Det är egentligen helt otroligt att någon fångat det här ögonblicket. Sannolikt är det min vän Tebogo som tagit bilden. Det är augusti 1990 under fjällmarsch i det militära mellan Helags och Storulvån i Jämtland. Vid den här tiden hade jag förstås ingen aning om att jag tio år senare ofta skulle besöka dessa fjäll. Men bilden är fascinerande eftersom den är så djupt personlig.
Det är ruggigt väder, alla är trötta, hungriga, kalla och sura. Jag med såklart, men jag mår dåligt också av ett annat skäl. Jag har nämligen aldrig kunnat stå ut någon längre tid med dålig stämning.
Ofta har jag under uppväxten spelat pajas, hörts och synts, varit dumdryg och arrogant men alltid försökt leva mitt liv som en glad gamäng. Det var ofta svårt hemma i Falun (här får väl de som kände mig då tycka till eller för evigt hålla sin trut) men efter studenten och helst i Uppsala, och för evigt därefter, har denna sida av mig dominerat mitt beteende.
Jag antar att jag har ett stort bekräftelsebehov men samtidigt är en sådan analys att göra det lite väl lätt för sig. Det är inte enbart därför jag håller på. Nej, jag tror helt enkelt på humorn, värmen och glädjen som livsstil. Livet är inte långt nog för att man ska gå omkring och sura.
Tillbaka till bilden. Någon, förmodligen alltså Tebogo eftersom han inte är med på bilden, har fångat ögonblicket när jag kommer ut som självutnämnd underhållare. Jag har vid tillfället börjat spela ut hela mitt register inklusive sång för att fånga en rätt svårflörtad publik. Men något hände här. Något som förändrade mig.
Ögonblicket jag åsyftar rör sig från en ”nu är idioten igång igen-stämning” till att det efterhand samlas en skara sura värnpliktiga soldater med resultat att det som får betraktas som mitt livs enda standup-show är ett faktum. Men, och det är ju något man lär sig i läraryrket, man kan inte bara komma med munväder. Publiken kräver ofta mer.
Först framförde jag den gamla slagdängan fast med annan text (den var rätt känd vid tidpunkten).
Jag minns inte hela innehållet i denna min första, enda, fjäll-standup med mer än att finalen handlade om att verklig värme (det var ju som sagt kallt på fjället) kommer inifrån. Som svar på uppmaningen att bevisa denna tes körde jag en variant på Per Oscarssons gamla klassiker i Hylands Hörna.
Under den uniforma militärmunderingen som syns i bilden ovan hade jag i förväg iklätt mig färgglada plagg och i synnerhet ett par kalsonger med läppavtryck och texten je t’aime överallt.
Succé.
Grabbarna skrattade och till och med kaptenen (som i övrigt hatade mig eftersom jag slarvade, glömde grejer, babblade allmänt och drev med det militära) log åtminstone lite. Särskilt en killes, en som vantrivdes långt utöver rimlighetens gräns på såväl fjäll som i lump (vänligen observera den dubbelbottnade fyndigheten i skämtet angående kronans klädsel), efterföljande kommentar har dröjt sig kvar:
Fy faaan, Adolphson – det där var ju episkt!
Känslan som det ger att få andra att skratta, och därigenom må bra, och kanske själva vilja bidra till stämningen är för mig den bästa känsla som finns. Det är den känsla som får mig att andas.
Bild 3 föreställer mitt livs (hittills) enda golfrunda. Det kan ha varit våren 1993 som jag blev handplockad som caddie åt Pontus ”GOPRO(TM)” Lindgren under V-dala Open.
Jag minns att jag la ner viss möda på att försöka se så golfmässig ut som möjligt men också att jag fick kritik för min frisyr som ”icke golfmässig”.
Jag minns att eftersom jag och Gunnar – som också var caddie – snabbt insåg att det fanns effektiva sätt att göra bördan lättare då merparten av golfbagen bestod av öl.
Jag minns också att alla fuskade.
Plötsligt kommer jag att tänka på Dionysos – vinets och dramats beskyddare i den grekiska mytologin. Antagligen kan denna popup-tanke förklaras med att vi efter avklarat golfspel fortsatte till V-dala för bankett. Och vad som därefter hände.
Kan någon förresten hjälpa mig med att fylla i luckorna? Vi börjar från vänster:
1: ? – 2: Jag – 3: Pontus Go Pro – 4: Per Sundbrandt – 5: Bengt Häger – 6: …Jocke Beclius – 7: Gunnar Sjögren
Det förflutna. Visst var det bättre förr? Jag sitter på exakt samma plats och tittar åt exakt samma håll som kameralinsen. Fast trettiosju år senare. Utmaningen, som det kallas på fejan, att hitta bilder som är minst femton år gamla har fått mig att gå igång lite. Så mycket att jag skapar en ny kategori. Det blir nog fler än fem bilder. Här presenteras bild nummer 2.
Bilden är tagen av salig mor i augusti 1984. Vi befinner oss i vår trädgård utanför radhuset på Engelbrektsgatan i Elsborg. Jag bor nu i samma radhus men inte i samma hus. I bakgrunden skymtar Elsborgs slott. Lillebror ska börja… det måste väl vara trean. Men för mig och lillasyster ligger en större och mer spännande dag framför oss. Jag ska nämligen börja i sjunde klass och för det var jag tvungen att börja på en ny skola: Västra skolan. För min lillasyster är det en ännu större dag. det är hennes första skoldag.
Lillebror har som vanligt lite svårt att koncentrera sig för det högtidliga tillfället. Jag har just i ett försök att dämpa min egen nervositet tröstat lillasyster samtidigt som spralligheten i lillebrors upptåg fångat hennes uppmärksamhet. Salig mor har för dagen klätt sin enda dotter i rosa. Mamma, mamma. Men så var du ju sprungen ur 1930-talet. Detta kompenserade lillasyster senare med att börja spela fotboll. Hårfärgen och solbrännan skvallrar om att det inte är allt för länge sedan vi återkommit från ett sommarlov på Styrsö.
Jag minns att jag denna sommar på allvar kommit ut som syntare varför den obligatoriska shoppingrundan i Göteborg, den som alltid avrundande sommaren på Styrsö, efter utbrott och tandagnisslan till slut mynnat ut i en kompromiss: mor valde tröjan och jag byxorna. Klädstilen är alltså en kombination mellan barndom och ungdom som det kunde te sig på 1980-talet. Det glada 80-talet. Lägg förresten noga märke till min lugg. Kanske hade jag inte fattat att Lustans Lakejer, Howard Jones, Duran Duran och Ratata möjligen inte var den tyngsta synten. Men efter några veckor på Västra skolan där hårdrockar-töntarna (förlåt, jag hemföll i samtida jargong) snabbt bidrog till att jag radikaliserades till Kraftwerk, Ultravox och Depeche Mode ordnade sig den saken.
