Adolphson

bild 153: actio

18 februari, 202418 februari, 2024av adolphson

Actio. Hur tusan ska man agera här i livet? Artificiell intelligens versus humaniora – här följer en betraktelse över tillvarons mysterium nedtecknad av en simpel, utbytbar adjunkt i läroverket.

Schopenhauer sa en gång att vi skrattar när vi blir medvetna om att det vi hör inte alls stämmer med den allmänna uppfattningen.

Musiken är ett glashus på sluttningen där stenarna flyger, stenarna rullar. Och stenarna rullar tvärs igenom men varje ruta förblir hel.

Stroferna ovan är hämtade från Tranströmers dikt Allegro. Det är sannolikt så att AI kommer, redan kan, producera musik, konst, poesi och tal. Men, vågar jag påstå, inte njuta av det. Jag tror förmågan att njuta av exempelvis Tranströmers rader ligger bortom den artificiella intelligensens räckvidd. Att förklara världen kanske är möjligt, men inte njuta.

Hur motiverar man humaniora i en värld där stålar är målet och starkast vinner? I en tillvaro där AI är svaret, medlet och vägen. Humaniora tycks inte vara ämnet för dagen, inte stämma med den allmänna uppfattningen. Ack, du ljuva bitterhet!

Nästan alla toppolitiker, liksom andra i ledande ställning, håller sig med talskrivare. Flera framstående politiker har börjat sina karriärer som talskrivare åt andra. AI fixar inte riktigt att skriva ett komplett, viktigt, tal. En talskrivare måste dels vara förtrogen med retorikens grundläggande elementa men även känna sin uppdragsgivare väl. Vem det är som ska hålla talet, vilket budskapet är, kontexten, publiken, när och var det ska framföras, anpassa det efter talarens röst, personlighet, uttryck etcetera. Allt detta är nödvändigt för att framträdandet ska bli framgångsrikt. Sedan är det dags för huvudpersonen att leverera. Plats på scenen! Ännu så länge krävs en mänsklig bearbetning för att klara detta.

Jag gav eleverna i uppdrag att skriva ett hyllningstal till mig. Varför, kan man undra. Tänk, att sitta och lyssna på tjugo hyllningar till sig själv? Vad kan slå det? Semmelfrossa? Nejdå. Till och med min narcissism har gränser. Det jag bad dem framföra var ett hyllningstal till sig själva. Jag påstår nämligen att förmågan att se det goda, vackra och enastående var och en bär inom sig är humanismens grund. Precis som framstående människor håller sig med talskrivare kan, borde, alla människor bli sina egna talskrivare. Skriva manus till sitt liv. Var och en spelar huvudrollen i sin egen föreställning, du är stjärnan i ditt liv, säger jag lite lagom dumdrygt till eleverna. Men om man tänker på det: om var och en skriver sitt personliga manus är ju kunskapen och förmågan hur man gör det närmast existentiell.

Månne överdriver vi faran. I nuläget är AI något av en avancerad sökmotor. Det gäller att bli sin egen sökmotor, är det något mänskligheten sysslat med sedan dag ett så är det sökandet. Jag tror vi står inför en paradox. I samma takt med att världen blir mer och mer avhumaniserad, AI-ifierad, ökar behoven och efterfrågan av humaniora. Det må vara svårt att se skillnad på AI och Tranströmer eller att besegra en dator i schack men i historiens backspegel kommer skillnaden att reflekteras tydligt. Och den som ser det perspektivet redan nu har en fördel.

Om AI ersätter allt blir den grundläggande frågan hur man i en sådan värld gör sig relevant. Varför ska en partner eller arbetsgivare välja just dig? Där tror jag mindre mätbar vetenskap som samhällsvetenskap och humaniora kan hjälpa till. Självkänsla, självkännedom, självinsikt är områden där vi människor kan, och bör, konkurrera med AI. Det är viktigt att kunna älska sig själv utan att för den skull vara Narcissus personifierad. Endast en verklig människa kan förstå innebörden av stenar som rullar genom ett glashus av musik utan att huset går sönder. Eller sammanfattat: humaniora innebär förmågan att kunna njuta.

Schopenhauer var något på spåren. AI vet ännu så länge inte vad den allmänna uppfattningen är. AI sammanfattar. Summerar. Fortfarande gäller regeln att förmågan att kunna skratta, njuta av Bach eller förundras över Mona Lisas leende står över det konstgjorda. Detta är skillnaden, det som gör var och en unik. Att skratta är mänskligt. Att ha någon att skratta med är allt som behövs. Skrattet gör oss relevanta. Så låt oss agera därefter.

Jag förblir sannolikt en simpel adjunkt i läroverket. En obetydlighet utan tillstymmelse till (artificiell) intelligens. Men en lycklig sådan. Och hur man bör agera i olika sammanhang, ja, det känner man förhoppningsvis inom sig – om man har den humanistiska grunden intakt. Actio.

Musik:

Stabat mater

Non più mesta

Relaterade blogginlägg

Musiken

Skynet

Den rådande uppfattningen

Källor

Tranströmer: Allegro. Del ur: Den halvfärdiga himlen 1962

Eriksson: Retorikens grunder

Mr Hyde/Neanderthalson, Retorik, Sång och musik

briljans

11 februari, 202411 februari, 2024av adolphson

Här följer en arrogant, överlägsen text kryddad av bristande självinsikt, drypande av självgodhet och oljig självömkan. Eller möjligen motsatsen.

Den sjungande revolutionen avser de fredliga protester 1988-1991 mot Sovjetunionen och som ledde fram till att Estland, Lettland och Litauen blev självständiga stater. Vid något tillfälle lär det varit upp emot 300 000 människor som deltog. Protesterna skedde många gånger i form av sångfestivaler och andra musikaliska intiativ varför revolutionen snart kom att kallas den sjungande revolutionen. Bland annat sjöngs ofta patriotiska sånger av olika slag. Jag tänker att det nog ändå är som MDP brukar säga: flaskan kan innehålla vatten, flickan kan vara en man och fosterlandet är en plats där alla känner sig hemma.

En sjungande revolution. Det är ju helt briljant. Till och med värt att gråta en rörd skvätt för.

Nu har det hänt igen. Man kan ha fördomar om dig, Fredrik, ibland kan du faktiskt verka lite läskig. Sen, när man lär känna dig, visar du fantastiska sidor. Någon, eller strängt tagit några, har fogat sig till skaran av människor som tycks tro saker om mig som så gott alltid vederläggs när man tar sig tid att lära känna mig. Jag är inte läskig, inte alls faktiskt, utan en riktig mjukis. Jag gråter ofta, minst flera gånger i veckan. Men som far en gång sa: det finns tårar världen inte behöver se.

Jag fick äran att vara vikarierande gruppledare i fullmäktige. Inte lätt att ersätta vår briljanta Susanne. Det innebar att jag förde partiets talan i stort sett varje fråga. Upp och ner ur talarstolen. I pausen närmade sig någon från motståndarlaget som ansåg att mitt agerande inte var okej. Det var yttrandet att ledamöter mer eller mindre vältaligt påstått.. som väckt ont blod. Det ansågs tydligen som att göra ner människor som inte har så lätt för att äntra talarstolen. Nu skulle jag därför tuktas upp. Jag säger det här till dig, Fredrik, eftersom du ju anser dig vara en schysst kille. Det hela gjorde mig först ledsen eftersom det var en vantolkning av yttrandet. Men i fullmäktige gråter man inte.

