Olgahuset

Jag har engagerat mig i ett gammalt hus. En fallfärdig trashank till byggnad belägen på min gata hemma i stan. Varför det, kan man undra. Jag passerar ofta huset. Som en ö från en svunnen tid ligger det där, allt mer i förfall, allt mer i vägen för den moderna stadens behov.

Olgahuset, eller Sahlanderska gården som det egentligen heter, är uppfört omkring 1860 och var ett bostadshus tillhörande en garvaregård – en gård eller verkstad för hantverkare som beredde, ”garvade”, hudar och skinn till läder, vilket sedan användes till exempelvis skor, seldon, väskor och remmar. En sköterska som hette Olga lär senare haft mottagning här vilket är förklaringen till dess dubbla namn.

I början av 2000-talet diskuterades huset och i mars 2006 fattades beslut om att det skulle rivas. Redan i augusti omprövades dock beslutet och det bestämdes att byggnaden skulle bevaras. Det beslutet gäller fortfarande. Kommunen vill dock försöka sälja huset. Problemet är att byggnaden står i strid med gällande detaljplan. (En detaljplan styr hur mark och vatten får användas inom ett visst område. Den beslutas av kommunen enligt plan- och bygglagen.) Detaljplanen arbetades fram 2004 -2005 men är efter tjugo år inte genomförd.

Huset ligger längre ut i Engelbrektsgatan än övrig bebyggelse och gatan är en del av den så kallade inre ringen där man vill, eller enligt (den inte genomförda) detaljplanen har velat, prioritera trafik. Tanken har därför varit att byggnaden ska flyttas några meter, mot Dalarnas museum. En potentiell köpare måste alltså både köpa och bekosta flytt av fastigheten.

Problemen med en flytt är flera. Dels är det dyrt, dels har byggnaden en källare vilket gör en flytt mer komplicerad. Man har övervägt möjligheten att låta huset stå kvar, men eventuellt kräver det en ändring av detaljplanen och dessutom finns det önskemål om att prioritera trafiken framför ett bevarande av huset där det ligger. Man har som sagt också övervägt att flytta in huset ett par meter närmare museet, även att flytta huset till en annan byggrätt i närheten. Man har också övervägt att flytta huset till en helt annan plats, exempelvis till gruvan, men det alternativet anses olämpligt ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Husets värde är sammankopplat med platsen det ligger på, flyttar man det så tappar det sin kontext och det kulturhistoriska värdet minskar kraftigt. Då blir det bara ett fallfärdigt gammalt hus. Låter man huset stå kvar kan man inte bygga bostäder i fastigheten eftersom den ligger för nära vägen. Regler för buller, luftkvalitet med mera tillåter inte det. 

Vi har sammanfattningsvis en detaljplan som på över tjugo år inte har verkställts och ett kulturhistoriskt värdefullt hus, där värdet är knutet till platsen, som är dyrt och krångligt att flytta och som kommunen vill sälja till någon som måste bekosta en flytt. Ingen vill ta över fastigheten på dessa villkor. Konsekvensen är tydlig för den som passerar byggnaden. Inget händer. Jag anser att det bästa vore att låta huset ligga kvar och sannolikt är det också är den billigaste lösningen. Men det kräver en ändring i detaljplanen. Jag ser annars en risk att huset rivs, tiden är som bekant obönhörlig mot både människor och byggnader, och det vill inte jag.

Falun har idag en vacker stadskärna och en av anledningarna till det är blandningen av byggnader från olika historiska perioder. Det är viktigt att bevara äldre byggnader där så är möjligt eftersom det ger kulturhistoriska värden som faluborna uppskattar. Men inte bara dessa. Man måste komma ihåg att Falun har ett världsarv vilket ger ett internationellt perspektiv. Om man inte river äldre hus med höga kulturvärden kan man istället använda dem som en tillgång för att skapa en miljö med en spännande variation av gammal och ny bebyggelse. På så vis skapas ett attraktivt besöksmål där genuina och välbevarade kulturmiljöer som också gynnar besöksnäringen eftersom turister ofta söker unika miljöer.

Mot bakgrund av detta har jag föreslagit att den rådande detaljplanen upphävs, att kravet på flytt av fastigheten tas bort, att fastigheten säljs till seriös privat aktör eller skänks till den ideella föreningen Hela Falun för iordningställande och nyttjande för ungdomsverksamhet. Vi får väl se vad den styrande majoriteten anser om saken.

Jag stannar nästan alltid till och betraktar huset. Tar på det. Lyssnar man riktigt noga kan man höra hur det sjuder av liv från de människor som här levt sina liv. En gång sprudlade det av verksamhet bakom denna spruckna fasad. Idag är huset förfallet och övergivet men tänk vad fint det kunde bli om någon förbarmade sig över det. Jag röstar för.



Källor:

Informationen finns på flera förvaltningar inom kommunen och jag har samtalat med tjänstepersoner för att bilda mig en uppfattning.


Musik:

Bloggens samlade spellista

bild 176: Dalateatern 50

Alla borde få gå på röda mattan, någon gång. Men just den här kvällen var det min tur.

This is not reality, it’s a romance – so take a breath, enjoy it! It’s for you

Teater betyder plats att se och ordet är besläktat med andra ord som enligt grekerna också vidgar sinnet, som teori och teologi. Kanske passar begreppet upplysning bättre i sammanhanget. Ordet teater avser både själva byggnaden och det som framförs. Varför kan detta anses viktigt inte bara för antikens greker utan också för oss som lever idag?

Dalateatern är inne i sitt jubelår. För femtio år sedan, ett halvår efter att min teatraliske bror slagit upp sina saligt imbecilla tillika övergulliga pyttesmå ögon, övergick den från att vara fri grupp till länsinstitution. Det känns på något sätt som om jag alltid, bokstavligen, levt i dess varma, samtidigt svalkande, skugga. Att vara vice ordförande i styrelsen är ett, om inte det, av mina politiska uppdrag som jag uppskattar mest. Genom detta uppdrag fick jag nyligen gå på fest för att uppmärksamma femtio år av scenkonst. Det kunde jag väl aldrig föreställa mig 1979.

Femtio och femtioplus på röda mattan. Foto: Simon Öster

Jag snabbspolar bakåt. Rewind, som det en gång hette. I början av 1960-talet gick mor och far på något som dagens ungdomar, men knappast mor och far, skulle referera till som en date. De besökte en teaterföreställning på Valhalla där teatern då höll till. Vad de såg vet jag inte men i min fantasi var det Romo och Julia. Dagens scen, Folkets hus, invigdes 1964 (även om det är utbyggt sedan dess) och mor och far gifte sig 1965. Visserligen vigdes de unga tu fjärran från Falun men scenen var därmed, så att säga, satt – för såväl livets teater som för länets. Tiden gick. Familjen växte. 1979 flyttade vi till Engelbrektsgatan, bara ett stenkast från teatern.

1982, ett år innan min röst var med i TV-serien om Ernst Rolf, Lykkeland, (det har inget med saken att göra men måste ändå påtalas) var mitt första verkliga möte med teatern. Då satte man upp Lysistrate. Vi skulle arbeta med pjäsen i skolan. För att få vägledning frågade jag dåtidens motsvarighet till ChatGPT, salig mor, vad pjäsen handlade om varvid hon med ett svårtolkat leende svarade att ”den handlar om när kvinnor vägrar sånt mormor inte vill att man pratar om.” Det blev jag inte så mycket klokare av. Lite senare fick vi genom skolans försorg möta ensemblen på biblioteket och dimmorna skingrades, något.

När jag på mellanstadiet började umgås med Tage kom jag närmare teatern eftersom hans mamma Karin hade arbetat där och i vart fall umgicks i kretsen runt den. Under studietiden arbetade Malin extra på Uppsala stadsteater vilket gjorde att jag kunde få tillgång till överblivna platser i salongen. Särskilt Din stund på jorden och Gustaf III med Thorsten Flinck i huvudrollen gjorde intryck – låt vara på olika sätt. (Den som vill läsa mer om Flinck som GIII hittar en länk nedan).

Dalateatern jubilerar

Jag har under hela min yrkeskarriär undervisat elever på estetiska programmets teaterinriktning. Det har varit ett privilegium att få vara en, låt vara ytterst liten, del av det. Ibland har det visserligen gnisslats lite i kollegiet när samproduktioner tagit eleverna från undervisningen. Att på scen få lära sig hur man gestaltar är enligt min uppfattning något som går bortom matriser och läroplaner. Men hur ska det då gå?! Jo, bara bra. Nyligen gav jag mina elever i uppdrag att besöka Dalarnas museum, välja ut ett föremål och redovisa vilka känslor konstverket väcker. Någon flackar blicken. Hur ska du kunna bedöma det på A-nivå? Ja, hur? Det beror förmodligen på hur man ser på utbildning, ett ämne som faller utanför bloggposten.

