Skola – Sida 12 – Adolphson

Tårta 2.0

3 april, 2014av adolphson7 kommentarer

I veckan föll domen mot kvinnan som tårtade Jimmie Åkesson. För tårtning samt två fall av olovlig körning fick hon ett par månader i kurran.

Jag skrev ett blogginlägg när tårtningen ägde rum. Detta blogginlägg satte igång en händelsekedja som var rätt intressant.

Först hörde Dala-Demokraten av sig och ville publicera blogginlägget som debattinlägg och det är ju något som inte händer ofta. Aldrig, faktiskt. Det brukar ju vara tvärt om.

Detta fick en journalist i Expressen att nämna mig i en artikel. Vilket i sin tur ledde till att SvT hörde av sig och ville ha med mig i deras morgonsoffa samma dag domen föll.

Inför det kände jag mig lite kluven. Men tillfället var nästan för bra för att avstå. Göra reklam för FP och Falu Gymnasium samtidigt – perfekt! TV ville låta SJ köra mig till Stockholm, inkvartera mig på hotell och sen hem igen.

Varför då, frågade jag mig lite misstänksamt.

Jag konsulterade mina grå amanuenser (se fotnot), någon i partiet och Den Änglaljuva. Risken alla såg var uppenbar: TV ville ha någon att pulvrisera på bästa sändningstid. Lite morgonunderhållning, liksom.

Jag talade flera gånger i telefon med SvT:s producent vilken var angelägen att jag skulle komma. Jag gav honom mina sanningsenliga ståndpunkter. Jag ville provocera/problematisera och väcka lite debatt kring en principiell fråga.

För jag tycker ju egentligen inte att man ska få kasta tårta på sina medmänniskor. Vi har dessutom en mycket allvarlig baksida med mord och övergrepp på våra folkvalda.

I det ögonblick man dunkar näven i bordet eller kastar en tårta har man övergett det förutsättningslösa demokratiska samtalet till förmån för hot om våld eller aktiv handling. Även om man skojar kan man inte veta hur den som utsätts upplever det. Åkesson blev kränkt.

Producenten menade att ja, ja så där tycker ju alla. Men du hade ett annat synsätt som vi är intresserade av.

Jag blev misstänksam, igen. Samtalet fortsatte.

Jag berättade att bakgrunden till blogginlägget var en lektion i samband med tårtningen. Diskussionen i klassrummet gällde hur vi, som individer och samhälle, hanterar åsikter vi inte tycker om.

Jag funderade efter lektionen vidare över detta. Resultatet blev alltså ett blogginlägg/debattartikel med en mycket ironisk underton där jag ville testa att argumentera för medborgarnas rätt att tårta sina makthavare.

Ingen av mina vänner (ibland vilka återfinns jurister, filosofer, läkare, journalister och politiker) som jag diskuterat saken med håller med. De tycker i allmänhet att jag är pantad och att så där kan man ju inte argumentera.

Men, som det visat sig, ett visst intresse för argumentationen finns det.

Jag ville alltså problematisera tårtningen. Det beror ju också lite på vem som tårtar vem och var det sker. Verkligen? Självfallet.

Jag tror att rättssamhället möjligen resonerat annorlunda (åtminstone vad gäller påföljd) om en same tårtat Jimmie när han besökte Jokkmokks marknad. Detta eftersom SD krävt att samerna ska förlora ensamrätten på renskötsel.

Jag påstår att ord, talade såväl som skrivna, kan vara mycket farligare och kan kränka människor på ett mycket mer allvarligt och påtagligt sätt än en tårtning av individen. Detta kan, som i SD:s fall, leda till döden, trauma eller livslångt lidande för flyktingar.

Och driver SD igenom kravet (som de hävdar i deras partiprogram) om att begränsa den fria aborträtten från vecka 18 till vecka 12 så skulle det få förödande konsekvenser för många kvinnor.

Det skulle möjligen också, för någon, kunna motivera en tårta i pallet på Jimmie.

Det var alltså mitt arbete som lärare och engagemang som politiker som fick mig att försöka hitta argument för att annat synsätt. Nu blev det dock ingen prime-time för mig eftersom producenten ringde upp på måndagseftermiddagen, några timmar innan tåget skulle avgå, och sa att man skiftat fokus.

Morgonsoffan skulle morgonen därpå istället handla om fotbollsvåldet. Jag berättade att jag också har en del synpunkter på det men helt klart mindre kontroversiella. Mannen skrattade och sa att de skulle återkomma i frågan.

Så gick det till när jag gick miste om mina 15 minutes of fame.

Förövrigt tycker jag, av många skäl, att det är synd att inte Falu Gymnasiums bibliotekarie Ulf Wejmo är partiledare för SD. För han älskar tårta.

Eller som E-Micke i Härnösand brukar säga: Glädjen är en allvarlig sak. Och humor är inget man skämtar om.