Jag gillar det här fotot, jag har det ofta i närheten. Jag ser tillbaka på det med samma känsla som den som tv-serien En Förlorad Värld framkallar: en ljus och obestämbar känsla av nostalgi och vemod i saknaden av en lycklig tid utan faror, sjukdom, egoism och elakhet. Det är kanske orättvist mot dåtiden eftersom den naturligtvis också hade sina problem och vedermödor. Men ändå – det ger mig styrka att vara uppvuxen under sådana omständigheter. Det inspirerar mig och mitt liv här och nu. Även om jag saknar min lillasyster så mycket, trots att jag tänker på henne varje dag, precis som med salig mor för den delen, så fyller mig fotografiet med välbehag, nostalgi och värme.
Både historiker och vi andra sysslar strängt taget inte med det förflutna. Nej, det vi gör är att vi studerar de spår förflutenheten lämnar efter sig. Som fotografier, exempelvis. Vad dessa spår gör med minnet, i de fall vi själva upplevt något, är en annan historia. Jag tittar alltså trettiosju år senare åt samma håll. Men det är bara jag som ser vad jag ser.
Jag har väl haft en och annan hygglig lärare i mina dar och även mött intressanta föreläsare på olika universitetet. Men jag har nog aldrig mött någon som omskakat mig i grunden, någon som givit mig en total inspiration och riktning.
Vem vet vad det kunde blivit av mig om jag gjort en sådan bekanskap i mitt unga liv? Kanske… lärare? Nåja, historien och litteraturen är full av stora inspiratörer. Så jag har istället funnit mina förebilder där.
För det är ju lärare jag är och det är något, hur märkligt det än kan låta, jag är fullt nöjd med. Det var bland annat därför jag slutade med politik. Politik betyder på grekiska ungefär frågor rörande staten. Jag är nog mer intresserad av frågor rörande människan.
(Uppdatering januari 2017 – nu har jag börjat med politik igen).
Mina idoler, eller förebilder, är verkliga personer, påhittade gestalter och några däremellan. För den som står ut (det har ju kommenterats i pressen att mina blogginlägg är långa) kommer här en presentation över förebilder i yrket. Den uppmärksamme läsaren märker att de har några saker gemensamt.
Sokrates är kanske den förste och en av de mest kända lärarna. Hans metod var samtalet. Genom samtal med läraren, detta kallade Sokrates förlossningskonst, skulleelevensjälv skulle komma på vad som var rätt eller vettigt. Elevens eget tänkande och skapande är enligt detta synsätt det viktiga. Sokrates ville att eleverna skulle lära känna sig själva och han samtalade med dem för att hjälpa dem nå insikter.
Åsiktsfriheten och det kritiska förhållningssättet var enligt Sokrates värt att dö för. Vilket han också gjorde: dömd för att ha förlett ungdomen (liksom en viss Keating, se nedan) och förnekat gudarna tömde han giftbägaren 399 f.v.t.
Jag gillar nog Sokrates mest för att han verkar ha varit en ovanlig och egensinnig lärare, en person som gick sina egna vägar. Betydligt mer individualist och upprorsmakare än en vindflöjel.
Nummer 2 i lärarskaran är en till synes enkel man som i sin lärargärning ingav människor hopp och självkänsla. Beskrivningarna av honom utmålar en anspråkslös och blygsam person.
Jesus visste hur man kunde nå stora grupper. Han var karismatisk och hade ett vettigt budskap: Förlåt dumheter i din omgivning. Behandla människor som du själv vill bli behandlad. Våld är aldrig bra, men var modig och stark – helst inom dig själv.
Jesus tycker att alla individer får ta ansvar för sina handlingar men tror också att det är möjligt att forma sin egen framtid. Det mest intressanta är att Jesus såg alla individer i en grupp och det unika hos var och en av dem. Han ifrågasatte etablissemanget samtidigt som han faktiskt var lite skum, ibland svårtolkad och full av överraskningar. Jesus visade genom det egna exemplet hur man kan göra. Det gäller att finna, utveckla och tillämpa de förmågor och kvaliteter man har. Detta, menar jag, gör man ofta som relativt ung sedan kan det vara för sent. Begåvning är flyktigt.
Gandhi brukar beskrivas som mycket vis och med en stor förmåga att förmedla sin visdom. Att vara speciellt skicklig i att tala och att använda etablerade symboler och metaforer i språket på ett sätt som åhörarna förstår är ju en egenskap avundsvärd varje lärare. Gandhi var liksom Jesus en man som sa oväntade saker. Att spinna, hävdade han exempelvis, är den ädlaste sysselsättning en människa kan ha. Vi borde alla leva oss in i fattiga och utsatta människors vardag. Kan vi identifiera oss med de svaga och utsatta kan vi förstå hela mänskligheten.
Och så … John Keating. Jag kommer ihåg när den kom, filmen Döda poeters sällskap. Jag gick i gymnasiet och man kunde verkligen uppfatta att en påverkansvåg gick rakt igenom hela samhället. Det är sällan, eller aldrig, jag upplevt något liknande. Mina lärare påverkades. Jag och mina kompisar påverkades. Alla påverkades.
Filmen reste, på ett helt naturligt sätt, många väsentliga frågor. Varför håller man på, egentligen? För vem skull studerar man och varför studerar man ens över huvud taget? Vad syftar studierna till? Vad är kunskap? Hur banalt den än låter, läraren John Keating är nog den bästa lärarutbildning jag fått. Vilket antagligen säger mer om lärarhögskolan än om filmen.
Precis som i filmen är det inte helt problemfritt att försöka gå sin egen väg men man måste försöka jobba mot det man tror på. En vanlig invändning handlar om det kan vara skadligt med allt för mycket egensinne. Eller att han driver en liten kultklubb av sig själv. Jag för min del tror inte det. Jag tror på något som skulle kunna kategoriseras som behärskat lättsinne. En konsekvens blir måhända att man får göra det så bekvämt för sig man kan, längst där nere i frysboxen. Keating fick sparken. Det får väl ändå inte jag?
Två av Robin Williams filmer har påverkat mig mycket: Döda poeters sällskap och God Morning Vietnam. Den senare handlar mer om humor och livsinställning i allmänhet medan Döda poeters sällskap är användbar.
Särskilt klapp-scenen och den här är särskilt användbara i yrket.
Keatings mål är att aktivera de hårt drillade och styrda elevernas egen tankeverksamhet, stimulera dem till att våga tro på sina drömmar och söka sina egna vägar i livet i stället för att viljelöst följa auktoriteter. Keating utmanar eleverna gång på gång med uttalanden som: make your lifes extraordinary! och Cease the day! Han använder sig av poesin som nyckeln till livets verkliga innebörd. Det är konsten och poesin som gör att man vill leva – som ger en möjlighet att verkligen suck out the marrow of life som filmen uttrycker det i ett citat av Thoreau.
