adolphson

bild 178: Bad boy nr 49

27 december, 202527 december, 2025av adolphson

See you in Liverpool. Sjömännens gamla avskedsfras vid begravning av en kollega. Jag tänker återkommande på alla i min närhet som lämnat. Särskilt så här i slutet av året. Perspektiv. Förändring. Saknad. En nostalgisk längtan. La belle epoque. Jag återkommer ofta till sådant men just nu tänker jag på pappa och hans simklubb. En normal helg under min uppväxt på 1970- och 80-talen hade på ett eller annat sätt präglats av Badboys.

Jag och pappa efter morgonbad på Styrsö i september 1971. Foto: mamma

Min pappa var under femtio år medlem i morgonbadarklubben Badboys. Namnet uttalas genom en sammanslagning av bad (på svenska) och boys (på engelska). Jag tror att grunden lades redan i det äldre badhuset, alltså det som låg framför polishuset i centrum, genom några som kallade sig De våtas vänner. När Lugnet stod färdigt 1972 grundades den nya föreningen Badboys och något senare blev pappa medlem nummer 49. (Siffran har så vitt jag förstår inget att göra med i vilken ordning man kom med utan fungerar mer likt De aderton – man får en numrerad plats. Så nu är det väl någon annan som är nummer 49.)

Vad föreningen gör? Tävlar i lag varje lördag innan badet öppnar för allmänheten. Klädsim, hopp och lek. Mötet avslutas med gemensam bastu (i gamla badhuset fanns två och pappa deklarerade alltid stolt att han föredrog den litterära bastun framför ”vulgus”) och morgonfika. Detta präglade alltså min barndom. Varje lördagmorgon var han där. Ibland tillkom andra saker som paddling med Baracudorna (hans lag) eller julfest i badhuset. Livet i familjen kretsade mycket kring Badboys.

Jag och pappa efter morgonbad hösten 2023

Min barndom. Dörren slår igen på lördagsmorgonen, pappa har kommit hem efter en badmorgon. Familjen vet att de kommande ögonblicken är avgörande för helgens fortsättning. En vinst betyder så mycket! Rundhänt veckopeng, generösa ramar för barnens utomhusvistelser, fest och gamman. Jämmer och vemod vid förlust! Tungsinne och förargelse. Familjen väntar spänt i sina sängar. Två scenarier kan utspelas. Det första: Långt innan pappa når ytterdörren påbörjar han sitt triumftåg. Superlativen formligen sprutar ur munnen och glädjen över den förkrossande segern känner inga gränser. Ute på gatan hörs stridsropet VI ÄR INGA RUDOR, VI ÄR BARACUDOR, AKTA ER FÖR HUGGET! Glädjeyran fortsätter under dagen med berättelse efter annan som avlöser varandra om lagkamraternas hjältedåd och motståndarnas tillkortakommanden.

Det andra: allvarliga, tunga steg föregår entrén och tjock tystnad kommer svävande från hallen. Mor försöker med ett hurtfriskt hur gick det för er idag, fast hon redan vet svaret. Det var den där (valfri lagkamrat), hur i helskotta kan man missa ringen på det viset?! Sedan är monologen igång. Den fortsätter länge, länge. Ytterligare en variant är anklagelserna om fusk som slungas ut i samband med förlust. Jag frågade en gång hur man kan påstå att det överhuvudtaget går att fuska i en tävling som redan från början bygger på arrangörernas godtycke. Pappa viftade alltid utan denna typ av det han såg som tonårings näsvishet.

Jag minns historierna han alltid tog med sig hem. De var många, de var långa och de led ofta av total avsaknad av poäng. De var fruktade i familjens bekantskapskrets och återberättandes ofta vid frukostbordet varpå resultatet alltid blev ett raserianfall från Viktor som inte var begåvad med lika gott morgonhumör (eller god humor) som en Badboy.

Jag minns garaget. Pappa har aldrig ägt någon bil men innehade på livstid ämbetet materialförvaltare. Det motiverade ett garage, sedan familjens kanot Gröna faran flyttats till västkusten. (Kanoten finns förövrigt kvar, i somras tog jag och Ragna den när vi förlovade oss.) Men garaget la också den solida grunden för en lycklig uppväxt. Att ha fri tillgång till Badboys rekvisita var betydligt roligare än det mesta. Peruker, prylar och klänningar är bara några av de attiraljer som garanterade barnen Adolphsons ställning som innehavare av den mest fantastiska lekstugan i staden. Jag minns fortfarande grannungarnas nästan viskande fråga: var får din pappa tag i allt det här? Jag minns också mina svårigheter med att svara på den frågan.

Jag vet inte hur många badrockar han slitit ut genom åren. Ett plagg så mycket mer än bara en badrock. Notera ”Svarta bältet” på bilden nedan, veterantecknet som förärats den med tusen besök i klubben. Tusen tidiga lördagsmorgnar, alltså. Pappa begravdes i sin badrock. Självfallet var den hans svepning in i evigheten.

Det är så många minnen som virvlar förbi. Pappas uppfattning att presidenterna i Badboys och USA är jämbördiga rang, julfester, böter för klantighet eller för att magen blivit för rund, priset Gröna grodan för den som gjort bort sig bortom rimliga gränser. Badboys handlar mycket om vikten av att ha barnasinnet kvar.

I sitt eget sinne gick pappa på Badboys livet ut. Men han slutade på grund av pandemin. Jag tjatade enträget, lika mycket för min och min brors skull som för hans. Det var ju dit han alltid gick på lördagens tidiga morgon. Det rubbade allt vi tog för givet när han inte längre gjorde så. Men efter pandemin kom han aldrig igång igen. Den tjugoförsta oktober 2023 ledsagade jag honom dit. Det blev hans avsked ganska exakt femtio år efter att han började – en känslosam förmiddag fylld av perspektiv. Klubben uppmärksammade honom som tillsammans med Bosse Thorngren har flest badande lördagsmorgnar, uppemot 1400, i klubbens historia med en fin flaska vin. Tack, det har varit mycket roligt alla år, sa pappa varvid en respektfull tystnad la sig. En liten flicka, barn till en idag aktiv badbroder, var med. Jag berättade att jag i hennes ålder ibland följde med min pappa på Badboys, han som står där, och brukade bland annat lussa för dem. Hon gjorde stora ögon.

Vi åkte hem tillsammans, pappa och jag, efter det som blev hans sista besök. Du behöver inte dricka hela flaskan själv, manade jag. Jo, replikerade han omedelbart. Det var på något sätt som när jag var tonåring fast tvärtom. Vad är det där förresten? Han pekar på det nya badhuset. Jag upplyste honom och guidade. Ha, utbrast han. Det gamla badhuset var bättre. Det där, undrar jag och pekar på sporthallen. Nej, det man byggde polishuset bakom 1968.

Pappa var definitivt ingen sjöman men han älskade livet igenom det våta. Jag ställer vinflaskan på hedersplats och tassar försiktigt ut, lämnande honom att i morgonrock slumra i sin fåtölj. Det var där han trivdes bäst de sista åren. Och det är så jag föredrar att minnas honom. Det är där han alltid är. Bekvämt slappande efter en tidig lördagsmorgon i bassängen på Lugnet.

Vi ses i Liverpool, pappa.

Relaterade blogginlägg:

Talet på pappas begravning

Musik:

Himlen

Poesi:

Funeral blues

Fotnot:

När Badboys firade tjugofem år 1998 skrev jag en artikel i jubileumstidningen. Den återpublicerades vid jubileet tio år senare. Delar av texten ovan är hämtad från den artikeln.

Foto, Historia, Livsåskådning, Mat och dryck

bild 149: Alexander Adolphson

19 december, 2025av adolphson

Magnum mysterium. Evig kärlek. Det är grejen. Och den finns överallt.

