär heltäckande slöja där man inte ens ser ögonen. Är det ”en vanlig” slöja spelar det inte så stor roll. Gissningsvis får jag arbeta om betygskriterierna lite så de passar en elev med slöja. Svårare är det väl inte.

Skulle jag å andra sida tvinga en person att ta av sig slöjan i klassrummet skulle jag sannolikt kränka personen det handlar om. Och förevigt förstöra hennes tilltro till Sverige. Där får jag problem med samvetet för jag tror ju att varje individ, alltså även denna fiktiva unga kvinna, har rätt att få stöd och hjälp av mig.

Med rätt stöd och utbildning tror jag att hon kan bli precis vad hon vill och i framtiden (vilket förövrigt är en av hennes grundläggande mänskliga rättigheter) bidra till vårt lands välfärd och utveckling. Hon är en del av vår framtid.

Den unga kvinnan är en potentiell nobelpristagare.

Hon är alltså värdefull och jag bör tänka mig för innan jag väljer något av slöjalternativen.

Mitt klassrum fyller förvisso en funktion. Jag blir tankfull. Vilket sorts samhälle tvingar individer in i en norm? Och vilken sorts social samvaro eller samhälle är det som får en kvinna i heltäckande slöja att känna sig kränkt utan den?

Slöjan kunde, med detta tankesätt, lika gärna vara en rustning eller medeltida kyskhetslås som håller individen inlåst och samhället utlåst. Vid en första anblick är både samhälle och individ nöjda med detta förhållningssätt. Fast kanske ändå inte. Vi måste med vår politik hitta ett sätt att låsa upp låset till rustningen, om det något svulstiga bildspråket tillåts.

Därför, bland annat, tycker jag att min partiledare borde skifta fokus och lägga sin energi på att, genom fredlig, demokratisk och lika allmän debatt, bekämpa SD.

Förresten, apropå ingenting, får jag tipsa om killen som står bredvid mig, en gammal elev, i tenorstämman i Falu Kammarkör?

En komikers uppväxt

Det här är jag. Hej, hej.

Fredrik Adolphson

Tillåt mig att presentera mig lite närmare. Mitt namn är Per Fredrik Adolphson och jag växte upp under 1970- och 80-talen i ett folkparti/centerhem i det socialdemokratiska och moderata Falun. Detta gav många vänsterkompisar men även en del moderatpolare. Rutskjotor och Ivenhoetröjor all around. Det är, har jag ofta senare tänkt, nog rätt bra att präglas av olika perspektiv i livet.

liten

Jag hamnade tidigt i sammanhang där en given identitet kunde vara problematisk: Fälldin-unge i skolkamraternas arbetarhem, tjänstemannason i överklassfamiljer, mas på västkusten eller lantis på Lidingö.

80tal

Jag lärde mig tidigt att det fungerade att försöka charma och skämta sig ur kniviga situationer. Den smärtsamma insikten att det finns tillfällen när pojkaktig charm inte funkar var också mycket nyttig för mig.

Allt detta resulterade i en livshållning som innebär att jag alltid, lite respektlöst kan tyckas, måste skämta om allt och med alla hela tiden. I synnerhet är det viktigt att kunna skratta åt sig själv. Jag blir misstänksam mot människor som inte kan det. Jag blir arg på mig själv när jag inte gör det. Detta beteende ser ju en hyfsat stabil person naturligtvis omedelbart igenom. Barnens mor exempelvis, var helt immun.

princess

Mina föräldrar tog sitt ansvar. Det var helt, rent, tryggt och kärlek under uppväxten. Men jag fick tidigt lära mig att klara mig själv. Mamma hängde över axeln genom grundskolan men i gymnasiet hade vi passerat den horisont hon kunde relatera till. Hon hade inte själv gått där eftersom det var långt i från alla i hennes generation som gjorde det.

