Kategori: Livsåskådning

Ett gammalt arabiskt ordspråk lyder: Gud har 99 namn och endast Kamelen vet det hundrade.

Ordspråket syftar på, tror man, vårt mänskliga behov att sätta namn på Gud eller att förklara det gudomliga. Vilket inte är så lätt. Oavsett vilken religion man tillhör, eller om man är ateist, finns det saker som vi människor känner vördnad inför och som vi inte kan förklara.

Ibland får mina elever arbeta med begreppet Gud och hur olika grupper i samhället ser på Gudomlighet. Resultatet pendlar från Zlatan till haschromantiska rosaskimrande föreställningar.

Det är emellertid mycket intressant att låta morgondagens vetgiriga hjärnor fundera fritt över detta ämne medan jag lutar mig tillbaka bakom katetern…förlåt, katedern.

Lite hjälp medges dock, de får några religionsglosor med sig på sin väg in i det okända:

Gudsnamnet Elohim antar man rör gudomlighetens koncept.

Adonaj, som förekommer i filmen Passion of the Christ brukar översättas till Min Herre! och användes oftast vid skriftläsning i stället för…

…Jehova, ett namn som i sin tur enligt den judiska traditionen inte får användas hur som helst.

Sebaot används när Herren ses som en sorts general för en armé av änglar.

Allah är det arabiska ordet för Gud, vilket inte bara avser muslimer utan även arabisktalande kristna och judar men de senare grupperna använder sig av tillägget Allāh al-Ab (Fader Gud).

Så, var hamnar man om man filosoferar på detta sätt över Gud och dess väsen? Kort sagt, vad kan vi säga om honom/henne/det?

Den elev som vill imponera på sin lärare utgår från Guds svar när Mose undrade vem han var: Jag är den Jag är  – Jag kommer att visa mig vara.

Jag tycker det är här man kan finna mycket i islams, judendomens och kristendomens kärna. Citatet härstammar från den hebreiska utformningen av monoteismen att Gud finns inom var och en och av honom själv, den evige Skaparen som inte beror på något eller någon, och därför är den han är. 

Vissa religiösa grupper anser att denna fras eller åtminstone Jag är är en del av Guds egentliga namn, eller det enda riktiga namnet på Gud. Vi människor är alla gudomliga och Gud är något vi bär inom oss.

En elev kopplade dessutom ihop resonemanget med Descartes påstående Jag tänker alltså finns jag. Att existera är gudomligt, helt enkelt. Imponerande av en gymnasist.

Mer vanligt är att man kristiserar den ställning vi människor givit oss själva på planeten på andra arters bekostnad.

Det är ett härligt arbete, jag har.

Det är härligt, för att inte säga heligt, att leva och låta leva.

Eller som Henrik Edgren, historiska institutionens hårdaste opponent, brukar säga: Du är kungen, du är kungen.

I dag är en bra dag.

En gång när jag nefann mig i Nairobi mötte jag två muslimer som vid ett särskilt klockslag avbrytöt det de gjorde för bön. Det sker mitt på gatan.

Vi är upplysta i Sverige så vi vet ju att det där med religion bara är för svagsinta. Så här i påskhelgen snackas det en del om det fina vädret och att vi svenskar konsumerar (för) mycket mat och godis.

Men vi hör förhållandevis lite om en av de viktigaste kristna helgerna.

När jag var liten var allt stängt på långfredagen. Och jag blev lite högkyrkligt uppmanad att inte leka Krylbo-kraschen just denna dag. I dag är långfredagen inget särskilt – det är en röd dag bland andra.

För vi vet ju att religion bara är humbug. Eller? Tänk om Bibeln är sann? Eller Koranen? Yeah, right. Jurrasic Park kan inträffa.

Det man kan påminna sig om är att det på många håll i världen råder ett precist omvänt synsätt. Lever ni utan religion? Men så tråkigt för er. Och så andefattigt. Det är oss i Sverige det är synd om och inte den oupplysta omvärlden – iallafall enligt det synsättet.

