Solon och jag

Ibland omnämns en viss Solon, 640-558 f.v.t, som demokratins upphovsman. Det som närmare avses är en serie ekonomiska, sociala och juridiska reformer han som den högste ämbetsmannen genomförde i Aten. Reformerna bildade tillsammans en sorts konstitution vilken ledde till republik i motsats till de envälden som rådde i de flesta (alla?) andra grekiska stadsstater.

Det hade visat sig nödvändigt att reformera statsskicket eftersom olika grupper inom det högre samhällsskiktet ständigt låg i luven på varandra och de egendomslösa medborgarna nästan helt saknade rättigheter och därmed helt var beroende av de högre samhällsklasserna. Det blev oro i samhället. Staten fungerade inte optimalt och missnöjet var stort. Att exempelvis stå i skuld till någon innebar i praktiken att vara slav. Kunde man inte betala sin skuld blev man i princip borgenärens egendom. Solon införde en sorts skuldsaneringslag för att undanröja rättsosäkerheten även om klasskillnaderna bestod. I förhållande till sin egendom reglerades medborgarnas rättigheter och skyldigheter och till stadens styrelse kunde bara de mest förmögna väljas – olika uppdrag i det allmännas tjänst fördelades längre ner i hierarkin efter egendomsinnehav.

I folkförsamlingen och som bisittare vid domstolarna (nedan) kunde alla medborgare, utan avseende på förmögenhet, delta i beslut rörande statens angelägenheter. Solons reformer syftade till att ta bort missförhållanden och (vissa) orättvisor för att åstadkomma ett mer harmoniskt samhälle. Resultatet? Ingen blev nöjd.  De rika ville att Solon skulle behålla den bestående ordningen medan de fattiga hade hoppats på en större ombildning av samhället.

Regeringsmakten gavs Rådet (alltså inte folkförsamlingen) och en annan nyhet blev införandet av domstolar att döma i enskilda ärenden och skydda konstitutionen. Solons lagar ristades in i stenpelare som inte finns bevarade. Senare källor har haft en tendens att se Solon som upphovsman till alla demokratiska lagar och reformer i antikens Aten vilket inte stämmer. Somligt fanns sedan tidigare, annat tillkom senare.

Jag har engagerat nig i demokratin. Jag tackar Solon för möjligheten. Blir det ändå inte som jag vill är mitt samvete rent då jag anser mig gjort vad jag har kunnat och förmått inom ramen för vad demokratin medger. Jag har sålunda rätt att klaga om, eller när, ett ett annat beslut, i mitt tycke sämre, fattas. I övrigt får jag hoppas att medborgarna, om de håller med mig, ger mig ett större mandat eller att de engagerar sig politiskt själva. På någon ny Solon är det måhända inte lönt att vänta.

Enligt Wikiquote finns några citat av Solon som kan vara intressant att lyfta fram i sammanhanget,:

Den som vill lära sig att befalla måste först ha lärt sig att lyda.

Ingen dåre kan hålla tyst på en fest.

Poeter berättar många lögner.

Marx 2.0

Igår gjorde jag – via twitter – samma sak som jag tidigare gjort med diverse människor på högerkanten. Jag gav mig ut i undervegetationen.

Det  blev visserligen inte lika otrevligt och hotfullt som då men slutsatsen som drogs var att jag är sinnessjuk och olämplig som lärare.

Möjligen också som människa.

Jag kom på, efter att drevet som uppstod (i morse var alltså mitt twitterkonto relativt fullproppat med personangrepp och hån av varierade grad och jag kom att tänka på vänsterns goda hat men sedan påminde jag mig om att det också finns många vettiga vänstermänniskor) att jag också skulle vilja bli upplyst.

Det finns människor som på fullt allvar och i offentlighetens ljus säger att de är marxister. Även om jag inser att det är en skillnad mellan alla dessa massmördare som härjat i ideologins namn så reser det några frågor.