Lumpen2

Genom gymnasiet, militärtjänsten och universitetsstudier i såväl Frankrike som Sverige fattade jag helt och hållet mina egna beslut. Fast så långt kommen var mina föräldrar redan nöja och stolta. Att deras äldste son tagit sig till de vita mössornas stad, Uppsala, var i deras ögon något fantastiskt.

Studentbal

Salig mor var alltså mycket stolt. Säkert hade hon varit nöjd med mitt yrkesval också. Alltihop kan i och för sig ha varit resultatet av en noga genomtänkt uppfostran. Och det i sin tur kan hängt ihop med att de faktiskt litade på mig. Men det resonemanget känns lite som en tröst för tigerhjärtan. Det måste väl vara mer synd om mig än så? Skämt åsido. Utifrån vissa givna förutsättningar är jag resultatet av mig själv. Jag har inte curlats i någon större utsträckning, jag har gått den (nåja) hårda vägen. Händelse, reaktion, konsekvens och erfarenhet. Nu, i diverse krisers tidevarv tycker jag själv att jag kunnat skörda frukterna av min syn på livet.

Jag mår bra av att se livet från den ljusa sidan. När jag har jobbiga beslut att fatta vet jag att jag inte kan fly undan ansvaret. Ingen annan fixar mitt liv åt mig. Det får jag göra själv. Och så långt det är möjligt försöker jag göra det skrattande.

Skäckerfjällen 058

Tillbaka till då. Det var inte längre häftigt att spela pajas när man kom till högstadiet. Det blev svårare att skämta sig ur situationer och ofta gick det inte alls. Vi från Södra (skolan) höll ihop och som hyfsat idrottsbegåvad klarade jag mig rätt väl på grund av den respekt det medförde. Men personligheten lyste allt oftare igenom. Jag minns särskilt en gång när jag var illa trängd på Västra skolan. Någon hade slutligen tröttnat på den rollspelande, snabbkäftade veklingen. Jag befann mig uppträngd i ett hörn med alla reträttvägar avspärrade. Nu sänker han mig, nu dör jag minns jag att jag tänkte.

Så kom räddningen. Det var den gode ledaren, idrottskillen och studiebegåvningen, han som alltid stod på de svagas sida och som var min bäste vän sedan lågstadiet, som kom till min räddning. Som klippt och skuren ur en amerikansk feelgood-film banade han sig fram helt lugnt och ställde sig bredvid mig. Sedan lät han alla blodtörstande hyenor förstå att: Låt Fredrik vara. Han har ett jävligt mycket bättre ordförråd än vad alla vi har, i alla fall! Detta hände i sjunde klass. Efter det såg man åtminstone delvis med andra ögon på mig. Det var plötsligt mer okej att vara lite annorlunda. Andra värden än rå styrka började uppskattas. Som jag kände det var Västra skolans skräckvälde besegrat, Riddar Catos stenhjärta förvandlat. Hädanefter gick jag utan rädsla till skolan.

Sen blev jag vuxen. Eller vuxen och vuxen. Det gäller att inte växa upp allt för mycket och allt för fort. Man bör bejaka sina intressen i livets alla olika stadier. Allt är beroende av att jag själv mår bra. Tar jag hand om mig själv blir jag en bra pappa, make, yrkesmänniska och medmänniska. Alltså måste jag till en gräns bejaka det jag behöver. Det innebär att jag helt enkelt inte kan, vill eller orkar, vara seriös hela tiden. Om jag så vore landets statsminister skulle jag inte kunna avhålla mig från denna livsstil, det är helt enkelt mitt fundament.

Det kommer jag aldrig att ändra hos mig själv.

Aldrig.

38200123_10156263654765617_3105820241922359296_n

I väntan på… vadå?