Idag handlar ofta debatten om ungdomens auktoritetsproblem. Det är bland annat detta som gör filmen så tidlös, den fångar det eviga i såväl generationsmotsättningar som skoldebatt. Agera på utsatt tid, inte titta i skärmar, lek inte med telefoner. Men jag undrar, jag. Handlar det egentligen inte om att vi lärare, och andra, som gör anspråk på respekt också måste förtjäna den?
Här ligger enligt mitt tycke något av Keatings storhet. Skådespelaren Robin Williams må ha haft ett bitvis svårt privatliv men en briljant skådespelare och komiker var han.
Vila i frid, Robin.
Det som saknas är kvinnliga lärare. Det klart det funnits bra kvinnliga lärare. Hypatia är ett exempel. Det är historieskrivningen det är fel på, brukar jag uppgivet sucka.
Jag gillar kvinnor. De är lätta att samarbeta med och är pålitliga. Man får raka svar. Jag vill helst ha kvnnliga kollegor och kvinnliga chefer. Gärna också kvinnliga kamrater. Kalla mig gärna fördomsfull – men det tenderar att bli bäst då.
Det finns ett antirasistiskt test, Chavez-Perez-testet, att göra på film och populärkultur. Testet innehåller tre enkla punkter:
1. Finns det minst en icke vit karaktär som spelas av en icke vit skådespelare?
2. Pratar hen med en annan icke vit karaktär gestaltad av en icke vit skådespelare?
3. Och samtalar de i så fall om något annat än brott?
Jag tycker kanske att man även kunde lägga till en språklig aspekt. Gestaltar sig handlingen i ett icke engelskspråkigt land kan man med fördel använda sig av aktuellt språk istället för engelska.
Ett exempel är Hollywood-produktionen om gruvarbetarna i Chile, Antonio Banderas spelar en huvudroll, där alla springer omkring och bryter på engelska i stället för att tala spanska.
Ett annat test är Bechdeltestet. Det går ut på samma sak men handlar istället om jämställdhet. Filmen måste, för att klara testet, ha:
1. Minst två namngivna kvinnliga rollfigurer
2. Dessa rollfigurer måste ibland prata med varandra
3. Deras konversation måste röra sig om något annat än män
Det är, för kännedom, och föga förvånande, förhållandevis få filmer som idag klarar dessa test.
Jag tänker att man kanske kan göra ett test för sina privata relationer också. I ens eget liv, liksom. Saker man bör tänka på. Vilka punkter ska en hållbar relation klara, tro? Här följer Adolphsons relationstest (snart i en veckoblaska nära dig).
1. Tillit. Man måste känna sig trygg tillsammans med personen. Verklig vänskap bör kunna klara en törn eller två. En verklig homie är inte bara en ryggdunkare.
2. Självkritik. Man bör granska sina egna tillkortakommanden i relationen och ifrågasätta sig själv emellanåt. Det är väl en allmän livsregel, kanske, men ändå.
3. Kants kategoriska imperativ. Gyllene regeln. Varje djupare relation måste innehålla mer eller mindre, helst mer, av detta.
Jag fastnar lite i punkt 2, för egen del. Mina relationer är lite varierande, det medges. Hur kommer det sig att vissa, både nära och mer avlägsna personer, ofta stör sig till vansinne på mig?
Vad är det hos mig som triggar somliga att känna precis tvärt emot vad jag vill att de ska tycka om mig? I stunder av dysterhet tänker jag att det bara är mina elever som verkar gilla mig – åtminstone några av dem.
Salig mor, slog det mig. Hon som alltid höjde mig till skyarna. Hur kommer det sig att vår relation var så speciell? Och hur präglade den mig? Jag har ju alltid sett den relationen som något gott, den innersta, och som något oåtkomligt. Jag har låst in den i mitt hjärta och gjort mor oåtkomlig i mitt eget lilla Fort Knox.
Men visst var det så att det tog några år för mina föräldrar att få barn. Och visst var jag efterlängtad när jag äntligen kom. Och visst fick jag hela fem år av odelad kärlek och uppmärksamhet av henne innan nästa barn kom. Och när lillasyster kom till världen var jag ju nästan sju år.
Mamma uppfostrade mig ensam. Alltså, far fanns ju med i familjen men det var mamma som bestämde. I synnerhet när det kom till mitt, hennes förstfödde, väl och ve. Hon lät inget ont hända mig.
Hon uppfostrade mig om jag vore något slags högre väsen. Nu när jag själv är förälder inser jag att man inte ska göra så. Man måste ställa krav, också. Mor gav mig sin totala hängivenhet. Hon valde mina kläder, putsade mig, skötte mig och älskade mig. Hon talade om hur jag skulle bete mig, skämde bort mig, curlade långt bortom rimlighetens gräns. Mina behov styrde det mesta.
I synnerhet ville hon tidigt lära mig att bli den perfekte gentlemannen. Hon uttryckte sig faktiskt exakt så, en gång.
Hon lärde mig hur man dansar (nåja) styrdans, konverserar sin bordsdam, vilka blommor man har med sig till en dejt, hon valde rakvatten åt mig när jag väl började raka mig, att nämnda rakvatten endast ska förnimmas och inte golva en förbipasserande, att man ställer sig upp och drar ut stolen för en kvinna, låter människor gå före genom en dörr och annat otidsenligt nonsens som inte klarar Bechdeltestet särskilt väl.
Man behöver ju inte vara stjärnpsykolog för att räkna ut att detta riskerar skapa en tämligen påfrestande vuxen människa. Jag minns också att människor i vår omgivning regerade på hur hon behandlade mig. Så hur hon behandlade mig måste ju varit iögonfallande.
En granne kallade mig den lille riksdagsmannen. En annan, mer irriterad, kallade mig lite sarkastiskt the golden boy och en mer avlägsen familjebekant kallade mig rätt och slätt prinsen.
Andra i familjeumgänget såg sig nödsakade att bry sig extra mycket om de yngre barnen i familjen outtalat att jag ju redan fick så (onödigt) mycket uppmärksamhet. En kusin frågade halvt på allvar om jag som barn hade MBD (minor brain damage), salig moster sa en gång att jag visserligen var odräglig som barn men till slut växte upp till en fin pöjk.
Min syster sa ibland, när vi var osams, att allt handlade alltid om dig när vi var små.
Det blev jobbigt på flera plan när salig mor försvann. Hon som alltid skyddat mig fanns inte längre. Relationerna blev svårare. Livet blev svårare. Jag började ta beslut som, om dåliga, mamma inte i efterhand kunde fixa till.
Okej, jag erkänner: det är fortfarande jobbigt. Trots att hon för alltid gick bort från mig i juli 1997. Jag fick beskedet på en åker i Västmanland. På den åkern står jag ibland fortfarande kvar och gapar.