När jag och flickorna 2019 flyttade tillbaka till Engelbrektsgatan var ett av argumenten att vi flyttar till ett hus med egen teater. Det blev föreställningar och Dotter 2 har till och med på egen hand besökt opera sänd live från Metropolitan. Sådant glädjer hennes far (vilket hon naturligtvis är väldigt medveten om, särskilt när det kommer till att förhandla om månadspeng och motsvarande).

Vårt hus sett från teaterscenen

Båda mina döttrar går och har gått det estetiska programmet. I dessa tider tycks mig kulturen viktigare än någonsin (så är det kanske alltid) och det minsta jag kan göra är att rekommendera döttrarna, och alla andra, att odla sin estetiska sida. Den som låter sin inre stjärna lysa för andra är i sanning en verklig människa.

Dotter 1 på scen

Varför är teatern, både konstform och byggnad, något viktigt? Jo, den skingrar dimmor och skapar rum för samtal och upplevelser. Den ger människor möjlighet att mötas, reflektera och diskutera samhällsfrågor. Den stärker demokratin och väcker känslor. Genom att gestalta olika perspektiv främjar teater, egentligen all scenkonst, empati, kritiskt tänkande och yttrandefrihet. Den ger ordet till den som sällan hörs. Den synliggör erfarenheter, minoriteter och sociala frågor som annars lätt hamnar i skymundan.

Jag hade antagligen roligt när jag som barn spelade fotboll i Hästparken men är samtidigt säker på att Lysistrate gav mig perspektiv på kärlek och jämställdhet som jag hade nytta av utanför fotbollsplanen, Tolkfursten likaså. Din stund på jorden påverkade mig som ung vuxen djupt och Gustaf III visade mig den tunna linjen mellan briljans och dess motsats.

Femtio år av scenkonst. To be or not to be continued? Det beror på vem man frågar. Frågar någon mig blir svaret mångordigt. Det blev hursomhelst en härlig fest. Tänk att politiska uppdrag kan leda till att jag på nära håll får uppleva skapande konst och fantasi på professionell nivå. Scenkonst handlar som sagt mycket om att leva sig in i andras liv. Det i sin tur föder empati, fantasi och vidgar föreställningsförmågan. Det ger oss oändliga möjlighetshorisonter. Det var väl det grekerna förstod.

Må huset stå länge än. Den skapande magin innanför dess väggar likaså. Alla förtjänar att gå på röda mattan någon gång men just den här kvällen var lyckan min.



Relaterade blogginlägg:

Katarsis

Thorsten Flinck

Folkets palats

Lykkeland


Musik:

Fairytale of New York

Bloggens samlade (spellista)


Källor:

Synonymer.se

Furunäset

Kärlek, omtanke, empati och omsorg. Och kunskap. Den 18:e oktober är det internationella klimakteriedagen. Det visste jag inte utan att googla.

Kanske tänker jag mest på kvinnor som betyder något för mig. Det är naturligt. Mina döttrar, mamma, Helena, mormor, Malin och Ragna. Men jag tänker också på alla andra. Som farmor. Inte för att farmor inte betytt något men hon gick ur tiden redan 1971 så jag hann knappt träffa henne. Ändå känner jag ett band till henne. Jag fick ett fint meddelande på min senaste födelsedag som vittnar om det. Avsändaren är min kusin Maria som minns farmor bättre.

Hade farmor upplevt mina syskon hade hon nog fått fler favoriter

Vi måste klimakteriesäkra vår relation är Ragnas krassa konstaterande. Hennes tankar har mynnat ut i ett politiskt förslag. Genom stöd av kloka kvinnor i mitt parti: Susanne, Susanne, Jenny, Jenny och Agneta arbetade jag fram en motion som jag skickade in på min äldsta dotters födelsedag. En dryg vecka före internationella klimakteriedagen.

Kvinnor i den åldern kan ha det lite svårt. Detta yttrades någon gång i slutet på 1980-talet och var fars lite tafatta försök att förklara varför salig mor just givit mig en avhyvling för en tillsynes bagatellartad incident. (Det måste sägas att jag alltid såg avhyvlingar som orättvisa men här fick jag för en gångs skull stöd av far.)

Hur kan du göra detta till att handla om dig?! Jag yttrade mig lite oaktsamt i ett försök till humor gällande känslan av att vara mittpunkten i en hormonstorm. Den känslan kom sig av min egen tafatta hantering av mina döttrars och partners cykler. Stormen av hormoner medförde att jag fällde en ogenomtänkt kommentar. Jag är i sammanhanget inte mittpunkt i något alls.

Jag vill understryka att jag i denna bloggpost är utan expertkunskap, är långt utanför min bekvämlighetszon och att det endast är mina personliga betraktelser och tankar jag baserar resonemangen på. Tunn is, således. Men det jag diskuterar finns ju överallt omkring oss så varför inte prata om det?

När en annan kusin på fars sida, Anders, fyllde femtio år bjöd han in till stor fest i Piteå. Vi långväga gäster bodde på det som också oaktsamt ibland kallas Furunäsets mentalsjukhus. (Det är bäst att tillägga att det numera är ombyggt till hotell.) Norrlands Alcatraz, som någon ur personalen kallade det. Nejdå, säkert har många också fått god hjälp, replikerade jag aningen för hurtfriskt. Byggnaden har dock en lång och ibland skrämmande historia som vittnar om den historiska synen på psykisk ohälsa. Inte minst kvinnor kunde hamna här under det knappa århundrade sjukhuset var i bruk (1893-1987). Farmor var under en kort tid patient, har far sagt. Men farmor var väl inte sjuk? Nej, det var hon inte men det var sådant man inte gärna pratade om på den tiden, svarade far något nedstämd. Ja, jag vet inte – det är hans ord och upplevelse.

Under en stor del av 1900-talet användes inte sällan diagnosen ”hysteri” på kvinnor, och man kopplade ofta tillståndet till livmodern och kvinnors hormonella cykler. Kvinnor med kraftiga humörsvängningar, ångest, depression, sömnsvårigheter eller kroppsliga symtom på grund av mens eller klimakterium kunde därför bli intagna på mentalsjukhus eller sanatorier. Som Furunäset. Behandlingarna, eller vad vi ska kalla det, kunde innebära allt från isolering till elektroterapi eller ”vila”, till ibland mycket drastiska ingrepp som att livmodern opererades bort. Fullständigt bisarrt, sett med nutida ögon.

Klimakteriet är den tid då äggstockarna slutar att tillverka hormoner och mensen slutar. Det kan pågå olika länge, från något år upp till mer än tio år. Den allra första delen av klimakteriet kallas ibland förklimakteriet. Det innebär att hormonbalansen i kroppen förändras. Det skiljer sig mycket mellan personer vilka symtom man får och hur det upplevs. En del känner knappt av det medan andra påverkas mycket.

Det är för mig som man svårt att leva mig in i hur pms, mens- eller klimakteriebesvär känns. Det jag däremot kan relatera till är hur det är att känna sig låg, rasande, sorgsen, arg, sömnlös, panikslagen, glad, svettig, orolig och håglös. Men (vad jag vet) är dessa tillstånd inte nödvändigtvis hormonella hos mig. Alltså går de att påverka. Ta en springrunda, promenad, umgås med vänner, skriva blogg, resa till Styrsö, lyssna på Johann Sebastian eller sjunga. Vips så skingras demonerna. Men vad skulle jag göra om inget av det fungerade? Bli galen, sannolikt. Skulle samhället låsa in mig då?

Furunäset var ett trevligt, men stort och lite läskigt, hotell. Det sägs att det spökar. Klart det gör. Att föreställa sig att inget av det lidande samhället åstadkommit genom att under hundra år spärra in människor som avfärdats som ”hysteriska” när det handlade om helt vanliga hormonella besvär skulle leva kvar är svårt. Hela saken känns som något av en fortsättning på häxprocesserna. Jag sov inte så gott, den storslagna sängen till trots.

Ragna har lösningen. Vi borde klimakteriesäkra inte bara vår relation utan alla relationer och verksamheter i hela världen. Men inte genom att låsa in vare sig människor eller tillstånd. Tänk om far vetat vad han talade om när det gällde farmor och mor. Tänk om jag kunnat förstå att det inte handlar om mig. Vilken bra partner, kollega och pappa jag kunnat vara. Genom att utbilda arbetsplatser (det görs redan här och där) och relationer om både mens och klimakteriet tror jag livet skulle bli lättare för många.

