Adolphson

Till Stefan och Jonas 2.0

7 juni, 2016av adolphson

Argumentet att Sverige är det enda landet i världen där friskolor får göra vinst återkommer ofta. Att det är vi och Pinochets Chile som spelar på den planhalvan.

Men är inte det ett tämligen ensidigt sätt att se på saken? Och återigen ett tveksamt sätt att föra debatt på. Guilt by association-konceptet taget till nya nivåer. Men låt oss vända och vrida lite på argumentationen.

Måhända är det också så att Sverige är det enda landet i världen där alla har rätt att välja en privat/fristående skola på samhällets bekostnad? För privata avgiftsbelagda skolor förekommer i många länder, antagligen i de flesta, men i dessa länder får den studerande själv betala terminsavgift och andra eventuellt tillkommande avgifter eller förlita sig på stipendier.

Sverige utmärker sig i så fall genom att göra fristående skolor tillgängliga för alla och en var på ett sätt som känns mycket folkligt och demokratiskt, jämförelsevis. Det är alltså inget nyliberalt experiment utan snarare ett sätt att öppna upp tidigare stängda dörrar för alla.

Demokrati.

Sverige är förvisso unikt – men inte som Stefan, Jonas och många andra vänsterut påstår. Jag konstaterar för min del att vi tack vare det svenska friskolesystemet i princip har avskaffat de slutna och segregerade privatskolorna till förmån för en modell som gör privata skolor, skolor med speciella inriktningar, tillgängliga för alla.

Var och en efter sin förmåga. Var och en efter sitt behov.

Bostadssegregationen och att alla vill gå i en skola i Stockholms innerstad är en problematik som är en del av ett annat mycket större problem. (Det går förövrigt att lägga ett stad/land-perspektiv på det. Att kvotera kan vara en väg. Men vem vill bli kvoterad till Falun eller Orsa? Det är det ju bara flyktingar som blir).

Jag antar att hela frågan kokar ner till frågan vilken roll vi vill att staten ska fylla. Om vi kan enas om vad en bra skola ska göra, inte moraliserar allt för mycket över att den i förekommande fall drivs affärsmässigt (enligt gängse lagar och reglerverk) eller använder skrämselargument för att försöka vrida tiden tillbaka till en rosaskimrande folkhemstid tror jag vårt lands skolväsende är på väg mot något bra.

Iallafall mot något bättre.

För en sak vet jag om det förflutna: det var inte bättre då.

Demokrati och samhälle, Historia

…sista sillen är här

5 juni, 2016av adolphson

Det här med att leva i skräck och fruktan. Att tycka sig se omen och förebud om den förestående undergången. Temat rör sig som en röd tråd genom historien. Det förbryllar mig att vi som art inte stannar upp och funderar över hur grymt vettlöst vi beter oss igen och igen.

—

I november 1587 fångades utanför Bohusläns kust en mycket märklig sill. Den var full av tecken och bilder och skickades därför omgående till Köpenhamns universitet för närmare undersökning.

Den ena sidan på sillen pryddes av bokstäverna VIVIM. Men där fanns också okända symboler och en otydlig bild som möjligen kunde föreställa en kungakrona. Fredrik II av Danmark blev alldeles ifrån sig och beordrade sillen vidare till lärosätet i Rostock för vidare undersökning – men inte heller där visste man tydligt besked om den märkliga sillens innebörd.

Att kungen faktiskt gick och dog kort därefter medförde att gåtan ansågs löst – sillen var väl helt enkelt ett förbud om monarkens död. Berättelsen spred sig över hela Europa och därmed de mest skilda tolkningar av budskapet.

Kanske var sillen ett förbud om hur turkarna och/eller ryssarna skulle ödelägga den europeiska kontinenten och att Jesus skulle komma åter och rädda oss. Den religiösa tolkningen är kanske inte så konstig då fisken en symbol för kristna tron.

Rykten blev till pamfletter och pamfletter till avhandlingar. Exempelvis en grundlig sanningsenlig och rättmätig förklaring av de tecken och bokstäver som fanns skrivna på den sill som fångades i Norge är, om inte annat, en rätt schysst titel.

Tecknen på fisken tolkades också som att domedagen skulle infalla år 1600 – att den avgörande striden, det godas kamp mot det onda, mot turkar, ryssar, katoliker (eller det omvända perspektivet om man var katolik eller ryss/turk).

Vi lever i den yttersta tiden – snart är det kört.

—

Under mellankrigstiden började ledande nazister ofta sina anföranden med orden vi måste tala om judarna. Sägs en sak tillräckligt ofta blir det till sist en sanning. Och vad som därefter hände.

Myter, fördomar, förföljelser och antimetriskt hat blir till officiell politik i Tredje Riket.

Förintelsen.

—

Perstorp, Skåne 2015.

En äldre dam är ute och promenerar med sin hund. Plötsligt (som hon uppfattar det) hoppar ett par romer ur en bil närmar sig (som hon uppfattar det) hastigt hunden.

