Livsåskådning – Sida 4

Lust, plikt och tvärt om

24 augusti, 202425 augusti, 2024av adolphson

En medelålders krisande mans (blev det rätt med genitiv-s där?) betraktelser där han diskuterar lust, plikt, fram, bak, då och nu.

Den tjugoandra juli 1976, jag var fem år vid tillfället, skickade far ett vykort till sin pappa, min farfar, i Bodforsen. Han titulerade sin pappa med ”herr”. Vykortet löd:

Hej pappa! Har du fått något regn. Här är det fortfarande lika torrt. I söndags vistades vi på landet hos goda vänner i samband med sista långsimniningen för säsongen i Lindesberg. Nu blir vi hemma ett tag framöver. Anita arbetar en hel del framöver. Personalläget är ganska ansträngt över sommaren. Barnen mår bra. Fredrik har gått i simskola i Roxnäsbadet. Hälsn. Jörgen.

Ett pliktskyldigt vykort från son till far som dels anknyter till ursprunget på en bondgård i Norrland (regn är viktigt) och dels pappas stora intresse bredvid tennis: simning. Jag minns den där simskolan. Där lärde jag mig simma och pappa sken av stolthet. Han gjorde minsann sin faderliga plikt. Säkert hade han lust, också.

Det är lätt att fastna i det förflutna. Som tiden när flickorna var fyra och sex år gamla exempelvis. En tid när jag på fredagar med briljans körde barnen i kundvagn på Ica under lyxhandlingen inför fredagsmyset. När jag hemkommen efter handlingen stängde dörren mot omvärlden och enbart njöt familjelivets lycka. Nog var det en fin tid, nog var jag lycklig då. Nu sitter jag ensam på helgen med nattvakets gnagande oro för tonårsdöttrarnas väl som enda sällskap. Vart flydde du, ljuva småbarnsliv?

Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som glödde. Tranströmers ord passar väl en tidig höstdag. Jag tar sällskap med min yngsta dotter inför hennes första dag på ny skola. Hon är nervös. Det slog mig att det antagligen var sista gången jag fick fullgöra denna faderliga plikt. Lite senare, på väg mot arbetet, skickar jag mitt i steget, mer av lust än av plikt, en kärlekshälsning till någon som också ska påbörja studier. Tänk att jag får slå följe med dem på deras resor. Det är, alltihop, förunderligt märkligt i lust och fägring stor. En känsla värd att försvara.

Det ligger måhända i betraktarens öga, det där med lust och plikt. Ibland vill man, ibland måste man. Det gäller att balansera mellan de två. I lust och fägring stor finns värden att med plikt försvara. Det finns dock andra värden än pliktetik. Att försvara det man har kärt är ofta mer instinkt än plikt, en instinkt som ligger djupt hos de flesta. Det narrativet har Försvarsmaktens PR-avdelning full koll på. Att försvara och hjälpa sina barn, den man älskar eller platsen man bor är något grundläggande. Men för bibehållen lust krävs också något mått av (värn)plikt. Och vice versa.

Ibland dras jag lite skämtsamt in i vänskapligt käbbel om östkusten versus västkusten. Vem vill segla i skogen, som Lövet 2 en gång uttryckte saken. Vem vill åka båt överhuvudtaget, som min bror säger. Men vilken är egentligen framsidan respektive baksidan? Om Nato, oavsett vad man anser om inträdet, är nuet och framtiden måste ju Putin med sin eländiga bakåtsträvande krigshets representera det förflutna. Därmed borde väl kusten vara klar. Väst fram, öst bak. Västerut åker jag av lust österut, om vi har otur, av plikt.

Hur försvarar man förresten något? Det fungerar nog bättre om man vill, har lust, än genom plikt. Opinionsbildaren Elin Wägner ville 1940 att kvinnorna skulle vägra delta om Sverige drogs i andra världskriget. Och inte bara det, hon gick så långt att hon ansåg att kvinnor dessutom skulle vägra låta sig försvaras (gå ner i skyddsrum, bära gasmasker etcetera) eftersom det var ett exempel kallblodigt urval om vem som värd att beskyddas i ett krig män startat. Ett teoretiskt resonemang som nog bleknar i skarpt läge. Låt oss alla utgöra varandras bålverk mot allt lågt och lumpet här i världen.

Hur man än vänder sig har man östkusten bak, som det heter. Oberoende av kön har varje vuxen plikter gentemot sina nära och kära. Och gentemot sig själv. Man bör inte, för att undvika att bli sin egen fiende, alltför mycket fastna i det förflutna eller framleva sina dagar i ständig oro för framtiden. Man bör leva i nuet. Således: flickorna är tonåringar, jag medelålders och livet helt okej.

Många funderingar blir det. Flickorna blir aldrig små igen. Att strida för det man tror på: familjen, värderingar, mark och tillgångar eller rättvisa är en grannlaga sak. Narrativet ligger i betraktarens öga. Jag påminner mig själv om några sanningar: jag kan ha fel, allt jag gör ska vara av sådan karaktär att det går att upphöja till allmän lag, att ingen, eller ytterst få, ska drabbas av konsekvenserna av mina val. Ofta fungerar det. Jag vill leda mina döttrar till plikt och lust, någon till lust och fägring stor. Jag är alltid i början på en mycket stark berättelse som inte är färdig. Förrän den är det.

Skitsnack. Det förflutna ljuger. Inte lärde jag mig simma i Roxnäs. Jag härjade och smet så pappa fick skämmas. Jag fullkomligt avskydde det där. Kallt och eländigt. Men han såg det som sin plikt att lära mig simma. En vacker dag en tid senare, på Styrsö, gick jag ensam ner till Stora bryggan i Halsvik och hoppade i och lärde mig simma på egen hand. För att jag hade lust. Farfar kom nästan aldrig och besökte oss i Falun och det gjorde pappa ledsen. Men han skickade då och då små hälsningar. Småbarnslivet var ingen dans på rosor, när jag verkligen tänker efter. Rusa från jobbet, hämta på förskolan, somna i soffan framför På Spåret med handen i dippen och foten på en pizzakartong, VAB, kaskadspyor och tillsägelser om nedfällda toalock. Och inte vakar jag över flickorna numera ensam, jag njuter det bästa av sällskap. I fredags ordnade jag fredagsmys för någon varefter vi somnade tillsammans i soffan framför en tv-serie. Jag kan inte minnas när det skedde senast. Lycka när den är som bäst.

Krisande man eller ej, för nostalgikern blir det aldrig bättre. Jag skickar därför ett vykort till mitt framtida jag, denna härliga höstmorgon. Det lyder: jag är lycklig nu. Var det du också.

Relaterade blogginlägg:

Ockhams rakkniv

Ett vykort

Musik:

Baby won’t you please come home

A te o cara

Gör mig lycklig nu

Källor:

Berggren: Landet utanför del 2

Tranströmer: dikten Dagsmeja

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Oändlig surf

18 augusti, 2024av adolphson

Vi pratar ofta, tonåringarna och jag. Det är något gott, dessa samtal. Vad är svaret på frågan? Livet är en bergochdalbana, säger jag aningen klichéartat. Man surfar liksom på en bärande våg, upp och ner, av och på, ut i en oändlighet.

Någonstans väntar något otroligt på att avslöjas. Detta var chefens ord på presskonferensen när NASA sände ut James Webb-teleskopet i världsrymden.

