Författare: adolphson

ohälsa, Sång och musik, Skola, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Filosofie magister

av adolphson3 kommentarer till Filosofie magister

Om Uppsala är den eviga ungdomens stad är då Falun den eviga ålderdomens? Allt heter ju gamla nånting i Falun. Gamla Mormor (gruvan), Gamla berget, Gamla posten-parkeringen, Gamla gamla posten-parkeringen, Gamla herrgården etcetera.

Det finns en bok om Uppsala som heter Där kajorna talar latin vilket är en rolig titel eftersom det finns många kajor i stan och man kan även dra en parallell till begreppet fyllekaja.

Någon annan fyllekaja än du själv, givetvis.

För ungefär ett år (blogginlägget skrevs 2012) sedan avslutade jag mina universitetsstudier. Jag började 1990, samtidigt som jag gjorde militärtjänst, läsa Öststatskunskap. Det jag nu avslutande var en gammal magisteruppsats, Resan till Älvaskären – om skärgårdtrafikens utveckling i Göteborgs södra skärgård perioden 1850-1996 som av oklar anledning aldrig blivit färdig.

En potentiell läsare får gärna ett signerat exemplar om du vill.

Förra året drog jag alltså iväg till mitt gamla lärosäte Historicum (i Uppsala måste allt latiniseras för att skilja lärosätet från andra, följaktligen heter den historiska institutionen Historicum den tekniska Teknicum etcetera) med uppsatsen i högsta hugg.

Nu skulle agnar skiljas från vet(t)et.

Ventileringen blev något av en parodi. Jag upptäckte snart att jag uppfattades som något kuriöst inslag från förfluten tid, att det kunde vara roligt för dagens studenter att uppleva en fläkt från det förflutna i den numera moderniserade institutionen. Historicum hade nämligen flyttat från sin gamla fina adress som granne med Gustavianum.

Det stora träbordet och bilderna på de stränga professorerna på den gamla adressen var ersatta av könlös konst och teknik. Charmen och mystiken var borta. Den tunga tystnaden som rådde i den gamla byggnaden var dock fortfarande den samma i de nya lokalerna.

Jag hade tagit med mig Thuresson för att han skulle hjälpa mig att slänga käft om så krävdes. Ett misstag, visade det sig snart. Han lierade sig nämligen omedelbart och skadeglatt med motståndarsidan, opponenten.

Till sist summerade professorn att jag visserligen visste hur man slängde sig med gamla termer som bidem och sånt, men i övrigt inte var så värst lysande. Men eftersom det inte fanns något att anmärka på måste jag godkännas. Samma kväll deklarerade den disputerade falusonen Edgren att han ansåg mig ha slarvat bort min akademiska talang på skörlevnad.

Jag avlutade min sista (?) kontakt med universitetet med att ta fram ett dokument som min professor skrev 1995. Det löd: Fredrik kommer enligt min bedömning kunna lägga fram sin uppsats så fort terminen tar sin början. Dokumentet skrevs för femton år sedan. Men jag gjorde ju som det stod – jag la verkligen fram min uppsats så snart höstterminen tog sin början. Höstterminen 2012.

Detta sammanfattar kanske historieämnets problem, menade jag och tackade för mig. Med en filosofie magisterexamen under armen.

Direktör Bengtsson, vilken även kan lägga en kort sejour från Handels till meritlistan, hoppade över ventileringen men ansåg att min examen måste firas varpå han rundhänt bjöd på lunch på Domtrappkällaren.

Det vankades cigarr och punsch som så ofta i hans sällskap. Sedan drog vi på oss frackarna och dansade natten lång med juvenalerna. Plötsligt var det 1990-tal igen, en tid år då världen ännu låg vid mina fötter och inga sorger fanns.

Nu är jag alltså filosofie magister vid Uppsala universitet.

Nåja. Var tid har sin charm. Men Uppsalas är evig. Något av den stadens ungdomliga lycka bär jag alltid med mig. Jag avslutar med hopp om en trevlig helg och ett utdrag ur min favoritglunt. 

(Om inte det här räcker för anställning vid univeristetet vet jag inte vad jag ska ta mig till).
Demokrati och samhälle

Ett lokalt förslag

av adolphson1 kommentar till Ett lokalt förslag
Jag har tidigare uttryckt viss skepticism mot hur kommunen styrs.Egentligen är det väl samma sak som att skälla vår lokala demokrati som den just nu är utformad. Ska kommunens styrelse bestå av ett tvärsnitt ur befolkningen får vi ta det vi får. Aldrig blir det så tydligt som i skolans värld.

Jag är fullt nöjd med att vara ersättare i en nämnd. Som ersättare har man inte så mycket ansvar, nämligen. Att vara ordinarie skulle innebära en tyngd åt mitt samvete inför varje beslut som jag inte tror jag skulle mäkta med just nu. Människor drabbas i slutändan av politikernas beslut. Vilka krav ställer det på dessa politiker?
När det är dags för viktiga beslut lyssnar jag i första hand på tjänstemännen som har fackkunskap. Därefter förankrar jag frågeställningen i min egen ideologi och samvete. Vid behov rådfrågar jag någon annan i partiet. Allianskollegorna, eller vad jag nu ska kalla dem, struntar jag i. De är trevliga vid fikat. Precis som de rödgröna, förövrigt.
Jag antar att allt detta landar i frågeställningen: ska vi ha tjänstemannastyre eller en politiskt styrd organisation? Eller bör vi kanske utbilda våra folkvalda (har vi råd med det?), i större utsträckning?
Jag föreslår en tredje väg.Kommunstyrelsen och fullmäktige väljs framledes av medborgarna på samma premisser som nu. Och eftersom det är där större frågor avgörs kanske man kan skrota alla andra nämnder. Skolnämnden, exempelvis, har i Falun ungefär en miljard i budget. Ser man på alla virriga beslut som fattats de senaste åren inser man att resurserna kunde användas bättre.