Damen blir rädd för hon tror att de vill stjäla hennes hund. Damen polisanmäler det hela. Polisen kan efter ett tag slå fast att det rör sig om ett missförstånd och att personerna sannolikt bara ville klappa hunden.

Men ordet är ute och rykten sig svingar. Vad är det egentligen för typer som stjäl människors hundar?!

Det ena läggs till det andra, i en lokal Facebookgrupp uttalas rena dödshoten mot romerna och efter ett tag mynnar det hela ut i en verklig attack på romer.

Polisen rubricerar händelsen som hatbrott.

—

Jag tänker, lite banalt kanske, på Niemöllers kända dikt:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist

Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten

Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude

Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

—

Källor:

Håkansson, H, Vid tidens ände

Studio ett 25:e mars 2015

Demokrati och samhälle, Livsåskådning, Politik

Till statsministern

2 juni, 2016av adolphson1 kommentar

Hej Stefan!

Du får ursäkta mitt något familjära anslag – du är ju trots allt statsminister. Men det är väl lite så här är det i vårt land – familjärt. Det tycker jag är bra.

Jag heter Fredrik, är 45 år, har två barn, en fru, en bil och bor i villa. Jag arbetar som gymnasielärare i Falun. Jag har tidigare varit lokalpolitiker för Folkpartiet men är idag medlem i Centern.

Jag är intresserad av politisk debatt och såg partiledardebatten i veckan. Som lärare och småbarnsförälder intresserar jag mig särskilt för skoldebatten. Jag är lite kluven i frågan om vinster i välfärden och det fria skolvalet.

Men när jag hörde dig, landets statsminister, uttala dig på det sätt du gjorde i debatten reagerade jag. Jovisst – jag förstår att du måste ha helhetsperspektivet och att jag ligger mina egna barns väl och ve närmast.

Men ändå. Vad är det du säger om mig? Jag är nämligen den där friskoleföräldern du och Jonas pratar om. Jag är vit, medelklass, bor ett välmående villaområde och har en relativt ny bil.

Du och Jonas säger att jag vill att mina barn ska bli en handelsvara på börsen.

Du och Jonas säger att jag bara vill ha skattesänkningar för att kunna renovera köket samt utnyttja rut och rot.

Det är jag som, enligt somliga på er kant, står framför mina barns friskola och hindrar flyktingar att komma in.

Jag häpnar. Vad är det som har hänt med debatten? Varför tror du och Jonas dessa saker om mig? Det är ju samma logik som Åkesson använder mot flyktingar och migranter.

Jag mår dåligt över era anklagelser. Jag vill inte sälja mina barn.

Jag tänker så här: under den tid jag haft mina barn på Söderbaumska skolan i Falun har ägandet övergått från smått till stort, till Pysslingen som är en del av Academia.

Under denna period har jag sett resurser tillföras och skolan renoveras. Jag har inte märkt att man skurit ner på personal eller resurser men det kanske jag kan fråga skolan om för att få närmare besked.

Mina barn stormtrivs. De verkligen älskar sin skola. De vill inte åka hem när jag hämtar dem och de vill dit tidigt på¨morgnarna så de kan äta frukost på fritids. Händer något får de hjälp och stöd.

Tänk om jag själv haft det så, tänker jag i ett infall av avund. Men sedan kommer vettet tillbaka och jag gläds istället åt mina barns tillvaro.

Så borde alla barn få ha det.

Om vi förutsätter att lagar och regler följs (dåliga exempel och regelbrytare finns som bekant inom alla system, tider och verksamheter) – spelar det någon roll vem som utför tjänsten?

Om allt fungerar mycket bra – gör det då något att någon tjänar på det?

Jag jobbar själv i den kommunala skolan. Under flera år har jag levt med knappa resurser och besparingsbeting. Inför detta läsår beslutades exempelvis att vi lärare av ekonomiska skäl måste få tyngre tjänster. Det innebar mycket stress och press.

Är inte det också en sorts vinstjakt?

Visserligen måste en kommun följa vissa lagar och regler – som att verksamheten inte får belasta kommande generationer. Men om någon faktiskt lyckas att leverera en bra verksamhet och samtidigt göra det effektivt samt utan att dra ner på allt för mycket resurser – är då ett reglerat vinstuttag verkligen ett problem som får dig och Jonas att skuldbelägga tusentals människor.

Ska jag få dåligt samvete, är det poängen?

Det klart att jag ville ha en skola med höga resultat för mina barn. Jag ställde dem i kö redan innan de var födda. Alla gör inte de valen. Men är det inte bättre att hjälpa människor göra genomtänkta val än att skuldbelägga oss som gör det?

Är det bättre att alla har det tillräckligt dåligt än tillräckligt bra?

Annars tycker jag ni borde titta på de goda exemplen och inte bara på de dåliga när ni beskriver en situation.

Till sist vill jag säga att jag förstår att jag har det bra, att jag och mina barn är privilegierade. Jag menar, herregud, vi bor ju i Dalarna!

