Författare: adolphson

Historia, Livsåskådning, Spännande människor

Gregg Louganis

av adolphson2 kommentarer till Gregg Louganis

Det här är Greg Louganis. Han vann OS-guld i simhopp 1984 och 1988.

Mest känd är han kanske för att han i tävlingen 1988 slog huvudet i svikten när han skulle göra ett baklängeshopp. Han ser rätt groggy ut på bilderna och han slog upp ett blödande sår vid olyckan.

Ändå lyckades ha ta sig till finalen där han sedermera vann guldet. Det är ju rätt skapligt gjort.

En tid senare valde han att berätta om sin homosexualitet samt att han var HIV-positiv i amerikansk TV. Detta blev en världsnyhet (nåja, en väst-världsnyhet iallafall) och man kan tänka sig många intressanta vinklingar att göra för media.

Att vara homosexuell elitidrottare under 1970 och 80-talen, exempelvis. Icke så. Fokus i nyhetsflödet kom istället att ligga på frågan om huruvida smittsamt blod kunde läckt ut i vattnet.

För många kunde drabbats av HIV då, kanske.

För den som lever i ett land där uppemot 50%, eller ännu fler, av befolkningen lider av HIV öppnar sig ännu en avgrund i perspektiv och livsvillkor.

I slutet på 1980-talet hade den värsta HIV-nojan lagt sig och det var känt hur HIV smittade. Ändå kom debatten att se ut som den gjorde.

En annan känd homosexuell person som valde att offentliggöra sin läggning i TV (i mitten på 1970-talet) var Monty Pythons Grayham Chapman.

En känd episod berättar att efter det programmet hörde upprörda tittare av sig. En tittare som skickat ett brev med bibelcitat om att homosexuella ska stenas fick ett personligt svar av Eric Idle: Vi har kommit på vem han var och skjutit honom.

Det har hänt en del sedan Bosie. VIsst. Men ändå. När schlagerfestivalen gick av sin stapel i Malmö reagerade en del länder mot att ett nummer hade en kyss mellan två kvinnor i sin koreografi.

I många länder, inte minst Ryssland och i östra Europa, lever homosexuella under hot och trakasserier från myndigheterna. Normen i dessa länder är inte tillåtande för minoriteter.

Jag har ofta hävdat att vi är blinda för övergrepp och diskrimineringar av olika slag i vår egen tid. Det först efteråt som vi, i bästa fall, kommer på att vi gjort fel. Det är modigt och viktigt att kunna skratta åt ondskan och intoleransen. Inte som lösning men som normsättande beteende.

Inget torkar fortare än en tår, sägs det ju. På gott och på ont. Kan vi inte hoppas på empati och respekt från omgivningen står humorn och glädjen där som en sista skans.

Kriget tar inte slut förrän Göring får plats i Himmlers byxor sa de krigströtta tyskarna i slutet av andra världskriget. Göring var fet och Himmler smal.

Humorn stod självfallet också till buds för Monty Python som framgår ovan. Huruvida Greg Louganis begagnade denna livshållning låter jag vara osagt. Jag hoppas det. Den grundinställning jag har till mitt arbete, politiska engagemang och mitt liv i allmänhet grundar sig i detta förhållningssätt.

Det är dels en överlevnadsstrategi men även en förhoppning att skicka med något värdefullt, utöver lärdom och kunskaper, ut i livet för de unga.

Det krävs nämligen en oerhört stor portion grundtrygghet att kunna skratta åt allt. I synnerhet åt sig själv.

Alla människor råkar någon gång ut för övergrepp och kränkningar i sina liv. Frågan är hur man hanterar det. Kan man skratta åt det är det lugnt. Svårare är det inte. Kan man det är det lättare att stå upp för sin övertygelse och hävda sin integritet.

Jag övar mig och jag övar mig. Jag är inte riktigt där än. Men snart så.

I sommar ska jag, apropå, återvända till min stora inspirationskälla, igen. Han är så underbar.

Bistånd, Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Skola, Språk

Språk och gatsten

av adolphson6 kommentarer till Språk och gatsten

Jag brukar uppmana mina egna barn, samt mina elever, att lära sig matematik och språk. Varför? Jo, därför att med en bra grund inom dessa ämnen löser mycket annat. Matematik och språk måste man lära sig. Allt annat kan man läsa sig till.

Ja, det kanske man kan med matematik och språk också. Men det blir lite enklare framöver i livet om dessa pusselbitar ligger på plats.

Matematik är också ett språk.

Vi har en lång tradition av enspråkighet i Sverige. En sådan tradition påverkar ett land och gör det homogent. Men det försvårar enligt min uppfattning också mötet med nya traditioner och impulser.

I det medeltida Stockholm var tyska vanligt. Och för den som ville göra karriär i stormaktidens Sverige räckte det inte med att kunna svenska. Dialekterna påvisade mycket större variation än idag, ja, det var osannolikt att två personer från olika delar av landet förstod varandra. I synnerhet om de kom från olika socialgrupper.

Kanslispråket i Karl XII:s stab var tyska. I skrivna dokument från den tiden måste ju diverse utländska högre officerare i den svenska kronans tjänst samt ämbetspersoner i våra besittningar på andra sidan Östersjön förstå instruktionerna från Stockholm.

Tyska, svenska och latin var bra språk att kunna för den som ville göra en social eller geografisk resa genom vårt stora, och som då alltså var ännu större, land. Blandningar var, helst i skriven form, inte ovanligt.