Det handlar definitivt inte enbart om kvinnor nära mig. Men genom att lära mig av de som gått före kan jag kratta manegen för de som lever nu. Det är kärlek, omtanke, empati och omsorg det handlar om. Men också om kunskap. Nu vet jag exempelvis att det den 18:e oktober är internationella klimakteriedagen.

Här följer det politiska förslaget som jag ställer till fullmäktige:

För en klimakterie- och PMS-säker kommun

Cirka hälften av alla kvinnor kommer någon gång i livet att påverkas av hormonella förändringar kopplade till klimakteriet, PMS eller PMDS. Trots detta är kunskapen och förståelsen för hur dessa tillstånd påverkar hälsa, arbetsförmåga och livskvalitet ofta låg, både i arbetslivet och i samhället i stort. Klimakteriet kan innebära en rad symtom som värmevallningar, sömnsvårigheter, koncentrationssvårigheter och nedstämdhet. PMS och PMDS kan ge återkommande smärta, trötthet och psykiska symtom som påverkar vardagen. Konsekvenserna kan bli både ökad sjukfrånvaro, minskad arbetsglädje och svårigheter att upprätthålla arbetsförmågan fullt ut. För varje arbetsplats och kommun som vill vara en attraktiv, hållbar och jämställd är det angeläget att dessa frågor får ta plats i det systematiska arbetsmiljöarbetet och i folkhälsoarbetet. Att klimakterie- och PMS-säkra kommunen handlar om att skapa förståelse, rutiner och miljöer som gör det möjligt för alla kvinnor att må bra och prestera enligt sin önskan genom hela arbetslivet.

Falu kommuns vision är att ”alla människor ska ha möjlighet att leva ett gott liv i ett hållbart Falun”. Kommunens strategiska mål för jämställdhet och hälsa slår fast att alla invånare, oavsett kön och livssituation, ska ha goda förutsättningar för hälsa och delaktighet. Dessutom framgår av kommunens personalpolicy och arbetsmiljöstrategi att Falu kommun ska erbjuda en inkluderande arbetsmiljö med fokus på långsiktigt välmående. Att klimakterie- och PMS-säkra kommunen ligger därför helt i linje med Faluns arbete för jämlik hälsa, jämställdhet och hållbar utveckling. Detta kan innebära utbildning för chefer, HR och skyddsombud, riktlinjer för individuella anpassningar, såsom möjlighet till flexibla arbetstider, distansarbete eller tillgång till vilrum, information och rådgivning via företagshälsovården, förbättringar av den fysiska arbetsmiljön, till exempel vad gäller ventilation, temperatur och pausutrymmen och att inkludera klimakterie- och PMS-perspektivet i kommunens jämställdhets- och folkhälsoarbete. 

Att klimakterie- och PMS-säkra kommunen syftar till att stärka jämställdheten och arbetsmiljön. Det handlar inte enbart om hälsa utan också om att tillvarata kompetens, minska sjukfrånvaro och skapa en miljö där alla kan bidra på bästa sätt genom hela livet. Detta stämmer överens med inte bara Centerpartiets utan säkerligen flera partiers värderingar om ett mänskligt, hållbart och jämställt samhälle där alla ges möjlighet att må bra, arbeta och utvecklas oavsett kön eller ålder. Ett PMS- och klimakteriesäkert Falun innebär ett starkare, friskare och mer hållbart Falun!

Jag yrkar därför att kommunfullmäktige beslutar

att uppdra åt kommunstyrelsen att ta fram en handlingsplan för att klimakterie- och PMS-säkra kommunen som arbetsgivare.

att i det fall ett arbete är påbörjat uppdra åt kommunstyrelsen att rapporera hur det arbete som bedrivs är organiserat.

Falun 2025-10-10

Fredrik Adolphson (C)

I tryggt sällskap


Relaterade blogginlägg:

Obemärkt flicka


Musik:

I want to break free


Källor:

1177

Piteamuseum.nu

spegelneuron vs idioti

Jag har funnit mitt varför!

Humor är allvarliga saker. Det är hur vi beter oss i olika sammanhang som är det viktiga. Kort sagt: rationalitet är inget att sträva efter.

Jag brukar upplysa mina elever om Einsteins definition av idioti som är påståendet att göra om samma sak gång på gång och förvänta sig ett annat resultat utan att förändra något. Jag brukar också lite dumdrygt hävda att repetition är kunskapens moder. En elev påtalade nyligen att dessa teser står i konflikt med varandra. Begåvat. Kort sagt: it takes a fool to remain sane. (Jag är narren.)

En spegelneuron är en nervcell som avger impulser både när individen utför en handling och när individen ser en handling utföras av någon annan. På det senare viset ”speglar” neuronen beteendet hos en annan individ som om observatören själv utförde det. När en fotbollsspelare fälls och vrider sig i smärta kan man se en hel läktare leva sig in i plågan. Ett leende smittar av sig. Kort sagt: vi härmar. Apar efter. Lär oss, kanske.

Man måste inte älska det man gör men man måste göra det man älskar. Mitt arbete ger mig glädje och energi och jag har nu arbetat ungefär lika länge på skolorna Haraldsbo och Lugnet. Det känns på många sätt som två olika världar. Dessutom har jag arbetat lika länge som min ålder när jag en gång började, jag är inne på det tjugoåttonde läsåret. Den första hälften av mina år yrket ägnade jag åt att försöka få eleverna att planera och sätta upp mål, den andra hälften i skråt har mer gått åt till att få dem att vara mindre allvarliga och uppmärksamma det vackra i livet. I båda fallen pratar jag ofta om drömmar. Kort sagt: jag är emeritus.

Förstår vi inte varandra?

Vad är kultur? Kultur är om inte annat prioriterade mål i krig. Kanske för att kultur och yttrandefrihet hänger ihop, kanske för att kulturens betydelse blir extra viktig i krig. Kultur, underhållning och idrott speglar vi oss i. Kort sagt: det är därför den är värd att kämpa för.

Barbar sägs betyda en som inte pratar grekiska. Barbarer utmålas ofta som skäggiga, grovgardiga och allmänt vildvuxna. Samtidigt var ju grekerna själva skäggiga medan romarna föredrog att vara slätrakade. Är orden barberare och barbar besläktade? En definition av civilisation kan göras genom att studera utbud av raktvål. Någon sådan går inte att köpa i butik i Falun. Man måste använda nätet eller resa utsocknes för att av människor som inte talar mycket grekiska införskaffa en klassisk raktvål. Kort sagt: avsaknad av tvål är barbariets farstu.

I diverse sammanhang förväntas jag ibland bjuda på fika. I politiken, körer och på jobbet. Jag överväger att bjuda på Fisherman’s friend och surströmming. Kort sagt: jag har en inre drivkraft att apa mig. Men svinhugg går igen. Jag gjorde härförleden en mustig gryta som har öl som en ingrediens. Jag saknade dylik och såg mig därför nödsakad att gå in på ICA och köpa en burk öl. Jag skruvade på mig, det ser ju lite konstigt ut med endast en öl på varubandet. Och givetvis. Tjena Fredrik! Törstig?

Vi flyttade till Elsborg hösten 1979. Genast lärde jag känna Magnus Hedén som blev min bäste vän. Han bodde på Konstvaktaregatan och där hängde vi ofta. Jag springer numera runt på Elsborg (bokstavligen) när jag tränar. Jag upptäckte under ett pass att fastigheten skulle säljas och jag hörde av mig till Magnus. Jo, så var det. Hans farfars far köpte huset omkring 1930. Det har funnits Hedénare där i nästan hundra år. Det kändes lite vemodigt, samtidigt är det tidens gång.

Ska vi gå och rösta tillsammans i kyrkovalet? Varför det, undrade Dotter 2. Jag förklarade att farfar gjorde det med mig i mitt första val och jag med hennes syster i EU-valet. Vi kan gå och äta på Pinchos sen! Svaret blev aningen oväntat. You sleazy politician! Du vill bara ha min röst! Hur hon röstade vet jag inte men sedan gick hon, jag och Ragna på lokal. Kort sagt: bröd och skådespel.

Representativ del av väljarkåren

För en tid sedan gnällde jag över svampbilder på sociala medier. Eller mest gnällde jag väl över mitt eget användande av sociala medier. Svampen fick stå som sinnebild över hur ytligt sådant engagemang är. Men så slog den till, känslan av att vilja kokettera med en riktig lyckad tur i skogen. Kort sagt: svamp är gott.