Retorik, Skola

Inledning…till slut

26 februari, 20148 oktober, 2019av adolphson1 kommentar

Jag har ett allmänt intresse för retorik. Inför politikens retorik kan jag mest, tyvärr, vara åskådare. I skolans värld har jag däremot erfarenhet sedan 1998 jämväl retoriska studier i bagaget.

—

Någon sammanfattade retorik som konsten att be människor dra åt helvete på ett sådant sätt att de faktiskt vill göra det.

Om retorikens mål är få uppmärksamhet handlar en lärares retorik om att skapa förutsättningar för lärande. För att lyckas med det måste man få eleverna välvilligt inställda till såväl personen som ämnet.

Detta är ingen lätt sak. Och när man lyckas är det ändå en framgång som ständigt måste återerövras. En lyckad erfarenhet kan vara helt oanvändbar i en annan klass.

—

Hela kursens och den enskilda lektionens framgång hänger på inledningens utformning. Beroende på omständigheterna (klassens unika, eller det aktuella ämnets, karaktär) kan man välja en pang på rödbetan-inledning eller ett mer försiktigt närmande.

Ytterligare någon har påstått att någon som framträder inför en ny publik har ungefär 8 sekunder på sig att fånga publikens uppmärksamhet. När det gäller skolelever är jag beredd att hålla med.

En direkt början, som generellt passar bäst för skolmiljö, syftar till att få eleven att vilja lyssna, att fånga uppmärksamheten och få gruppen välvilligt inställd. Detta kan man uppnå på olika sätt.

1. Det oväntade: Man säger helt enkelt något som är totalt oväntat av dig just där och då.

Exempel: Hej. Jag heter Fredrik Adolphson. Jag kör Volvo, och har, senast jag såg efter, en bror, en far, två barn, för höga lån, jag drar omkring på 10 kilos övervikt – jag hävdar själv kraftig benstomme men mina barn säger att jag är fet.

2. Cliffhanger. Man inleder med något spännande eller dagsaktuellt. Exempel: Här kan man lämpligen inlevelsefullt berätta om slaget vid Thermopyle eller liknande.

3. Relevans: Allt du säger måste gå att koppla till målgruppens, alltså elevernas, egen verklighet.

Exempel (detta funkar även som exempel på punkt 2): En snabb jämförelse mellan maktens arkitektur i Romarriket och USA eller Snowden och NSA kontra samma Romarrikes problemformulering Vem övervakar övervakarna?

4. Det får också gärna vara kul, lekfullt och karaktärsdanande. Den sista något ålderdomliga frasen handlar om självförtroende. Genom att ge exempel på hur ökad kunskapsmängd ökar referensramen och därmed stimulerar tankens fria rörelse och associationsförmåga inspireras eleven förhoppningsvis att försöka göra detsamma.

—

Varför är allt detta nödvändigt? Jo, helt enkelt för att den som är positiv lättare lyssnar uppmärksamt och därmed är i ett gynnsamt läraktighets-mode.

Man får bättre förutsättningar att nå denna uppmärksamhet om man i kursens inledning lovar att diskutera viktiga, nya och ovanliga ting eller saker som är av betydelse för elevernas eget fortsatta liv.

Just detta kan man man göra på olika sätt. Det är lite lättare inom kurserna Religion och Samhällskunskap än i Historia.

Nyckeln till framgång är att få eleverna att känna sig delaktiga. Och detta är svårt. Särskilt svårt inom teoretiska ämnen som historia.

Det blir lättare om man i presentationerna, eller talet, utgår från sig själv och emellanåt visar sig lika svag och dödlig som alla andra. Då får man oftare publiken välvilligt inställd och man upplevs som genuin – om, men bara om, det du säger har relevans för den som lyssnar.

Jag försöker därför alltid, så långt det är möjligt, ta min utgångspunkt för undervisningen i elevernas verklighet.

Sedan finns det ju några generella trix som att använda lugnt tempo (vilket är ett av mina svaga kort) och inte alltför tydliga manus. Detta för att ge ett intryck av att vara relativt oförberedd men ändå ha full kontroll.

Ett tal, eller muntlig presentation/föredragning, är en konst, ett nummer, med ett tydligt syfte som framgår ovan. Men det är skillnad eftersom du i en kurs är återkommande och kan planera mer långsiktigt än om det är en one time opportunity.

—

Vare sig kursinledningen eller lektionerna får vara banala eller alldagliga. Inte heller för långa (vilket är varje lärares dilemma). Dispositionen för varje lektion ska också den vara noga genomtänkt, nästan på klockslaget, men ändå ge sken av att vara spontan.

En god disposition skapar illusionen att det som sägs kommer ur direkt uppriktighet, det verkar relevant och äkta. Nu kanske det man säger ändå låter så men dispositionen underlättar arbetet och behåller publiken välvilligt inställd längre än de annars skulle orka eller vilja.