Det klart att alla övergrepp och förtryck i regionens namn ska fördömas. Liksom övergrepp i politikens namn. Ingen tvekan om det.

Jag kan inte definiera min tro. Den är nog mer av barnkammarkaraktär, något som sitter i ryggmärgen och jag hinner inte utöva den så ofta. Den består mer av känsla och tradition och jag skulle aldrig drömma om att tvinga på den på någon annan.

För mig är berättelserna om Jesus en inspiration om hur man kan bete sig mot omvärlden.

Att Svenska kyrkan anpassar sig till nuet i många viktiga samtida frågor är bra. Södermalmskyrkan är bra. Jonas Gardell är bra. Ecce homo är bra. Kvinnliga präster är bra. Att viga de homosexuella och heterosexuella som önskar det är bra. Ja, det finns mycket som är bra med religion.

Allt det dåliga tar inte bort det som är bra.

Gladen påsken, som några muslimska barn i Uppsala skrivit på påskkort de sålde till mig och Darke 1995. Rörda tömde vi våra studentplånböcker och gick och la oss igen.

Tänk om man kunde göra det så här på påskafton. Gå och lägga sig.

Det diskuteras emellanåt vett och etikett gällande bruk av mobiltelefon.

Det gastas på, lite hur som helst, i dessa telefoner. Jag försöker hålla en diskret nivå tillsammans med min mobil. Sedan jag blev med iPhone har det dock blivit svårare.

Jag blev uppläxad en gång av kommendörkapten Pettersson, vännen som jagat ubåt på de sju haven, har en faiblesse för antikviteter, gillar kraftiga röda viner och nu tillbringar det mesta av sin tid med att pendla mellan Sundborn och Karlskrona, när vi för ett par år sedan handlade på Hemköp.

Min telefon ringde när jag stod i kön och medan jag betalade fortsatte jag att tala i den. Efteråt såg jag att Daniel såg ogillande ut.

När jag frågade vad det var som störde honom svarade han att bara för att personalen i kassan av vissa betraktas som low-lifes behöver inte du också visa detta för dem så himla tydligt.

Han hade helt rätt, och jag skämdes.

Det finns ingen anledning, eller i vart fall väldigt få, att behandla servicepersonal eller våra medmänniskor på det sättet. Sedan dess gör jag heller inte det. Det är en fråga om respekt.

Sverige är tillsammans med Danmark ett av världens mest sekulariserade länder.

Vi bör dock komma i håg, mitt i all vår upplysta självbelåtenhet, att detta internationellt sett är något ovanligt. På gott och ont, naturligtvis.

Pratar vi om respekt för grundläggande mänskliga rättigheter är det mestadels på gott. Pratar vi tro och andlighet, som inte nödvändigtvis behöver krocka med dessa värden, är det måhända lite mer andefattigt.

All religion innehåller oilka varianter på Den Gyllene Regeln: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem (Matt. 7:12, Bibel 2000). Vill man sekularisera det lite kan man i stället prata om Kants kategoriska imperativ.

Detta imperativ innebär att alla ens handlingar bör vara av sådan karaktär att de kan upphöjas till allmän lag. Ditt agerande ska alltså gå att upphöja till regel, eller ideal, för många.

Man bör inte se på sina medmänniskor som om de är ett medel för att ta dig någonstans, utan att de är ett mål i sig själva. De är värda att respekteras.

Nu vill jag inte uppmana till någon sorts allmän moralpanik. Men jag funderade lite på det där i dag under mina flickors luciatåg på förskolan.

Om man har tydliga etiska principer för hur man beter sig i livet är mycket vunnet. Respekt för andras uppfattningar, tro eller övertygelse behöver ju inte innebära att man håller med i sak.

Föräldraskapet innebär bland annat att vara ett föredöme. Olika typer av ledarroller likaså.