Det är tufft för Dotter 2. Hon famlar med att finna sin väg i en tillvaro där vänner och vuxna sviker och det är svårt att möta krav och förväntningar. Eller att ens förstå världen. Femton år, årskurs nio. Många tårar blir det.

Jag är hennes pappa. Den ende hon har. Jag hade en trygg uppväxt med sammanboende (levande) föräldrar utan våldsamma känslostormar eller uppbrott. Jag idrottade, lyssnade på Vivaldi, The Cure och umgicks med likasinnade. Det kan ibland vara svårt att relatera till hennes värld. Vi sätter oss varje kväll och pratar. Gråter lite över hennes mor och mormor. Nu hade de behövts.

Låt inte idiotierna vinna, säger jag. Protestera, sjung ut, upphäv din stämma. Du kommer att möta elaka, svaga stackare hela livet och det är aldrig lätt att följa en väg av integritet och principer. Men följ den ändå. Använd och utveckla dina styrkor, försök bemästra dina svagheter. Klarar du högstadiet klarar du allt, det kommer inte alltid att kännas så här. Hitta din inre trygghet, våga visa vem du är i glädje, vrede och sorg. Det är alldeles för tidigt att med säkerhet säga vilken din väg blir. Men en sak vet jag: du är briljant, alldeles briljant.

Det var ju inte vältaligheten, eller eventuell avsaknad av sådan, jag angrep utan argumenten som sådana. Men situationen blev lite ansträngd. Det jag utsattes för var ett klassiskt exempel på härskarteknik. Varför? Tja, det gick väl lite för bra, kritiken jag framförde bet måhända. Men jag har varit med för länge för att låta mig rubbas så enkelt. I kommande anförande yttrade jag att nu ska jag själv mer eller mindre vältaligt… följt av en bisats i ett annat ärende där jag undslapp mig att jag har den största respekt för var och en som går upp i talarstolen. Till sist lyckades jag till och med få fullmäktige att skratta, utom ett parti, och jag vågar nog påstå att stämningen var god när mötet avslutades.

Jag fick inte bara ris från motståndarna och ryggdunkningar från hemmalaget. Ett par positiva meddelanden från motståndarna ramlade in i telefonen redan under mötet. Det som värmde mest var dock när någon från den andra sidan på vägen hem sa idag var du briljant, Fredrik. Det är stort att berömma en motståndare. Briljant, faktiskt.

Tydligen kan jag verka stiff, överlägsen, arrogant, självgod och yada yada. Jag har mött det där hela livet. Något ligger det ju i det. Men jag känner mig själv och mina egenskaper, styrkor, svagheter och förmågor. Och här är grejen: jag gillar mig själv och det mesta jag sysslar med. När livet snurrar till sig gör man en piruett åt andra hållet. Et violà! Briljans! Det löser sig, sa hen som orenade i vasken.

För drygt tio år sedan följde jag med Falu kammarkör på en körresa, tävling, i Tallinn. Det var inget direkt revolutionerande med det, om än sjungande, men några saker sticker ut. På färjan över, exempelvis, fanns en mycket trång toalett. När jag och John Erik skulle låta vårt vatten fick vi plötsligt sällskap vid pissoaren. Mannen som vevade på rätt vildsint, han var inte helt nykter ska sägas, under proceduren vägde två hundra kilo och hade en för liten t-tröja med trycket ”Born to fuck”. Maleur. Några dagar senare såg jag samma man iförd samma tischa på hotellet men nu satt han i poolen tillsammans med några likasinnade. I direkt anslutning till poolen fanns en bar. Det slog mig att trots timmar av öldrickande så gick aldrig någon i sällskapet på toaletten. Det är också en sorts frihet – men möjligen inte så briljant.

Vi må uppleva både revolutioner, patriotiska sånger, Tallinn och briljans olika. Låt oss icke desto mindre fortsätta sjunga och därigenom slå världen med häpnad. Hjärtats nyckel heter sång.

Saken ligger måhända i betraktarens öga. Det hör ju debatt till. Kanske ser man inte taggen i mitt hjärta på grund av det svarta hålet i sitt eget. Men vad vet jag, som i grund och botten inte är något annat än en obetydlighet offrad på pedagogikens altare.

Musik:

Boys don’t cry

Sicut cervus

Källor:

Här kan man hitta P2 dokumentär om den sjungande revolutionen.

Här kan man hitta mina debattinlägg, om man orkar spola, under fullmäktige 31/1 2024 och själv döma huruvida jag är en arrogant skitstövel eller möjligen motsatsen.

Här hittar du MDP:s hemsida. Bokstavskombinationen står för Mat Dryck Personlighet.

Historia, Personligt

bild 152: ransomware 🏴‍☠️

3 februari, 20244 februari, 2024av adolphson

Allt är en fråga om perspektiv. Ja, ja – men ge mig mitt liv tillbaka! Jag förhandlar inte med terrorister.

Ransomware är en typ av skadlig programvara vars syfte är utpressning, ofta genom att ta program, datorer eller hela nätverk som gisslan via kryptering. Med att kapa avses antingen att hugga av något eller att erövra något under hot om våld.

Hon var ju nyss pytteliten. Och nu: körkort. Herregud, vart har tiden tagit vägen?! Ge mig den tillbaka. Jag betalar!

Det föreslogs att var och en i arbetslaget skulle presentera sig för kollegorna. Detta för att vi ska få en ny, lite bredare, bild av varandra. En god idé som slog an något inom mig. Vem är jag utöver den de dagligen ser? Det klart, jag skulle ju kunna säga att jag inte riktigt vet, att jag sedan 2019 fått mitt liv kapat och därefter kämpat med att uppfinna mig på nytt. Ny programvara behövs eftersom en trojansk häst hoppat in i tillvaron. Kanske kunde jag berätta att min strategi för att överhuvudtaget hitta ett skäl att gå upp ur sängen varje morgon varit att i alla lägen sätta flickornas mående främst, begrava mig i arbete samt maximera mängden tid på Styrsö.

Det kom ett mess från min gamle vän Klas.

Jag måste tyvärr meddela att du hade fel. Vi hade en diskussion för kanske drygt 40 år sedan kring om dessa smällare hette Maxipuff80 eller dito 08. Jag hävdade att de hette 08 för att de innehöll 0,8 gram krut. Du drev däremot linjen 80 för att de skulle ha introducerats 1980. Det smärtar mig att behöva vara den som meddelar detta, men tyvärr var det alltså jag som hade rätt. I just denna fråga, skall tilläggas. Det skall också tilläggas att de introducerades 1979 när tillåten maximal krutmängd minskade från 1,2 g till 0,8 gram. Det senare skall jag dock ödmjukt påpeka att jag inte kände till när dispyten utspelade sig.