Fuck cancer.
Some die young – låten passar emellertid bättre in på min syster för mamma och jag hann liksom prata klart. Trots allt.
Men så kom det sig att jag träffade den Änglaljuva. Vi firade nyligen 15 år som man och hustru. Vi uppmärksammade dagen genom att åka till Västmanlands pärla Elsa Anderssons kafé där svärfar storstilat bjöd på räkmacka OCH Napoleon. Sedan lagade vi en brakmiddag där hemma.
Nu kanske en potentiell läsare tänker att jag nu, ja nu är det kört, kommer att misslyckas, om man inte redan anser mig gjort så, med att balansera på den där slaka linan mellan personlig och privat.
Kanske, kanske inte. Läs vidare om du vågar.
Egentligen har vi väl allt emot oss, den Änglaljuva och jag. Hon är nämligen allt jag inte är och mer därtill. Vi är inga tvillingsjälar på något sätt, nej, vi är varandras totala motsatser.
Och, vad viktigare är, hon är inte lik salig mor på en enda punkt. Plockar man fram sin smäktande tenorstämma vid fel tillfälle kan man åka på en hockeytackling.
Hemma är jag inte någon prins, där daltas det inte – man får respekt om man förtjänar den. Jag är en av två familjeförsörjare med lika ansvar för hus och hem. Hennes respekt vinner man på andra sätt.
Tur det. Jag tror jag långsamt kvävts till döds av min egen odräglighet om det inte vore för henne. Den Änglaljuva är skillnaden mellan… ja, allt egentligen.
Nej, det må vara hur det vill med andra relationer. Människor får tycka om mig eller ej, oavsett vilket – jag förställer mig inte. Jag tycker om min tillvaro. Jag säger vad jag tycker och håller man inte med får man övertyga mig med sakliga argument. Eller strunta i mig.
Jag lever med en person som gör livet svårt, som ställer krav, som ser rakt igenom mig men som tar mig under armarna, ger mig riktning och mod att gå. Jag får jobba hårt med min akilleshäl, punkt 2 i Adolphsons relationstest. Och bara för att man klarat kristallbröllop kan inget tas för givet.
Diverse undersökningar visar att människor oftast inte sammankopplar lycka med att vara snäll, god eller med att ha mycket pengar.
Förutsatt man har tillräckliga resurser för att klara tillvarons måsten samt möjlighet att kunna göra roliga saker då och då så finns det inget samband mellan rikedom och lycka. Lycka är istället förknippat med att ha goda relationer.
Jag tror det där stämmer.
—
Att fira valborg/sista april med gamla goda vänner är en fin sak och som gör mig lycklig. Valborg är en högtid helt utan krav och vi som studerade i Uppsala ser firandet på ungefär samma sätt, vilket förenklar saken.
—
Att våga kliva fram och göra ett framträdande helt utan vett, kompetens och sans är en sak som innehåller mycket av synen på sig själv och omvärlden. Detta vill jag förmedla till mina barn.
Man ska aldrig bära omkring på så mycket prestige att man inte kan bjuda andra på möjligheten att skratta såväl åt som med ditt löje. Sådant blir åtminstone jag lycklig och avslappnad av.
—
När Den Store Ledaren kom till länet på lunch passade jag på att säga vad jag anser om diverse saker – som exempelvis det här med Tillfälliga Uppehållstillstånd. Det finns ju inget bra med det.
Även om ingen – i synnerhet inte Den Store Ledaren – lyssnar har jag iallafall sagt vad jag anser. Det är en sann lycka att få leva i ett land där man kan det.
—
En sak som är sig lik är det fullständigt omöjliga i att få eleverna att komma på sina lektioner ju närmare studenten man kommer. Man får ju lust att citera Caligula.
Men vad gör väl det? De fullkomligen bubblar av lycka, ju. Och jag uppträder till och med för eleverna. Tyvärr med lite darrig stämma just här, men ändå. Varför? För att det är kul. Och det som är kul gör mig lycklig.
—
Efter några timmars budgetdebatt i fullmäktige längtar man efter semester. Och att den kommer strax därefter är också det ett skäl till lycka. Jag deklarerade att FP:s lokala budget är mycket bättre än alternativet – lycklig den som lyssnade.
—
Midsommarnattens leende är som alltid stort och en påminnelse om tillvarons olidliga lätthet. Sång, dans, mat, dryck, Dalarna och goda relationer. Frågan är om det blir så mycket bättre.
—
Att besöka en plats som i det förflutna varit en självklar del i tillvaron men inte längre är det kan påverka känslolivet. Den här gången gjorde den inte det. Att iaktta andra njuta av platsen utan att själv ge sig till känna kan ge en intressant känsla av förnöjsamhet.
Livet är något av ett (upp)skjut i miniatyr – om man i sammanhanget kan tillåta sig att bli lite göteborgsk – så varför inte bara skratta åt det?
—
När jag tänker närmare på saken inser jag att lycka också kan handla om ett förhållande till en komplicerad råbiff – varken mer eller mindre.
Det var råbiff, inte…
…sallad jag beställde
—
Som sagt, lycka handlar om relationer. Förhållningssätt till ting, platser och människor. Vissa av dessa relationer kanske man inte kan göra så mycket åt medan andra verkligen kan vara värda att vårda.
Tricket ligger i att avgöra vilka som är vilka, antar jag.
—
Jag läste om ett psykologiskt experiment som gick ut på att man genom att ställa 36 frågor kunde bli – eller få någon att bli – förälskad. Jag vet inte jag, går kärlek verkligen att skapa i ett labb? Tydligen tycks något psykologiskt experiment anse.
Själv tror jag det handlar om ett förhållningssätt i tillvaron. Jag menar – alla kan väl ha en dålig dag men att gilla sig själv och tro gott om människor räcker en bra bit.
1990-91 gjorde jag lumpen. Året därefter studerade jag i Frankrike. Under dessa år var jag en rätt flitig brevskrivare – bland annat beroende på att mail och sms fortfarande låg några år fram i tiden.
frankrikestudent
Min gamle vän Jerra hade nyligen vänligheten att visa mig ett av dessa brev och jag väljer att publicera en varligt redigerad variant. Det är spännande att färdas i tidmaskinen, ändå, och så här mådde och kände jag tydligen i september 1990.
Enköpings signalregemente, 10:e kompaniet
1990-09-19
Detta brev kommer från en av tristess nedbruten människa. Någon ska få lida för allt detta jag tvingas utstå och sannolikheten att han heter Bengt är rätt stor.
(Jag har bestämt för mig att överbefälhavaren på den tiden hette Bengt Gustafsson).