Alexander den store mötte under sitt liv många (för honom) nya, märkliga seder och bruk. Det är inte konstigt att han präglades av det. När jag var ung älskade jag att läsa om Alexander och tänkte att om jag någon gång blev pappa skulle barnet döpas till Alexander efter världserövraren. Det var väl framsynt tänkt av mig. Men jag fick ingen son och har inte tänkt att skaffa en heller.

Magnum mysterium, det stora mysteriet, syftar i kristendomen på det stora undret att Jesus föddes. Det finns, vad jag vet, inga bibliska belägg för att det skedde just den tjugofemte december. Dessutom är det angivna året för frälsarens födelse lite osäkert men det lär ha skett senast 4 före Kristus. Han var allt före sin tid, den där Jesus. Vi människor har alltid festat till ordentligt under midvinterståndets vilda hysteri och ibland får man anpassa kartan efter verkligheten. Inget större mysterium med det, förmodar jag.

Magnum mysterium. I vardagens innersta väsen ryms alltings helg, tillvarons hjärta. Det viktiga är oftast inte vad man gör utan att man gör det med stil. Det ryms så mycket skönhet i vardagen. Vardagen är alltings mått.

Magnum mysterium. Ryktet har gått. Min yngsta brorsdotter Lykke har fått för sig att det är Baffra, alltså jag, som är tomten.

Högtider innehåller alltid en blandning av religion, tradition, seder och tid. Det kanske inte är något större mysterium, egentligen. I mötet mellan när och fjärran, förr och fornt, här och nu blir det lätt som det blir. Vad håller Alexander på med?! Har han gått och blivit perser!? Har man aldrig tråkigt har man heller aldrig roligt. Finns ingen vardag finns heller äingen högtid.

Ordet jul är ett nordiskt ord med oklart ursprung. En teori är att det kommer från det germanska jehwla. Också ordets ursprungliga betydelse är omstridd, men det kan helt enkelt ha betytt ”fest” eller ”högtid”. Alla forntida kulturer har firat högtider vid vinter- och sommarsolstånden och de moderna kulturerna har tagit över traditionen. I Rom, exempelvis, ersattes en äldre fest med att fira Jesu födelse under 300-talet. I norden dyker ordet Jól upp i en hyllningssång till kung Harald Hårfagre på 900-talet i formen att dricka jul. Förmodligen handlade det om en fruktbarhetsfest på senhösten för att främja god årsväxt och fred. Högaktuellt, skulle jag säga.

Det moderna svenska julfirandet uppstod under andra hälften av 1800-talet. Då tog man in granen i hemmet och väntade besök av tomten – som till skillnad från andra länders tomtar inte gjorde entré via skorstenen. Fortfarande vid mitten av 1900-talet var den svenska tomten en illmarig liten gubbe i grå vadmalskläder som fjärran från Disney vakande över gårdens djur och människor. Julkrubban är en katolsk sed som fram till 1929 var otänkbar i svenska kyrkor. Vid andra världskrigets utbrott hade julen blivit mer kollektiv och kommersiell med offentliga julgranar, luciafirande och julskyltning.

Lussekatten kom till Sverige i slutet av 1600-talet och kallades för ”dövelskatt”. Eftersom djävulen ansågs vara ljusskygg smaksattes bullarna med solgul saffran tänkt att skrämma bort honom. Av Djävulen, som också kallades Lucifer, kom senare namnet lussekatter. Inledningsvis var det bara överklassen i Mälardalen som kostade på sig denna lyx men i slutet på 1800-talet, när luciafirandet spred sig över landet, blev också lussekatten allmänt förekommande.

Julgranen symboliserar livets träd i paradiset vars frukter (pyntet) ger evigt liv. Granen fanns hos överklassen redan på 1700-talet men blev också den allmän i början på 1900-talet. Julmaten är den typiska för bondesamhället om än i stor mängd. Gröten och lutfisken är traditionell fastemat, man skulle fasta till juldagen – alltså fram till Jesus ankomst och därefter fira med en rejäl fest. Doppet i grytan var ett sätt att fuska lite med fastan. Julgrisen slaktades på julnatten för att ge färskt kött till jul, skinka och revbensspjäll är traditionell julmat.

Julklapparna är symboler för de tre vise männens gåvor till Jesusbarnet, tidigare gav man dem på nyårsafton. Från början kom julbocken, inte tomten, med klapparna –bocken är en medeltida symbol för djävulen. Kanske kan man här ana den dubbla inställningen som vi ibland kan känna inför julens överdåd: presenter och frosseri (en av de sju dödssynderna) är djävulens påfund.

Så till det här med ledighet. Jag har en gammal vän som brukade svära över Gustaf III. Hans ilska gällde Helgdagsreformen 1772. På senmedeltiden var svenskarna lediga cirka 110 dagar per år eftersom varenda religiös högtid, och de var många, skulle firas med ”afton” före och ”dagen” efter den aktuella högtidsdagen. I samband med statskuppen 1772 gjorde emellertid GIII slut på festen genom den stora helgdagsreduktionen. Maleur. Det skulle dröja till 1950- och 60-talen innan vi kom upp i samma mängd ledig tid igen. Min svåger och salig svägerska försökte förövrigt införa traditionen att fira nationaldagsafton – ett trevligt, och historiskt helt riktigt, initiativ.

Finns ingen vardag finns ingen högtid. Jag har alltid satt en ära i att älska vardagen som den ter sig och därför, tror jag, älskar jag också högtider. Det är lyxen att rå sig själv som är det väsentliga. En högtid eller upplevelse är ingen verklighetsflykt, det är en del av helheten.

Jag, tomten? Nonsens. Vilket mysterium hade inte det varit, liksom. Jag har bara haft lite otur och missat tomten en massa gånger. Som det nu är sörjer jag att vi inte får träffa samma tomte samtidigt, Lykke och jag. Det eftersom vi inte firar jul tillsammans i år.

Det är nu tid att njuta av tillvarons innersta väsen. Jag ber därför högaktningsfullt om att få tona ut en smula, så här mitt i djupa midvinter, med tillönskan om en riktigt god jul. Jag gör det med ett utdrag från Karin Boyes dikt Idyll.

… Nu sluter sig vardagens rymd kring oss två, likt en len lätt dimma. Är du rädd att bli fånge, är du rädd att drunkna i det gråa? Var inte rädd: i vardagens innersta, i allt livs hjärta, brinner med stilla nynnande vågor en djup hemlig helg.

Det stora mysteriet är inte vem som är tomte, vem som eventuellt föddes eller dog. Det stora mysteriet är, enligt min grundmurade uppfattning, allt vi tillsammans skapar och upplever under vardag och fest. Men tänk att få vara som Jesus: före sin tid. Bättre före än efter, som det heter. Det förra är nämligen för mig, det senare för andra. Quel mystère!

Jag blev faktiskt pappa. Det är lustigt, men jag trodde alltid det skulle bli en son. Det blev det inte och jag njuter varje dag av att se mina döttrar erövra världen. Det finns mycket att lära sig av hur andra människor ser på livet. Inte minst dessa döttrar. Och brorsdöttrar.

Evig kärlek. Det är grejen. Den finns överallt. Pass it on. Det är det stora mysteriet.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Juloratoriet (altarian)

Oh Magnum mysterium

Fear no darkness promised child

Källor:

Wikipedia

Modeus: Tradition och liv

Ornässtugan.se

Bibeln: Berättelsen om Jesu födelse finns i Lukas 2:1-20

Berggren: Landet utanför, Sverige och kriget 1939-1940

Livsåskådning, Skola, styrsö

De tre B:na

13 december, 2025av adolphson

Don’t pollute your mind. Jag såg den formuleringen någonstans och den stannade kvar.

