Livsåskådning – Sida 5

Foto, Livsåskådning, Sång och musik, styrsö

bild 156: Glow Worm Cha Cha Cha

30 juni, 202430 juni, 2024av adolphson

Att stå ut med, och dessutom respektera, sig själv.

Bagateller kan dölja oceaner av insikter. Komplicerade samband avgrundsdjup dumhet. Det viktiga är individens förhållningssätt till tillvarons kontinuerliga flöde av meningslöshet. För, om man tänker närmare efter, vad är egentligen meningen med allt? Jo, saker som verkligen betyder något.

Min svåger G säger att hans gravsten ska vara försedd med en liten högtalaranläggning driven av solpanel där låten Glow Worm Cha Cha Cha går på repeat så fort någon passerar. Det är en sådan ljuvlig inställning till livet. Och till döden, för den delen.

Så har jag landat i semester. Tänk så underbart livet är. Ändå är jag trött. Trött på (konstiga) människor och dåliga energier. Trött på det mesta, faktiskt. Visserligen går jag alltid igenom en liten tid av nedstämdhet i början av ledigheten. Att gå från hundra till noll gör mig mottaglig för den tsunami av uppskjutna tankar och känslor som följer ett arbetsår, det blir (ibland för) mycket att processa. Som att döttrar just gått från ett stadie i livet till ett annat. Som att far snart sällat sig till den skara av monument över oersättliga människor som fyller kyrkogårdarna. Som att vi därför tömmer hans hem. (Viktor skrev förövrigt nyligen en utmärkt betraktelse över känslan av att slakta ett hem, se nedan.)

En gång hos Astrid Lindgren. Nu åker flickorna dit själva. Le temps passe très vite

Saker som betyder något. En solskenshistoria från andra världskriget är evakueringen av Danmarks judar. Nazisterna stod under hösten 1943 i begrepp att göra en av sina större insatser för att deportera Danmarks judiska befolkning till förintelseläger. Men den övriga befolkningen reagerade och Sverige övergav sin tidigare undfallenhet varvid resultatet blev att 90 procent, eller 7720 individer, av landets judar klarade sig genom en massflykt till Sverige. Historien förbryllar. Varför just Danmark, varför förekom inte detta hos andra ockuperade folk? En israelisk historiker menar att en orsak är dansk historisk tradition av respekt för lagen och den enskilda individen. För att detta ska vara möjligt måste man antagligen ha respekt för sig själv.

Ibland brukar jag påminna mina elever om att om hundra år så kommer vi alla att vara döda. Det mesta av allt vi sagt och gjort att vara bortglömt, i bästa fall finner vi oss reducerade till gulnade foton i farmödrars album. Det materiella välstånd vi kämpade så hårt för att uppnå kommer att ligga underst på tippen eller ägas av andra. Främlingar kommer att bo i våra hus och våra relationer, bra som dåliga, vara förvandlade till aska. Snart nog dras ett streck av glömska över våra liv. Få pratar numera om Helena eller Malin. Jag och Viktor pratar visserligen ofta om Helena men det är egentligen, paradoxalt nog, bara Ragna som, iallafall i min närhet, nämner Malin. Det är fint att hon kan, vill och vågar. För att våga och vilja något sådant måste man vara full av självrespekt. Hon imponerar på mig. En fantastisk människa som minns en annan fantastisk människa utan en massa missriktad energi, en bagatell som rymmer en ocean. Saker som betyder något. Kärlek.

(Ragna ger mig dessutom nyttig respons när jag excellerar i min fyrkantighet. För att vara en person som hanterat svåra förändringar i livet klarar du att få fel macka på ett kafé tämligen dåligt.)

Vankelmod. Vad är meningen med allt? Lägger jag min tid på fel saker? Sannolikt. Det är i föräldraskapet och i klassrummet min nytta och håg står. Hursomhelst. Det är saker som verkligen betyder något som är det viktigaste. Som en vänlig handling, ett skratt eller en solnedgång. Samtidigt som jag känner tacksamhet för mitt privilegierade liv vet jag att inget har en mening, inget är beständigt, att allt bara sker. Det enda man kan påverka är hur man förhåller sig till raindrops.

När jag inleder semestern med att processa är det extra viktigt att jag står ut med mig själv. Att inte övertänka. Det hela är egentligen tämligen enkelt. Jag äger lyxen att irritera mig över att få fel sorts macka på en servering samtidigt som jag fruktar det förflutna mer än framtiden.

Det finns ingen mening med livet, det finns många meningar. En är att finna någon att prata med så att tillvaron inte är så tyst. En annan är att stå ut med sig själv. Ytterligare en är att alltid ge men aldrig förvänta sig och en sista att på min gravsten ska ni skriva dessa rader på latin: ”Glow Worm Cha Cha Cha”. Denna sista insikt må dölja sig i en ocean av ord men skänker mig samtidigt sinnesro sin banalitet till trots.

Respekt, bro!

Musik:

Skålvisa från jät

Glow Worm Cha Cha Cha

With or without you

Relaterade blogginlägg

Viktors om pappas hem

Källor:

Berggren: Landet utanför, del 3

Livsåskådning, Sång och musik

favoriter

12 maj, 202411 maj, 2024av adolphson

Blommande sköna dalar, hem för mitt hjärtas ro.

En av de vackraste sånger jag vet är Under rönn och syren. Sedan MDP med vänner via telefon sjöng den för mig och Malin på palliativa avdelningen i april 2019, och senare på begravningen i maj, har den varit omöjlig att sjunga för mig. Tills helt nyss.

Det sägs ibland att människor lever i sina telefoner. Kanske finner de frid genom den verklighetsflykt en telefon innebär, kanske är det digitala livet en nödvändighet. Den gången dog vi lite i en telefon, Malin och jag. Eller så var livet då som mest närvarande. Jag kommer aldrig att glömma hennes ansiktsuttryck när hon från sjukhussängen lyssnade till Under rönn och syren. Det var den sista glimten av hennes jag, en glimt av liv och kärlek. Några dagar senare var hon död.

Visst förstår jag lockelsen alla mobila förströelser innebär. Jag har emellertid en annan tillflyktsort som jag ibland nyttjar. En uråldrig sådan. Nämligen tempel. Och bland dem finns några favoriter: Kristine och Styrsö kyrka samt (visserligen inte ofta) Pantheon i Rom. Det händer ibland, dock sällan under pågående gudstjänst, att tillvaron jagar in mig i tempel för att uppleva en stunds frid. Det finns så mycket att förundra sig över, oavsett om man tror på den allvise guden eller inte och det är viktigt att finna tiden att begrunda det.