Mina kära små flickor har vuxit upp till unga kvinnor. Det nog så tufft att vara tonåring som det är och inte blir det lättare om man varit med om det värsta: att i unga år förlora sin mamma. Vet ni, berättar jag för dem, mänskligheten skickar då och då ut obemannade farkoster i universum, Voyager 1 och 2 exempelvis, och med på dessa farkoster fanns bland annat Brandenburgkonserterna av Johann Sebastian. Kom får ni höra! Tänk att bland det första nya civilisationer får lära sig om oss är att vi är kapabla att åstadkomma underbart vacker musik, utropar jag i hänförelsens medryckande entusiasm. Se där en lärdom att ta med sig ut i livet! Aliens kanske inte gillar Bach, pappa. För det gör ju inte vi, svarar surmulen tonåring. Alla gillar Bach – de vet bara inte om det än, replikerar jag. Tonåringen blänger till svar. Är tonåringar utomjordingar?

Vi pratar om varför man inte ska framleva sina dagar genom att starrbliga i en telefon. Tanken att det inte är bra, vare sig som individ eller civilisation, att bli beroende av (viss) teknik är inte ny. Ursprunget till dagens klichéer som tabula rasa, ecce homo och carpe diem vittnar om att dylika tankar funnits sedan åtminstone antiken. Jakten på det ursprungliga, föreställningen om den ädle vilden, är återkommande teman i världslitteraturen. Tarzan, Robinson Crusoe och Odyssén kommer i ständigt nya varianter och upplagor. Ändå stirrar vi i skärmar. Fungerar inte systemen är vi rökta. Utan täckning griper frustrationen tag.

Tonåring blir upprörd över att en (konstgjord) ögonfrans hamnat i mitt te. Hur hamnade den där, funderar jag medan jag inväntar normal samtalston och rimlig bedömning av problemet. Finnes månne någon intergalaktisk kundtjänst att tillgå? Tonåringar är ju som nämnts ibland att betrakta som utomjordingar. Jag brukar förövrigt alltid inleda samtal med diverse kundtjänster genom att be dem behandla mig som ett litet barn eftersom jag är humanist. (Och därför i allt väsentligt en lycklig människa, lägger jag med viss skärpa till.) Tydligen är svaret på alla mina problem och frågeställningar oändlig surf. Tonåringar + kundtjänster = sant.

Jag oroar mig över den verklighetsflykt som teknik ofta medför. Smarta (digitala) lösningar kan ha motsatt, i brist på bättre ord: fördummande, effekt. Telefonjävel. Min husgud och Nemesis. Jag funderar på att köpa en vinylspelare, igen. Tänk att åter kunna gå fram till skivsamlingen, låta händerna kärleksfullt smeka över tummade och välkända skivor. Välja en, studera omslaget, försiktigt ta ut den ur sitt fodral, lägga den på spelaren, omsorgsfullt lägga på pickupen och därefter lyssna för att tjugo minuter senare återvända till anläggningen och vända på skivan. Det hela framstår, sett i historiens backspegel, som livskvalitet.

Jag hittade den konstgjorda ögonfransen i mitt te. Allt lugnar sig. Det är en otrolig upptäckt, egentligen. Jag överlämnar den varsamt till dess rättmätiga ägare med orden: varsågod: en ögonfrans med en tuch av earl Grey. Verklig skönhet kommer inifrån, som lord Greystoke sa. Den aktuella tonåringen ger mig en blick som säger att hon inte riktigt ser storheten i det just inträffade miraklet. Bättre oändlig smurf än oändlig surf, säger jag. Va, svarar tonåring. Gargamel, avlutar jag konversationen.

Kollegiet på det naturvetenskapliga programmet på Falu Gymnasium 2024-25. Någonstans på bilden döljer sig en humanist. Det är lika underbart som en ögonfrans i en kopp te.

Jag pratar vidare med mina flickor. Ständigt dessa samtal. Man kan inte lägga av på grund av att det värsta hänt. Livet måste levas, den tanken utgör mänsklighetens ursprung. Med på resan har vi humanismen, kärleken och kulturen. En må surfa men varför inte ställa sig på en verklig surfingbräda? (Så som utbildning.) Någonstans väntar något otroligt på att avslöjas. Livet är en bergochdalbana, flickor! Släpp telefonen! Känn kittlet i magen, känn hänryckningen, vinden i håret, glädjen, sorgen, vreden och smärtan! Bara känn! Och lev, för allt i världen, lev!

Så vad är egentligen svaret på frågan? Ja, inte vet jag. Utbildning och kärlek är generellt sett svaret på alla frågor. Annars: 42. Men samtal, kommunikation, är ett gott sällskap på vägen ut i den stora, vida oändligheten.

Musik:

Brandenburgkonsert nr 6, III allegro

Bärande våg

Källor:

Danielsson: Handbok för medborgare i universum

Livsåskådning, styrsö

Bältdjurslampan (Stilla ro och nära)

13 juli, 202414 juli, 2024av adolphson

Far ska vila i familjegraven på Styrsö. Hit till ön kom han för att presenteras för mormor och morfar i början på 1960-talet och allt sedan dess har han älskat att återkomma. En av de första sakerna han la märke till hos sina blivande svärföräldrar må ha varit bältdjurslampan. Nu gör pappa sin sista resa och han gör det åtföljd av lampan.

Min yngsta dotter vill ibland prata allvar. Numera handlar samtalen om nervositet inför gymnasiet men också om hennes mamma. Pappa. Kommer jag få några kompisar på gymnasiet? Mamma hade ett så vackert leende. Det var jobbigt på sjukhuset men bra att jag ibland sov över där med henne. Det kom väldigt många på begravningen. Jag tyckte synd om dig då, du var så ledsen när du bar ut kistan. Tunga, viktiga frågor. Jag lägger undan boken jag för ögonblicket läser och säger att jag ska berätta för henne om bältdjurslampan. Denna lampa lämnar ingen oberörd. Detta är ett ovedersägligt faktum. Fy, vilken obehaglig lampa utbrast exempelvis flickornas morbror Johan nyligen när han var på besök. Mer omtvistat är möjligen påståendet att vissa varelser blir lampor medan andra framlever sina dagar på mindre upplysta sätt.

Emellanåt är tillvaron skrämmande. Vid vissa tillfällen gör man bäst i att rulla ihop sig till en boll för att därefter manövrera efter förmåga i livets stora utförsbacke. Det är (vilket möjligen också får tillfogas avdelningen tveksamma utsagor signerade undertecknad) bättre att ha en hård utsida och mjuk insida än tvärt om. Men man behöver faktiskt emellanåt vara hårdhudad. Då och då behöver man dessutom byta kontakt för att kunna tända lampan via ett nytt elsystem. Eller annorlunda uttryckt: var sak har sin tid.

En av de mer bisarra föremålen i möblemanget under min uppväxt var bältdjurslampan. Många tycker att den är lite läskig, och numera kan man med visst fog ställa sig frågan huruvida dylika saker kan räknas till vad som kan anses vara acceptabel möblemangscomme-il-faut, medan andra älskar den. Levande bältdjur finns bara i Amerika. De är både mjuka och hårda och aktiva på natten. Dessutom kan de hålla andan i upp till sex minuter och vid fara rulla ihop sig till ett klot varvid skalet fungerar som en sorts inbyggd cykelhjälm. Jag tror faktiskt inte att morfar någonsin begrundade cykelhjälmars beskaffenhet men en gång i mitten på förra århundradet såg han, kanske på en rörig marknad i Buenos Aires, en konstig lampa han gillade och köpte med sig hem till mormor. Vad hon ansåg om den är inte känt.