Lars Gathenhielm (1689-1718), även kallad Lasse i Gatan, var en svensk kapare. Alltså pirat. Med tillstånd av Karl XII bedrev han en omfattande verksamhet i och kring Göteborg. Bäva månde dansken. Hans flotta bestod av ett femtiotal fartyg med vilken han kapade över åttio. Lite som en svensk dåtida variant av Wagnergruppen. Gathenhielm anklagades vid ett par tillfällen för brott men beskyddades av kungen och dömdes aldrig. Istället adlades han. Just nu utsätts vi för IT-kapare, ransomwareattacker, från hackare som, bara de låter bli ryska myndigheter, med Putins goda minne kan härja fritt i cyberrymden. Inte helt olikt de svenska 1600-talspiraterna.

Sverige deltog inte, trots (främst tyska) uppmaningar, på Finlands och Tysklands sida i anfallet mot Sovjet under andra världskriget. Bilden av Sverige i tysk samtida press var inte nådig. Svenskarna utmålades som svin i smoking, ett folk i pension, som neutrala asgamar och (min personliga favorit) som pacifistiska swingpjattar. Sverige beskrevs som en före detta hjältemodig nation som förr hävdat sig väl på slagfälten men som nu förfallit till punchdrickande och frosseri vid smörgåsbordet. Ge oss di svenske åter!, gastade den nazistiska pressen.

Bilden av Sverige har i Turkiet varit varierad på senare tid. Erdogan och hans anhang ser oss som en nation som har stora problem med extremism. För att inte tala om kriminaliteten här. Någon kanske minns Trumps uttalande last night in Sweden angående tillståndet i vårt land. Det finns också de som ser Sverige som dagens Sodom och Gomorra, en bananrepublik eller en nation översvämmad av invandrare.

En bild, uppfattning, av i det här fallet Sverige är inte samma sak som det verkliga tillståndet. Sverige är historiskt sett ett land man utvandrar ifrån och kriminalitet kan tydligen vara något användbart – iallafall om man frågar Putin och Karl XII.

Att Sverige inte deltog i operation Barbarossa, eller ”korståget mot bolsjevikerna” som det också kallades, vilket kulminerade genom slaget vid Stalingrad, är nog mindre viktigt än det faktum att Japan och Tyskland inte gjorde gemensam sak mot Sovjet innan de drog in USA i kriget. America first tycks fel, då som nu, men för det förstnämnda borde vi nog så här i efterhand vara tacksamma. Det anses vara det viktigaste skälet till att Hitler förlorade. Och vi svenskar då? Strängt taget föredrar vi forfarande att frossa vid smörgåsbordet, diskussionen idag handlar dock mer om hur många vi ska vara runt det aktuella bordet.

Satan i gatan eller förnäm adelsman över lagen. Den enes terrorist är den andres frihetshjälte. En fiendes fiende kan vara en nyttig idiot, det beror på ur vems dödliga synvinkel man ser det.

En gång nörd, alltid nörd. Klas är oförstörd av tidens rand, han pratar på som vi gjorde på 1970- och 80-talen under underbara somrar på Styrsö. Det är frihet att äga den förmågan.

Ånä. Den gubben går inte. Jag är förvisso en person som varit i en lång relation. Och jag fick, som sagt, livet kapat och lever på ett reservbatteri. Lösensumman är hög, för hög, omöjlig att betala. Kanske är borde jag istället berätta för kollegorna att vägen varit stenig men också full av erfarenheter. Men jag bryr mig egentligen inte så noga om vad människor tycker och anser om mig. Jag sparkar hellre av mig skorna och inväntar den ljumma sommaren i Halsvik. De viktigaste samtalen är de man för med sig själv. Samtal som aldrig tar slut.

Körkort. Grattis stora lilla tjej. Får jag nu min bil kapad? Nja, det sticker tydligen ut lite i kompiskretsen att jag ser en chaufför från fester i vardande. Det tycks vanligare att vännernas föräldrar deklarerar att något lån av bil kan det då rakt inte bli tal om. Nå, man får jobba på myten om sin rock and roll-lifestyle. Ur led är tiden, ack att jag föddes att vrida den rätt.

Motsatsen till att kapa är att sammanfoga, att erövra något med kärlek. Kanske måste man för att klara det kapa länken till det förflutna. Det är inte liktydigt med att glömma. Bättre Tupperware än ransomware, som det heter.

Allt är således en fråga om perspektiv. Men man kan inte få tillbaka något man aldrig förlorat. Däremot måste man då och då borda framtidens skepp och nedkämpa kaparna. Eller annorlunda uttryckt: själv är bäste pirat.

Relaterade blogginlägg:

Vinthunden 2

Jag måste bifoga en länk till den klassiska scenen med smörgåsbordet i Hedebyborna. Säsong 2, avsnitt 3, 4 min och 34 sek in.

Musik:

Rock’n’roll lifestyle

Satan i gatan

I married an angel

Källor:

Berggren: Landet utanför, Sverige och kriget 1940-1942

Wikipedia

Synonym.se

Politik

Little flower

28 januari, 202428 januari, 2024av adolphson

Sov, du lilla videung,
än så är det vinter,
än så sova björk och ljung,
ros och hyacinter.
Än så är det långt till vår,
innan rönn i blomma står,
sov, du lilla vide,
än så är det vinter.

Det går, är det viktigt att då och då påminna sig, att sträcka upp handen ur myllan. Kanske ger det mersmak och lusten att häva sig upp, skaka av jorden och pråla lite i sol och vind. Detta är en god sak för tids nog blir allt kött till hö.

”Men vad är din drivkraft? Varför håller du på, egentligen?”. Frågan ställs då och då, och jag funderar även själv. Det är definitivt en relevant fråga.

Jag känner mig, måste jag medge, en aning politiskt desillusionerad. Missmodig, faktiskt. Det gäller inte livet i övrigt, det gäller oppositionspolitikern Adolphson. Är det på detta vis staden ska styras, funderar jag. Var finns förebilder, visioner eller inspiration, var finns, oaktat partitillhörighet, ledarskapet? Hurså, kanske någon undrar. Låt mig glänta lite på förlåten angående det jag i Falun kan överblicka för att bringa lite klarhet i dessa något dystra tongångar.

I kommunstyrelsen är ett ofta återkommande argument ”…men när en centerpartist var kommunstyrelsens ordförande, då passade det minsann…”. I samma instans sitter ett gäng moderater som i stort sett aldrig öppnar munnen trots att de faktiskt, åtminstone i teorin, styr kommunen. Där finns socialdemokrater som vägrar samarbeta genom att erbjuda oppositionen tillräcklig tid att begrunda tydliga beslutsunderlag inför svåra beslut med motiveringen att ”eftersom vi har majoritet blir det så här”. Vi har en dysfunktionell Kultur och fritidsnämnd som just nu granskas av revisionen. I fullmäktige finns i stort sett en företrädare för den samlade socialmoderata majoriteten som debatterar. Den övriga församlingen sitter allt som oftast moltyst. Jag ser ett slätstruket styre utan höjd, vision eller passion. Det är lite som ett äktenskap som sedan länge går på övertid där grälmakarna accepterat att inte skilja sig på grund av det man uppfattar vara det bästa för barnen. Men de har i ambitionen att hålla ihop kompromissat bort sig själva och barnen anser att de borde skiljt sig för länge sedan.