Människor har i alla tider flyttat på sig i jakten på ett bättre liv eller för att helt enkelt överleva. Och lika länge som människor flytt har också begreppet asyl funnits vilket innebär att ge flyktingar en fristad. Ordet asyl är ett låneord från grekiskan och betyder okränkbar. I antikens Grekland innebar det att om den jagade tog sin tillflykt i templen (och placerade en olivkvist med vit ylletråd på altaret) så var vederbörande, som vi sa på 1970-talet, tifri. En jagad människa kunde alltså söka sig till templen för en stunds andhämtning och eftertanke.

Vi är oss själva närmast. Sverige vågade inte ge kung Håkon asyl när han ville fly till oss efter att Tyskland invaderat Norge. Vi svenskar vågade inte riskera att reta upp Hitler, trots att de svenska och norska kungahusen är släkt. Det innebar att om Håkon kommit hade han kunnat utlämnas till Hitler om så begärts. Men Håkon fick faktiskt asyl i tjugo minuter innan han valde att återvända över gränsen för att istället söka en fristad i Storbritannien. Om gränsvakten, en viss Torsten Påhlgren, hållit kvar honom vet vi inte hur det gått. Undrar om de någonsin diskuterar detta, de nordiska kungahusen. Rojalist eller inte: heja Torsten.

Jag slinker alltså ibland in i kyrkor som en sorts asyl från vardagen. Jag gillar att vara där när ingen verksamhet pågår. Den senaste gången jag besökte Faluns barocktempel Kristine kyrka var i samband med fars begravning. Jag fick innan gudstjänsten en stund i stillhet och lät som jag brukar vid dessa tillfällen tankarna svepa genom huvudet.

Jag tänkte på att jag framför blommor vid kistan föredrar pengar till välgörande ändamål. Viktor och jag skämtade om att i annonsen skriva ”istället för blommor, tänk på bröderna Adolphsons vinkylar”. Se där ett välgörande ändamål i fars smak.

Mitt hem är mitt tempel. Fars favoritställe

Jag tänkte på hur mycket jag avskyr den vita slipsen. På hur modiga flickorna är, ett mod som påtvingats dem genom att alltför tidigt tvingats vänja sig med begravningar.

Jag begrundade det faktum att vardagslivets tråk och tvång inte alltid är av ondo då människors oaktsamhet påminner om livet som det faktiskt är.

Jag funderade över hur ogärna jag vill ta bort pappas nummer från min telefonbok. Att nu är det jag som sitter längst ut på släktgrenen och sågar på fel sida.

Olika tempel har olika inverkan. Jag har som sagt mina favoriter. I Styrsö kyrka är känslan annorlunda än i Kristine kyrka. Men stillheten i båda kyrkorna är påtaglig och när jag lämnar Pantheon känner jag mig tidlös. Okränkbar. Ja, faktiskt oövervinnlig.

Jag ber en bön till livet. Jag ber om att de som gjort sig omaket att ta sig in bland favoriterna i min telefon ska stanna där.

Vännen Daniel bad nyss MDP sjunga Under rönn och syren på minnesstunden efter hans far. Han hörde särskilt efter om det kunde gå för sig för mig. Inte kunde jag vägra. Det gick bra att sjunga den, det kändes fint. Grabbarna klappade diskret om mig efteråt. De visste ju.

Man måste ständigt återerövra livet, kärleken och kulturen om man vill nå asyl från allt det dåliga, tunga i tillvaron. För det finns så mycket att förundra sig över. Så mycket kärlek att få och ge. Visst är Under rönn och syren fortfarande en favorit.

Kom, du min vän i skogen,
Kom, vid min sida sjung!
Skogen är evigt trogen,
Våren är evigt ung.
Livet förgår som kvällens fläkt;
Evig är vårens andedräkt!
Kom, du min vän i skogen,
Vid min sida sjung!

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Källor:

Populär Historia 11/2021

Berggren: Landet utanför, del 1

Livsåskådning, Mat och dryck, Personligt

sic erat scriptum

28 april, 202428 april, 2024av adolphson

Att möta någon att vara den bästa för. Det sker inte ofta, men när det sker, ja, då vet man.

Det är skillnad på självinsikt och självkänsla. Den första sviktar tyvärr lite hos mig ibland medan den andra emellanåt är lite för robust i förhållande till vad som kan anses vara helt sunt.

Det finns de som hävdar att det är svårt att älska någon som varit singel länge. Långvariga singlar sägs ha svårt att visa hänsyn och är vana att leva i sin självtillräcklighet, heter det ibland.

Att leva livet utan djup, villkorslös kärlek är meningslöst. Jag menar inte att det bara är den romantiska kärleken som räknas, men det är den jag avser just nu. För att uppleva sådan måste man (oftast) våga chansa lite. Man måste våga börja någonstans för att få möjligheten att se vart det bär.

Klichéer? Häng med ett tag till, om du orkar.

När jag var vigselförrättare hade jag en egen ritual. Nu är jag inte det längre, vigselförrättare alltså, och på senare tid har jag istället för att rama in andra människors kärlek funderat över hur kärleken inom mig själv mår. För att få uppleva verklig kärlek är det viktigt att försonas med både det förflutna och sig själv. Det är nödvändigt att om inte älska så åtminstone gilla nuet för att kunna forma en framtid. Se där exempel på sådant jag i godan ro brukade pladdra på om inför ett allt mer klentroget brudpar. Vem som älskar vem och hur länge kärleken består är dock inte något jag som vigselförrättare har åsikter om – det är mer föremål för världslitteraturen.

Jag har (som jag nämnt tidigare) uppfunnit en maträtt. Den kallas ”Solskenspasta” och är i själva verket ett täcknamn för att lura i flickorna rester. Numera vill ingen ha den, inte ens brorsdöttrarna går att finta. Kanske kan man se Solskenspasta som en metafor för livet som det ter sig. Man tar vad man har i skafferiet och kör på. Ibland vill ingen ha resultatet men ibland blir det rent utav underbart.

Jag må i vissa avseenden vara en tämligen enkelspårig människa. Det som styr mig, det som alltid styrt mig, är att i varje ögonblick försöka maximera glädje och kärlek. Det är en egenskap, vågar jag påstå, som tjänat mig väl. Mycket har nämligen gått åt fanders på senare år. Som att flickorna insett att den ena solskenspastan aldrig är den andra lik eller att receptet knappast återfinns hos Cajsa Warg. Många nära har lämnat. Men jag ger inte upp trots att pastan i tonårsdöttrars ögon blivit till ett ironiskt skämt, otjänlig som föda. Men jag väljer att inte fokusera på det.

Pandemin kom (om vi för ett ögonblick bortser från allt elände den medförde) lämpligt för mig. Jag kunde avsluta en flera år lång sorgeprocess med ett och ett halvt år i ensamhet. Jag kan inte säga att jag älskade varje minut där i fåtöljen med musiken, stearinljuset och litteraturen som sällskap men kunde bearbeta, känna, förbanna, skratta och gråta. Jag flydde inte. När det går fullständigt åt helvete flyr jag inte. Slutsatsen? Tja, har man haft tur och hittat verklig kärlek en gång får man kanske nöja sig, resonerade jag.

