Kategori: Sång och musik

Historia, Retorik, Sång och musik

Musiken

av adolphson1 kommentar till Musiken

Jag länkade nyligen till kungens jultal. Det var väl okej i det stora hela men jag störde mig på hans återkommande gester med sina händer. Jag iakttar hur människor rör sig när de håller ett framförande. Märkligt är att vissa, ofta rutinerade, påfallande ofta tycks sakna känsla för takt, ton samt insikt i att harklingar, återupprepningar, maner eller poser faktiskt stör (eller hjälper) framförandet. Harmonin är rätt väsentlig inom både musiken och i ett tal. För det handlar ju om det faktiska ljudet och förmågan att fånga människors uppmärksamhet. I båda fallen vill (oftast) upphovspersonen fånga så många människors uppmärksamhet som möjligt. Så är det för den som vill skriva en hit, lyckas som politiker, lärare eller kanske sälja något.

Di gamle (grekerna) lärde sig musik eftersom de ansåg sig ha stor nytta av denna konst inom kulturen, filosofin, retoriken, politiken eller under krigföring. Platon ansåg att kännedom om musik var en nödvändig egenskap hos en god medborgare och rent allmänt ansågs en person i det antika samhället som inte kunde spela ett instrument (det förekom att instrument skickades runt på en fest eller sammankomst) som rätt obildad.

Musiken är väsentlig. Den hjälper massorna att gå i takt eller att inte göra det. Spartanerna hyllade musiken och Hitlers vurm för Wagner gör att den store kompositören än i dag inte är oproblematisk. Själv hämtar jag min inspiration från Beethoven. Ja, inte inför något speciellt framförande utan bara sådär i största allmänhet. Hans musik har en speciell inverkan på mig som är svår att förklara. Så visst är det symptomatiskt att musiken i filmen The Speech är av Beethoven?

Egentligen är det väl alldeles logiskt att retoriken är förknippad med musiken? Takt återfinns i såväl kroppens rörelser som i röstens olika tonlägen. Man ska inte lämna något åt slumpen. Det måste alltså finnas takt och ton i både musik och tal. Vill du framföra något storslaget låter du högstämd, ska det å andra sidan vara lättsamt talar du trevligt, vill du mana till sans och eftertanke sänker du rösten och talar mjukt och rofyllt. Som när Vildvittrorna ska somna. Då talar vi först lite mjukt med varandra om dagens händelser, jag sänker tempot gradvis, talar lägre, långsammare och mer entonigt. Till sist sjunger jag vemodiga, långsamma visor och snart sover de.

Olika röstlägen handlar om att påverka åhörarnas känslor. Man använder olika ton och styrka för att antingen göra dem glada, upprörda eller fyllda av medlidande. Det är precis som vilken film som helst. Musikvalet är viktigt. Romaren Gaius Graccus, bredvid Cicero en av romerska rikets främste talare, tog i sina tal till senaten hjälp av en musiker (som stod placerad bakom honom med ett instrument) för att få toner som hjälp för vilket röstläge han skulle anlägga för olika teman i talet. Jag säger inte att man måste vara musikalisk för att lyckas i ett anförande. Bara att musiken hjälper till. En sådan enkel sak som röstens klang bör inte underskattas. Sjung upp, harkla dig, ordentligt inför ett anförande.

Nåja. En av 1900-talets största på området, Winston Churchill, hade talfel och var ofta lite småfull när han talade. Visserligen är hans flesta tal som finns bevarade inspelade efter kriget när han ligger till sängs med cigarr och en drink inom bekvämt avstånd. Inget är givet. Men man kan ju curla sig själv lite i brist på annat.