Jag vet inte detta med marknaden i Buenos Aires med säkerhet men förmodligen köpte han den någonstans i Argentina och eftersom båten hade den staden som destination (några längre resor in i landet under permission har jag inte hört något om) verkar antagandet rimligt. Att morfar ”seglade på Argentina” samt det faktum att bältdjuret endast återfinns från de norra delarna av Argentina till södra USA talar också för denna slutsats.

På Styrsö lyste lampan sig igenom min barndom tills den genom arv efter morfar 1996 hamnade hos mina föräldrar i Falun. Efter att pappa nyligen lämnat oss enades jag och Viktor om att den borde återbördas till Styrsö. Likt en komisk detalj i Star Wars tronar den nu åter i huset i Halsvik. Tyvärr går den på grund av ålderdom inte att ansluta till dagens elsystem men Amanda har lovat att uppdatera den. Ett hedersuppdrag – det verkar minsann vara allvar mellan de unga tu. Ety bältdjurslampan lämnar ingen oberörd.

Min stund på jorden är nu så långt kommen att jag har perspektiv. Medan minnen från ungdomen och studietiden sakta bleknar och flickornas barndom känns allt mer avlägsen händer allt och inget. Livet är inget för amatörer, samtidigt inte något att ta för givet. Jobbiga och ljuvliga minnen blandas och formar mig till den jag är: något av en mänsklig bältdjurslampa. Vet du, avslutar jag berättelsen. Man klarar allt. Eller åtminstone väldigt mycket. Ät, sov och motionera så fixar det sig. Genom en, när så behövs, lite hårdhudad inställning och fungerande inre lampa slår man världen med häpnad. Ibland, när tillvaron är obegriplig, är en bra grej att bara hålla andan och räkna till sex. Och befinner du dig i en främmande hamn – leta efter den konstigaste fyren. Där står ofta äkta vänskap att finna.

Okej, pappa. Hon stannar till innan hon går. Tvekar lite. Så kommer något ytterligare hon vill säga: Det är bra att du träffat Ragna, pappa. Väldigt bra. Så försvinner hon iväg till sitt rum och skärmarnas oändliga värld medan jag tänker för mig själv att jag ska visa Ragna bältdjurslampan nästa gång hon kommer till ön. För även om inga potentiella svärföräldrar längre finns kvar sjöng hon så vackert på pappas begravning. Det, samt det faktum att bältdjurslampan inte lämnar någon oberörd, borde väl sluta någon sorts cirkel.

Allt är förvisso förgängligt. Men bältdjurslampan fanns innan jag och kommer sannolikt finnas kvar efter att jag lämnat. Det känns trösterikt. Till sist denna kväll när dessa rader skrivs tänker jag att elsystem kommer och elsystem går, blott bältdjurslampor för evigt består. Det känns trots allt bra att de anlände ön tillsammans, pappa och bältdjurslampan. De som träffades för så många år sedan.

Musik:

Ljuset på min väg

Loch Lomond

Stilla ro och nära

Källor:

Wikipedia (bältdjur)

cancer, Livsåskådning, Spännande människor

bild 157: såpbubblor

6 juli, 2024av adolphson

Tvång, drömmar, mer tvång. Livet. Googlar man på såpbubblor får man massor av träffar. Av det drar jag slutsatsen att såpbubblor är viktiga. Jag brukar, lite dumdrygt måhända, säga att vi människor är som såpbubblor: vackra, flyktiga och plötsligt borta. Vad som händer med såpbubblan efter att den försvunnit ägnar jag inte överdrivet mycket tankemöda. Det är mer bubblornas ömtåliga, majestätiska och oerhört vackra svävande genom kosmos i detta nu som intresserar mig.

Sms är engelska och betyder short message service. Ett till synes bra kommunikationssätt. Men vart (var indikerar läge och vart riktning) har vi gått sedan tiden med mess? Vi befinner oss alltid på första sidan av en väldigt intensiv berättelse. Tills vi befinner oss på sista sidan. Berättelsen kan nog inte återges via korta meddelanden men vår kommunikation utgör en del av den.

Saker och pengar går att ersätta. Inte tid. Jag bläddrar i analoga album och reser tillbaka till när flickorna var små och människor i min närhet levde. Det är den funktionen gamla bilder fyller. Korta meddelanden från förr som stämmer till eftertanke.

Jag lyssnar sällan på sommar i P1. Men Birgitta Ohlssons program ville jag inte missa. Det drabbade mig mitt i solarplexus. Jag har träffat Birgitta några gånger. Bland annat lyckades jag inför valet 2014 få henne att besöka min skola. Hon är mycket inspirerande. Tillsammans med Bengt Westerberg och Annie Lööf är hon mitt politiska föredöme. Men det var inte hennes resonemang om liberala värderingar jag tog med mig från programmet. Nej, det var mer när hon pratade om sin familj som en gång, antagligen alldeles för tidigt, kommer att mista sin mamma och fru som jag kände tårarna komma. Den upplevelsen delar jag med henne. Eller kanske snarare med hennes man. Fast mitt perspektiv är lite annorlunda. Det är en sak när man fått sin tid utmätt, en annan att veta att nu är det upp till mig, från och med nu är det bara jag. Känslan av övergivenhet, att det inte finns någon annan.

Fem år har gått. Fem viktiga år. När jag ser tillbaka på mina prioriteringar så förfasas jag. Vad har jag fyllt tiden med? Möten och arbete. Till vilken nytta? Det är ett privilegium att vara mina döttrars far och nog sätter jag dem främst. Men känslan gnager, kunde jag inte givit dem mer av mig medan tid var?

Jag blir allt mer avogt inställd till sociala medier vilket är något motsägelsefullt eftersom jag använder dem tämligen aktivt. Men all denna tid som går till att stirra i en telefon är förlorad. Alla missförstånd eller missriktade energier på reaktioner på människor man ytterst sällan träffar. Att synen på sanning blivit mer flytande. Tid är som budget, det handlar ytterst om prioriteringar.

Perspektiv. Innan speglar fanns var man tvungen att spegla sig i omgivningens reaktioner på sitt beteende. För inte så länge sedan kommunicerade man via brev. Dessa skrevs för hand, lades i kuvert och postades. Svaret kunde dröja minst en vecka, ofta längre. En gång läste jag sagor och sjöng godnattvisor för två små flickor, nu oroar jag mig för att inget ont ska hända dem när jag långt före dem går till sängs.

Jag stänger albumet. Öppnar telefonen. Den är full av såpbubblor. Full av människor som lever en stund till. Full av kärlek.

Birgitta entusiasmerade mig en gång att engagera mig politiskt. Nu påminner hon mig om livsglädje och om vikten av att prioritera. Det finns så många fantastiska berättelser. Berättelsen är vår egen största tillgång. Det gäller att inte fastna i andras. Jag blåser ett gäng såpbubblor över en surmulen tonåring och vi skrattar hejdlöst. Tvång, drömmar, mer tvång. Livet.