Men både jag (och alldeles säkert, för vi vet ju hur barn är) barnen vill gärna dela med oss och ta emot barn från andra kulturer och områden så det här med att kvotera in på friskolor tycker jag är jättebra. Där är ni något på spåren.

Men Stefan och Annie: det får vara lite rim och reson.

Att relegera vinstuttag är inte liktydigt med socialism. Att inte ha problem med att få en god utbildning av en privat friskolekoncern är inte liktydigt med att vilja sälja sina barn.

För att vara tydlig: jag vill inte sälja barn och jag tycker språkbruket är häpnadsväckande för att komma från landets högste ämbetsman.

Jag tror vi kan bättre än så här. Det var väl egentligen bara det jag ville säga.

Med vänliga hälsningar

Fredrik Adolphson

—

Relaterade blogginlägg:

Mattis Fråga

John Wintrop

Foto, Personligt, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Bild 19 – 20 år

31 maj, 201623 november, 2018av adolphson

Nån snubbe i England tog Frans Drakes berömda teori om möjligt liv i Vintergatan men tillämpade den istället på frågan varför han inte hade någon flickvän. Det är rätt rolig läsning.

Det finns flera matematiska uträkningar på hur man finner och behåller den perfekta partnern. Rent matematiskt är oddsen tydligen 1:285000 (med England som exempel). Ska man bättra på oddsen måste man nog kratta manegen lite.

Det där med att försöka anpassa sig till omgivningarna höll jag på med rätt länge – med begränsad framgång. När jag istället bejakade det som verkligen var jag kände jag mig bättre till mods. Men ändå, länge var jag övertygad om att jag skulle leva mitt liv ensam. Och det verkade inte vara så illa. Jag har alltid trivts i mitt eget sällskap – hur illa det än låter.

I kärlekens matematik får man rådet att undvika att välja partner bland de första 37 procenten man dejtar men att därefter ta första bästa som verkar bättre än de första 37 procenten. Rent statistiskt, alltså.

Men verkligheten är måhända en annan.

Jag och Den Änglaljuva valde i varandra vår absoluta motsats. Men tji fick statistiken, det gick (ännu så länge – för vad vet man egentligen om framtiden?) bra ändå. Annars vill jag inte bli mer personlig än så: oavsett vad som händer i våra liv är det härligt att leva med en spännande person.

I helgen kom vi av en slump på att det var exakt 20 år sen vi träffades. Den 28:e maj 1996 på V-Dala Nation i Uppsala igångsattes en händelsekedja. Lite villrådigt tänkte jag sticka ner till bolaget och plocka upp lite skumpa åtminstone. Äh, skit i det, sa hon, vi tar det nån annan gång.

Det var befriande. Som så mycket hon säger och gör. Och när jag senare funderade ytterligare lite över dessa 20 år kom jag på att om det är på det viset att mänskliga känslor följer ett mönster, som matematiken hävdar, så följde vi inte det mönstret, hon och jag.

Nu är det några andra typer som hänger i vårt hem också, sedan 10-talet år, men även det tycks ju funka. Nån sa att man bör sträva efter att ha en låg negativitets-tröskel i sin relation: alltså försöka ha en positiv grundton men inte ducka för saker man stör sig på. Alltså att det är okej att ta upp högt som lågt och inte vänta på den stora eruptionen.

Attraktion är ett svårhanterligt begrepp. Och det klart jag undrar, lite. Hur tusan kunde hon, som är smart, snygg och cool, välja mig, en rund, enligt uppgift nördig, och valhänt humanist utan större utsikter till framgång i livet?

Det var när jag hörde dig prata, svarade hon. Då visste jag att det var dig jag ville ha. Tänk att hon kände så, tänk att hon sa så, tänker jag för mig själv. Måhända är det precis i denna formulering kring fenomenet tal som matematik och retorik möts.

Hur man får sin relation att fungera över tid är måhända en fråga matematiker kan få svårt att besvara. De kan säkert uttala sig om olika odds men knappast mer än så.

Jag lyssnade på någon som efter sin skilsmässa levde ut sina lustar och tog igen för det han uppfattade som förlorad tid. Hans slutsats var att det visserligen är kul ett tag att uppleva nya saker med flera olika partners – men som helheten varit tillsammans med (namnet på hans barns mor) kunde det aldrig bli igen.

För egen del hoppas jag på ytterligare 20 år, minst. För nog är det sant som det är skrivet: lyckan är inte ett mål utan en farkost.

Bröllop 4

Jämställdhet, Skola, Spännande människor

Kvinnostaden

26 maj, 201631 augusti, 2020av adolphson

Christina av Pizan (1364 -1430) var en människa ur det högre samhällsskiktet och som ibland kallats den första feministen – tidig feminist eftersom hon var aktiv långt före upplysningen.

Även inom retoriken är hon känd eftersom hon framgångsrikt lyckades argumentera för sina ståndpunkter. Vilket knappast kan ha varit lätt i samtiden.