Det är viktigt att ha självständigt kritiskt tänkande. Oavsett som jag funderar över mitt förhållande till religion, ideologi eller föräldraskap vill jag vara genomtänkt, ödmjuk, fokuserad och konsekvent.

Detta är naturligtvis alldeles omöjligt, det är bara Jesus som lyckades och han hade, om man nu inte tror på Dan Brown, inga kända barn.

Det kan dock vara en strävan att erövra Kants kategoriska imperativ lite grann varje dag.

En högst personlig tanke jag har är att Gud, om hen nu existerar, inte hade någon bra dag när han skapade smördeg, kapris eller vänsterpartiet.

I den ordningen, eller omvänd. Han, Den, Hon, Hen eller Det, jag är osäker på hur man tilltalar Gud, har också kunnat åstadkomma något mycket värre. Esterellas ostbågar, exempelvis.

Är vi människor värda vår position i universum?

En civilisation som efter massor med år på nacken kan visa upp en sådan vederstygglighet som Esterellas ostbågar är inte värd namnet. Och tänk om Darwin hade fel. Tar i så fall Han, Den, Hon eller Det tillbaka alltihop snart?

Man blir lätt trött. Det finns så mycket dumheter.

Hur mycket kostar en flykting?
Hur mycket kostar en våldtäkt?
Försvarsbudget
Kina
Jag

För att nämna något.

För några år sedan åkte jag på en semester i Norrland.

Vi rastade vid en enslig landsortskyrka. Jag såg där några sommarjobbare i full färd med att baxa bort gravstenar och ställa dem mot kyrkomuren.

Jag blev nyfiken och fick veta att det var gravplatser som ingen längre vårdade. Först sätter kyrkogårdsförvaltningen upp en skylt där eventuella intresserade uppmanas ta kontakt med kyrkan för att diskutera fortsatt vård av graven, sker inte det tas graven bort och erbjuds till nya gäster.

Jag frågade en av de sommarjobbande ynglingarna om någon av dem tänkte på att bevara de historier som varje grav rymmer. Just den här kyrkan hade enligt årtalet på klocktornet begravt människor sedan mitten på 1700-talet. Det blir ju några generationer.

Tänk så många livsberättelser varje grav rymmer, sa jag. Ynglingen rykte på axlarna och satte på sig i-poden igen.

Kanske är det så att den dagen ingen längre vårdar ditt minne, genom att exempelvis sätta blommor på din gravplats, är tidpunkten då vi verkligen är borta. En före detta elev till mig avled under försommaren. Det är alltid mycket sorgligt när unga människor dör. Vi var vänner på facebook.

Tanken har slagit mig tidigare. Vad händer med ens användare på facebook när man dör? Vem går in och ”stänger av” kontot? Säkert någon central funktion när man inte varit aktiv tillräckligt länge. Ungefär som den läkare som stänger av respiratorn är en vetenskaplig ovanifrån-figur med beslutanderätt om liv och död.

Hur ska jag förhålla mig till det faktum att jag är vän med en död människa på facebook? Men som det kom att visa sig fyller facebook-kontot en viktig funktion för de efterlevande.

Många för samtal där med den avlidne. Bilder läggs upp, man delar med sig av minnen och ger uttryck för sin saknad. Jag antar att den dagen jag tar bort honom som vän är han verkligen borta.

Döden är bara ännu ett steg, säger en del.

See you in Liverpool säger de vidskepliga sjömännen.
Uttrycket syftar dels på att alla fartyg, under sjöfartens storhetstid, förr eller senare passerade Liverpool. Särskilt under andra världskriget, när tyskarna sköt på allt som rörde sig ute på Atlanten, var varje resa ett vågspel.

Klarade man sig till Liverpool var allt lugnt.

Än idag mumlas orden, har jag uppfattat när jag närvarat vid begravningar på västkusten, framme vid kistan på begravningen av en gammal sjömanskollega och vän:

See you in Liverpool.