—

Det finns två saker man aldrig får göra som lärare.

1. Underskatta din publik. I synnerhet inte gymnasieungdomar. De pulvriserar dig på ett ögonblick om du inte ser upp. För att balansen i klassrummet ska fungera fullt ut är det de, eleverna, som ska känna sig privilegierade som får vara i ditt klassrum.

2. Visa aldrig att du egentligen inte vill vara i klassrummet. Oavsett om du är trött, arg, bitter eller sur på saker inom eller utom skolan. Det finns inget värre än att vara i klorna på någon som visar att vederbörande hellre gör något annat.

—

Jag brukar inledningsvis hålla ett litet tal till varje klass, ungefär så här:

Jag är högt utbildad. Jag är rätt bra på det jag gör. Om ni ger er hän och vågar satsa kan jag lära er så ofantligt mycket. Om historia, religion eller samhällskunskap javisst. Men ännu mer om själva lärandet. Hur ni knäcker koden, hur ni kan utvecklas, växa och finna er fulla potential. Hur ni tar er in på universitet men också hur ni tar er ut därifrån, om färdigheter bakom själva betyget…ja det finns faktiskt ingen begränsning.

Jag, å min sida, begär egentligen bara en sak av er: dont waste my motherfucking time.

Och det är alltid knäpptyst därefter.

—

Parodi är kul. Här kan man se ett inte helt oävet elevexempel.

Mr Hyde/Neanderthalson, Skola

Konstiga telefonsamtal

21 februari, 2014av adolphson

Det har hänt lite konstiga saker, på sistone.

I går var jag tillfälligtvis ensam i arbetsrummet när telefonen plötsligt ringde. Detta händer inte ofta eftersom man i allmänhet använder andra vägar för kommunikation nuförtiden.

Det var sålunda lite spännande att svara.

Döm om min förvåning när det visade sig vara från Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Låt mig återge den något märkliga konversationen:

F: Harald…förlåt, Lugnetgymnasiet Fredrik Adolphson.

SDU: Öhh..näe…jaha..finns det någon annan där?

F: Nej. Vem är det ja talar med?

SDU: Jag heter XXX och ringer från SDU och….

F: Ja?

SDU (snabbt): …vi vill komma och besöka er skola.

F: Ni är hemskt välkomna. Men ni får vända er till SH-lärarna.

Det var väl professionellt av mig? Med undantag för att jag medvetet använde ordet hemskt felaktigt gav jag dem samma bemötande som jag gjort oavsett vilket parti som ringde upp.

Eller, kanske inte om samtalet kommit från FP för då hade det varit jag själv som ringt och det hade verkligen varit surrealistiskt.

Men jag undrar lite, ändå. Varför ville hon tala med någon annan? Det verkar en aning långsökt att de skulle känna till min inställning till SD. Men vad vet man, egentligen.

Så slog det mig. Tjejen jobbar i motvind. Jag står för en PK-uppfattning. Hon skämdes nästan för att ringa och presentera ett demokratiskt invalt parti. Här har vi en demokratisk utmaning.

Jag hatar dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att ha dem.

Ringer hon igen ska jag personligen eskortera henne till aulan där hon, som alla andra partier, ska få framföra sin åsikt.

—

I veckan fick jag också ett sms med påföljande telefonsamtal från hemvärnet. Det stod:

Vi söker personal till landets första hemvärnsgranatkastarpluton! Vi vänder oss till dig för att du har den specialutbildning som behövs för granatkastarplutonen. Vi kontaktar dig…

Det var med spänning jag såg fram emot samtalet. Och när det väl kom fick jag även då en intressant upplevelse.

Efter att mannen rabblat samma information som i sms:et frågade jag artigt vilken del av min utbildning som Hemvärnet ansåg lämplig för att basa över en granatkastarpluton.

Är det mina studier på teologiska, pedagogiska eller historiska institutionerna? Kanske allihop? Måhända var det mitt fina diplom från franska vinakademin som fångat deras intresse?

Nja, det var nog mer det faktum att jag gjort lumpen som spelade in, svarade mannen.

På så vis.

Jodå, fortsatte jag muntert, jag var Plutonsbefäl i det militära. Mannen andades lättad ut.

Jag var signalist. Quintus Willhelm II var, i förtroende sagt, mitt kodnamn. Jag brukade laga varma mackor på kaminen och servera min överordnade, Quintus Willhelm I med påföljd att tältet fylldes med Lützen-dimma.

Utöver det basade jag över kopieringsmaskinen i fält, C-repro tror jag min officiella titel var, undvek att ta i mitt vapen, en k-pist. Även om mannen i andra änden luren började visa tecken på utmattning fortsatte mitt ordflöde.