Nu spolar pissomaten igen. Den spolar inte efter att 30 man låtit sitt vatten i den men mitt i natten när ingen är i närheten och jag sover – ja, då sätter den igång. Spol-proceduren tar 30 sekunder och efter att den är färdig är jag klarvaken. Den hån-spolar åt mig.
Jag håller på att bli sjuk, svag och darrig av att aldrig få sova en hel natt. ”Det var en pissomat som tog kål på hans sista livsgnista” kommer det att stå i journalerna när jag sitter inspärrad på ett rum vettskrämd för att gå på muggen.
Idag på lunchen var det en kille som dragit sig tillbaka för att i godan ro göra nr 2. Jag och min kamrat Tebogo Jones, tog en slang och sprutade in rätt mycket vatten över båsdörren. Han blev inte glad.
Varför gjorde vi det? Tja, lumpen tycks sporra sådant beteende i mig. Jag är deppad. Det har ringt tre gånger den senaste kvarten och inget samtal var till mig. Det finns bara ett knep kvar: Ringa fröken Ur och låtsas att man ringer sin flickvän.
(Kompaniet hade en gemensam telefon, i backelit, i korridoren och det var en stor händelse när det ringde. Ibland kunde det bli kö enligt principen amerikanska fängelsefilmer).
Telefon i bakelit
Jag såg just ”Fletch” igen. Den är ju så satans rolig. Och jag har inte hört pissomatricken sätta igång sitt skräckprogram. Ännu är allt gott och väl.
Det finns en husmor i köket. Hon är fet och har hörapparat. I går var det potatisburgare eller blodpudding till lunch. När jag kom till potatisburgare-avdelningen fanns det inga kvar.”Hur lång väntetid” undrade jag. ”Hörru, det dröjer minst en vecka” skrockade tanten så fettet gungade, till synes mycket nöjd med sin replik.
”Jag väntar gärna” permissions-fänriken brukar vara givmild med permissionerna” ljög jag. ”Kan jag vänta vid ert fikabord?”. ”Ett ord till och det blir kökshandräckning! skrek Storskedgumman. Hänvisad till blodpuddingen.
Morgnarna här är värst. Att vakna upp till någon ohängd Barbapappa från Norrland som frågar om man ska med och ”fika”. På morgonen äter man frukost – man ”fikar” inte. Jag blir förbannad. ”Vad är det som pip”, säger norrlänningen.
Till kapten har vi en pensionerad dirty-dräggel-typ med slokmustasch.
Och nu är helvetespissomaten igång, igen. Undrar om den lever. Vem konstruerade den? Klart den lever på urin. En gång när jag om natten kastade vatten tyckte jag mig höra ett väsande. Sedan ett gurgel följt en ljudlig rap. Jag sprang i vild panik in på luckan. Där kröp jag ner hos Leif.
Han blev inte glad alls – jag fick stryk. Ett hårt dygn.
Hör av dig!
P.S: Odd Fellows är mycket sura. Om inte bordet fixas snarast kommer vare sig du, jag eller fancaise-gänget att få ha fest där mer.
(Francaise-gänget. Inte så töntigt som det låter, tydligen).
Förövrigt anser jag att Enköping bör förstöras.
Fast ibland tänker jag att det kanske inte är så mycket som förändrats, egentligen. Man är i stort sett samma odräglige typ då som nu. Eller, som någon jag känner rätt väl en gång sa: Du är för det mesta helt otroligt enerverande. Men däremellan är du en fantastisk människa. Ska vi jobba lite på det där med intervall?
Det har kommit önskemål om att även min brors tal på vår systers begravning ska finnas tillgänglig för en bredare krets. Så, hur smärtsamt det än är, så publiceras det härmed.
—
Det här är talet jag önskar att jag aldrig behövt hålla. Hur beskriver man förlusten av en lillasyster, hur det känns? Hur sammanfattar man en älskad systers liv med några få ord? Vi har redan hört så mycket fint om Helena i dag, jag vill bara säga till er: Ni har alla rätt.
Jag har till några av er sagt att jag känner mig amputerad. Det är väl det närmaste jag kommer en beskrivning. Något vitalt fattas mig, en del av min vardag och mitt liv saknas nu. Jag har under de gångna veckorna flera gånger hunnit tänka ”haha, det här måste jag skriva till Helena om”. Det kunde vara en ensam svamptur i skogarna på Luras, första gången utan vår trogna ciceron Karin Olausson. Med en ynka hittad murkla som resultat. En bild till Helena på korgen med ett ”så här går det.”
Eller när jag fastnat på ett tåg i några timmar med överdriva ilska reaktioner hos medresenärerna. Återigen, sådant som jag vet att Helena fnissat förtjust åt.
Men nu kan jag inte göra det.
När vi var små och växte upp var jag mest dryg. Vi var nära i ålder och gillade att reta varandra. Som så många andra syskon. Jag kallade henne bortbyting, sa att hon borde sättas i karantän. Slog hennes kompisar med couronnepinne, eller kallade henne och Anna Gren för ”titta, där kommer ryskorna gående”. Så där jobbig som bröder kan vara. Fredrik mäklade fred mellan oss, när föräldrarnas tålamod tog slut. Vilket det ganska ofta gjorde.
Sedan dog mamma. Med allt vad det innebar av sorg och saknad. I den nya obehagliga och smärtsamma tillvaron efter mammas död, flydde vi bort från sorgen, jag till säsongsjobb i Sälen och Öland, Helena till England. Men där någonstans började vi sakta svetsas samman. Jag tror att vilsenheten efter mammas död drev oss samman. Familjen kröp runt på alla fyra efter mammas död och försökte hitta fotfästet igen. Vi kunde inte hitta tillbaka, det gick inte. Men till något nytt, något hållbart i familjerelationen. Det var en nödvändighet för att vi skulle må bättre. Vi hamnade båda så småningom i Stockholm, vilket även det bidrog till att vi blev närmare med varandra. Dalfolk i Stockholm håller samman, det är sen gammalt!
Vad jag minns som ett annat viktigt stort steg för vår nära kontakt, var när Helena vågade komma ut som homosexuell. Jag och Ulrica hade nyss blivit ett par och Ulrica sade nästan omgående till mig, det som jag själv i tanken snuddat vid tidigare, ”du förstår väl att Helena är gay va”? När jag berättat att hon ännu inte sagt något till oss, bestämde Ulrica raskt att vi skulle bjuda Helena och hennes dåvarande tjej Bekki på middag. Och hjälpa dom lite på traven helt enkelt.
Jag spelade ut hela registret. Efter många klunkar vin, lite spillande på duken, lite nervöst gnuggande i ansiktet, sparkar under bordet från Ulrica, samt hinna göra en rolig hatt av servetten och sätta på huvudet, så kom jag till skott. ”Vi undrar bara när ni tänkt berätta för oss att ni är ett par” frågade jag.