Jag anser ju att jag har 1900-talets historia på min sida. Men ungefär så här tänker jag:

1. Som jag förstått Marx revolutionära teori så måste man ta produktionsmedlen från dem som äger dem och omfördela i hela befolkningens intresse. Eftersom de som äger inte vill lämna ifrån sig det man äger frivilligt måste det ske genom tvång och våld.

Nu säger en del marxister att det inte måste ske så utan revolutionen kan ske genom reformer och demokratiska beslut. Men är man inte vänsterpartist och socialdemokrat då? Kallar sig dessa partier marxistiska?

Vem äger tolkningsföreträde till begreppet marxism?

2. Vilket ansvar har en upphovsman till resultatet av sina tankar? Kan man verkligen bara säga att nä så menade inte Marx eller han skriver ingenstans om våld! som svar på att hans filosofi givit upphov till sådana oerhörda brott mot mänskligheten?

Jag tycker inte det är så enkelt. jag anser det som en demokratisk fara att tänka så.

När jag argumenterade för punkt 2 blev jag anklagad för fascism. Tack och bock.

Ett vanligt  marxistiskt argument är att liberala stater också kan ägna sig åt våld.

Javisst.

Skillnaden mellan liberalism och marxism härvidlag är att det inte finns någon revolutions/vålds-tanke inskriven i själva ideologin även om olika liberala företrädare och stater ägnat sig åt övergrepp.

Höger eller vänster-extremer (som jag ser SD och marxister som) lägger sig i våra individuella identiteter, våra själsliv, och är människofientliga – anser jag. Med historiska belägg, alltså. Som hela 1900-talet.

Och rent logiskt: ursäktar man kommunismens brott måste man ju göra det samma med nazismen och fullt ut köpa Åkessons snack om noll-tolerans i partiet. Det är för mig otänkbart.

Det som skrämmer mest är dock föraktet och intoleransen för oliktänkande och politiska motståndare. Kan man inte komma åt motståndaren på annat sätt än genom att attackera personen är det illa.

Verkligen illa.

Kalla pannkakor

Min kusin gick just bort, min syster är svårt sjuk och en tidigare kollega togs precis av cancern. Även om jag själv är vid vigör och tämligen goda vätskor vore det synd att påstå att jag inte påverkas.

För det gör jag. Jag påverkas.

Min tappra syster citerade Kristian Gidlund och hans fantastiska blogg och meddelande krasst att det nu är hon som får äta sina pannkakor kalla.

Apropå blogg kan ju den som vill läsa hennes. Den är väl värd en stund av din tid.

Det är viktigt för många att känna samhörighet, en identitet.

Jag hade en kamrat som aldrig riktigt kände sig hemma vare sig här eller där och till slut begick självmord. I Lasermannens Sverige kände han sig aldrig hemma trots sin svenska mamma, sina goda betyg och stora attraktionskraft.

Det är en stor fördel i det mångkulturella samhället att medborgarskapet inte syns utanpå. Men vi måste ändå ta hand om varandra och lagstifta till förmån för utsatta. Och trots att Sverige idag tycks mer polariserat än tidigare hävdar jag att utanförskapet för vissa grupper var blytungt i folkhemmet.

Och vi kan inte börja chakra med medborgarskapet. Once given är det absolut. Man blir inte av med det på grund av ett visst beteende. Jag kommer att kämpa emot varje förslag som på olika sätt vill beskära medborgarskapet för allt jag är värd.

Vill någon prata volymer i invandringsfrågan så låt gå.

Här är en sorts volym: varje svensk bär i genomsnitt hem cirka 800 kg mat per år. Tacka tusan för att nyckeln till framgångsrikt företagande stavas p-platser. Mängden mat vi slänger är hiskeligt stor

I min värld är det inte helt rimligt att mot den bakgrunden använda volymbegreppet för att reglera antalet människor att komma hit till vårt rika land.