Inget händer utanför Insta

Svampskogen är en perfekt metafor för livet som det ter sig. Man tar efter det man ser som gott och undviker i mesta mån det man uppfattar som mindre bra. Jag oroar mig, gläds och njuter efter förmåga. Allt annat förhåller jag mig till genom kylig distans. Kort sagt: hur ser Einsteins dom ut?

En ledare är en spegelbild. Någon man speglar sig i. Det spelar ingen roll om det är i föreningen, familjen, regeringen eller partiet. Humor och glädje är den högsta formen av kultur. Hur vi förhåller oss till den är avgörande.

Kort uttryckt genom Freuds ord: vi är aldrig så rationella som vi tror. Så låt oss skratta åt eländet. Den sista meningen är inte Freuds. Den är min. Jag stångas med tystnaden.

Det har varit så mycket negativ gegga i politiken de senaste åren. Jag har dragits med i det. Mitt varför är munterhet och glädje. Tänk att jag kunde glömma det. Glädje, humor och kärlek är vägen framåt. Livet är ett skämt, så varför inte skratta åt det? Inget är allvarligare än det.

Äntligen har jag återfunnit mitt varför.



Musik:

In the Mood

Fåglar sjunger varje vår

It takes a fool to remain sane


Relaterade blogginlägg

Fästningsmadonna

En komikers uppväxt

Kulturpris på armlängds avstånd

Vad handlar det om, egentligen?

Det mest sannolika avslaget sedan demokratins införande. Det är vad jag tror om ödet för vår motion att införa en jury för att utse kommunens kulturpris. Men jag inser samtidigt att det för en utomstående kan verka lite förvirrande, den infekterade diskussionen som i Dalarnas Tidningar kommit att benämnas ”Striden om kulturpriset”.

Låt mig börja med att försöka definiera termen ”armlängds avstånd”. Den innebär att den politiska makten medvetet håller sig på avstånd från beslut som bör fattas av självständiga, professionella eller sakkunniga aktörer. Principen används inom kulturpolitiken, men förekommer också i andra områden, och innebär att politiker sätter de övergripande målen, ramarna och resurserna – men inte detaljstyr innehållet eller de enskilda besluten. Politiker kan besluta om budget och kulturpolitiska mål, men låta konstnärliga råd eller myndigheter, eller en jury, fördela bidrag, utse priser och fatta beslut om stöd till specifika projekt. På så sätt undviker man att konstnärliga eller forskningsmässiga beslut blir styrda av dagsaktuell politik eller personliga preferenser hos politiker.

Vad har då hänt i Falun? Jo, efter att kultur och fritidsnämndens (KFN) ordförande förra året fick en majoritet emot sig och reserverade sig mot Maria Blom som mottagare av kulturpriset bröts traditionen av konsensus. Tidigare resonerade sig nämnden alltid fram till enighet. Det stod efter detta klart att nya rutiner behövs för alla kommunens priser.

Först finns i det nya förslaget allmän nomineringstid av mottagare, därefter följer tjänstemannaberedning. Inget nytt så långt. Men sedan ska enligt det nya förslaget presidiet i KFN ta fram finalister. I presidiet sitter tre politiker politiker, två från majoriteten och en från oppositionen. Nämnden får därefter besluta utifrån deras förslag. Det är här det går snett.

I praktiken snävas beslutet ner till en ytterst liten grupp politiker. Majoriteten försöker göra gällande att eftersom det som prisas ofta ligger längre tillbaka i tiden så bryter man inte mot armlängds avstånd. Att den principen endast rör direkt finansiering. Ett resonemang som jag anser visar att man inte fullt ut förstår vad begreppet innebär. Politiker ska inte bestämma vad som ska prisas, de ska besluta om prissumman och möjligen kriterierna för priset – men också det är tveksamt. Det är därför vi lägger fram vårt förslag. En jury bestående av aktiva kulturutövare och exempelvis kulturjournalister skulle lösa problemet.

Majoriteten, i praktiken Socialdemokraterna, verkar inte förstå kritiken. Och de blir arga när jag framför den. (De blir ofta arga på mig.) Men betänk alternativet: att de fullt medvetet bryter mot principen om armlängds avstånd. Det perspektivet förfärar. Kulturen måste stå helt fri. Det handlar ytterst om yttrandefrihet. Det är få saker som engagerar mig mer. Detta kommer jag aldrig att sluta kämpa för.

Så här lyder den iallafall, den motion som kommer att möta det mest sannolika avslaget sedan demokratins införande.

MOTION

Kulturpriset och principen om armlängds avstånd

Bakgrund

Kulturpriset i Falun har under lång tid präglats av en konsensuskultur. Det har inte alltid varit perfekt, men det har funnits en gemensam förståelse för att politiken ska värna kulturens frihet och hålla armlängds avstånd.

Denna ordning har på senare tid förändrats. Nya rutiner innebär att presidiet tar fram ett förslag på en vinnare, som tillsammans med övriga nominerade presenteras för nämnden som fattar beslut. I praktiken riskerar detta att göra nämndens beslut till en formalitet, eftersom det förslag som står i handlingarna tenderar att bli styrande.

Problemet är dock inte knutet till en enskild majoritet. Oavsett vilka partier som styr finns samma risk: att kulturpriset blir en politiskt styrd utmärkelse istället för ett pris som speglar hela kulturlivet. Det skulle vara lika fel om Centerpartiet satt i majoritet.

Vi lever dessutom i en tid då politisk kontroll över kultur, utbildning och forskning ökar i världen. Då behöver vi i Falun gå i motsatt riktning och visa att vi står för ökad frihet och ökad öppenhet.

Ett kulturpris som ska vara kommunens främsta utmärkelse måste därför spegla hela kulturlivet – från det mest traditionella till det mest nyskapande. Från folkmusik till influencers. Från teateruppsättningar till cosplay.

Förslag

  1. Kultur- och fritidsnämnden ska besluta om:

prissummans storlek,

det övergripande syftet med priset.

  1. Beslutet om pristagare ska fattas av en fristående jury.

Ledamöterna i juryn ska representera en bredd av kulturformer.

  1. Juryn ska utses genom en öppen och transparent process.

Allmänheten, kultur- och föreningslivet i Falun ges möjlighet att nominera kandidater.

Urvalet av juryns ledamöter ska ske av en valberedning bestående av representanter från kulturaktörer med hög trovärdighet, exempelvis Dalarnas Länskultur, studieförbund eller tidigare kulturpristagare. Politiker ska inte delta i urvalet.

Jurymedlemmarnas mandatperioder ska vara tidsbegränsade och rotation ska säkerställa förnyelse.

Syftet är att skapa en öppen, enkel och trovärdig process där juryn speglar bredden i Faluns kulturliv.

Syftet med förändringen

Säkerställa principen om armlängds avstånd mellan politik och kultur.

Skydda kulturpriset från politisk påverkan.

Skapa långsiktiga spelregler över mandatperioder.

Säkerställa att kulturpriset speglar hela kommunens kulturliv.

Öka legitimiteten genom att låta kulturen själv lyfta fram sina företrädare.

Yrkande

Vi föreslår att kommunfullmäktige beslutar:

Att förändra ordningen för utdelandet av kommunens kulturpris enligt ovanstående förslag, så att politiken endast sätter ramarna medan en fristående jury av kulturpersonligheter beslutar om pristagarna.

Fredrik Adolphson (C)

Jon Bylund (C)

Man kan ha olika åsikter om principen om armlängds avstånd. Men egentligen handlar ”striden om kulturpriset” om något annat. Den handlar (för mig) om att försvara det öppna demokratiska samtalet. Om öppenhet och insyn. Jag anser att de lokala Socialdemokraterna, åtminstone vissa av dem, försöker koncentrera makt och inflytande hos sig själva. (Det påståendet kan jag motivera). Jag sätter därför hälarna i marken och håller emot, allt jag förmår. Not on my watch. Det är vad det ytterst handlar om.



Länkar:

radiointervjun med mig ligger den här 16.27 minuter in.

inlägget i senaste fullmäktige som retade upp socialmoderaterna finns här 2,27,50 in i sändningen.


Musik:

Bist du bei mir


Relaterade blogginlägg:

Drottning Kristina på armlängds avstånd

Wir schaffen das

Jag klarar det i allmänhet men ibland behöver jag lite draghjälp. Jag gick därför härförleden ut med grabbarna ety vissa saker är oföränderliga. Andra inte. ”Grabbarna” är en trojka min bror har döpt till Levande Poeters sällskap. Större delen av kvällen gjorde dessutom Ragna oss den äran.