Jag minns fortfarande glädjen hos Helena, de glittrande ögonen och röda kinderna. Jag upplevde att hon blev så lättad och lycklig i detta ögonblick. Och att det var efter detta vi fick en djup och nära kontakt. Efter detta fick jag även förtroendet att följa med ut på gayklubbar. Vi dansade till schlagerlåtar, en kärlek vi delade, och jag njöt av att för en gångs skull få möta ren åtrå på dansgolvet, låt vara att den kom från andra män. Helena roade sig under tiden på sitt sätt, såsom att då hon såg ett enormt hårsvall på dansgolvet så dansade hon dit och låtsades avvända hårsvallet som en kappa att hänga över axlarna.
Under åren har vi haft ett fint och nära umgänge. När jag bläddrar i sms-trådar, mail och andra trådar ser jag att vi hade kontakt flera gånger i veckan. I stort och smått. Ofta och gärna om tillvarons små underhållande obetydligheter. Helena var expert på det. Att se det roliga i en vardaglig händelse. Att kunna plocka fram en bisarr detalj som man själv missat, men som fick en att brista ut i skratt. Denna förmåga behöll hon även i de svåraste stunderna. Jag minns den dag på sjukhuset då domen föll, att inget hopp längre fanns, ingen hjälp fanns att få. Vi satt i hennes rum och begrundade detta. En välmenande sköterska var inne och hav Helena en inhalator som skulle hjälpa henne ”andas lite lättare”. Helena satt och tittade på den i sin hand. Då sköterskan gått ut tittade hon upp på Marie och mig, ryckte på axlarna och kastade inhalatorn över axeln.
Hennes osvikliga minne för små roliga detaljer ur det förflutna. Där jag och min bror jobbat för att att förtränga pappas alla märkliga utspel i det vardagliga genom åren, där frossade Helena, plockade fram dom med glädje och lust. Där jag och Fredrik glömt många av mammas roliga uppläxningar eller förmaningar, kunde Helena hjälpa oss att minnas.
Nu är det vi som minns Helena. Vi gör det med lika stor glädje som sorg. Själv minns jag och saknar så mycket, så många saker.
Hennes förmåga att se och fånga vardagens lyx. ”Så lyxigt” brukade hon entusiastiskt utbrista, det är vi nog många som känner igen. Om ett glas vin och en bit ost en söndagskväll. Om en svamptoast på Luras. En tjusigt upplagd sallad. Eller de älskade ”starkölsluncherna” på Styrsö under semestern.
Min fru Ulrica brukade säga att jag och Helena ”gick upp i symbios” då vi träffades. Det var ingen komplimang har jag förstått. Vi delade den till exempel den irriterande egenskapen att i affären med hustrun alltid vara sist med att plocka upp plånboken. Men i mer festliga sammanhang inte känna några gränser med att spendera på oss själva eller på omgivningen.
Vi hade så kul. Vi delade samma humor, älskade att kasta filmcitat på varandra. Omgivningen kunde tycka att vi var för interna, för bisarra. Det var vi nog också. Vid en fest i en tidigare lägenhet där jag och Ulrica bodde, kom en tjatig och dryg granne in. Jag flydde genom att, inte helt logiskt, krypa in under sängen i sovrummet. Helena kom släntrande, böjde sig ner då hon såg mina fötter sticka ut, frågade vad jag gjorde. Jag sa att grannen är så dryg. Helena konstaterade, ”ja, han är rätt dryg” och kröp in sedan in under sängen bredvid mig. Det kändes logiskt för oss. Det framstod dock inte som logiskt för Ulrica då hon kom och undrade vad vi höll på med.
Jag minns och saknar hur hon kunde vinkla vinglaset och sedan lägga omkull det på bordet. För att markera att det behövdes påfyllning. För att sedan utbrista i familjens numera patenterade ”taaaackaaar” då glaset fylldes på.
Jag saknar att höra henne muntert ropa ”im on a roll here” i skogarna på Luras, svingandes bärplockaren ner mot lingonriset.
Jag saknar hennes rappa humor, som när jag själv tyckte att jag fångat en brittisk pose på ett foto på Facebook, och nöjt skrev ”Be british”, så kommenterade hon blixtsnabbt ”Be ridiculos”
Jag saknar hur hon imiterade Zack i filmen Änglagård med hans speciella hälsning då vi möttes eller skildes åt.
Till sist vill jag säga några ord till dig Marie. Ni fick 5 år. Fem knappa år. Så lite tid. Alldeles för lite tid. Men vilka år det var. Jag tror inte jag sett Helena må så bra, vara så lycklig, som hon var dessa år med dig. Lyckans tid! Sedan kom sjukdomen. Du vek aldrig från hennes sida, du kämpade och slet för henne. Du fanns där, du vakade över henne. Du bar henne på dina axlar genom detta helvete. För det är jag dig evigt tacksam. Utan dig hade Helena haft det ännu värre i allt detta. Helena slipper lida mer nu, men jag vet att ditt lidande bara börjat. Ett lidande av sorg och saknad. Men jag vill att du ska veta att du inte är ensam. Nu är det vår tur. Nu är det vi som skall finnas där för dig. Nu är de vi som skall bära dig på våra axlar.
Helena brukade påminna mig om det retsamma mantra jag brukade säga till henne då vi var små. ”Man vill mycket. Men får lite”. Man kan säga att detta retfulla mantrat nu har bitit mig rumpan rejält. Och att jag nästan kan höra Helena retfullt skrattande säga det till mig nu, och nöjt påpeka att hon fick sista ordet i detta.
Helena. Du var redo för detta, och att lämna oss. ”Jag vill leva, men min kropp vill inte” som du sa till Marie sista dagen. Men vi som är kvar här är inte redo. Jag kommer minnas och sakna dig resten av mitt liv.
Det är dags att ta farväl och vårda minnena. På tisdag skulle hon fyllt 38 år, min syster. Begravningen var fin, så fin. Den efterföljande minnesstunden, som vännerna mestadels hade arrangerat tillsammans med hennes fru Marie, bjöd på minnesord, tårar, skratt och minnen. Det är ju det som är det fina med minnesstunder: alla får minnas och begrunda på sitt vis. Jag ville säga något men jag var så ledsen att jag nog knappast var begriplig. Det här var vad jag försökte säga. Och i viss mån också sa mellan tårarna.
Även om jag idag såklart vill hylla min syster så vill jag betona att jag inte står här för att prata OM henne.
Detta, allt som jag säger, är också – och har så varit i verkliga livet – riktat direkt TILL henne. Vi har pratat för länge sedan och alldeles nyligen, i personliga samtal, i telefon, via sms och slutligen, som det nu blev, vid fotändan i hennes säng.
Jag står här framför er som en ur en familj i smärta, i en släkt som sörjer men kanske även som en ur stor vänkrets i chock.
