Titus-bågen restes, som namnet antyder, till den romerske kejsaren Titus ära efter hans erövring av Jerusalem år 70. Själva bågen restes tio år senare.
En triumf var en stor ära för romerska generaler och något senaten hade att besluta om. Man fick vara försiktig då en populär general lätt kunde ställa till det. Caesar var vare sig den förste eller siste i det sammanhanget.
En triumf innebar en slags nationell fest där generalen och hans soldater tågade genom Rom till folkets jubel. Fest och skådespel. Byggnader kunde resas till föremålets ära. Det kunde också, som i Titus fall, dröja många år mellan den händelse som trumf-tåget uppmärksammade och tills själva festen ägde rum.
Titus fick en, till slut. Och en rejäl båge restes också. Den står i ena änden av det som idag återstår av Forum Romanum. Och så, en vacker dag i april 1930 år senare, kom jag fram till triumfbågen för att beundra den.
Titus triumfbåge framför Colosseum
Det romerska imperiets andre kejsare, Tiberius, hade det inte så lätt. Han gillade inte det politiska livet i huvudstaden varför han år 27 flyttade till Capri. Så gick 1973 år tills jag en augustidag kom dit på bröllopsresa.
Enligt historikerna var det högst motvilligt och med stor vånda Tiberius till sist återvände till Rom. Detta för att förhindra att makten skulle glida honom ur händerna. När man blickar ut över medelhavet från hans altan är det inte utan att man förstår honom.
Vad ska man med makt till när man kan ha det så här, kanske den gamle trötte kejsaren tänkte. Han har i alla fall fått ett vin uppkallat efter sig. Alltid något. Det har inte jag. Men jag drack något av det, när jag var där.
Människan reser till, från, upplever, tolkar och omtolkar.
Muhammed såg sig själv som den siste, och verklige, av en rad judisk-kristna profeter. Vi är ju alla bokens folk,även om jag har fått det sanna och slutgiltiga ordet, tänkte måhända profeten och valde Jerusalem som bönerikting och religiös huvudstad.
Detta ändrades eftersom senare uttolkare av diverse skäl istället valde Mekka. Mot denna stad vänder sig 1 miljard muslimer 5 gånger om dagen i bön. Dit bör man som rätt-trogen muslim åka en gång i sitt liv. Och dit åker nästan 20 000 svenskar årligen.
Men inte jag, ännu så länge.
En anledning till valet av Mekka kan ha varit att den muslimska helgedomen Kaaba är mycket äldre än religionen Islam. Platsen var redan religiöst laddad så den funkade väl att återanvända. Lite som midsommar och jul här hemma.
If you cant beat them, join them.
Tolka om lite för att passa en ny tid. Det går finfint, det.
Alltså: vi tolkar. Vi tror att vi vet men vet att vi tror.
Den thailändske kungen Chulalongkorn besökte Sverige 1897 inbjuden av självaste Oscar II. Oscar ville även visa den thailändske kungen andra delar av Sverige och valet föll till sist på södra Norrland.
Den thailändske kungens intresse för landsändan hade tydligen med träexport att göra.
1992 hörde några landsmän talas om sin forne kungs resa. Det var en grupp thailändska dansare på besök i området. De blev förtjusta över att kung Chulalongkorn en gång varit där och när de kom tillbaka till Thailand berättade de vitt och brett om detta.
En förening till Chulalongkorns minne bildades 1993 och man bestämde sig för att starta en insamling för att bygga en paviljong. Även Ragunda kommun var med på tåget.
Byggplatsen visade sig vara besvärlig men eftersom några thailändska munkar redan välsignat platsen så det gick inte att byta hursomhelst. 1999 stod byggnaden färdig och Ragunda kommun fick paviljongen i gåva av Thailands vice premiärminister.
Så kom det sig att ett buddistiskt tempel står mitt i jämtländska granskogen. En plats av stillhet i en stilla landsdel.
Som en bisats till Chulalongkorns resa till Jämtland 1897 skulle man kunna säga: Och så gick 97 år och en vacker junidag kom jag dit. Med inrikesflyg seglade jag ner på Frösön och möttes av en enda människa. I övrigt var ankomsthallen tom.
Det var Den Änglaljuva som sa: Välkommen till Jämtland. Och aldrig har någon sagt det vackrare.
En återkommande diskussion inom liberalismen är hur man ska se på begreppet frihet.
Vad är det?Hur uppnår man det? Har alla individer, och ska de ha det, verkligen samma chans att uppnå frihet? Om så inte är fallet, och om vi tycker att det borde vara så, vems ansvar är det att se till att vi når dithän?
Samhället eller individen själv?
En av 1900-talets mer inflytelserika liberaler är Isaiah Berlin. För några inlägg sedan nämnde jag i en bisats att jag ser liberalism som en sann, eller verklig, vänsterrörelse. Det är ur det perspektivet jag tar upp Berlin.
Berlin laborerar i sina böcker med frihetsbegreppet. Det finns negativ och positiv frihet. Han definierar negativ frihet som ett tillstånd av avsaknad av hinder eller inblandning av personer som lägger sig i individens liv.
Positiv frihet är däremot förknippat med individens kontroll över sitt liv och möjligheter att själv göra val och fatta beslut om sin egen framtid.
Trots att Berlin ansåg att båda formerna av frihet fungerade så har vi människor genom historien utsatt den positiva friheten för politiskt maktmissbruk. Det är genom att kontrollera den som makthavare lättare kan kontrollera människor.
Frihet är inte samma sak som lydnad.
Den positiva friheten blev mycket användbar när de politiska ideologierna etablerade sig under 1800-talet. Grupper och individer som ville bryta sig ur påtvingade maktstrukturer i såväl Europa som på andra ställen kunde, med USA och franska revolutionen i färskt minne, använda den positiva friheten som ledstjärna för sin framtida dröm.
Och så kliver farbror Kalle in i bilden med kommunismens idé om kollektiv förnuftsbaserad makt över framtiden. Alltså: staten ger frihet för alla. Därför blir staten människans mål.
Berlin menar att kommunismen (på samma sätt som fascismen antar jag) är ett tydligt exempel på kollektiv kontroll. Priset för positiv frihet är för högt. Berlin tycker därför att negativ frihet är en säkrare, och mer liberal i ordets egentliga mening, väg till frihet.