Är detta ledarskap? Är det måhända en slug strategi eller kanske bara ett inte helt briljant politiskt hantverk? Jag vet inte. Man må tycka olika i sak men den generella nivån gör mig som sagt missmodig.

Visst finns, för den som tar sig till att se efter, lokalpolitiska förebilder. Henry La Guardia (1882-1947), exempelvis, var borgmästare i New York för knappt hundra år sedan.

La Guardia bekämpade korruption och gjorde mycket för att förbättra förhållandena i staden. Inte minst dess utseende. La Guardia kallades kärleksfullt ”Little Flower” och blev med tiden en legendarisk borgmästare, mycket populär bland newyorkborna. Han såg bland annat till att när en delegation av tyska nazister besökte New York på 1930-talet så bestod så deras poliseskort av enbart judiska poliser. Det var inte enda gången han retades med det nazistiska Tyskland. Inför Världsutställningen 1939 som hölls i New York ville han verkligen visa upp sin stad för en internationell publik och som därför putsades till tänderna. Men nazityskland var inte välkommet. Visserligen kunde han inte bestämma det på egen hand men det hela tog ändå skruv i Berlin. Goebbels gick i taket och Göring ville bomba New York. Moget. Tyskland drog sig slutligen ur deltagande i världsutställningen – låt vara för att istället satsa på upprustning.

Nu kanske det är svårt att jämföra Falun med New York men ändå. Förebilder finns.

Det är inte för mig att lära journalister deras arbete. Men den politiska ledningen borde granskas mer ingående. Jag vet, jag vet, så fort jag uttalar mig blir det politik av det. Det här blogginlägget är politik. Om jag skulle tänka tanken att de falubor som röstade på S och M borde upplysas om hur deras röster förvaltas är också det politik – så den tanken tänker jag inte. Människor röstar i allmänhet som på riksnivån och har tämligen dålig koll på lokal politik, det ansvaret faller på fri och oberoende media. Se upp! Bumerang! Tillståndet i Falun säger även en del om oppositionen. Alltså om mig. Inför 2026 säger jag, högst personligt, följande: Kom hem till borgerligheten moderater! Sossar: vaska fram lite nytt toppfolk så snackar vi som vi historiskt sett brukar!

Men inte behöver man söka i den internationella historien för att hitta föredömen och inspirerande människor. De finns ju här, mitt ibland oss. De i mitt tycke mest kompetenta politikerna i Falun råkar heta Susanne Martinsson och Jenny Drugge. Pålästa, vänliga, skarpa och briljanta. Att få verka med dem är en ynnest. Men som opposition faller ansvaret som sagt också på oss. Det räcker inte att vara duktig under sluta sammanträden – man måste nå ut. Här är en idé: gör nämndernas möten offentliga. Livesänd kommunstyrelsens och övriga nämnders möten. Det skulle påverka nivån positivt, tror åtminstone jag för min del. Jag fantiserar om en storbildsskärm på stora torget som visar fullmäktige. Centerpartiet bjuder på popcorn, bröd och skådespel. Demokratin bygger på tillgänglighet och deltagande.

Ja, varför håller jag på egentligen? Det är lätt att misströsta när man ser bomberna falla runt om i världen, en tokdåres segertåg i staterna, märkligheter i när och fjärran gripa kring. Men jag fokuserar inte på det. Mitt övergripande svar är att jag genom politiskt engagemang försöker göra mitt hörn världen lite bättre. Jag har ingen agenda, ingen plan, jag är väl medveten om att mandatet är till låns. Vill Centerpartiet ha mig nästa valrörelse kanske jag står till förfogande för att hjälpa Susanne och de andra till framgång eftersom jag tror det vore bra för Falun. Vill partiet inte ha mig gör jag säkert något annat här i livet. Det finns så mycket spännande att upptäcka, jag blir aldrig färdig.

Visst går det att sträcka upp handen ur myllan, häva sig upp för att under en kort stund slå ut i all sin prakt. Med rätt stöd och uppmuntran kan varje individ nå hur långt som helst. Sedan är mandatet över, vår stund på jorden blir till en längre stund i jorden. Eftermälet kan vi i viss mån påverka, den existentiella frågan om själens fortsatta resa överlåter jag till var och en. Men om det är som Hamlet säger, att vi blir maskföda, innebär ju det att vår bästa tid är nu.

Solskens öga ser på dig
solskensfamn dig vaggar.
Snart blir grönt på skogens stig,
och var blomma flaggar.
Än en liten solskensbön,
vide liten blir så grön.
Solskensöga ser dig,
solskensfamn dig vaggar.

Musik:

Man vänjer sig

Jag väntar

Sov du lilla videung

Källor:

Berggren: Historien om New York

Topelius: Solskenets visa

Historia, Livsåskådning

bild 151: tron allena

20 januari, 202421 januari, 2024av adolphson

Herren är min beskyddare. Det är, var, Karl XII:s valspråk. Mer ett valt språk än med sanningen överensstämmande, måhända. Men Karl var faktiskt något på spåren, en herre bör alltid beskydda.

Det är mycket som händer i döttrarnas liv. Känslostormar blandas med oro. Jag tröstar efter förmåga. Tro på dig själv, säger jag. Hitta din inre styrka, lyssna på din övertygelse om vad som är det riktiga. Människor sviker, kommer och går – enbart pappan för evigt består. Även om det där sista är mer av ett valt språk än med sanningen överensstämmande (åtminstone en viss överdrift) så är det jag menar att det finns saker man helt enkelt inte gör. Som att vända sina barn ryggen. Det påståendet är såklart en självklarhet men blir extra påtagligt om man råkar vara den enda föräldern i livet.

Men hur tänker jag? Vad driver mig?

Med tron avses en (ofta) praktfull stol som symbol för makten. Upphöjd blickar härskaren ut från sin tron över världen. Karl XII satt aldrig på en tron men ägde en stark sådan. Tron kan nämligen också avse ideologisk övertygelse (oftast religös) i bestämd form eller för all del övertygelse i största allmänhet till skillnad från att faktiskt veta. Tron allena, är den lite ålderdomliga översättningen och sammanfattningen av Luthers kritik av katolska kyrkan. Hur tänkte han? Vad drev honom?

Jag har varit inne på tronföljdsfrågor på sistone. Oklart varför. Blir det Putins dotter som tar över, funderar jag. Hur var Putin som pappa? Vilken relation hade han till sin egen far? Hur tänker han? Vad driver honom? Bör Carl XVI Gustaf abdikera till förmån av Viktoria så som Margarete i Danmark gjorde? Hur tänker han? Vad driver honom? Hur var han som pappa? Hans egen far dog när han var mycket liten.