Fastställ i kommunstyrelse/fullmäktige vilka yttre ramar som ska gälla, med budget, byggnader etc. Låt sedan en arbetsgrupp bestående av pedagoger, skolledare, grund/gymnasie – och skolchef föräldrar, ungdomar och några politiker arbeta med de frågor skolnämnden normalt sköter. Denna grupp kommer med förslag på lösningar och åtgärder till kommunstyrelse/fullmäktige som i sin tur bearbetar och verkställer beslutet.
Vi slösar massor med skattepengar på dåligt underbyggda beslut, politiskt tjafs av och mellan tjänstemän och politiker vilka ofta är skrämmande dåligt insatta i den verksamhet de beslutar om. En grupp av detta slag jag nämner ovan skulle lättare kunna arbeta fram långsiktig plan för att åtgärda olika brister, förbättra resultat och utveckla och anpassa olika pedagogiska former att göra Falun till en bra och attraktiv skolkommun.
Vi borde i vilket fall ganska lätt kunna enas om att nuvarande system misslyckats härvidlag.
Bistånd, Skola

Skolan i Falun, Sverige och vid ekvatorn

av adolphson
Min arbetsplats ett under av möjligheter. Med lite påhittighet kan man komma på mycket roligheter.Jag föreslog för några år sedan ett samarbete mellan historieämnet och frisörutbildningen.
Tar man deras modellbyster av plast, en giljotin i papier-maché och skolgårdens asfaltsplan kan man ganska lätt förflytta sig till Paris under franska revolutionen. Jag fick avslag på den idén.
Min arbetsplats är en kyrkogård för gamla uttjänta overheads. Fast ingen begraver dem. För mitt inre ser jag hur zombie-overheads vandrar omkring planlöst i korridorerna om nätterna. Ironheads iförda bombmarjackor och pyttesmå Dr Martens. Fyra stycken per maskin. Scenen ser ut som radiobilarna på Liseberg där man till vansinnig musik åker omkring och krockar. Fast i slow-motion och utan någon som kör.
 Jag borde bli regissör.
Scenen passar dock som metafor för skolan i allmänhet.
För min arbetsplats är också en vansinnig miljö.
Det är viktigt att man inte pressar kollegiet till ytterligheternas gräns i jakten på en sparad krona. Jag ser ju hur många äldre kollegor, men inte bara de äldre, mår allt sämre.
 Att packa mer i tjänsten innebär konkret fler elever att undervisa i såväl antal klasser som klassernas storlek på mindre yta och under kortare tid. Högre krav på dokumentation i betygsunderlag, åtgärdprogram och mycket annan administration gör att arbetsbördan har ökat de senaste åren.
Regeringen Persson kommunaliserade på 90-talet skolan. Det är ett av de sämsta skolpolitiska beslut som tagits i Sveriges historia. Idag styr kommunens ekonomi alltihop.
Och kommunen styrs av människor som inte har kompetens eller möjlighet att fullgöra uppdraget på ett seriöst sätt. Det finns ingen övergripande tanke eller plan (utöver ekonomiska kalkyler) för hur skolan ska utvecklas i ett längre perspektiv.
I Falun frågar man sig: skola eller skidspel. Jag undrar: vad är det för märklig fråga egentligen?
Monty Python hade rätt. Det har de alltid haft.
Det finns undersökningar som visar att omorganisationer leder till tapp i produktivitet. Återkommande, virriga och stora omorganisationer leder också till att medarbetare blir desillusionerade, mår sämre och till sist slutar.Skolan borde vara en fråga för staten. Vill Björklund åstadkomma något verkligt bra borde han åtgärda Perssons skandalbeslut i, så att säga, rödaste rappet.
 Min arbetsplats är idag en fråga för lokalpolitiker i Falun och olika tjänstemän vilka i varierande grad förlorat sitt förtroende på grund av egen inkompetens eller misstro till systemet. Detta är ovärdigt på många sätt.Återförstatliga min arbetsplats omedelbart, tack. Utbildning för en demokratis medborgare kan inte vara knuten till en enskild kommuns ekonomi. Det går inte i vare sig teori eller verklighet som det visat sig.
Så, bästa föräldrar, när ni och era barn väljer skola, gör så här:
1. Sätt dig in i kommunens ekonomi.
2. Gå sedan vidare med att kolla upp större politiska beslut de senaste tio åren.
3. Dra på egen hand en slutsats av punkt 1 och punkt 2.
4. Välj därefter en utbildning i en kommun där du är nöjd med slutsatserna.
5. Har du av olika skäl svårt att förstå vad du läser, ett fysiskt eller psykiskt handikapp, är missbrukare eller ensamstående eller inte orkar av olika skäl: använd TV4-principen och ta en livlina.Hej Grönköping, liksom.  Fast med allvarligare konsekvenser.
Jämställdhet, ohälsa, Skola

Stroketalkín

av adolphson
Nu är jag tillbaka i tjänst och håller på att normalisera livet.
Skolans galna värld förnekar sig inte, men jag tar det lugnt. Nu för tiden måste man ut och marknadsföra sitt program. Slåss med andra skolor och inriktningar om eleverna. All den här valfriheten är inte bra i oproblematiserad form.För att kunna göra ett aktivt och fritt val krävs att några grundförutsättningar är uppfyllda och när dessa grundförutsättningar inte är så uppstår orättfärdiga och onödiga orättvisor.

