Sång och musik – Sida 6

Livsåskådning, Mat och dryck, Politik, Resor, Sång och musik, Skola, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Dorisk tonart

11 november, 2016av adolphson2 kommentarer

99,85 % av mänskligheten innebär alla som inte är svenskar. Påfallande ofta är detta ett perspektiv som glöms bort.

—

Natten till söndagen hade jag en märklig dröm. Jag var tillbaka i Uppsala tillsammans med barnens mor.

Vi besökte först Bistro le parc som tyvärr, i drömmen alltså, numera var ett sorgligt nedgånget sunkställe. Sedan ville hon att vi skulle gå till Uplands för att pröva något nytt. Hon var trött på V-dala, sa hon.

Jag vaknade kallsvettig. Men vad betyder drömmen?

—

Diskuterades med Vildvittrorna huruvida en framtida resa, när nu den kunde tänkas äga rum, skulle gå till antingen Spanien eller Italien. Barnen krävde Spanien. Lite senare hörde jag dem triumfatoriskt framföra till sin mor att pappa har beställt en resa till den spanska staden Neapel!

#busted #kunskapärmakt

—

Verklighetens In to the wild heter i Sverige Joel Johansson, förlåt, Markus Torgeby. Han var från början en lovande löpare som spåddes en lysande karriär. Men Markus hoppade istället av karusellen för att leva fyra år i en kåta i skogen och käka havregryn.

Han behöver göra sådana grejer för att få huvudet att landa på kroppen, har han sagt. En annan intressant sak han sagt är att tiden och livet bara flyter på och sedan hamnar man i ett dike där man inte vill vara.

För mig innebär frihet att fjällvandra, sjunga och åka långfärdsskridskor. Jag vill nog inte vara mer fri än så. Så här långt kommen i livet tror jag att jag släppt det mesta av den negativa barlasten jag hittills samlat på mig.

Det är en rätt skön känsla, ändå.

—

I Uppsala införde jag och några vänner konceptet Walkabout. Från filmen, du vet. Det innebar att man gick runt till varandra under kvällen/natten och åt en maträtt hos var och en.

Någon stod för fördrink, någon annan för förrätt, huvudrätt hos en tredje, ostbricka hos en fjärde, efterrätt hos en femte, avec hos en sjätte, groggbänk hos en sjunde, vickning hos en åttonde.

Det var ett mycket trevligt koncept och i förlängningen både billigare och roligare än att gå på krogen. Kanske dags att återinföra det?

—

Allt är inte vad det synes vara. Är, exempelvis, en guldtand ett tecken på rikedom? Fattiga människor har ju ofta det medan rika ofta har mer luxuösa lagningar.

—

Dotter 2 var alldeles förkrossad över utgången i det amerikanska presidentvalet. Hon ville nämligen att tjejen skulle vinna. Innan hon kröp till kojs lät hon Donald i tv-rutan förstå att hon har ögonen på honom.

Min enda kommentar om valutgången är annars att en miljardär i USA per definition tillhör etablissemanget. Och sätter Trump igång ett handelskrig med Kina (och resten av världen) genom protektionistisk politik lär de som han säger sig omhulda, vanliga amerikaner, vara de som drabbas värst.

Och vad som därefter kommer. Det ser mycket dystert ut. Next: Le Pen vinner presidentvalet i Frankrike.

Och så hatet mot Hillary Clinton.

Utredningen av e-postservern en vecka innan valet kan ifrågasättas. I övrigt har hon utretts och granskats många gånger och friats från alla anklagelser. Däremot finns det många i USA som inte kan tänka sig att ledas av en 69-årig kvinna.

Det jag inte förstår, och här ligger nog en avgrundsdjup kulturell skillnad mellan mig och amerikaner, hur man kan avsky tanken på att alla ska ha rätt till grundläggande sjukvård på lika villkor.

Jag pratade lite med dotter 2. Jag sa inte till henne vad jag själv anser om Trump. Jag sa bara att det är viktigt att engagera sig själv.

Jag har börjat lite försiktigt i Centern. Under hösten har jag hållit i en studiecirkel ”Nyfiken på politik” och på uppdrag skrivit några artiklar, jag går på möten. Det är trevligt. Jag trivs. Jag känner mig nog rätt så inspirerad inför valet 2018.

—

I veckan begravdes Lars-Göran Annerbo – en man med vilken jag hade en fin kontakt genom åren. Jag deltog i kören (Johannespassionen Rut wohl) som sjöng på den mycket stämningsfyllda begravningen.

Dels var Lars-Göran en äldre kollega – förövrigt en mycket uppskattad lärare till min syster – och dels sjöng vi tillsammans i Falu Kvartettsångare i flera år. Jag träffade honom också ofta i andra sammanhang.

Sista gångerna vi träffades var när han lyssnade på MDP:s uppträdande på Kristinegymnasiet och i kyrkan när kyrkomusikern och körledaren Henrik Alinder lunchspelade på orgeln en lördag. Vid båda tillfällena språkades vi vid en stund så som vi ofta gjorde.

Jag minns honom med värme som en hederlig, rakryggad och omtänksam gentleman av det gamla humanistiska bildningsidealet. Sådana det idag finns allt för få av.

Det var en ära att få följa honom till den sista vilan och sjunga på hans begravning – självklart ville jag vara med och bidra.

—

13% av 0,15% av mänskligheten röstar på SD. Egentligen är siffran lägre än så eftersom alla svenskar inte är röstberättigade och vårt valdeltagande inte är 100%. Även om många fler röstar högerpopulistiskt ute i världen så finner jag detta räkneexempel trösterikt.

Det är nog därför jag trots allt inte kan släppa det politiska engagemanget.

Hur det än är med allt så hoppas jag för egen del att världen just nu ägnar sig åt det som i filosofin brukar benämnas Dorisk tonart – alltså att ord och handling inte harmonierar.

Falun/Dalarna, Sång och musik, Uppsala/V-dala

Holmenkollen

31 oktober, 201611 oktober, 2023av adolphson

Jag är född och uppvuxen i Falun. Förutom åren 1990-1998 och 2003-2004 har jag bott här. Jag kommer nog alltid att göra det. De flesta av mina kollegor och vänner jag umgås med här är dock inflyttade för en längre eller kortare tid sedan. Ibland händer det att jag, i egenskap av ursprungsbefolkning, blir tillfrågad om var man hittar det riktiga Falun eller riktigt genuina falubor. Mitt svar blir alltid det samma: gå till Konditori Focus eller besök Holmtorget.