1700-talet var franskans århundrade i vårt land. Såväl politiskt som kulturellt spelade Frankrike första fiolen. Gustav III talade helst franska vid sitt hov. Även om han själv skrev så undermålig franska att man var tvungen att ha speciella översättare att tyda hans brev.

Sedan, under 1800-talet och framåt, föll vi tillbaka till enspråkig konformitet och blev det land från vilket Karl Oskar och Kristina utvandrade.

Men vår flerspråkighet ökar. Vi svenskar är idag ett resande folk. Vi rör oss i världen som aldrig förr och sociala medier gör dessutom att landgränser inte längre är någon naturlig vattendelare.

Vårt språk, som har tydliga influenser från framförallt tyskan, har via franskan amerikaniserats för att nu påverkas av allehanda språk.

Sociala sammanhang med flera språk är vanligare. Kanske inte i Djursholm men däremot i förorterna i Mälardalen.

För att lyckas bättre med integration och därmed komma åt den verkliga innebörden av begreppet arbetslinje måste vi arbeta bättre med detta. Hur? Exempelvis genom stöd till invandrare och deras barn att lära sig sitt modersmål i skolan.

En individ som inte behärskar sitt modersmål får även begränsade möjligheter att lära sig ett nytt språk. Detta eftersom nivån man relaterar sina nya kunskaper till är låg. Därmed blir också motivationen lidande.

Bristande språkkunskaper begränsar möjligheter till arbete, utveckling och social stimulans. Okunskap begränsar. Gränser leder till isolering och arbetslöshet till utanförskap.

Tillsammans med människor i liknande situation lever man i bestämda områden där hyran är låg och maten billig. Alltså i de tätbefolkade regionernas förorter.

Plötsligt flyger stenarna i förorten. Varför? Tja, en brinnande bil eller flygande sten är förvisso ett språk som alla förstår. Problemet är bara att svaret blir därefter.

—

Jag har uppfattat att man inte ska använda ord som analfabet. Det är att definiera någon utifrån ett handikapp eller oförmåga. Flyktingar och invandrare, exempelvis, kan sällan tala eller skriva svenska. Men de har massor av kompetens som vi genom misslyckad integration misslyckas med att ta till vara.

Med rätt hjälp och stimulans kan de nå hur långt som helst.Det tjänar vi alla på.

Att tala om analfabeter och outbildade grupper stämmer måhända men det tycks mig också som ett sätt att göra det lätt för sig.

Det var väl det här som vi liberaler för några år sedan ville åtgärda även om vi inte kommunicerade så bra. Det ligger mycket bakom tanken om ett krav på ökade språkkunskaper hos invandrare men det var inte ett uttryck för rasism när kravet kommunicerades.

Bara dålig känsla för språket.

Jag tycker att om partier har strateger som lär dem ett språk som allmänheten förstår i syfte att vinna röster så har varje enskild individ i det här landet också den rätten.

Det är det demokrati handlar om. Språk och kommunikation samt rätten och möjligheten att utöva dessa färdigheter.

Problemen i förorterna, här hemma och i världen, tillsammans med allehanda integrationsproblem, hänger ihop med skola och språk.

Det är i alla fall så jag ser på saken.

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Politik

På en mätt mage

av adolphson1 kommentar till På en mätt mage

Min faster säger ibland: På en mätt mage vilar ett muntert huvud. 

Det finns en klassisk uppsats inom kriminologin – Skördarna och deras inverkan på 1800-talets stöldbrottslighet – skriven av Johannes Knutsson. Jag hörde faktiskt av mig till honom, eftersom jag varit nyfiken på uppsatsen ett tag, och han hade vänligheten att skicka delar av materialet.

En sak som studien, tillsammans med annan forskning givetvis, slår fast är att stöld inte är något som enbart förekommer i industrialiserade samhällen men inte förekommer så mycket i agrara som det gamla bonde-Sverige.

Det huvudsakliga resultatet handlar om orsakssambandet mellan stöld, nöd och svält. Alltså att vi i huvudsak stjäl mer när vi lider nöd. Helst grundläggande nöd som när vi inte har mat för dagen.

Det kan tyckas som en självklarhet. Men det räcker att studera synen på fattiga eller marginaliserade hos vissa för att nödvändigheten av påminnas om detta orsakssammanhang blir tydlig.

Hej, farbror sverigedemokrat. Välkommen till Studio Adolphson.

Statistiken i uppsatsen visar att stöld och snatterier ökar vid lågkonjunktur. Särskilt vid höga matpriser eller dålig tillgång på mat så ökar denna typ av brottslighet.

Detta var inget okänt för den samtida observatören. Det är sålunda inget historisk forskning upptäckt genom att titta i historiens backspegel. Däremot är uppsatsen ett utmärkt exempel på hur historia kan, och bör, användas av oss i nutiden.

Låt mig förklara.

Fattiga människor är inte till naturen mer kriminella än rika. Visserligen kan stora sociala skillnader och orättvisor leta till ilska, hat och frustration mot en privilegierad klass.  Av sådana exempel kryllar det av i historien, nu senast den arabiska våren.

Däremot begår fattiga och marginaliserade grupper fler brott. Man stjäl för att lindra sin nöd. Ju svårare tider desto mer desperation. Då ökar benägenheten att ta en rövare, om uttrycket tillåts.