—

Länkar:

Winston Churchill – we shall never surrender

25 tal som förändrade världen (USA)

4 chord song

Falun/Dalarna, Film och TV, Livsåskådning, Sång och musik

Roland

av adolphson

Salig mor var varmt och traditionsbundet religiös. I uppfostran av oss barn ingick att gå till kyrkan regelbundet och i synnerhet på högtider. Då jag som barn inte var helt road av gudstjänst, och eftersom salig mor tyckte dels att jag hade viss sångbegåvning och i alla händelser skulle må bra av såväl andlig spis som någon form av musikalisk utbildning, satte hon mig att sjunga i Kristine församlings gosskör, sedermera omdöpt till Falu Kristine Goss och Flickkör.  På så vis förenade hon flera olika nyttoaspekter, resonerade hon.

Så kom det sig att min barndom och tidiga ungdom delvis kom att präglas av kantor Mats Åberg, hans fru Margareta och några av deras barn som också sjöng i samma kör. Samuel och jag är jämngamla och vi sjöng gossopran (i eget tycke) så vackert att tårarna trillade ner för den åhörande församlingens fårade kinder.

Samuels äldre bror Erik sjunger jag återkommande med i kyrkokören men även i MDP-kvartetten och nyligen besökte deras yngste bror David MDP-kvartettens jubileumsmiddag. David har gått i pappa Mats fotspår och är kyrkomusiker.

Storasyster Hedvig sjöng I Himmelen på salig mors begravning 1997 i Kristine Kyrka och då var det än fler tårar som föll, inte enbart på grund av det outsägligt sorgliga tillfället. (Och hon sjöng, kan jag även tillägga detta år 2023, Caccinia Ave Maria på Malins begravning, men när detta inlägg skrevs kunde jag aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig det.)

—

Jag minns att jag redan som mycket liten på gudstjänsterna mest uppskattade Mats avslutningar vid orgeln, postludium. Jag förstod ju inte då att församlingen var begåvad med en sällsynt kvalificerad och skicklig organist. Jag bara gillade musiken. Mats är, enligt Wikipedia, en auktoritet på barockmusik.Tillsammans med honom kamperade kyrkoherde Roland Persfjord. De lyckades tillsammans skapa en otvungen men samtidigt högtidlig stämning i kyrkan. För mig som inte var naturligt kyrklig blev det därigenom ändå naturligt att gå dit ibland. Det måste dock sägas att jag inte vet någonting om Roland Persfjords syn på kvinnliga präster, homosexualitet eller hur hans teologi i övrigt såg ut.

Däremot vet jag att jag nuförtiden relativt ofta besöker kyrkan genom att jag som vuxen sjunger i kyrkokören. Även om det alltid är trivsamt, barntillvänt och högtidligt kommer jag då och då på mig själv med att sakna det som Mats och Roland skapade. Det är väl det där med att vara förälskad i sin egen barndom: det är inte alltid helt lyckat för livet i nutiden. För visst finns det en oerhört begåvad kyrkomusiker i Hernik Alinder, som också spelande på Malins begravning, bakom knapparna och tangenterna på orgeln.

Salig mor var hursomhelst mycket förtjust i Roland Persfjord som hon ibland ömsint refererade till som Fader Ralf efter den katolske prästen i TV-serien Törnfåglarna. När mamma nder sitt sista år i livet låg på akademiska sjukhuset körde jag ofta runt henne i rullstolen. Vi åt glass och skojade om att hon låg på sjukhuset och jag vid universitetet. Vi tog oss på våra promenader så upproriskt långt ifrån sjukhusmiljön vi bara vågade. När vi efter en sådan utflykt återkom till avdelningen mötte vi Roland Persfjord vilken ingen av oss då sett på länge. Han kände omedelbart igen oss och salig mor blev mycket glad. Även om Roland överlevde salig mor med tio år kändes det där mötet bra och som att någon sorts cirkel var sluten.

Fotnot. En gång svämmade Faluån över så till den milda grad att prästbostaden var hotad. Folkhumorn döpte kärlekfullt spektaklet till…Persfjord. (Fattar du eller? Pers-fjord.)