De tjugo åren står ristade med glödgat järn a.k.a min bästa tid är nu

Post scriptum

Det kom en såpbubbla som drev åt mitt håll.

Hej Fredrik, hoppas du har haft en rolig studentvecka!

Jag ville bara skriva och tacka dig för att du var en otroligt bra lärare. Jag uppskattade jättemycket hur man fick välja ambitionsnivå och sen få en tydlig bild, genom betygskriteriedokumentet, hur det gick i kursen. Det var till stor hjälp för en person, som mig, som gillar att ha en bra översikt och ha allting organiserat.

Du och jag hade bara några enstaka konversationer själva men jag ser ändå upp till dig på många sätt. Du har alltid verkat vara så klok, vis, snäll, rolig, talangfull och bara rent av intressant vare sig det är saker från politik och samhället till sång, musik och kärlek. Jag såg alltid fram emot dina lektioner och tyckte alltid det var så intressant när du problematiserade saker i samhället jag aldrig någonsin lagt en sekund av tanke på eller när du delade med dig av erfarenheter från ditt rika liv. Talet du höll på studentlunchen knop ihop säcken så bra och inkapslade hur jag (och alla andra) uppfattar dig som person. Som en snäll, framåtblickande, glad, tröstande, trygg och vis man. Det var förövrigt det finaste talet jag någonsin hört och det fick en så manlig man som mig själv att fälla många tårar.

Jag hör kanske av mig i framtiden nästa gång något spännande i mitt liv händer som att jag står på Parthenon eller hör någon på en bal som sjunger om falukorv. Har också nyligen upptäckt din blogg och är väldigt taggad på att fortsätta läsa den. Hoppas du har det fortsatt trevligt på lugnet

Relaterade blogginlägg

Dotter i ljus

Om ett möte med Birgitta Ohlsson

Musik:

Welcome to the internet

Cherubino

Foto, Livsåskådning, Sång och musik, styrsö

bild 156: Glow Worm Cha Cha Cha

30 juni, 202430 juni, 2024av adolphson

Att stå ut med, och dessutom respektera, sig själv.

Bagateller kan dölja oceaner av insikter. Komplicerade samband avgrundsdjup dumhet. Det viktiga är individens förhållningssätt till tillvarons kontinuerliga flöde av meningslöshet. För, om man tänker närmare efter, vad är egentligen meningen med allt? Jo, saker som verkligen betyder något.

Min svåger G säger att hans gravsten ska vara försedd med en liten högtalaranläggning driven av solpanel där låten Glow Worm Cha Cha Cha går på repeat så fort någon passerar. Det är en sådan ljuvlig inställning till livet. Och till döden, för den delen.

Så har jag landat i semester. Tänk så underbart livet är. Ändå är jag trött. Trött på (konstiga) människor och dåliga energier. Trött på det mesta, faktiskt. Visserligen går jag alltid igenom en liten tid av nedstämdhet i början av ledigheten. Att gå från hundra till noll gör mig mottaglig för den tsunami av uppskjutna tankar och känslor som följer ett arbetsår, det blir (ibland för) mycket att processa. Som att döttrar just gått från ett stadie i livet till ett annat. Som att far snart sällat sig till den skara av monument över oersättliga människor som fyller kyrkogårdarna. Som att vi därför tömmer hans hem. (Viktor skrev förövrigt nyligen en utmärkt betraktelse över känslan av att slakta ett hem, se nedan.)

En gång hos Astrid Lindgren. Nu åker flickorna dit själva. Le temps passe très vite

Saker som betyder något. En solskenshistoria från andra världskriget är evakueringen av Danmarks judar. Nazisterna stod under hösten 1943 i begrepp att göra en av sina större insatser för att deportera Danmarks judiska befolkning till förintelseläger. Men den övriga befolkningen reagerade och Sverige övergav sin tidigare undfallenhet varvid resultatet blev att 90 procent, eller 7720 individer, av landets judar klarade sig genom en massflykt till Sverige. Historien förbryllar. Varför just Danmark, varför förekom inte detta hos andra ockuperade folk? En israelisk historiker menar att en orsak är dansk historisk tradition av respekt för lagen och den enskilda individen. För att detta ska vara möjligt måste man antagligen ha respekt för sig själv.

Ibland brukar jag påminna mina elever om att om hundra år så kommer vi alla att vara döda. Det mesta av allt vi sagt och gjort att vara bortglömt, i bästa fall finner vi oss reducerade till gulnade foton i farmödrars album. Det materiella välstånd vi kämpade så hårt för att uppnå kommer att ligga underst på tippen eller ägas av andra. Främlingar kommer att bo i våra hus och våra relationer, bra som dåliga, vara förvandlade till aska. Snart nog dras ett streck av glömska över våra liv. Få pratar numera om Helena eller Malin. Jag och Viktor pratar visserligen ofta om Helena men det är egentligen, paradoxalt nog, bara Ragna som, iallafall i min närhet, nämner Malin. Det är fint att hon kan, vill och vågar. För att våga och vilja något sådant måste man vara full av självrespekt. Hon imponerar på mig. En fantastisk människa som minns en annan fantastisk människa utan en massa missriktad energi, en bagatell som rymmer en ocean. Saker som betyder något. Kärlek.

(Ragna ger mig dessutom nyttig respons när jag excellerar i min fyrkantighet. För att vara en person som hanterat svåra förändringar i livet klarar du att få fel macka på ett kafé tämligen dåligt.)

Vankelmod. Vad är meningen med allt? Lägger jag min tid på fel saker? Sannolikt. Det är i föräldraskapet och i klassrummet min nytta och håg står. Hursomhelst. Det är saker som verkligen betyder något som är det viktigaste. Som en vänlig handling, ett skratt eller en solnedgång. Samtidigt som jag känner tacksamhet för mitt privilegierade liv vet jag att inget har en mening, inget är beständigt, att allt bara sker. Det enda man kan påverka är hur man förhåller sig till raindrops.

När jag inleder semestern med att processa är det extra viktigt att jag står ut med mig själv. Att inte övertänka. Det hela är egentligen tämligen enkelt. Jag äger lyxen att irritera mig över att få fel sorts macka på en servering samtidigt som jag fruktar det förflutna mer än framtiden.

Det finns ingen mening med livet, det finns många meningar. En är att finna någon att prata med så att tillvaron inte är så tyst. En annan är att stå ut med sig själv. Ytterligare en är att alltid ge men aldrig förvänta sig och en sista att på min gravsten ska ni skriva dessa rader på latin: ”Glow Worm Cha Cha Cha”. Denna sista insikt må dölja sig i en ocean av ord men skänker mig samtidigt sinnesro sin banalitet till trots.

Respekt, bro!

Musik:

Skålvisa från jät

Glow Worm Cha Cha Cha

With or without you

Relaterade blogginlägg

Viktors om pappas hem

Källor:

Berggren: Landet utanför, del 3

Livsåskådning, Sång och musik

favoriter

12 maj, 202411 maj, 2024av adolphson

Blommande sköna dalar, hem för mitt hjärtas ro.

En av de vackraste sånger jag vet är Under rönn och syren. Sedan MDP med vänner via telefon sjöng den för mig och Malin på palliativa avdelningen i april 2019, och senare på begravningen i maj, har den varit omöjlig att sjunga för mig. Tills helt nyss.