Vi skrattar (ler manligt behärskat) hela vägen till Banken

Historia. Vad är det? Ordet betyder översatt från grekiskan ungefär att lära sig av undersökningen. Lite på samma sätt som en journalist eller detektiv arbetar. Kanske gräver vi människor i det förflutna för att bättre förstå oss själva. Men man får se upp, ibland hittar vi obehagliga sanningar i historiens djup.

Kultfilmen Angel heart handlar om deckaren Harry Angel (gestaltad av Mickey Rourke) som får i uppdrag att hitta en försvunnen person. Sökandet tar honom till en mörk värld och ju mer han gräver desto mörkare blir det. Den slutgiltiga sanningen är fruktansvärd. Han hittar sig själv. Spoiler! Han har sålt sin själ till djävulen.

Tio år är en bra referenspunkt. Man kan även mäta tiden på andra sätt, som genom teman eller händelser, men tio år är som sagt en överskådlig tid. För tio år sedan, okej, elva, såg mitt liv helt annorlunda ut. Barnen var små och oskuldsfulla, Helena, Malin, Julia, pappa och Margareta levde, jag var mid-fyrtio år gammal och i början av någon sorts politisk karriär, jag sprang milen på drygt femtio minuter, var gift och bodde i ett nybyggt hus. Framtiden tedde sig ljus.

Tio år har gått sedan den dåvarande tyske förbundskanslern Angela Merkel fällde de berömda orden ”Wir Schaffen das” (vi klarar det) under den då pågående flyktingkrisen. Det var ord som väckte hopp, kanske var det de sista anständiga orden från en värld jag själv kunde relatera till. Idag är jag mer vilsen i försöken att hålla någon slags idealistisk linje i en allt mer cynisk värld. Ändå funderar jag över vad vi människor, och jag själv, har lärt oss om oss själva under det decennium som förflutit. Har vi sålt vår själ till djävulen? Är det en världsordning som faller samman vi bevittnar? Om ytterligare tio år vet vi säkert.

Kanske är det där med Trump och Nobels fredspris ett stort skämt? Kanske tänker Trump att Obama som nyvald president fick det utan att ha behövt lyfta ett finger. Våren 1939 nominerade en svensk riksdagsledamot Hitler till Nobels fredspris. Samtiden uppfattade ironin men historien har mer sett det som ett exempel på svensk undfallenhet mot nazityskland. Saker är alltid mer komplexa än man inledningsvis tror.

Men va fan! Det var ju (delvis) jag! Kommunen antog 2004 en detaljplan som bland annat innebär att delar av Engelbrektsgatan ska breddas till huvudled. Det i sin tur innebär att ett hus, Sahlanderska gården, även känt som Olgahuset, med ”lågt kulturhistoriskt värde”, skulle flyttas. Inget har hänt på långt över ett decennium vilket kräver att nya beslut borde fattas. Jag funderar. Var det så bra, det där? Jag bläddrar (scrollar) i gamla protokoll från Kultur och fritidsnämnden som hördes i frågan. Nämnden tog ett nytt beslut om huset i januari 2021. När jag gräver i historien hittar jag således mig själv eftersom jag deltog i beslutet.

För tio år sedan var Sverige fortfarande ett mer liberalt och välkomnande land. Sedan dess blåser nationalistiska högervindar över världen. I land efter land stängs dörren och nya, större, fängelser byggs. Hur kommer framtiden att tänka om att Trump fick eller inte fick Nobels fredspris? Oavsett hur det blir – inget förvånar mig längre. Precis om Harry Angel ser jag till sist mig själv hånskratta från botten av det svarta hålet. Eller åtminstone från Kultur och fritidsnämndens protokoll. Kärlekens och samförståndets nämnd, som jag brukar säga. Den lokala samtiden förstår måhända ironin i det yttrandet men vad gör den framtida historieskrivningen för tolkning? Nå, jag hamnar inte i helvetet för det, som Harry Angel, utan försöker göra något åt saken.

Tio år. Mitt liv idag är inte så illa. Jag trivs på jobbet, mina barn är unga vuxna, jag är kär, förlovad faktiskt, och bor i ett hus i centrala Falun. Jag springer milen på en dryg timme, håller på med politik dygnet runt samt hänger emellanåt på Styrsö. Livet har sina utmaningar, då som nu. Och även om jag kan sakna dem som lämnat, att lämna och hämta flickorna på förskola och skola, att för små flickor vara den oövervinnlige pappan, så njuter jag också av nuet. Jag klarar det, på det ena eller andra sättet. Framtiden ter sig ljus.

Det är bara att kämpa på enligt övertygelse i den här förvirrade världen. På ett eller annat sätt måste vi klara det. Detta är historiens innersta lärdom och anledningen till att den finns, filosoferar jag. Jag hittar faktiskt inte många obehagliga sanningar om mig själv i det förflutna, däremot insikter. Individer blir till skillnad från den stora historien ofta mer ödmjuka av livets mot- och medgångar. Något säger mig dock att en ny referenspunkt närmar sig för mig. En punkt att se tillbaka på om tio år.

Jag klarar det mesta. Men behöver ibland lite draghjälp. Så jag gick ut i vimlet med Levande Poeters Sällskap. I över trettio år har vi njutit av bordets fröjder tillsammans. För vissa saker är faktiskt oföränderliga, andra inte. Och större delen av kvällen gjorde alltså Ragna oss den äran. Hoppas hon fortfarande gör det om tio år.

Vi skrattar hela vägen hem från Banken


Musik:

I’m Gonna be


Relaterade blogginlägg:

Öppna Landskap

Ehrenfried


Källor:

Berggren: Landet utanför del 2

IMDb

Sibbe

Starka män reste denna sten efter sin hövding. Han var den främste av kämpar, en tapper härförare. Han föll bland danerna. Hans namn var Sibbe den gode, fosterbroder till en hövding. Han var en man som gav gästabud och kämpade tappert. Han fick ära bland sina män. Gud hjälpe hans ande.

Var, och vad, blir ens eftermäle? Det var vad jag funderade över när jag blickade ut över Alvaret. Jag reflekterade också över Dotter 2:s ord att det är bättre med en förälder som bryr sig för mycket än två som bryr sig för lite. Vad fick henne att säga det?

Allvaret. Det stora vemodet rullar in. Nu har hon iallafall flyttat, Dotter 1, min stora tjej. Det har satt igång något av en existentiell kris hos mig. Jag grunnar. Hur har jag egentligen varit som pappa, hur många misstag har jag begått? Är hon rustad för att på egen hand klara sig därute i Mattisskogen? Vem är jag nu?

What we do in life echoes in eternity är ett klassiskt filmcitat. Det betyder ungefär att våra handlingar, både goda och onda, kan få följder långt bortom vår egen livstid. Det handlar om arv, minne och vilken påverkan vi lämnar efter oss. Eftermälet, alltså. Men sommaren 2018 funderade jag faktiskt inte mycket över sådant, jag var mer orolig för framtiden. Det var därför jag blickade ut över Alvaret. Malin gick på tunga cellgifter medan flickorna svävade i relativ okunskap om allvaret. De visste ju att deras mamma var sjuk men inte hur illa det faktiskt var. Jag såg molnen tona upp sig i horisonten och det enda jag kunde göra var att surra mig vid rodret och vänta in stormen.

Karlevistenen

Men vad betyder det, pappa? Den sommaren åkte familjen alltså på semester till Öland. Det var jag som fått önska resmål och valde Öland eftersom jag aldrig varit där. Jag bad särskilt om att få besöka de två fyrarna, Alvaret förstås samt Karlevistenen – en av Sveriges mest kända runstenar. Det är från den det inledande citatet kommer. Stenen står som namnet antyder i Karlevi och restes runt år 1000. Texten är en minnesinskrift över en hövding, troligen en dansk krigare eller storman. Den berättar att denne var modig och hade kopplingar till danske kungen, möjligen Knut den Store eller någon i hans krets. Den mer utvecklade analysen berättar att stenen är unik, den enda bevarade runinskrift i världen som är skriven i detta versmått. Den visar också på den starka kopplingen mellan Norden och Island under vikingatiden och utgör ett tidigt exempel på övergången mellan asatro och kristendom – texten innehåller både hedniska och kristna uttryck.