Vapnet i fråga döpte jag till Love, peace and understanding A.K.A Samtal är större!
och jag förfinande infettning av vapendelar till en konst värdig förskolans lekochplask samt fick sannolikt spö av en snigel i sporten sätta ihop vapnet på tid.

Skulle jag fortsätta? Nej, det tyckte inte mannen i telefonen. Jag kunde ju höra av mig om jag var intresserad avslutade han med en röst som antydde att han inte trodde att jag var det.

Jag avslutade med en undran huruvida jag skulle skicka en bild på sergeant Adolphson och några av hans grabbar back in the day. Kanske inte det ruskigaste Sverige beväpnat, men ändå…nej, mannen avböjde även detta erbjudande.

(Klicka på bilderna för att få dem i hel upplösning. Det är värt det!)

Demokrati och samhälle, Skola

Stylist

11 februari, 2014av adolphson3 kommentarer

Jag är generellt positiv till det fria skolvalet. Men ibland måste man också väga samhällsnyttan mot individens val.

Jag är inte generellt negativ till riskkapitalister. Men samma villkor måste råda för alla aktörer. Därför bör staten vara huvudman för landets skolväsende med det tillägget att vi tillåter flera olika utövare.

Låt mig exemplifiera min ståndpunkt med ett konkret fall.

För den som vill utbilda sig till Stylist på gymnasiet väntar en hård verklighet efter examen. Jag hörde någonstans att det finns en ledig tjänst per år att söka. Många arbetstillfällen finns det i alla händelser inte för den nybakade gymnasiestylisten.

Däremot finns det ett stort behov av arbetskraft i vårdsektorn. Även inom industrin behövs det personal.

Medan dyra, ofta kommunala, praktiska utbildningar gapar tomma och hotas av nedläggning finns ett stort utbud att välja bland för den som vill bli stylist.

Plusgymnasiet, en friskola inom AcadeMedia-koncernen, är etablerad på många orter i Sverige. Man erbjuder stylist-utbildningen på 16 platser i landet enligt sin hemsida.

Ekvationen ett jobb per år mot 16 (vi räknar att det går mellan 7-15 individer i varje årskurs) gymnasieprogram går inte i hop.

Frågan man kan ställa sig är alltså om det samhällsekonomiskt försvarbart att skattepengar går till en utbildning där nästintill 100% måste utbilda sig en gång till efter examen.

Det finns, som jag nämnde ovan, utmärkta gymnasieutbildningar som leder till anställning direkt. Men de får inte många sökande.

Nu är jag visserligen part i målet eftersom jag är anställd i den kommunala (förhoppningsvis snart statliga) skolan. Men ändå: ett lands framtid hänger ihop med dess utbildningsväsende.

En del friskolor marknadsför sig tämligen aggressivt. Man skickar flera SMS i veckan till elever som redan börjat en annan utbildning där frågan ställs om de verkligen är nöjda. Man erbjuder bonusar som fria körkort, datorer eller stylade bilder för den som själv börjar eller lockar en kamrat att börja på den aktuella skolan.

Må bäste person vinna.

Men är det verkligen på det här sättet vi vill utforma vårt utbildningsväsende? Jag vill för min del inte att mina skattepengar ska gå till att ungdomar måste skaffa sig dubbla utbildningar för att få ett arbete eller kunna studera vidare. Det är slöseri med resurser.

Föräldrarna då? Det är kanske inte så lätt att hantera när den högljudde 15-åringen resolut meddelar vilken utbildning hen vill gå. Och nog tycker jag det är bra att man redan i unga år ska kunna följa sin dröm. Men man får kanske finna sig i att flytta till en ort längre bort för att förverkliga den.

Mina egna barn går på en skola som ägs av samma riskkapitalbolag som äger Plusgymnasiet. Barnen är nöjda, personalen verkar nöjd och jag som förälder är nöjd. Alltså tycker jag att ett generellt förbud mot riskkapital är fel.

Samtidigt känner jag oro över hur det har blivit. Samhället måste ha ett visst grepp om sitt utbildningsväsende. Men inte ett totalt.

Kanske finner vi också en ledtråd till Sveriges PISA-resultat i denna ekvation?

Man kan inte alltid ha individens valfrihet som enda ledstjärna. Ibland blir staten en garant för alla individers rättigheter och för Sveriges skola har vi nu nått den gränsen.

Vi måste kunna säkerställa kontinuitet, kvalitet och samhällsnytta. Det är så man bör förstå FP:s inställning till riskkapital i skolan och att staten måste ta över som huvudman för landets utbildningsväsende.

Mr Hyde/Neanderthalson, Retorik, Skola

Lärare

5 februari, 2014av adolphson3 kommentarer

Nu kanske jag låter lite bitter. Men jag är villig att riskera det och jag kan helt enkelt inte låta bli att sjunga dårskapens lov.