Karl XII fick inga barn. Det finns inga belägg, till skillnad från exempelvis Gustav III, att han någonsin var intim med någon. Vad som skulle hända om eller när han dog var därför frågan på svenska elitens läppar i början av 1700-talet. Sverige var en repressiv militärdiktatur och arvrike med en diktator som vägrade gifta sig eller avla arvingar. Den yttersta representanten för makten vägrade spela efter reglerna. Och det kunde han ju, som enväldig. En paradox, således.”Vad ska hon här och skaffa, det där polska fruntimret” lär det konungsliga svaret blivit när en högättad polsk adelsfröken ville göra sig omaket att besöka kungen i fält för att sondera giftermålsterrängen. Karl XII utsatte sig ständigt för risker och fara, han trivdes bättre på slagfältet än nära giftermålssugna kvinnor, så frågan vad som skulle hända om han dog var i allra högsta grad befogad.

Nummer ett i tronföljden var kungens storasyster, den ett år äldre Hedvig Sofia. 1708 fyllde hon tjugosju år och ställde till med en hejdundrande fest. Det stod på festen klart att hon allmänt sågs som blivande regent och tronarvinge, den församlade högadeln såg henne som ”en uppgående sol” enligt en samtida skildring. Men det blir sällan som tänkt – i ett utbrott av den fruktade och mycket smittsamma sjukdomen smittkoppor insjuknade Hedvig Sofias son. Hon vakade, trots faran, natt och dag vid hans sjukläger. Sonen överlevde men Hedvig Sofia insjuknade och dog. (Förövrigt kan anföras att alla var lika illa ute, det fanns vid den här tiden inga verksamma mediciner mot något alls. Kung som bonde var lika exponerade låt vara att den förre led sjukdomars kval i mjukare säng.)

Sagt och gjort. Kungen måste informeras om systerns död och återkomma med instruktioner för hur begravningen skulle gå till. Det antogs att Karl skulle ta dödsfallet hårt, Hedvig Sofia var hans favorit. De var nära i ålder och hade lekt som barn. Men kuriren hade en lång väg att rida med budskapet, fram och tillbaka till Ukraina, och ingen visste exakt var kungen och hans armé befann sig. Kvar att ärva tronen fanns lillasyster Ulrika Eleonora. Risken utan tydlig tronföljare var, om både hon och Karl skulle dö, att riket skulle kastas in i en blodig maktkamp. Men trots många brev och samtal med familj och rådgivare om giftermål och tronföljd undvek Karl sorgfälligt frågan livet ut. Detta, förutom själva dödsfallet 1718, är en av de mest omdebatterade frågorna kring honom. Hur tänkte han, vad drev honom, varför gjorde han som han gjorde? Fruktade han faderskapet? Var hjältekonungen i grund och botten inget annat än en krake när det kom till känslor och närhet?

Dessa frågor kommer aldrig att besvaras. Men vi vet hur det gick. Karl XII kom till sist hem (till Lund) och startade omgående ett nytt krig i vilket han föll för en förlupen kula 1718. I kraft av börd utropade sig Ulrika Eleonora på torget i Uddevalla till drottning. Men Sverige var trött på envälde och hon abdikerade snart till förmån för sin man, den tämligen slätstrukne Fredrik av Hessen, som med kraftigt reducerade maktbefogenheter fick bli kung. Ätten Pfalz förlorade därmed tronen, Hessen accepteras som en tillfällig övergångslösning och efterträddes av ätten Holstein Gottorp.

Vad rör mig tronföljden egentligen? Det enda jag kan göra är att försöka kratta manegen för att de som följer efter mig ska få en lite bättre tillvaro. I övrigt identifierar jag mig mest med Fredrik från Hessen: i takt med att tonårsdöttrarna njuter av den nyvunna frihetstiden kan jag genom kraftigt reducerade maktbefogenheter ägna mig åt nöjen och utsvävningar. Det, medan kostymen sys i det tysta, är inte ett så dumt alternativ. Luther lär förövrigt haft ett, mindre känt, citat: den som inte gillar vin, kvinnor och sång förblir en narr sin levnad lång. Sa han verkligen så? Källa på det som kidsen säger. Måste jag välja en envåldshärskare föredrar jag nog trots allt Gustav III. Men det är en annan historia, det.

Jag vet att jag tror och tror att jag vet. Jag tror på människor, på kärlek, glädje och – ja, jag vet att vi kan bättre. Det är vad som driver mig. En tron, liksom en tro, kan ta sig många olika uttryck. Men ibland måste man resa sig från sin gyllene position, lyfta blicken och se sig omkring. När man gör så är det lätt att tro att Luther i viss mån hade fel: tron är sällan ensam.

Herren, i det här fallet jag, är din beskyddare. Jag lämnar dig aldrig, lilla tjej. Det tänker jag fortsätta vara tills mina dagars slut. Så tänker jag. Det är min tro, min drivkraft och mitt löfte. Aldrig sviker jag det.

Musik

Who’s sorry now

Down to the river to pray

Mozarts kröningsmässa Gloria

Relaterade blogginlägg

Pfalzloppet

En skägglös dundergud

Hovstallmästare Munck

Källor:

Västerbro: Tyrannens tid, om Sverige under Karl XII

Liljegren: Karl XII – en biografi

Mat och dryck

Galliano hotshot

13 januari, 202428 december, 2024av adolphson

Är Galliano hotshot en god drink? Den skapades i slutet av 1980-talet av bartendern Bosse Bergström och blev världsberömd. Jag serverade den relativt ofta när jag jobbade på Banken. Ja, inte på en riktig bank utan på Bistron. A.k.a Faluns skafferi.

What goes around comes around är ett engelskt idiom som säger att hur vi agerar och uppför oss i nuet påverkar hur vi kommer att bli bemötta eller känna oss i framtiden.

Va? Kajal och vitt puder? Det har jag nog inte… Plötsligt fann vi en beröringspunkt, döttrarna och jag, när jag inför skolans tema berättade att jag under ungdomen ibland sminkade mig. Lugnetgymnasiet fyller fyrtio år vilket firas med 80-talstema. Hur är festen upplagd, undrade far samtidigt som jag vittjade hans garderob i jakten på något att sätta på mig. Vi ska klä ut oss, äta och dansa svarade jag. Låter mer tidlöst än 80-tal, replikerade far. Förutom att jag generellt sett har lite svårt för crazy utklädningsteman på fester inser jag att mitt 80-tal ser något annorlunda ut än för vissa. För mig var det mest svarta kläder och ibland vitt puder (vilket avser smink). Tyvärr kunde jag inte delta i personalfesten utan klädde ut mig på lektionerna.

”Prinsen av Wasa” (1799-1877) hette egentligen Gustav Holstein-Gottorp och var i egenskap av förstfödd son till den sedermera avsatte kungen Gustav IV Adolf under tio år kronprins i Sverige. Det är, då som nu, knepigt med titulaturen bland de kungliga – i synnerhet om de av olika skäl slutar i förtid. Först ville han kalla sig ”prins av Sverige” men det satte Jean Baptiste (Karl IV Johan) stopp för. Så titeln blev istället prins av Vasa.

Gustav hade inte så bra relation till sin något märklige far, var under sitt liv hög militär i Österrike och återvände endast en gång till Sverige (som turist) efter att han förlorat arvsrätten. Han protesterade formellt vid Karl XV:s och Oscar I:s trontillträden men lät bli inför Oscar II:s. Efter sin död gravsattes han bredvid sin far och övriga kungligheter ur ätten Holstein-Gottorp i Riddarholmskyrkan. Värt att notera är att att den nuvarande kungafamiljen via Gustaf V:s fru Victoria av Baden faktiskt är släkt med den gamla gustavianska ätten (Holstein-Gottorp).