Loppet måste vara rättvist från början. Så sammanfattar jag min syn på socialliberalism.

—
Annars har jag haft några märkliga lektionsinledningar, inser jag, när jag tänker tillbaka på veckan som gick:

Det är för jävligt när man cyklar och det är kallt ute och iphonen blir kall. För det är så obehagligt att stoppa den i sin tunna bomullsficka efteråt. Idag ska vi prata om etik och moral.Eller varför inte inledningen på en lektion om bistånd:

Idag ska vi prata om det Ranelid sjunger om.
– Kärlek?
– Nej, säd.
—
I arbetslaget har man bjudit en en professor som heter Pomp att hålla föredrag. Man funderade över hur man skulle organisera vederbörandes dag. Kanske en lunch på Falu Motor kunde vara något? Jag sa att det går ju rakt inte för sig då Pomp and circumstance måste vara bra.
Det blev tyst och klentrogna ansikten vändes emot mig.
But hey! Its stroke-talkin!—

Annars arbetar jag med våld i nära relationer i såväl skolan som i det allmänna. Ett känsligt ämne. Ett intressant dilemma handlar om könsaspekten, se förra inlägget. Är det att kollektivt skuldbelägga när man påstår att detta är ett mansproblem?  Eller är det fel att påstå att det är ett folkhälsoproblem? Kan man dra någon slutsats, eller lära sig något, av könsaspekten? Förövaren är i stort sett alltid en eller flera män. Det är inte samma sak som att påstå att alla män är sådana. Men träffar du på någon lär det vara en man. Hur hanterar vi det? 

Har vi män som inte beter oss så något ansvar för de som gör det? Jag kommer att göra en ovetenskaplig undersökning på facebook och twitter om vad människor därute anser i frågan.

Tycker du något – maila mig gärna på fredrik.adolphson@falun.se
Spännande människor

Till Erland

av adolphson

I samband med Erland Josephsons bortgång skrev hans vän Kristina Lugn en dikt. Jag är kanske lite känslig efter vad jag själv gått igenom, men orden går igenom mig.

Till Erland (av Kristina Lugn)
 
Över ensamma och älskade
råder samma lag:
vi måste skiljas från oss själva
någon vanlig vacker dag
då kommer det en Främling
och tar värmen från vår blick
och drar ett streck av glömska
över scenerierna vi gick.

Men inget rår på glädjen
jag får av dig, igen
när jag går in i mörkren
som sjunger om min vän
och viskar jag i natten
ditt vackra, starka namn
blir min fruktansvärda saknad
som ett småbarn i din famn.

 
Demokrati och samhälle, ohälsa, Skola

Evolution?

av adolphson

Jag har för första gången varit med om en äkta på min tid-situation. Ni vet, det där som man tråkades ihjäl av att själv få höra som barn. 

Vi har den senaste tiden varit sjuka här hemma (förkylning, feber, en släng av stroke…) varför det blivit en del filmtittande för barnen. Och för oss vuxna, givetvis.

Jag försöker lära mina döttrar att inte använda begreppet vuxenfilm offentligt. Även om de med det menar Game of Thrones och sådana saker de inte själva får se kan uttrycket lätt missförstås.

Det är lite klurigt att förklara det för dem. Hur ska det gå i tonåren?

I går förklarade jag på försigkommen anledning för döttrarna att på min tid fick man minsann bara se på barnprogram en halvtimme om dagen med start kl 18 (KOMNUDÅ VADÅ? BARNPROGRAM I TEVETVÅ!!). På somrarna och jullovet fanns sommarmorgon som Den vita Stenen” och Jullovsmorgon. 

Annars var det testbild eller myrornas krig i rutan. Det bästa vi visste, näst julklapparna förstås, var att titta på Kalle. Någon mer som upplever att det nuförtiden mest är ett nöje för de vuxna, helst 60- och 70-tallisterna?

Våra barn kan inte förstå charmen med att på julafton se något de kan se varje dag, dygnet runt och var som helst. Till och med i bilen.

Så här långt kommen vandrar mina tankar vidare ut i de stora perspektiven. Hade min familj framlevt sina dagar år 1812 i stället för 2012 hade vi inte levt alls. Hurså?

Ja, själv låg jag i kuvös och syresattes mina första dagar i livet. Mina döttrar förlöstes via kejsarsnitt. Det troliga är att, om vi nu inte fötts i det övre samhällsskiktet, jag och flickorna inte överlevt vår första vecka.