Det pratas en del om hat och hot i offentligheten. Det är naturligtvis både bra och viktigt att sådant uppmärksammas. Men det finns också andra saker att fokusera på. Goda saker. Vänliga ord och glada tillmälen. Hur manövrerar man bland möjliga känslor och själsliga vägar som står oss till buds?

En god hjälp på en ofta darrig livsbana är att låta sin själ bada i b:n för att hålla sinnet intakt i en tillsynes galen värld. Jag brukar ibland med mina elever ta upp vikten av personliga kärnvärden att hålla sig till i livet. Detta påstående har inget med direktiv från Skolverket att göra utan handlar mer om en inställning till livet i stort. Det ingår ju i samhällsuppdraget att skolan ska bidra till att utveckla goda samhällsmedborgare och grunden för det är, som jag ser det, god fysisk och mental hälsa. Mitt bidrag innebär bland annat att presentera de tre b:n som utgör mitt fundament i tillvaron. Jag avser då Bollnäsfil, Bach och Brännholmsviken.

Jag vet inte vem jag vore utan Bollnäsfil. Det är mer än en vanlig fil vi pratar om. Det är en njutning, en vän, ett livselixir. Särskilt efter att man lite uppgivet föreslagit den dotter man för ögonblicket delar Netflixabonnemang med att till frukost, nåja, lunch, äta en smörgås.

Tonåringar. I ett utslag av fåfäng förhoppning om framgång försöker jag kopiera den norske hotellmogulens framgångsrecept genom ett anslag på dörren.

Sedan Bach. När tillvarons grinvindar blåser snålt, när tillvaron piskar andan ur en och världen rämnar, då finns han alltid där, Johann Sebastian, redo med en stor, varm och kärleksfull kram. Själv tyckte jag att uppgiften koppla ihop Mammon med Mammografi utifrån de politiska partiernas syn på vinster i välfärden var en bra provfråga. Det tyckte inte några elever (ryckerpåaxlarna-emoji). Efter några toner av Bach rinner emellertid misslyckandets bitterhet sakta av.

Det tredje B:et, Brännholmsviken, avser en plats för själens återhämtning. Trots det vackra intrycket är viken inte så badvänlig. Nej, vill man bada på Styrsö (och inte med egen båt tar sig till Vassholmen) är det i mitt tycke Saltskärsudde eller möjligen Uttervik som är de bästa tipsen. Oftast blir det dock för egen del till att studsa upp och ner vid Halsviksbryggan. Brännholmsviken är för oinvigda en del av södra Styrsö med vacker natur, helt obebyggd till skillnad från den mer bebyggda norra halvan. Platsen har dessutom historiska lämningar.

När jag var barn satte namn som Vikingakyrkogården fantasin i svallning. Det fanns också rester av en gammal minkfarm. Brännholmsviken innehåller faktiskt en gammal begravningsplats, därav namnet ”vikinga-” trots att 1500-talet är en mer korrekt tidsangivelse. Lite längre upp, givet landhöjningen, bodde en gång stenåldersmänniskor. Numera går min löprunda förbi här och det är under en sådan det slår mig att jag bokstavligen springer över anfäders gravar (antagandet bygger på det faktum att min släkt bott på Styrsö sedan 1500-talet). Men så är kanske livet: ett kort lopp över evigheten.

Medan jag tittar på sommarens bilder från Styrsö kommer det, apropå glada tillmälen, ett mail.

Jag svarade med att tacka för vänliga ord och att jag nästan alltid haft förmånen att komma väl överens med mina elever (trots märkliga provfrågor) och att jag tror och hoppas att framgångsreceptet är att faktiskt gilla det man gör samt vara intresserad av människor. I synnerhet den människa man har framför sig. All utbildning måste vara utformad på det sätt att den känns relevant för den som utsätts för den. Kort sagt: eleven har aldrig fel. Och bloggen (formatet är hopplöst otidsenligt, jag vet) har varit med mig sedan 2009. Den är en sorts offentlig terapi där jag hoppas att jag inte alltför ofta balanserar fel på gränsen mellan personlig och privat.

Vi ska aldrig tillåta hat och hot. Men genom att vårda vårt inre, i mitt fall genom tre B:n, så rinner ilskan, hopplösheten och bitterheten, sådant som ofta göder hat, av likt en rejäl sked Bollnäsfil ner i strupen. Nej, beröm människor när de förtjänar det, älska livet, kärleken och kulturen. Always give, never expect som någon uttryckte saken. Don’t pollute your mind, helt enkelt, förövrigt något som är omöjligt när du äter Bollnäsfil, lyssnar på Bach eller besöker Brännholmsviken.

Relaterade blogginlägg;

Vassholmen

Vir bonus

Musik:

Sonat nr 4

Källor:

Styrsobk.se (stöd Styrsö BK!)

Livsåskådning, Personligt, Spännande människor

bild 177: Lysande stenar

7 december, 20257 december, 2025av adolphson

Texten nedan skrevs ursprungligen den tionde september 2023. Nu är vissa saker återfödda. Samtidigt finns samma ständiga längtan efter att kunna ge.

Några stenar lyser som fullmånar. Formuleringen som fastnat i mitt sinne är Tranströmers, förstås.

Men jösses. Efter tjugofem år i kommunens tjänst ska jag belönas. Att belöna är en svår konst. Jag hoppas inte att jag framstår som otacksam om jag säger att hellre än en cykel, bergsmanskrona, smycke eller konst så föredras en medalj. Men sådan finns inte som alternativ.

De slöt sig, framförallt min äldsta, döttrarna, när deras mamma dog. Jag stod inför ett val; lägga ner och låta oss allihop sjunka i sorgens bråddjup eller med stel överläpp fortsätta. Det blev det senare.

Du Fredrik, du verkar göra väldigt mycket. Är det en strategi för att glömma? De finns här och där, dessa rättframma människor som faktiskt vågar fråga om svåra, känsliga saker och som dessutom står kvar och inväntar svaret.

Man får bekämpa hopplösheten efter förmåga. Vad tjänar tillvaron egentligen till? Jag sjunger då och då. Tränar pliktskyldigt några gånger i veckan. Ibland funderar jag på att byta jobb men jag hittar inga (LinkedIn tycker jag ska bli vägarbetare) och jag uppbär förtroendeuppdrag. Men inget av det där spelar någon roll.

Det är plötsligt tid för stora nyheter i det adolphsonska hemmet. PAPPA! JAG FiCK JOBBET PÅ LISEBERG! Vad kul!, svarar jag och tillägger: fast jag tvekade aldrig. Huvudpersonen stannar plötsligt upp mitt i glädjeruset och faller in i tonåringens djupa begrundan. Det är alltid tvära kast. Jag avvaktar, vis av erfarenhet, beredd att lyssna. Helvete, utbrister hon till sist. Jag undrar vad som står på, det är ju strålande nyheter. Jo, hon ska spela clown på allhelgona. Clowner är skitläskiga, jag kommer ju förihelvete att skrämma skiten ur mig själv. Du kommer väl dit, pappa? Ifall allt skiter sig? Det klart jag gör. Jag uttrycker mig kanske inte exakt som The Police men innebörden är den samma.

Every breath you take, and every move you make, every bond you break, every step you take I’ll be watching you. Every single day and every word you say, every game you play every night you stay, I’ll be watching you.

En strategi för att glömma. Man är mig på spåren. Möjligen har mitt engagemang varit en strategi, men är också ett personlighetsdrag. Det är egentligen ganska enkelt. Det som spelar någon roll är flickorna. Jag behövs på hemmaplan och resten kvittar. Min sorg, allt i mitt liv, är oväsentligt vid en jämförelse. Jag behövs visserligen inte varje minut, men jag behövs mentalt, som en fond av trygghet. Vi har gått igenom det djupaste mörker tillsammans, mina döttrar och jag. Det har inte varit, är fortfarande inte, lätt. Jag har fått vara, och är, både mamma och pappa, ofta har jag misslyckats men ibland har det gått bättre.