Vi har i Sverige efter andra världskriget rivit fler byggnader än vad kriget som sådant lyckades åstadkomma i vissa andra länder. Det har ofta beklagats och tjänar som varnande exempel i statsarkitektens vokabulär. I Falun, exempelvis, är det många som i nostalgisk saknad pratar om det rivna äldre badhuset samtidigt som man funderar över hur vi ska hantera det gamla. Nu när vi har ett sprillans nytt som i all sin briljans prålar måste vi minnas och hantera det gamla. Av Baden, så att säga. (Ursäkta, släkten är från Göteborg.) En historisk lärdom är: riv med måtta. Ersätt inte gammalt och fornt med tillfällig, obeständig materia. Man kan inte lämna kulor igen och trösta pojkar, som stelnat till män. Vissa saker är och förblir oersättliga. Men Banken Bar och Brasseri håller öppet och visst kan man, om hågen slår till, beställa en Galliano hotshot.

Kanske kan Carl XVI Gustaf och hans förstfödde son lära sig något av Gustav IV Adolfs och dennes son prins Gustafs oblida öde. Apropå vissa uttalanden i tronföljden, menar jag. Hursomhelst. Jag, min fars förstfödde, gick alltså härförleden hem till min något märklige far. Vi har på det stora hela alltid haft en bra relation, far och jag. Det är det inte alla som har med sina fäder. Far kisade. Är det Viktor? Jasså, det är du, skrockade han sedan. Ni låter så lika. Mor, påminner jag mig medan vi språkar, brukade citera Hamlet och kalla mig en förryckt prins som måste bevakas väl.

Det är lätt att känna vinddraget från hån och misstag när man blickar bakåt. Min bror påstår att man får ett rikare liv om man bejakar sina laster. Tage fastslår att 1980-talet ofta framställs som mer färgglatt än det egentligen var. För mig innebar ungdomen Kraftwerk, Vivaldi och Depeche Mode. Klädseln var svart, ibland förekom eyeliner och vitt puder. Men en gris är fortfarande en gris även om den bär läppstift, som jag deklarerade för tveksamma döttrar.

Det börjar kanske bli dags att bygga upp en ny sminklåda i takt med att åldersskavankerna tilltar. Det var under min ungdomstid inte okomplicerat att som man sminka sig. För då bröt man mot normen. Något måste väl ha hänt därvidlag? Min historia är i alla händelser min, så som för oss alla. Jag föredrar att gå i regn för då kan ingen se mina tårar, sa Charlie Chaplin. Men jag sminkar inte bort min sorg, jag bejakar den när den uppkommer. Det gör mig nämligen lycklig i det långa loppet.

Jag gillar inte kaffedrinkar något vidare. Men Galliano hotshot är faktiskt rätt okej. Det finns emellertid inga genvägar till den perfekta drinken, man får alltid skörda det man sår. På ett eller annat sätt får man alltid det. Det finns heller inga proteser eller smink för en amputerad själ, för att parafrasera Al Pacino. Själv tänker jag att livet faktiskt är lite som en Galliano hotshot: svart, gult, fett – och snart förtärt. Skål, gustavianer och kosmonauter! Bartender! Another round over here!

Musik:

Radioactivity

Photographic

Vivaldi

Relaterade blogginlägg:

Memento mori

Källor:

Wickman: Gustaf IV Adolf – en kunglig tragedi

styrsö

Ghosta inte Klimax

6 januari, 20246 januari, 2024av adolphson

Jag ser mig omkring. Var finns egentligen tillvarons klimax? Är den försvunnen? Redan upplevd? Ghostad?

Klimax betyder olika saker men den vanligaste definitionen är en höjdpunkt eller kulmen på en process eller händelse. Fenomenet att ”ghosta” syftar på att avsluta en relation utan att ta direkt kontakt med den det berör. Man slutar plötsligt svara på sms, telefonsamtal, etcetera tills den andra personen tröttnar och i sin tur också slutar höra av sig. En vedertagen definition är att ”göra slut med någon genom att sluta ge ifrån sig livstecken”.

Den flygande holländaren är ett mytologiskt spökskepp som irrar runt på världshaven. Kaptenen hade enligt legenden misslyckats med att runda Godahoppsudden och därför svurit att han skulle lyckas oavsett om Gud eller Djävulen stod emot honom. För denna hädelse dömdes fartyget och dess besättning att intill tidens ände fortsätta segla.

Ghost och Klimax var två karaktäristiska båtar som låg för boj (ibland låg Klimax vid Stora bryggan) i Halsvik under min uppväxt. Den förra, en rätt stor segelbåt, var ett hemmabygge i plåt och den senare en oerhört vacker motorbåt i trä. Vad som hände med Ghost vet jag inte, hon, passande nog kan tyckas, försvann. Eller så var det jag som försvann, man kan aldrig så noga veta sådant. Kanske irrar hon planlöst runt i Södra skärgården under eviga försök att runda udden på Saltskär. Jag tänker hursomhelst på alla gånger jag under 1980-talet passerade Ghost på min surfingbräda. Svart och vit låg hon där, som ett trotsigt brott mot omgivningen. Tyvärr har jag ingen bild eftersom spöken inte gärna låter sig fotograferas.

Klimax (jag tror namnet kommer från företaget som konstruerade henne) byggdes före andra världskriget och sjösattes 1946. Det var min barndomskompis tillika granne i Halsvik Klas pappa, Ulf, köpte henne 1965 av en släkting. Båten såldes vidare 2005 – till en (vill jag tro) jordnära holländare. Klimax hade måtten 9×1,8 m, och en topphastighet på 14 knop. Minnesvärda citat om henne är ”hon är ingen båt utan en gustaviansk möbel” och att hon ”drog mer lack än bensin”. Jag färdades aldrig med henne men var ombord några gånger. När Ulf och Klimax återkom från resor till stan (Göteborg) var det alltid viss uppståndelse i viken, minns jag. Morfar utstötte efter förtöjning ofta ett nöjt ”ha-ha!” vilket i min värld tolkades som att nu var ordningen återställd.

Det kan vara svårt att navigera på tillvarons stora, vida ocean. Alla söker vi Det Goda Hoppets Udde – frågan är dock hur ska vi runda den. Ibland är det kanske lättare att ghosta än att möta utmaningarna. Förnuft och kylig rationalitet räcker inte alltid för att navigera när dimman ligger tät. Och för att möta bottendjup hänsynslöshet krävs mod.

1970-tal. Släktfest i vår trädgård i Halsvik. Klimax anas till höger om flaggstången

Okej, det börjar bli dags att landa. Verkliga människor ghostar inte. Verkliga människor löser saker även när det blir svårt, obekvämt eller till och med omöjligt. Det kan innebära jobbiga känslor och svåra livsval. Visst skrattar, gråter och stormar de. Men de vänder inte bort ansiktet och står alltid, högst påtagliga, kvar oavsett väderlek. Och jag vill för säkerhets skull upplysa om att jag talar om principen, inte om mig själv. Den enda ghosting jag funderar över är gentemot sociala medier.