Det blir sällan som tänkt. Plötsligt kommer insikten smygande. Insikten att livet som det ter sig inte är så illa. Inte för mig personligen, iallafall. Visst hör jag om allt elände i världen och visst berörs jag. Jag fokuserar på det jag kan påverka, på att göra mitt lilla hörn av världen aningen mer hanterbar. Jag vänder blicken mot det halvfulla glaset, det dukade bordet (just det, det vankas ofta solskenspasta), det vänliga leendet och det stora skrattet. Därefter gör jag vad jag kan för att besvärja tillvarons dåligheter. Jag inser hur privilegierad jag är och försöker ge något tillbaka till världen.

Jag är politiker och lärare. En kliché, något av en clownfisk i svarta havet. Men sic erat scriptum: 2023 var året jag blev kär i livet igen. Året när jag åter kände glädjen över lyxen att finnas till.

Och så plötsligt, när man är som minst beredd, ser man det där glittret, det rakt igenom äkta. Det som lockar. Kanske är man lite tvekande till en början, jag menar – vågar jag verkligen? Det skiter sig säkert, som alltid (utom en gång). Men vinsten med att våga är någon att vara den rätta för. Vad finns egentligen att tveka inför? Kanske hade jag glömt hur underbart det är att hand i hand skratta tillsammans med någon.

2024 är trots fars frånfälle ett bra år. Storstilat, glatt och kärleksfullt. Jag har en härlig känsla av att det kommer att fortsätta så. Som jag brukar säga när jag agerar vigselförrättare: var än kärleken döljer sig må den bejakas. Kärleken finner alltid väg och alltid råd. Finns det något jag håller för en nästan helig sanning så är det att man aldrig ska tveka att ge, eller ta emot, kärlek.

Det kanske är hårt att lite svepande påstå att livet är meningslöst utan djup, villkorslös kärlek. Så jag nyanserar mig och säger att för mig personligen är det så. Har man en gång upplevt det så vet man. Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv. Kärlek handlar om var och ens rätt att vara den man är. I samhället, i vården, skolan bland vännerna, i familjen och på arbetsplatsen. I en relation handlar det om någon att varje dag vara sitt bästa jag för. Förra millenniet mötte jag en sådan människa. Det innevarande en annan. Tänk att det ligger tusen år mellan kärleken, samtidigt är den evig.

Min självinsikt säger mig att det svåra är att lyckas få en inmutad singel att inse att man är det bästa i hens liv. Självkänslan följer i självinsiktens spår.

Recept på Solskenspasta:

Ta allt du har och fräs i vitlök. Blanda i crème fraiche och grädde. Krydda med vad du vill och servera med sallad, ris, pasta eller något annat. Njut. Det sista är förstås det viktigaste. Det viktiga är inte vad man äter utan att man intar sina måltider under kärlek och glädje.

Musik:

En trettondagsvisa

cancer, Livsåskådning

bild 154: Förfäras ej du lilla hop

25 februari, 202425 februari, 2024av adolphson

Förfäras ej du lilla hop är inledningen på ”Gustaf Adolfs fältpsalm”, vilken lär ha sjungits bland annat inför slaget vid Lützen 1632. De, både kungen och soldaterna, måste insett att de den här dagen kunde dö och möjligen tröstade de sig med lite sång.

Far föddes 1934 (han fyllde just 90!) i Boden. Han utbildade sig i Stockholm, återvände för en tid men följde sedan med när hela personalstyrkan på Bodens barnpsykiatri flyttade till Falu lasarett. Mor föddes på Styrsö 1939. Efter folkhögskola i Leksand och utbildning till sjuksköterska i Falun blev hon kvar. Mina föräldrar träffades på en litteraturkurs, förlovade sig i en lägenhet på Manhemsvägen och gifte sig i Styrsö kyrka 1965. Jag föddes 1970, min bror 1975 och vår syster 1977.

Jag har alltid tränat och rört på mig. Jag har också alltid sjungit och njutit av musik. På senare år har jag insett hur viktiga dessa saker är för kropp, psyke och själ. Träningen och musiken har tjänat mig väl de gånger jag vandrat på mörka vägar.

Jag började 1978 på Hälsinggårdens grundskola men efter att familjen flyttat in till stan blev det Södra skolan. Högstadiet genomleds på Västra skolan, gymnasietiden började på Lugnetgymnasiet. Jag påbörjade ekonomisk linje (vilket fick far att utbrista att ”det där kan vara det konstigaste val någon gjort. Någonsin.”) men efter ett blindtest i maskinskrivning där jag fick ett negativt resultat bytte jag till samhällsvetenskapligt program och tog studenten 1990.

Under mönstringen kvalificerade jag mig, kanske med viss hjälp av mitt musiköra, som signalist i Enköping, ”Sveriges närmaste stad”. Galet less på institutioner övergav jag planerna på en officersutbildning och flyttade efter muck till Frankrike för att studera fransk politisk historia, Provences historia, och, vilket är mitt stoltaste diplom, examineras av franska vinakademin.

1992-1998 levde jag som lycklig, aningen dekadent och obekymrad student i Uppsala. Där blev jag filosofie magister (ett år på lärarhögskolan i Stockholm gav mig yrkeslicens) och mötte hon som år 2000 blev min fru. Det var mest en slump att jag började arbeta som lärare på mitt gamla gymnasium 1998 men fortfarande är jag kvar. Om än på Lugnetgymnasiet. Det är på sitt sätt trivsamt.

Malin var helt immun mot alla typer av extroverta bekräftelsebehov vilket sannolikt utgjorde en god grund för ett livslångt äktenskap. Jag friade 1998 under en privat tur nere i gruvans guldrum och Malin svarade att jag nog allt fick bli aningen mindre göteborgsk framöver (jag frågade om jag fick lov att göra stora stöten). Våra döttrar föddes 2005 och 2008.

Man kan lätt förledas att tro att jag, trots en tämligen extrovert personlighet, inte har behov av annat slag. Det har jag. Min längtan efter ensamheten i fjällen eller att under tystnad blicka ut över Halsvik är trängande. Löpningen är något essentiellt.