Det sägs ibland att människor lever i sina telefoner. Kanske finner de frid genom den verklighetsflykt en telefon innebär, kanske är det digitala livet en nödvändighet. Den gången dog vi lite i en telefon, Malin och jag. Eller så var livet då som mest närvarande. Jag kommer aldrig att glömma hennes ansiktsuttryck när hon från sjukhussängen lyssnade till Under rönn och syren. Det var den sista glimten av hennes jag, en glimt av liv och kärlek. Några dagar senare var hon död.

Visst förstår jag lockelsen alla mobila förströelser innebär. Jag har emellertid en annan tillflyktsort som jag ibland nyttjar. En uråldrig sådan. Nämligen tempel. Och bland dem finns några favoriter: Kristine och Styrsö kyrka samt (visserligen inte ofta) Pantheon i Rom. Det händer ibland, dock sällan under pågående gudstjänst, att tillvaron jagar in mig i tempel för att uppleva en stunds frid. Det finns så mycket att förundra sig över, oavsett om man tror på den allvise guden eller inte och det är viktigt att finna tiden att begrunda det.

Människor har i alla tider flyttat på sig i jakten på ett bättre liv eller för att helt enkelt överleva. Och lika länge som människor flytt har också begreppet asyl funnits vilket innebär att ge flyktingar en fristad. Ordet asyl är ett låneord från grekiskan och betyder okränkbar. I antikens Grekland innebar det att om den jagade tog sin tillflykt i templen (och placerade en olivkvist med vit ylletråd på altaret) så var vederbörande, som vi sa på 1970-talet, tifri. En jagad människa kunde alltså söka sig till templen för en stunds andhämtning och eftertanke.

Vi är oss själva närmast. Sverige vågade inte ge kung Håkon asyl när han ville fly till oss efter att Tyskland invaderat Norge. Vi svenskar vågade inte riskera att reta upp Hitler, trots att de svenska och norska kungahusen är släkt. Det innebar att om Håkon kommit hade han kunnat utlämnas till Hitler om så begärts. Men Håkon fick faktiskt asyl i tjugo minuter innan han valde att återvända över gränsen för att istället söka en fristad i Storbritannien. Om gränsvakten, en viss Torsten Påhlgren, hållit kvar honom vet vi inte hur det gått. Undrar om de någonsin diskuterar detta, de nordiska kungahusen. Rojalist eller inte: heja Torsten.

Jag slinker alltså ibland in i kyrkor som en sorts asyl från vardagen. Jag gillar att vara där när ingen verksamhet pågår. Den senaste gången jag besökte Faluns barocktempel Kristine kyrka var i samband med fars begravning. Jag fick innan gudstjänsten en stund i stillhet och lät som jag brukar vid dessa tillfällen tankarna svepa genom huvudet.

Jag tänkte på att jag framför blommor vid kistan föredrar pengar till välgörande ändamål. Viktor och jag skämtade om att i annonsen skriva ”istället för blommor, tänk på bröderna Adolphsons vinkylar”. Se där ett välgörande ändamål i fars smak.

Mitt hem är mitt tempel. Fars favoritställe

Jag tänkte på hur mycket jag avskyr den vita slipsen. På hur modiga flickorna är, ett mod som påtvingats dem genom att alltför tidigt tvingats vänja sig med begravningar.

Jag begrundade det faktum att vardagslivets tråk och tvång inte alltid är av ondo då människors oaktsamhet påminner om livet som det faktiskt är.

Jag funderade över hur ogärna jag vill ta bort pappas nummer från min telefonbok. Att nu är det jag som sitter längst ut på släktgrenen och sågar på fel sida.

Olika tempel har olika inverkan. Jag har som sagt mina favoriter. I Styrsö kyrka är känslan annorlunda än i Kristine kyrka. Men stillheten i båda kyrkorna är påtaglig och när jag lämnar Pantheon känner jag mig tidlös. Okränkbar. Ja, faktiskt oövervinnlig.

Jag ber en bön till livet. Jag ber om att de som gjort sig omaket att ta sig in bland favoriterna i min telefon ska stanna där.

Vännen Daniel bad nyss MDP sjunga Under rönn och syren på minnesstunden efter hans far. Han hörde särskilt efter om det kunde gå för sig för mig. Inte kunde jag vägra. Det gick bra att sjunga den, det kändes fint. Grabbarna klappade diskret om mig efteråt. De visste ju.

Man måste ständigt återerövra livet, kärleken och kulturen om man vill nå asyl från allt det dåliga, tunga i tillvaron. För det finns så mycket att förundra sig över. Så mycket kärlek att få och ge. Visst är Under rönn och syren fortfarande en favorit.

Kom, du min vän i skogen,
Kom, vid min sida sjung!
Skogen är evigt trogen,
Våren är evigt ung.
Livet förgår som kvällens fläkt;
Evig är vårens andedräkt!
Kom, du min vän i skogen,
Vid min sida sjung!

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Källor:

Populär Historia 11/2021

Berggren: Landet utanför, del 1

Livsåskådning, Mat och dryck, Personligt

sic erat scriptum

28 april, 202428 april, 2024av adolphson

Att möta någon att vara den bästa för. Det sker inte ofta, men när det sker, ja, då vet man.

Det är skillnad på självinsikt och självkänsla. Den första sviktar tyvärr lite hos mig ibland medan den andra emellanåt är lite för robust i förhållande till vad som kan anses vara helt sunt.

Det finns de som hävdar att det är svårt att älska någon som varit singel länge. Långvariga singlar sägs ha svårt att visa hänsyn och är vana att leva i sin självtillräcklighet, heter det ibland.

Att leva livet utan djup, villkorslös kärlek är meningslöst. Jag menar inte att det bara är den romantiska kärleken som räknas, men det är den jag avser just nu. För att uppleva sådan måste man (oftast) våga chansa lite. Man måste våga börja någonstans för att få möjligheten att se vart det bär.

Klichéer? Häng med ett tag till, om du orkar.

När jag var vigselförrättare hade jag en egen ritual. Nu är jag inte det längre, vigselförrättare alltså, och på senare tid har jag istället för att rama in andra människors kärlek funderat över hur kärleken inom mig själv mår. För att få uppleva verklig kärlek är det viktigt att försonas med både det förflutna och sig själv. Det är nödvändigt att om inte älska så åtminstone gilla nuet för att kunna forma en framtid. Se där exempel på sådant jag i godan ro brukade pladdra på om inför ett allt mer klentroget brudpar. Vem som älskar vem och hur länge kärleken består är dock inte något jag som vigselförrättare har åsikter om – det är mer föremål för världslitteraturen.

Jag har (som jag nämnt tidigare) uppfunnit en maträtt. Den kallas ”Solskenspasta” och är i själva verket ett täcknamn för att lura i flickorna rester. Numera vill ingen ha den, inte ens brorsdöttrarna går att finta. Kanske kan man se Solskenspasta som en metafor för livet som det ter sig. Man tar vad man har i skafferiet och kör på. Ibland vill ingen ha resultatet men ibland blir det rent utav underbart.