Och Den Änglaljuva hade dött i barnsäng, som man förr sa. Mina barns far- och morfäder har också genomgått avancerade kirurgiska ingrepp som knappast var möjliga för tvåhundra år sedan.

Stroke var då ett okänt begrepp. Karl XV gick ur tiden 1872 i sviterna av det som vi i dag tror kan ha varit en hjärntumör eller möjligen stroke. Samtidens främsta medicinska experter kunde inte ställa diagnos.

Där vi var 1812 är Indien i dag. Man har uppskattat att ungefär 300 000 kvinnor årligen avlider i samband med graviditeter där.

Vi kan hjälpa till. Vi kan göra Internationella kvinnodagen meningsfull. Men vi kommer kanske att få egna problem framöver.

Genom allt vårt osunda ätande, stillasittande inomhusliv riskerar vi att hjärt/kärlsjukdomar ökar dramatiskt. Vi idrottar mindre och är inte ute så mycket idag.

På min tid var vi ute varje rast hela grundskolan. Idag har man inte obligatorisk idrott alla år på gymnasiet. Friluftsdagar är upp till varje gymnasieprogram att ordna på frivillig basis. Det är kostsamt i en trängd ekonomi.

Jag tror vi måste tänka om lite. Att vi ser oss som en mänsklighet som vi tillsammans tar ansvar för är en start. Att införa varierad och vegetarisk kost i skolan och att inte göra idrotten valfri en fortsättning.

Mina kollegor idrottslärarna säger att det är stor skillnad på den genomsnittliga fysiska formen hos eleverna i dag mot för tio-femton år sedan. Alltså på min tid. Ungdomarna väger mer och är sämre tränade idag.

Vi dör i västvärlden av övervikt och igenbeckade kärl, indierna i samband med svält, graviditet och födelse. Lite tidigare än oss, alltså. Men dör gör vi alla till slut. Oavsett om man tror på livet efter detta eller ej borde vi kunna vara överens om att vi bör framleva våra dagar i omtanke om varandra och att vi under vår livstid försöker göra planeten till en bättre plats snarare än tvärt om.

Så ni hade INGA filmer undrade Vildvittrorna klentroget. Jag svarade att jag kände några grabbar vars föräldrar var tidiga med video, så de hade ett par filmer. Men inte jag eller mina syskon.

Farmor och farfar skaffade video när jag flyttade hemifrån sa jag med ett stänk bitterhet som undgick mina barn. Och då var ni sura jämt fastställe min äldsta dotter.  Nu när vi har filmer behöver vi inte vara sura och det är väl bra?

På något sätt känns det som  barnens tankar borde gå att tillämpa på de stora perspektiven ovan, men jag missar hur. Om vi har vissa behov, konstruerade eller ej, tillgodosedda borde vi kunna få till kraft vilja och resurser att hjälpa andra, kanske?

Fler förslag?

ohälsa, Personligt

Till vännerna (slutältat, jag lovar)

av adolphson6 kommentarer till Till vännerna (slutältat, jag lovar)

Ave caesar morituri te salutant!

Jag känner mig lite patetiskt poetisk i dag, som strax torde framgå. Men mina vänner är till en gräns mina kejsare, så jag tycker frasen passar. För dig som som inte känner dig helt bekväm med tilltalet kommer här en lite mer dala-anpassad variant:

Tjänare, vi ska alla en dag hoppa över gärdesgården!

Om du nu inte anser dig vara min vän, eller tycker att jag är en osedvanligt trist människa under alla omständigheter, kan du sluta läsa nu. Är du emellertid min vän, och ändå tycker så, vet jag inte hur vi ska gå vidare. Gör som du vill.

Till dig som ändå känner att du gärna läser en stund till, utan att lida allt för mycket, vill jag fösöka förmedla något substantiellt. Du vet kanske hur jag är. Rastlös. Vill ha kul jämt. Tror alltid, lite så där charmigt naivt, det bästa om människor tills de bevisar motsatsen.

I konklusion: jag är inte så bra på att vara sjukskriven.

Den senaste tiden har jag roat mig via de sociala medierna, mest Twitter, och det är ju inget riktigt liv. Jag har bollat de existentiella frågorna med mig själv och de nära, besökt sjukvården för egen och andras räkning. Jag har varit stursk, yster och ibland lite dyster.

Vi män gör så konstiga saker för att visa hur ledsna vi är, ibland.

Som exempelvis att från balkongen kolla in när kvarterets alla hundägare går och plockar upp bajskorvar. Visserligen med plastpåsar runt händerna, men jag säger bara det: RESPEKT! Livet är inte långt nog för den typen av sysslor. Jag har på senare tid börjat tilltala dem, men de låtsas alltid att de inte hör mig.

Oj! I dag fick du allt en baddare på kroken! (Tystnad. Hunden skäller glatt. Tummen upp från mig. Ryggtavla. Snabba steg bort. Ett spänt koppel. En port slår igen.)

Jag börjar tappa lite auktoritet hemma också. När jag försökte styra upp läget i barnkammaren för en tid sedan blev jag inte bönhörd. Jag tog till ett  skamgrepp: Men hörrni, pappa är ju sjuk!

Döttrarna fixerade mig ett tag under trumpen tystnad varpå Dotter 1 replikerade: Äh, du är inte sjuk. Du är bara en gammal tjock pappa som ser dåligt.