Vad menar samhället när det säger att lärarnas status måste höjas? Det handlar kanske om en djupare förändring kring hur man under lång tid, kanske för alltid, värderat den yrkeskår som utan tvivel är så viktig för unga människors framtida liv.

Redan Gustav Vasa lär enligt myten hatat sin (danske) lärare magister Ivar: Nu gifa jag faen i din skola påstod någon faktoid att han sagt varpå han stötte dolken i läroboken och åkte till Dalarna.

Låt mig genom ett litet kåseri ge ett exempel på hur jag uppfattar det omgivande samhällets syn på den yrkesgrupp jag själv tillhör.

Härmed kastas tärningen.

—

Det här med lärare. Vad är det för pack, egentligen?

Man måste vara helt galen för att ägna sig åt det yrket. Det finns förvisso ingen mer eländig och förhatlig än denna människoart. Om vi nu händelsevis inte är spritt språngande galna allihop.

Det skulle onekligen förklara ett och annat.

Vi sitter här och där, utsvultna och bedrövliga i våra skolor. Den största lycka för denna miserabla yrkeskår står till hoppet om att någon enskild eller organisation bjuder oss på en bulle till fikat.

Då är vi glada för en stund.

Skolor och skolor, förresten.

Mer adekvat liknelse är kvarnar i vilka vi gör bödelstjänst. Bland generationer av barn och ungdomar åldras vi under vedermödor, blir döva av allt oljud och skrikande för att till sist tyna bort bland stank och smuts.

Lundsbergskollegiet undantaget.

På lågstadiet gormar vi åt barnen att inte kasta snöboll för att några år senare kräva att de släpper cigaretten och går ut i snön och leker. Givetvis utan den självklara insikten att man inte kan kommendera fram lek och snöbollskrig.

Vi lärare tror, enligt principen om dåren och hens försvarstal, själva att vi är de främsta bland de odödliga. Detta eftersom de flesta av oss tycker sig kunna pråla med en hygglig universitetsexamen.

Detta, kryddat med uppfattningen att en ny yrkeslegitimation (i sig ett exempel på en bedrövlig yrkeskårs storstilade titelsjuka) från Skolverket plötsligt ger oss rätt att diktera snart nog varenda villkor på vår arbetsplats.

Men vad åstadkommer vi egentligen?

Vi gillar att med hotfullt utseende och argsint röst gräla på förskrämda och förvirrade elever, skolledare, kollegor och politiker. Vi är lyckliga i vår egen lärdom trots att vi ofta lär ut rena dumheterna.

Vi jagar i flock beslutsfattare på olika nivåer som vi snarast önskar taga av daga som hämnd för låga löner, övermäktig arbetsbörda och samhällets grundlösa förakt.

Barnens föräldrar tycks tro att vi verkligen är så förnämliga som vi själva också anser. Men allt är en chimär a la kejsarens nya kläder.

Lycka för detta mitt depraverade kollegium är att, vid samma fikabord där gratis-bullen serveras, briljera över något okänt ord eller svårt samhällsproblem. Allt för att slippa resa oss ur soffan.

När dagens sista lektion är slut står vi redan med ena benet utanför dörren och vi avskyr verksamhet som vanligen inryms inom vilken ordinär arbetsdag som helst hos andra yrken.

Ty det är sant: Den som inte kan undervisar istället.

Vi, förtappade, kittlar varandras fåfänga men unnar ingen kollega verklig framgång.

Vi är lata, bittra, smitningsbenägna och förblir i den sinnesstämningen även efter vår efterlängtade pensionering och vidare våra sista år intill vi slutligen, i största armod och ilska över denna slutgiltiga orättvisa, lämnar jordelivet.

Älskad av ingen. Saknad av ingen. Snart nog står en ny förtappad redo att fylla den bortgångnes stinkande, utslitna skor.

Den som frivilligt ägnar sig åt detta yrke måste vara fullständigt galen. Det finns ingen annan förklaring.

Det är inte utan att jag känner mig lycklig.

—

En potentiell läsare må ursäkta. Jag blir bara så uppgiven över avsaknad av nyans i debatten. Detta är mitt sätt att hantera det. Och för det ber jag inte om ursäkt.

Apropå kåseri: lyssna gärna på Mark Levengoods utmärkta kåseri från Godmorgon Världen i lördags. Ett skolexempel i konstformen med skolan som tema.

Mr Hyde/Neanderthalson, Skola

Kappvändare

28 januari, 2014av adolphson

Det lär, enligt vissa källor, funnits en chef på företaget Skandia som var lite speciell.

När han spatserade runt på kontoret hade han sin överrock löst hängd över axlarna. Rätt som det var föll den av och om den medarbetare som befann sig närmast inte var på tårna och fångade upp plagget innan det nådde golvet avskedades vederbörande omedelbart.

Skröna eller ej, berättelsen är rätt intressant.