Socialliberalism.
Det finns flera som resonerar så här. Både före och efter Berlin. Lärofadern, John Stuart Mill, exempelvis, har argumenterat för att man måste hålla isär begreppen frihet och tvång. Alltså är även tvång för att uppnå frihet, enligt principen ändamålet helgar medlen, förkastligt.
Här kan jag se nyliberalerna gå igång. Allt ska vara fritt! Världen ligger vid våra fötter! Men så ser det ju inte ut. Negativ frihet innebär att vi ska avlägsna hinder, myndigheter och personer som inskränker individens liv.
Då måste vi lagstifta till förmån för utsatta grupper. Kvinnor måste gå säkra från våld och övergrepp. Familjepolitiken måste vara rättvist utformad mellan föräldrar, invandrare, homosexuella och romer måste också ha en möjlighet att uppnå negativ frihet.
Det kan uppfattas som ingrepp i den redan etablerades liv. Men deras förlust, uppfattad som negativ, är många andras vinst. Nettot för mänskligheten blir därför positivt utan att ingreppen blir allt för stora för den som redan är fri.
Det är en balansgång. Och en svår sådan.
Kommunism och fascism är ytterligheter av hur en viss grupp uppfattar begreppet positiv frihet. Ingreppet i enskildas liv blir många gånger större, samt med bestående resultat, under dessa ideologiers framfart.
Det är därför jag ser liberalismen som en verklig frihets- OCH vänsterrörelse.
Tillsvidare får vi väl enas om begreppet socialliberalism.
Vad är ett bra liv? Hur ser din möjlighetshorisont ut? Detta är saker som är svåra att förhålla sig till. Risken är att din horisont blir en en självuppfyllande profetia. Där någonstans, tror jag man hittar fröet till verklig frihet.
Detta är liberalismens skäl. Detta är liberalismens själ. Detta är skillnaden mellan socialism, konservatism och andra former av prefix till liberalismen.
Detta är också den ideologiska grunden till varför jag inte gillar politiska block i stil med Alliansen eller Rödgrönt. Bagaget i Alliansen försvårar möjligheterna att uppå den negativa friheten. Det är negativt.
Våren 1995, tror jag, fyllde orkestern AB Kruthornen & Letta gardet år och något jubileum skulle firas. Jag fick på oklara grunder en undanskymd roll i föreställningen. Det fick Siwert Öholm också.
Not till min curriculum vitae: Jag har uppträtt tillsammans med Siwert.
Efter föreställningen skulle en bäbis till en bekant förevisas. Detta var viktigt eftersom det, förutom den välsignelse ett barn är, var den förstfödde i aktuell familj. Jag var 24 år och inte så värst inne på det där med bäbisar men deltog ändå artigt i samlingen kring pojken.
I går kom en elev fram efter lektionen. Jo, jag skulle hälsa från mamma och pappa… Jodå, visst var det samma pojke. Och jag undervisar honom i historia, till råga på allt. Det märkliga är att jag fortfarande är 24, världen ligger ännu vid mina fötter, och jag älskar fortfarande så innerligt.
Fast det är alltså historia, inte matematik, som är mitt ämne.
—
För en tid sedan lät jag vildvittrorna spinna loss ordentligt till Tarzan boy. Sedan klädde vi upp oss i midjekorta kavajer för att sedermera gå på disco på Folkan. Det hela fick ett abrupt slut när Den Änglaljuva, när hon kom hem från arbetet, inte ville dansa tryckare utan istället tyckte jag skulle laga mat.
—
Som barn åt jag, liksom mina kollegor bland 70-talisterna, ofta limpmacka med ost vilken sköljdes ner med ett badkar Oboy. Tricket vara att inte röra om chokladpulvret i mjölken utan låta det sjunka till botten. På så vis kunde man finta föräldrarna att hälla i ordentligt med pulver för kolla, det är ju nästan bara mjölk här!
Jag undrar lite nervöst vilken som är vår tids motsvarighet till Oboy-tricket. Misstänksam iakttar jag mina flickor under deras fikastunder. Jag känner på mig att de lurar mig. Inget nytt under solen.
—
Jag har flyttat till ett område som heter Slättaskogen. Det fanns inte på 80-talet. Det fanns inte förrän förra året men det hör inte hit. I området nedanför, Slätta, där några av mina kompisar på 80-talet bodde, visade det sig dåförtiden att Petmojarna (makten, remote control) funkade på nästan alla TV:apparater i områrdet.
På så vis kunde man gå runt och, som en modern variant på hartsfiol, mitt i natten sätta igång folks TV-apparater. Då detta var ett årtionde när många sett en läskig film som hette Poltergeist och i kombination med att det var myrornas krig på tv om nätterna, blev det väldigt roligt.
—
Min morfar, legenden, var aldrig på McDonalds.
Han seglade jorden runt åtskilliga varv, smugglade sprit under förbudstiden, erhöll norske kungens tapperhetsmedalj, torpederades i sank av Nazityskland och blev min morfar.
Men på McDonalds var han aldrig under hela sitt 97-åriga liv.
—
I somras hittade jag en stor, grön stämpelklocka på loppis. Den ska jag hänga upp på jobbet.
Jag letar nu och då efter den där tjänstemannavarianten på ringklocka, den röd-grön-gula lampan (vänta, stig in, upptagen), att stätta upp utanför dörren till kontoret. Den skulle bättre fylla funktionen än den vi nu har.
Vi har fått en till kaffemaskin i lärarrummet. Men jag skulle föredra en i orange med bruna plasthållare och pulver. Citronte, blåbärssoppa, nyponsoppa, kaffe och choklad. Fyll på med hetvatten.
Mikrovågsugnar är farligt. Jag har istället en plåtdosa. Återstår att få skolledningen att sätta upp ett värmeskåp för den.
Vi har en induktionsspis i vårt nya hus. Till vad ska jag nu använda mina kopparskydd till spisplattorna? De som är så vackert smyckade med kurbitsar, och allt.
—
Äh. Man får väl gå vidare, helt enkelt. Med elegant överrock och stiff upper lip visar man inte för ett ögonblick vad man verkligen känner. Ty vet att en darrande överläpp i många kulturer ses som ett tydligt tecken på svaghet.