Jag må i vissa avseenden vara en tämligen enkelspårig människa. Det som styr mig, det som alltid styrt mig, är att i varje ögonblick försöka maximera glädje och kärlek. Det är en egenskap, vågar jag påstå, som tjänat mig väl. Mycket har nämligen gått åt fanders på senare år. Som att flickorna insett att den ena solskenspastan aldrig är den andra lik eller att receptet knappast återfinns hos Cajsa Warg. Många nära har lämnat. Men jag ger inte upp trots att pastan i tonårsdöttrars ögon blivit till ett ironiskt skämt, otjänlig som föda. Men jag väljer att inte fokusera på det.

Pandemin kom (om vi för ett ögonblick bortser från allt elände den medförde) lämpligt för mig. Jag kunde avsluta en flera år lång sorgeprocess med ett och ett halvt år i ensamhet. Jag kan inte säga att jag älskade varje minut där i fåtöljen med musiken, stearinljuset och litteraturen som sällskap men kunde bearbeta, känna, förbanna, skratta och gråta. Jag flydde inte. När det går fullständigt åt helvete flyr jag inte. Slutsatsen? Tja, har man haft tur och hittat verklig kärlek en gång får man kanske nöja sig, resonerade jag.

Det blir sällan som tänkt. Plötsligt kommer insikten smygande. Insikten att livet som det ter sig inte är så illa. Inte för mig personligen, iallafall. Visst hör jag om allt elände i världen och visst berörs jag. Jag fokuserar på det jag kan påverka, på att göra mitt lilla hörn av världen aningen mer hanterbar. Jag vänder blicken mot det halvfulla glaset, det dukade bordet (just det, det vankas ofta solskenspasta), det vänliga leendet och det stora skrattet. Därefter gör jag vad jag kan för att besvärja tillvarons dåligheter. Jag inser hur privilegierad jag är och försöker ge något tillbaka till världen.

Jag är politiker och lärare. En kliché, något av en clownfisk i svarta havet. Men sic erat scriptum: 2023 var året jag blev kär i livet igen. Året när jag åter kände glädjen över lyxen att finnas till.

Och så plötsligt, när man är som minst beredd, ser man det där glittret, det rakt igenom äkta. Det som lockar. Kanske är man lite tvekande till en början, jag menar – vågar jag verkligen? Det skiter sig säkert, som alltid (utom en gång). Men vinsten med att våga är någon att vara den rätta för. Vad finns egentligen att tveka inför? Kanske hade jag glömt hur underbart det är att hand i hand skratta tillsammans med någon.

2024 är trots fars frånfälle ett bra år. Storstilat, glatt och kärleksfullt. Jag har en härlig känsla av att det kommer att fortsätta så. Som jag brukar säga när jag agerar vigselförrättare: var än kärleken döljer sig må den bejakas. Kärleken finner alltid väg och alltid råd. Finns det något jag håller för en nästan helig sanning så är det att man aldrig ska tveka att ge, eller ta emot, kärlek.

Det kanske är hårt att lite svepande påstå att livet är meningslöst utan djup, villkorslös kärlek. Så jag nyanserar mig och säger att för mig personligen är det så. Har man en gång upplevt det så vet man. Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv. Kärlek handlar om var och ens rätt att vara den man är. I samhället, i vården, skolan bland vännerna, i familjen och på arbetsplatsen. I en relation handlar det om någon att varje dag vara sitt bästa jag för. Förra millenniet mötte jag en sådan människa. Det innevarande en annan. Tänk att det ligger tusen år mellan kärleken, samtidigt är den evig.

Min självinsikt säger mig att det svåra är att lyckas få en inmutad singel att inse att man är det bästa i hens liv. Självkänslan följer i självinsiktens spår.

Recept på Solskenspasta:

Ta allt du har och fräs i vitlök. Blanda i crème fraiche och grädde. Krydda med vad du vill och servera med sallad, ris, pasta eller något annat. Njut. Det sista är förstås det viktigaste. Det viktiga är inte vad man äter utan att man intar sina måltider under kärlek och glädje.

Musik:

En trettondagsvisa

cancer, Livsåskådning

bild 154: Förfäras ej du lilla hop

25 februari, 202425 februari, 2024av adolphson

Förfäras ej du lilla hop är inledningen på ”Gustaf Adolfs fältpsalm”, vilken lär ha sjungits bland annat inför slaget vid Lützen 1632. De, både kungen och soldaterna, måste insett att de den här dagen kunde dö och möjligen tröstade de sig med lite sång.

Far föddes 1934 (han fyllde just 90!) i Boden. Han utbildade sig i Stockholm, återvände för en tid men följde sedan med när hela personalstyrkan på Bodens barnpsykiatri flyttade till Falu lasarett. Mor föddes på Styrsö 1939. Efter folkhögskola i Leksand och utbildning till sjuksköterska i Falun blev hon kvar. Mina föräldrar träffades på en litteraturkurs, förlovade sig i en lägenhet på Manhemsvägen och gifte sig i Styrsö kyrka 1965. Jag föddes 1970, min bror 1975 och vår syster 1977.

Jag har alltid tränat och rört på mig. Jag har också alltid sjungit och njutit av musik. På senare år har jag insett hur viktiga dessa saker är för kropp, psyke och själ. Träningen och musiken har tjänat mig väl de gånger jag vandrat på mörka vägar.

Jag började 1978 på Hälsinggårdens grundskola men efter att familjen flyttat in till stan blev det Södra skolan. Högstadiet genomleds på Västra skolan, gymnasietiden började på Lugnetgymnasiet. Jag påbörjade ekonomisk linje (vilket fick far att utbrista att ”det där kan vara det konstigaste val någon gjort. Någonsin.”) men efter ett blindtest i maskinskrivning där jag fick ett negativt resultat bytte jag till samhällsvetenskapligt program och tog studenten 1990.

Under mönstringen kvalificerade jag mig, kanske med viss hjälp av mitt musiköra, som signalist i Enköping, ”Sveriges närmaste stad”. Galet less på institutioner övergav jag planerna på en officersutbildning och flyttade efter muck till Frankrike för att studera fransk politisk historia, Provences historia, och, vilket är mitt stoltaste diplom, examineras av franska vinakademin.

1992-1998 levde jag som lycklig, aningen dekadent och obekymrad student i Uppsala. Där blev jag filosofie magister (ett år på lärarhögskolan i Stockholm gav mig yrkeslicens) och mötte hon som år 2000 blev min fru. Det var mest en slump att jag började arbeta som lärare på mitt gamla gymnasium 1998 men fortfarande är jag kvar. Om än på Lugnetgymnasiet. Det är på sitt sätt trivsamt.

Malin var helt immun mot alla typer av extroverta bekräftelsebehov vilket sannolikt utgjorde en god grund för ett livslångt äktenskap. Jag friade 1998 under en privat tur nere i gruvans guldrum och Malin svarade att jag nog allt fick bli aningen mindre göteborgsk framöver (jag frågade om jag fick lov att göra stora stöten). Våra döttrar föddes 2005 och 2008.

Man kan lätt förledas att tro att jag, trots en tämligen extrovert personlighet, inte har behov av annat slag. Det har jag. Min längtan efter ensamheten i fjällen eller att under tystnad blicka ut över Halsvik är trängande. Löpningen är något essentiellt.