Ser man sig omkring upptäcker man snart när samma fenomen överallt.

Samhället tycks fullt av människor som tassar omkring fullt beredda att handlöst kasta sig framåt för att hinna fånga upp chefens rock innan den når golvet. Vem vet vad ett lyckat ingripande kan leda till. En ny position, högre lön eller kanske blott femton minuter i rampljuset.

Så mycket trängsel det är runt vissa nyckelfigurer på deras promenad genom de ljusrörsupplysta korridorerna.

Så lite tid det läggs på verkliga och bestående väsentligheter.

Men jag måste ändå fråga: Är du nyttig, lille vän?

(För att väga upp det där länkar jag till min favoritscen i sammanhanget).

Historia, Retorik, Skola, Spännande människor

The Voice

5 januari, 2014av adolphson

Mannen som tillsammans med Hatte Furuhagen skapade mitt intresse för historia har för en tid sedan gått ur tiden.

Som barn och tonåring fanns det två program jag vägrade missa (vilket inte säger så lite i en tid när det enbart fanns två TV-kanaler). Det ena var Sportspegeln och det andra Svart på Vitt.

Rösten. Det är rösten.

På radio var det Leif Andersson, a.k.a Smoke Rings, som regerade.

Men fortfarande griper Hans Villius röst tag i mig. Han är mitt stora ideal när det gäller att framföra saker de flesta tycker är trista. Så som skolans verklighet ofta är.

Så det är nog så det är: Hans Villius är min idol.

Lyssna på honom. Hans Villius trollband mig, och många andra, med sin magiska röst.

Han kan få det mest triviala att verka spännande och intressant. Man vill veta mer, man vill fylla i luckorna.

Jag hävdar på fullt allvar att Hans Villius (tillsammans med Furuhagen och en rad av miniatyrporträtt över Sveriges regenter från Gustav Vasa till Gustaf VI Adof vilken hängde hemma hos några vänner till mina föräldrar) är anledningen till mitt intresse för historia, pedagogik och retorik.

Det var tack vare Hans Villius som mitt självklara val på universitetet blev historia. Tack vare honom insåg jag mystiken och spänningen att i dagar, veckor, hänga på Riksarkivet, Krigsarkivet eller något annat arkiv.

Och tack vare Hans Villius när jag fortfarande drömmen att forska vidare.

Hans dokumentärer tillsammans med Olle Hägg är storartade. Helst dokumentären Jag ser underbara ting håller jag för bland det bästa som gjorts i genren. Om du inte gjort det: se den genom att klicka på länken.

Tack du store. Hatten av.

Vila i frid Hans Rösten Villius.

—

Länkar:

Lyssna mer!

Radio-intervju om nazismen.

Artikel SvD.

Dramatisering om midsommarkrisen med inledning av Villius och Hägg.

Politik, Retorik, Sång och musik, Skola

Alla SKA med

11 december, 2013av adolphson6 kommentarer

I samband med att FP deklarerade att vi vill se över vem som driver skola för att säkerställa långsiktigt ägande blev vi anklagade för populism.

Det klart alla partier vill tilltala så många väljare som möjligt. Om det är populism, så låt gå. Men med populism (= folkligt) brukar man avse att en oseriös politik där man man lovar stort men knappast tar ansvar för helheten. En populist väjer också i allmänhet för obekväma beslut, dessa motverkar populistens syften eftersom dessa istället gör honom impopulär.

Jag tycker inte FP är populistiskt. Jag tycker vi är ett gott socialliberalt alternativ i svensk politik.

Man kan ju istället prova att sila traditionell socialdemokratisk, och mer så vänsterpartistisk, politik genom det populistiska nålsögat. (SD är för mig själva sinnebilden av populism så de lämnar jag helt utanför diskussionen).

Så vad brukar sossar och vänsterpartister säga? Ja att alla ska gå på gymnasiet. Inte alla får gå. Alla ska gå. Och där ska alla förberedas för högskola och universitet där också alla ska utbilda sig.

Jag gissar att man här hittar den verkliga anledningen till att dessa partier, främst V, länge varit emot betyg. I deras värld kan ett betyg innebära att alla inte kan åka vidare uppför vattenrutschkanan. Och några alternativ finns inte i den stereotypes värld.

Sedan ska alla ha jobb och betala skatt. Och det är ju bra, om det är nog alla överens.

Alla ska vidare ha rätt till en sorts förskola och barnavårdscentral. Sedan ska alla in på en standardiserad form av ålderdomshem. Sedan ska alla dö.

Man får inte ens andas om individens skyldigheter i ett samhälle eftersom detta anses stå i motsats till kollektivets rättigheter.

Alla ska betala hög skatt. Annars funkar det inte.

Sammanfattningsvis: alla ska curlas igenom samhällssystemet på skattebetalarnas bekostnad och inga krav får ställas, inga alternativ diskuteras. Ve den som bryter normen.