Hon hade en privilegierad uppväxt med tillgång till utbildning och bibliotek men började inte någon egen verksamhet förrän maken gått ur tiden. Lite som vår egen Heliga Birgitta, ungefär.

Vilka var då hennes åsikter? I stort sett beskrivs hennes författarskap (främst boken ”Kvinnostaden”) som en uppgörelse med, och utmaning av, det historiska och samtida kvinnoföraktet.

Samt, inte att förglömma, att hon menar att kvinnor har samma intellektuella och själsliga förmågor som män. Alltså att kvinnor är att betrakta som människor i samma utsträckning som män.

Tidens religiösa elit, och övriga elit (i den mån det gick att skilja dessa åt), var nämligen inte helt övertygade om att kvinnor var fullt utvecklade mänskliga varelser.

—

Eva Moberg är kanske mer känd för den moderna svenska människan. Hennes kritik av den traditionella mansrollen är i allra högsta grad aktuell. Hennes slagord män är bättre än manssamhället är, enligt min åsikt, verkligen bra som slogan.

Den grupp Moberg under 1960- och 70-talen var aktiv i, Grupp 222, är mytomspunnen. Grupp 222 var en lobbyorganisation, eller kanske snarare nätverk, som bedrev opinion i frågor rörande kvinnors rätt till förvärvsarbete, familjebeskattning, barnomsorg och könsroller inom skolan.

Grupp 222 var framgångsrik för viktiga politiska reformers genomförande som avskaffandet av sambeskattningen (vilket ännu inte skett på många håll – exempelvis i Tyskland) och införandet av gemensam lägsta giftermålsålder för män och kvinnor.

I gruppen ingick socialvetare, mediepersoner och politiker, främst socialdemokrater och liberaler.

—

Hur ska jag som människa, man och lärare närma mig dessa frågor? Det är nämligen inte helt okomplicerat.

När jag i politiken engagerade mig i Liberala Kvinnor blev jag ibland betraktad som opportunist. Det kändes svårt att uppleva det. Men nu ska jag inte hemfalla i gnäll på FP – det är liksom passerat.

När jag engagerade mig i mäns våld mot kvinnor blev jag ofta bemött med stor skepsis. Jag vet inte, jag kanske närmade mig saken på fel sätt helt enkelt.

Det finns gott om män som på allvar hävdar att mäns våld i nära relationer inte alls är så farligt. Att andelen män och kvinnor i relationen förövare-offer ligger på närmare 50-50 snarare än 98-2.

Jag har jobbat med genus i mina kurser, jag har ansökt om att bli genuspedagog (men hittills fått avslag eftersom det innebär att viss del av min tjänst måste avsättas för studier), jag har reagerat när kollegor hänfallit åt ovan angivna resonemang, jag har reagerat mot sexism i olika former.

Nej, jag är inte bättre än du. Jag tycker bara vissa saker är förjävliga och reagerar därefter.

Och nu sitter jag här och ska sätta betyg. Ibland funderar jag över huruvida jag borde sätta högre betyg på tjejer för att kompensera, ge ett försprång, inför det kommande livet som ju är riggat åt andra hållet.

Det måste isåfall blir fråga om rejält högre betyg för tjejer eftersom de redan generellt har högre betyg än killarna men ändå hamnar på lägre positioner i samhället med sämre villkor och lön.

Nej, självfallet inte. Alla bedöms enligt prestation och kriterier. Men ibland slår mig tanken. För om Skolverket föreslår att jag ska bortse från vissa kriterier och mer ser till andra omständigheter, eller ojämna begåvningsprofiler, kanske detta tankesätt plötsligt har myndighetsstöd?

Och jag undrar: hur går det ihop det där med ojämställdheten som syns så tydligt i statistiken?

Vad är det som händer under de högre utbildningarna samt på arbetsplatserna som gör att män i så stor utsträckning går om kvinnor i fråga om chefsposition och lön? Samt får många män att misshandla kvinnor?

Så många frågor och så få svar.

—

Länkar:

DN:s recension av ”Kvinnostaden”

Relaterade blogginlägg

Aspasia

Historia, Spännande människor, Språk

Ensamhetens tankar

21 maj, 2016av adolphson

Var människor trevligare förr? Kanske inte – iallafall inte om jag betänker vissa historiska personers offentliga gärningar. Djingis Khan, Hitler eller Henrik VIII, för att nämna några. Men så kan jag ju inte tänka.

Men var människor vettigare, klokare, smartare förr, då? Jag tänker på den svenska politiken. Inför valet 1928, det så kallade Kosackvalet, lierade sig socialdemokraterna med ett kommunistiskt parti vilket satte fart på motståndarna.

Det var, såvitt jag förstått, en rätt smutsig valkampanj från båda sidor. En röst på S kunde innebära att Sveriges förvandlades till sovjetrepublik menade vissa på den borgerliga sidan.

Även de borgerliga fick utstå drift och hån.

Dalfolket fungerade fortfarande i propagandan.