Roland Persfjord

 

Avslutningsvis kom jag och tänka på när jag en gång lagade fiskpinnar till Dotter 1 och hon envist krävde att få veta vad fisken hette. Efter tio svar som alla på olika sätt handlade om att fiskpinnar inte har något namn drog jag till sist till med ett kärnfullt: ”fisken heter Roland.” Ett i eget tycke bra svar då jag för mitt inre såg en koppling till den bibliska berättelsen om Jesus, fisken, brödet och vinet. Dotter 1 såg emellertid föga imponerad ut när hon replikerade: ”Jag frågade vad den hette, inte vilket land den kom i från.”

Historia, Jämställdhet, Sång och musik, Skola, Spännande människor

Alexanderhugg

av adolphson1 kommentar till Alexanderhugg

Jag arbetar med att träna mina elever i att ta ställning i svåra problem. Vissa problem är dessutom av återkommande karaktär: är du för eller mot dödsstraff, abort, dödshjälp eller var vi ska fira skolavslutning.

Ett alexanderhugg innebär att man plötsligt och effektivt löser ett problem en gång för alla. (Alex blev sur för att han inte kunde pilla upp en svår knut i en stad som hette Gordion. Han högg sönder den istället).

Helvetet består av återupprepningar sägs det ju. Genom att nya generationer ständigt passerar i revy inom skolan får man finna sig i att elever fortsätter klä sig i tröjor med bilder på Che eller upproriskt i cafeterian lyssnar på Staten och Kapitalet.  För min färgstarka kollega Ulla blir det extra tydligt eftersom hon är musiklärare. Varje år ska det övas till lucia. Man får förlåta henne om hon numera är lite trött på den fnissande frågan om inte en kille kan vara Lucia. Ulla har ett bra svar, tycker jag.

Hon menar att självfallet får den som vill anmäla sitt intresse. Frågan man kan ställa sig är dock om en kvinna som enligt historieskrivningen inte ville bli bortgift mot sin vilja, en kvinna som utsattes för övergrepp och tortyr för att hon stod upp mot den manliga överheten för sin vilja och rätt, bäst representeras, gestaltas, av en man. Det kanske hon i vissa fall gör. Men man kan inte blunda för det könsbundna symbolvärdet. I slutändan har det genom åren lett till att en och annan kille, en och annan tjej som egentligen tycker det är töntigt med Lucia, en och annan utbytesstudent som inte kan särdeles mycket om vare sig den svenska traditionen eller sicilianska legenden, en och annan feminist som egentligen tycker det är töntigt med Lucia och en och annan helt vanlig tjej utan tydlig uppfattning i sakfrågan, anmält sitt intresse för rollen.

Precis som det ska vara. Därför bär Ullas alexanderhugg genialitetens prägel.

Historia, Retorik, Sång och musik, Spännande människor

Den Svenska Synden 2

av adolphson

Jag fortsätter temat. Här har ni den välkända ”skammens doktrin”:

Bilden skapades av Bertil Almqvist på uppdrag av Statens Informationsstyrelse hösten 1941. Eftersom i stort sett hela Europa var indraget i det pågående världskriget där Hitler fortfarande var segerrik, och det ännu inte fanns något som tydde på att amerikanerna ännu en gång skulle ge sig in i kriget, var svenska regeringen nervös. Vi hade ju inget att sätta emot Hitler.

Regeringen ville därför stärka det folkliga psykologiska försvaret samt se till att diverse frisinnade debattörer inte i onödan provocerade nazisterna. En blågulrandig tiger med texten En Svensk Tiger sammanfattade det som avsågs: vikten av att hålla tyst om svenska angelägenheter samt vikten av att vara stark i den rådande situationen. Det handlade om att rädda nationen från krig till varje pris. Strunt samma hur det går för andra länder och folk ute i Europa bara vi klarar oss. Vi gick till och med så långt att vi lät nazisterna marschera i vårt eget land.