Varför är annars min mustasch så prydligt ansad?
—
Min yngsta dotter skjuter inte från höften. Hon är lik sin mor på det sättet. Ska man plocka ner någon ska man göra det ordentligt. Häromdagen spatserade femåringen fram till mig, hennes far, som just höll på att sjunga Biebls Ave Maria, och deklarerade med händerna på höften:
Pappa! Jag varnar dig! Inte en ton till! Du kan åka till Japan och sjunga för valarna istället!
En term som förekommit nu och då är Prekariatet. Jag hörde det för första gången på Spanarna. Begreppet har lanserats i en bok av forskaren Guy Standing.
Prekär betyder mycket bekymmersam.
Man avser med begreppet den växande skara människor runt om i världen som lever under osäkra anställningsvillkor, dåligt betalda arbeten och som därmed lätt hamnar utanför samhället utan att kunna hoppas på någon ljusning.
Partierna (i Sverige) diskuterar lägre trösklar och flexibilitet på arbetsmarknaden för att öka sysselsättningen. Prekariatet nås inte av detta. De lever i skymundan och mår ofta mycket dåligt.
Kraven på specialisering och detaljrikedom på arbetsmarknaden gör det svårt för dessa människor att slå sig in någonstans. Som grupp kan de inte heller verka eftersom de står utanför systemet.
Otrygga och arga människor gillar högerpopulism, alltså partier som också verkar stå utanför etablissemanget och dessutom angripa det, varför dessa partier växer i Sverige och Europa.
Flyktingar, om de överlever färden till Europa, hamnar ofta i detta utanförskap. Eftersom de, tillsammans med andra som, inte riktigt ryms inom högerpopulismen borde en politisk fundering kretsa kring var dessa människor kanaliserar sin frustration.
Kunde vi ta vara på dem, samt andra som flyr till SD, här i Sverige skulle vi kunna få en ny injektion i vår stela blockpolitik. Vi skulle kunna ta ut en ny riktning inom och utanför våra ideologier,
Trygghet. Välfärd. Vänskap. Utveckling.
Guy Standing
Jag lyssnade idag på radion. En kvinna hade förlorat tre av fyra döttrar i ännu en båtkatastrof på vägen från Syrien. Hon ljög för sina barn när de, medan de desperat klamrade sig fast i henne, skrek oroliga frågor om vad som hänt med de systrar som försvunnit i det svarta vattnet.
En dotter överlevde till slut.
Jag grät och grät. Kanske för att jag utan svårighet kunde se mig själv i denna fasansfulla situation. Jag kunde leva mig in i moderns känslor. Jag var tvungen att stanna bilen och gå ur den ett tag.
Det kunde inte kvinnan på radion göra, hon som förlorat tre av sina fyra barn på det mest hjärtskärande vis. Inte ens om hon ägt någon bil.
För hon satt i ett häkte i Egypten anklagad för att ha brutit mot lagen genom att illegalt ta sin in i landet.
Och så jag. Vad gör jag? Jo, jag satsar mitt engagemang på privata saker och en lokal politiker-karriär. Det är ju för patetiskt.
Jag undviker speglar idag.
Läser man Guy Standingsbok Prekariatet. Den nya farliga klassen (övers: Joel Nordqvist; Daidalos) får man en intressant upplevelse kring vad arbetslösa ungdomar, människor som är tvungna att försörja sig på flera olika jobb, bärplockare som inte får ut sin lön och flyktingar som flyr kriget och medelhavet, har gemensamt.
Enligt Standing tillhör de alla prekariatet som är en ny global klass. Denna klass präglas av utanförskap och otrygghet skapat av allt för stort inflytande av marknaden i våra liv.
Jaha, tänker måhända delar av mina partikamrater, och anar argan vänster-list. Men riktigt så enkelt är det inte. Ämnet berör.
Tillfälliga jobb och projektanställningar föder en osäker försörjning – om du inte har rätt ingångsläge. Det politiska systemet skapar ytterligare osäkerhet genom att vilja ha en arbetsmarknad som ser ut så.
Anställning och yrkestrygghet är bra av många skäl, men inte alltid ett självändamål.
De flesta inom prekariatet är ungdomar, invandrare och andra utsatta grupper. Standing menar att det kan röra sig om så många som 25% av den vuxna befolkningen i världen.
Problemet är att all frihet och flexibilitet har ett pris. Många kan förvisso arbeta hemma eller lätt byta jobb. Det funkar rätt bra för 80% av befolkningen. Men för den resterande delen, låt oss generalisera lite, ungdomar och invandrare, skapas en stor frustration och besvikelse.
De inom denna grupp ska slåss, konkurrera, om fåtaliga arbeten. De har till sist inte mycket mer att komma med än sitt människovärde som insats när de slåss om smulorna från den rike mannens bord.
Och vi, de resterande 80% tar avstånd, bygger murar till försvar. Och vi röstar inom var sitt block. Om det är rödgrönt eller Alliansen spelar ingen roll för båda sidorna för i stort sätt samma politik.
För de som tillhör Prekariatet spelar det ingen som helst roll om (M) eller (S) styr. Skillanderna mellan partierna handlar om retorik. Prekariatet förlorar snart all tilltro till staten och det politiska systemet. Detta förenar människorna där.
Sedan vidmakthåller de själva sin samhällsposition. Självförakt och självdestruktivitet är vanligt. Precis som att det är vanligt att misshandlade kvinnor tror att det är deras eget fel att de blir slagna av sin man så tar Prekariatets medlemmar på sig skulden för något som i själva verket är ett strukturellt och, hävdar Standing, politiskt konstruerat problem.
Inom Prekariatet hittar man schablonbilderna: mopedburen ungdom, invandrare som bortskämda bidragstagare, knarkare och gatflickor som själva har valt sin plats. Dessa går naturligtvis inte att anställa med alla sina personliga brister och anpassningssvårigheter.
Frågan är vad som händer med denna grupp. Det kanske beror lite på var man är, rent geografiskt. Man kan iallafall inte tala om Prekariatet på samma sätt som man gjorde om arbetarklassen för 100 år sedan.
Bland annat eftersom denna grupptillhörighet, till skillnad från arbetarklassen, är skambelagd och föraktad. Ingen stolthet där inte. För man åstadkommer ju ingenting.