Hur det än varit, hur relationen än sett ut, så tror jag vi alla är förenade inte bara i vår önskan att minnas Helena utan snarare i vårt behov av att göra så.
Så är det kanske för alla sörjande men sådan var min lillasysters utstrålning att också de människor som endast hastigt träffade henne, kanske genom jobbet eller på andra sätt, också känner att de förlorat någon som stod dem nära.
Om inte annat så vittnar alla besök hos henne den sista tiden om det.
Alla ni som är här, alla ni hennes vänner från förr och kanske senare, släkt, vi anhöriga, och så till sist så klart Marie – vittnar om en långt mer enastående kärleksförklaring till Helenas minne än vad jag någonsin kan hoppas att kunna ge här idag.
Men ändå. Det är så orättvist. Och tiden med Helena blev för kort, alldeles för kort.
Helena, vi var nära varandra som små. Och även om vuxenlivets samvaro inte präglades av samma närhet som barndomens har den senaste månaden fyllts av minnesbilder.
Som när du kröp upp i min säng när du var alldeles liten eller kanske allra starkast när du gjorde det en gång under mammas sjukdomstid.
En natt Uppsala kröp du upp i min famn och så satt vi länge och bara andades. Men vi tänkte även framåt.
Man får aldrig glömma detta viktiga – man måste alltid se framtiden an, möjlighetshorisonten får inte enbart vara dyster och det är viktigt att minnas detta även när tillvaron är som svartast.
Så uppfattade jag att du Helena såg på tillvaron och så försöker jag själv också göra, så långt det nu är möjligt.
Vi har lärt oss alla våra läxor den hårda vägen, sa du nyligen. Jag tänker att i det hade du alldeles rätt.
Du fick enbart leva ett halvt liv och jag kommer alltid att känna mig lurad på all den tid vi skulle ha nu när du äntligen var på väg – du skulle ju bara svänga in i Sandviken – och sedan komma hem till mig, Malin och flickorna på middag.
Du kom aldrig fram. Det gick inte. Du fick återvända.
Sista gången jag träffade dig satt du i en solstol och var glad, så glad. Även om talet gick lite långsammare än det brukade såg man fortfarande det där lite småbusiga leendet och den så typiska glimten i ögat – den som gör dig så lik mamma ibland– och du tyckte det var en bra dag. Det tyckte jag med.
En bra dag i en solstol på Ersta diakoni. När slutet nalkas är det saker och stunder av den typen som räknas.
Men jag vill inte bara minnas den dagen.
Nej, jag minns dig även ligga på rygg i din säng och kasta en liten boll uppochner – eftersom du på det sättet trodde du kunde får bättre bollkänsla – jag hör dig spela The Doors genom dörren till ditt rum under Kevin Kostners vakande ögon.
jag tänker på besöket jag och Malin gjorde hos dig i England och senare i Eskilstuna under studietiden, och jag tänker på många, många roliga stunder där du med din osvikliga pricksäkerhet och underbara känsla för humor ofta lockade till dubbelvikt skratt som varade tills man kiknade.
Jag tänker på hur glad du blev den gången jag skrev ett brev till dig och sa att den du älskar älskar också jag. Mer behövdes liksom inte sägas. Du var den kärlek som vågade säga sitt namn och för det är jag stolt.
När jag fick beskedet att du ville somna bort från alltihop fick jag panik. Trots att det inte på något sätt var oväntat.
När jag kom fram sov du redan och för en gångs skull alldeles fri från smärta. Jag fick vara med din sista stund. Jag lärde mig också något under detta dygn, något jag egentligen redan visste: att leva i nuet är viktigt.
Du har kämpat ibland, Helena. Alltså långt innan du blev sjuk. Kärleken är lite omständlig på det viset – omgivningen kanske inte alltid kan förstå eller acceptera den man älskar och hur man gör det.
Egentligen vore vår värld bättre om fler kunde säga den du älskar älskar också jag. Och sedan leva efter det. Och jag menar inte detta ur ett religiöst perspektiv.
Jag förstod dig tidigt, Helena. Och som du känner för Marie känner också jag fast för Malin. Vilket gör att jag känner åtminstone lite av din kärlek – kanske en tiondel eller så – för din Marie, Viktors Ulrika och deras barn.
Det kommer jag alltid att göra. Oavsett vad.
Därför väljer jag att tänka på något som var bland det sista du sa till mig: nämligen om vikten av att ta hand om varandra.
Jag tänker också att du under sjukdomstiden hade sitt sinne och själ intakt och det sista beslutet, det om ditt eget liv, ja det tog du själv på dina egna villkor.
Jag kan inte låta bli att också låta några andra, människor som säger saker bättre, tala för mig. Jag väljer tre texter som liksom knyter ihop hela sorgeprocessen som jag ser den.
—
Thomas Tranströmer – Efter någons död
Det var en gång en chock som lämnade efter sig en lång, blek, skimrande kometsvans. Den hyser oss. Den gör TV – bilderna suddiga. Den avsätter sig som kalla droppar på luftledningarna.
Man kan fortfarande hasa fram på skidor i vintersolen mellan dungar där fjolårslöven hänger kvar. De liknar blad rivna ur gamla telefonkataloger— abonnenternas namn uppslukade av kölden.
Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta. Men ofta känns skuggan verkligare än kroppen. Samurajen ser obetydlig ut bredvid sin rustning av svarta drakfjäll.
—
Ylva Eggehorn
Stå stilla I smärtan, rotad I det som är ljus I dig. Låt svärdet gå genom dig.Kanske det inte alls är ett svärd. Kanske det är en stämgaffel. Du blir en ton. Du blir den musik du alltid längtat efter att få höra. Du visste inte att du var en sång.
—
Harry Martinsson
Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.
Helena ditt namn betyder lysande. Och även om livet utan dig på många sätt känns mycket svårt så är det så vill jag minnas dig – som lysande. Och jag vill se framtiden an, med dig i minnet även om du mycket hellre hade fått vara med.
Den unika, komplexa, många gånger slutna, den inre och yttre vackra, den fantastiska, briljanta oersättliga och lysande Helena.
Jag kommer alltid att minnas dig, jag ska se till att så många som möjligt också gör det – inte minst dina brorsdöttrar Liv, Line, Louise, Mina och så en som vi ännu inte känner.
Jag vill avsluta med det enda lilla poem jag någonsin skrivit – till mamma när hon lämnat oss. Det får knyta ihop detta:
Så lägger sig det stormiga havet och allt blir lugnt och stilla. Sakta, nästan omärkligt, men för oss så oerhört fort, lägger du loss från stranden och lämnar oss ensamma kvar. Längre och längre ut far du och varje ögonblick rymmer sorg och saknad. Snart når du horisonten medan vi står kvar på stranden uppfyllda av dig. Vi minns och älskar dig så fantastiskt mycket.