—

Stadsdelen Holmen i Falun, alltså det relativt smala området mellan Faluån och Holmgatan respektive från Falugatan och söderut, har sitt ursprung i en stor ö som låg mitt i ån vilken gradvis växte genom att man undan för undan fyllde ut ån med slagg. Faluån hade alltså ursprungligen (minst) två förgreningar ut i Tisken men med tiden växte ön i hop med fastlandet och blev till slut en stadsdel. Lite som i Nederländerna, ungefär. Jag har många minnen från Holmtorget. Därifrån kom och gick alla bussar (busstationen var belägen här mellan 1924 -1967, sedan flyttades den 100 meter till det som i dag är parkering), under 1970- och 80-talen, och där låg EPA, Tempo, sedermera Åhléns och mittemot: Domus. Det var hit, till Holmtorget, salig mor gick och handlade förnödenheter och som barn travade jag ofta med. Särskilt minns jag de orange plaststolarna inne i vänthallen på den gamla bussterminalen samt, givetvis, GDG-kiosken. Och om det är någon som undrar varför den gamla backhopparklubben i Falun heter IF Holmen så vet denne någon nu besked. Den nu rivna Kvarnbergsbacken ligger precis mitt emot på andra sidan Tisken. Den ännu äldre backen stod i Källviken strax till höger om nuvarande liften. Förövrigt var det här tävlingarna avgjordes under VM 1954. Det var på en lite mer lagom nivå, kanske. Idag ligger Bergströms Galleria i Domushuset medan själva Domus sedan länge är borta. Tittar man noga på fasaden som vetter mot Östra Hamngatan, helst när solen ligger på, så kan man fortfarande ana konturerna av den gamla Domus-skylten. Om nu inte någon nitisk Diös-person nyligen målat över dessa historiska rester. Detta är sådant jag tänker på nu när Coop snart ska etablera sig i gruvrondellen. Namnet på dagens galleria, Bergströms galleria, härstammar förövrigt från diversehandlaren Abraham Bergström som hade ett litet affärsimperium på ön Holmen under mitten av 1800-talet. Tillsammans med sin syster Sara drev han en handelsbod som närmast var som ett litet varuhus där man kunde köpa allt mellan himmel och jord (EPA?) och hade man inga pengar så kunde man byta nästan vad som helst mot varor, eller pantsätta saker för att få loss kontanter. Syskonen Bergström hade också en övernattningsstuga där tillresta bönder, ofta från Svärdsjö och Enviken, sov över när det var dags för marknad i stan. Och nu blir jag alldeles galen av hembygdsromantik känner jag och slänger därför oförhappandes fram den gamle hedersmannen Erik Mattias Yrgårds låt Falu Marknad. Jag har, tillsammans med samtida på V-dala, hört honom framföra den live. Och jag tror jag hör till de ytterligt få som fortfarande sjunger den:

Falu Marknad (av Erik Mattias Yrgård)

Nu är vi framme vid Tomas mäss, då blir det fröjd i Falu dit kommer folk i från aller stäss, där hålles allt till salu. Nu ska vi köpa och nu ska sälja, nu ska vi klunka och nu ska vi svälja. För nu är det marknad i Falu igen, ja nu är det Tomas mässa!

Nu har vi kommit från Ål och Bjus, Järna och Nås och Malung. Nu ska vi ha oss ett redigt rus, nu blir det fröjd i Falun. Borgarna där dom har sötebrödsdagar går där och pöser med kullriga magar. Ja nu är det marknad i Falu igen, ja nu är det Tomas mässa!

Hejsan, du borgare bred och stinn, lätta ett tag på pungen! Köp dig min päls utav Ickorskinn, så blir du grann som kungen! Titta, se där kommer borgmästarns fruga! Tänk om man hade en sån i stuga! Ja, nu är det marknad i Falu igen, ja, nu är det Tomas mässa!

Kom, lilla jungfru, så nätt och rar, ta dig en titt på ståten! Köp en present till din fästekarl, då blir han så belåten. Själv ska jag köpa en psalmbok till Kari, sen ska vi gift oss när vintern har fari. Men nu är det marknad i Falu igen, ja nu är det Tomas mässa.

En gång om året till folk och ljus drar jag från mörka skogen. Här är det dans i vart enda hus, sång och musik på krogen. Här får en slåss uti gator och gränder som Karl den tolfte hos turken i Bender. Ja, nu är det marknad i Falu igen, ja nu är det Tomas mässa.

Käraste bröder, vår fröjd är kort, kort är en natt på krogen. Duvna drar vi från Falun bort hem till den mörka skogen. Men vad gör det? Vi får leva på trösten, allt efter våren och sommarn och hösten, ja då är det marknad i Falu igen, ja nu är det Tomas mässa!

—

Om jag nu ändå är att betrakta som något av en genuin falubo så finns det en baksida: att jag påfallande ofta går vilse i min egen stad.

Jag letar nämligen alltid, när jag är ute och flanerar, efter… Lekåhobby när vildvittrorna vill gå till BR…Falu motor när jag ska till Rolf Ericsson bil…hyr film på Mr Video… blandar ihop Statoil med BP (där snuset antagligen fortfarande kostar 4,50)…köper böcker på Blids… anser att urmakaren heter Carl Evert Tysk…och att någon omedelbart borde jaga ut den där grillbaren ur Cafe Noveau…tänker att på Bubbels var jag nog aldrig…och konstaterade i hjärtligt samspråk nu i helgen när jag handlade hos Tomas på Byxshoppen att jag även handlat där när de fortfarande låg på Åsgatan…ser för mitt inre, när jag ska till Systembolaget, en bild av Bergmästaren glimta förbi och visst finns det en bio på Åsgatan?

Faluns andra bio där jag såg Star Wars 1977

Jag skulle kunna go on and on med gråtmilda berättelser om när jag som barn åkte plastpåste utför slagghögarna, lekte kurragömma i Selmas våning eller köpte skivor längst in på Expert.

Lev i nuet, människa!