Kunde människor källkritiskt granska kampanjen för att själva bilda sig en uppfattning? Jag är frestad att svara nej. Kommunisterna gick förvisso framåt, liksom de borgerliga, S bakåt.

Är det skillnad idag?

SD går framåt och för att hejda det måste andra partier förhålla sig till partiet och dess skamliga (f.f uppfattning) syn på flyktingar, kvinnor, EU och minoriteter. En framtidsspaning är annars från min sida att V kommer att bli nästa stora parti på vänstersidan.

Oavsett vad som är sant eller inte i turerna kring Sahlin, Juholt och hela MP får jag konstatera att den offentliga bilden inte är bra. Människor förlorar förtroendet när skandaler av det här slaget avlöser varann.

S och MP får skylla sig själva (och kanske vi alla) – det är inte omöjligt att V går förbi dem i nästa val. Vi har ett ansvar för vilka vi släpper förbi och fram till ämbete.

—

Var debatten snällare förr? Jag tror inte det.

För den litterärt bevandrade är måhända Strindbergsfejden bekant. Jag är inte expert men tror mig kunna beskriva det hela dels som en attack, från Strindberg, på nationalromantiken. Men även som en litterär uppgörelse om språket och litteraturens innersta väsen (för att citera kollega Maria).

Strindberg menade att Sven Hedin hyllats utan proportioner till vad han åstadkommit, attackerade den nyväckta vurmen för Karl XII (möjligen igångsatt för att den gamle kungens kvarlevor skulle undersökas, dödsorsak med mera).

Strindbergfejden innehåller massor med debattinlägg, karikatyrer med mera. Flera tusen, faktiskt. Och samtiden förfasades över nivån. Roligt, kan ju jag så här 100 år senare tycka. Och stilistiskt snyggt.

Men kunde människor i allmänhet, i den mån de deltog i samhällsdebatten, värdera sakfrågan?

Här är ett exempel på hån riktat mot Strindberg:

Likt schakalen föredrar han lik, men går även på levande, om de icke bitas. Ja, det är synd om honom! Man går förbi hans bostad här i Stockholm med känslan av att passera ett sorgehus, där båren redan står bäddad

Ett av de mera berömda inslagen i fejden är när Strindberg sågar Heidenstams dikt Ensamhetens tankar: Det är verkligen jätteroligt. Han beskriver den som tarvlig versstump, denna smörja på fem rader, andefattig, intetsägande och klanglös.

Jag längtar hem sen åta långa år (Strindberg: Vem har inte gjort det?) I själva sömnen har jag längtan känt (Strindberg: Fallet är inte så ovanligt att det kan anses vara originellt) Jag längtar hem (Strindberg: Vi ha hört det!) Jag längtar var jag går – men ej till människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt. (Strindberg: Slut! Det är alltihop).

—

Vad som satte gång dessa ovan diskuterade ensamhetens tankar hos mig? Jo, det var en elev som på uppmaning att utveckla sin källkritik i en viss uppgift svarade med den underbart enkla men mycket träffande motfrågan och som sammanfattar hela demokratins inneboende dilemma:

Jag har ju använt kursboken. Varför ska man ge elever en bok som inte säger sanningen?

Film och TV, Historia, Sång och musik, Språk

Random i maj 2016

17 maj, 2016av adolphson

Nu stundar en tid när barn, elever och personalgrupper på olika sätt och platser avslutningsframträder. Den dumdryge magistern/föräldern kliver gärna fram i dessa sammanhang och gör en iakttagelse.

Det är det här med orden, igen. De betyder nämligen inte samma sak.

Varieté är franska och betyder ungefär blandning. I stort sett avses med termen ett scenframträdande med blandad underhållning.

Det handlar, som jag förstår det, om lösryckta cirkusnummer exempelvis trolleri, knivkastning, jonglering, akrobatik, utbrytarkonst, trolla bort assistenter och såga isär människor (på skoj).

Cirkus utan djur alltså – och därför lättare att genomföra i olika typer lokaler än om en måste släpa med elefanter och lejon. (Elefanten i rummet är förövrigt ett talesätt). Det rör sig om sceniska nummer som staplas på varann utan någon tydlig röd tråd eller sammanhängande historia.

Soaré betonar när på dygnet föreställningen infaller – alltså på kvällen. Det var under senare delen av 1800-talet benämningen användes för, som det hette, musikalisk soaré för offentliga konserter av mindre format.

Ordet betyder afton och i Frankrike lyder hälsningen god kväll (som är mycket vanligare där än här) bon soirée. Samma princip som ovan gäller förövrigt för matiné men då handlar det om en (bio)föreställning som visas på förmiddagen eller tidig eftermiddag.

Kabaré är, enligt Wikipedia, en underhållningsform som framförallt förekommer på restauranger och nattklubbar. Jag skulle nog lägga till skolor också. Personalkabaréer är väl inte heller helt ovanliga. Jag har själv deltagit i ett flertal.