Har man inget att komma med i en konkurrensutsatt värld blir det svårt att förverkliga sig själv.
En parallell som kan dras är till demokratins fall i delar av Europa under 1930-talet. Vem vet vad en mörk framtid kan göra för en förlorad generation. I Tyskland resulterade det i Hitler.
Om man inte kritiskt reflekterar över sin situation riskerar man i större grad att köpa populisters eller sektledares budskap med enkla, generaliserande förklaringar eller utpekanden om vissa gruppers utmärkande drag.
Om man inte får samma chans till/i skolan att skaffa sig intellektuella verktyg att kritiskt ifrågasätta…ja. Det hänger liksom ihop.
Här är Standing skrämmande tydlig: vi står inför en framväxande klass av människor som saknar riktning och ideologisk hemvist, och hur politiker väljer att kanalisera deras oro kommer att bli avgörande för demokratins framtid.
Han uppmanar oss att reagera och han riktar sig till alla oss som står bredvid och ser prekariatets belägenhet.
Jag känner mig träffad av Standings påstående att det finns goda skäl för oss som inte själva befinner oss i Prekariatet att intressera oss: Ett skäl är att man själv kan hamna i samma situation, eller få se sina barn eller vänner göra det. Ett annat är att den rädsla och frustration som följer av utebliven trygghet kan få den här gruppen att angripa dem som upplevs ha orsakat tillståndet.
Jag håller inte alltid med om beskrivningarna, eller om åtgärderna, men jag känner mig som sagt träffad. Jag tillhör ju de 10% av världens rikaste med en årsinkomst på över 200 000 kr.
Blygsamt, men ändå: så mycket. Och nog går man ibland och drömmer om högsta vinsten och hoppas på att få en plats i kommunfullmäktige. Herregud, vad futtigt.
Det mest radikala förslaget i boken handlar om hur man kan förändra arbetets roll i samhället. Människor jobbar i dag mer än någonsin. För projektanställda handlar det om att jobba kvällar och helger för att hinna med den ökade arbetsbördan, och för arbetslösa handlar det om att söka jobb som inte finns. Standing ser paralleller till skämtet som cirkulerade bland arbetare i Sovjetunionen: ”De låtsas betala oss, och vi låtsas jobba”. I dag skulle skämtet kunna lyda: ”De låtsas skapa jobb, och vi låtsas söka jobben.”
Standing förordar en radikal omvändning i synen på vad som räknas som arbete. Att arbete inte går att reducera till lönearbete har kvinnor vetat sedan länge. Det finns nödvändiga sysselsättningar som utförs i det tysta, och genom att reducera arbete till lönearbete värdesätter man inte den tid som krävs för att upprätthålla samhällets andra offentliga och privata institutioner, såsom familjen, vänner, den lokala gemenskapen och samhället. Varför, frågar Standing, inte kalla det för arbete och bygga in det i vår yrkesidentitet?
—
Ja, inte vet jag. Någonstans kände jag, när jag åter satte mig bakom ratten, att det hänger ihop, på något sätt. Kanske var det därför jag rotade fram mina gamla anteckningar om Guy Standing och hans bok.
Som de gamle sa i Rom: Tragedin tågar inte in i sandaler.
—
Politik handlar mycket om att välja tidpunkt.
—
Låt mig berätta lite om FP Dalarnas provval. (De flesta partierna har förövrigt ungefär liknande upplägg, vad jag vet). Alla medlemmar i partiet får rösta på de som kandiderar. Sedan fastställer en kommitté den slutgiltiga listan.
Efter ett par, kanske två, hundra röster har jag hamnat på åttonde plats. Kanske sjunde. I realiteten, det beror på hur valet går i riket samt hur måna som röstar på FP i Dalarna, får vi högst en plats i riksdagen från länet.
Det är med andra ord kört för mig. Och man får respektera den interna demokratin.
Det är bra kandidater som placerade sig före mig. Länsordföranden, Bosse Brännström, partiets ombudsman John Thornander, Borlänges Monica Lundin och Lotten Kluck från Leksand är alla bra kandidater. En coming man är nog ungdomsförbundets (LUF);s ombudsman André Frisk.
Någon sa att man måste varit aktiv sedan ungdomsförbundet och framgent för att ha en chans att bygga upp det kontaktnät som krävs för att komma någonstans.
Inför ett sådant här provval kämpar alla kandidater mot varandra för att försöka profilera sig så att man vinner så många röster som möjligt. Många tenderar att rösta på dem som kommer från ens egen bygd eller på kandidater som haft ämbeten på länsnivå – alltså kända ansikten.
Att vi var fyra kandidater från Falun bidrog sannolikt till att våra röster splittrades bland oss.
Jag har inte haft möjlighet att åka runt och kampanja. Sedan är jag inte så mycket för den där typen av tävling, (de långa knivarnas natt) som det hela ändå på något sätt kokar ner till.
Den Änglaljuva brukar mena att jag förvisso är en godhjärtad idealist och knappast någon kallhamrad machiavellisk politiker-typ. Hon ser mig mer som någon som kan prata stort och brett om liberala värderingar men knappast ta strid för ett cykelställ i Norslund.
Hon är rolig på det viset, Den Änglaljuva,
Nåväl, chansen att nå riksdagen är i praktiken borta. Den möjlighetshorisont jag nu kan se har förändrats. Visserligen står jag även till Falubornas förfogande, om de vill ha mig, men även här ska en lista småningom fastställas.
En plats i kommunfullmäktige är väl mitt sista mål. Skulle det misslyckas får jag nog så vackert inse fakta.
Nu kan jag emellertid gå ner i tempo och stilla alla dåliga samveten. Och det finns ju så mycket annat att göra, också.
Jag ska givetvis fortsättningsvis fullgöra mina politiska uppdrag i länets politiska grupp, som falu-avdelningens styrelseordförande och som ett av länets ombud på partiets landsmöte i november.
Sedan blir det familj, sång, Beethoven arbete och löpning.
—
Jag tänker ibland att det är lite på samma sätt att arbeta som präst respektive politiker. Man delar en övertygelse många inte gillar men som en del respekterar.