Det berättade jag emellertid inte för flickorna. Istället sa jag att stenen är en statusuppdatering på 1000-talet, sedan hittade jag på på en egen berättelse om Sibbe. Hur god och modig han var, beundrad och älskad av alla. Och vilka sjyssta fester han hade! Varför Alvaret heter som det gör var jag efter enträgna frågor tvungen att slå upp och som det visade sig kommer det från ordet alv vilket betydde ungefär karg, trädlös, stenig mark.

Håhå jaja. Det stora vemodet. Nu är det istället jag som ställer enträgna frågor till Döttrarna. Vad gör du? Hur mår du? Jag tänker också på de stenar jag visserligen inte bokstavligen huggit men varit med och utformat budskapet på. Det är få som minns Sibbe idag men de som reste stenen gillade honom, vad det verkar. Och så kommer tanken. Vad blir mitt eget eftermäle?

Man ska inte ta sig själv på allt för stort allvar. Min inställning till livet är att passa på att leva medan det går. För som Shakespeare sa: vi blir alla slutligen maskföda. Jag får visserligen vara glad om någon reser en sten över min aska men det är livets handlingar som summeras i runor. Ofrånkomligen funderar jag därför över vad det ska stå på min sten. Han satt i fullmäktige ibland? Eller varför inte den enda limerick jag skrivit. Den kan framtidens historiker analysera.

Jag känner att lyckan är gjord

när paket jag fått från PostNord

Det har tagit sin tid – har man fått postcovid?

Eller sänt det runt hela vår jord?

Eller kanske kan det stå (och jag vill påpeka att det avlutade frågetecknet inte är en slump): tanken vandrat sin tysta ban, snön lyser vit på gul banan. Det var väl hela saken, Fredrik är inte vaken?

Nå, jag har gått över allvaret för det mesta med solsken i blick. Det är svårt för alla föräldrar att släppa taget om sina barn men i synnerhet när man på grund av omständigheter levt så intensivt tillsammans som vi tre. De sista åren har verkligen format oss. Förhoppningsvis har jag lärt mina barn att inget, utom Sibbes eftermäle, är hugget i sten. Att ständigt lära sig nya saker, att vara snälla mot människor och inte ta skit. Det sägs förvisso att den dag man börjar fundera över sitt eftermäle bör man avgå. Så kanske börjar nu en ny tid för jag vet faktiskt vad jag vill ska stå på min gravsten: Här vilar en som brydde sig för mycket. Eller: Nyttja din tid det är senare än du tror.

Man blickar alltid ut över Alvaret. Det enda man kan göra är att skratta åt eländet. Det viktiga är att starka döttrar reser en sten, att de under några viktiga år såg mig som en stark härförare, någon som brydde sig, god och glad med trevliga gästabud. Ja, där har vi det! Budskapet på min sten måste bli: god och glad ska människan vara! Eller så avslutar jag, både detta blogginlägg och min sista stund med att annat känt filmcitat: Get busy living, or get busy dying.

Foto: Erik Åberg


Relaterade blogginlägg:

Öland etc

Glow worm Cha-cha-cha


Musik:

Child of wonder


Källor

Wikipedia

Svenskarunstenar.net

Gladiator (film)

The Shawshank Redemption (film)

bild 175: Vassholmen

Jag tror faktiskt jag föll direkt. Så här i efterhand känns det så, iallafall. För hon är ju en fjäril. En sorts väsen helt olikt allt annat jag mött i livet. Men att falla är inte alltid av ondo. Hon har skingrat mina skuggor. Och övärlden, den är vår.

På en liten oansenlig holme ute i havsbandet sa hon ja. Vassholmen. En plats helt utan kopplingar till mitt tidigare liv. Ja, förutom att jag som barn ofta åkte dit med kusinerna, Lena, Lennart, syskon och föräldrar. Vassholmen har däremot stor koppling till mitt inre liv. Det är en plats utanför tiden, fylld av magi och lycka. Den är mitt Nangilima. På 1970-talet var jag där en mäktig magiker som utförde fantastiska saker. Nu var det första gången på länge jag besökte holmen – och en fjäril följde med. Det var perfekt.

Trollkarlen från övärlden är första delen i en bokserie av Ursula Le Guin. Berättelsen handlar om Ged, en pojke med magisk talang. Han skickas till en ö där trollkarlar tränas. Kanske fann Rowling i Le Guins verk inspiration till Harry Potter? Ged råkar, driven av stolthet och otålighet, skapa en skuggvarelse – en kraft som hotar att förgöra honom. Boken handlar fortsättningsvis om Geds resa genom Övärlden, en plats fylld av magi, för att konfrontera och förstå sin skugga. Resan handlar om identitet, balans, mognad och självkännedom.

Hej, hur är läget i Falu Kammarkör nuförtiden? Behöver ni tenorer, eller? Läget är bra och tenorer behövs alltid. Du är antagligen inte tillräckligt bra sångare men vi kanske kan ta en öl och prata om det? Gärna! Hon sa det här med något av en blinkning. Ändå störde det mig lite – jag menar hur svårt kan det vara, jag har ju redan sjungit i FKK. Låt vara för länge sedan. Jag såg i alla händelser fram emot ölen men någon date var det inte frågan om för sådana hade jag slutat gå på.

Foto: Mina

Det här är en ungefärlig (kanske en aning tillspetsad) återgivning av ett samtal en smällkall vinterdag tidigt 2024. Så fortsatte det. Vi slutade liksom aldrig att prata. Den första juli 2025 gjorde tiden ännu ett strandhugg på Vassholmen och en trollkarl utförde fantastiska ting. Men inte ensam. Solen, havet, en nyfiken trut och en fjäril – alla samtyckte och världen blev plötsligt lite ljusare, något befriad från skuggan. Lite senare firade vi tillsammans med alla flickorna i huset i Halsvik, platsen som genom åren upplevt så många händelser i vår släkt. Mina döttrar hälsade officiellt välkommen till ”the crazy family” och konstaterade att ”pappa har tydligen fortfarande lite charm kvar”. Grannarna blev inte ett dugg arga för de är vana vid att det flyger champagnekorkar från oss. Sedan kom Lennart in och gratulerade. På det hela taget en mycket bra dag i livets underbara virrvarr av händelser.

Men låt mig blicka tillbaka en smula. Man kan aldrig ersätta det som varit, det är omöjligt, inte ens den mäktigaste trollkarl klarar sådant. Den strävan göder skuggsidan i livet. Därför hade jag bestämt mig för att kliva av, förlikat mig, för att försöka följa fars modell att acceptera livet som det ter sig. Allt tar sin tid. Allt har sin tid.

Ingen av händelserna på Vassholmen den första juli i år hade varit möjliga före 2024. Jag har under många långa år rest genom övärlden och kämpat med min mörka skugga. Funderat över saker som identitet, balans, mognad och självkännedom. Det har varit en lång men utvecklande resa. Jag tänker numera ofta på vad jag genom åren sagt till mina barn: Var inte rädd. Ge livet allt du har. Det finns alltid en framtid. Sorgen är den djupaste ära glädjen kan få. Det finns inte bara en människa för var och en av oss. Sorgen försvinner aldrig men ändrar småningom karaktär. Det finns faktiskt ett sätt att övervinna den och det är genom att överrösta den med livsglädje. Alternativet innebär risken att gå under.

Det var således dags för en öl. Hej! Plötsligt stod hon där, rejält påbyltad, lite snorig av kylan och med ett fantastiskt leende. Ragna Vilander. Ett samtal om livsglädje påbörjades. Och ganska snart: kärlek.

(Hur vet man det? Ja, kanske genom känslan av att inte behöva krumbukta sig så mycket. Att inte behöva brösta upp sig. Att inte längre leta efter den bästa utan istället vila i vetskapen att man funnit någon att vara den bästa för. Det där som händer så sällan, så ytterst sällan. Den lugna, varma euforin i stort sett varje ögonblick.)

Hon sitter bredvid när det är svårt, hon skrattar och ler, gråter och svär. En fullständigt genuin person. Där finns ingen prestige trots att hon är den modigaste människa jag mött. Att ge sig in i min familj för att finna sin plats handlar om identitet, balans, mognad och självkännedom. En resa som i sig är något mycket modigt och för det kommer jag alltid att älska henne. Ännu har jag inte försökt övertyga henne om att jag platsar i Falu Kammarkör för det var inte, kan jag i förtroende avslöja, syftet med samtalet den kalla vinterdagen. Dessutom sjunger jag redan i en kör, nästan i två faktiskt. Man börjar inte om, vare sig i körer eller i livet, man fortsätter – formad av erfarenheter till en visare människa.