But only the dead fish follow the stream.

Här någonstans finner man skillnaden mellan att vara en vänsterorienterad liberal, socialliberal, istället för någon form av socialist. Exakt här finner jag anledningen till att jag aldrig skulle kunna se mig själv som, eller rösta på, socialdemokraterna.

Fler och fler av de frågor regeringen i allmänhet, och FP i synnerhet, driver eller har drivit, plockar S upp och gör till sina. Skillnaden mellan mycket av S och FP är idag reducerat till retorik.

Copycats!

Det är hyckleri. Och det är populism.

Mitt i detta stora ska-curlande dyker det plötsligt upp en ny variabel: invandringen. Den är självfallet inte ny, men antalet människor på flykt i världen har vi inte sett tiidgare.

Hit till vårt land kommer människor som också vill få tillgång till samma rättigheter som socialdemokraternas väljare i generationer haft ensamrätt på. Vad händer då med samhörigheten och solidariteten?

Den flyger ut genom fönstret.

Populism.

33 % av LO:s medlemmar har i olika enkätsvar uppgivit att de kan tänka sig att rösta på SD. För nu kommer det invandrare och tär på systemet som är deras. Självaste Ordförande Persson sa på sin tid att han var orolig för välfärdsturism från företrädesvis östra Europa om vi förenklade för den fria rörligheten.

Han fick fel. Som populister ofta får.

Invandringen. Så ska det ju inte gå till, tänker arbetarrörelsen från V till S, SD och en centerpartist på landsbygden vilken för ett ögonblick tappat bort sitt vargfokus, upprört hemma vid köksbordet.

Förövrigt består landsbygden, om vi med den menar allt från Avesta och norröver, i stort sett av socialdemokratiska kärnväljare och en och annan centerpartist. Åkesson är inte dummare än att han vet att utnyttja flöjten för rätt sorts locktoner.

Centerledningen får panik och vill göra något – de håller ju dessutom på att ramla ur riksdagen. Annie fastnar i, blir till, det nyliberala spöket. Nej här behövs nog lite populism för att lyfta, tänker Centerns partistrateger.

Det gick ju så där…

LO vet inte på vilket ben de ska stå. Plötsligt smyger det sig in förslag på begränsningar i den fria arbetsrätten och rörligheten i deras agenda.

Allt för att tillgodose den småborgerliga, konservativa och provinsiella kärnan hos traditionell svensk medelklass. En grupp som verkar fått det alldeles för bra för att vilja dela med sig.

Ett femte jobbskatteavdrag kan många med stort patos argumentera emot. Men att utsätta sig själv för konkurrens och utveckling i ett större perspektiv är man beredd att rösta på SD för att förhindra.

Populismen fungerar.

Vi liberaler står häpna bredvid och kämpar i stort sett ensamma för EU:s fortsatta utveckling. Alla andra partier rider nu i varierande grad på det ökande motståndet till EU.

Rajoumeni, dö poän (Eurovisionsfestilval-snack från 80-talet).

Et encore: Populism.

—

Min romerska senat är Twitter, sa någon.

—

När jag kämpar mig fram i skolans korridorer, till bredden fyllda av ungdomar, deklarerar jag som sista utväg högt: Jag är Moses och ni är havet!. Det fungerar. Plötsligt har jag en fri passage. Kanske är det detta populism handlar om, när jag tänker efter.

En fri och ohotad passage. För mig.

—

Förresten, apropå Ska.

Historia, Jämställdhet, Sång och musik, Skola, Spännande människor

Alexanderhugg

22 november, 2013av adolphson1 kommentar

Jag arbetar, oavsett om det är inom historia, religion eller samhällskunskap, med att träna mina elever i att ta ställning i svåra problem. Vissa problem är dessutom av återkommande karaktär: är du för eller mot dödsstraff, abort, dödshjälp eller var vi ska fira skolavslutning.

—

Ett alexanderhugg innebär att man plötsligt och effektivt löser ett problem en gång för alla. (Alex blev sur för att han inte kunde pilla upp en svår knut i en stad som hette Gordion. Han högg sönder den istället).

—

Helvetet består av återupprepningar sägs det ju.

Genom att nya generationer ständigt passerar i revy inom skolan får man finna sig i att elever fortsätter klä sig i tröjor med bilder på Che eller upproriskt i cafeterian lyssnar på Staten och Kapitalet.

För min färgstarka kollega Ulla blir det extra tydligt eftersom hon är musiklärare. Varje år ska det övas till lucia. Man får förlåta henne om hon numera är lite trött på den fnissande frågan om inte en kille kan vara lucia.

Ulla har ett bra svar, tycker jag.