Jag tänker mig helvetet som en gigantisk tvättstuga till bredden fylld med tubsockor, mysbyxor och arga fyrtiotalister som äter langos. Fyrtiotalisterna spiller så mycket att jag måste tvätta om hela tiden med ett undermåligt tvättmedel. Jag kommer aldrig, likt Sisyfos, därifrån. Det bara rullar på, i evighet. Djävulen, Satan, Hin Håle, glass av smaken romrussin, eller vad vi nu väljer att kalla ondskan, sitter i ett hörn av tvättstugan och gör nummer två. Hans avföring består av capris. Kort sagt: det är inget kul ställe vi pratar om, inget kul ställe alls. Den här föreställningen om tillvaron efter livet är naturligtvis inget jag pratar med allehanda löst folk om. Skulle någon påstå att jag sagt detta kommer det att förnekas i varje enskildhet. Jag säger det här i förtroende. Okej?

Det är väl rädsla för ohälsa som spökar igen. Det mest obehagliga med sådan är ofta inte själva förloppet utan tiden efter tillfrisknande när man drabbas av något av obekant fenomen i kroppen (som att resa sig ur fåtöljen) blir jag mer eller mindre nervös över att det nu var klippt igen. Är det så det är att bli gammal, att konstant känna sig osäker över sitt hälsotillstånd, vet jag inte om jag vill bli det. Å andra sidan tänker jag mig att när jag väl är död och begraven kommer att må ungefär likadant som jag gjorde på Gustaf Vasas kröning. Jag vet innerst inne att jag inte kommer att hamna i helvetestvättstugan efter döden…. väl?

Det finns några intressanta skildringar av Gud, djävulen och resan upp eller ner. Al Pachino är kul som Djävulen och talet han håller i Djävulens Advokat är intressant ur ett teosofiskt perspektiv. Rosemarys baby är en läskig klassiker. Cineaster är bekanta med Himmel över Berlin. 

Thåström har sin variant men mästerverket i filmens värld heter AngelheartRobert De Niro är briljant i rollen som…NEJ! AVSLÖJA INGET! Mickey Rourke är i samma film inte dum han heller. En elev påminde mig om att jag i religionskursen vid något tillfälle beskrivit Tolkien som Gud. Och med allt vad det innebär av mytologi i ringens värld. Det var, tycker jag själv så här i efterhand, mycket begåvat gjort av mig. Kommentar på det, skolverket? Gillar man temat rekommenderas Mästaren och Margarita eller I väntan på Godot.

Tideström, den förutvarande internationelle finansmannen i Dubai tillika världsomseglaren och bestsellerförfattaren, har i ett av våra samtal låtit mig förstå att Frank Furillo, kommissarien i världens bästa polisserie med världens bästa intro själva verket är en beskrivning av Gud i en ond värld. Det pratade vi länge om en sen natt i Ängelholm. Jag ska be honom motivera sig i en kommentar till detta inlägg eftersom jag inte minns vad han sa, mer än att det var intressant. Jag minns också att Draculas döttrar som flaxade kring korvkiosken undrade vad det var för fel på oss som stod och käkade korv och snackade om Gud och existensen. Frank Furillo var gift med en jurist, Joyce Davenport. Jag var avundsjuk på honom. Furillo var en ledare med integritet, godhet och förnuft.

Jag är glad att jag aldrig tittade på mor efter att hon lämnat jordelivet. Bland personalen på avdelningen fanns flera som var rätt påstridiga. Jag skulle inte komma över mor, inte kunna acceptera hennes död, om jag inte såg hennes döda kropp. Jag vägrade. Jag har sett en död människa, en kamrat som avled efter en motorcykelolycka, och det man ser är ett skal. Livet är inte där längre. Jag ville komma ihåg mor som hon var i levande livet. Små ögonblick av klarsyn, eller stark övertygelse, kan spela stor roll under lång tid i ens framtida liv. 

Jag kan tänka mig att man inte spelar en viss låt av Orup i Kolmårdens högtalarsystem framöver. Vore det undertecknad det handlade om skulle jag kräva att låten spelades. Anything for me but mindless good taste, som Cleese sa på Chapmans begravning. Jag får återkomma till det ämnet. 