Det klart. Hur skulle man själv gjort om man satt i regeringen vid tidpunkten? Stått upp för sina åsikter och riskerat att landet drogs in i kriget? Tja, Winston Churchill gjorde det. Efter krigsslutet kunde svenska socialdemokratiska regeringar bygga upp ett av världens rikaste välfärdsländer (inte minst) tack vare vår export till alla de länder som fått sin infrastruktur förstörd. Det är inte utan att man förstår att många ute i världen än i dag är tämligen skeptiska till det kappvändande rättrådiga lilla landet uppe i norr. Men det fanns också svenskar som gjorde något ute i världen. Den mest välkände är självfallet Raoul Wallenberg. Jag tycker även att Folke Bernadotte förtjänar att nämnas.

Här hemma då? Ett av mina föredömen är, eftersom han utmanade den rådande stoppa-huvudet-i-sanden-mentalitet som En svensk tiger i mina ögon stod för, tidningsmannen Torgny Segerstedt. Han utmanade etablissemanget och kritiserade tidigt den svenska fegheten gentemot nazismen. Trots att han flera gånger av regeringen uppmanades (ett tydligt övertramp mot tryckfriheten) att sluta skriva negativa saker om Hitler och nazisterna stod han på sig. Den svenska officiella hållningen var inte unik. En liknande engelsk fras var Loose lips sink ships. 

Även i USA uppmanades till försiktighet i den offentliga debatten. Därför är Charlie Chaplins film Diktatorn så stark. Den driver hejdlöst med Hitler i ett mycket känsligt läge i världen. Det finns många härliga scener, men talet i slutet av filmen är…episkt.

Man kan använda sin plattform oavsett om den är på arbetsplatsen, ett engagemang inom politiken, inom media, som författare eller om man är artist, att stå upp för de ideal man tror på.

Låt mig avsluta med Karl Gerhards låt Den välkända hästen i från Troja från 1940. Låten är starkt kritisk mot nazismen. Karl Gerhard blev efter framförandet kontaktad av självaste statsministern, Per Albin Hansson, som, enligt Karl Gerhard själv, ville få honom att stryka numret ur revyn. Lyssna på låten och begrunda texten. Jämför den med innehållet i dagens melodifestivaler, exempelvis.

Till slut handlar det kanske om vilken sorts person du vill vara och hur du vill leva ditt liv. Det kanske inte spelar någon roll egentligen, eftersom Karl Gerhard och Hitler är lika döda som koncentrationslägrens offer.

Men så kan inte jag se på tillvaron. Vill man åstadkomma något bra för planetens nuvarande och framtida invånare är den här typen av frågeställningar inte oväsentliga. Man kommer emellanåt till olika crossroads i livet. Frågan är vilken väg man tar, varför man gör det valet och vilka följder det får.

Foto, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Resor, Sång och musik, Språk

bild 97: livets vatten/avgrundshål

av adolphson2 kommentarer till bild 97: livets vatten/avgrundshål

Redigerad i september 2024.

Med förkortningen MACK avses vanligen en bensinstation där man också kan köpa godis och andra saker. Från början var MACK ett företag, grundat i början på 1900-talet, som sålde bensinpumpar. Efter ett tag kom alla bensinstationer att kallas mack. Ska vi gå till macken? Namnet härrör från begynnelsebokstäverna i grundarnas efternamn och har enligt IKEA-principen bildat ett företagsnamn: Mathiasson, Andersson, Collin och Key.

Förr, så långt tillbaka som under min barn- och ungdomstid, kunde man åka till en mack och få hjälp med sin bil. Idag kan du köpa tusen olika sortiers korvar, godis, porr (edit 2021-06-05: även om de de flesta mackar har gjort sig av med porren numera. Tror jag?), Sven Ingvars-cd:s, ballonger, blingbling, pinka, spela på tipset och tanka. Men sällan få hjälp med några allvarligare bilhaverier. Alla som arbetar med serviceyrken borde prova på att vara i den behövandes position, brukar jag tycka.