Vissa tyckare känner sig missmodiga inför situationen i Ukraina och tänker att de känner igen Mellankrigstiden. Jag, å min sida, påstår att historien aldrig återupprepar sig men också att vi alltid lever i en mellankrigstid.

När jag är dyster kan tankarna vandra i den riktningen.

Nyckeln stavas tillhörighet. Mötesplatser av olika slag och i det stora hela ett tolerant samhälle där individen kan förverkliga sig gör att hen inte känner sig övergiven eller utanför i tider av personlig kris eller i sökande efter en identitet.

Som jag brukar tjata om: kollektivets minsta beståndsdel består av individen: bögen, kvinnan, muslimen, juden, terroristen, rasisten, våldtäktsmannen och barnet.

Alla och en var får stå till svars för sina handlingar. Men nog måste en vision eller politik syfta till göra vardagen säker och framtiden möjlig för individen. Terroristen, våldtäktsmannen och rasisten borde kunna få hjälp att se konsekvenser och alternativ.

Att känna sig utanför samhället, mindre värd eller kanske hotad, föder i sin tur en rädsla, ilska eller förakt för andra kategorier för andra individer.

Jag trillar själv dit ibland.

I går skulle Vildvittrorna bada med några andra Vildvittror: sina kusiner. Tyvärr visade sig hela badhuset och sporthallen under en viss tid vara bokad av tusentals människor i lustiga kläder, illa matchande slipsar, för stora kostymer och färdigknuta flugor i bjärta färger och barn uppklädda till miniatyrer av vuxna.

Jag tänkte att det måste röra sig om något frikyrkligt konvent. När det visade sig att jag hade rätt – Jehovas Vittnen hade massdop och gudstjänst – skämdes jag. Så fördomsfullt och föraktfullt av mig.

För dessa vittnen såg så glada och upprymda ut. Vem är jag och komma med spetsfyndiga frågor i stil med att om endast 144 000 får komma in i himlen och det finns fler än 144 000 Jehovas Vittnen i världen – ja, hur får ni ihop det? Vad är poängen – finns det någon intern väntelista?

Skäms, Adolphson. Det som inte kränker är vare sig min eller samhällets sak. (Möjligen finns det sådana saker inom slutna samfund men det faller utanför ämnet).

För den som ändå känner missmod kan jag berätta att det finns ett O store gud-museum med tillhörande sällskap i Mönsterås. (För de fåkunniga: Carl Bobergs berömda psalm sjungs ofta i många frikyrkor).

Se där ett museum jag aldrig kommer att besöka. Men detta museum är en identitet, tillhörighet och källa till trygghet för många. När pannkakorna kallnar är det en så värdefull sak.

Och så kom 80-talet och hälsade på. Tänk så bra jag hade det i juli 1986. Tänk så ljus framtiden var. Även om jag aldrig blev professionell surfare eller framgångsrik Beach boy. 

 

 

80tal

Nej, så här kan man inte hålla på.

Är pannkakorna för kalla så får man försöka med mental uppvärmning – så länge det går.

Kubbstil-(2)-k

Domar i Finspång och Krokom

Vid varje val utses nästan 50 000 politiker på olika nivåer i Sverige.

De flesta av dessa sitter i nämnder och styrelser på lokal nivå utan alltför betungande uppdrag.

Vad många politiska representanter inte vet är att man som ledamot av en nämnd även har ett arbetsgivaransvar för de organisationer man har det politiska ansvaret att styra.

Det finns, påstår jag, för den enskilde politikern, god anledning att sätta sig in i detta.

Ett exempel är hovrättsdomen mot kommunalrådet Stig Andersson (s) i Finspång. Han åtalades och dömdes i tingsrätten för arbetsmiljöbrott.

Bakgrunden var en dödsolycka 2003 i samband med ett rivningsarbete på en skola i Finspång. En rörelsehindrad man som jobbade för kommunen där avled sedan han fått en fallande husvägg över sig.