Jag snackar mycket. Och skriver med. Det har jag alltid gjort. Få gånger åstadkommer jag något av substans. En gång gjorde jag, i eget tycke, det. I familjen resonerade vi lite kring vad som skulle stå i mors dödsruna. Något av Ferlin? Kanske Evert Taube kunde passa, hon är ju från västkusten. Det kändes lite konstruerat, tyckte jag, att välja något från någon annan bara för sakens skull. Så jag satte mig ner i ensamhet och skrev några rader fritt ur hjärtat. Far, och mina syskon, blev förtjusta och gav sitt samtycke. Jag har till och med, för att använda ett modernt språkbruk, blivit retwetad då jag sett mina rader i andras dödsrunor i såväl Göteborgsposten som Falu Kuriren. Det tar jag som ett tecken på att det inte är ett pekoral rakt igenom. Hur nu äkta känslor skulle kunna vara det. (Tillägg från framtiden: den finns också i pappas runa).

Så lägger sig det stormiga havet och allt blir lugnt och stilla. 
Sakta och nästan omärkligt, men för oss så oerhört fort,
lägger du loss från stranden och lämnar oss ensamma kvar. 
Längre och längre ut far du och varje ögonblick rymmer sorg och saknad. 
Snart når du horisonten medan vi står kvar på stranden uppfyllda av dig. 
Vi minns och älskar dig så fantastiskt mycket. 

Ner med Gud i skiten!

Så har den viktigaste kristna, men även en stor judisk högtid, helgen nästan passerat. Som med en gäspning. Hockey, mat, skidor och godis. Och en släng av magsjuka. Förr om åren tyckte jag mycket om att gå i kyrkan på långfredagen. Där är dämpat och inte lika svulstigt som under jul, om yttrycket ursäktas.

Jag tycker det är mysigt i kyrkan på långfredagen. Men som småbarnsförälder är man inte herre över sin egen tid och jag skulle aldrig drömma om att tvinga med mig någon till kyrkan. Det får barnen själva välja, när de når den åldern att sådana val är aktuella. När jag var liten fick vi inte göra något alls på långfredagen. Man SKULLE ha tråkigt, fick jag lära mig. Allt var stängt, det gick inte mycket på TV. Vi hade inte DVD, dator, iphone eller ipad. Rätt skönt tycker jag, sett i historiens romantiska backspegel. I dag är det inte alls så. I dag är massutbudet vår religion. Någon som ska med till ICA Maxi? Det är väl en fråga om evolution, kanske.

Och apropå, en professor höll en gång en föreläsning för präster om planetens tillblivelse. Han avslutade sitt anförande med att konstatera att visserligen är Big Bang och evolutionsläran också teorier men han tyckte att även präster är rätt begivna på att gissa. Med lite sämre precision. En annan präst började en gång sin julottepredikan med orden: Ner med Gud i skiten! Församlingen baxnade. Man började viska sinsemellan för det här tilldrog sig i en kyrklig bygd, det var en välbesökt julotta. Och då sa han det igen. Ner med Gud i skiten! Men vad säger karln, människor blev upprörda. Då sa han det en tredje gång: Ner med Gud i skiten. För det är där han behövs. Allt man tror på: politik, ideologi eller religion ska i första hand utövas där den gör bäst nytta. Liksom denne präst tänker jag mig att det alltid torde vara där människor har det som sämst, annorlunda uttryckt: nere i skiten.
En kompis la ut en nidbild på påven med en pratbubbla. Budskapet innebar att påven, en man med lustig hatt (har vi hört den förr), som tror på en gubbe som lever bland molnen, inte kan tycka att marxism är oförenligt med verkligheten. Man ser stickan i sin grannes öga, men inte bjälken i sitt eget. Jag ser ingetdera om det sitter på vänstersidan. (Det där var ju extra roligt, när det gäller mig). Hur det än är tror jag att alla måste återerövra sin övertygelse då och då. Både som kollektiv och individ. Annars kör man lätt fast i gamla dogmer och värderingar.
Man kan inte bara lyssna på andra utan att ha en egen klangbotten. Man måste delta, tycka något. Det handlar om integritet och att inte vara kappvändare, något som alltid är aktuellt. Läs gärna om Gunnar Th:son Pihl, Sydsvenskans reporter i Berlin under andra världskriget. Man måste återerövra sin ideologi eller religion från sina föräldrar, myndigheter eller gamla gubbar i lustiga hattar för att vinna sin övertygelse om vad som är rätt.
Långfredagen behöver för mig inte vara tråkig bara för att, men gärna lugn och stilla.