Statistiken för antalet dömda under nödåren i mitten och slutet på 1800-talet visar i studien att det till största delen var de fattigaste och egendomslösa som stal.

När skördarna passerar en viss miniminivå upphör naturligtvis inte människor att stjäla men ökningen och sambanden avtar. Andra förklaringar till brottsligheten får då sökas.

Det är även intressant att fundera över förändringar i en grupps, generations, lands, beteendemönster. Finns det samband, exempelvis, mellan tillgänglighet på vapen och narkotika och vår brottsbenägenhet?

Det viktigt att använda historisk forskning och vetenskap till att slå hål på myter, generaliseringar och fördomar. Hårdare tag löser inte brottsligheten på sikt men påverkar påtagligt samhället. En invandrare är från födseln vare sig mer våldsbenägen, eller kriminell på andra sätt, än någon som är född i landet.

Hur vi fördelar resurserna, skörden, har däremot stor betydelse. Samt hur vi kan få våra åkrar att ge större avkastning. Det påverkar integration vs utanförskap alltså arbetslöshet kontra arbete vilket i sin tur påverkar hela vårt samhälle.

På en mätt mage vilar ett muntert huvud.

Klyftorna i Sverige har ökat sedan 1970-talet. Ökningen har stegrats sedan 2006 säger SCB. Detta är allvarlig kritik mot regeringen. Många har fått bättre, framförallt den breda medelklassen. Men för de utan arbete, eller som av andra orsaker står utanför har det blivit sämre och svårare.

Får vi tro historien ökar alltså brottsbenägenheten i denna grupp. Det tycks mig som om SD:s lösningar på denna typ av problem är primitiv.

Jag gillar förövrigt inte allianskonceptet. Folkpartistiska regeringsföreträdare säger sig vara nöjda med att FP fått inflytande i snart åtta år. Men vi kladdas också ner med en (främst M-baserad) politik som inte känns liberal.

Därför tycker jag vi ska gå till val på en egen politik. Därför tycker jag vi ska stå utanför alliansen. Förstå mig rätt. EN rödgrön variant vore i mina ögon inte att föredra på något sätt eftersom ivern att fördela skörden skulle hindra återväxten.

Jag bara tror att det är bättre att gå till val på egen politik och efter ett valresultat fundera över alternativen.

För det är väl som faster säger: på en mätt mage vilar ett muntert huvud.

Bistånd, Resor, Skola

Ayia Napa

av adolphson1 kommentar till Ayia Napa

Sedan ett par år har en ny tradition skapats av stans avgångsklasser. Mitt under brinnande studenthets, i slutet av maj, åker nästan alla till Cypern. Närmare bestämt till en ort som heter Ayia Napa.

Detta sätter, som om det vore möjligt, ännu mer press på såväl elever som personal att hinna med allt som måste hinnas med, ur mitt perspektiv skolarbete, innan studenten.

Eleverna låter å sin sida mycket tydligt förstå att något alternativ gives inte. Skolledningen svarar med att vara lika tydliga kring att detta är en privat semesterresa, inte på något vis sanktionerad från skolan.

Mitt i mellan sitter kollegorna och försöker sätta rättvisa betyg. Ibland utsatt för otillbörlig påverkan, ibland inte.

De flesta elever fixar detta ändå. Men jag har också haft några som inte gjort det. Då blir det lite jobbigt. Faktiskt har några tidigare år inte nått det betyg de siktade emot, det högsta, på grund av att de prioriterade denna resa istället för skolarbete. Jag fick ta det väldigt pedagogiskt och grundläggande genom att förklara hur ett, eventuellt (kanske är bäst att tillägga), framtida arbetsliv fungerar.

Det kan ju vara så att en potentiell arbetsgivare har synpunkter på att någon, alldeles oavsett hur hårt vederbörande arbetat eller hur duktig hen varit, tar semester efter eget huvud.

Jag skiter i vad du säger, arbetsgivaren. Nu drar jag. Vi ses om en vecka – 14 dar så där. Todiloo!

Vilket förövrigt sätter fingret på nackdelen med mitt eget arbete. Man har förvisso, ännu så länge, relativt gott om ledighet. (Men det blir det säkert ändring på om SKL fortsättningsvis får fria tyglar). Men man är de facto säsongsarbetare. Det är väldigt begränsat med alternativa semetser-möjligheter för en lärare.

En annan nackdel med att vara lärare, åtminstone på gymnasiet, är att jag inte kan minnas när jag njöt av maj senast. Man jobbar jämt, dygnet runt. Åtminstone mentalt. Man handleder elever som in i det sista vill nå ett visst mål, jagar andra för att rädda dem från underkänt.

Barnen vet att pappa inte är helt kontaktbar i maj. Den Änglaljuva frågar extra många gånger för att försäkra sig om att en viss information gått fram men räknar ändå inte 100% med det.

Eftersom man kan koppla upp sig på diverse plattformar, sociala medier samt läsa mail hemifrån kan man säga att just i maj, men periodvis under hela året, blandar man och ger.

Jag läser uppgifter på skärmen hemma under eftermiddagen, kvällen, natten och morgonen. Sedan skriver jag ut dem på jobbet och läser en gång till. Det är denna process som både lärare och elever lite missvisande kallar att ”rätta”.

Jag jobbar när jag är ledig. Jag måste ibland därför göra privata sakar på jobbet. Det är med andra ord inget 08/17-arbete att vara lärare. Men det passar mig rätt bra. Så länge jag får ha loven intakta för återhämtning och fortbildning, vill säga.