Innehållet i en kabaré varierar och omfattar allt från sketcher, sång, dans och/eller andra nummer. Äkta europeisk kabaré innehåller dessutom ofta nummer som för etablissemanget är utmanande eller nyskapande – gärna vågade eller burleska nummer.

Revyn härstammar från mitten av 1800-talet och består av sånger, musik, dans, sketcher eller monologer. Satir eller drift i största allmänhet är genomgående och ofta hålls föreställningen ihop av en röd tråd.

Några klassiska nummer:

cabare

Vår bästa tid är nu

Ernst Rolf Happy Days

Den ökända hästen från troja

En gaffel kort

Om sannolikhet

—

Plötsligt kom jag och tänka på Krimskramskungen – personen (för det måste ju finnas någon tillhandahåller tjänsten) som levererar all junk till alla gatuförsäljare runt om i Europa.

Var får hen allt ifrån?

—

Relaterade blogginlägg:

Javisst jävlar-butiken

Jämställdhet, Skola

Skolverket FTW

11 maj, 2016av adolphson

Skolverket levererar!

Det nya betygssystemet är och har varit omdebatterat. Debatten har också präglats av ett inte så litet mått politisering. Nu har Skolverket, så som ett statligt verk plägar, lyssnat, undersökt och kommit med ett konstruktivt förslag till lösning och/eller utveckling.

Det finns mycket utrymme för tolkning i det befintliga betygssystemet och även en del konstigheter.

—

Det första verket föreslår är Utvidga innebörden av ”till övervägande del” för betygsstegen B och D och att denna utvidgning kan tillämpas direkt utan regeringsbeslut.

Tackar, tackar. Hur konstigt det än kan låta för en utomstående underlättar detta betygssättningen.

Det finns nämligen inga kriterier för att gå efter i betygsstegen B och D. För att få B eller D ska eleven ha uppnått alla delar i kunskapskravet för det underliggande betygssteget E eller C och till övervägande del för det närmast överliggande betygssteget C och A.

Capisce?

Här har det tidigare funnits utrymme för tolkning: vad innebär exempelvis ”till övervägande del”? Detta har i praktiken inneburit att en elev som uppfyller hela kunskapskravet för C och merparten ( vad innebär merparten?) av kunskapskravet för A, får B i betyg.

Skolverket föreslår alltså en utvidgning av betydelsen av till övervägande del. Det innebär exempelvis att även en elev som inte uppfyller merparten (vad det nu är) av kunskapskravet för A, men istället har vissa särskilt välutvecklade kunskaper, också ska kunna få B i betyg.

Vad särskilt välutvecklade kunskaper är diskuteras inte närmare. Detta är tänkt att ge lärarna ett större utrymme att sätta D istället för E och B istället för C, och att tröskeleffekterna därmed minskar.

Kort sagt – det blir lättare att nå högre betyg. Men det innebär också, anser jag för min del, att elever som inte behärskar svenska så väl, har exempelvis läs- och skrivsvårigheter eller talängslan kan bedömas på ett vidare sätt.

—

Det andra som föreslås är att Motverka konsekvenser av mycket ojämna kunskapsprofiler.

Elever som uppnår A-nivå i alla delar av ett kunskapskrav utom ett där eleven inte når mer än E-nivå kan idag inte få högre betyg än D. Skolverket föreslår att reglerna ändras så att lärare i dessa fall ges möjlighet att även sätta C eller B.

Den här förändringen hänger ihop med den första och ger lärarna större frihet att sätta högre betyg. Denna ändring kräver dock beslut från riksdagen innan den kan tillämpas, ännu gäller den inte.

—

Den tredje förändringen: Ändra i kunskapskraven. Verket tycker att kunskapskraven i flera fall är alldeles för detaljerade och därför blir svåra för lärarna att pröva hos eleverna.

Även denna förändring kräver regeringsbeslut vilket inte är så konstigt eftersom örändringen innebär ett rätt stort arbete som jag bedömer det.

—

Den sista förändringen handlar om att det ska finnas flera nivåer även för underkända betyg, alltså F, så att eleven enklare, enligt en sorts trappstegsmodell, ska förstå vad hen behöver göra för att nå godkänd nivå.

—

Sammantaget tolkar jag Skolverkets förslag som ett försök att förenkla betygssättning men också en strävan att underlätta för olika grupper som haft det svårt i det gamla systemet.

Å ena sidan är det bra att samhället ser och värderar människors olika egenskaper och förmågor. Exempelvis de som ansetts studiesvaga (och andra grupper exempelvis invandrare) lär gynnas av detta.

I förlängningen kan det leda till att hela samhället uppvärderar dessa människor och tar tillvara deras förmågor bättre eftersom de i större utsträckning kommer att komma längre i samhället genom sina högre betyg.

Å andra sidan lär detta åter sätta fart på den betygsinflation som var en av anledningarna till att det gamla systemet avvecklades.