Caron och Titanic

Jag har alltså, om det nu till äventyrs skulle undgått någon som känner (till) mig, fått en reva i min superman-kostym. Visserligen flaxar jag glatt vidare en stund till på jorden vad det verkar, men det får mig självfallet att fundera lite. Över livet, döden och allting.

Sedan råkar jag just nu vara omgiven av sjukdom, död och elände hos släktingar och vänner, kända och okända. Far, exempelvis, ska göra en allvarlig operation i veckan och går runt och citerar Cato den äldres  sista ord: Stäng dörren.

Det finns inget vetenskapligt bevis att själen överlever kroppens död. När det är slut så är det slut. Vi finns inte mer. Hur är det att inte existera? Ett enda stort ingenting? Inte undra på att människor fortfarande en bit in på 2000-talet i stor utsträckning är religiösa och andliga. Man vill ha tröst inför döden, man vill veta var man hamnar. De stora frågorna har alltid sysselsatt mänskligheten.

Vi väljer i större utsträckning icke-religiösa ceremonier vid olika högtider nuförtiden. Inget ont i det, som tur är. Frågan är kanske i vilken utsträckning den avlidne själv bestämt tillvägagångssättet vid vederbörandes begravning eller om det är de anhöriga som beslutat hur ceremonin ska genomföras. Om man nu inte tror på ett liv efter detta är väl begravningsceremonin mest till för de sörjande, antar jag. Detta dilemma finns skildrat i Evelyn Waughs En förlorad värld när den gamle lord Marchmain är döende.

Det blev ingen Oscar för Max von Sydow i natt. Han är en av de största ändå. Max lyckades vara med på en av filmhistoriens mest episka bilder: när riddaren spelar schack med döden.

Döden går alltid bredvid oss, precis som i filmen Det sjunde inseglet och sällskapet blir tydligare ju äldre vi blir. Bergmans briljans har väl i mitt tycke aldrig varit större än i skildrade av livet som ett schackparti med döden. Och när vi ändå är inne på temat, i går avled Erland Josephson, även han en fantastisk skådespelare. Fanny & Alexander (länk nedan), femtimmarsversionen så klart, hör i mitt tycke till det bästa som gjorts på film.

Jag frågade min vän, tillika prästen i svenska kyrkan, Petter Karlsson, om det här med icke religiösa ceremonier i icke-konfessionella kapell. Problemet, menade han, är att man gärna vill ha psalmer och klockringning OCH en icke-religiös begravningsceremoni. Då uppstår ett problem. Man vill inte ha kakan synlig på bordet, men ändå känna smaken på den, för att efteråt kunna säga att man minsann varit principfast, att man inte har ätit något inte. Men det är på det viset att med klockor, psalmer och någon vacker bibeltext så blir ceremonin religiös. Och då ska en religiös ämbetsperson leda den. Vi kan ju prova att översätta problemet till företagsvärlden: Bäste herr Gyllenhammar (till de unga: PG Gyllenhammar var legendarisk chef på Volvo under 80-talet) kan ni tillverka en bil som har alla Volvos fördelar med design och säkerhet, men i stället för Volvo kallar ni den Ateist. Går det för sig?  Och kan någon ur miljörörelsen komma och gratis hålla föredrag om att bilar är bra för naturen? Kyrkan är också ett företag, som måste överleva. Vadå? Ska inte kyrkan alltid ställa upp? Trots medlemsras, inkomstbortfall med mera. Kyrkan måste finnas där när vi behöver den, oavsett om det handlar om att driva med trosfrågor, bibeltexter eller att peka finger åt för övergrepp begångna i religionens namn. Lärare blir lärare för att stilla en inre drift att utbilda människor, sjuksköterskor är alla Florence Nightingailar eller moder Teresor och präster existerar under vårt friska och bekymmersfria liv som Jan Malmsjö-typer i Fanny och Alexander för att förvandlas till tröst och hopp när sådant behövs. Eller? Nåja. Lite ligger det väl i kallet.