Jag har nu kommit till insikten att hon har helt rätt. Jag är härmed genomskådad. Varken mer eller mindre fångade min äldsta dotter genom denna mening summan av mig. En rätt skön insikt, det medges. Barnens mors klädsamma tystnad efter detta uttalade talade också det sitt tydliga språk.

Jag talade i veckan med sjukvården om ditt och datt. En person, sprungen ur den gyllene fyrtiotalistgenerationen, tyckte vi skulle diskutera mitt  sociala liv. Vederbörande var orolig att jag nu, när jag sagt upp mina uppdrag och kontaktytor för en tid, skulle bli ledsen och deprimerad.

Jag tyckte det var lite gulligt.

Men att fastna enbart med familjen, som det uttrycktes, har sällan varit mitt problem. Det har alltid varit det omvända. För mig låter det tillståndet härligt, men jag fattade ju vad personen som tog upp saken syftade på. Sin egen livskamrat (FY! Det var lågt av mig, ursäkta, ursäkta.)

Sedan diskuterade vi alkohol. Sjukvårdens välmenande representant sänkte rösten och lutade sig i förtroende framåt. Via en låg och diskret röst upplystes jag om att de flesta av oss gillar att festa till lite ibland.

Till midsommar, exempelvis, kan det kanske till och med bli både en och två snapsar – eller hur? Jag fick veta att jag skulle ta det lite lugnare vid dessa tillfällen eftersom man påverkas mycket snabbare i mitt nuvarande tillstånd. För jag vill väl inte att folk ska tro att jag druckit i smyg?

Jag visste inte hur jag skulle regera på alla dessa välmenande tips. Det värsta som kan drabba någon ur min föräldrageneration är att omgivningen ska misstänka att man dricker i smyg. Det sitter en elefant vid bordet, men ingen låtsas om den, typ.

Nå, jag är van att dansa med elefanter, bokstavligt talat. Jag drog till med Lövets gamla fråga: Tror doktorn att jag ska skippa avecen en tid framöver, kanske? Samtalet avslutades med att vi skrattade gott, tillsammans. Personen trodde jag skulle klara mig bra.

Jag har haft otur, men i övrigt har jag fått en grundlig genomgång av min kropp och har, stroken åsido, befunnits vara vid sunda vätskor.

Om det hela varit livsstilsrelaterat hade jag verkligen fått se det inträffade som en signal på att systemet inte mådde bra. Broccoli till frukost, lunch och middag varje dag resten av livet, och sånt.

Som det nu är: quo vadis? Tja, nu lägger jag detta bakom mig och ältar inte mer stroke. Vare sig här eller där. Inga taskiga vitsar eller galghumoristiska fånerier. Vamos, liksom.

Jag ser lite illa åt vänster. Jag börjar jobba på måndag, men med en mycket ödmjuk attityd. Till hösten hoppas jag vara helt i gång på alla områden igen. Kanske.

Vänner! Hör gärna v er, om ni vill leka. Efter samtalet med sjukvården, som jag refererar till ovan, känner jag mig stark nog att klara det.

Kollegor i arbete och föreningsliv! Vi ses snart i en kommunal, lysrörsupplyst, grädd-lila, lokal nära dig.

Jag vill också, apropå kärlek, vin och sång, säga att jag framöver kommer att njuta av fruktkaka med samma finess och glädje som hittills. För inte kan man väl äta något annat, när tillfället är rätt?

Trevlig fortsättning på vad ni än gör just nu! Själv ska jag dricka äggtoddy och läsa vidare i den briljanta  Jerusalem – Biografin.

P.S:Varför inte avsluta, lite lagom pretentiöst, med en av mina favorittolkningar av Hamlet, märkligt nog framfört av Mel Gibson.

P.S 2: Tänker lite på Tranströmer: Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.