Jag har en speciell relation till cancer. Alla viktiga kvinnor i mitt liv dör i den sjukdomen. 1971 avled min farmor, 1981 min mormor, 1997 min mamma, 2012 min moster, 2015 min syster, 2019 min fru och 2020 min svägerska och 2023 min svärmor. Cancern har inte varit ärftlig, det finns inget (förutom mellan Malin och hennes mor, det var samma sort) som förenar utöver utgången och nog kan man i sammanhanget anlägga ett aningen bittert genusperspektiv. Denna tunga sorg som jag levt med har jag hanterat genom att då och då gå in i slutna rum inom mig själv, alltid arbeta, träna, skriva, sjunga samt genom att njuta av musik och litteratur. Vissa musikaliska upplevelser gör mig fullständigt omedveten om allt annat. Som exempelvis altarian i juloratoriet.

Livet gör emellanåt sina krumsprång och man lär sig av erfarenheten. Allt är inte dåligt med att vara både mamma och pappa till sina barn. Allt är inte dåligt med att tvingas uppfinna sig själv på nytt. Jag behöver inte längre ha mina böcker i färgskala i bokhyllan, exempelvis. (Det var menat som ett skämt.) Erfarenhet läggs till erfarenhet och formar livsvisdom. Jag saknar de som gått före men är samtidigt tacksam för att för en längre eller kortare tid fått uppleva deras sällskap. Jag har alltid vandrat tillsammans med cancer genom dödsskuggans dal, jag känner ingen annan tillvaro, vilket format en närmast fatalistisk livssyn.

Tanken på ny tvåsamhet har tills helt nyss skrämt. Tänk om hon blir sjuk och dör ifrån mig? Värre vore om istället jag dog och lämnande henne. Ingen borde få uppleva sådan sorg. Samtidigt gör alla det någon gång i livet. Vi står alltid inför någon form av Lützen, famlande i dimman. Men man får inte glömma att vägen dit är kantad av underbara ögonblick. Upplevda i en lägenhet på Mannhemsvägen, under en dåsig eftermiddag i Provence, på en vild fest på en studentnation i Uppsala, närsomhelst på Styrsö, under två gyllene ögonblick på barnbördshuset i Falun, ensam i fjällen eller över en öl på en bar. Det finns alltid en framtid och inte sällan är det slumpen som för en dit. Ibland har man kanske lite svårt att förimma den, när dimman ligger tät, men den finns där. Alltid.

En skröna (?) gör gällande att Gustav Adolf, när han insåg att han i dimmans förvirring ridit takt in bland fiender, drog sin värja och ropade ”Jag är konungen av Sverige!”. Jaha, replikerade månne tyskarna, siktade och sköt. En prefekt metafor för liv och sjukdom. Vi kan dö varje dag under våra liv. Alla andra dagar lever vi. Det är på så vis lätt att stämma in i psalmens enkla ord:

Förfäras ej du lilla hop,
Fast fiendernas larm och rop
Från alla sidor skalla!
De fröjdas åt din undergång,
Men deras fröjd ej bliver lång,
Ty låt ej modet falla

Relaterade blogginlägg

Musik:

I can’t help Falling in love with you (magisk version)

Altarian i juloratoriet

Källor:

Wikipedia

Historia, Livsåskådning

bild 151: tron allena

20 januari, 202421 januari, 2024av adolphson

Herren är min beskyddare. Det är, var, Karl XII:s valspråk. Mer ett valt språk än med sanningen överensstämmande, måhända. Men Karl var faktiskt något på spåren, en herre bör alltid beskydda.

Det är mycket som händer i döttrarnas liv. Känslostormar blandas med oro. Jag tröstar efter förmåga. Tro på dig själv, säger jag. Hitta din inre styrka, lyssna på din övertygelse om vad som är det riktiga. Människor sviker, kommer och går – enbart pappan för evigt består. Även om det där sista är mer av ett valt språk än med sanningen överensstämmande (åtminstone en viss överdrift) så är det jag menar att det finns saker man helt enkelt inte gör. Som att vända sina barn ryggen. Det påståendet är såklart en självklarhet men blir extra påtagligt om man råkar vara den enda föräldern i livet.

Men hur tänker jag? Vad driver mig?

Med tron avses en (ofta) praktfull stol som symbol för makten. Upphöjd blickar härskaren ut från sin tron över världen. Karl XII satt aldrig på en tron men ägde en stark sådan. Tron kan nämligen också avse ideologisk övertygelse (oftast religös) i bestämd form eller för all del övertygelse i största allmänhet till skillnad från att faktiskt veta. Tron allena, är den lite ålderdomliga översättningen och sammanfattningen av Luthers kritik av katolska kyrkan. Hur tänkte han? Vad drev honom?

Jag har varit inne på tronföljdsfrågor på sistone. Oklart varför. Blir det Putins dotter som tar över, funderar jag. Hur var Putin som pappa? Vilken relation hade han till sin egen far? Hur tänker han? Vad driver honom? Bör Carl XVI Gustaf abdikera till förmån av Viktoria så som Margarete i Danmark gjorde? Hur tänker han? Vad driver honom? Hur var han som pappa? Hans egen far dog när han var mycket liten.

Karl XII fick inga barn. Det finns inga belägg, till skillnad från exempelvis Gustav III, att han någonsin var intim med någon. Vad som skulle hända om eller när han dog var därför frågan på svenska elitens läppar i början av 1700-talet. Sverige var en repressiv militärdiktatur och arvrike med en diktator som vägrade gifta sig eller avla arvingar. Den yttersta representanten för makten vägrade spela efter reglerna. Och det kunde han ju, som enväldig. En paradox, således.”Vad ska hon här och skaffa, det där polska fruntimret” lär det konungsliga svaret blivit när en högättad polsk adelsfröken ville göra sig omaket att besöka kungen i fält för att sondera giftermålsterrängen. Karl XII utsatte sig ständigt för risker och fara, han trivdes bättre på slagfältet än nära giftermålssugna kvinnor, så frågan vad som skulle hända om han dog var i allra högsta grad befogad.

Nummer ett i tronföljden var kungens storasyster, den ett år äldre Hedvig Sofia. 1708 fyllde hon tjugosju år och ställde till med en hejdundrande fest. Det stod på festen klart att hon allmänt sågs som blivande regent och tronarvinge, den församlade högadeln såg henne som ”en uppgående sol” enligt en samtida skildring. Men det blir sällan som tänkt – i ett utbrott av den fruktade och mycket smittsamma sjukdomen smittkoppor insjuknade Hedvig Sofias son. Hon vakade, trots faran, natt och dag vid hans sjukläger. Sonen överlevde men Hedvig Sofia insjuknade och dog. (Förövrigt kan anföras att alla var lika illa ute, det fanns vid den här tiden inga verksamma mediciner mot något alls. Kung som bonde var lika exponerade låt vara att den förre led sjukdomars kval i mjukare säng.)