Min chef frågade mig nyligen om jag trivs, hur jag mår. Det var länge sedan någon utöver hon jag delar Netflix-abonnemang med frågade mig det. Jag hörde mig själv säga att jag mår rätt bra och att jag inte riktigt kan se mig flytta någonstans inom överskådlig tid.

Eftersom jag sa det till chefen är det väl sant.

—

Relaterade blogginlägg:

Elsborg

Bild 2

Foto, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Sång och musik

bild 21

12 oktober, 201615 augusti, 2024av adolphson

…är tagen av Maria Klefbom.

Vad är det som händer?! Ägnade sig Adolphson åt utomparlamentariska aktioner back in the day?

—

Scenen är Stora Torget i Falun under den stora lärarkonflikten 1986. Lite senare på hösten ska jag och mina vänner åka och se Depeche Mode på Hovet vilka just återkommit efter en relativt lång tystnad med albumet Black Celebration.

(Det verkar förövrigt vara en trend just nu, för flera gamla 80-talsikoner, att åka runt på nostalgi-turnéer. Exempelvis The Cure, Madness, och jag fick just höra att Depeche kommer till Friends Arena i maj. Jag ska inte gå. Även om jag var ett stort fan då så är jag inte särskilt nostalgiskt lagd vad gäller musik – dessutom är det nästan aldrig originaluppsättningen i banden).

På bilden syns jag och Koffe hållandes i en banderoll. Under min syntpop-kavaj bär jag 2-3 skjortor – hela bilden andas klassiskt 80-tal. Åh – vad jag älskade den där kavajen! Strax bakom Koffe syns Jerker i sin mammas solhatt och bredvid honom Anders Berglund i påtaglig Howard Jones-frisyr. Jag minns inte hela händelseförloppet så jag bad en av dramats huvudpersoner, Tage, återge det. Om man bäddar får man ligga, som det heter. Jag kanske kan använda resultatet som övning i källkritik?

—

Skolstrejken 1896 – av Tage Widsell

Så här minns jag det i stora drag. Jag och Fredrik Eklöf var engagerade i Elevorganisationen och försökte som bäst dra igång en elevkår på Västra. Tror aldrig att det lyckades, men vi hade en på Lugnet så småningom. En liten en.

Det var på våren i nian, 1986, och det var konflikt kring lärarna. Kommer inte ihåg några detaljer alls, men effekten av en lockout eller en strejk skulle kunna bli att vi inte fick våra avgångsbetyg, och då var ju gymnasieintaget svårt att genomföra osv.

Fredrik ringde mig en eftermiddag och berättade upphetsat att Elevorganisationen manade till skolstrejk över hela landet i protest mot att elever användes som slagträ i konflikten. Jag tror inte att jag övervägde många sekunder. Det var liksom självklart: skolstrejk. Vi är med!

Men det skulle ju inte räcka med att Västra Skolan strejkade. Vi måste få med oss de andra högstadierna: Britsarvet och Hälsinggården och helst gymnasierna. I alla fall Lugnetskolan.

Vi övervägde att prata med högstadierna i Bjursås och Svärdsjö, men struntade i det efter att jag påminde om hur det gick sist jag och Mattis försökte sprida bra idéer där. Raggarkids sköt fyrverkeriraketer in i Svärdsjöskolans bibliotek för att understryka att några syntarkommunistbögnazister från stan (nåja) inte var välkomna här i byn.

Hur vi fick tag på folk på eftermiddagen minns jag inte. Men vi ringde och ringde och tjatade och diskuterade med en hel hög elevrådsordföranden och andra engagerade. Som jag minns det organiserades allt på en eftermiddag, men jag kanske tar fel. Det kanske gick en till dag emellan.

När allt var klart hade vi fått med oss elevrådet på Britsarvsskolan och jag tror även Hälsinggården samt Västra Skolan, vår egen skola. Lugnetskolan tänkte inte vara med på Elevorganisationens strejk (“de är ju kommunister!”) utan ordnade en helt egen strejk i sympati med lärarna.

Vi visste ju inte hur det skulle gå egentligen. Vi tryckte upp affischer och sprang runt i skolan och berättade att det skulle bli strejk på eftermiddagen och att alla elever skulle mötas på stora torget. Jag tror att det var kl 13.

Lärare och personal reagerade på lite olika sätt. En del lärare blev överförtjusta i att det hände något och hjälpte oss att sprida information och att kopiera affischer och tyckte att det som hände var en bra lektion i samhällskunskap. Rektorn informerade oss torrt om att elever inte har strejkrätt och att skolplikt råder. Några av lärarna var rasande.

Jag och kanske framför allt Fredrik hade ju en speciell status på skolan som de där hyperengagerade eleverna som ordnade så mycket saker. Ungdomens Hus, Operation Dagsverke. Strejk. Tydligen gjordes det lite banderoller också. Och sen tågade vi iväg från skolan och jag blev förvånad över hur många som hängde på.

Vi kom i god tid till torget och stod där och undrade om det skulle komma några fler. Jag minns den mäktiga känslan när eleverna från Britsarvet vällde ner från Åsgatan och vi visste att vi hade lyckats. Sen då? Det ropades lite slagord och viftades med plakat. Lokaltidningarna var där och tog lite bilder. Fredrik Eklöf höll ett flammande tal från rådhusets trappa med megafon i hand.

Sen började folk undra vad man egentligen skulle göra på när man strejkar. Någon kom på idén att alla kunde gå upp till Västra Skolans skolgård och bara hänga på gräsmattan ett tag i det fina vädret. Kanske kunde man ordna fram lite musik och så. Vi bröt upp och det var i alla fall ett par hundra tror jag som lämnade torget, korsade ån och rörde sig upp för Stigaregatan.

Det var där allt tog en otäck vändning.

Efter att täten passerat Falukuriren stod plötsligt polisen där, fast beslutna att bryta den olagliga skolstrejken. Ungdomarna kunde inte tro att något ont skulle hända utan ignorerade poliskedjan som spärrade vägen vid Sturegatan. När täten var mindre än 20 meter från poliserna öppnade de eld.

Skotten ekade, unga strejkare föll under kulregnet. Skrik i panik, skrik i vrede ekade mellan husen längs den smala gatan. Poliserna höll upp en stund, laddade om och fortsatte eldgivningen.