Film och TV

And the Oscar goes to…II

av adolphson2 kommentarer till And the Oscar goes to…II
Edit 2019-09-04. Detta blogginlägg skrevs 2012 och tar inte så mycket hänsyn till utvecklingen efter detta år. Mycket har hänt och producerats sedan dess..
Det var svårare än väntat att utse de tjugo främsta skådespelarna, och än svårare blev det att utse männen. Jag begränsar mig till USA och England och återkommer med en alternativ lista för svenskar, annars går det inte. För att uppehålla spänningen börjar jag bakifrån. Varsågod, Adolphsons tjugo favoriter bland männen: 
20. Robert De Niro och Al Pacino. På delad sista plats kommer dessa två som alla tycker är så himla bra. Och det är de väl också. Det är bara det att på senare år har de varit med i många mindre bra produktioner. De riskerar att spela bort sin storhet från filmer som Gudfadern och Taxi Driver. Jag länkar till en av mycket få (den enda?) scener när de faktiskt spelar mot varandra, i Heat från 1995, vilken förövrigt tog begreppet ”shootout” till nya dimensioner. Ett av filmhistoriens bästa tal, Pacino i En kvinnas Doft, är också värd att se, hur amerikanskt det än är. (Edit 2019-09-04: Tyvärr har de Niro hänfallit till någons sorts foliehatt-mentalitet vilket gör att han borde falla bort. Men han klarar sig på gamla meriter.
19. Johnny Depp. 
 I stort sett allt han gör blir bra. Jag har ingen speciell favoritfilm så leta själv!
Dessa kan man kanske kalla 1940 och 50-talens motsvarighet till de Niro och Pacino. Särskilt kan nämnas Mason i Hitchcocks ”I sista minten” som det har gjorts en re-make på 1995 med Johny Depp.
En karaktärsskådespelare som man kan njuta av i filmer som The Reader, Schindler´s list, The Duchess, och Den Engelske patienten.
16. Brad Pitt. Han började som snygg kille i jeansreklam men har massor av bra filmer bakom sig, som Seven, Sju år i Tibet och Babel.
Trots Gudfadern I och II, Colors och mycket annat är det Duvalls oförglömliga och mycket obehagliga scen i Apocalypse now som finns kvar på näthinnan. Länge.
På svenska heter mästerverket Nyckeln till frihet där också Morgan Freeman är lysande. Den måste ses.
13. (Edit 2019-09-04: Vakant)
Chinatown, The Shining…fem (är det väl) Oscar för bästa manliga huvudroll. Men han gör lite för mycket, man blir liksom mätt på honom. Kanske borde han kommit högre upp på listan ändå?. Han fortsätter ju leverera, liksom. Här kommer två oförglömliga exempel på otrevlighet: 1, 2.
11. Jude Law.
Har inte alls samma tyngd i sin meritlista som Brad Pitt. Ändå rankar jag honom högre. Förmodligen för att han är britt. Filmer som Closer, Enemy at the gate, Road to Perditon och Gattaca vittnar om att han kommer att bli riktigt stor.

10.Philip Seymour Hoffman.
Kallades ett tag  birollskungen. Sant är att han gjort många mindre roller väldigt bra. Sedan gjorde han Capote och saken var biff. Se den, om du inte gjort det. Säkerligen kommer våra barn att se på honom som vi gör på dom nu döda odödliga. (Edit 2019-09-04. Som alla vet är han tragist avliden).

9. Gary Oldman.
Gör för lite film. Här ges ett kort exempel på en riktigt läbbig skurk i Oldmans regi. Kort eftersom hela scenen är så obehaglig. Inte att förglömma har Oldman gestaltat Dracula, min favoritroman/film alla kategorier. (Mina, min äldsta dotter, är döpt efter hjältinnan i handlingen, Mina Harker).

8. Dennis Hopper.
Behöver ingen närmare presentation. Dennis har gestaltat en av filmhistoriens läskigaste skurkar i Blue Velvet. 

7. Christopher Walken.
Gör precis som Oldman för lite filmer. En bra film med honom är True Romance och i en episk scen möts Hopper och Walken. Episk, men obehaglig och rå.

6. Ben Kingsley.
Är alltså enligt min lista en av världens bästa skådespelare. Schindler´s list och Gandhi är några stora produktioner.

5. Peter O´Toole.
Man kanske inte kan säga att Peter och åldrandet gått hand i hand om man tar Troja som exempel. Men från 50-talet och framåt kantas av stora insatser på vita duken. Själv är jag väldigt förtjust i Den siste Kejsaren.

4. Marlon Brando.  
Gudfadern-filmerna, Apocalypse now…men sin storhetgrundlade han med sina tidigare filmer, exempelvis The Wilde one och Waterfront. En del beskriver 1970-talet som Hollywoods guldålder med självständiga konstnärligt inriktade regissörer med Coppola. Till dom unga: se Gudfadern-filmerna. Se Apocalypse now.

3. Michael Caine.                                                                                                      En av mina absoluta favoriter. Se exempelvis Ciderhusreglerna,  Riverans guldgossar eller Den stillsamme amerikanen. Men han har gjort så många bra filmer. Bra är väl egentligen att se så många man kan med honom. 

2.Jeremy Irons.                                                                                                        Mitt skönhetsideal Jeremy Irons har varit med i det bästa som gjorts på film: Brideshead Revisited. Jag tycker han är världens näst bäste, han har varit med i mycket. Vill man ha något modernt så…, ja, ok, Köpmannen i Venedig.

1. AND THE WINNER IS……ANTHONY HOPKINS!!                                       Det måste bli han. Jag har redan tjatat om Ivorys filmer. Hans insats i Återstoden av dagen är helt lysande. För många är Hopkins världens vidrigaste mördare/kannibal, och visst är han det. Också. Men se hans gestaltning av C.S Lewis i snyftaren Shadowlands. Och tänk att en icke-amerikan gestaltat en amerikansk president i Nixon.

Detta var svårt. Här kommer några hedersomnämnanden för skådespelare som fanns med i förhandssnacket inför top 20-istan:

Christopher Plummer,
John Malcowitch,
Lawrence Olivier, 
James Mason,
Leam Neeson, 
Dustin Hoffmann, 
Edward Norton,
Morgan Freeman,  
Samuel L Jackson, 
Brian Cox,
Robert Vidmark,
Mickey Rourke,
Sean Penn,
Clint Eastwood,
Anthony Andrews,
Geoofrey Rush
 
 
Film och TV

And the Oscar goes to…

av adolphson1 kommentar till And the Oscar goes to…
(Edit 2019-09-04 – detta skrevs för länge sedan. Listan är alltså inte uppdaterad med det senaste milleniets skådespelare. Mycket har hänt i världen – inte minst #metoo. Det kanske krävs lite eftertanke och mer seriöst arbete för att göra en sådan här listan.
 