—
Jag söker inte maktpositioner för maktens egen skull utan för att jag själv vill utvecklas. Det är dock intressant att studera olika människotyper man möter under resans gång. Ett inte helt ovanligt trick är att som svar på en knivig fråga ge ett långt och resonerande svar. Så långt att frågeställaren tröttar eller tappar koncentrationen.
Nyligen var det någon amerikansk senator som talade i 22 timmar. Inget nytt under solen. Det gjorde även romarna när de ville förhindra att en omröstning ägde rum just där och då.
I Falun finns en före detta (SD) numera politisk vilde som på samma sätt förlänger alla möten och motion-bombarderar fullmäktige. Varje motion kostar i snitt 50 000 kr. Men sådan är den, demokratin.
—
Nåväl, jag står upp för min övertygelse i all lägen. Några käpphästar är:
– Alla måste ha samma möjlighet att förverkliga sig själv. Förtryck av kvinnor homosexuella eller olika minoriteter reagerar jag starkt på.
– Jag gillar inte blockpolitik. Jag vill skrota alliansen.
Detta har resulterat i epitet och tillmälen som smygsosse, solospelare och till och med arrogant översittare.
Man får inte svära i allianskyrkan ens på lokal nivå.
—
Det klart. Det finns ju en möjlighet till. Kryssen.
Gillar man det jag säger och bor i länet: ge mig ett kryss i valet. Det behövs inte så mycket för att slå sig upp en plats eller två. Det är förövrigt det enda straffet väljarna kan ge enskilda politiker som man inte är nöjd med: kryssa förbi dem.
Låt inte någon som av olika skäl misslyckats få förnyat förtroende av just dig. Ge din röst till någon annan. Den som står på nästa rad på röstsedeln, exempelvis.
—
Så plötsligt, när jag satt och lite småsurt iakttog valresultatet ringde telefonen. Det var från MDP. Man ville ha med mig i ett uppträdande.
Sedan kom dotter 2 inrusande med stora nyheter: PAPPA! JAG HAR FÅTT EN LÖS TAND PÅ LUNCHEN!!! FATTARU! Hennes mor skrattade hjärtligt åt något i ett angränsade rum. Detta underbara ljud.
Jag trillade in i en intressant diskussion. Inför det stundande biskopsvalet i Sverige oroar sig många i kyrkan för något man kallar den internasekulariseringen. Med det avses att många av kyrkans företrädare svarar lite övergripande på centrala kristna saker.
Det som utlöste diskussionen den här gången var att någon upprördes över att kandidaterna till ärkebiskopsvalet inte svarade glasklart på frågan (kandidaterna intervjuas inför utnämningen) kring frågan huruvida Jesus ger en sannare bild av Gud än Mohammed?
Det där upprörde mig så jag kastade ut frågan via de sociala medierna. I urval mötte jag följande argument:
Det är en kristen kyrka. Det innebär inte att man nedvärderar en annan religion bara för att man lyfter fram den religiösa riktning man själv tror på. Det blir bara dumt att säga ”nä, vi ska inte säga att vi tror att det vi tror är sannare eftersom vi då pekar ut att andra religioner enligt vår tro inte tror på samma sätt”.
I just den här frågeställningen pekar man specifikt ut en grupp. Det är olyckligt och föder intolerans. Och det behövs inte. En organisation behöver inte ha en dogmatisk inställning för att utvecklas. Man kan säga att Jesus ger en sannare bild av Gud FÖR MIG. Men det är väl liberalen i mig som spökar – jag har så svårt för tvångsmässig kollektivism.
Det är grundläggande utifrån ett teologiskt perspektiv. Är Jesus specifikt en frälsare för de som tror på Gud dvs YHWH? Eller är Gud något som bara fått olika uttryck i olika kulturer – och därmed är Jesus relativt ointressant eftersom all tro då blir sann och vägen till evigt liv går i olika fåror.
Jag håller med. Men för mig är det viktigare med ett personligt förhållningssätt till religion och jag tror kyrka och religion har större chans till överlevnad genom att samverka med andra synsätt och öppna upp för tolkningar än det motsatta.
Dessutom måste vi i sådana fall löpa linan ut: Kvinnan ska tiga i församlingen, inte få bli präst, stena homosexuella…nej, jag tror det är bra att inte ha en stereotyp syn på gamla värderingar.
Det är ingen fråga om tolerans utan en fråga om definition av den egna tron (i det här fallet kyrkans tro) gentemot andra religioners tro. Jesus är liksom en smula grundläggande för den kristna kyrkan.
Vem som har pratat om ENDA vägen? Jo, Jesus, i Joh 14:6. ”Ingen kommer till Fadern, utom genom mig”. Antingen har Jesus rätt (han är enda vägen) eller så har han fel (det finns fler vägar, andra väger eller ingen väg). Frågan är vilken linje som kyrkan som organisation skall driva som sin! Vad tror ”kyrkan”?
Man får kanske förhålla sig till i vilket sammanhang detta sades/skrevs. Jag tror inte på fundamentalism av det slaget. Kanske: ”Ingen kommer till fadern utom genom mig eller någon av mina kompisar Muhammed, Nelson Mandela; Martin Luther King, Gandhi, Krishna etc…” är ett bättre tankesätt.
Nu kanske vi är inne på definitionen av kristen. I många år har kristendomen i princip gått ut på att Jesus är Guds enfödde son, född av jungfru, och att det är genom honom, och endast genom honom man når evigt liv. Frågan är just om man kan tulla på det där med ”endast genom honom”. Det är för den kristna kyrkan ingen liten detalj, utan skulle, om man börjar tulla på det, vara ganska revolutionerande ur ett kyrkohistoriskt perspektiv.
Så är det ju. Men jag tror på utveckling, rörelse och tolkningar utifrån ett samtida samhällsperspektiv. När så inte sker får organisationen, och samhället, problem. Kyrkan vinner på att vidga perspektiven, tror jag.
Frikyrkor, grupper och sekter föds ur detta. Kristendomen hade inte ens funnits om inte den judiska församlingen i Jerusalem blivit osams om hur man skulle se på Jesus.
Fast antingen skedde jungfrufödseln eller så gjorde den inte det och då har några rätt och några fel.