Stig överklagade tillsammans med en förvaltningschef som också stod åtalad till hovrätten. Det hjälpte inte.

Hovrätten slog fast att som högste företrädare för kommunen bar Stig ansvaret för arbetsplatsen. Högsta Domstolen tog inte upp ärendet och han dömdes, alltså tillsammans med förvaltningschefen, till dagsböter för arbetsmiljöbrott.

Varför kan man ju undra.

Jo, de som arbetade på platsen saknade tillräckliga kunskaper om rivning av bärande konstruktioner. Sådana arbeten fordrar nämligen arbetsmiljöplan, men någon sådan fanns inte när arbetet påbörjades.

Bärande konstruktioner måste stöttas och förankras, något som inte gjordes här. Sambandet mellan bristerna och dödsolyckan var klara ansåg såväl tingsrätt som hovrätt.

När en organisation brister i sitt lagstyrda yrkesutförande – som i det otroligt tragiska fallet med den 8-åriga flickan som mördades i Karlskrona – är det myndigheter (socialtjänsten) som granskas och krävs på ansvar.

När det gäller arbetsmiljö är läget ett annat. I Finspång rådde oklarheter i kommunens delegeringar till följd av omorganisation vilket gjorde att domstolarna la det straffrättsliga ansvaret på kommunens högsta företrädare.

Det har varit mycket ovanligt att högsta företrädaren för en så stor arbetsgivare som en kommun blir dömd för arbetsmiljöbrott. Men domen har gett eko i landet. När jag satt i socialnämnden informerades det speciellt om ”Finspångdomen”.

Sedan kan man ju hoppa till Jämtland. Där stannade ansvaret på tjänstemannanivå. Men ändå kan man också fundera över vilket ansvar som ligger på politisk nivå.

I Krokom dömdes 2012 två chefer, varav den ena var socialchefen har jag för mig, för att ha orsakat socialarbetaren Lars Perssons död. Trots att det enligt tingsrätten förelåg uppenbar risk för självmord ville cheferna att han skulle avskedas.

Påföljden blev villkorlig dom (eftersom de tidigare var ostraffade) och dagsböter för arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död.

Lars Persson mobbades enligt kollegorna på arbetsplatsen. Chefernas lösning blev att försöka sparka honom. Det var första gången en svensk domstol prövade frågan om chefsansvar för en anställd som begått självmord.

Tingsrätten i Östersund skriver i domen:

Trots vetskapen om den självmordsrisk som faktiskt förelåg och trots att de saknade vetskap om det förelåg grund för avsked, företog de den arbetsrättsliga proceduren som syftade till att avskeda Lars Persson från hans anställning i kommunen.

Det hela följer ett (i mina ögon) klassiskt mönster:

Lasse är duktig på sitt jobb och älskar det – Lasse får ny (vikarierande) chef  och problem börjar – chefen kritiserar Lasses arbete han börjar må dåligt (ont i magen och svårt att sova) – Lasse söker förgäves stöd hos högre chefer och ber att få bli omplacerad, utan resultat – Lasse kallas till möte där cheferna ber honom söka hjälp hos företagshälsovården eftersom HAN mår dåligt – Lasse menar att JOBBET är hans problem – Lasse får veta att det finns “ett flertal klagomål från klienter, anhöriga samt samarbetspartner”, men inte vilka, och kunde inte försvara sig – Lasse vet sedan tidigare att cheferna ansåg honom “dyr”, sedan han beslutat om kostsam tvångsvård för missbrukare – Kollegorna slår larm om sin deprimerade kollega och beslut att en mobbningsutredning ska genomföras men resultatet visar att Lasse inte blivit utsatt för kränkande särbehandling eller trakasserier – cheferna ger Lasse en varning – han blir alltmer deprimerad och vädjar om att bli omplacerad nu till vilket annat arbete som helst.