Man har lagt ner La Petite Maison, min favoritrestaurang när jag studerade vid universitetet i Aix-en-Provence. Denna smärtsamma upptäckt gjordes vid ett återbesök i staden för ett par år sedan. Där, på restaurangen, lärde jag mig faktiskt att tala franska eftersom jag innan jag behärskade språket i okunskap råkade beställa kalvhjärna. Kan någon skicka senapen? Att kunskap är makt lärde jag mig där och då.

På La Petite Maison fanns det, när jag en gång i ensamhet frekventerade stället, en gammal dam och ett piano på vilket den gamla damen spelade Je ne regrette rien bara för mig. En kypare bjöd oväntat på på en Galloise och en Dry martini. Varför? Jo, eftersom jag varit där tidigare ett par gånger och då med en kvinna (min resekamrat Jessica, men det visste ju inte personalen på restaurangen) men nu åt ensam antog de att jag hade hjärtesorg. De betraktade mig som stammis och ville ta hand om mig. Jag tror det där är mitt livs bästa middag. Ensam, på en restaurang i södra Frankrike. Och även om jag tämligen omgående slutade röka franska cigaretter betraktar jag än i dag Dry martini som king of drinks.

Jag undrar för övrigt om inte världens bästa jobb vore att vara inköpsansvarig på ett reseföretag. Alltså att få resa jorden runt och avgöra eller upptäcka platser för bolaget att satsa på. Platser med restauranger som La Petite Maison.

Vi förändras alla under resans gång och vi påverkas när vi stannar till vid livets mackar. Jag är inte längre riktigt samma människa som den som en gång tog studenten i Falun, gjorde lumpen i Enköping och studerade i Frankrike. Jag träffar ibland, inte så ofta numera, människor som jag kände förr. Personer som jag i vissa fall inte träffat sedan aktuellt sammanhang. Det är ofta ett sjå att övertyga dem om att jag inte längre är den odräglige typ de en gång lärde känna. För jag var ofta dryg, inser jag när jag som vuxen blickar tillbaka. Det kanske jag fortfarande är, ska medges. Värst var jag nog på gymnasiet och när jag gjorde lumpen. Kunde jag, lite som i reklamfilmer för pensionssparande, träffa mitt unga jag idag skulle jag ta mig själv i kragen och läxa upp mig.

Fast det är inte bara negativt att bli kapprustningen av det förflutna. En gång klev jag och barnens mor in på en amerikansk hamburgerrestaurang här i Falun. Adolphson! vrålade genast en vagt bekant person vid ett av borden. Det visade sig att det var en gammal lumparkompis som studerat flera år på högskolan här och länge väntat på att få träffa mig. Stan är ju inte så stor, menade den godmodige torsbysonen. Han framhärdade rätt länge i att försöka övertyga min tämligen skeptiska hustru om hennes mans förträfflighet. Din man var en legend i lumpen – han är en sådan man berättar vandringssägner om! 

Lumpen

Hur har ditt liv sett ut de senaste åren om allt du pratar om är en arrogant och självgod fåne försökte jag lite lamt replikera men möttes av skratt och ett bestämt avvisande av mitt diskreta försök att ta maten med mig hem. Här skulle catchas upp. Och det var rätt kul, tyckte till och med Malin senare. Hon fick med sig mycket att dra fram vid lämpligt tillfälle.

Jaja, ack du ljuva medelålder. Jag har, kan jag konstatera vid en tillbakablick, gjort så mycket dumheter. Men här är jag nu, i alla fall, och försöker göra lite gott också. Även om jag ibland får återfall. En gång för ett par år sedan höll jag ett födelsedagstal för en person. Bland åhörarna fanns en av mina gamla lärare. Alla var efteråt nöjda med min vittra och underhållande insats. Det blev ett bra högtidstal och föremålet för det blev också nöjd. Den gamle läraren kom fram efter ett tag och nickade uppmuntrande. Så där bra var du inte i skolan sa han med ett tvetydigt leende. Inte du heller, svarade jag varpå vi gick åt var sitt håll. Eller det gjorde vi ju inte. Vi skrattade båda.