Jag såg en blodig elev från musikklasserna liggandes i skydd bakom några lik få höja sin trumpet och spela tonerna till Björneborgarnas marsch, varpå poliserna gjorde eld upphör och heilandes i klunga gick därifrån. Så slutade Skolstrejken i Falun 1986.

Alltså… mina minnen av det där med poliserna och massakern är lite luddiga. Som en partiledare för ett nutida kryptofascistiskt parti skulle säga: Jag minns ärligt talat inte alla detaljer. Jag kan ha blandat ihop det med någon annan historia.

Det kan också ha slutat så att vi alla samlades på skolgården, några gjorde tappra försök att hämta instrument och PA från skolan för att bjuda på lite musik.

Men att där, just där, gick gränsen för vad skolan kunde tolerera. Den förr så korrekte rektorn kom utfarande på skolgården och proklamerade att nu fick det faktiskt vara nog. På riktigt! Folk började väl skingras så småningom och kvar stod vi och kände oss rätt nöjda.

Och så slutade nog faktiskt skolstrejken i Falun 1986. Några av lärarna var mycket arga på mig och Fredrik och det tog ett tag innan vi togs i nåder igen.

—

Jag minns att det hela inte upprörde mina föräldrar särdeles. Far sa att jaså, så ni har strejkat. Ja, men det var väl bra. Mor oroade sig som vanligt för att jag skulle ha retat upp någon. Hon kände mig väl, salig mor.

Film och TV, Historia, Resor, Sång och musik, Spännande människor

John Profumo

15 juni, 201623 mars, 2018av adolphson

John Profumo började sin politiska bana i England mitt under brinnande världskrig men blev mer känd när han som försvarsminister (tory) i början på 1960-talet blev föremål för en stor affär.

Han hade inlett kärleksrelation med toplessdansös, och möjligen också lyxprostituerad, vid namn Christine Keeler. Problemet var att Keeler samtidigt hade ett intimt förhållande med Sovjetunionens marinattaché, Jevgeni Ivanov.

Det var väl så där harlvbra, givet detta var mitt under brinnande (!) kalla kriget.

Affären fick stor medial uppmärksamhet 1963 när det visade sig att Profumo ljugit inför det brittiska underhuset då han förnekade att det skulle ha förekommit något ”oanständigt” mellan honom och Christine Keeler.

Profumo tvingades avgå som försvarsminister och hela affären ledde till att hela regeringen senare föll. Men huvudpersonen vidhöll hela tiden att han aldrig under sina möten med Keeler avslöjat något som kunde innebära en säkerhetsrisk för Storbritannien.

Jevgeni Ivanov kallades tillbaka till Sovjetunionen där han, enligt vad den övergripande och lättillgängliga historieskrivningen erfar, möttes av tystnad från myndigheterna och skilsmässa från sin fru.

Han fortsatte sin marina karriär för GRU, belönades senare med Leninorden för sina insatser i statens tjänst, och till sist dog ensam i sin lägenhet i Moskva 1994. Kanske var han lycklig, kanske inte.

Christine Keeler arresterades anklagad för mened i en rättegång som hade anknytning till Profumoaffären.

Denna rättegång gällde hennes före detta älskare, en man från Jamaica, samt hennes sambo Stephen Ward. Den senare anklagades för att ha tjänat pengar på Keelers prostitution. Ward begick självmord under rättegångens sista dag.

Keeler satt i fängelse i nio månader. Hon är sedan dess bosatt i London och säger sig fortfarande inte riktigt förstå vad som hände. Lyckligt ovetande, måhända.

John Profumo ägnade sig sedermera åt välgörenhetsarbete i London-stadsdelen East End och var rätt framgångsrik. Han fick efter ett tag motta orden Commander of the British Empire för sina insatser för samhällets olycksbarn av självaste drottningen. Han bjöds även in av Margaret Thatcher att fira hennes 70-årsdag.

Profumo gick ur tiden 2006. Kanske uppfylld av den inre känsla av tillfredsställelse som goda gärningar ger upphovspersonen. Han slapp skilsmässa, iallafall, så i det avseendet var han väl lycklig kanske.

Händelserna blev till film 1989 med rätt namnkunniga skådespelare som John Hurt, Bridget Fonda, Britt Ekland och Ian McKellen. Där gjorde mitt gamla popband Pet Shop Boys ledmotivet, minsann.

—

Jag och familjen åker till England, London och Hastings, på söndag. Hem reser vi på samma dag som folkomröstningen. Jag reser till ett EU land men hem…? Hur påverkar detta saker som taxfree, pass och sånt?

Affär som affär, som det heter.

Lycklig är jag – för nu blir det semester.

—

Källor:

Wikipedia (engelskspråkiga)

Youtube

Liljegren, Winston Churchill del 2

Film och TV, Historia, Sång och musik, Språk

Random i maj 2016

17 maj, 2016av adolphson

Nu stundar en tid när barn, elever och personalgrupper på olika sätt och platser avslutningsframträder. Den dumdryge magistern/föräldern kliver gärna fram i dessa sammanhang och gör en iakttagelse.

Det är det här med orden, igen. De betyder nämligen inte samma sak.

Varieté är franska och betyder ungefär blandning. I stort sett avses med termen ett scenframträdande med blandad underhållning.

Det handlar, som jag förstår det, om lösryckta cirkusnummer exempelvis trolleri, knivkastning, jonglering, akrobatik, utbrytarkonst, trolla bort assistenter och såga isär människor (på skoj).

Cirkus utan djur alltså – och därför lättare att genomföra i olika typer lokaler än om en måste släpa med elefanter och lejon. (Elefanten i rummet är förövrigt ett talesätt). Det rör sig om sceniska nummer som staplas på varann utan någon tydlig röd tråd eller sammanhängande historia.

Soaré betonar när på dygnet föreställningen infaller – alltså på kvällen. Det var under senare delen av 1800-talet benämningen användes för, som det hette, musikalisk soaré för offentliga konserter av mindre format.

Ordet betyder afton och i Frankrike lyder hälsningen god kväll (som är mycket vanligare där än här) bon soirée. Samma princip som ovan gäller förövrigt för matiné men då handlar det om en (bio)föreställning som visas på förmiddagen eller tidig eftermiddag.

Kabaré är, enligt Wikipedia, en underhållningsform som framförallt förekommer på restauranger och nattklubbar. Jag skulle nog lägga till skolor också. Personalkabaréer är väl inte heller helt ovanliga. Jag har själv deltagit i ett flertal.