Och man kan ju alltid vandra i ett sommar-regn i Venedig.

—

Nu ska årets studenter snart åka till ”Napa”, iallafall. Något alternativ gives inte. Jag och eleverna jobbar på. Jag spottar dygnet runt ur mig uppgifter, tips och handledning kring betygskriterier, ämnen, problematiseringar och källkritik. Jag tar inte konflikten vare sig uppåt eller nedåt enligt AA;s princip:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. 

Däremot har jag påtalat för studenterna att den grundutbildning barn och ungdomar får i vårt land är fantastisk sett ur ett internationellt perspektiv. Det kommer ofta bort i samhällsdebatten. Jag uppmanar även eleverna att tänka på detta när de, ungefär 200 km från Syrien, badar i medelhavets azurblå vatten eller njuter en alkoholfri paraplydrink på sitt all inclusive-hotell.

—

Det finns andra perspektiv på fattigdom.

Här hemma i Falun finns det en relativt stor grupp barn som lider av en annan typ av fattigdom.

De flesta barn har mat och kläder för dagen här. Men cirka 600 barn växer upp i våldsamma hem där antingen de själva och eller deras mamma och syskon utsätts för våld av en närstående man.

En relativt stor grupp barn får sannolikt en klump i magen när det återigen är dags för skolutflykter. Detta eftersom de vet att mamma och/eller pappa, har svårt med extra matsäckar eller presentpengar till lärare och kamrater. Helst om de har flera barn.

Det förutsätts att varje barn ska ha mobiltelefon i trean, åka på läger eller ha egna skidor till skolutflykten. Men det har inte varje familj råd med. Och även om det kan kan tyckas blekt vid en jämförelse med Syrien, är det viktigt att inte glömma bort.

Jag påminner mina döttrar om hur bra vi har det, hur lyckligt lottade vi är. Den äldsta av dem har en lustig egenhet. Hon vill gärna ge bort saker och ting. Nallar, böcker ur barnkammaren eller ha med sig extra matsäck så hon kan bjuda. För hon gillar att bjuda.

Det är fint av henne. Jag kan inte förmå mig att säga nej till det, givetvis.

Vi måste utforma vårt samhälle så att alla får samma chans i livet. Eller rättare sagt: att alla får samma chans till livet. Oavsett om det handlar om en studentresa till Cypern eller skolutflykt till Jungfruberget.

Skola

Go down that road?

av adolphson

Tänk dig en visstidsanställd lärare som av olika skäl får privata problem. Hen är tidvis sjukskriven och har det allmänt kämpigt i livet. Kanske är hens mamma sjuk, kanske har hen relationsproblem. Lite så som det kan vara för oss alla ibland.

Att läraren varit sjukskriven får konsekvenser för undervisningen. Samtidigt har skolan beslutat sig för att av ekonomiska skäl inte lägga ut mer undervisningstid på schemat, 87 % av kurstiden, än vad lagen som minimum kräver.

Det blir pressat. När vikarie väl sätts in har mycket tid gått.

När det börjar närma sig terminsslut inser, för det här utspelar sig på ett gymnasieprogram där betygshetsen är hög, vissa elever, ivrigt påhejade av sina föräldrar, att de kanske inte kommer att nå högsta betyg.

Några går i bräschen – här ska det klagas. Läraren har ju inte uppfyllt sin del, tycker eleverna och deras föräldrar.

Det bokas ett möte utan att läraren informeras i särdeles god tid och därför inte hinner förbereda sig. På mötet finns rektor, 4 föräldrar och 2 elever. Sist in, förvånad och med en sån där klump i magen vi alla kan få när vi anar ett odefinierat obehag, är läraren.

Förutsättningarna är 7 mot 1. Under detta möte får läraren, utan facklig närvaro eller annat stöd, sig heder och ära berövad.

En del hårda ord sägs.

Rektor, som inte vill stöta sig med föräldrarna i onödan, och dessutom är rädd att föräldrarna ska göra allvar av sitt hot att gå till en friskola då det skulle leda till (vilket föräldrarna är väl medvetna om) en ekonomisk förlust på 200 000 kr, stödjer inte läraren.

Istället erbjuder rektorn föräldrarna en överenskommelse. Det föreslås att en annan lärare ska gå in och med-bedöma elevernas uppgifter och prov. Dessutom erbjuds eleverna förlängd kurs när höstterminen börjar. Rektor kräver också att läraren ska lämna in samtliga  lektionsplaneringar för kursen. Men inte till rektor själv. Till föräldrarna.

Med detta låter sig föräldrarna och eleverna tills vidare nöja.

Läraren kommer sedermera in med en detaljerad beskrivning över sitt kursupplägg där det framgår att eleverna har haft ett par tillfällen att visa om de klarar att uppfylla kriterierna för högsta betyg.

Det gjorde de inte.

Detta ändrar däremot inget i sak för vare sig eleverna själva, föräldrarna eller rektor.

—

Denna eventuellt fiktiva historia stämmer till eftertanke.

Först funderar jag lite över om detta sker någonstans i samhället i övrigt. Det tycks mig, men rätta mig gärna om jag har fel, att andra yrken har ett mer standardiserat, eller anständigt, sätt att hantera klagomål.