Jag har en speciell relation till cancer. Alla viktiga kvinnor i mitt liv dör i den sjukdomen. 1971 avled min farmor, 1981 min mormor, 1997 min mamma, 2012 min moster, 2015 min syster, 2019 min fru och 2020 min svägerska och 2023 min svärmor. Cancern har inte varit ärftlig, det finns inget (förutom mellan Malin och hennes mor, det var samma sort) som förenar utöver utgången och nog kan man i sammanhanget anlägga ett aningen bittert genusperspektiv. Denna tunga sorg som jag levt med har jag hanterat genom att då och då gå in i slutna rum inom mig själv, alltid arbeta, träna, skriva, sjunga samt genom att njuta av musik och litteratur. Vissa musikaliska upplevelser gör mig fullständigt omedveten om allt annat. Som exempelvis altarian i juloratoriet.

Livet gör emellanåt sina krumsprång och man lär sig av erfarenheten. Allt är inte dåligt med att vara både mamma och pappa till sina barn. Allt är inte dåligt med att tvingas uppfinna sig själv på nytt. Jag behöver inte längre ha mina böcker i färgskala i bokhyllan, exempelvis. (Det var menat som ett skämt.) Erfarenhet läggs till erfarenhet och formar livsvisdom. Jag saknar de som gått före men är samtidigt tacksam för att för en längre eller kortare tid fått uppleva deras sällskap. Jag har alltid vandrat tillsammans med cancer genom dödsskuggans dal, jag känner ingen annan tillvaro, vilket format en närmast fatalistisk livssyn.

Tanken på ny tvåsamhet har tills helt nyss skrämt. Tänk om hon blir sjuk och dör ifrån mig? Värre vore om istället jag dog och lämnande henne. Ingen borde få uppleva sådan sorg. Samtidigt gör alla det någon gång i livet. Vi står alltid inför någon form av Lützen, famlande i dimman. Men man får inte glömma att vägen dit är kantad av underbara ögonblick. Upplevda i en lägenhet på Mannhemsvägen, under en dåsig eftermiddag i Provence, på en vild fest på en studentnation i Uppsala, närsomhelst på Styrsö, under två gyllene ögonblick på barnbördshuset i Falun, ensam i fjällen eller över en öl på en bar. Det finns alltid en framtid och inte sällan är det slumpen som för en dit. Ibland har man kanske lite svårt att förimma den, när dimman ligger tät, men den finns där. Alltid.

En skröna (?) gör gällande att Gustav Adolf, när han insåg att han i dimmans förvirring ridit takt in bland fiender, drog sin värja och ropade ”Jag är konungen av Sverige!”. Jaha, replikerade månne tyskarna, siktade och sköt. En prefekt metafor för liv och sjukdom. Vi kan dö varje dag under våra liv. Alla andra dagar lever vi. Det är på så vis lätt att stämma in i psalmens enkla ord:

Förfäras ej du lilla hop,
Fast fiendernas larm och rop
Från alla sidor skalla!
De fröjdas åt din undergång,
Men deras fröjd ej bliver lång,
Ty låt ej modet falla

Relaterade blogginlägg

Musik:

I can’t help Falling in love with you (magisk version)

Altarian i juloratoriet

Källor:

Wikipedia

Historia, Livsåskådning

bild 151: tron allena

20 januari, 202421 januari, 2024av adolphson

Herren är min beskyddare. Det är, var, Karl XII:s valspråk. Mer ett valt språk än med sanningen överensstämmande, måhända. Men Karl var faktiskt något på spåren, en herre bör alltid beskydda.

Det är mycket som händer i döttrarnas liv. Känslostormar blandas med oro. Jag tröstar efter förmåga. Tro på dig själv, säger jag. Hitta din inre styrka, lyssna på din övertygelse om vad som är det riktiga. Människor sviker, kommer och går – enbart pappan för evigt består. Även om det där sista är mer av ett valt språk än med sanningen överensstämmande (åtminstone en viss överdrift) så är det jag menar att det finns saker man helt enkelt inte gör. Som att vända sina barn ryggen. Det påståendet är såklart en självklarhet men blir extra påtagligt om man råkar vara den enda föräldern i livet.

Men hur tänker jag? Vad driver mig?

Med tron avses en (ofta) praktfull stol som symbol för makten. Upphöjd blickar härskaren ut från sin tron över världen. Karl XII satt aldrig på en tron men ägde en stark sådan. Tron kan nämligen också avse ideologisk övertygelse (oftast religös) i bestämd form eller för all del övertygelse i största allmänhet till skillnad från att faktiskt veta. Tron allena, är den lite ålderdomliga översättningen och sammanfattningen av Luthers kritik av katolska kyrkan. Hur tänkte han? Vad drev honom?

Jag har varit inne på tronföljdsfrågor på sistone. Oklart varför. Blir det Putins dotter som tar över, funderar jag. Hur var Putin som pappa? Vilken relation hade han till sin egen far? Hur tänker han? Vad driver honom? Bör Carl XVI Gustaf abdikera till förmån av Viktoria så som Margarete i Danmark gjorde? Hur tänker han? Vad driver honom? Hur var han som pappa? Hans egen far dog när han var mycket liten.

Karl XII fick inga barn. Det finns inga belägg, till skillnad från exempelvis Gustav III, att han någonsin var intim med någon. Vad som skulle hända om eller när han dog var därför frågan på svenska elitens läppar i början av 1700-talet. Sverige var en repressiv militärdiktatur och arvrike med en diktator som vägrade gifta sig eller avla arvingar. Den yttersta representanten för makten vägrade spela efter reglerna. Och det kunde han ju, som enväldig. En paradox, således.”Vad ska hon här och skaffa, det där polska fruntimret” lär det konungsliga svaret blivit när en högättad polsk adelsfröken ville göra sig omaket att besöka kungen i fält för att sondera giftermålsterrängen. Karl XII utsatte sig ständigt för risker och fara, han trivdes bättre på slagfältet än nära giftermålssugna kvinnor, så frågan vad som skulle hända om han dog var i allra högsta grad befogad.

Nummer ett i tronföljden var kungens storasyster, den ett år äldre Hedvig Sofia. 1708 fyllde hon tjugosju år och ställde till med en hejdundrande fest. Det stod på festen klart att hon allmänt sågs som blivande regent och tronarvinge, den församlade högadeln såg henne som ”en uppgående sol” enligt en samtida skildring. Men det blir sällan som tänkt – i ett utbrott av den fruktade och mycket smittsamma sjukdomen smittkoppor insjuknade Hedvig Sofias son. Hon vakade, trots faran, natt och dag vid hans sjukläger. Sonen överlevde men Hedvig Sofia insjuknade och dog. (Förövrigt kan anföras att alla var lika illa ute, det fanns vid den här tiden inga verksamma mediciner mot något alls. Kung som bonde var lika exponerade låt vara att den förre led sjukdomars kval i mjukare säng.)