Innehållet i en kabaré varierar och omfattar allt från sketcher, sång, dans och/eller andra nummer. Äkta europeisk kabaré innehåller dessutom ofta nummer som för etablissemanget är utmanande eller nyskapande – gärna vågade eller burleska nummer.

Revyn härstammar från mitten av 1800-talet och består av sånger, musik, dans, sketcher eller monologer. Satir eller drift i största allmänhet är genomgående och ofta hålls föreställningen ihop av en röd tråd.

Några klassiska nummer:

cabare

Vår bästa tid är nu

Ernst Rolf Happy Days

Den ökända hästen från troja

En gaffel kort

Om sannolikhet

—

Plötsligt kom jag och tänka på Krimskramskungen – personen (för det måste ju finnas någon tillhandahåller tjänsten) som levererar all junk till alla gatuförsäljare runt om i Europa.

Var får hen allt ifrån?

—

Relaterade blogginlägg:

Javisst jävlar-butiken

Demokrati och samhälle, Film och TV, Historia, Sång och musik, Skola

Puckots vinst

6 april, 2016av adolphson1 kommentar

Nu tar jag sannolikt en risk. Jag riskerar härmed att uppfattas så som varandes väldigt bitter eller argumenterande i egen sak. Nåväl, jag är villig att ta den risken.

—

Jag har nyligen läst ett par artiklar (här och här) om ett nytt fenomen på den rasistiska högerextremistiska himlen: Soldiers of Odin. Detta är en grupp som ställer till med bråk, består av brottslingar och…har tydligen inte full koll på den fornnordiska mytologin.

Men det är ju så här det är nu: extremister som inte har full koll på vikingarna, Karl XII eller vad det nu handlar om tillåts dominera och ta plats.

Oavsett om de bär kostymer från Dressman eller skinnjackor med runor sprider de sina myter om invandring, förnekar Förintelsen, dryper av kvinnoförakt och homofobi. De blir ständigt korrigerade och med fakta överbevisade.

Men det båtar föga.

För dessa grupper kan numera säga vad som helst och bete sig i stort sett hur som helst och ändå komma undan med det. För nu är det puckonas tid – det är Machopuckot som håller på att vinna.

(Med pucko avses här en person som inte kan eller vill tillgodogöra sig kunskap och som alternativ väljer hot, våld och allmänt antidemokratiska värderingar som livsstil).

Den bildade sidan, den intellektuella opinionen, viftas bort och förpassas till åsiktskorridoren. Journalister hotas, hatsajter normaliseras, källkritik hånas. Eller has inte tid till. För bildning, utbildning tar som bekant tid.

Det humanistiska bildningsidealet är på väg ut för att ersättas av det samhälle vi ser breda ut sig i detta nu. Naturvetare, ingenjörer och tekniker står ännu relativt högt i kurs. För deras kunnande är konkret och leder till handfasta kunskaper.

Men dessa vetenskaper och personer kan också användas i det totalitära samhället. Ingenjören kan gå i det ondas tjänst. Tänk om världens fysiker strejkat inför andra världskriget. Darwins forskning passade nazisternas syften väl.

Nej, ska vi förhindra puckona att vinna måste en hel del av det gamla humanistiska bildningsidealet uppgraderas. Humanisterna måste uppvärderas, igen.

Att snabbutbilda lärare, att dra ner på skola och utbildningsväsende är fel väg att gå. Den vägen leder till fler Soldiers of Odin enligt mitt förmenande.

Resultatet av att vi lärare i min kommun i år fick tyngre tjänster (fler kurser och elever) innebär ett cementerande av förvandlingsprocessen av mitt yrkesrelaterade jag till en arbetare vid ett löpande band. In med uppgifter och spotta ut respons.

Lärare på universitet och högskolor, gymnasier, för och grundskolor ska inte snabbutbilda, inte snabbutbildas eller behandlas styvmoderligt bara för att det går 10 sketna humanister på varje mattelärare.

Jag kan utföra underverk om jag bara får chansen.

Istället tillåts puckona vinna.

Varför?

—

Vad jag menar, egentligen? Låt mig förklara det med visuella hjälpmedel. Tag dig tid att lyssna och se på följande:

Jag är rädd att jag inte kan förklara sambanden bättre. Och även om jag kunde det så behöver jag hjälp – hjälp med ordentliga förutsättningar att utföra mitt arbete.

Foto, Livsåskådning, Mat och dryck, Resor, Sång och musik, Spännande människor, Uppsala/V-dala

bild 16 – Champagne!

3 april, 201615 juni, 2021av adolphson

Någon kunnig på området berättade nyligen för mig hur hjärnan i stora drag utvecklas från det att vi är små till vuxen ålder. Som relativt små individer styrs vi av impulser om trygghet och närhet medan det i tonåren och en bit därutöver är våra känslor som dominerar oss. Det är först på några och 20 år som vårt kognitiva centra är fullt utvecklat. Det är alltså någonstans mellan 20 och 30 som många av oss är fullt utvecklade att fatta beslut utifrån långsiktiga konsekvensanalyser och målbeskrivningar.

Det här bär sannolikhetens prägel för mig personligen eftersom innan jag beslutade mig för att se till att ta en yrkesrelaterad examen inom de ämnen jag studerat samt friade till Den Änglaljuva aldrig tagit ett enda beslut baserat på något sorts långsiktigt tänkande. Ety jag alltid varit en impulsiv, känslostyrd och njutningslysten människa.

Jag gick ur gymnasiet med tämligen usla betyg – visst låg jag väl mitt emellan 3 och 4 i snitt men det räckte knappast särdeles långt. Men det gjorde ju inget, resonerade jag lika glatt som kortsiktigt, eftersom jag ändå inte visste vad jag skulle bli eller göra av mitt liv. Jodå, en viss begåvning inom en del områden hade jag emellanåt fått höra att jag besatt och dessa områden borde minsann förvaltas bättre än dittills menade den föga förstående vuxenvärlden. Det rullade på. När en vän skulle studera i Frankrike hängde jag på. Ett impulsbeslut som blev synnerligen lyckat.