Gick Jesus på vattnet? Skapades jorden på en vecka? Detta är oviktiga, och rätt tråkiga, frågor om du frågar mig. Mer spännande blir de om man ser dem som allegorier och/eller tolkar dem mer öppet snarare än bokstavligt.
Jag hävdar fortfarande att man kan vara kristen/religiös utan att kräva monopol på sanningen. Alldeles oavsett vad kyrkan själv tycker eller tror behöver de inte definiera sig själva och sin tro utifrån en konkurrerande ideologi.
Och jag tror Jesus skulle hållit med om det resonemanget alldeles oavsett vad andra skrev om honom. Varför? Tja, kärleksbudskap, gyllene regler och sånt. Som ett eko hör jag allt vad du vill att andra ska göra mot dig…kastar första stenen…vända andra kinden till…
Till mina elever säger jag ibland att det är synd att nöja sig med att nå jämsides med sina förebilder. För då utvecklas ju inget. Det resonemanget är fullt tillämpbart här. Oavsett om man tror på Jesus och Muhammed som Guds son, respektive sändebud, eller inte så kan man försöka överträffa dem och deras gärningar.
Vill man inte peka ut muslimer som en sämre variant av troende är man inne på det spåret verkar det på mig. Och det tycker jag om.
När jag studerade religionshistoria i Uppsala stötte jag på Zarathustra.
Han, och den rörelse han grundade, burkar anses som monoteismens början. Religionen, som finns än i dag, bär drag av klassisk monoteism men, och detta är inte oväsentligt, tillåter även andra gudar och religioner.
Någon motsvarighet till de stora monoteistiska religionernas krav på exklusivitet finns alltså inte. Gilla som man säger på fejan.
Sedan används förövrigt Strauss tonsättning av Nietzsches böcker på temat i stort sett varenda studentspex värt namnet. På så vis fick jag en annan relation till Zarathustra under studietiden.
Geografiskt existerar zoroastrism från Indien till Grekland. Alltså har Zarathustra påverkat, och påverkats, av hinduismen, judendom, kristendom och islam.
Genom hellenismen och Alexander kom religionen, eller filosofin, att införlivas i grekernas och blev på så sätt en del av vårt europeiska kulturarv.
(Mina föreläsare på teologen hade sannolikt fått andnöd om de tagit del av denna summariska framställning av en utveckling som sträcker sig över årtusenden.)
Inför kyrkovalet marknadsförde sig kyrkans socialdemokrater med att Jesus var sosse. Så utomordentligt enfaldigt, tänkte jag. Vad Jesus ansåg om kollektivism och förstenade normer kan ju vem som helst läsa sig till.
Men okej, handsken är upplockad. Zarathustra var liberal!
Liberalismen är en äkta vänsterrörelse kan man hävda eftersom vi ändå är inne på tung filosofi. Om det nu inte vore för att västvärlden är så cementerad i den politiska vänster/höger-skalan att den inte går att vända uppochner på.
Det filosofiska temat om liberalismen som vänsterrörelse tänker jag inte utveckla just nu.
Zarathustra och liberalismen betonar Kärleken till tänkandet. Alltså: tänk själv. Ta ansvar för dina handlingar. Följ inte blint utan att ifrågasätta. Gå ut och se dig omkring i världen och bilda dig därefter en uppfattning om sakernas tillstånd.
Både Zoroastrismen och liberalismen är etiska och betonar människans frihet, rättskänsla och aktiva deltagande i det fortsatta skapandet av världen. Den ena utgår från Guds skapelse, den andra från ett mänskligt samhällsbygge.
Zoroastrider menar att det är ordningen mellan tanke, ord, handling som är avgörande. De tränas att identifiera sig med sina tankar, ord och handlingar snarare än att se dem som externa.
Liberaler betonar individens möjligheter och skyldigheter mot sig själva och kollektivet.
Nästa pilsner är Zoroastrismens egen variant på gyllene regel: Goda tankar, goda ord, goda handlingar (vilket somliga föredrar att översätta som: Konstruktiva tankar, konstruktiva ord och konstruktiva handlingar).
Så talade Zarathustra – enligt mig liberal och enligt andra världens visaste man. Själv ser jag inget motsatsförhållande mellan dessa två sakernas ordning.
Idag är kanalerna många. Politiker och opinionsbildare använder insändare, sociala medier, bloggar och överlag transparens.
Frågan är vad som består. Vad krävs för att bli en Zarathustra, Jesus eller Nelson Mandela. Eller för att skapa klassiker som består genom årtusenden som Iliaden och Odyssén.
Vem läser mina texter om 25 år? Vem läser Da vinci-koden om hundra? Kort sagt: ger bruset bättre eller sämre politiker och därmed förbundna förutsättningar för oss människor?
Någon sa att om man kedjar fast en miljon apor vid var sin skrivmaskin kommer någon av dem statistiskt sett att skriva ett mästerverk. Internet har bevisat att så inte är fallet.
Så var ännu en timmes förvirrade tankegångar till ända.
Upp fluga orden, tanken stilla stå som en av mina gamla lärare sa till mig en gång. Ack, så rätt och riktigt.
Under mitten av 1800-talet startades Sveriges och världens första alkoholmonopol i Falun, ”i sedlighetens intresse”. All alkoholförsäljning i staden reglerades och skulle ske ansvarsfullt. År 1860 blev det olagligt att sälja alkoholdrycker till personer under 18 år och tillverkningsförordningen förbjuder husbehovsbränningen.
Jag funderar. Varför just i Falun? Som vanligt beror det på gruvan och i det här fallet företagets, världens äldsta företag, Magasinsverksamhet. Under tidigare århundraden kunde arbetaren istället för lön hämta ut förnödenheter, mat, kläder och…sprit, ur bolagets eget magasin. Detta naturasystem var inte bra ur mänsklig synpunkt. Bland annat beroende på att arbetaren lätt hamnade i skuld och därigenom blev ofri. Inte minst alkoholen spelade in därvidlag.
Jag kommer för övrigt ihåg när jag följde med mina föräldrar till det gamla systemet i Falun, det som idag är ett hotell. Där inne stod man i kö och beställde över disk fjärran från självplock och lördagsöppet.