Det är resan som är målet.

ohälsa, Sång och musik, Skola, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Filosofie magister

av adolphson3 kommentarer till Filosofie magister

Om Uppsala är den eviga ungdomens stad är då Falun den eviga ålderdomens? Allt heter ju gamla nånting i Falun. Gamla Mormor (gruvan), Gamla berget, Gamla posten-parkeringen, Gamla herrgården etcetera.

Det finns en bok om Uppsala som heter Där kajorna talar latin vilket är en rolig titel eftersom det finns många kajor i stan och man kan även dra en parallell till begreppet fyllekaja. Någon annan fyllekaja än du själv, givetvis.

För ungefär ett år (blogginlägget skrevs 2012) sedan avslutade jag mina universitetsstudier. Jag började 1990, samtidigt som jag gjorde militärtjänst, läsa Öststatskunskap. Det jag nu avslutande var en gammal magisteruppsats, Resan till Älvaskären – om skärgårdtrafikens utveckling i Göteborgs södra skärgård perioden 1850-1996 som av oklar anledning aldrig blivit färdig. En potentiell läsare får gärna ett signerat exemplar.

2012 drog jag alltså iväg till mitt gamla lärosäte Historicum (i Uppsala måste allt latiniseras för att skilja lärosätet från andra, följaktligen heter den historiska institutionen Historicum den tekniska Teknicum etcetera) med uppsatsen i högsta hugg. Nu skulle agnar skiljas från vet(t)et.

Ventileringen blev något av en parodi. Jag upptäckte snart att jag uppfattades som något kuriöst inslag från förfluten tid, att det kunde vara roligt för dagens studenter att uppleva en fläkt från det förflutna i den numera moderniserade institutionen. Historicum hade nämligen flyttat från sin gamla fina adress som granne med Gustavianum. Det stora träbordet och porträtten på stränga professorer var ersatta av könlös konst och teknik. Charmen och mystiken var borta. Den tunga tystnaden som rådde i den gamla byggnaden var dock fortfarande den samma i de nya lokalerna.

Jag hade tagit med mig Thuresson för att han skulle hjälpa mig att slänga käft om så krävdes. Ett misstag, visade det sig snart. Han lierade sig nämligen omedelbart och skadeglatt med motståndarsidan, opponenten. Till sist summerade professorn att jag visserligen visste hur man slängde sig med gamla termer som ibidem och sånt, men i övrigt inte var så värst lysande. Men eftersom det inte fanns något att anmärka på måste jag godkännas. Samma kväll deklarerade den disputerade falusonen Edgren att han ansåg mig ha slarvat bort min akademiska talang på skörlevnad.

Jag avlutade min sista (?) kontakt med universitetet med att ta fram ett dokument som min professor skrev 1995. Det löd: Fredrik kommer enligt min bedömning kunna lägga fram sin uppsats så fort terminen tar sin början. Dokumentet skrevs för sjutton år sedan. Men jag gjorde ju som det stod – jag la verkligen fram min uppsats så snart höstterminen tog sin början. Höstterminen 2012. Detta sammanfattar kanske historieämnets problem, menade jag och tackade för mig. Med en filosofie magisterexamen under armen.

Direktör Bengtsson, vilken även kan lägga en kort sejour från Handels till meritlistan, hoppade över ventileringen men ansåg att min examen måste firas varpå han rundhänt bjöd på lunch på Domtrappkällaren. Det vankades cigarr och punsch som så ofta i hans sällskap. Sedan drog vi på oss frackarna och dansade natten lång med juvenalerna. Plötsligt var det 1990-tal igen, en tid år då världen ännu låg vid mina fötter och inga sorger fanns.

Nu är jag alltså filosofie magister vid Uppsala universitet. Nåja. Var tid har sin charm. Men Uppsalas är evig. Något av den stadens ungdomliga lycka bär jag alltid med mig. Jag avslutar med hopp om en trevlig helg och ett utdrag ur min favoritglunt. 

(Om inte det här räcker för anställning vid univeristetet vet jag inte vad jag ska ta mig till).