Åter hemma i Svedala var det ånyo dags att ta någon form av beslut och jag hade tur i det att jag lyckades prestera ett lyckat högskoleprov i vilket jag klarade det mesta utom NOG-delen där jag chansade (relativt rätt). Nu hade jag ju kunnat stanna upp och tänka till, lite. Betydligt fler utbildningar stod plötsligt öppna för mig och det rimliga hade väl varit att söka upp ett lärosäte och utbildning som kunnat leda till något… substantiellt.

Men icke. Rim och reson stod inte för mig. För jag ville ha kul. Så jag åkte till Uppsala och studerade historia. Jag valde alltså att inte utmana mig själv allt för mycket eller att kliva mycket utanför komfortzonen. Jag ville insupa Uppsala, lära känna människor och… ha kul. Och det hade jag nog, vågar jag påstå. Ett annat sätt att beskriva det hela, som någon i min närhet också gjorde, var att jag utbildade mig till något jag redan kunde, satte studierna i andra hand med livsinställningen att inte ha så jäkla bråttom.

Kanske är det något av detta jag försöker förmedla i min lärargärning. Ungdomar – följ era egna drömmar, ingen annans. Kanske är det detta som är mitt livs dilemma. Jag är helt enkelt inte…metakognitiv.

—

Låt mig berätta om svåger G – the goat man.

Han måste väl ha varit i 15-årsåldern när jag träffade honom första gången och då sov han mest hela tiden. Faktum är att jag nog umgicks mer med hans modell av Dart Vader i skala 1:1 än honom. G tog sig igenom gymnasiet och ägnade merparten av sin tid åt att göra musik, grafik, målning och… att spela dataspel. Han provade också arbetsmarknaden inom området men den var hård. Istället, när han nu visste vad han ville göra, kom han småningom in på en ingenjörsutbildning inom spel efter vilken han bildade ett företag med likasinnade: Cofee stain Sudios. Efter ett tag fick företaget in en fullträff med det osannolika spelet Goat simulator. Företaget fick luft under vingarna och G kunde leva på att göra det han älskar. Inte bara det – tänk att få ägna dygnets alla vakna timmar åt sin passion. Där kanske vi inte är så olika ändå, G och jag. Med den skillnaden att han jobbar med sin passion – jag tycker förvisso om det jag gör men älskar det inte passionerat.

En annan grej vi delar är en förkärlek för champagne. Allt blir så mycket bättre med champagne. (Jo, jag vet, alkohol är inte bra och allt det där.) Under vår semester i Kroatien ifjol hyrde han en båt. Vid ett visst tillfälle ville han göra en bakåtvolt varvid han lyckades dra armen ur led. Det blev lite dramatik, vi var rätt långt ut i den kroatiska skärgården, innan han blev omlindad av Skärgårdsdoktorn Croatian style. Besättningen var övertygad om att kosan nu skulle styras hemåt och gjorde stora ögon när G istället tyckte det var dags att ta fram skumpan. Så skapas legender. Jag blev så till mig att jag brast ut i sång – mitt därute i Adriatiska havet.

Härmed presenteras bild nummer 16: bilden av modern lycka. Det är kanske inte så mycket som förändrats fån bild 15 och 16 trots att det gått över 20 år mellan dem. När en tänker efter – det kanske är en i-landslyx att inte behöva vara så metakognitiv.

—

Relaterade blogginlägg:

Kroatien

Bild 15

Livsåskådning, Sång och musik

Johannespassionen inifrån

26 mars, 2016av adolphson

Johannespassionen är ett verk (ordet passion kommer av ordet pasio, lida) av Johann Sebastian Bach. Det är skrivet för kör, solister och orkester. Ett enklare sätt att beskriva det är som en tonsättning av Johannesevangeliet skriven av Bach.

Johannespassionen uppfördes första gången 1724 i Leipzig och så sent som i söndags av bland annat mig i Kristine kyrka i Falun. Här kan en läsa en recension och här kan en höra en mobilinspelning från en i publiken av en favorit att sjunga bland körpartierna.

Det är lite speciellt att förbereda sig inför ett sådant stort verk. Iallafall om en inte är professionell musiker. Jag repar relativt mycket och har verket ständigt i lurarna – under någon dryg månad lever jag med det.

Jag gillar intensiteten i detta tillvägagångssätt då det ger mig en speciell känsla för musiken. Och jag måste säga att Bach är underbar. Särskilt efter själva konserten, när jag på nära håll och under flera timmar tagit del av professionella musikers och solisters fantastiska framföranden, är jag alldeles uppfylld av all fantastisk musik.

Som körsångare sitter en ju oftast bakom hela ensemblen vilket gör att en hör dåligt. Men en ser. Upplevelsen av att på nära håll ta del av hur professionella musiker, solister och dirigent(er) jobbar är alltså stark.

Den känslan sitter länge kvar – ibland i veckor. Närmare det gudomliga än så kan åtminstone inte jag komma – antar jag. Det är inte för inte Bach kallats den femte evangelisten.

Sedan undrar jag om Falun vet att uppskatta dirigenten och kyrkomusikern Henrik Alinder efter förmåga. Vildvittrorna Adolphson vet det, iallafall. Efter ett långt genrep där fredagsmyset bytts ut mot Kristine Kyrkas stenpelare och Bach överlämnade de några teckningar med orden: Din kör äger och gudskelov att du tog det här jobbet.

Eftersom de är för unga för ironi säger jag: hatten av för de små!

Henrik påvisade under ett rep möjligheten att Bellman inspirerats av Johannespassionen. Lyssna på detta. Sedan på det här. Finner du fler än 5 takter som är lika? Det spelar väl egentligen ingen roll – båda är såväl döda som odödliga. Den ene lite mer odödlig, dock.

Det finns även livsvisdom i verket. Frågan Jesus ställer tycker jag är tillämplig i arbetslivet, i relationer, ja, det finns faktiskt en och annan jag skulle vilja drämma i fejan med formuleringen (det är inte den exakta ordalydelsen enär min street-tyska är lite rostig):

Om jag har fel får det vara som det är men om jag har rätt – varför straffas jag?

Min favoritaria, kalla mig gärna lättviktare, får nog ändå bli den här – i söndags fantastiskt framförd av Hedvig Eriksson. Texten i översättning:

Jag följer dig Herre med jublande glädje, vart vägen än bär, blott du är mig när. Befrämja mitt lopp och hör icke opp att ivrigt mig draga, beveka och mana!