Bland öar och skär där jag lekt som barn och mina släktingar vandrat i århundraden la vi ytterligare en liten pusselbit, skrev in en fotnot i historien, och gav varandra löften som bars bort av vinden. Precis som Ragna, för hon är en fjäril och jag en trollkarl från övärlden.

Jag föll – och någon tog emot. Att falla är att leva. Man bör inte sträva efter att ha något att falla tillbaka på, det är alltid bättre att falla framåt.

Foto: Mina


Relaterade blogginlägg

Sagan om ringen

Ragnarök


Musik:

Du ring an meinen finger

En stund på jorden

Så skimrande var aldrig havet

Ljuset på min väg

sola fide (kyrkovalet 2025)

Jag kan ha fel, var buddhisten Björn Natthiko Lindeblads slutsats efter att ha mediterat ett liv.

Man får förmoda att en tids meditation låg bakom formuleringen tron allena (sola fide) som Luther formulerade och därigenom skapade en bärande princip inom luthersk kristendom. Den betyder att människan lever rätt genom tro, inte gärningar eller handlingar.

Hur kan det finnas något annat alternativ än tillhörighet, funderar jag. Och hur kunde det bli så personligt?

Jag har suttit i kyrkofullmäktige en mandatperiod och även om mina insatser varit ringa har jag vunnit insikter. Kyrkan har alltid varit med mig i livet. Som en av samhällets grundpelare har den funnits där. Jag har även vänner och bekanta som är engagerade. Men det här med tro är känsliga saker. Mitt kyrkopolitiska engagemang har ibland fått konsekvenser och jag har börjat tveka över vissa av mina övertygelser, precis som Björn Natthiko.

Jag tycker att det är viktigt med det jag ser som en öppen folkkyrka. Det innebär demokratiskt valda ledamöter från det politiska fältet. Mot det synsättet står alternativet POSK (Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan) vars viktigaste fråga är att politiska partier inte hör hemma i kyrkan. Nu är det kyrkoval igen. Jag har blivit nominerad till att stå på Centerpartiets lista och har accepterat nomineringen eftersom jag vill fortsätta försöka värna musiken, konsten och arkitekturen. Och viktigast: kyrkans roll i samhället.

I år satsar också SD (de missade att anmäla sig förra valet). Vad de driver för frågor vet jag inte men tillhörighet brukar inte vara deras paradgren. Även Alternativ för Sverige lämnade en läskig broschyr i min brevlåda. POSK vill, uttryckt med deras egna ord, befria kyrkan från politiska partier. Ju mer jag funderar över det desto mer problematiskt tycker jag det är.

Att angripa någon enbart på grund av partitillhörighet och för att man utnyttjar sin rätt att delta i val är inte värdigt en demokrati. Nu tror jag ju inte att POSK vill införa diktatur men frågan jag ställer mig är vad man vill göra med kyrkan efter att de politiska partierna är borta. Vill man att den ska fortsätta vara en öppen folkkyrka, som nu, handlar det också om värderingar och sådana kommer tydligt till uttryck genom politiska partier. Den som röstar vet vad hen får och kan göra ett genomtänkt val.

Det kan vara värt att påminna om att om det inte funnits förtroendevalda politiker i kyrkan så hade det heller inte funnits, eller så hade det tagit längre tid, kvinnliga präster och homosexuella hade inte fått vigas. Det är den typ av värdegrundande och demokratiska problem som andra samfund haft och ibland fortfarande har. Svenska kyrkan har valt att behålla det demokratiska styrelseskicket även efter att den skildes från staten eftersom man ville fortsätta att vara en öppen kyrka. Det är ett arv och förtroende att förvalta och med det följer ansvar. Ett ansvar för vilka värderingar vi vill ha i samhället, ett ansvar för värdefulla byggnader och ett ansvar för konst och musik. Det blir dessutom lättare att gå i samklang med samhällets normer genom folkvalda politiker. (Om det är vad man vill.) Uppfattningen att politiker och partier, kommun, stat och region är dåligt för kyrkan, något att befria sig från, finner jag svårbegriplig.

De som kallar sig opolitiska fattar emellertid politiska beslut. Skillnaden är att de inte har någon gemensam värdegrund (tro är inte en gemensam värdegrund, den är individuell) vilket kan göra dem oförutsägbara. Genom politiska partier blir det lättare för väljarna att veta vad alternativen står för eftersom kandidaternas grundläggande värderingar är kända.

Vill man behålla den värdegrundande och till det yttre sekulära strukturen av folkkyrka, en kyrka med närvaro i samhället genom exempelvis skolavslutningar bör man inte ta bort den folkliga förankringen. Många skulle inte uppmärksamma livets högtider eller mer sorgliga tillfällen i en snävare kyrka eller i en kyrka som på olika sätt la sig i människors tro eller begränsade deras vilja och möjlighet att delta i den utifrån kön, sexuell läggning, ursprung eller värderingar. 

Jag säger inte att POSK vill det jag beskriver ovan men anser att risken för det ökar utan det nuvarande systemet. Ett alternativ till POSK är annars vilken frikyrka som helst – det är ju i stort sett därför de finns. Jag vill inte förvandla Svenska kyrkan till en frikyrka bland andra. Det skulle försvaga den men också samhället eftersom Svenska kyrkans närvaro skulle bli svagare.

Jag finner jag mig ibland angripen från två håll: dels de som vill ”befria” kyrkan från politiska partier och dels de som vill ”befria” samhället från religion och andlighet. Också de kan ha rätt: tanken att man ska slippa möta religiösa frågor när man engagerar sig i ett politisk parti är inte på något sätt orimlig.

Sedan kan man lite tillspetsat fundera över hur uppfattningen att inte alla får vara med rimmar med kristendomens grundtanke. Det uttrycks i trosbekännelsen Vi tror också på en helig allmän kyrka… När man säger “allmän kyrka”, menar man då att kyrkan bara är till för en viss grupp, ett visst land eller eller ett visst folk? Nog är tanken att kyrkan finns för alla människor i hela världen som tror på Gud? Men inte bara för troende utan även som ett av tornen på samhällets schackbräde. Det bästa system vi har för att tillgodose det är genom allmänna val av politiska partiers kandidater.

Varför är det så svårt att debattera? Jag antar att det hela kokar ner till alla religioners inneboende dilemma: uppfattningen om trons förkörsrätt. Det finns inget utrymme för diskussion eller alternativa synsätt, är du inte med oss är du emot oss. Så jag misströstar. Kanske har både POSK och ateisterna rätt, funderar jag. Vi måste låta kyrkan bli en egen företeelse, ett samfund bland andra.

Jag tror dock på svenska kyrkan. Jag tror att det gudomliga finns inom oss. Jag hoppas inte att Svenska kyrkan blir mer av en frikyrka och jag fruktar att SD och Alternativ för Sverige får fotfäste i den. Jag tror att mina vänner och bekanta, som också är engagerade i kyrkan, kan skilja på sak och person och acceptera mig trots att vi tycker och tror olika. Jag tror dessutom att Luther hade fel, det räcker inte med att tro. Man måste också försäkra sig om att tron omfattar och omfattas av demokratin. Annars kan det gå över styr. Det finns historiska exempel på det.

Hur kunde det bli så personligt? Min analys är att jag engagerar mig med tanken att det fungerar på ungefär samma sätt som i andra val. Man debatterar, ställer frågor och bryter åsikter. Men så är det inte i kyrkovalet enligt min upplevelse. Det slutar alltid med antingen tystnad, att jag blir ansedd som någon slags folkefiende eller åsikten att jag inte vill eller förstår kyrkans bästa. Kanske handlar det trots allt mer om religion och tro än kyrkans roll i samhället. Det talar i så fall för att POSK kanske har rätt. Dessutom kommer kyrkovalet som vi känner det att förändras i framtiden, tror jag.

Jag står trots allt på Centerpartiets lista i kyrkovalet men tycker valrörelsen är knepig. Det är nämligen också viktigt för mig är att oproblematiskt kunna vistas i kyrkan. Jag tillhör ju ett politiskt parti och därför är min ideologi känd. Det blir ibland en krock. Och i slutändan handlar allt om tillhörighet. Alternativet till det är alltid sämre. Jag hoppas oavsett valresultat att framtiden för med sig en kyrka att känna igen sig i. Med listplacering följer ansvar. POSK kan ha rätt och jag fel. Ändå erbjuder jag mina tjänster. Är det rätt eller fel? Det enda jag vet är att vi vet att vi tror och tror att vi vet. Väljarna bestämmer. Ännu så länge.

Vems bild och namn är detta? Kejsarens, svarade de. Då sade han: Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud.

