Kategori: Personligt

…låter ännu vänta på sig.

Men så här på morgonkvisten kommer jag på att en bra tatuering vore en på Patrick Duffy, ni vet han som spelade Bobby Ewing, i skala 1:1. På ryggen. Det skulle impa i badhuset. Jag ska ta upp det på familjerådet och höra vad de tycker.

Ett starkt argument för är att man aldrig skulle behöva klä ut sig på maskerader, åtminstone inte om tatueringen är tillräckligt bra.

Ett motargument kunde vara att man lätt får sedlighetspolisen (fast de finns väl inte längre?) på sig eftersom man alltid måste gå naken på maskerad för att göra tatueringen, och därmed konstnären, rättvisa.

Vi får alltså se vad familjerådet utvisar.

Jag har känt den.

Jag har känt min intelligens begränsning.

Det känns lite tråkigt.

Jag tycker att jag har en ganska god självkännedom. I huvudsak vet jag vad jag är bra på och vilka svagheter jag har.

Saker som har med intelligens att göra är förmågorna att resonera, planera, lösa problem, associera, tänka abstrakt, förstå idéer och språk, komplicerade orsakssammanhang samt förmågan till inlärning.

Kort sagt, det handlar ofta om vanliga sociala situationer.

Alla kan lära sig ett hantverk om man har tålamodet. Forskning eller snickeri. Sedan har vi lite olika fallenhet för olika saker. Vårt intresse, men även omgivningens uppskattning och uppmuntran, styr i stor utsträckning detta.

Det finns lite olika varianter på hur man mäter intelligens. Som jag ser det måste man även ha med en empatisk grund när man talar om ett intelligent beteende.

Och nu har jag alltså känt den. Min intelligens begränsning.

Jag har upplevt flera situationer där jag någonstans inom mig vet att situationen borde gå att lösa. Det är som ett vaderat mörker när jag försker styra tankarna för att komma fram till en inställning eller plan att förhålla mig till.

Men jag förmår inte. Det är stopp.

Mina fåfänga ansträngningar leder inte till ett resultat jag kan känna mig trygg med. Utan handledning eller inspiration kommer jag inte vidare. Det är glädjande att jag själv inser min begränsning för då kan jag vid behov maskera den.

För man vill ju inte verka dum.

Men det är frustrerande.

Mycket frustrerande.

Jag stryker ett par beiga gardiner av linne tänker att genom det här tyget kan man se.

Det är ungefär som att bära ett tyg på samma sätt som förekommer inom vissa religiösa grupper. En av anledningarna till att kvinnor klär sig så sägs bland annat vara för att inte väcka männens åtrå. En sorts skydd.

Varför inte prova idén?

Jag hänger gardinen över huvudet och söker upp Den Änglaljuva som är i full färd att hänga upp ett par andra gardiner i ett angränsande rum. Jag frågar vad hon tänker när hon får syn på mig.

Hon svarar att hon tror att jag leker någon befängd lek med flickorna vilket kommer att rendera i att jag får stryka om alltihop. Slöseri med tid, alltså.

Jag frågar henne att om hon såg mig så här, endast insvept i detta beiga tyg av linne, i Istanbul. Det är skymning och hon får syn på mig vid en basar. Jag rör mig mycket sensuellt och luften är tung av myrra och rökelse. Skulle hon inte bli galen av åtrå då?

Myrra? Jag lär nog ha gått på tyngre grejer om att jag ska gå i gång på en halvfet svensk, utan biceps, utstyrd i ett beige skynke. För tänk så många snygga turkar det finns.

Den Änglaljuva har humor, tröstar jag mig med.

Men tänk om det funkar?

Ska vi i Sverige i så fall inte göra tvärt emot en del av Europas länder och i stället lagstifta om UTÖKAT användande av burka och niqab? Med hänvisning till att vi har ett stort problem i mäns våld mot kvinnor i det här landet kunde vi lagstifta om att alla kvinnor måste drapera sig i avtändande tygstycken.

Annars kan det gå som i Umeå eller Örebro.

Halva befolkningen tvingas klä sig för att uppmärksamma oss män på vårt problem. Sen till sist, efter någon generation eller så, skulle vi vänja oss vid de nya tingens ordning. Även om det till en början kunde kännas lite svårt, skulle nog argumentet att det är för kvinnans beskydd kännas naturligt.

För hur skulle vi annars göra?

Jag säger som Monty Python: What’s wrong with this picture!?

På Skolgatan i Uppsala låg Pressbyrån när det begav sig. Mannen som jobbade där bar ett par gigantiska glasögon av backlelit. Han kallades följaktligen för Backelitbrillan.

I min studentkorridor fanns det en liten hytt där alla delade på den enorma telefonen av backelit samt dess tillhörande räkning.

I natt drömde jag om Zlatan. Det har mig veterligen aldrig hänt tidigare, även om jag är fotbollsintresserad. Jag minns inte vad vi snackade om, Zlatan och jag, men jag minns att han i drömmen bar ett par gigantiska brillor av backelit.

Plötsligt kom jag att tänka på mina gamla V-dalakompisar Anders Granström och Ylva Ternström.

På Anders svensexa hade vi festen, efter sedvanliga övningar, på en ö i Mälaren. Där brukade Sören och José hålla till, men just då fick alltså vi ha fest där.

En gammal falu-polare till Anders sa i princip inget på 12 timmar. Men efter rejält mycket att dricka ställde han en enda kärnfull fråga till brudgummen in spe: Du, Anders, när ni gifter er, ska ni heta Växelström i efternamn då?

Under lång tid höll jag detta för norm: Säg inget förrän du har något vettigt att säga.