Sedan är ju Pilatus lättnad över att han slipper se Jesus lida mer också otroligt vacker. Här hade den gode Bach inte så mycket andra källor än Bibeln att tillgå vad det verkar eftersom verklighetens Pilatus var ett praktarsel – vilket en intresserad kan läsa mer om nedan.

Det ligger ju en trösterik tanke över det faktum att en kanske inte döms så hårt av historien, trots allt. Eller, är den skrämmande? Mer källkritik åt folket! Och mer musik!

—

I Helsingborg är det en uttalad politisk ambition att stadens profil ska vara musikalisk. Konserter subventioneras för att alla medborgare ska ha tillgång till musik och konserter.

I Falun är den uttalade profilen skidor. Backhoppning, typ.

Olika falla ödets lotter.

För jag tror inte jag kan komma längre ifrån det gudomliga än backhoppning. Hur högt jag än hoppar.

—

Relaterade blogginlägg:

Judas, Pontius och gänget

Stilla veckan

Gladen påsken!

Musiken

Film och TV, Historia, Resor, Sång och musik, Skola, Språk

Rapport från skolan

22 januari, 2016av adolphson

Jag blev något förvånad när det i inkorgen trillade ner en inbjudan från kollegorna på måleriprogrammet att komma och föreläsa på temat prove youre skills.

Först blev jag lite nervös då jag trodde att de möjligen kunde snappat upp någon liten syrlighet angående skolans nya… grepp… utförd av det aktuella programmets elever vilket finns till allmän beskådan här och där i skolbyggnaden.

Om nu någon syrlighet verkligen yttrats, vilket är långt ifrån säkert, vid anblicken av den aktuella målningen beror det i så fall knappast på det fackmannamässiga utförandet, nej, eventuella syrligheter hänger mer ihop med uppfattningen att verkligheten skaver lite mot reklamen.

Lite som i det gamla Sovjet, ungefär.

Sedan tänkte jag att de kanske ville att jag skulle föreläsa angående studieteknik då jag ibland får förfrågningar från andra program om att göra det.

Men ack – det var inte mer spännande än att jag har en namne på Målarförbundet. Aha, menade jag, det förklarar saken: undertecknad efterfrågas när temat är improve your skills – inte som i det här fallet prove yor skills.

Kollega Ulla menade att om en verkligen efterfrågat mig borde en vänt sig till Skönmålarförbundet. Hon är allt bra rolig, Ulla.

—

Nu har det hänt.

Efter det politiska beslutet att lärarna i kommunen ska jobba mer gjorde konsekvensanalysen gällande att sjukskrivningarna skulle öka och kvalitén minska. Från chefshåll var direktiven tydliga: vi lärare måste sänka kvaliteten.

Häromdagen hade jag ett samtal med en elev. Hen förklarade sig missnöjd med den skriftliga respons vederbörande fått på ett prov. Utförligt och nyanserat förklarade jag sakernas tillstånd men då jag inte gillar att sänka kvaliteten gjorde jag något jag i konsekvensens namn egentligen inte borde: jag erbjöd mig att ge ytterligare respons.

Eleven förklarade sig nöjd med det och förstod mig myckel väl – hen hade märkt samma tendens i flera ämnen.

—

I mina kurser jobbar jag nu med temat Utvandrarna. Vi sätter oss in i bakgrunden kring de utvandrande svenskarna på 1800-talet, vi läser och lyssnar om svenskslummen i USA, vi ser (eventuellt) på de klassiska filmerna om Karl Oscar och Kristina, något lyssnar vi på Kristina från Duvemåla.

Meningen är att jämföra med dagens situation för de som flyr över medelhavet eller trotsar andra faror på sin flykt.

Vi diskuterar varför man flyr, att då som nu tvingas in under däck där sjukdomar och elände råder, vi lyssnar på reportage om mamman som förlorar sina barn i havet för att hon inte har fler armar, vi diskuterar bilden på den lille turkiske pojken.

Tanken är att jämföra båtfärderna. Dra paralleller. Eleverna får välja tema: Varför flyr man? När? Hur? Vilka? Sjukdomar som Tyfus. Kvinnornas situation. Religionens roll. Att komma till en plats där man inte kan göra sig förstådd. Att komma till ett land där det finns mycket plats men ändå få resurser. Den nationella självbilden som man tar med sig – eller vill göra sig av med. Identiteten. Rasismen.

Möjligheterna är oändliga och sällan lär jag mig så mycket själv som vid den här typen av uppgifter.

Nästa tema i historiekurserna kanske blir spritnotor förr och nu. (Förlåt min morbiditet i detta allvarliga ämne).

Vågar jag damma av Adolphson & Falks Ifrån?

—

Språket, ja.

En sak, ett ting, kan inte vara misstänksam. Det är det alltid människor som är.

Det heter Fakta. Inte faktan.

Sedan jag började lansera mig mig som ”magister Adolphson” är det många – även vuxna, gamla elever, kollegor och även vänner, som börjat tilltala mig så. Tjena magister. Ah! Magister Adolphson! God morgon!

Min slutsats är att jag kanske ändå får förlika mig med att det är till detta jag kommer att ägna mitt yrkesverksamma liv. Inget ont i det, jag trivs.

Intressant är dock att sedan jag började använda ett särskilt magisterkonto på Facebook (praktiskt av många skäl), Magister Adolphson, är det rätt många som börjat kalla mig det. Alltså Magister. I direkt tilltal och i mejl. En omvandlar inte det obestämda Magister till Magistern.

Hej magister – jag kan inte komma idag.

Magister, kan du komma hit och hjälpa mig?

Slutsatser? Har jag blivit facebookiserad?

—

Chefen vill komma och ha lektionsobservation. Alltså se mig in action. Jag skojade lite och sa att jag finns på tuben. Jag tänkte att de hemma hos chefen över fredagsmyset kunde titta på…mig. Det slog inte an några strängar.

Skämt åsido – kul att få besök. Till mig får alla komma. Välkommen!

Men jag måste kanske jobba på min kommunikation. Jag tycks fortfarande ha förmågan att reta upp människor. Men kommunens IT-organisation är rolig, iallafall. När jag lämnade in datorn enligt nedan fick jag tillbaka den försedd med en post-it:

FAD01 – vi måste jobba på vår kommunikation /ITORG

Story of my life.