Inte slängs exempelvis vårdpersonal, som av olika skäl fått problem med din yrkesutövning, ut att oförberedd offentligen schavotteras inför de klagande?

Att sedan öppna dörren till sambedömning, eller överprövning, av en yrkesperson på hörsägen av den som är missnöjd och part i målet, kan bli en kostsam historia på sikt. Varenda elev med självbevarelsedrift lär ju kräva överprövning av betyg de är missnöjda med. Ja, och försigkomna föräldrar också givetvis.

I just det här eventuellt fiktiva fallet sågar rektor själv av grenen hen sitter på. Det lär inte sparas några slantar i slutändan. Det är inte gratis med förlängda kurser eller sam-bedömande lärare.

Enklare kanske vore att bedömning sker enligt högskoleprovsmodellen. Varje universitetsutbildning borde istället ha inträdesprov. Då skulle betygen eller bedömningarnas fokus förändras. Att jag själv ska utvärdera mitt eget arbete genom betygssättning är ju inte helt logiskt.

Vidare funderar jag över sakernas gång. En elev, och/eller dess föräldrar, som inte är nöjda med ett betyg kan hota att byta skola och därmed ta med sig skolpengen dit. Där får eleven ett högre betyg för det får man på en del oseriösa skolor som indirekt marknadsför sig med att man får höga betyg hos dem.

Detta säger man naturligtvis inte rent ut, men det finns som bekant många sätt att beskriva Mona Lisas skönhet. Och ryktet, kryddat med en gratis dator, körkort eller stayling, färdas snabbt på lätta vingar.

Utan tydligt regelverk och styrning blir förutsättningarna inte rättvisa för eleven. Och det  blir stört när omöjligt att vara lärare. Föräldrar och elever pressar såväl oss lärare som våra rektorer att sätta höga betyg. Annars riskerar utbildningen i fråga att försvinna och läggas ner.

Svaret är, som vanligt, att staten måste ta över huvudmannaskapet för skolan. Det här går ju inte längre.

—

För egen del brukar jag berömma duktiga elever. Jag brukar även försiktigt, eller för all del tämligen burdust och osminkat, påpeka att det är ju fint att komma in på den utbildning man önskar. Men man ska ta sig ut från den också. För att lyckas med detta, samt hur väl, blir frågan om vilka kunskaper och förmågor som döljer sig bakom bokstäverna A eller MVG väsentliga.

Det är där jag kommer in i bilden, påpekar jag avslutningsvis lite dumdrygt för mina studenter.

—

Jag funderar även över vad det är för människor vi danar, för att uttrycka sig lite ålderdomligt, genom detta tillvägagångssätt. Självinsikt, respekt och konstruktiv kritik är inte temat för dagen, tydligen.

—

Jodå. Genom åren har nog både kollegor, rektorer, föräldrar och elever försökt påverka mig på olika sätt. De kanske inte alltid är fullt medvetna om sitt försök. Men de brukar även ge upp tämligen omgående.

För se, med mig går inte den gubben. Jag är omutlig. Ska jag sätta mitt namn på en bedömning ska jag kunna stå för den i varje enskildhet. Utgångspunkten är enkel: det måste vara rättvist. Lika villkor ska råda för alla.

Återstår att se om jag är lika principfast den dag min anställning är hotad.

Lyssna gärna på detta i sammanhanget.

Politik, Skola

Alla pratar skola

av adolphson2 kommentarer till Alla pratar skola

Jaha, så vill alla prata utbildningspolitik, plötsligt. Återigen skjuter man prick enbart på Björklund. Börjar det inte bli lite…tjatigt?

Jovisst, han är förvisso ansvarig. Och ska därmed granskas. Absolut.

Man kan ju fundera lite över alternativet, också. Vad sysslade Baylan med i 12 år? Samma som Lövén i detta nu – knep käft? Och Göran Persson? Jo, tack. Kommunaliseringen från helvetet var hans bidrag till skolan.

Tanken som präglar utbildningspolitiken nu är att alla, verkligen alla, ska få chansen att utvecklas efter SINA förutsättningar. En bra reform som ska införas handlar om att barn till arbetslösa också ska gå i förskola. Reformen bygger på ett helhetstänk för svensk grundutbildning.

Skolan börjar i förskolan. Där ska alla beredas plats oavsett bakgrund.

Om vi bara hade modet att återförstatliga skolan skulle reformerna gå att genomföra ännu mer effektivt.

Styr vi upp regelverket så lika villkor råder är det fria skolvalet inte alls så dumt. (Diskussionen om vinster, eller förluster för all del, i välfärden är en helt annan diskussion. Som jag gärna för också).

Det tycks mig som en ekvation som inte går i hop. Problemen för skolan är allvarliga. Problemen har skapats av politiska beslut sedan mycket lång tid tillbaka. Ska regeringen, oavsett färg, lyckas åstadkomma en förändring måste skolan återförstatligas.

Flera av landets universitet vittnar om studenternas undermåliga baskunskaper. Detta är givetvis inte enkom utbildningsministerns fel. Men det är hans ansvar att åtgärda det. Slutsatsen blir att regeringen måste, om man verkligen vill se resultat för sina reformer, återförstatliga skolan.

Det går inte att genomföra reformer samtidigt som kommunen leker hela havet stormar och regelverket tillåter vissa oseriösa fria aktörer att bete sig som de vill. Detta är regeringens ansvar, helt klart.