Sagt och gjort. Kungen måste informeras om systerns död och återkomma med instruktioner för hur begravningen skulle gå till. Det antogs att Karl skulle ta dödsfallet hårt, Hedvig Sofia var hans favorit. De var nära i ålder och hade lekt som barn. Men kuriren hade en lång väg att rida med budskapet, fram och tillbaka till Ukraina, och ingen visste exakt var kungen och hans armé befann sig. Kvar att ärva tronen fanns lillasyster Ulrika Eleonora. Risken utan tydlig tronföljare var, om både hon och Karl skulle dö, att riket skulle kastas in i en blodig maktkamp. Men trots många brev och samtal med familj och rådgivare om giftermål och tronföljd undvek Karl sorgfälligt frågan livet ut. Detta, förutom själva dödsfallet 1718, är en av de mest omdebatterade frågorna kring honom. Hur tänkte han, vad drev honom, varför gjorde han som han gjorde? Fruktade han faderskapet? Var hjältekonungen i grund och botten inget annat än en krake när det kom till känslor och närhet?

Dessa frågor kommer aldrig att besvaras. Men vi vet hur det gick. Karl XII kom till sist hem (till Lund) och startade omgående ett nytt krig i vilket han föll för en förlupen kula 1718. I kraft av börd utropade sig Ulrika Eleonora på torget i Uddevalla till drottning. Men Sverige var trött på envälde och hon abdikerade snart till förmån för sin man, den tämligen slätstrukne Fredrik av Hessen, som med kraftigt reducerade maktbefogenheter fick bli kung. Ätten Pfalz förlorade därmed tronen, Hessen accepteras som en tillfällig övergångslösning och efterträddes av ätten Holstein Gottorp.

Vad rör mig tronföljden egentligen? Det enda jag kan göra är att försöka kratta manegen för att de som följer efter mig ska få en lite bättre tillvaro. I övrigt identifierar jag mig mest med Fredrik från Hessen: i takt med att tonårsdöttrarna njuter av den nyvunna frihetstiden kan jag genom kraftigt reducerade maktbefogenheter ägna mig åt nöjen och utsvävningar. Det, medan kostymen sys i det tysta, är inte ett så dumt alternativ. Luther lär förövrigt haft ett, mindre känt, citat: den som inte gillar vin, kvinnor och sång förblir en narr sin levnad lång. Sa han verkligen så? Källa på det som kidsen säger. Måste jag välja en envåldshärskare föredrar jag nog trots allt Gustav III. Men det är en annan historia, det.

Jag vet att jag tror och tror att jag vet. Jag tror på människor, på kärlek, glädje och – ja, jag vet att vi kan bättre. Det är vad som driver mig. En tron, liksom en tro, kan ta sig många olika uttryck. Men ibland måste man resa sig från sin gyllene position, lyfta blicken och se sig omkring. När man gör så är det lätt att tro att Luther i viss mån hade fel: tron är sällan ensam.

Herren, i det här fallet jag, är din beskyddare. Jag lämnar dig aldrig, lilla tjej. Det tänker jag fortsätta vara tills mina dagars slut. Så tänker jag. Det är min tro, min drivkraft och mitt löfte. Aldrig sviker jag det.

Musik

Who’s sorry now

Down to the river to pray

Mozarts kröningsmässa Gloria

Relaterade blogginlägg

Pfalzloppet

En skägglös dundergud

Hovstallmästare Munck

Källor:

Västerbro: Tyrannens tid, om Sverige under Karl XII

Liljegren: Karl XII – en biografi

Foto, Livsåskådning, Personligt

bild 150: tripp, trapp, trull

1 januari, 202431 december, 2023av adolphson

Här har jag slipsten och här min bytta och mat i väskan till ängen ut. Nu är det fråga att göra nytta, vi får nog svettas förrn det tar slut.

Tripp, trapp, trull. Dagarna går. Nu har 2023 gått av sin stapel, fallit av sin stängel. Vad ska vi tycka om detta nådens år? Kanske att 2023, på många sätt en förolämpning, äntligen lagt sig till ro. Be gone, good riddance to you.

Det är en smula dragit i korthuset jag byggt upp som tillvaro. Hurså? Ja, till att börja med är det fan ingen lek att vara ensam förälder till tonårsdöttrar.

Det är vackrare i naturen än vad människors smarta kameralinser förmår återge på sociala medier. Jag begrundar året, och åren, som gått under en promenad genom ett vintrigt Falun. Om jag fick leva om mitt liv, tänker jag, skulle jag ändra något? Ångrar jag något? I synnerhet under 2023?

Utan att medvetet hänfalla till någon sorts oljigt självöverskattande minnesfel vill jag påstå att 1986 var ett bra år. Så även 1990, 1991-92, 1995, 1997-98, 2000, 2005 och 2008. Men 1997 var samtidigt ett jobbigt år. 2015, 2017 och 2019 innehöll stora personliga motgångar och katastrofer. 2023 var väl hyfsat bra på ett rent personligt plan. Och det är väl så det är här i livet, det går upp och det går ner.

Tripp trapp trull är ett uttryckssätt för att beskriva tre ungefär likadana föremål eller varelser som står på rad i storleksordning. Uttrycket är känt sedan 1700-talet men var ursprungligen namnet på ett kortspel. Intressant är att trots att uttrycket är etablerat råder ingen konsensus huruvida Tripp eller Trull är störst. Svenska Akademiens ordlista anger exempelvis avtagande storlek, medan Nationalencyklopedins ordbok hävdar ökande.

Jag ser dagligen tre av samma när jag iakttar mina döttrar. Bli inte som jag, skriker jag tyst inombords. Ingen risk, svarar mig Brahma. Tack för det. Jag roade mig att göra ett litet fotomontage av döttrarna och deras mor när de alla var i ungefär samma ålder. Det är nog ingen som ser det jag ser och det är som det ska med den saken.

Oljiga självöverskattande minnesfel behöver inte vara så tokiga. Jag påminner mig under promenaden om Kirkegaards citat: ”Livet förstås baklänges, men levs framlänges”.

Ånger. Det är kanske typiska tankar så här års. Det är ju fullt på gymmet i januari. En promenad kan man ändra och göra om. Man får inte leva om sitt liv det är själva grejen, säger Jonas Gardell. Jag ångrar inget för det har jag inte tid med, säger favoritskådespelaren Anthony Hopkins. Människor jag mött, misstagen jag begått – nej, inte ångrar jag något. Hur skulle det vara möjligt?

Faller korthuset bygger man sig ett nytt. Man ska fan inte gnälla. Man får råda sig själv inför livets val som man skulle råda sin bästa vän. Angående föräldraskap gäller samma regel som för alla föräldrar, ensamstående som övriga: det gäller att ge så mycket kärlek en kan och hälla käften. Kalla mig konservativ men min uppfattning är att den man som, familjesituation oaktat, inte sörjer materiellt och emotionellt för sina barn och deras mor är en krake.