Det är än idag omstritt hur vi ska utforma alkohollagstiftningen. Ska EU fortsätta det undantag de nordiska länderna åtnjuter? Hoppas! Å ena sidan betonas individens frihet och ansvar, å andra sidan samhällets ansvar. Tillgång ger efterfrågan. Ökad tillgänglighet ger ökad konsumtion och i förlängningen av det utslagning bland dem som inte klarar hanteringen.
Sedan kan man ju fundera över vad som är ett bruk och vad som är ett missbruk.
Är det egentligen inte rätt logiskt? Har staten högre kostnader för ett bruk respektive missbruk har staten också rätt att reglera förekomsten. Om man nu inte vill minimera statens inflytande till nattväktarvarianten. (Alltså från sprit till T-party. Vidare till Tsprit-party vill jag emellertid inte.) Kanske ska vi ge upp helt och dela ut sprutor till heroinister eller bygga egna motorvägar för rattfyllerister. Nej, man får aldrig ge upp. Sedan finns ju, för oss liberaler, och andra, den gamle John Stuart Mill där i bakgrunden. Lärofadern menar att en människas missbruk eller bruk helt och fullt är vederbörandes eget ansvar och därför inte är att ingripa i. Om, och detta är viktigt, personen ändå sköter sina plikter trots sin last. En alkoholiserad yrkesperson, kompis, anhörig, som är briljant är bättre än en nykter inkompetent dito. Eller?
Hur avgör man när någon inte sköter sina plikter? Och kan en stat ha individuell lagstiftning, en för skötsamma och en för missbrukare? Kanske en tredje för brukare? Nej. Vi är lika inför lagen. Det är en demokratisk grund. Jag tror inte man kan bygga ett samhälle på sådana villkor. Jag tror att man måste enas om vissa grundläggande regleringar inom vilka vi är fria att utöva vår individualitet.
Jag gillar Systembolaget. De har kunnig personal och brett utbud. Ändå, motsägelsefullt nog, köper jag också vin från ett tyskt företag som kör hem en låda till min dörr när jag så önskar. Företaget ifråga har ett annat utbud än systembolaget. Utan att gå in på min vinsmak ytterligare kan jag säga att jag är glad för detta komplement och tror dessutom att konkurrensen gör att systemet blir ännu bättre. Jag skulle trots det inte vilja avreglera marknaden helt. Det skulle inte gynna den. Sämre och ett mer slätstruket utbud. Mycket tetra, kanske.
ICA med flera klarar sig nog ändå.
Som vanligt tänker jag att man bör fundera över vad ökad tillgänglighet, avreglering, i förlängningen leder till. Ökad tillgänglighet, enligt snabbköpsprincipen, på vapen och droger har ett framtida socialt pris.
Romarna kallade arabiska halvön för Arabia Felix, alltså Lyckliga Arabien. Detta eftersom de tyckte att landet var rikt på myrra, rökelse och vete. Ett välmående land, helt enkelt. Men vid närmare granskning hittade de samma typ av problem som de själva hade hemma i Rom.
Med andra ord: Gräset är inte grönare på andra sidan. Vare sig för Bob Marley, Vin & Sprit-bolaget, mig och mina grannar som håller på att anlägga trädgård eller i den antika världen.
Häromdagen hamnade jag mitt i getingboet på Per Gudmundsons Facebook-sida.
Det som utlöste det hela var hans statusuppdatering där han menade sig ibland bli skrämd av folkpartister. Det han syftade på var jämställdhetsminister Maria Arnholms veckobrev i vilket hon beskrev förskolan som demokratins vagga.
Buuu, vad läskigt. Hej, spöket Laban.
Vi är några, från vänster till höger, som känner Per sedan förr och tycker att han fått en del märkliga människor i svansen av sin blogg och via andra sociala medier.
Den här gången blev det rätt obehagliga tillmälen från att kalla Arnholm för Palmes okända dotter till en del ”skämt” med rasistisk underton. Nu var inte detta Pers fel, ska i ärlighetens namn framhållas. Efter sin statusuppdatering deltog han inte i debatten.
Jag stod upp för min övertygelse och tog debatten. Vilket naturligtvis var lönlöst. Nåväl, Per väljer väl vilka gråsuggor han vill umgås med, tänkte jag och glömde helt bort det hela.
Helgen förflöt i den inre känsla av tillfredsställelse som uppstår när jag har långkok på spisen och leker krylbo-kraschen med vildvittrorna medan Den Änglaljuva snickrar och målar.
Jag hade en mycket angenäm helg tillsammans med barnen, Beethoven och en trädgård in spe. Men så igår började jag fundera lite, igen.
Ofta kommer det påhopp från högern på liberala idéer. De verkar inte riktigt förstå innebörden i liberalismen och har dessutom svårt att skilja den från socialism. I min värld är den förmågan en rent intellektuell fråga.
Så när de säger så där, att de är rädda för Folkpartister, vad är det egentligen de är så rädda för?
Man kan se det från lite olika perspektiv. Att vara emot genusperspektiv är en grundbult i konservatismen verkar det som. Att genomföra en individanpassad skola, i det här fallet inom förskolan, är i själva verket en valfrihetsreform för kvinnor.
Hävdar man att man måste låta män vara män, kvinnor kvinnor, och vill man låta allt vara så som fornt och gammalt varit, bör man prova att sätta sig i en annan kontext. För Arnholms uttalande bör ses som ett påstående inom ramen för att känna solidaritet med en utsatt grupp.
Vore den konservative en kvinna innan 1921 stod vederbörande plötsligt utan rösträtt. Vore hen istället homosexuell innan avkriminaliserandet hade personen genom sin sexualitet varit skyldig till brott. Vore hen till sist rom idag…ja. Poängen kanske är tydlig?
Lika aktuellt är våldet och hatet mot kvinnor. Att inte arbeta aktivt med med alla människors rätt till lika värde redan i förskolan innebär att man inte tycker detta är något större problem.
Att bli skrämd av Arnholms veckobrev, men inte nämnvärt reagera på den verklighet i vilken hon säger det, är förvisso något skrämmande i sig.
Jodå, politiken är fylld av klatschiga one-liners:
Politik är att våga.
Sverige behöver både företag och dagis.
Det måste finnas kvinnor, modiga och behjärtade nog att våga stå för en mening även om den inte är populär men som kanske är ämnad att prägla en kommande tid.
Förskolan är demokratins vagga.