Nu närmar vi oss slutet på andra halvlek av tiden som kärnfamilj. Bedömer jag att jag bör vara hemma rensar jag omedelbart kalendern. En liten tid till behöver jag vara den där fonden. Redan har funderingarna smugit sig på. Vi har ju kommit varandra så nära. Vem är jag när barnen inte längre behöver mig? Släpp det där, tänker jag sedan. Min femårsplan är sedan länge reducerad till att omfatta dag för dag. På fem år kan allt förändras, ja, det kan det från en dag till en annan. Vad som sker i framtiden är skrivet i stjärnorna. På ett ögonblick har tjugofem år i kommunens tjänst och tjugotre år som Malins vän passerat. Kanske slutar jag mina dagar som vägarbetare i södra Frankrike.

En underbar dag. En månad senare: livet i spillror

Clown, alltså. På Liseberg. Det är fint att få människor att skratta. Hon må göra i stort sett vad som helst bara det sorgsna i hennes ögon försvinner. Och inget är väl lämpligare därvidlag än clownens syssla. Den börjar faktiskt mattas nu, den sorgsna hinna som alltid syns i hennes ögon. De kommer allt oftare fram ur sig själva, mina döttrar, och visar för världen sina storslagna personligheter.

Inte alltför många stannar numera tjugofem år på samma arbetsplats. En medalj skulle betyda mycket för mig. Sådan är jag. Men jag är trots allt redan rikligt belönad. Med att under tjugotre år uppleva en kärleksfull relation, med två döttrar och med, ja, all den kärlek jorden rymmer. Jag tror jag utan bitterhet skippar kommunens gåva, jag kan ändå inte bestämma mig. Om inte annat spar kommunen lite pengar på det.

Några stenar lyser som fullmånar. Tranströmer är alltid med mig, men fler har varit inne på temat. Alla är vi maskar men jag tror mig vara en lysmask, sa Churchill. Alla ligger vi i rännstenen men somliga av oss tittar på stjärnorna hävdade Dickens. Månen skiner trots allt tack vare solens strålar – och allt blir återfött.

Musik

Every breath you take

Serenada

Relaterade blogginlägg

Den sorgsne clownen

Nit och redlighet

Källor

Tranströmer: Den stora gåtan

Post scriptum december 2025:

Sedan den tionde september 2023 har mycket hänt. Jag har fått en bergsmanskrona av kommunen. Dotter 1 har flyttat till Styrsö men är på väg hem igen. Tillfälligt, säkert. Dotter 2 går som tåget (det vill säga aldrig i tid) och Ragna har dragit upp mig ur sorgens bråddjup och visat mig framtidstrons kärleksfulla tipptopp. Till dessa tre underbara kvinnor skulle vilja kunna ge allt i hela världen. Men de har den redan.

Historia, Politik

Scalae Gemoniae

30 november, 202530 november, 2025av adolphson

Alea iacta est! Jag? Det må låta som en klyscha men jag såg det faktiskt inte komma. För hur osannolikt är det inte?

Scalae Gemoniae. Det är kanske lite magstarkt att jämföra mina politiska öden med en ökänd avrättningsplats i Rom under kejsartiden. Men det var faktiskt, hur märkligt det än kan låta, det första jag tänkte på när Anna-Karin Hatt avgick. Utjagad av trollen, vad det verkar. Och nu skulle jag snart själv kastas ut för trappan, tänkte jag. Eller självmant trippa ned för den. För så är det ju: alla mandat är till låns och återlämnas förr eller senare. Alternativet förskräcker. Jämförelsen med trappan i Rom ska visserligen förstås allegoriskt men man kan fundera över på vems villkor ett mandat återlämnas.

Scalae Gemoniae, eller Gemoniska trappan, var en avrättningsplats som sträckte sig från Palatinen (den av Roms kullar som beboddes av eliten) ner till forum. Trappan användes för avrättningar och skampåle. Under kejsarna Tiberius och Caligula användes den ofta och var i bruk i stort sett till Romarriket gick under i slutet av 400-talet. Kropparna efter de avrättade kastades ner för trappan till allmän beskådan. Att hamna på den Gemoniska trappan var förvisso ett grymt öde men det tog inte slut där. Bestraffningen innebar nämligen inte enbart döden utan också att kroppen förnedrades post mortem, alltså att den fick ligga kvar och ruttna eller för djur att knapra på. Efter en längre eller kortare tid släpades den bort med köttkrokar för att sluta som fiskmat i Tibern. Detta öde drabbade för övrigt kejsar Caligula efter det brutala lönnmordet på honom i hans eget palats. Så avskydd var han.

Jag trodde och tänkte att min tid som politiker skulle vara över efter den här mandatperioden. Kanske redan innan. Den demokratiska värnplikten skulle därmed vara genomförd och mandatet vederbörligen återlämnat. Jag tänkte att det finns saker jag inte skulle sakna. Som att aldrig hinna tänka en tanke till dess slut, att konstant oroa sig över tiden, att ständigt läsa handlingar och att ofta offra umgänge tillsammans med Ragna, vänner och barn, att ständigt förväntas ha en åsikt om vad det än må vara. Samtidigt kände jag tacksamhet för allt jag fått uppleva. Men slutet närmade sig, trodde jag.

Så avgick alltså Anna-Karin Hatt. Det har man som partiledare rätt att göra. Men skälen till avhoppet gnagde. Och ungefär samtidigt undrade nomineringskommittén om jag kunde tänka mig att bli kommunal toppkandidat för Centerpartiet inför valet 2026. Toppkandidat. Nummer ett. Kommunalrådskandidat. Jag var faktiskt inte beredd på den frågan och svarade genom tre motfrågor. Vill inte någon av my stars (Susanne eller Jenny)? Var kommittén enig? Vet ni verkligen vem ni väljer?

Svaren var nej, ja och ja. Den första instinkten var trots det att svara nej. Att bära det yttersta ansvaret – nej, det är inte för mig. Å andra sidan känner jag att jag har en mandatperiod till i mig. Annars kandiderar man inte. Men nummer ett? Det förpliktigar. Det innebär i teorin att jag måste vara beredd att bli kommunstyrelsens ordförande, kommunalråd och hela baletten. Inte sannolikt med tanke på opinionsläget men man måste vara beredd om valet trots allt går bra. Sedan känns det vemodigt för vi har jobbat bra ihop, Susanne, Jenny och jag.

Det känns också lite läskigt. Jag menar, jag är ju ingen excelarkskille. Jag är ingen strateg och jag ser mig inte ens som politiker. Min självbild säger mig att jag är en lärare som ofta sysslar med politik. Så frågan är relevant: är ni verkligen säkra?

Men det ligger samtidigt något ideologiskt rakryggat i engagemang, något jag ser i Centerpartiet – och verkligen uppskattar i denna de ofta krökta ryggarnas opportuna tid. Tänk att man frågar mig i detta läge. Det måste ju rimligen innebära att man faktiskt vill ha de värden som jag står för. Och det är ju bra (smiley). Ragna är lite tveksam. Hon tror dels att jag är för känslig och tycker dessutom att mitt yrke är viktigt. Dessutom vill hon inte bli en politikerhustru. Lite sent påtänkt, cheri. Även Malins ord ekade: jag ser dig agera i de stora frågorna, absolut, men är du en cykelställspolitiker?