 
Jag har suttit, åtskilliga timmar faktiskt, och gått igenom de tjugo (i mitt tycke) bästa kvinnliga respektive manliga skådespelarna genom tiderna. Töntigt? Javisst. Men kul.
 
Jag utgår enbart från min personliga känsla, det får man när man gör sin egen lista. Det blir mest engelskspråkiga och svenskar. Det får alla som endast gillar polska pulk-filmer stå ut med.
 
Fullständiga uppgifter om varje skådespelare hittar man på http://www.imdb.com/.
 
Jag börjar med kvinnorna och jag har inga bilder eftersom det blir lite krångligt (och riskabelt) med rättigheter och sådant. 

1. Ingrid Thulin.                                                                                                       För mig är hon störst. Jag har sagt det ett par gånger vid det här laget: jag är ohjälpligt förälskad i henne. Nu är kanske inte ungdomen så exalterad över Bergman, men i en del filmer av honom finns hon med i, som Viskningar och rop. Hon är så…underbar. 

2. Ingrid Bergman.                                                                                                Man får nog säga att hon är vår största svenska internationella stjärna. Ikonstatus. Hon har vunnit flera Oscar.  Dessutom har hon spelat i en av filmhistoriens största filmer, Casablanca. 

3. Audrey Hepburn.                                                                                            Också Oscarsbelönad och med en fantastisk karriär. Redan som tioåring lät mamma och pappa mig se Frukost på Tiffanys på TV, och sedan dess är jag fast. Hon är också så…underbar.

4. Margareta Krook                                                                                                 Jag har alltid haft en faiblesse för dramatenskådisar och Krook är en av de största. Jag tycker hon är briljant som majorskan på Ekeby i Gösta Berlings saga. En av de första folkkära sketcherna, en banalitet egentligen, från TV 1968 (Skattkarön från Estrad) är hon också känd för. Är hon den enda kvinnliga skådespelare som fått en staty rest över sig i Sverige? (Nej, Garbo också, va?). Den står utanför Dramaten på den plats hon alltid brukade ta sig ett bloss.

5. Helen Mirren.                                                                                                      Hur bra är hon inte?! För Rollen i The Queen lär hon bli ihågkommen, liksom för I mördarens spår (Prime suspect) från tidigt 90-tal. En fjäder i hatten är vidare att hon spelade med i kultfilmen Excalibur från 1981.

6. Emma Thompson.
I England kan man bli adlad för betydelsefulla insatser inom kultur och samhällsliv och denna relativt sällsynta ära har Emma åtnjutit. Själv tycker jag hon är som bäst i James Ivorys fimer, Återstoden av dagen, (en sorts föregångare till succéserien Downton Abbey) och Howard´s End.

7. Lena Olin fångade mig totalt i Varats olidliga lätthet från 1988. Hon har därefter många fina filmer bakom sig. Chocolat, exempelvis.

8. Isabella Rosselini, Ingrid Bergmans dotter, var med i samma film (ovan) som Lena Olin när jag först såg henne. Men det är i mästerverket Blue Velvet hon i mitt tycke gjort sin största roll. Det kanske beror på att det är en av mina absoluta favoritfilmer. Men ändå.

9. Helen Bonham Carter har också varit med i Ivorys filmer, som den underbart romantiska Ett rum med utsikt. Ofta finns hon numera med i olika fantasy-produktioner, vilket inte gör det hela sämre.

10. Sigourney Weaver. 
På tionde plats finns hon med, en av de första riktigt stora kvinnliga actionhjältarna. S:t Ripley som så känsligt och tufft tar sig igenom alienfilmerna är helt enastående. Jag har älskat varenda en av dem. Och det kommer en till! (Edit 2019-09-04 – som var en total besvikelse.)

11. Kate Blanchett.
Är man Tolkien-nörd så är man. Hon är så rätt som Galadriel. Just nu är hon med och spelar in Bilbo (edit 2019-09-04 – som var en total besvikelse.). Givetvis har hon också en hel del annat på merit listan också, exempelvis Benjamin Buttons otoliga liv.

12. Juliette Binoche, finns med eftersom jag rätt ofta sett fransk film och tycker hon är en mycket bra skådespelerska. Numera gör hon även engelskspråkig film. Hon är, som enda icke-engelsk/svenska på denna lista, värd att få sin meritlista framlyft.

13. Nathalie Portman har redan några lysande roller bakom sig, i Closer och nu senast Black Swan. Hennes, för mig i alla fall, första kända roll är i en annan suverän film: Leon. Fortsätter hon så här kommer hon att bli hur stor som helst. Vilket också gäller…

14. Hilary Swank som redan är hur stor som helst och  har vunnit två Oscar för Million dollar baby och Boys dont cry.  Den senare är en riktigt stark film.

15. Vanessa Redgrave är möjligen okänd för en yngre publik. Har man inte sett Howard´s End, och gillar film, bör man absolut göra det.

16.  Julianne Moore. Hon har mängder av bra skådespelarinsatser bakom sig, mest intressant tycker jag är Far from heaven.  Det närmaste samhällskritik amerikansk film kommer, a la Falling Down.