Men alla elever kan, eller vill, inte nå högskolebehörighet. Därför att de inte har den intellektuella möjligheten eller intresset.

Jag har nu arbetat 14 år som gymnasielärare och är fullständigt övertygad om att det krossar vissa människors självkänsla att tvinga in dem i en norm som säger att du måste vara tillräckligt teoretiskt begåvad att kunna klara en högskoleutbildning när du är klar med gymnasiet.

Jag har genom åren träffat fordonselever, lackerare, hotell/restaurang-elever, snickare, musiker, dansare och skådespelare som är rätt mediokra, rätt okej eller fullständigt ointresserade av historia, religion och samhällskunskap.

Men i ett annat sammanhang är de helt briljanta. Haraldsbogymnasiets olika fordonsutbildningar har ofta vunnit nationella och internationella priser, hotell och restaurangutbildningarna har också varit framgångsrika.

Frisörer, snickare och konstnärer på estetiska programmet har åstadkommit, och åstadkommer storartade ting. För du vet, vi är olika, vi människor. Ska vi inte få möjlighet att utveckla detta?

Jag har många gånger sett desperationen hos killar som fortfarande i gymnasieskolans tredje årskurs inte förmår skriva en projektrapport, helt enkelt för att de inte kan, förvandlas till avslappnade, koncentrerade och professionella yrkespersoner när de jobbar med, eller i, en bil.

Det är alltid en sällsam upplevelse.

Nog måste ett skolsystem kunna tillvarata olika individers förmågor och möjligheter?

(S) vill lagstifta om en obligatorisk skola för alla, alltså en skola som ska se exakt likadan ut för alla. Lite som det var förr, alltså. Nej tack. Då satsar jag min hellre min slant på Björklund. Om han nu bara kunde förmå statsministern att återförstatliga skolan.

—

Alla pratar utbildning.

Löven tiger och Sjöstedt verkar hänfalla till gamla Ohly-galenskaper.

Oppositionen längtar tillbaka till gamla kollektiva normer. Det där med globalisering är ju jobbigt, det.

Det är idag som det brukar: oppositionen leder i opinionen. Det bör regeringen ta på allvar. Men när oppositionen börjar prata om sin politik, eller ännu hellre sitt regeringsalternativ, brukar det vända. För SÅ vill ju väljarna inte ha det, iallafall.

Jag är ingen helhjärtad alliansvän. Men nu har Alliansen har styrt i 7 år i en djup lågkonjunktur. Vi har klarat oss relativt bra, än så länge. Detta faktum kan inte viftas bort.

Här kommer ett tips till oppositionen: Kollektivismens tid är förbi. Det må vara groteskt, bittert och oförklarligt för er, men så är det. Vill ni vinna bestående framgång: utforma er politik efter denna i grunden positiva, demokratiska och högst påtagliga sanning.

I synnerhet er skolpolitik.

När regeringen landat i att vi behöver ett tydligt gemesamt ramverk med staten som huvudman, och när de äntligen insett att vi inte kan ha oreglerat vinstuttag i välfärden, ja då blir det bra.

Mycket bättre än alternativet.

Det är som farmor sa: bara de får vinna några val så blir det bra.

Personligt

Random 5/5

av adolphson

När jag slappnar av om kvällen, eller för all del när jag är ute och löptränar, hopar sig intryck och tankar till en märklig blandning. Ett sätt att hantera denna blandning är att blogga. På så vis får jag ut det ur skallen.

—

Varför har Gösta Ekman d.ä så glasartad blick? Hur gjorde han? Elaka tungor låter göra gällande att han rökte på. Det tror ju inte jag på. Nej, jag tror att han helt enkelt la en liten klick mascara i varje öga för att få fram sin speciella look. Någon som vet mer om saken?

0[1]—

—

Jag hörde på radion om den bedrövliga arbetssituationen för personalen på Spöktåget, eller motsvarande, på olika nöjesfält. Arbetarna får, ofta nedtyngda av diverse otympliga kostymer och masker, ibland fly från uppretade och vettskrämda nöjesparksbesökares hugg och slag.

Otack är värdens lön.

Sedan har de inget ordentligt fikarum, heller.

Något jag själv tycker är riktigt läskigt är en karusell, eller för all del en hel nöjespark, i regn. Det inger en påtaglig Stephen King-känsla som är mycket obehaglig.

I somras upplevde jag det. När vi besökte Gröna Lund stod regnet plötsligt som spön i backen och parken blev snabbt folktom. Jag blev obehaglig till mods och ville åka därifrån.

Barnen förstod inte detta och jag kunde heller inte förklara för dem. Till sist lyckades jag ur mitt pedagogiska djup fiska upp en liknelse.

Ni kommer ju håg förra sommaren när vi kom till den där stan som var fyllt med äckligt godis (Skara)? Precis som ni kände er då känner jag mig nu. 

Med detta lät sig döttrarna nöja, märkligt nog, och vi droppade likt regnet av.

—

När en duktig hantverkare höll på att installera en toalettstol i vårt nybygge berättade jag för honom att det var Kejsar Vespasianus i Rom som införde allmänna toaletter. Det blev ju fräschare i huvudstaden på så vis.

Dessutom införde han en skatt för att nyttja dem. Därav uttrycket pengar luktar inte. Vilket, uttrycket alltså, i och för sig säkert är en faktaoid.

Det är ju lite festligt att kejsaren hette just så när det handlar om toaletter fortsatte jag samtalet i ett närmast desperat försök att hitta gemensam nivå.