Jag tänker att har man aldrig misslyckats har man inte ens försökt. Så det klart jag svarar ja. Ut på arenan bland de andra gladiatorerna går jag. Vill trollen hata mig ut på Gemoniska trappan så ger jag mig inte utan strid. Ett trappsteg i sänder tumlar vi ner, hatarna och jag, tills vi tar ett svalkande dopp i Tibern. Men jag är inte ensam. Jag har ett gott gäng omkring mig.

Jag har den största respekt för Anna-Karins beslut. Samtidigt: om ingen ställer upp vinner ju trollen. Jag har aldrig, återigen ursäkta klyschan, engagerat mig för att nå positioner. Så vill lokala Centerpartiet ha en medelålders man med känslorna på utsidan, som vissa politiska motståndare ser som en tråkig, predikande filosof och som andra vill kasta ut för Gemoniska trappan, en som inte vill blanda ihop utbildning med företagande, som gillar kultur, talarstolar men knappast excel eller skolkoncerners vinstutdelning så kanske jag bör lyssna på det.

Tärningen är kastad. Jag passerar Rubicon.

Musik:

Dreams

Somewhere Only We Know

Källor:

Holland: Dynastin

Historia, Personligt

Vallonstrecket

23 november, 2025av adolphson

Få se om du har vallonstrecket!

Jag släktforskar när jag inte har något bättre för mig. Det har jag emellertid ofta så man får nog påstå att jag är något av en släktforskarperiodare. Men det är fascinerande. När man väl ger sig in i det förflutna försvinner tid och rum. För visst har man att brås på. Det har alla. Särskilt brås jag på en släkting på morfars sida: Jacob Olsson från Hästekälla. Dessutom har jag hittat högadel, samer och valloner.

Det finns enligt gammal folktro en sägen om “vallonstrecket”. Det är ett födelsemärke eller streck på överarmen som ska vara ett kännetecken för vallonättlingar. I släktforskningen syftar begreppet på att vallonättlingar ofta kan följa sin linje tillbaka till en viss invandrad person, men att det ofta tar slut där – ungefär som en vägg i forskningen. Orsaken är att när vallonerna kom till Sverige under 1600-talet för att arbeta i järnbruken så registrerades de ofta bara med förnamn eller förvanskade efternamn, vilket gör det svårt att spåra dem längre tillbaka i Belgien eller Frankrike.

Men just idag när Centerpartiet håller nomineringsstämma är det Jacob Olsson jag tänker på. Han föddes 1679 på gården Hästekälla i Morlanda socken, Orust, Bohuslän, och han dog 1738, på samma gård som han föddes. Däremellan hann han med mycket. Han blev tidigt nämndeman i häradsrätten, omkring år 1702, och tog över sin pappas plats i lokalsamhällets styre. Han verkar varit duglig eftersom han fick förtroendet att representera Orusts och Tjörns härader i bondeståndet vid flera riksdagar under åren 1710-1723.

Riksdagen 1720 var särskilt viktig. Efter Karl XII:s död 1718 och Ulrika Eleonoras abdikation 1720 valdes hennes man Fredrik I till kung. Jag brukar lite elakt beskriva Fredrik I som regentlängdens Raskenstam. Hursomhelst, Jacob Olsson ledde bondeståndet under denna omvälvande tid, då Sverige gick in i den period som senare kommit att kallas frihetstiden. Han deltog, enligt källorna aktivt, i diskussionerna om hur makten skulle fördelas mellan kungamakten och ständerna. Fredrik I blev en påtagligt försvagad kung och så skulle det vara fram till 1772 när Gustav III genom sin kupp återinförde enväldet. Vid riksdagen 1723 var Jacob fortsatt en av bondeståndets ledande röster, men han blev inte återvald till talman. Efter sin politiska karriär återvände han till sitt liv som bonde och nämndeman i Bohuslän. Han avled 1738, 58 år gammal.

Men det var under 1720 han peakade. Det var alltså då Fredrik blev vald till Sveriges kung i kraft av hans ”betygade ömhet om fäderneslandet, stora kunskaper i krigssaker samt mångfaldiga andra härlige förmåner”. Villkoret var inskränkningar i kungamakten. Kungen blev beroende av riksrådets majoritet. Den nya regeringsformen skulle i över ett halvt århundrade bli ordningen för hur Sverige styrdes. Detta var inte nödvändigtvis bra för bönderna som ansåg sig tappat inflytande, särskilt eftersom de var utestängda från den del av riksdagen där de viktigaste frågorna avgjordes: det sekreta utskottet. Där avgjordes alla viktiga ärenden som angick krig och utrikespolitik ekonomi samt ”vad eljest tyst hållas bör”. Bönderna knotade och ville ha en starkare kungamakt som det varit före enväldet, på Gustav II Adolfs och Karl X:s dagar. Vad Fredrik tyckte om saken är inte känt men han misstänktes för att ha haft ett finger med i spelet. Saken ansågs så pass allvarlig att Arvid Horn beslutade att förebygga faran genom att hastigt avbryta riksdagen innan bondeståndet hunnit få något svar. De missnöjda bönderna kunde knappt förmås att infinna sig vid riksdagens högtidliga avslutning och endast några få av dem gick med på att skriva under riksdagsbeslutet.

Det finns som alltid något att lära sig av detta. Förr eller senare har man spelat sin roll och tiden sprungit ifrån en. Detta gäller oavsett om man är lokal centerpolitiker, bondeståndets talman eller enväldig monark. Jacob återvände efter sin roll i Sveriges övergång till Frihetstiden till sin gård i Hästekälla. Det ligger något tilltalande i det förhållningssättet till sin roll i stora händelser.

Det är till att vara centerpolitiker med stamtavla, tänker jag aningen hurtfriskt. På andra sidan gärdesgården, farmor och farfar finns tysk lågadel, samer och – valloner. Jag vänder ibland, allt oftare, blicken dit. Vår gamla stormor i Dalom, Karin på Luras, salig mors närmaste vän, påstår att alla som har valloner i släkten har ett streck på nedre armen. Prat, menade jag. Vi såg efter.

Musik:

Agnus dei

Källor;

Äpplet (lexikon)

Wikipedia

MyHeritage

Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Uppsala/V-dala

la ciotola rossa

16 november, 202516 november, 2025av adolphson

I femtiofem år har jag burit på den röda bunken.

Meningen “Agitata da due venti” är italienska och betyder ”Upprörd av två vindar” eller ”Omtumlad av två krafter”. Det är också titeln på en berömd aria ur operan Griselda av Vivaldi. Det är därför jag känner till uttrycket, för inte kan jag någon italienska. Arian framförs av karaktären Costanza, som slits mellan starka känslor – kärlek och plikt, hopp och rädsla, trohet och tvivel. Scenen symboliserar en inre konflikt mellan motsatta känslor som drabbar känslolivet. Dramatiskt värre, samtidigt en ständigt aktuell skildring av människans dilemma. Hade jag skrivit operan hade jag döpt den till la ciotola rossa (den röda bunken).

Jag fyller idag femtiofem år. Den tredje åldern är inne. Jag vaknar ensam på ett hotellrum i Karlstad. Vi har valt en ny partiledare. Hösten 1995 fyllde jag också år, den gången tjugofem. Jag vaknade ensam i mitt studentrum i Uppsala. Den andra åldern var därmed påbörjad. Jag gick sedermera på höstbal på V-dala och träffade senare Malin och vad som därefter följde med äktenskap, barn och familjeliv. Inför balen togs bilden nedan. (För utförligare beskrivning se länk). På balen skulle en politiker, vice statsminister Lena Hjelm Wallén, installeras som hedersmedlem.

Den röda bunken är slängd. Vederbörligen återbördad till evigheten genom att placeras i rätt kärl på återvinningen. Bunken som tjänar som symbol för ett genomsnittligt familjeliv, som genom åren haft degar och röror i sig, använts vid städning och vid något tillfälle till och med tjänat som räddare i nöden under barnens magsjuka, is no more. För den var av plast och det materialet försöker jag undvika.