Klimax i tillvaron upplever man tack och lov rätt sällan. Kanske utgör förresten tanken om att uppnå klimax något av legenden om Den flygande holländaren. Hurså? Jo, det bara pågår det här underbara livet. Det är i efterhand man vet vad som utgjorde höjdpunkten. Men det gäller att se upp – plötsligt kommer nya klimax navigerade av en flygande holländare.

Jag har vaga, flyktiga minnen av Ghost. Än idag älskar jag Klimax. För mitt inre ser jag henne stolt stäva fram på holländska kanaler. Jag känner respekt för Ulf Öhbergs idoga arbete med att år efter år få henne i sjön. Ryktet sa att han blåste igenom varje mutter. Vilket låter rimligt, man måste nämligen arbeta hårt för att nå Klimax. Jag undrar förresten var hon finns numera. Eller det vet jag! Vill någon uppleva denna spektakulära båt ligger hon för boj precis på andra sidan Godahoppsudden. Det har hon ju alltid gjort.

I valet av livets olika transportmedel gör jag mig hellre av med hemmasnickrade spöken till förmån för tanken på kommande klimax. Tanken är nämligen aldrig tom i Klimax.

Redan upplevd? Inte då. Jag ser något vackert. Jag tror som alltid att klimax ligger där, alldeles framför nästippen.

Relaterade blogginlägg:

Blås ut

Musik:

Balladen om Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind

Foto, Livsåskådning, Personligt

bild 150: tripp, trapp, trull

1 januari, 202431 december, 2023av adolphson

Här har jag slipsten och här min bytta och mat i väskan till ängen ut. Nu är det fråga att göra nytta, vi får nog svettas förrn det tar slut.

Tripp, trapp, trull. Dagarna går. Nu har 2023 gått av sin stapel, fallit av sin stängel. Vad ska vi tycka om detta nådens år? Kanske att 2023, på många sätt en förolämpning, äntligen lagt sig till ro. Be gone, good riddance to you.

Det är en smula dragit i korthuset jag byggt upp som tillvaro. Hurså? Ja, till att börja med är det fan ingen lek att vara ensam förälder till tonårsdöttrar.

Det är vackrare i naturen än vad människors smarta kameralinser förmår återge på sociala medier. Jag begrundar året, och åren, som gått under en promenad genom ett vintrigt Falun. Om jag fick leva om mitt liv, tänker jag, skulle jag ändra något? Ångrar jag något? I synnerhet under 2023?

Utan att medvetet hänfalla till någon sorts oljigt självöverskattande minnesfel vill jag påstå att 1986 var ett bra år. Så även 1990, 1991-92, 1995, 1997-98, 2000, 2005 och 2008. Men 1997 var samtidigt ett jobbigt år. 2015, 2017 och 2019 innehöll stora personliga motgångar och katastrofer. 2023 var väl hyfsat bra på ett rent personligt plan. Och det är väl så det är här i livet, det går upp och det går ner.

Tripp trapp trull är ett uttryckssätt för att beskriva tre ungefär likadana föremål eller varelser som står på rad i storleksordning. Uttrycket är känt sedan 1700-talet men var ursprungligen namnet på ett kortspel. Intressant är att trots att uttrycket är etablerat råder ingen konsensus huruvida Tripp eller Trull är störst. Svenska Akademiens ordlista anger exempelvis avtagande storlek, medan Nationalencyklopedins ordbok hävdar ökande.

Jag ser dagligen tre av samma när jag iakttar mina döttrar. Bli inte som jag, skriker jag tyst inombords. Ingen risk, svarar mig Brahma. Tack för det. Jag roade mig att göra ett litet fotomontage av döttrarna och deras mor när de alla var i ungefär samma ålder. Det är nog ingen som ser det jag ser och det är som det ska med den saken.

Oljiga självöverskattande minnesfel behöver inte vara så tokiga. Jag påminner mig under promenaden om Kirkegaards citat: ”Livet förstås baklänges, men levs framlänges”.

Ånger. Det är kanske typiska tankar så här års. Det är ju fullt på gymmet i januari. En promenad kan man ändra och göra om. Man får inte leva om sitt liv det är själva grejen, säger Jonas Gardell. Jag ångrar inget för det har jag inte tid med, säger favoritskådespelaren Anthony Hopkins. Människor jag mött, misstagen jag begått – nej, inte ångrar jag något. Hur skulle det vara möjligt?

Faller korthuset bygger man sig ett nytt. Man ska fan inte gnälla. Man får råda sig själv inför livets val som man skulle råda sin bästa vän. Angående föräldraskap gäller samma regel som för alla föräldrar, ensamstående som övriga: det gäller att ge så mycket kärlek en kan och hälla käften. Kalla mig konservativ men min uppfattning är att den man som, familjesituation oaktat, inte sörjer materiellt och emotionellt för sina barn och deras mor är en krake.

Det må vara som det vill med 2023. Det enda jag kan påverka är minnet av det. Men ändå: djuphavsavtalet blev klart, det kom ett nytt vaccin mot malaria, en bromsmedicin mot alzheimers, en lag mot kvinnovåld i hela EU och skövlingen av Amazonas bromsades. Lyfter jag blicken mot 2024 inser jag att mycket annat bra också kommer att hända. Det enda jag för egen del önskar av framtiden är att sitta under korkeken och lukta på blommorna, och vara så lycklig jag förmår. Tripp, trapp, trull – åren går, vare sig vi vill eller inte, och vi med dem. Genom varje svårighet mot stjärnorna.

Förgäves blomman om livet tigger, nu är den slut hennes korta vår. Och blomman faller i från sin stängel, när skördarn kommer med lien sin – och tätt i spåren där går en ängel och räfsar samman och bärjar in.

Relaterade blogginlägg:

Sannolikhet

Musik:

Slåttervisa

Nihil tibi

Källor:

Wikipedia

Expressen 28/12 2023

cancer, ohälsa, Personligt

en artikel

26 december, 202326 december, 2023av adolphson

Det gjordes ett reportage om mig i lokalpressen i februari 2020. Jag tycker Anna Klint och Ragna Fahlander gjorde en fin intervju och vill spara den. Det är lite vanskligt med länkar, jag har varit i kontakt med upphovspersonerna och fått godkänt för det här förfarandet. Det är intressant att se hur jag tänkte och kände i februari 2020.

Så kände jag alltså i februari 2020. Hur känner jag nu, nästan fyra år senare? Det finns inget entydigt svar på den frågan. Jag känner kärlek. Förhoppning. Nyfikenhet. Övertygelse.

Jag visade flickorna artikeln och de gillade den. Det är väl egentligen allt som betyder något och därför vill jag spara den.

Relaterade blogginlägg:

Kärlek

Musik:

Psalmus CXX

There will never be another you

Chose something like a star

Det första stycket sjöng den maffiga kören (den enda önskan Malin uttryckte – att få en maffig kör) på på begravningen. Det andra lyssnade jag på massor med gånger efter hennes bortgång och det tredje ville jag ha med på begravningen men det fick inte plats. Vi sjöng det i kammarkören, Malin och jag, så det är lite nostalgi förknippat med det. Jag har förövrigt börjat avveckla spellistan ”kärleken” som tog mig igenom den akuta sorgen. Det måste ses som ett sundhetstecken. Delvis finns den nu inbakad i spellistan ”bloggens musik”.