Jaharu, Men nu är toan din klar sa hantverkaren och gick.

När speglarna sedermera levererades sa jag, vis av erfarenhet, inget alls. Däremot funderade jag över huruvida det fanns färre egoister och psykopater i världen före spegelns uppfinnande.

I en spegellös värld måste det ju rimligtvis bli mindre fokus på den egna personen. Man fick spegla sig i medmänniskornas reaktioner på sitt beteende. Detta måste haft tämligen stor påverkan på den sociala miljön.

Och det, i sin tur, är ännu ett skäl för mänskligheten att studera sin historia.

—

Man får vara nöjd med allt det goda man har. Är det inte lite märkligt att kräva mer i stället för att fundera över hur man använder de resurser man har? Det är säkert Oliver Twist fel. Hoppas det. För i så fall är det en bra sak.

Livsåskådning, Personligt

Ridicule is no shame

av adolphson2 kommentarer till Ridicule is no shame

Det senaste året har, på många olika sätt, spenderats i husbyggandets anda. Eller, ja, JAG har ju inte byggt något. Jag har låtit bygga, däremot.

Huset har blivit jättefint.

När jag vid något tillfälle var på banken frågade mig min bankman hur mycket jag tänkt bygga själv på huset. Jag undervisar i Historia och Religion så gissa själv svarade jag. Vi studerade varandra under en stunds tystnad innan mannen sprack upp i ett stort leende. Jag vet precis hur det är – jag jobbar ju på bank!

Jag fick mitt lån. Vilket är en hysteri i sig.

Nu är det ställt på det viset att särskilt händig har jag aldrig varit. Inte alls, faktiskt. Au contraire. Jag vare sig vill eller kan.

När jag och Den Änglajuva renoverade ett hus (lät renovera) fick jag i uppdrag att riva en vägg. I den väggen hittade jag tidningar från andra världskriget. Jag förlorade mig i samtida reportage från Stalingrad.

När hon undrade varför det blev så tyst i rivningsrummet smet jag ut och la ett par tidningar från 1942 i grannarnas brevlådor tillsammans med en not från prenumerationsavdelningen på den aktuella tidningen där de beklagade att tidningen var försenad.

Sådant tycker jag är viktigt att göra under husrenoveringar. När det är mycket att göra är sådant min prioritering. Ansvarslöst? Värdelöst? Måhända. Men vi har bara ett liv, vad vi vet. Detta smärtsamma faktum får inte glömmas bort.

Våra snickare har gjort ett fantastiskt hantverk. Det tycker inte bara jag och Den Änglaljuva utan även alla kontrollerande personer och besökande. När jag framförde berömmet blev de nöjda, snickarna. Sedan sa han som ledde arbetet, huvudsnickaren, att det finns lite olika typer av kunder.

Dels finns det sådana som är snickarkunniga själva och inte riktigt kan förlika sig med det faktum att det står en yrkesperson och kostar dyra pengar för något han (det är alltid en han) nästan kunde göra själv.

Sedan finns också teoretikern. Han är ännu jobbigare att ha att göra med, menade snickaren, eftersom han hänger över axeln och nogsamt följer varje steg. Och ännu värre: kommenterar varje steg.

Till sist finns det en lite ovanligare typ. Det är han som kommer in och är glad för ett väl utfört arbete. I den mån kommunikation måste föras handlar det inte om hantverk. Det handlar om att få människor att trivas, dra några vitsar, och skratta tillsammans.

Snickaren tycke jag var ett skolexempel på den sista typen. Det blev jag glad av att höra. Det är fint med komplimanger. Vi ger dem alldeles för sällan.

Dotter 1 hade kompisar hemma. Plötsligt hördes vilda skratt från barnrummet. Jag spetsade öronen. Vad du är tokig, Mina, varför sa du så där!? tjöt en av kompisarna av skratt. Min äldsta dotter svarade: Det finaste som finns är att få människor att skratta, det har pappa sagt. 

Medan jag svalde ner en blåval av stolthet funderade jag över om jag verkligen uttryckt mig på det viset. Andemeningen i min uppfostran handlar tvivelsutan om denna inställning till livet.

Faktum kvarstår. Jag är helt värdelös på hantverk och teknik. Jag har tummen mitt i handen. Och så vidare. Jag KAN inte snickra något alls. Men, vilket tog mig 30 år att inse, jag är bra på annat. Min självkänsla var länge stukad av att jag inte kunde sådant som män i allmänhet skulle kunna.

Byta bilddäck. Bygga grejer. Vara muskliga.

Sådant där strunt, könsnormer och patriarkala strukturer, irriterar mig fortfarande en masse.

Jag håller nämligen med Gary Oldman i det roliga klippet. Även om man inte MÅSTE specialisera sig så kan vi bli bättre på att inse att vi människor faktiskt är bra på olika saker. Kan vi ta till vara denna mångfald tror jag att vi får ett bättre samhälle med lyckligare individer.

Jag vill inte påstå att jag är guds son, eller så, men en berättelse i Bibeln (Markusevangeliet 12:e versen) tolkar jag som en variant på detta mitt blogg-tema:

Men Jesus förstod att de hycklade och sade till dem: ”Varför försöker ni snärja mig? Ge mig ett mynt och låt mig se på det.”  De räckte fram ett, och han frågade dem: ”Vems bild och inskrift är detta?” De svarade: ”Kejsarens.” Då sade Jesus till dem: ”Ge då kejsaren vad som tillhör kejsaren, och Gud vad som tillhör Gud.” Och de förundrade sig över honom.