Femtiofem år idag således, därtill med kropp och själ i allt väsentligt intakt. Man får vara tacksam. Jag tar ett steg till. Ständigt fortsätter jag framåt. Målet, en ny röd bunke, är alltid närmare än man tror.

Ragna gillar inte baler. Däremot är vi något av stamgäster på restaurang Banken. A.k.a Faluns skafferi, ett vardagsrum för vardag och fest, en clownfisk i Svarta havet. Jag har uppfunnit en egen förrätt genom att kombinera deras ostbricka som normalt intas som efterrätt kombinerad med en Dry Martini. Hovmästare Magnus (min gamla elev) och jag har döpt den till Adolphson no 1. Jag hoppas på att snart få se den i tryck på menyn.

Jag sätter ett ljus på Malins grav. Tiden har gått. Hösten 2019 var hennes grav the final frontier, nu är den belägen inåt mitten. Fler människor har under dessa år tagit ytterligare ett steg mot jordiskt slutförvar i den senaste i raden av gravar. De har nedlagt sin röda bunke och sig själva i rätt kärl på återvinningen. Hur var deras liv, funderar jag. Man vet sällan något om personen i graven bredvid. Centrum och periferi i ständig rörelse.

Det är dags för utvecklingssamtal med eleverna. Jag brukar undvika idioti som erhålls genom statiska program formulerat genom uttryck som godtagbara kunskaper. Ett samtal sticker ut. Jag frågar hur läget är och får svaret att hen visserligen haft många lektioner i sitt liv men att de med mig är annorlunda. Är annorlunda bra, undrar jag. Jag tror det, svarar eleven. Det finns en nerv i dina lektioner. På det viset kan man tala om utveckling sedan hösten i Uppsala när jag fyllde tjugofem år, kanske. Då: slätstruken, polerad och fylld med ett enligt röda bunken-mått mätt oproportionerligt stort självförtroende. Nu: tiden har förvisso ristat sin runa i mig men jag fortsätter alltid ett steg till. I den tredje åldern käkar jag Adolphson no 1 till förrätt för det mesta med solsken i blick.

Steg framåt. Livets väg. För knappt två år sedan gick jag fjärran från baler, prål och åthävor på ett faluhak och träffade Ragna. Vem kunde ana att det var just där den röda bunken fanns. Och vad som därefter hände. Då skulle ingen politiker väljas. Nu är jag en själv. Många steg till och från Banken har det blivit, iallafall. Jag vill gärna tro att Adolphson n.o 2 är, ja, kanske inte bättre än sin föregångare men något mer komplex och genuin. På gott och ont. Snart nog får min aska plats i en grav som en gång låg i utkanten. Var den graven är belägen vet vi tack och lov inte. På Styrsö, kanske. Jag lägger under tiden min själ i röda bunken, så får vi se.

Idag fyller jag i alla händelser femtiofem år. Det är bättre än alternativet. Snart åker jag hem till Dalarna igen. Jag skuttar ur sängen med en inbillad tjugofemårings entusiasm och påminns genom stelheten om att tiden gått. Så möter femtiofemåringen tjugofemåringen. De har faktiskt något gemensamt, de kämpar nämligen båda med starka motstridiga känslor. Som kärlek och plikt, hopp och rädsla, trohet och tvivel. De två krafter som kämpat om mitt hjärta drar emellertid åt samma håll. Två döttrar och två kärlekar. Röda bunken är full.

Jag önskar mig inget i födelsedagspresent. För jag har allt man kan önska sig inuti en röd bunke som är tillverkad i synnerligen ekologiskt material. Det är ju fantastiskt!

Relaterade blogginlägg:

Svart på vitt på azurblått

Wild at heart

Musik:

Agitata da due venti

Ta mig hem

Källor:

Goulding: Klassisk musik

Fotnot:

Jag snusade när jag var tjugofem. General, lössnus. Karriärsnus, som det hette i lumpen. När jag började kostade en dosa fyra och femtio på BP. Innan trettio år fyllda var jag tobaksfri, ety mormors gamla paroll ”att kyssa en karl som inte använder tobak är som att äta ägg utan salt” visade sig inte bara vara otidsenlig utan dessutom felaktig. Antagligen skämtade hon, vilket tog mig ett halvt liv att inse. Men det är inte en snusdosa jag håller i. Det är en röd bunke.

Historia, Jämställdhet, Spännande människor

Gorgo

9 november, 20259 november, 2025av adolphson

Lägg av, pappa.

Det är svårt att vara förälder. Samtidigt underbart.

Mina två små Gorgos. Mina sköra små flickor. Det är dessa två, ytterst värdefulla, det handlar om. Och om Ragna, förstås. Alla borde självfallet bete sig anständigt, oavsett kön, men jag kan bara överblicka papparollen och viljan att försöka vara en bra partner.

Gorgo, som föddes mellan 518 och 508 f.v.t och gick ur tiden någon gång efter 480 f.v.t, var drottning av Sparta och gift med den berömde kungen Leonidas. Hon är en av mycket få kvinnor som omnämns av den grekiska historieskrivningen. Det är främst historikern Herodotos som lyfter fram henne och omvittnar hennes politiska omdöme och klokhet.

Gorgo var dotter till den spartanske kungen Kleomenes, hennes mor är okänd. Hennes namn är intressant, Gorgo var nämligen också en av tre ruskiga systrar i den grekiska mytologin varav en, Medusa, kunde förstena människor som mötte hennes blick. Vår Gorgo omnämns två gånger i Herodotos Historia. Rent allmänt är det således något ovanligt att grekerna nämner kvinnor överhuvudtaget men Herodotos är ett undantag, han nämner relativt ofta kvinnor. Därför är han en viktig källa till att vi vet att spartanerna på många sätt skilde sig från övriga Grekland, inte minst gällande synen på kvinnor.

Några episoder ur Gorgos liv är särskilt kända. Dels ett tillfälle när hennes far, kung Kleomenes, hade besök från några andra grekiska stadsstater. Sändebuden försökte övertala kungen, försöken övergick till mutor med ständigt högre summor, att delta i kriget mot perserna. Till slut sa den mycket unga Gorgo till sin far som tydligen också lydde rådet:

pappa det är bäst du går annars kommer främlingen lyckas i sina mutförsök

(Sändebudet var grek men kallades ändå främling. Alla grekiska stadsstater, men i synnerhet Spartanerna, betraktade de som kom från utanför stadsgränsen som främlingar, ”xenos”, och sådana fruktades. Dagens ord xenofobi kommer från xenos som betyder främling.)

Efter att Kleomenes dött gifte Gorgo om sig med sin farbror, den berömde Leonidas. Giftermål mellan släktingar var inget ovanligt, i synnerhet inte i det här fallet eftersom hon var enda barn och arvtagerska till en kung. Kvinnor, iallafall inom den yttersta eliten, kunde i Sparta ärva sina fäder. Ett av skälen till dessa arrangemang var för att behålla arv och makt intakt på den manliga sidan, arvet övergick genom giftermålet till Kleomenes (halv)bror Leonidas.

Som vuxen var Gorgo uppenbarligen öppet närvarande i det politiska livet, eftersom det ofta omnämns att hon deltar i rådsmöten vid hovet eller ger råd till Spartas ledande män. Hon framställs som skarpsinnigare än männen. Mest känd är hennes roll inför den persiska invasionen av Grekland 480 f.v.t. Man hade i Sparta mottagit en varning från en fånge i Persien, varningen bestod av en trätavla täckt med vax. Eftersom tavlan gav intryck av att vara tom brydde sig ingen om den förrän Gorgo uppmanade att ta bort vaxet så att skriften blev synlig. Där stod att den persiske storkonungen Xerxes förberedde ett anfall. Inför den persiska invasionen reste Leonidas runt på diplomatiska resor till grekiska grannstater för att organisera försvaret. Mycket tyder på att Gorgo gjorde honom sällskap. Vilken roll hon då spelade är okänt.