Det är lätt att håna och förlöjliga. Och förändring är ju jobbigt. Själv föredrar jag alltid rörelse framför stillastående. Rörelse innebär utveckling. Att stå stilla innebär stagnation. Hellre än att röra sig framåt mot en okänd framtid, som kan innebära en förlorad position, privilegium eller förhandsrätt, sneglar den konservative oroligt bakåt.
Ut ur EU. Bort med förnyad sexuallagstiftning. Fy för en tredje pappamånad. Stryk genus ur läroplanen.
Resan mot jämställdhet har bara börjat. Män tjänar i Sverige 3,6 miljoner mer än kvinnor sett över en livstid. Kvinnorna tar ut 75 % av föräldraledigheten och 65 % av vab (vård av sjukt barn).
Det verkar som om ett relativt jämställt par förändrar sin livsstil när de får sitt första barn. Då är det plötsligt slut med jämställdheten. Då ska mannen arbeta och kvinnan vara hemma.
Ett annat sätt att se på det är att små orättvisor, här och där, tillsammans bildar en struktur eller ett system.
Jodå, det KAN vara så att resultatet av föräldraförsökringsstatistiken grundar sig på ett frivilligt individuellt val för respektive familj. Och det kan vara så att kommunistpartiet i Sovjet fick 99,9% av rösterna genom fria val.
Om man inte känner till något alternativ är det inte mycket bevänt med valfriheten.
Det finns förresten ett annat citat av Maria Arnholm som jag gillar: (SD)är patriarkatet upphöjt i politik.
Nu tror jag inte de konservativa gillar ett par av de ord jag använt mig av ovan. Solidaritet och patriarkat är ord som vänstern i många fall redan urvattnat eller förstört.
För egen del tycker jag det är viktigt att ifrågasätta mina fördomar. Det är helt enkelt en liberal grundhållning att göra det då och då.
Jag är, apropå tal, inte så kunnig i matematik. Däremot är jag retoriskt intresserad.
Det är förvisso en sann njutning att lyssna, i synnerhet eftersom det inte sker så ofta, på någon som, oavsett talets karaktär, behärskar retoriken till fullo.
Och om sanningen ska fram: visst njuter jag av att själv försöka tillämpa den. I mitt yrke får jag dagligen övning och möjligheter att prova vad som fungerar och inte. I politikens värld har jag ännu inte fått tillfälle att utöva retorik i någon större omfattning.
Men jag hoppas på att få det någon gång.
Jag studerar som sagt ämnet med stort intresse. Jag läser historiens stora tal och jag tar del av olika förståsigpåares analyser av dessa. Jag har också studerat flera antika läroböcker i retorik.
Förutom Perkles är den kanske mest kände grekiske talaren Demosthenes. Han lär ha haft talfel, svaga lungor och en del andra fysiska bekymmer som han enligt myten övervann genom hård träning och genom att lägga kiselstenar i munnen samt att försöka överrösta vågornas svall.
Han var med andra ord som vilken lärare som helst (se där – ett skämt).
En annan konsekvens av yrket är att man med tiden lär sig se på publiken, eleverna, genom dess kroppsspråk, om den hänger med eller tröttnar.
Tillfälle, stämning, personliga egenskaper, utstrålning, röstläge, taktkänsla är alla egenskaper som är viktiga inom retoriken. Att vara skådespelare är ovärderligt i det sammanhanget. Nästan att betrakta som fusk. Kanske var det därför Ronald Reagan lyckades så mycket bättre än Obama i Berlin.
Förra århundradets största tal är nog ändå I have a dream. Det är så vackert. Jag ser det, självfallet, som ett mycket liberalt tal. Lyssna gärna på det här.
Winston Churchill är en annan känd talare. Lyssnar man på honom så upptäcker man att han i förstone inte har något av ovanstående egenskaper. Mannen sluddrar ju. Ändå har han bidragit till några av de mest kända oneliners som finns.
Fast Winstons lågmälda röst liksom smyger sig på. Lyssna på detta.Eller på detta. Man får gåshud. Till sist kan man nästan förstå känslan han, upplevd i verkligheten, kunde framkalla hos sina åhörare.
Men kanske är det just i sorg och fruktan retoriken behövs som mest. Ett modernt retoriskt uppmärksammat tal är det prinsessan Dianas bror höll på hennes begravning. Talet är kraftfullt och outsägligt sorgligt. Men vilken hyllning. Och vasst mot de som han såg som klandervärda i samband med hennes bortgång.
Två gånger har våra svenska moderna kungligheter lyckats hålla uppmärksammade och uppskattade tal.
I Sverige är det nog ingen som överträffar Olof Palme när det gäller politiska framföranden. Mest känt är kanske hans Hanoi-tal. Utan att trivialisera den händelsen på något sätt tycker jag Palmes briljans som talare tydligt illustreras i ett annat klipp ur det så kallade skafferi-talet.
Man verkligen ser, som rätt ofta hos honom, att han njuter av sin egen briljans. Något som förmodligen är en tillgång i sammanhanget. Bättre att vara stolt och nöjd med sig själv än det motsatta.
Richard Nixon, sedermera skandaliserad president, råkade i början av 1950-talet i blåsväder. Han ansågs ha tagit emot gåvor på ett otillbörligt vis. Alltså mutor. Han använde då det nya mediet, TV, och vände sig på ett mästerligt sätt direkt till nationen.
Han medgav i talet att nog hade han fått gåvor och nog hade han tagit emot pengar. Men han var ingen ”quitter”, sa han. Checkers, som var namnet på en hund han köpt eller möjligen fått, jag minns inte riktigt, tänkte han under alla omständigheter INTE tänkte lämna tillbaka eftersom familjen älskade den så högt.
Alla grät och allt var förlåtet.
Ja, ja, så kan det gå. Om man kan snacka för sig.
Retorik handlar om att övertyga. En retoriker är egentligen något mer än bara duktig på att snacka. En mer korrekt term är övertalningens hantverksmästare tycker en antik lärare.
Romarnas nestor på området, Cicero, menar att det handlar om att tala så man övertalar, påvisar, påverkar och roar.
Det kan vara ack så svårt. Tal-ängslan är en sorts handikapp. Att känna trygghet i en utsatt position är en styrka.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.