Med andra ord: skomakare bliv vid din läst. Och kopplingen till låten, genom dess utmärkte sångare som själv spelar Jesus just nu, It Takes a Fool to Remane Sane, är uppenbar.

Ridicule is no shame.

Plain and simple.

Hör du det, världen?

Livsåskådning

Den Röda Kon

av adolphson

I 4:e Mosebok (vers 19) uppmanar Gud israeliterna att under rituella former offra en röd ko. Detta har i religionshistorien enbart inträffat 9 gånger tidigare. Den tionde gången det sker ska Messias enligt judendomen komma och enligt de kristna återkomma.

Sedan den israeliska erövringen av hela Jerusalem 1967 tror vissa kristna och judiska grupper att två av de tre förutsättningarna för apokalypsen och Messias ankomst (återkomst) är uppfyllda:

1. Kung Davids stat (Israel) är återupprättad.

2. Jerusalem är åter judiskt.

3. Rituellt slaktande av en röd ko på Tempelberget i Jerusalem. (Jag har, som Tolkien-nörd, för mig att det aktuella berget heter Moria).

En del extrema grupper bland både kristna som judar menar alltså att det enbart är möjligt för Messias att (åter)komma när Tempelberget i Jerusalem renats med offrandet av en röd ko enligt den ritual som står omnämnd i 4.e Mosebok.

För att åstadkomma detta försöker en pingstkyrkopredikant från Mississippi tillsammans med en rabbi avla fram den speciella röda kon. Detta görs med hjälp av en hjord om 500 djur av sorten Red Angus som importerats  från Nebraska till en gård i Jordanien.

Syftet är att att avla fram kon som kommer att förändra världen. 

—

Vi har väl alla våra fritidsintressen, antar jag.

Ibland kan det dock vara svårt att sympatisera med fanatikers sätt att dominera samtalet. Det är oväsentligt om det handlar om religion, politik eller konspirationsteorier av olika slag.

Det som stör mig är dessa gruppers och individers oomkullrunkeliga (se där ett av mina favoritord) uppfattning om verkligheten.

Det är svårt att diskutera med någon som istället för att ha en förutsättningslös och jämbördig debatt menar sig sitta inne med SANNINGEN. Samtalet blir lätt trist och konsekvensen av detta tankesätt farlig.

Bland annat därför är jag liberal. Bland annat därför håller jag mig så mycket i mitten det bara går ideologiskt. Och bland annat därför därför väger jag i mitt liv upp föreställningar i stil med den om den röda kon med det här.

Livsåskådning

Moralens Väktare

av adolphson3 kommentarer till Moralens Väktare

Hemma hos oss har vi ett gäng dalahästar som ligger och skräpar. Detta är knappast något unikt för svenska hem i allmänhet eller för dalahem i synnerhet. Man får en häst, nu och då, vid avslutningar eller avtackningar.

Min största och finaste Dalahäst är den jag fick av V-Dala Nation som tack för mitt år som dess främste representant. Sen finns det i vårt hem även en liten oansenlig häst som följde med Malin när vi en gång beslutade oss för att dela morgontidning för sisådär sexton år sedan. Det är den enda av våra hästar som har ett namn.

Den heter Moralens Väktare. 

Hästens bakgrund är värd att berättas. En gång i sin barndom deltog Malin i en tävling i SSAB:s regi. Hennes pappa arbetade där under lejonparten av sitt yrkesliv. Man hade ofta familjedagar för företagens anställda på den tiden. Nu var det tipspromenad och korvgrillning, familjefest och lek. Malin hade, skarpsinnig som vanligt, iakttagit att de rätta svaren på tipspromenaden fanns anslagna bakom en lada där promenaden slutade. (Till utsocknes läsare: Så går det alltid till i Dalarna).

Sagt och gjort, hon smet dit. Vid utslagningsfrågan gällde det att gissa antalet ärtor i en burk. Hon tog det rätta svaret men drog för trovärdighetens skull av fem ärtor i sitt svar. Sedan anslöt hon sig diskret till sällskapet och travade snällt runt tipspromenaden tillsammans med de övriga. Ingen hade märkt att hon varit borta. Hon tyckte hon var jättesmart. Känslan av trumf bestod ända tills det var dags för prisutdelning. Hon vann förstås. Föräldrar, pappas arbetskamrater, deras barn, egna och andras syskon, tyckte alla det var fantastiskt att Malin vann FÖRSTA PRIS!

Det tyckte inte Malin. Hon tyckte det kändes hemskt att stå där och oförtjänt ta emot pris och omgivningens beundran och hyllningar. För att påminna sig om den känslan har hon behållit hästen. Det var förövrigt alldeles nyligen hon berättade om dess sanna identitet för mig. Berättelsen, som säger mycket om henne, slog naturligtvis omedelbart in ännu en spik i mitt känslolivs kistbotten.

Det är förövrigt symboliskt att tidens rand nött bort öronen på Moralens Väktare – hästen är öronlös. Det är inte nödvändigtvis detsamma som att vara döv. Moralens Väktare kommer under alla omständigheter fortsättningsvis att inneha hedersplatsen i det adolphsonska hemmet, nu när jag känner dess verkliga identitet.