Å tredje sidan är det alldeles självklart att elever kommer att få olika bedömningar på samma uppgift eftersom all bedömning är subjektiv. Så kom inte och gnäll inte på orättvisa betyg – rättvisa i den bemärkelsen går inte att uppnå med så vida tolkningsmöjligheter.

Om det är bra eller dåligt? Ingen aning – den frågan ligger över min lönegrad. Jag tycker, som tidigare meddelats, inte om betyg.

—

Här är en länk till skolverkets kommentarer

—

Relaterade blogginlägg:

Ba, 3, VG, C

Demokrati och samhälle, Film och TV, Historia, Livsåskådning, Skola, Spännande människor

Himmelsfärd som himmelsfärd

4 maj, 201615 juni, 2021av adolphson1 kommentar

Tron kan försätta berg, sägs det ju. När vi normalt använder ordet tro, så innebär det i allmänhet att vi gissar eller gör ett antagande. Vederbörande är inte helt säker. Det handlar således om en önskan, en förhoppning. Den sortens tro förflyttar väl inga berg (eller kanske, men det faller utanför ämnet). Religioner avser något helt annat med begreppet tro. I Bibeln används det i betydelsen vara fast eller vara säker. Det handlar om förtröstan, övertygelse, förvissning – alltså om vetskap. Mer precist om tillit till Gud. Det handlar alltså om en fullkomlig övertygelse.

—

Det var på Tempelberget som Abraham, när Gud ville testa hans lojalitet, enligt Första Mosebok nästan offrade sin son Isak. Därför blir platsen automatiskt helig för såväl judar som kristna. På samma ställe steg Mohammed enligt islamisk tradition upp till himlen. Lite på samma sätt som den händelse som i dagarna uppmärksammas med en långhelg här hemma: Kristi himmelsfärd. Det är lite samma-lika, det är det ju. Fjärran så nära, som talesättet lyder. Det är förövrigt på den här klippan som den berömda Klippmoskén är byggd. Eller klippa och klippa – området är ett av de lägst belägna i Jerusalems gamla stad.

Kung Salomo byggde här det första judiska templet på 900-talet f Kr. Då benämndes berget intressant nog Moria (intressant för oss Tolkien-nördar, alltså). Det andra templet uppfördes flera hundra år senare och förstördes av romarna år 70 e.v.t Det är denna händelse som markerar slutet på en självständig judisk stat, en verklighet som skulle komma att bestå till och med staten Israels bildande 1948. Det som kallas Västra Muren eller Klagomuren är vad som återstår av det andra templet. Enligt ortodox judisk tro är det förbjudet att besöka Tempelberget. Det är nämligen Gud själv som skall bygga det tredje templet. Rätten till platsen är hur som helst omstridd. Med tro (och ofta våld) försöker olika religioner försätta varandras berg ur spel.

Under Israels självständighetskrig 1948 ockuperades Gamla stan i Jerusalem, inklusive Tempelberget och Västra Muren av Jordanien. Enligt fredsavtalet skulle judarna ha rätt att be vid Västra Muren, men det omsattes aldrig i praktiken. Under Sexdagarskriget 1967 erövrade Israel östra Jerusalem, inklusive Tempelberget. 1929 dödades 133 judar, delvis på grund av rykten om ett planerat judiskt övertagande av berget. På 1980-talet var en judisk terrororganisation nära att spränga moskéerna med syfte att bereda plats för det tredje judiska templet. 1996 bröt upplopp ut när Benjamin Netanyahu öppnade tunnlarna som byggts under Västra Muren. Sjutton israeliska soldater och mer än 100 palestinier dödades. I september 2000 besökte Ariel Sharon Tempelberget. Dagen därpå bröt upplopp ut vilket startade den andra intifadan (= uppror på arabiska).

—

Tron kan måhända försätta berg. Kanske inte en avvikande tros tempelberg, men ändå. Eller så är det kanske tvärt om.

—

Sommaren 1897 seglade tre svenskar, ledda av S.A Andrée, uppfyllda av en stark tro på teknikens möjligheter och mänsklighetens förmågor, iväg över Nordpolen. I luftballong. Efter tre dagar tvingades den svårmanövrerade och av is nedtyngda farkosten nödlanda och männen fick gå över isen mot civilisationen. Det sista lägret, som återfanns först 1930, visade genom bilder och dagböcker de tre männens ödesmättade kamp mot döden.

Människans seger över naturen var i slutet av 1800-talet det stora idealet. Det var en tid präglad av tro och framåtanda och självbilden var präglad av övermod och självnöjdhet. Samtiden var övertygad om att deras tid utgjorde höjdpunkten i mänsklighetens utveckling. Vetenskapsmannen var hjälten och nationen fick ära och berömmelse (det var ingen slump att den siste personen att adlas i Sverige var upptäcktsresanden Sven Hedin) av olika projekts framgångar. Andrées, och många andra liknande expeditioners, förberedelser var på många sätt bristfälliga. Åtminstone med dagens mått mätt. Man var visserligen förberedd på nödlandning men säkerhetsrutiner offrades för idealen.