Det må vara som det vill med 2023. Det enda jag kan påverka är minnet av det. Men ändå: djuphavsavtalet blev klart, det kom ett nytt vaccin mot malaria, en bromsmedicin mot alzheimers, en lag mot kvinnovåld i hela EU och skövlingen av Amazonas bromsades. Lyfter jag blicken mot 2024 inser jag att mycket annat bra också kommer att hända. Det enda jag för egen del önskar av framtiden är att sitta under korkeken och lukta på blommorna, och vara så lycklig jag förmår. Tripp, trapp, trull – åren går, vare sig vi vill eller inte, och vi med dem. Genom varje svårighet mot stjärnorna.

Förgäves blomman om livet tigger, nu är den slut hennes korta vår. Och blomman faller i från sin stängel, när skördarn kommer med lien sin – och tätt i spåren där går en ängel och räfsar samman och bärjar in.

Relaterade blogginlägg:

Sannolikhet

Musik:

Slåttervisa

Nihil tibi

Källor:

Wikipedia

Expressen 28/12 2023

Livsåskådning, Språk

Fågel Fenix

12 november, 202312 november, 2023av adolphson

Myten om fågel Fenix är en berättelse från antiken om en egyptisk fågel som återföds ur askan från elden den brann upp i.

Anledningen till att man måste förlåta det förflutna är att annars störs nuet. Genom krig och konflikter mellan grupper eller dåligt mående på det personliga planet.

Vad betyder trofast?

Livet och världen, i Bibeln formulerat som Herren, prövar oss ständigt. Det gäller att hålla tungan i rätt mun, som det heter. Abraham höll på att offra sitt barn för att Herren ville pröva honom. Ingen vettig människa offrar vare sig själv eller andra för att bevisa sin trofasthet.

Människor hör fortfarande då och då av sig och tackar för min blogg. Det gör mig glad.

Jag blir lätt uttråkad när jag är hemma för länge. Hur klarade jag av pandemin, egentligen? Ett och ett halvt år i mysbyxor. Blä.

Varför bråkar syskon?

Trygghet är något alla eftersträvar. I osäker tid söker vi människor en stark ledare som ska ställa allt tillrätta. För det är vi villiga att ge honom (det är alltid en han) extra befogenheter. Ändamålet helgar medlen, bara han räddar oss. Så blir den tilltänkta landsfadern en tyrann och allt börjar om.

Abraham var en stark ledare, får man nog anse. Han är enligt skrifterna upphovsman till till de tre monoteistiska världsreligionerna. De som allt som oftast ligger i luven på varandra. På Herrens uppdrag lämnade Abraham staden Ur i Mesopotamien för att flytta till det heliga landet, Kanaans land.

Vi rör på oss när livet inte fungerar. Så har det alltid varit. Abraham från Ur. Urfadern. Urmakaren. Ur askan i elden.

Abraham fick flera barn men främst två söner är kända: halvbröderna Isak och Ismail. Isak blev stamfader till judarna och Ismail till araberna. Tyvärr jagade Isaks mamma bort Ismail och hans mamma eftersom hon inte ville att sönerna skulle dela på arvet. Det var väl dumt, tänker jag. Bröder, halva som hela, är bra att ha. Vad Abraham tyckte om saken vet jag inte, men agerandet är inte ett exempel på gott ledarskap. Ur judendomen uppstod kristendomen efter att en annan stark ledare anlänt. Judarna väntar fortfarande på sin. Det är kusiner som bombar varann, just nu.

Den grekiske historikern Polybios skrev på 100-talet f.v.t att den romerska republikens styrka låg i maktbalansen. Blandningen av monarki, aristokrati och (låt vara i begränsad form) demokrati skapade en fungerande stat där inte för mycket makt koncentrerades på ett ställe. Genom historien har olika samhällen på olika sätt försökt kopiera den antika idén om maktdelning. Sedan händer något som rubbar balansen och vi människor vänder oss i vår nöd till patriarken som ska frälsa oss från ondo. Men blandat är bra. Gott och blandat, helt enkelt.

Varför bråkar människor? Ja, säg det. Visste jag svaret på den frågan skulle min blogg vara värdefull på riktigt. Kanske för att man inte litar på att det blandade ska bli tillräckligt gott och därför försöker tillskansa sig en fördel? Jag måste i alla händelser tro att det till sist föds något nytt ur askan, att vi en gång äntligen får se ett verkligt Kanaans land. I Småland, Hebron eller Gaza City. Det enda som krävs är förmågan att kunna förlåta det förflutna. En så liten, men samtidigt enorm, sak.

Jag är egentligen inte uttråkad. Jag tänker. Bloggar. Alltså existerar jag. Det jag tänker är att min nuvarande familj är viktigare en den jag en gång hade. Världen har prövat mig. Vad är jag beredd att offra? Det mesta utom mina nära, min själ och kärleken. Det innebär ett liv utan bitterhet och ilska. Cancer och bomber är skit, det vet vi redan. Låt dem försvinna.

Trofast betyder den som är av beprövad trohet. Jag tror det avser förmågan att resa sig ur askan för att åter kunna flyga. Det finns inget gudomligt i det, det är något grundläggande mänskligt.

Musik:

I love you

Der Herr hat des Tages

Two sleepy people

Louises version av two sleepy people

Bloggens musik (spellista)

Relaterade blogginlägg:

Sartre och Ikaros

Källor:

Wikipedia

Första mosebok

Synonymer.se

Jämställdhet, Livsåskådning, Sång och musik, Spännande människor

psalm 801

5 november, 20234 november, 2023av adolphson

Psalm betyder ungefär knäppa på stränginstrument. Och metaforiskt sett är väl det vad vi alla gör. Ständigt spelar vi på våra, och andras, inre strängar.

Jag står i kören i Kristine kyrka och sjunger psalm nummer 801. Den återfinns i den mer moderna delen bland psalmernas utbud och en del av texten lyder: ”Rör vid den skam som ingen har vågat ta fram”.

Det kan låta fånigt men jag påverkas av Matthew Perrys död. Jag sörjer, lite. Serien Vänner, det är mitt 90- och tidiga 00-tal. Identitetsskapande. Och Chandler var idolen.

Jag kommer att tänka på min syster. Hon älskade också Vänner. Helena, Helena, jag saknar dig så. En sak du en gång sa har för alltid etsat sig fast. ”Jag är ledsen för att mamma aldrig hann se vem jag verkligen är. Istället fick det bli du. Trots allt har det alltid varit så.”

Jag har nyligen lämnat in en motion om att drottning Kristina borde få någon form av minnesmärke i den stad som hon får anses som grundare av. Varför? Räcker inte kyrkan jag just nu står i? Eller gatan och skolan som bär hennes namn? Sådana här förslag engagerar människor och det har sedan motionen blev känd varit åtminstone två insändare i ärendet och en politisk kollega har meddelat att det hela är en dålig idé vilket hen tänker säga i talarstolen. Och hör sen. Fint, då får vi en debatt om något annat än elände!