Men tänk om. Tänk om det var hon som organiserade försvaret mot den persiska övermakten och att det i förlängningen är åtminstone delvis tack vare henne den grekiska kulturen, Europas vagga, överlevde. Tänk om.

Det finns ytterligare några berättelser om Gorgo bevarade, bland annat från Plutarchos som skrev sin historia långt senare under det första århundradet e.v.t. En episod handlar om när en man försökte förföra henne och hon avvisar honom med orden att han inte ens skulle kunna spela en kvinna på scen. En källkritisk invändning innebär att det inte är troligt att detta utspelade sig i Sparta eftersom Sparta inte hade någon teater. Den anspelar även på spartanernas negativa syn på vackra och storstilade kläder, något som den uppvaktande mannen vid tillfället skulle ha burit. Så det yttrande som, förutom händelsen med vaxtavlorna, är hennes mest berömda.

När en kvinna från Athen frågade henne ”hur kommer det sig att kvinnorna i Sparta är de enda som kan styra över män?” svarade hon ”Det beror på att vi är de enda som föder (riktiga) män”.

Detta replikskifte kan inte heller ha ägt rum i Sparta eftersom kvinnor från Aten inte fick resa, medan spartanska kvinnor var helt fria att åka vart de önskade. Aristoteles hade i alla fall sin uppfattning klar om kvinnor. Han var mycket upprörd över läget i Sparta. Leonidas framstår å andra sidan, mätt efter sina samtida mått, som något av en större hjälte än jag innan vetat. Hans hjältedåd stannar måhända inte enbart på slagfältet. Inför Slaget vid Thermopyle ska Gorgo ha frågat honom vad hon skulle göra efter hans död, vilken antagligen var uppenbar för dem båda. Han svarade henne då:

Gift dig med en bra man som behandlar dig väl, föd honom barn och lev ett gott liv.

Idag skulle han kanske sagt:

gift dig om du, och med vem, du vill, skaffa barn på det sätt, och om, du vill och lev ett gott liv.

I svaret till den atenska kvinnan ovan flyttar Gorgo i sitt svar fokus från sin roll som hustru till mamma. Det är retoriskt rätt snyggt och dessutom taktiskt i dåtiden. Kanske är det genom dessa förmågor hon som en av ytterst få kvinnor lyckats med konststycket att fastna i historieskrivningen. Mycket om henne är förvisso okänt men känt är att hon hade en egen röst och spelade en roll. Det är möjligen mer än många kan hoppas på än idag. Och tar man sig tid att lyssna på Gorgo så kanske är hon aktuell i nuet?

jag säger inte att Gorgo var en produkt av männen omkring henne. Jag säger bara att var och en måste ta sitt ansvar i relationer. Att vara en bra pappa och partner är förvisso svårt. Det finns inget direkt facit. Jag har egentligen bara en regel och det är att träna mig i att låta mina små Gorgos, och Ragna, vara ifred ibland. I synnerhet efter att de givit mig en blick som förstenar. Dotter 2 säger dock att inte är det så svårt att vara pappa. Det enda du behöver göra är att gilla mig, fortsätter hon. Numera säger jag mest till mina Gorgos: inga droger, inget strypsex, ingen energidryck. Varpå de svarar: lägg av, pappa.

Fotnot: detta blogginlägg skrevs ursprungligen i juli 2018. Gorgo är också namnet på en örn i Selmas roman Nils Holgersson.

Musik:

The arrival of the Queen of Sheba

Källor:

Plutarchos ”Yttranden av spartanska kvinnor”

Cartledge ”Sparta”

Wikiepdia

Relaterade blogginlägg:

Herodotos

Aspasia

Historia

Marcus, Torsten och Vasili

2 november, 202521 december, 2025av adolphson

Ön är annorlunda så här års. Men den intresserar samtidigt på ett mer lågmält sätt. De stigar man lätt finner under sommaren är inte lika tydliga nu. Det är lite som i berättelsen om Mumindalen på vintern, för den som minns. Tillvaron på ön ger mig tid att fundera över tiden. Över olika perspektiv på empati. Över gränser, de man sätter för egen del och de mänskligheten en gång satt. Och över gränslös kärlek och glädje. Och, såklart, betänker jag att Tutankhamon möjligen var en fåntratt.

Inte bomben, inte heller Farao – länken mellan Gud och människorna

Låt mig börja med Tutankhamon. Farao vid nio, död vid nitton och känd för att hans grav förblev orörd under tre tusen år fram till 1922. Det är i hans fall graven, inte människan, som är det intressanta.

Och apropå, fast ändå inte. Marcus Vergilius Eurysaces var en romersk medborgare och bagare (pistor, som det kallades) som levde på 100-talet f.v.t. Även han är för eftervärlden mest känd för sitt gravmonument, som fortfarande finns kvar nära Porta Maggiore i Rom. Graven är ovanligt påkostad för en person med enkel bakgrund: Marcus var nämligen en frigiven slav. Han byggde sin rikedom genom brödtillverkning och lyckades få statliga kontrakt. Inte dåligt. På graven finns på latin inskriptionen ”Detta är monumentet för Marcus Vergilius Eurysaces, bagare och entreprenör.” Utsmyckningen föreställer scener från brödtillverkning, som att mäta mjöl, knåda deg och ger en detaljerad inblick i hantverket. Att han byggde ett så stort och påkostat gravmonument var hans sätt att visa sin sociala status och stolthet över sitt yrke – något mycket ovanligt i Rom där hantverk ofta hade låg status. Monumentet är historiskt sett ett belägg för den sociala rörlighet som förekom i det romerska samhället. Släpp in, ge en chans, resonerade romarna. Och Marcus tog vara på möjligheten. Hatten av!

När Tyskland ockuperade Norge uppstod något av diplomatisk kris mellan Norge och Sverige. Den norska regeringen och kung Haakon VII sökte asyl i Sverige men både statsminister Per Albin och kung Gustaf V sa nej till Haakon – inget som kunde reta tyskarna fick förekomma. Vissa statsråd fick asyl, men där gick, så att säga, gränsen. Haakon fick faktiskt asyl i ungefär tjugo minuter men när det stod klart att han skulle interneras ville han omgående återvända till Norge. Kaptenen Torsten Påhlgren hade befäl över gränsvakten på den svenska sidan när sällskapet anlände. Torsten kände igen kungen, tvekade men valde att trotsa order och låta honom passera och beordrade sina underlydande att tiga om saken. Det är svårt att sia om vad som hänt om Haakon blivit krigsfånge, utöver att frågan varit än mer känslig för relationen mellan länderna än den redan är/har varit. Det är för mig okänt vara han han har sin grav. But still. Way to go, Torsten!

Vasili Arkhipov är också en person att minnas. Under Kubakrisen 1962 patrullerade den sovjetiska ubåten B-59 nära Kuba. Situationen var kritisk. Ubåten var beväpnad med kärnvapen och omgiven av amerikanska örlogsfartyg som försökte tvinga upp den till ytan. Besättningen hade inte kontakt med Moskva och trodde att tredje världskriget hade börjat. Kaptenen och den politiske officeren ville avfyra kärnvapen mot de amerikanska fartygen. Men för att göra det krävdes enhälligt godkännande från de tre högsta officerarna ombord.