I maj 2010 fick Lars Persson veta att arbetsgivaren planerade att avskeda honom. Den 10 juni, samma dag som överläggningarna ska ske, begår han självmord.

Försäkringskassan godkände depressionen och självmordet som arbetsskada. Änkan anser att hennes mans självmord orsakades av mobbning på arbetsplatsen. Hon polisanmälde fem chefer i Krokoms kommun.

De två chefer som hade arbetsmiljöansvaret i sin tjänstebeskrivning åtalades. Detta faktum, och att domen till sist blev som den blev, berodde till stor del på utlåtanden från företagshälsovården.

Många vittnade också till Lars fördel – att han hade trakasserats av arbetsledaren.

Den allmänna bilden av Lars var att han inte gjorde fler eller allvarligare misstag än de själva.

De två misstänkta cheferna förnekade brott. De anser att de inte varit passiva, men att Lars Persson måste bli frisk innan de kunde agera.

I en politiskt styrd organisation är det de politiska företrädarna – och det kan gälla ända ner till en enskild nämndledamot – som har ansvaret för säkerhet och miljö (såväl psykisk som fysisk) i skolan, på ett äldreboende etcetera.

Men arbetsmiljölagen gäller också för socialsekreteraren, läraren, kommunjuristen eller den administrativa personalen. Ibland, för det mesta, är detta ett chefsansvar. Men ibland är det faktiskt politiskt.

Vem känner till skillnaden?

Ett skyddsombud, vars uppdrag inte nödvändigtvis ska blandas ihop med fackligt arbete, är en viktig och betydelsefull funktion och med den positionen följer också ett stort ansvar.

En av mina livsregler lyder som följer: Innan jag anträder ett nytt uppdrag eller tjänst: lär känna mina rättigheter. Och mina skyldigheter. För i slutändan av varje produktionskedja finns det en mobbad, sjuk, sextrakasserad eller barnarbetare.

Det kan låta cyniskt. Men så är det här på planeten. Och för min personliga del är det ganska enkelt:

Stämmer mina förväntade skyldigheter inte överens med mitt samvete kan jag inte ta eller genomföra uppdraget.

den banala ondskan

En medelmåtta bland många andra i Nazityskland.

Adolf Eichmann var antisemit sedan barnsben och gjorde karriär i nazistpartiet. Hans kunskaper i hebreiska blev användbara när han senare skulle organisera ett av de största brotten, endast övertrumfad av andra folkmord, i historien: Förintelsen.

1961 fångas han in i Argentina i en spektakulär kupp av Mossad och förs till Israel.

Detta är en världshändelse. Äntligen har man lyckats fånga åtminstone en högt uppsatt nazist: Monstret från Linz. Mannen som organiserade transporter av miljontals offer till koncentrationslägren.

Rättegången ska direktsändas över stora delar av planeten. Drygt 40 länder, även Sverige, planerar att på bästa sändningstid visa när staten Israel möter Obersturmbannführer Adolf Eichmann.

Han beskrevs som en känslokall, skicklig byråkrat. Särskilt framgångsrik, om man nu kan använda det ordet i sammanhanget, var han i Ungern, där över 430 000 män, kvinnor och barn pressades in i tågvagnar för vidare transport till gaskamrarna.

I Budapest kom Raoul Wallenberg att bli hans motståndare. Eichmanns uppdrag var att skicka ungerska judar till Auschwitz medan Wallenberg försökte rädda så många han kunde genom att dela ut svenska pass och därigenom göra dem till medborgare i det neutrala Sverige och på så vis fridlysta.

Wallenberg försökte personligen, tyvärr utan framgång, förmå Eichmann att sluta med sin vidriga syssla. Svensken dog (antagligen) i sovjetisk fångenskap 1947, nazisten flydde till Argentina (enligt uppgift med stöd från Katolska kyrkan och Röda korset).