Eva Andén (1886-1970) var 1918 fösta kvinna att bli invald i Advokatsamfundet. Ett år tidigare var hon dessutom första kvinna att tala i riksdagen – som sakkunnig angående barn födda utanför äktenskapet. Det samtida regelverket menade att mödrar med barn utan känd far skulle hänvisas till fattigvården. Eva krävde att de borde få reglerat underhåll. Dessutom, argumenterade hon, borde dessa ”oäkta” barn ha arvsrätt och samhället inte enbart dokumentera moderns namn i kyrkoböckerna.

Mitt liv är via tillvarons kugghjul förenat med Eva Andéns. Hon, som dog samma år jag föddes, påbörjade sin karriär som notarie i Falun trots att kvinnliga jurister vid den här tiden inte fick sitta ting. Hon engagerade sig för den kvinnliga rösträtten och i andra frågor rörande familj, kvinnor, barn och äktenskap. Efter tiden i Falun arbetade hon på en juristfirma i Stockholm som specialiserat sig på kvinnor. Byrån bytte med tiden namn till ”Eva Andens advokatbyrå”, specialiserad på familjerätt med namnkunniga klienter som Selma Lagerlöf (de hade ju Falun gemensamt men det är för mig okänt om de någonsin träffades här), Barbro Alving (Bang) och Astrid Lindgren. Dessa kända kvinnor hade alla ett för tiden ovanligt förhållningssätt till familjebildning och karriär. Eva förblev ogift livet ut. Jag, och alla andra må förvalta hennes arv och gärning efter förmåga – exempelvis genom att uppkalla en gata efter henne eller resa ett monument.

Det återstår hursomhelst att se om fullmäktige anser att man ska gå vidare i ärendet gällande ett någon form av minnesplats efter Kristina. Jag funderar lite medan jag väntar på körens nästa insats i högmässan, lyfter blicken i den pampiga 1600-talskyrkan. Jag har en motion till på gång. Möjligen en mycket bättre. Eva borde vi minnas.

Matthew Chandler Perry Bing var en idol. Han visade ett manlighetsideal jag känner mig hemma i. Att gå genom livet med sarkastisk och ironisk humor. Det passar mig. Att han även var öppen med sitt missbruk är en sida som inte förtar den bilden. Vila i frid, käre vän.

Att röra vid den skam som ingen har vågat ta fram. Kristina, Eva, Matthew och Helena gjorde på olika vis det. Alla är de minnesvärda, de gjorde sina liv fantastiska och vad gäller Eva, Helena och Matthew så gjorde de också mycket för andra. De suddade ut skammen. Jag vet inte hur det är med offentliga minnen av Matthew, Kristina och Eva men Helena har iallafall sin minnesplats i familjegraven på Styrsö. Och inom var och en av oss som minns henne.

Det är kanske inte så konstigt att jag tänker på min syster. Det är ju prästen som just nu leder högmässan som höll i hennes begravningsgudstjänst. En kvinnlig präst. Som om det spelar någon roll samtidigt som det spelar all roll i världen. Jag lyder sedermera prästens uppmaning och går fram och tänder ett ljus ljus till minne. Som sagt: herregud vad saknad du är, Helena.

(Jag tänker, medan jag iakttar den mäktiga altartavlan i kyrkan, att jag för länge sedan insett att jag inte vill leva mitt liv i ständig saknad över människor som lämnat. Jag har förlåtit livet, de som skadat mig, mig själv och mina tillkortakommanden. Jag ser fram emot att leva resten av livet hur det än gestaltar sig.)

Jag trakterar inte stränginstrument. Men jag har min röst. Rent sångligt är den i det närmaste betydelselös men i alla andra avseenden betyder den allt.

Relaterade blogginlägg:

Söstra mi

Obemärkt kvinna

Musik:

Psalm 801 (i popversion)

You are so beautiful

Serse

I’ll be there for you

Vara vänner

Källor:

Psalmboken

Ohlsson: 1918 Året då Sverige blev Sverige

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Änglar finns dom

29 oktober, 202329 oktober, 2023av adolphson

Pappa till två små flickor är jag. Eller små och små. Rätt stora nu. I alla händelser är jag deras far. En av dessa änglar närmar sig. Det kommer aldrig gå pappa, jag är dålig, jag törs inte redovisa inför klassen.

Vi har alla ett problem. Det råder ibland disharmoni inom oss, jag formulerar det som en kamp mellan själ och hjärta.

Fångarnas dilemma är en teori om tillit. Teorin i det klassiska exemplet går ut på att om två fångar inte öppnar munnen under polisförhör finns chansen att båda frikänns. Erkänner en straffas båda men straffet blir lägre för den som golar. Dilemmat består i att (eftersom de är åtskilda) båda måste lita på att den andre verkligen kommer att hålla tyst för att de ska undgå straff. Därmed är det näst bästa att tjalla.

Nocebo är motsatsen till placebo och innebär att någon mår eller lyckas sämre med negativa förväntningar på sig. Orden kommer från latinet och betyder ”jag ska skada”/”jag ska behaga”. Placebo får oss att tro, hoppas och i högre utsträckning lyckas medan nocebo får oss att låta hoppet fara.

Jag är påväg hem i höstmörkret. Jag tänker att min själ och mitt hjärta är fångar i mitt jag. Problemet de står inför är att de måste lita på varandra för att bli fria. Åh, vad gärna jag vill skänka dem friheten åter. Så plötsligt möter jag en ängel.

Det finns faktiskt goda förutsättningar för själen och hjärtat att lita på varandra. Jag har en stabil grundtrygghet, inga vuxna svek mig under uppväxten, inga bittra skilsmässor förekom i släkten eller i föräldrarnas vänkrets. Jag påminns om det när jag ibland möter otrygga människor – och känner tacksamhet för min uppväxt. Sannolikt är det dessutom omöjligt för mig att bränna ut mig därtill är jag på tok för lat, bra på att prioritera och återhämtning. Samtidigt befinner sig själen och hjärtat alltså i ett dilemma, fångade som de är. Resultatet av deras lågintensiva skyttegravskrig blir en blandning av existentiella grubblerier kring tillvarons mysterier vilket allt sammantaget gärna mynnar ut i någon sorts misströstans töcken.

Mitt liv kommer att ta slut en dag. Jag tänker ofta positivt. Har en positiv grundsyn på tillvaron. Och detta är faktiskt en positiv tanke, att jämmerdalen en dag kommer att upphöra. Hela jag är är en paradox, tänker jag aningen irriterad under promenaden i ett kvällstyst Falun. Ryck upp dig, gå vidare så du kommer hem någon gång! Problemet är att jag inte vill gå vidare. Jag vill stanna i det liv jag en gång hade. I tonårens Falun när familjen var intakt, som student i Frankrike och Uppsala, som storebror till en lillasyster, som kärnfamilj och pappa till två små flickor.