Pengar var då som nu en stor drivkraft och sannolikt hade Andrée sin triumfatoriska återkomst (och därmed förbundna framtid som firad föredragshållare) i sinnet när han bland annat släpade den 7 kilo tunga kameran över isen. Expeditionen hade kalkylerat med en möjlig kraschlandning men mycket gick snett. De gick i 3 månader över isen medan isen rörde sig i motsatt riktning och allt eftersom tvingas de överge delar av sin utrustning. Medan klimatet blev svårare tvingas de livnära sig på rått isbjörnskött och giftiga konserver (burkarna innehöll bly och koppar). När expeditionens öde slutligen blev känt 1930 såg världen mer skeptiskt på det skedda. Då rådde nya ideal. Tron var helt enkelt en annan. Det är kanske vår uppfattning och värdering av begreppet tro som är det väsentliga, trots allt. Oavsett om det är en from kristen, jude eller muslim eller nazist eller vetenskapsman.

—

En annan parallell är begreppet golgatavandring. Vi var visserligen inte med men om vi med begreppet avser att långsamt färdas mot vår undergång passar det måhända på Andrée. Eller på planeten och mänskligheten.

—

Ibland har jag låtit mina elever jobba med Andrée-expeditionen. Uppgiften brukar handla om att sätta sig in i händelseförloppet, hur såg samtiden på projektet, hur såg samhället på det 1930 respektive idag? Varför fungerade den inte – vad gjorde de för del (om de nu gjorde något? Avslutningsvis brukar eleverna få dra en parallell till liknade händelser i dag samt problematisera begreppet tro.

I skrivande stund kom jag på att en utbyggnad av projektet kan vara att läsa/se boken/filmerna Ingenjör Andrés luftfärd, Aniara, 2001 och The Martian. Ja, så får det nog bli. Schysst – då var resterande del av våren fixad. I skolans värld, alltså.

Trevlig himmelsfärd på er, alla därute!

—

Källor:

Montefiorie: Jerusalem

Hedin mfl: Bilden av Sveriges historia

—

Relaterade blogginlägg:

Gudskomplex

Kamelkunskap

Demokrati och samhälle, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Rudolf Kjellén

28 april, 2016av adolphson

..föddes 1864 och blev inom statsvetenskapen i Sverige och övriga Europa (för att inte säga världen, se nedan) en inflytelserik gestalt. Han var professor först i Göteborg och sedan Uppsala samt riksdagsledamot.

Mest känd är Kjéllen för att ha lanserat begreppet Geopolitik, alltså läran om att betrakta stater som geografiska organismer. Han använder metaforen livsform för att beskriva den och avser därmed att staten bäst beskrivs (hur stater uppkommer, utvecklas och dör) så som en geografisk organism.

Hans idéer fick stort genomslag i samtiden – inte minst i Tyskland. Han lanserade detta i sekelskiftet 18-1900 samtidigt som, eller kanske går det att se honom som en av upphovspersonerna, en ny och mer aggressiv form nationalism föds.

Tankesättet går alltså i stort sett ut på att staten som företeelse bäst liknas vid en livsform med ett egenvärde och att denna livsform är viktigare än individen. Han vänder sig i dessa resonemang emot både den konservatism och relativt nyfödda liberalism som dittills präglat 1800-talet.

Individualism ses enligt detta tankesätt som ett hot och istället uppfattas en auktoritär och mytisk stat (som alltså lever ett eget liv och därför har ett egenvärde) som det högst eftersträvansvärda och viktigaste.

Denna extrema form av nationalism där staten är att betrakta som ett eget väsen kan ses som en av de ideologiska orsakerna till första världskriget. Även tankar om staten som ett folkhem för sina medborgare – i stil med vad socialdemokratin men också nazisterna senare skulle förespråka – finns i idégodset.

I Kjelléns akademiska forskning finns däremot, iallafall inte vad jag kunnat snappa upp, inte några tankar om mänsklig rasbiologi eller uppmaning till våld som politiskt medel – så som senare inom nazismen. Som riksdagsman ska han dock emellanåt ha gjort rasistiska uttalanden.

Rudolf Kjellén var omstridd redan under sin livstid och det fanns många som vände sig emot hans idéer och hans forsknings betydelse för statsvetenskapen. Jag själv är dock inte närmare insatt i detta.

Något jag däremot tror mig förstått är att SD intresserat sig för Kjelléns ideologiska tankegods. Om en också beaktar att SD är ett stort parti bland LO:s (i synnerhet om en tycker detta är konstigt) medlemmar så kanske en här kan hitta något ideologiskt spår i historien.

Tankar om hur vi bygger upp en modern välfärdsstat, vad en svensk – eller för all del nationen Sverige – är finner sitt, eller ett, svar hos Rudolf Kjellén. Då som nu, tycks det.

Förlåt mitt tjat (det är väl historieläraren i mig som aldrig riktigt släpper sitt grepp) men historien återupprepar sig aldrig. Däremot kan den som vill lära sig av vissa mönster.