En random körsångare i en kyrkokör


Musik:

Von den stricken


Källor:

Bibeln, Matteusevangeliet 22:20–21.

Grindslanten vs Kopparmärra

Ibland behöver de lite hjälp, pojkarna. Möjligen en underdrift för jag vet i ärlighetens namn inte hur vi skulle klara livet på Styrsö utan Lennart.

Låt fula skuggor stanna där de lurar i sitt skamfyllda djup är ett citat från den romerska kejsaren Tiberius tid. Jag har varit i ett av hans hem – det på Capri – (eller i det som återstår av det) under min bröllopsresa. På min förra bröllopsresa för tjugofem år sedan är det nog bäst att tillägga. Men vad är egentligen en ful skugga? Möjligen åsyftades minnet av den störtade romerska republiken som vissa saknade. Själv tänker jag på allt som hänt under det kvarts sekel som passerat sedan jag knackade på hos Tiberius. Underbara saker men också förfärliga.

Hur lång är framtiden hur långt tillbaka sträcker sig det förflutna? Är livet en parentes mellan två evigheter? Får man åka på två bröllopsresor? Vi lever en kort stund men ska vara döda så väldigt länge, för att citera Astrid Lindgren.

Avslutningsvis undrar jag om okunskap frihetens pris?

Karon är färjekarlen som enligt grekisk mytologi för de döda över underjordens floder, Styx eller Akheron, med dödsriket Hades som slutdestination. Man var tvungen att skicka med den döde mynt, ibland placerade över ögonen, att betala för färden. Liknande seder finns också i andra traditioner. En sorts omvänd grindslant, måhända.

Grindslanten är ett känt konstverk från 1885 av August Malmström. Det skildrar barn som slåss över en slant de fått för att de öppnade grinden för ett hästspann. Det är en av Sveriges mest kända målningar.

Pengars makt. Den kvicke, den starke, den smarte, den kämpande, den besegrade och den oskuldsfulla.

Jag måste ha passerat Karl IX:s ryttarstaty, tydligen också känd som ”Kopparmärra”, massor med gånger. Det är ett av Göteborgs landmärken i form av en ryttarstaty placerad på Kungsportplatsen och är skapad 1904 av John Börjesson.

Min smarta sportklocka är motsägelsefull. Den varnar för höga ljudnivåer när vinden ligger på men reagerar inte nämnvärt när ljudnivån i klassrummet stiger. Den vill att jag ska betala för att uppgradera och därmed få tillgång till mitt hälsoläge men larmar gratis om jag snubblar. Dör jag kan den inte få betalt, tänker den kanske i ett hemligt handslag med Karon. Den är ju trots allt smart. Jag sprang i somras ikapp en mor och hennes tonåriga dotter vid en av fårgrindarna i Brännholmsviken och de hade vänligheten att hålla upp grinden. Nästan som i Grindslanten, sa mamman. Tyvärr har jag ingen slant för er att slåss om, replikerade jag. Vad menar han, mamma? Kvinnan och jag utbytte en blick i samförstånd innan jag sprang vidare på min runda.

Vi ses vid Kopparmärra! Jag skulle träffa en vän i Göteborg och ville inte riktigt erkänna att jag inte vet vad Kopparmärra är. Jag tänkte att det är väl en krog eller något liknande. Jodå, enligt min väldigt smarta klocka fanns Kopparmärra alldeles i närheten. Men var?! Fåfängt lät jag blicken svepa från Saluhallen till statyn. Ytterst märkligt. Så jag stegade in på intilliggande turistbyrå och sa som det var: jag är visserligen lärare i historia och har tillbringat väldigt mycket tid här i Göteborg. Men något etablissemang med namnet Kopparmärra har jag aldrig hört talas om. Långsamt, och påfallande göteborgskt, fällde personen bakom disken ut ett pekfinger varvid jag lät blicken följa fingrets riktning. Så blev jag varse statyn i all sin prakt. Är det Kopparmärra?! Allt jag kom på att svara var att tack, jag trodde inte Karl IX satt på en märr. Jag knyckte på nacken i ett fåfängt försök att rädda min ära och la till en dräpande utsaga om att i Falun kan vi minsann något om koppar! Sedan snurrade jag på klacken och gjorde min inte allt för storstilade sorti.

Det är tråkigt, pappa. Va, tråkigt?! Egentligen är det väl ett sundhetstecken att de säger så men aldrig trodde jag dagen skulle komma när jag tjatade på barnen att faktiskt stanna kvar på Liseberg. Ska ni redan hem?! Åk lite mer, vi swishar! Till saken hör att jag och Viktor var kvar på Styrsö frossande på havets blodpudding medan ungdomarna åkte till Liseberg. Vi hade, så att säga, köpt oss lite tid. Det går i verkliga livet men inte av Karon.

”Jag swishar”

Min bror håller i slutet av augusti en fest på Styrsö för sina vänner. Festen benämnes “Dalahelg”. Han fyller då huset med människor som aldrig har bott, eller så var det väldigt länge sedan, knappt ens varit, i Dalarna. När jag likaledes årligen påpekar att min inbjudan, jag som bott i landskapet i fyrtiofem år, måste kommit bort i posten svarar han att det inte är något för mig. Gästerna är för grovgardiga, du är för känslig. Du skulle inte klara det. Så lyder argumenten för att slippa bjuda sin storebror, sin kvarvarande kärnfamilj, sitt eget kött och blod, på fest. Jag undrar i stillhet vad som skulle uppröra mig så till den milda grad att jag till varje pris måste hållas kvar borta från Karons båt. ”Is it a matter of money?”. Jag fnyser och tänker att en falukrog mitt i Göteborg kallad Kopparmärra kunde vara något för Viktor och hans vänner att festa på medan jag fick vara ifred ute på ön. Jag swishar. Loggan? En Dalahäst i koppar, givetvis. Dalahelg tycks hursomhelst som mer av en resa till dödsriket än Flumride.

Grindslanten är å sin sida mer än en ögonblicksbild av barn som slåss – det är en berättelse om mänskliga drivkrafter, samhällsstruktur och barndomens spegling av vuxenvärldens konflikter. Och en bild av kapitalism. Jag tolkar det också som en skildring av en missriktad strävan efter att nå sina drömmar och, faktiskt, en kamp över historieskrivningen. Men det kunde jag ju inte stanna och säga, det hade varken sportklockan eller dottern vid grinden uppskattat. Möjligen mamman, men också det får betraktas som tveksamt.

Okunskap är paradoxalt nog en välsignelse. För tänk om vi visste allt, hade alla svar, hur dåligt vi skulle må. Inget kvar att upptäcka, inga drömmar att jaga. Dalahelgen får stanna i mytologins imbelupna dimmor medan ungdomarna lämnar Liseberg bakom sig. Sportklockan må vara snart men inga uppgraderingar i världen är värda att få kunskap om sitt utgångsdatum.

När jag säger att förfärliga saker hänt de senaste tjugofem åren avser jag alla som alldeles för tidigt fått täcka ögonlocken med grindslantar. Men jag låter de fula skuggorna stanna i Hades (ett yttrande som inte avser minnena av personerna utan omständigheterna kring deras resa med Karon) och plockar istället fram de underbara. Som kärleken och ser fram emot en stundande bröllopsresa och döttrarnas och Viktor med familjs fortsatta resa (när det inte är Dalahelg). Då och då tar jag fram minnen från förr, som sommaren 1982.

Besättningen på S/S Gripsholm, Halsvik sommaren 1982 – enligt mors anteckning i albumet oförglömlig. De tre i aktern har lämnat med Karon. Det är väl Lena eller Lennart som tagit fotot.

Det förflutna sträcker sig filosofiskt sett så långt tillbaka vi vill. Kanske är historien en grindslant och vi människor barn som slåss över den. Framtiden är för var och en av oss att forma. Med lite tur kanske jag kan vänta med att betala för en resa med Karon och istället lägga slantarna på en kommande bröllopsresa – hur underbar är inte denna tanke? Grindslanten kanske åtminstone räcker till en Dalahelg för två.

Jag tänker att i all sin enkelhet är det finaste man kan göra att alltid vara beredd att sträcka fram en hjälpande hand. Som Lennart på Styrsö. Svårare är inte tillvaron, egentligen. För vi kan alla då och då behöva lite hjälp mitt i all vår okunskap.

Lennart rycker ut


Relaterade blogginlägg:

Villa Jovis


Musik:

Rondo Amoroso


Källor:

Wikipedia

Holland: Dynastin – den första romerska kejsarätten