Lev i nuet, uppmanar jag ofta mig själv. Ta en fyrkant i taget. Samtidigt inser jag så här i efterhand att jag nog aldrig har varit så levande och närvarande som under de ett och ett halvt åren Malin var sjuk. Så mycket kommer jag nog aldrig att leva igen. Kanske brände jag då ut mitt känsloliv. Och nu står jag här med själ och hjärta i bojor. Far sa en gång att var och en får följa sin väg. I slutet av den vet man hur det känns. Den mannen har förlorat en fru, en dotter, en sonhustru och nu alla sina tre syskon. Inte ett ord av klagande bitterhet har någonsin passerat hans läppar.

Vetenskapen gav mig förresten nyss ett positivt besked om mitt hjärta, det är starkt. Det bär inte på den giftiga gen som förekommer i släkten och därmed gör inte heller flickorna det. Men hur hjärtat ser ut inuti kan inte vetenskapen besvara för där bor själen. Och själ är inte ett vetenskapligt begrepp.

Jag möter plötsligt två män, gamla elever, i samspråk. Den ena var uppenbarligen missnöjd med sitt utseende. Du ser mycket bättre ut utan tröja än jag, meddelade han uppgivet. Nja säg inte det, svarade vännen. Det beror ju på vad man gillar! Klokt resonerat, sa jag på min väg förbi. De tittade upp och utbrast: nämen Adolphson! Tjenare!

Låt oss behaga både hjärta och själ. Släpp fångarna loss det är vår! Var människa i sin själ vill väl. Änglar finns. Just nu står faktiskt en framför mig och lyser upp höstmörkret. Och så slår det mig. Pappa till två flickor är jag fortfarande. I alla händelser är jag deras far. Tilliten är återställd mellan själ och hjärta och med den följer den eviga freden. Må den sprida sig.

Lilla tjej. Gör inte ner dig själv, det finns det så många neggon som ständigt står beredda att göra just det. Låt istället din röst eka i världen. Håll din redovisning. Bara fortsätt. Se den elaka rakt i ögonen och fortsätt prata till din punkt. Så betvingar du världen.

Relaterade blogginlägg

Paradox (Fermis)

I väntan på vadå?

Musik:

Beethovens pianokonsert nr 5

Rättvisan

Släpp fångarna loss

Jämställdhet, Livsåskådning, Språk

rymdens besegrare

24 september, 202324 september, 2023av adolphson

Jag fascinerats av natthimlen. Stjärnbilder som utmanar både intellekt och fantasi. Jag gillar, eller med ett mer modernt uttryck, lajkar, det jag ser.

Rymd kan avse universum men även syfta på innehåll, volym, perspektiv och utrymme. Hem syftar på den plats som en person anser vara sin huvudsakliga boplats. Ordet används om företeelser där man känner sig hemma och uttrycker sin samhörighet med. Man skulle i ett vidare perspektiv kunna säga att planeten, eller för den delen universum, är hemma. Men det är inte lätt det där, det är sällan svart eller vitt. Inte ens stjärnhimlen. Tillvaron som den ter sig är inte entydig. Inte heller himlakropparnas relationer.

Wernher von Braun (1912-1977), var Nazitysklands ledande raketforskare och mannen bakom de första lyckade uppskjutningarna i atmosfären. Han kallas därför ibland ”rymdens besegrare”. Men han var också ansvarig för utvecklingen av V2-raketen, som i andra världskrigets slutskede användes av Tyskland mot Storbritannien. Han hade antagligen dömts till döden i Nürnberg för krigsbrott om han inte varit en så framstående forskare. Istället blev han med tiden amerikansk medborgare och kunde fortsätta vara framstående forskare.

Gillar vi honom? Är han ond eller god? Kände han sig mer hemma i det nazistiska Tyskland än i USA? Kompenserade hans senare gärningar för de tidigare? Kan man jämföra honom med Oppenheimer?

Vi är bra simpla varelser ändå, tänker jag medan jag söker efter Orion. Helt i händerna på olika algoritmer lever vi våra liv. Om man studerar ”liksen” på sociala medier får man en ganska tydlig värdemätare på sina personliga aktier inom en relativt snäv filterbubbla. När någon inte längre gillar någon slutar liksen komma. Enkelt. Frågan är: spelar det någon som helst roll?

Genom diverse trix och piruetter försöker ledande, men också vi helt vanliga, människor samla härskaror för att segra i cyberrymden. Det kan innebära att någon försöker skapa opinion för ett lagförslag att någon bör skvallra på någon som befinner sig på vad någon uppfattar som fel plats och därför ska jagas iväg. Att hen känner sig hemma där spelar ingen roll. Det kan också innebära en diskret signal till att någon inte längre gillar dig och uttrycker det genom att inte lajka mer.

Fruntimmer är ett ålderdomligt ord, det dök upp i Sverige ungefär samtidigt som Gustav Vasa kastade in handduken, för kvinna. Ordet som idag ofta uppfattas nedsättande användes under 1800-talet och början av 1900-talet allmänt. Det är en förvrängning av tyska Frauenzimmer, vilket ungefär kan översättas till kvinnorum. Det svenska ordet timmer är en benämning på grovt virke. I det svenska bondesamhället fanns på gårdarna ofta en frustuga. Det var ett rum, eller på en större gård en separat byggnad, där gårdens kvinnor höll till. Det kan jämföras med drängstuga som avsåg männen. Under 1800-talet kunde en kvinna som skötte en handelsbod kallas bodfruntimret.

Språket lär oss att kvinnor behöver en fristad. Det har de alltid behövt. En fristad från män.

Vi människor är i full färd med att besegra rymden och det är en tidsfråga innan vi flyttar från planeten. Jag låter blicken svepa över himlavalvet. Quo vadis? Vart ska vi ta vägen? Är kvinnor från Venus och män från Mars bygger jag min personliga drängstuga på Venus alla dagar i veckan.

Varje människa är kapabel till både gott och ont, det vi uttrycker, uppfinner och våra beteenden kan leda till gott eller ont. Så var det för von Braun och Oppenheimer och så är det för var och en av oss. Om det är något vi människor har gemensamt, det som gör oss mänskliga, så är det enligt min uppfattning, längtan efter tillhörighet och önskan att få vara ifred på den plats man bor.

De är vackra stjärnorna. Jag känner mig både liten och upprymd (!) när jag iakttar dem. Jag kan inte på något sätt förmå mig att tänka att jag besegrat universum – nej, jag är en ytterst liten del av det. Det är helt enastående. Like it or not.