Det finns uppgifter som tyder på att det var välkänt att Eichmann befann sig i Argentina och det hade gått rätt enkelt att fånga in honom. Han låter sin familj bosätta sig hos honom. Han låter sig till och med intervjuas om sitt jobb under kriget.

Men 1960 tar det alltså slut när Israels säkerhetstjänst kniper honom. Händelsen är väl dokumenterad. På väg hem från jobbet på Mercedesfabriken övermannas han och slängs in i en bil. Han förstår genast vad det rör sig om.

Han drogas och sätts på ett plan till Jerusalem där ska han medverka i en rättegång som är tänkt att få stor betydelse.

Frågan är: går det ens att genomföra en rättvis rättegång? Och behövs det? Skulden är det ju ingen tvekan om. Är det Israel eller kanske FN som ska agera åklagare?

Det fanns krav på att rättegången skulle hållas Västtyskland som en  fortsättning på Nürnberg­rättegångarna. Men Israel gick inte med på det.

Det byggs upp en stor internationell förväntan på denna slutgiltiga uppgörelse med Förintelsen. Önskan att förstå och sätta punkt för det kanske mörkaste kapitlet i mänsklighetens i historia.

Det blir ett gigantiskt antiklimax.

Eichmann är inte ett monster eller någon hatisk antisemit. Han har haft många goda judiska relationer och beundrat delar av judendomen redan innan Förintelsen.

Hela tiden sitter han lugnt och stilla i sin skottsäkra glasbur. Hans röst går aldrig upp i falsett. Han dreglar inte. Hans ögon lyser inte av ondska. I själva verket är han tråkig, blek, alldaglig, fyrkantig, byråkratisk, petig, långrandig – och trist att lyssna på.

Journalisterna förlorar intresset. Tittarsiffrorna på TV går ner. Världen går vidare. Det finns något djupt obehagligt och provocerande i att Eichmann verkar vara en helt vanlig människa.

Eichmann försökte försvara sig med att han var obetydlig, bara en liten kugge i ett stort maskineri. Han dömdes ändå och mänskligheten fick ett viktigt prejudikat; att lyda order kan aldrig rättfärdiga olagliga och omänskliga handlingar.

På så vis kan rättegången ses som en fortsättning på Nürnbergprocessen.

Att överlevande från Förintelsen fick möjlighet att vittna, även om nästan ingen hade någon direkt koppling till Eichmann, var också viktigt. På så vis påverkas historien. Offrens röst hördes. Detta har senare folkmordsrättegångar tagit fasta på.

Eichmann dömdes till döden. Han erkände aldrig, uttryckte ingen ånger. Domen överklagades men kvarstod och 1962 hängdes han. Kroppen kremerades och askan spreds på internationellt vatten utanför Jaffa.

Det pågår förövrigt fortfarande förundersökningar mot gamla nazister. Sin skuld blir man aldrig för gammal för.

Nazisterna var ofta medelmåttor, helt vanliga människor. Slutsatsen är att vi alla, under vissa förutsättningar, faktiskt kan begå sådana här handlingar. Filosofen Hanna Arendt lanserade efter rättegången begreppet den banala ondskan. 

Ondska genom beslut och byråkrati, alltså.

Teorin blev kontroversiell eftersom den hävdar att Eichmann varken var en särskilt övertygad nazist eller en psykiskt sjuk mördare utan snarare en byråkrat som handlade plikttroget mot sina överordnade.

Jag tycker resonemanget, så här drygt 50 år senare, fortarande är intressant.

Låt oss ta Sverige av idag. Någon har bestämt att ett register ska upprättas över romer. Någon tycker alltså att nyfödda spädbarn ska registreras som potentiella brottslingar. Bara beroende på i vilken  familj de fötts i.

Samma sak med misshandlade kvinnor. Ett register har upprättats som syftar till att kartlägga gemensamma mönster hos offren, inte gärningsmännen.