17. Scarlet Johansson, har en varierad repertoar, vilket hjälper henne upp på listan. Match Point, exempelvis, är mycket, mycket sevärd.

18. Susan Sarandon. En av dessa kvinnor som lätt överlever 40-årsstrecket som annars är en så tydlig dödens grupp i karriären för kvinnor i Hollywood. Hennes insats i Dead Man Walking räcker som exempel på hur bra hon är. Kanske börjar amerikanerna lära sig att begåvning och ungdomlig skönhet inte är samma sak?

19. Helen Hunt. Jag är inte säker på att hon varit med i någon ”stor” film, så jag antar att jag helt enkelt alltid varit lite kär i henne. Jag utnämner henne till feel good-filmernas okrönta drottning. Har man inte sett Livet från den ljusa sidan har man något att se fram emot.

20. Keira Knighley.  Inte bara ett ansikte. Se The Duchess och avgör själv.

Hedersomnämnanden

Greta Garbo. Kanske borde den gudomliga vara med. Men jag har ingen direkt relation till henne, jag har inte sett så många filmer med henne. Kanske är det tidsbundna kulturella avståndet för stort.

Glenn Close (se Farligt Begär!) och Meryl Streep (jag kanske ångrar mig efter Järnladyn) är några skådespelare jag inte heller ser storheten i. Åtminstone inte för att nå topp 20 på min lista. Det kan man ha synpunkter på, självfallet.

Jag var hård mot mig själv: Laura Dern, David Lynch-skådisen, är ytterligare en favorit som inte kvalar in på topp 20-listan.Vår egen Pernilla August, förmår inte heller riktigt peta ner någon av ovan från top-20 listan.

Ok, vilka har jag missat?

Politik

Kärnan

av adolphson
Efter att större delen av 1900-talet dominerats av vänsteridéer har vi i Sverige  fått en kraftig reaktion. I allt för stor utsträckning har vi avreglerat skolan och gett vem som helst fritt spelrum att tjäna pengar i välfärden.
Det FP nu försöker göra, genom sitt nyligen antagna partiprogram, är att återinföra socialliberala idéer på bred front i Sverige. Exempelvis vill vi folkpartister reglera vem eller vilka som får starta en skola eller vårdföretag.
Men vi vill inte totalförbjuda det fria valet eller goda initiativet.
Den som föreställer sig att ekonomi och samhällsservice enbart kan utformas av kollektivet för kollektivet får svårt att acceptera fritt företagande eller tanken att en privat entreprenör också kan utföra en samhällstjänst.
Än värre blir det om entreprenören dessutom själv vill leva på att utföra tjänsten. Man får inte tjäna pengar på staten, eller skattepengar, enligt ett sådant synsätt.
Denna ideologiska bas gäller även om det faktiskt gynnar den som utnyttjar tjänsten – patient får vård, elev får utbildning, samhället i stort (exempelvis genom vårdköer förkortas) – och den som utför tjänsten (arbetstillfällen, skatteintäkter).

Kritiken mot liberalismen går ofta ut på att individen överges, att alla får klara sig själva bäst de kan. Den starkes lag råder i ett liberalt samhälle enligt dess kritiker. Under 1900-talet har dock en vänstervariant inom liberalismen vuxit fram: den så kallade socialliberalismen.
Socialliberalismen vänder sig emot socialismens kvävande och stereotypa synsätt som innebär att det inte får gå för bra för någon eller något. Ingen framgång utan att en rejäl dusör skatt betalas som tribut för framgången.
Många är de exempel som visar vad sådan politik gör med företagarlustan. Den skapar hopplöshet, en känsla av att någon annan skor sig på ens idéer. Man ger till sist upp eller flyttar verksamheten utomlands.
Socialliberalismen innebär inte att man överger samhällets svaga och utsatta. Dess kärna innebär att alla ska ha samma chans från början oavsett bakgrund. Men i motsats till socialismen drar man inget omvänt Vasaloppssnöre när det går för bra, eller dåligt, för någon individ.
Socialliberalismen vänder sig också emot konservativa krav på dåliga mönsters bevarande eller alltför individcentrerade synsätt.  Den står tvärt emot en blind tro på en överhet av normer, lagar och regler och emot en strävan att styra massorna oavsett om det sker från höger eller vänster.
Varför?
Ja, då är vi tillbaka i det där med individens frihet igen. För dem som inte passar in i givna normer, lagar och regler – och det blir många i ett stort kollektiv – måste i ett sådant samhälle alltid kalkylera med hur mycket de riskerar genom sin livsstil, hur mycket ska man våga bryta mot normen eller hur mycket detta kostar i grundtrygghet.
Ett sådant val ska ingen människa behöva göra.
Socialliberalism är ingen halvmesyr av höger-vänster. Visserligen består traditionell socialliberal politik av breda överenskommelser men det är fortfarande en egen ideologi.
Var hittar vi den idag? För egen del är jag tveksam till Alliansen. Flera av allianspartierna har inte ett socialliberalt synsätt. Naturligtvis inte det röd-gröna alternativet heller. Jag hoppas och tror FP:s nya socialliberala politik innebär återvunnet förtroende från väljarna så partiet efter valet återfinns på nivåer långt över dagens.
Sverige behöver ett starkt socialliberalt alternativ oavsett om FP befinner sig i opposition eller i regeringsställning.