 

Själv tänker jag mig livet efter detta lite, småpatetiskt måhända, som slutscenen i Titanic när den gamla damen i döden återser sina medresenärer. För i min värld sjunker inte fartyget, det är helt enkelt livet efter detta. Där finns de allihop och väntar på mig, vänner, släktingar och kändisar. Jag får ta plats vid bordet mellan mamma och morfar. Lite längre ner sitter andra släktingar och historiska personer. På kvällen får jag dansa med Ingrid Thulin, efter Malin, min stora kärlek här i livet. Men så är de inte helt olika heller (till sättet, alltså, för alla vet ju att verklig skönhet kommer inifrån).

När sedan Malin och flickorna kommer ombord, tar jag dem gott emot, som Skavlan uttrycker det. Och min begränsade syn är en icke-fråga. Man behöver inte se så bra för att veta att man träffat den vackraste människa som finns. (Säger jag alltså till min hustru, inte till Ingrid).

Vi vet inte när livet slutar, men hur. Vi dör. Det enda vi kan påverka är den stund på jorden vi har. Jag försöker leva mitt liv så att jag ska känna mig trygg och klar när jag står där vid vägskälet och det är min tur att kliva in i Titanics danssalong.

En rätt skön känsla att luta sig emot, ändå, om det nu är så att det redan i morgon är över för mig.

Semmelweiz

En doktor i Wien, Ignaz Semmelweiz, upptäckte 1847 att så kallad barnsängsfeber var smittsamt och att man kunde begränsa smittan om behandlande läkare tvättade händerna innan han förlöste en kvinna. Man kan kalla detta för den moderna upptäckten av hygienens betydelse. Visserligen var både antikens greker och romare duktiga på att förstå vikten av renhet och vattens betydelse därvidlag, men mycket vatten hade flutit under broarna innan Semmelweiz gjorde sin upptäckt.

Tyvärr visade det sig svårt att få gehör för denna tills synes enkla men livsviktiga upptäckt. Semmelweiz betraktades som en fullständig fullblodsidiot och drevs till avsked från sin tjänst. Han drabbades av sjukdom och begick slutligen självmord. Trots att han kunde påvisa en kraftig reducering av antalet döda på flera sjukhus fortsatte hans skeptiker, främst i Wien, att vara fientligt inställda mot honom och hans idéer. Detta kostade tusentals unga mödrar deras liv. När andra forskare, bland annat den världsberömde Pasteur, kunde påvisa bakteriernas betydelse vid sjukdom, fick Semmelweiz till slut upprättelse.

Det var så dags.

Jag gillar Semmelweiz bland annat för att han var aktiv liberal. Han ifrågasatte etablissemanget och kom med nya tankar. Men här finns också en annan sensmoral. Oavsett om det gäller vetenskap, religion eller politik kan man konstatera att etablerade auktoriteter ofta är ovilliga att acceptera, eller påvisar ett direkt motstånd mot, framsteg. Exemplen finns överallt genom historien. Det tycks vara en mänsklig naturlag att hålla fast vid det etablerade, det invanda. Övertygelsen att det redan kända alltid övertrumfar nya idéer.

Det svåra är inte att komma på det briljanta eller självklara utan att övertyga omgivningen om detta. Och så till sist blir man utstött eller bitter. Eller ännu värre, som i Semmelweis fall. Jag tror att ett liberalt samhälle, där staten tar ansvar för vård, utbildning och omsorg, men i övrigt låter individen ta ett stort ansvar för sig själv och andra, är bäst lämpat att komma tillrätta med den här typen av problem.