Sagt och gjort. Kungen måste informeras om systerns död och återkomma med instruktioner för hur begravningen skulle gå till. Det antogs att Karl skulle ta dödsfallet hårt, Hedvig Sofia var hans favorit. De var nära i ålder och hade lekt som barn. Men kuriren hade en lång väg att rida med budskapet, fram och tillbaka till Ukraina, och ingen visste exakt var kungen och hans armé befann sig. Kvar att ärva tronen fanns lillasyster Ulrika Eleonora. Risken utan tydlig tronföljare var, om både hon och Karl skulle dö, att riket skulle kastas in i en blodig maktkamp. Men trots många brev och samtal med familj och rådgivare om giftermål och tronföljd undvek Karl sorgfälligt frågan livet ut. Detta, förutom själva dödsfallet 1718, är en av de mest omdebatterade frågorna kring honom. Hur tänkte han, vad drev honom, varför gjorde han som han gjorde? Fruktade han faderskapet? Var hjältekonungen i grund och botten inget annat än en krake när det kom till känslor och närhet?

Dessa frågor kommer aldrig att besvaras. Men vi vet hur det gick. Karl XII kom till sist hem (till Lund) och startade omgående ett nytt krig i vilket han föll för en förlupen kula 1718. I kraft av börd utropade sig Ulrika Eleonora på torget i Uddevalla till drottning. Men Sverige var trött på envälde och hon abdikerade snart till förmån för sin man, den tämligen slätstrukne Fredrik av Hessen, som med kraftigt reducerade maktbefogenheter fick bli kung. Ätten Pfalz förlorade därmed tronen, Hessen accepteras som en tillfällig övergångslösning och efterträddes av ätten Holstein Gottorp.

Vad rör mig tronföljden egentligen? Det enda jag kan göra är att försöka kratta manegen för att de som följer efter mig ska få en lite bättre tillvaro. I övrigt identifierar jag mig mest med Fredrik från Hessen: i takt med att tonårsdöttrarna njuter av den nyvunna frihetstiden kan jag genom kraftigt reducerade maktbefogenheter ägna mig åt nöjen och utsvävningar. Det, medan kostymen sys i det tysta, är inte ett så dumt alternativ. Luther lär förövrigt haft ett, mindre känt, citat: den som inte gillar vin, kvinnor och sång förblir en narr sin levnad lång. Sa han verkligen så? Källa på det som kidsen säger. Måste jag välja en envåldshärskare föredrar jag nog trots allt Gustav III. Men det är en annan historia, det.

Jag vet att jag tror och tror att jag vet. Jag tror på människor, på kärlek, glädje och – ja, jag vet att vi kan bättre. Det är vad som driver mig. En tron, liksom en tro, kan ta sig många olika uttryck. Men ibland måste man resa sig från sin gyllene position, lyfta blicken och se sig omkring. När man gör så är det lätt att tro att Luther i viss mån hade fel: tron är sällan ensam.

Herren, i det här fallet jag, är din beskyddare. Jag lämnar dig aldrig, lilla tjej. Det tänker jag fortsätta vara tills mina dagars slut. Så tänker jag. Det är min tro, min drivkraft och mitt löfte. Aldrig sviker jag det.

Musik

Who’s sorry now

Down to the river to pray

Mozarts kröningsmässa Gloria

Relaterade blogginlägg

Pfalzloppet

En skägglös dundergud

Hovstallmästare Munck

Källor:

Västerbro: Tyrannens tid, om Sverige under Karl XII

Liljegren: Karl XII – en biografi

Foto, Livsåskådning, Personligt

bild 150: tripp, trapp, trull

1 januari, 202431 december, 2023av adolphson

Här har jag slipsten och här min bytta och mat i väskan till ängen ut. Nu är det fråga att göra nytta, vi får nog svettas förrn det tar slut.

Tripp, trapp, trull. Dagarna går. Nu har 2023 gått av sin stapel, fallit av sin stängel. Vad ska vi tycka om detta nådens år? Kanske att 2023, på många sätt en förolämpning, äntligen lagt sig till ro. Be gone, good riddance to you.

Det är en smula dragit i korthuset jag byggt upp som tillvaro. Hurså? Ja, till att börja med är det fan ingen lek att vara ensam förälder till tonårsdöttrar.

Det är vackrare i naturen än vad människors smarta kameralinser förmår återge på sociala medier. Jag begrundar året, och åren, som gått under en promenad genom ett vintrigt Falun. Om jag fick leva om mitt liv, tänker jag, skulle jag ändra något? Ångrar jag något? I synnerhet under 2023?

Utan att medvetet hänfalla till någon sorts oljigt självöverskattande minnesfel vill jag påstå att 1986 var ett bra år. Så även 1990, 1991-92, 1995, 1997-98, 2000, 2005 och 2008. Men 1997 var samtidigt ett jobbigt år. 2015, 2017 och 2019 innehöll stora personliga motgångar och katastrofer. 2023 var väl hyfsat bra på ett rent personligt plan. Och det är väl så det är här i livet, det går upp och det går ner.

Tripp trapp trull är ett uttryckssätt för att beskriva tre ungefär likadana föremål eller varelser som står på rad i storleksordning. Uttrycket är känt sedan 1700-talet men var ursprungligen namnet på ett kortspel. Intressant är att trots att uttrycket är etablerat råder ingen konsensus huruvida Tripp eller Trull är störst. Svenska Akademiens ordlista anger exempelvis avtagande storlek, medan Nationalencyklopedins ordbok hävdar ökande.

Jag ser dagligen tre av samma när jag iakttar mina döttrar. Bli inte som jag, skriker jag tyst inombords. Ingen risk, svarar mig Brahma. Tack för det. Jag roade mig att göra ett litet fotomontage av döttrarna och deras mor när de alla var i ungefär samma ålder. Det är nog ingen som ser det jag ser och det är som det ska med den saken.

Oljiga självöverskattande minnesfel behöver inte vara så tokiga. Jag påminner mig under promenaden om Kirkegaards citat: ”Livet förstås baklänges, men levs framlänges”.

Ånger. Det är kanske typiska tankar så här års. Det är ju fullt på gymmet i januari. En promenad kan man ändra och göra om. Man får inte leva om sitt liv det är själva grejen, säger Jonas Gardell. Jag ångrar inget för det har jag inte tid med, säger favoritskådespelaren Anthony Hopkins. Människor jag mött, misstagen jag begått – nej, inte ångrar jag något. Hur skulle det vara möjligt?

Faller korthuset bygger man sig ett nytt. Man ska fan inte gnälla. Man får råda sig själv inför livets val som man skulle råda sin bästa vän. Angående föräldraskap gäller samma regel som för alla föräldrar, ensamstående som övriga: det gäller att ge så mycket kärlek en kan och hälla käften. Kalla mig konservativ men min uppfattning är att den man som, familjesituation oaktat, inte sörjer materiellt och emotionellt för sina barn och deras mor är en krake.

Det må vara som det vill med 2023. Det enda jag kan påverka är minnet av det. Men ändå: djuphavsavtalet blev klart, det kom ett nytt vaccin mot malaria, en bromsmedicin mot alzheimers, en lag mot kvinnovåld i hela EU och skövlingen av Amazonas bromsades. Lyfter jag blicken mot 2024 inser jag att mycket annat bra också kommer att hända. Det enda jag för egen del önskar av framtiden är att sitta under korkeken och lukta på blommorna, och vara så lycklig jag förmår. Tripp, trapp, trull – åren går, vare sig vi vill eller inte, och vi med dem. Genom varje svårighet mot stjärnorna.

Förgäves blomman om livet tigger, nu är den slut hennes korta vår. Och blomman faller i från sin stängel, när skördarn kommer med lien sin – och tätt i spåren där går en ängel och räfsar samman och bärjar in.