Nu är det helg.

Nu ska jag lyssna på Bach.

—

Relaterade blogginlägg

Lyckolandet

En kurs till

Foto, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Sång och musik, Uppsala/V-dala

bild 11 – Beyond Thunderdome

19 januari, 201619 januari, 2024av adolphson

Jag är uppvuxen i en sällskapsfamilj där saker och ting alltid firats med pompa och så mycket ståt som för tillfället ansågs lämpligt. Mina föräldrar var socialt engagerade. Far är med i Odd Fellows samt den mer lättsamma Morgonbadarklubben Badboys. Mor var medlem i Rebeckorna. Det var ofta gäster i hemmet och vi var regelbundet bortbjudna. Som barn upplevde jag fester med frack och långklänning, andra fester, barnfester och en massa annat kul. Far höll ofta tal på middagarna. När han var rolig blev mor glad och stolt. Själv sjöng mor gärna och fixade sånghäften till gästerna.

Jag fick tidigt en positiv uppfattning av denna typ av sällskapsliv, det har jag i viss mån fortfarande, och redan som barn började jag ritualisera umgänget med mina vänner. Först ut var en kvarters-brandkår vilket kom sig av att jag i oförstånd höll på att elda upp delar av världsarvet, sedan följde Astrid Lindgren-inspirerade detektivklubbar och idrottsföreningar. Det gemensamma var att jag alltid var ordförande och andra medlemmar fick dela på de trista uppdragen så som kassör eller sekreterare.

Under gymnasietiden hade jag och Jerra FBH. Föreningen Bröderna Hamilton – om nyttan och nöjet med alias. Taxin kommer direkt om du lockar med ett fint namn. Tillsammans med Jocke och Volbaz hade jag en fika-klubb med en tydlig dekadent livshållning. Jag var medlem i Falu Filmklubb, innehade styrelseuppdraget Galderredaktör i Dala Gymnasistförening – en förening som bland annat ordnar studentbalen varje år och i fjol fick jag vara högtidstalare. En sällsynt ära för en ur fiendelägret.

Tillsammans med Winge och Klas på västkusten startades under 80-talet NHSS, en drift med det brojlerstinna GKSS, där bokstavskombinationen, i dubbel betydelse, uttyddes Nedre Höviks Samfällighets- och sångarförening. Jag var den ende som sjöng medan de andra rökte starka cigarretter. Sällskapet byggde även hamnar för små elektriska båtar samt vårdade en 20 meter lång gräsgång genom ett buskage.

I Uppsala accelererade umgängeslivet och egentligen kan man se tillvaron som student i den stan som ett medlemskap i en stor klubb. I urval kan nämnas följande: Först startade jag, Thuresson och Nisse Gustav II Adolfs middagssällskap – inte av patriotiska skäl utan mer för att vi gillade mat och historia.

Jag valdes in i sällskapetFestivitas men blev inte särskilt aktiv. Några vänner på V-dala hade något år tidigare startat RS, Riktiga Styrelsen, och där fick jag vara med efter en kväll då jag lät mig få en smocka av en boxhandske. RS finns fortfarande. V-dala har även ett arkiv med en massa häftiga grejer. Där återfanns testamentet efter en viss lägenhetsinnehavare vid namn Billström. Givetvis startades punsch-sällskapet Billström att sammanträda under Landskapets sexa. (Landskap kallas nationens högsta beslutande organ). Lite senare blev jag invald i JuvenalOrden och det är väl i stort sett det enda sällskap jag fortfarande har viss kontakt med.

När jag flyttade hem till Falun och började arbeta fick jag via en vän till far en inbjudan till Frimurarna. Som religionshistoriker tyckte jag det var intressant men av olika skäl har jag lämnat denna förening. Ett medlemskap där är inte oproblematiskt. Få sällskap omges av så mycket myter och konspirationer som det. För vissa är det provocerande med hemliga klubbar och som politiskt aktiv är det omöjligt med dylika medlemskap.

Jag brukar skämtsamt säga att jag ägnade de första 35 åren av mitt liv till att gå med i en massa föreningar och sällskap och de resterande 10 att gå ur alltihop. Alldeles nyligen fick jag en förfrågan om medlemskap i SHT men väljer att avstå. Iallafall ännu så länge.

Det senaste sällskap jag bildat är MDP – Mat, Dryck Personlighet. Detta illustra gäng sammanfattar nog på ett enkelt sätt alla mina intressen och vi har funnits i 7 år nu. Jag gillar att umgås med människor, lära känna nya, att sjunga, underhålla och ha kul. Något, får jag väl tillstå, av det rituella finns väl kvar i mig. Men jag har inte tid att vara med överallt, längre. Dessutom är det inget billigt nöje.

Som en vän en gång formulerade saken: Jag är inte helt säker på att jag behöver ytterligare ett sällskap där man dricker sprit. Varvid jag tänker att det må vara som det vill med den saken men till skillnad från vissa fackförbund dricker man i de flesta sällskap jag någon gång bevistat alkoholen på egen bekostnad.

Sedan är ju sällan kvinnor med. Då blir det genast lite tråkigare, tycker jag. Ibland har de sina egna klubbar men det är tydligt för mig att detta är ett manligt sätt att umgås – och det tilltalar inte mig längre. Bristen på insyn (där det är så) kan man såklart också kritisera. Dragningskraften för sällskap, ordnar och föreningar tycks emellertid generellt ha minskat. Färre söker sig nuförtiden till den här typen av umgängen, medelåldern stiger och medlemsantalen minskar.

Jag går vidare i livet. Been there done that. Det går knappast att försvara slutna rum eller tillvägagångssättet att dela in medlemskap i klubbar efter kön. Men måhända finns det en poäng i att insvepa sig i okunnighetens slöja för den enskilda föreningen. För tänk om en, när en lättar på förlåten, upptäcker att det helt enkelt inte finns något där. Att det är tomt på innehåll. Lite som kejsarens nya kläder, ungefär. Nåja – det är trevligt att umgås med vänner ett par timmar över en välsmakande middag. Allt annat är i sammanhanget oviktigt. Fast kanske bättre oviktig än överviktig – på flera sätt.

—

Fotografi nr 11 (nedan) är taget vid RS 5-årsjubileum.