Personligt, Skola

Vändpunkter 2

10 december, 202310 december, 2023av adolphson

Jag ber redan nu om ursäkt för delar av språkbruket i det här inlägget men det fyller en funktion.

Nu har det vänt! Jag är tjugotre år igen! Typ. Det är i efterhand man inser vad som var en vändpunkt i livet. Jag kan identifiera flera sådana – en viktig, kanske den viktigaste, skedde under senhösten 2022.

Julen står för dörren. En högtid bestående av frosseri av mat och ledig tid. För första gången sedan 2017 ser jag julen an med tillförsikt. 2017 var nämligen sista julen i friskhet för min kärnfamilj och sedan dess har den högtiden varit en smärtsam påminnelse om vad som kunde varit.

”Nu tycker jag kandidaten ska ta en lång promenad i botaniska trädgården. Det finns så mycket att förundra sig över så här års oavsett man tror på den allvise guden eller inte.” Så säger Ernst Hugo Järegård till Samuel Fröler i en klassisk scen i filmen Den Goda Viljan. Ernst Hugo har just underkänt Fröler, eller deras karaktärer, i ett förhör i kyrkohistoria.

Jag undervisar. Det verkar vara skälet till varför jag sattes här på jorden. Hela mitt liv går ut på det. Det betyder inte på något sätt att jag är eller anser mig vara en bättre människa. Däremot innebär det att jag lär mig mycket i mötet med människor. En sak vet jag: all undervisning måste vara välmenande, konstruktiv och framåtsyftande.

”Vad i helvete gör du ditt jävla psykopatmongo?!”

Dessa ord vrålades lika plötsligt som tämligen ogenerat som allmän förolämpning genom en korridor på skolan. Jag kallade till mig gruppen elever där okvädingsorden förekommit. Till min förvåning, det var nämligen inte mina elever, jag kände dem inte, kom de fram – om än i upprymd förväntan över den uppståndna möjligheten att utmana vuxenvärlden. Jag upplyste dem hövligt om att psykopat är en som diagnos tveksam benämning som härrör från grekiskans psyche som betyder själ och pathos som betyder lidande. Det man i allmänhet menar är någon med en störning både i sitt känsloliv och sin förmåga att följa sociala normer. Mongo, fortsatte jag, är ett hånfullt tillmäle avseende människor med funktionsvariation som förekom även i min ungdom. Att koppla ihop dessa två är bara dumt, it takes a fool to remain sane. Ska man förolämpa någon, dristade jag mig att säga nu när jag ändå vunnit deras uppmärksamhet, bör man ha på fötterna annars är man sårbar. Språkbruket ni nyss använde är daterat, kränkande även för andra än den eventuella målgruppen och visar tydlig brist på empati, allmänbildning och värdighet. Yttrandet slår tillbaka på den som fäller det. Alltså på er. På ett rent personligt plan tror jag dessutom att vi alla är något av ett psykopatmongo. Jag är det iallafall definitivt. Ett stolt sådant, vill jag tillägga.

Jag brukar i undervisningen ta upp jordbävningen i Lissabon år 1755. Lissabon hade detta år dubbel otur. Stadens läge och husens undermåliga konstruktion gjorde den extra sårbar för jordbävningar. Skalven (jag tror det var tre) orsakade sådana skador jordbävningar brukar, därefter kom en tsunami varefter en våldsam brand utbröt. Katastrofen utgör ett exempel bland viktiga händelser i historien som förändrat människors världsbild. Religionen kunde inte förklara det inträffade (eller så accepterade människorna inte förklaringen) medan vetenskapen erbjöd bättre förklaringar. Det handlar om att ifrågasätta auktoriteter och hävdvunna förklaringar. Om att våga och kunna formulera en egen uppfattning. Oavsett om man var religiös eller inte började ett nytt kapitel i Lissabon 1755.

Ordet katastrof kommer från grekiskan och betyder ”omstörtande”, “jag vänder”, ”vändning nedåt”. En mer modern definition är där tillgängliga resurser är otillräckliga i förhållande till det akuta vårdbehovet. En katastrof leder ofrånkomligen till förändring. Å andra sidan är få saker revolutionerande. Mina elever får arbeta med temat historiska revolutioner och inser så småningom att av de kognitiva, jordbruks, vetenskapliga, industriella och franska revolutionerna så är det bara den senaste som (trots Maos uppfattning) får anses avslutad eller fullbordad.

Jag var inte mig själv åren 2019-2022. Till er som träffade mig då ber jag om ursäkt. Nu är jag tillbaka, i någon mån, vill jag tro. Vad som framkallade förändringen är inte gott att veta. Inget revolutionerande, direkt. En insikt är att jag inte accepterade läget jag var i. Att mina själsliga resurser var tillräckliga för situationen jag befann mig i, Att jag slutade vara arg på saker jag inte kunde, eller kan, påverka. Så som dödlig sjukdom eller andra människors beteende. Man kan i stort sett ändå inte kontrollera annat än vilken kavaj man ska ha på sig nästa dag. Kanske en röd? Det vore en förändring värd namnet.

Eleverna stod kvar en stund och vägde på hälarna men dröp snart av. Det blev inget spännande uppträde, ingen offentlig utskällning av magister A att senare skryta om. Ingen ifrågasatte den hävdvunna auktoriteten. En av dem undslapp sig ett ”men tjaba, rå” vilket är ungdomsspråk för ”jag hör vad du säger och tar det eventuellt med mig”. Kanske blev det en vändpunkt för någon, kanske inte. Jag lär aldrig få veta.

Jag undervisar, således. Och jag älskar denna min syssla. Fast jag tror det handlar mer om att förmedla det man själv lärt sig under resans gång. Kanske kan man också lära sig själv något. En grej eleverna nyligen uppskattade var när jag via projektor (eller vad det heter) råkande visa att jag skickar mail till mig själv med titeln: ”skärp dig förhelvete”.

Det finns verkligen mycket att förundra sig över så här års. Man må ha fått underkänt i vad det månde vara men det går alltid att förundra sig. Framtiden går att kontrollera, man får alltid skörda det man sår. Sätter man potatis får man inget annat hur mycket man än hoppas, ber eller regndansar. Så jag tror, när allt kommer omkring, att jag ska ta mig en promenad, om än inte i Botan, och fortsätta förundras.

2022 var om inte året jag blev tjugotre igen så året jag återfann mig själv. En vändpunkt, således. Åren 2017-2022 var präglade av sorg, stress, dåliga samveten, otillräcklighet, ilska och oro. Då kände jag mig betydligt äldre än jag var. Jag var ingen bra människa eftersom jag förlorade något av mig själv. Nu ser jag julen an med tillförsikt, igen. Nu struntar jag i vad som kunde varit och fokuserar på det för handen varande. Nämligen livet, kärleken och kulturen. Ungefär som min syn på livet var när jag var tjugotre år.

Språk är makt. Man måste känna till reglerna för att bryta mot dem, som det heter.