Hon menar att självfallet får den som vill anmäla sitt intresse. Frågan man kan ställa sig är dock om en kvinna som enligt historieskrivningen inte ville bli bortgift mot sin vilja, en kvinna som utsattes för övergrepp och tortyr för att hon stod upp mot den manliga överheten för sin vilja och rätt, bäst representeras, gestaltas, av en man.

Det kanske hon i vissa fall gör. Men man kan inte blunda för det könsbundna symbolvärdet.

I slutändan har det genom åren lett till att en och annan kille, en och annan tjej som egentligen tycker det är töntigt med lucia, en och annan utbytesstudent som inte kan särdeles mycket om vare sig den svenska traditionen eller sicilianska legenden, en och annan feminist som egentligen tycker det är töntigt med lucia och en och annan helt vanlig tjej utan tydlig uppfattning i sakfrågan, anmält sitt intresse för rollen.

Precis som det ska vara. Därför bär Ullas alexanderhugg genialitetens prägel.

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Politik, Retorik, Skola, Spännande människor

#landsmote

18 november, 2013av adolphson1 kommentar

Jag tillbringade helgen i Västerås tillsammans med landets ledande folkpartister. Vi har antagit ett nytt partiprogram. En process som tagit flera år är därmed avslutad.

Jag är helnöjd. Vi är åter ett socialliberalt parti. Jag skickade för övrigt ett mail 2002 till hela dåvarande riksdagsgruppen och ställde mig lite undrande till den politik som fördes. Det kom med anledning av högervridningen att dröja några år innan jag valde att engagera mig.

Nu är vi åter där vi ska vara.

Trots högerns hån och morr antar vi kravet om en statlig skola (vilket inte innebär att vi är emot friskolor), en tredje pappamånad, försöker reglera riskkapitalets inblandning i skolan och vi tycker det är rimligt att alla som är inblandade i en sexuell relation ska vilja det.

Och så fyllde jag visst år också.

Landsmötet började bra. I det förberedande utskottsarbetet, jag arbetade med EU och omvärldsfrågor, möttes jag av EU-minister Birgitta Ohlsson som glatt hälsade mig med orden Hej Fredrik! Roligt att träffas igen! Det fick ju fjärilarna i magen att lugna sig lite.

På fredagen, min födelsedag, när alla alliansens ledare stegande in, drog jag snabbt benen åt mig. Där jag nu var placerad, längst fram i salen, kunde jag tydligt känna säpomannens genomträngande blick.

Sedan kom landets statsminister med Göran och Annie i släptåg. Och jag ville ju inte sätta krokben för självaste statsministern. Åtminstone inte med SÄPO så nära inpå livet.

Varpå följde bröd och skådespel. Budskapet var tydligt. Det är inom Alliansen vi vinner valet.

Lite senare, efter förhandlingarna, delade jag hiss med den gamle hedersmannen, förutvarande statsministern, Ola Ullsten. Är du med i partit, undrade Ola och fortsatte, när han upptäckte min namnbricka, ja se där. Det var ju bra det.

Under minglet efter middagen träffade jag en gammal kompis från Uppsala-tiden, Åsa Malmström, vilken numera arbetar i Björklunds stab. Så kom det sig att jag plötsligt stod och diskuterade sakernas tillstånd med integrationsminister Ullenhag.

Vi kom väl överens, Ullenhag och jag, och han tog sig tid att ge några personliga politiska tips vilka jag lovade honom att inte citera. Och, som salig mor lärde mig, en gentleman bryter aldrig sitt ord.

Kvällen fortsatte med discodans med partiledare och vice statsminister Björklund. Eller han dansade ju inte med mig, direkt. Men vi svängde våra lurviga i samma sällskap en kort stund.

Kvällen fortsatte ut i västeråsnatten tillsammans med några partikollegor från Luleå, Umeå och Karlstad och Borlänge. Kommunalrådet från Karlstad var bördig från Jämtland och blev därför oerhört avundsjuk när han fick klart för sig att jag var gift med en stocha (kvinna från Jämtland).

Det var mycket hårt arbete med förhandlingar från tidig morgon till sen kväll. Och jag tog chansen att äntra talarstolen ett par gånger. Bäst var att jag direkt kunde adressera Jan Björklund med kravet att ett återförstaligande av skolan inte bara får bli en fras i ett partiprogram utan aktiv politik.

Han nickade instämmande.

Givetvis kunde jag inte avhålla mig från att skämta lite, också.

Den som vill se mina inlägg i debatten kan göra det..

..här 0,47,40 in i sändningen.

..eller här 1,17 in i sändningen.

…eller här 0,19,30 in i sändningen.

…eller här 1,17 in i sändningen.

…slutligen här 3.41 in i sändningen.

Vill någon lyssna på Jan Björklunds tal går det bra här.

—

Äntligen kom jag hem. Och det som fungerade så väl på landsmötet båtade föga och intet hemma hos Vildvittrorna.