Fotnot: Uttrycket ”See you in Liverpool” är en fras sjömän använde under främst andra världskriget. Klarade man sig, alltså fartyget resan över till Liverpool var det lugnt. Det blev en lyckofras som många äldre sjömän – exempelvis vår morfar – använder som avskedshälsning för en avliden vän eller kollega vid deras begravning. Orden yttras samtidigt som man diskret knackar lite i kistan.
… betyder ungefär istället för föräldern. En person – eller institution – ska agera i bästa intresse för tredje hen. God hen, anhörig, myndighet, lärare eller juridiskt ombud.
Min lillasyster sa någon gång att efter att vår mor gick bort blev jag någon sorts ställföreträdande förälder tillsammans med far.
Min lillasyster är död. Hon somnade in på Ersta diakoni i sviterna av lungsäckscancer 23.45 på onsdagsnatten. Jag är helt förkrossad.
Hennes bortgång är ännu alltför smärtsam att nämna något om vidare – men jag kan säga så mycket som att hon var mig en vida överlägsen skribent. Hon skrev på officiella uppdrag och hade självfallet en egen blogg.
Inte så illa för en lekhen.
Sålunda tänker jag att hon ändå ville att jag skulle fortsätta babbla på om allt mitt sedvanliga nonsens, om ditt och datt, högt och lågt, och inte hålla på och gråta ihjäl mig över svunnen tid eller en förlorad framtid.
So here goes.
—
OECD har sagt att jag är en dålig lärare och att mina elever är lata. Man borde kanske ge föräldrar coachning istället, tänker jag. En kurs i att inspirera istället för att pressa, att lyssna istället för att tala, att ta in istället för att diktera.
OECD slår vidare fast att det går allt sämre för landets skolsystem. Men ett utbildningsväsende kan aldrig vara bättre än de som verkar i det, alltså lärarna.
Det är tydligen okej med läxhjälp om Röda korset håller i den men helt fel om ett elakt riskkapitalbolag erbjuder samma tjänst. Här har kanske OECD en poäng: behövs läxhjälp för att klura ut mina läxor är jag i sanning en dålig lärare.
Oavsett om det sker kommersiellt eller ideellt förblir jag alltså en dålig lärare.
Men istället för att gnälla på mitt jobb tänker jag på änglarna som tog hand om min syster. De som jobbar i vården är värda all respekt och mer av samhällets resurser. Jämfört med dem är jag faktiskt vare sig mer eller mindre än en dålig lärare.
—
Min vän på socialtjänsten har lärt mig att ett sätt att hjälpa barn som far illa är att uppfinna ett hemligt signalsystem för att barnet ska kunna visa att något är fel utan att den anhörig som kan vara upphovet märker något. Det kan handla om en bakochfram-vänd nalle. Då vet socialtjänstepersonen att något är fel.
De som hjälper barn som har det svårt är bättre än dåliga lärare. Alltså bättre än jag.
Min syster hade sin lilla nalle Haderittan hos sig när livet tog slut. Vi, barnen Adolphson, är uppvuxna med Owe Thörnkvist dikt…
Haderittan satt på taket, Haderittan ramla ner, Haderittan slog ihjäl sig, Haderittan finns ej mer
…genom fars underliga förmåga att minnas bagateller. Plötsligt slog dikten mig i mellangärdet med full kraft och den lilla nallen slog stort larm. Nu är sorgen här, sa den. Gör dig redo, för nu är den här, sorgen.
Plötsligt ville jag slita nall-jäveln i bitar. Men den såg så fin ut där den satt på hennes axel lutande mot samma kudde som hon. Jag sjönk tillbaka i stolen igen, och mörkret tilltog.
—
Några elever hade upptäckt musikalen Sound of Music. De var hänförda och jag tänkte att det är intressant att denna härliga film från 1965 fortsätter fånga publik. Jag berättade engagerat om baron von Trapp, gestaltad av Christofer Plummer i filmatiseringen av Sound of music, som i verkligheten var en österrikisk ubåtschef under första världskriget.
Eleverna tittade klentroget på mig och meddelande korthugget att sådant där behöver man faktiskt inte veta. Jag antar att de har rätt och att jag in the end of the day är en dålig lärare.
Vare sig mer eller mindre.
Min syster gillade musikaler, schlager och en hel del annan musik. Ofta genom åren samlades vi till TV-soffans samvaro under årets schlager-veckor. Kunde vi inte träffas fysiskt hade vi kontakt via cyberrymden där låtarna kommenterades och skrattades åt.
Ofta hade vi samma smak. Den här gången rådde ingen tvekan: Mariette Don´t stop beleving för vad annat kan jag göra, sa hon lite vemodigt.
—
Det finns en populist i Holland vars namn uttalas Stjärt Vilders. Ibland överträffar verkligheten dikten. Det hade jag och min lillasyster skrattat gott åt. Om hon suttit bredvid mig nu hade vi skrattat. Men det gör hon inte.
Det är så vi ofta gör i vår familj, vi skrattar åt enfalden.
—
Den sista tiden.
Du log ofta och du höll ut, fast du visste att klockan var slagen.
Du var ledsen för all sorg du visste du skulle åsamka genom din allt för tidiga bortgång.
Det finns inte någon som kan ersätta din plats hos din älskade Marie, hos din gamla pappa eller dina bröder, svägerskor, brorsdöttrar eller många vänner.
I sorgen finns ingen in loco parentis.
Vägen till Lovis i Mattisborgens pragmatiska inställning till tillvaron känns lång, så lång: Vi föds och vi dör och så har det alltid varit.
Något av det sista du sa var att jag ville leva vidare men min kropp ville inte.
Det är egentligen helt otroligt att någon fångat det här ögonblicket. Sannolikt är det min vän Tebogo som tagit bilden. Det är augusti 1990 under fjällmarsch i det militära mellan Helags och Storulvån i Jämtland. Vid den här tiden hade jag förstås ingen aning om att jag tio år senare ofta skulle besöka dessa fjäll. Men bilden är fascinerande eftersom den är så djupt personlig.
Grabbarna skrattade och till och med kaptenen (som i övrigt hatade mig eftersom jag slarvade, glömde grejer, babblade allmänt och drev med det militära) log åtminstone lite. Särskilt en killes, en som vantrivdes långt utöver rimlighetens gräns på såväl fjäll som i lump (vänligen observera den dubbelbottnade fyndigheten i skämtet angående kronans klädsel), efterföljande kommentar har dröjt sig kvar:
Och nu är helvetespissomaten igång, igen. Undrar om den lever. Vem konstruerade den? Klart den lever på urin. En gång när jag om natten kastade vatten tyckte jag mig höra ett väsande. Sedan ett gurgel följt en ljudlig rap. Jag sprang i vild panik in på luckan. Där kröp jag ner hos Leif.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.