Den tredje officeren var Vasili Arkhipov. Han vägrade ge sitt samtycke och argumenterade för att de skulle gå upp till ytan och invänta order istället för att starta en kärnvapenkonflikt. Rimligt, kan man möjligen tycka. Beslutet förhindrade att kärnvapen avfyrades, vilket, om så skett, kunde utlöst ett fullskaligt kärnvapenkrig. Arkhipov betraktas i efterhand som ”mannen som räddade världen”, eftersom hans beslut i en extremt pressad situation troligen förhindrade miljontals dödsfall. Han blev aldrig offentligt erkänd i Sovjetunionen men har hyllats internationellt. Arkhipov dog 1998 i Stupino, nära Moskva. Han tros vara begravd i eller nära Moskvaområdet, men det finns ingen officiell bekräftelse på var hans grav finns. Det hela borde blivit film. Det kanske det har? Hursomhelst: tack för din klarsynthet, Vasili.

En före detta slav som blir framgångsrik entreprenör, en gränsvakt som släpper igenom en kung och en ubåtsofficer som förhindrar ett kärnvapenkrig – vad har dessa gemensamt? Tja, kanske ingenting. Kanske en bergfast övertygelse. Kanske att de är mindre kända än Tutankhamon. När jag läser om dessa personer tänker jag att invandrare ofta tillför något om de får en chans. Att Roms storhet borde intressera USA. Jag filosoferar också över tanken att vi alla behöver någon form asyl då och då, kung som slav. Jag tänker att Tutankhamon kanske var en historisk fåntratt, men inte bara för att han inte förhindrade ett kärnvapenkrig. Hans grav ger en unik inblick i livet i det forntida Egypten. Hand i hand går han med en bagare på historiens esplanad. Till sist betänker jag vikten av att stå för sin övertygelse. Över Vasili står vare sig pyramid eller monument.

Detta är sådant jag grubblat över under en vecka med för mycket tid samtidigt som jag sökt efter sommarens stigar. Jag känner mig som något av en friven slav som gillar bröd och skådespel. Så typiskt mig.

Musik:

Chamber of Reflection

Källor:

Berggren: Landet utanför del 3

Wikipedia

The Guardian, “Vasili Arkhipov, the man who saved the world” (2017).

Post scriptum december 2025. Det kom ett mail.

Läste din blogg om Marcus, Torsten och Vassilij. Jag är dotter till Torsten Påhlgren och det gladde mig mycket att någon uppmärksammar detta som hände då vid Norska gränsen. För länge sen så gjordes en film/reportage om händelsen som hette ”flykten över kölen” av Björn Fontander. Vi flyttade till Gävle och jag är född i Gävle 1945. Men på 50-talet flyttade vi tillbaka till Falun. Min pappa gick bort 1961 och mina föräldrar ligger begravda på Skogskyrkogården i Falun.

Falun/Dalarna, Politik

Olgahuset

26 oktober, 202526 oktober, 2025av adolphson

Jag har engagerat mig i ett gammalt hus. En fallfärdig trashank till byggnad belägen på min gata hemma i stan. Varför det, kan man undra. Jag passerar ofta huset. Som en ö från en svunnen tid ligger det där, allt mer i förfall, allt mer i vägen för den moderna stadens behov.

Olgahuset, eller Sahlanderska gården som det egentligen heter, är uppfört omkring 1860 och var ett bostadshus tillhörande en garvaregård – en gård eller verkstad för hantverkare som beredde, ”garvade”, hudar och skinn till läder, vilket sedan användes till exempelvis skor, seldon, väskor och remmar. En sköterska som hette Olga lär senare haft mottagning här vilket är förklaringen till dess dubbla namn.

I början av 2000-talet diskuterades huset och i mars 2006 fattades beslut om att det skulle rivas. Redan i augusti omprövades dock beslutet och det bestämdes att byggnaden skulle bevaras. Det beslutet gäller fortfarande. Kommunen vill dock försöka sälja huset. Problemet är att byggnaden står i strid med gällande detaljplan. (En detaljplan styr hur mark och vatten får användas inom ett visst område. Den beslutas av kommunen enligt plan- och bygglagen.) Detaljplanen arbetades fram 2004 -2005 men är efter tjugo år inte genomförd.

Huset ligger längre ut i Engelbrektsgatan än övrig bebyggelse och gatan är en del av den så kallade inre ringen där man vill, eller enligt (den inte genomförda) detaljplanen har velat, prioritera trafik. Tanken har därför varit att byggnaden ska flyttas några meter, mot Dalarnas museum. En potentiell köpare måste alltså både köpa och bekosta flytt av fastigheten.

Problemen med en flytt är flera. Dels är det dyrt, dels har byggnaden en källare vilket gör en flytt mer komplicerad. Man har övervägt möjligheten att låta huset stå kvar, men eventuellt kräver det en ändring av detaljplanen och dessutom finns det önskemål om att prioritera trafiken framför ett bevarande av huset där det ligger. Man har som sagt också övervägt att flytta in huset ett par meter närmare museet, även att flytta huset till en annan byggrätt i närheten. Man har också övervägt att flytta huset till en helt annan plats, exempelvis till gruvan, men det alternativet anses olämpligt ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Husets värde är sammankopplat med platsen det ligger på, flyttar man det så tappar det sin kontext och det kulturhistoriska värdet minskar kraftigt. Då blir det bara ett fallfärdigt gammalt hus. Låter man huset stå kvar kan man inte bygga bostäder i fastigheten eftersom den ligger för nära vägen. Regler för buller, luftkvalitet med mera tillåter inte det.

Vi har sammanfattningsvis en detaljplan som på över tjugo år inte har verkställts och ett kulturhistoriskt värdefullt hus, där värdet är knutet till platsen, som är dyrt och krångligt att flytta och som kommunen vill sälja till någon som måste bekosta en flytt. Ingen vill ta över fastigheten på dessa villkor. Konsekvensen är tydlig för den som passerar byggnaden. Inget händer. Jag anser att det bästa vore att låta huset ligga kvar och sannolikt är det också är den billigaste lösningen. Men det kräver en ändring i detaljplanen. Jag ser annars en risk att huset rivs, tiden är som bekant obönhörlig mot både människor och byggnader, och det vill inte jag.

Falun har idag en vacker stadskärna och en av anledningarna till det är blandningen av byggnader från olika historiska perioder. Det är viktigt att bevara äldre byggnader där så är möjligt eftersom det ger kulturhistoriska värden som faluborna uppskattar. Men inte bara dessa. Man måste komma ihåg att Falun har ett världsarv vilket ger ett internationellt perspektiv. Om man inte river äldre hus med höga kulturvärden kan man istället använda dem som en tillgång för att skapa en miljö med en spännande variation av gammal och ny bebyggelse. På så vis skapas ett attraktivt besöksmål där genuina och välbevarade kulturmiljöer som också gynnar besöksnäringen eftersom turister ofta söker unika miljöer.

Mot bakgrund av detta har jag föreslagit att den rådande detaljplanen upphävs, att kravet på flytt av fastigheten tas bort, att fastigheten säljs till seriös privat aktör eller skänks till den ideella föreningen Hela Falun för iordningställande och nyttjande för ungdomsverksamhet. Vi får väl se vad den styrande majoriteten anser om saken.

Jag stannar nästan alltid till och betraktar huset. Tar på det. Lyssnar man riktigt noga kan man höra hur det sjuder av liv från de människor som här levt sina liv. En gång sprudlade det av verksamhet bakom denna spruckna fasad. Idag är huset förfallet och övergivet men tänk vad fint det kunde bli om någon förbarmade sig över det. Jag röstar för.

Källor:

Informationen finns på flera förvaltningar inom kommunen och jag har samtalat med tjänstepersoner för att bilda mig en uppfattning.

Musik:

Bloggens samlade spellista