Någon har även bestämt att polisen ska stå i tunnelbanan och titta på människors hudfärg för att avgöra om de vistas i landet illegalt eller ej.

Jag antar att exemplen kan mångfaldigas. Poängen är någon individ någon gång någonstans tagit ett beslut som sedan genomförs av någon eller några individer.

Vad tänkte den individ på som satte sig och slog de första tangentslagen på det som till slut blev ett färdigt och tillämpat register över romska barn och vuxna?

Avsaknad av självkänsla, empati, solidaritet och kritiskt tänkande är livsfarliga saker – kanske är det den viktigaste lärdomen av rättegången mot medelmåttan Adolf Eichmann.

Källor:

Den senaste biografin, skriven av Bettina Stangneth

Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/kultur/den-banala-ondskan_6324612.svd

På YouTube finns hela, eller stora delar av, rättegången under sökordet The Eichmann trial

Grekiskt ödesdrama

Jag sitter och drömmer lite om mitt Grekland. Ett land jag både har ett teoretiskt och praktiskt förhållande till.

Det grekiska valet vinns av deras vänsterparti. Deras jubel ekar i Sverige där man av allehanda vänstermänniskor får höra alla möjliga sorters förklaringar till framgången.

Uttalanden i stil med Klart folk är trötta på fascismen eller nu är Europas höger och nyliberaler äntligen slagna i grund. Så går det med dem vid makten!

Jag avstår från att kommentera den ogenerade populismen som kommer till uttryck härvidlag liksom även de ibland förekommande felaktigheterna. Det är Greklands motsvarighet till S och M som styrt landet de senaste decennierna.

Och Syriza, vänsterpartiet, har lierat sig med sin raka motsats ute på högerkanten. Det de har gemensamt är viljan att se avtalen, lånen, avskrivna. Man utesluter inte ett utträde ur EU.

Det de har gemensamt är populismen, alltså.

Det klart man känner med grekerna. Men är det verkligen rimligt att vi andra europeiska skattebetalare ska stå för hela notan när de i decennier levt över sina tillgångar?

I så fall finns det andra länder på andra kontinenter som lider större nöd.

Några av världshistoriens största invasioner eller slag brukar anses vara Stalingrad, D-dagen och persernas invasionsförsök av Grekland. I slaget vid Maraton 490 f.v.t stod 40 000 perser mot 10 000 greker.

Grekerna vann faktiskt men riskerade att förlora i förlängningen eftersom perserna trots förlusten på land kunde skicka sin flotta vidare förbi den grekiska armén mot Aten. Där fanns soldaternas hem och familjer vilka var helt oskyddade.

Det fanns inget annat att göra, trots att man just utkämpat ett stort slag, än att springa de 4 milen mellan Maraton och Aten. Det gick – soldaterna hann precis fram och invasionshotet var avvärjt för stunden.

När de första moderna Olympiska spelen skulle gå av sin stapel 1896 föreslogs det att långloppet skulle döpas efter denna händelse. Antagligen beroende på den stora betydelse man i västvärldens historieskrivning traditionellt tillmätt utgången av kriget.

Vi hade alla kunnat vara perser. Skaka månde europén i hela sin biologiska natur. Europa hade inte funnits om Grekland gått under, hette det. Och heter ibland fortfarande.

Tio år senare stod kung Leonidas av Sparta och vaktade passet vid Thermopyle tillsammans med 300 soldater. Historien är välkänd – de föll men offrade sig för att resten av de grekiska stadsstaterna skulle hinna organisera sitt försvar.

Ibland är lösningen enkel. Spring, kämpa, för det du tror på.

På semester för några år sedan hade jag möjlighet att dagligen förlora mig i horisonten där Peloponessos tornade upp sig.

Pelops var en actionhjälte i den grekiska mytologin. Han var släkt med självaste Zeus och farfar till Agamemnon. De mytologiska berättelserna om honom, och många andra, är inga trevliga berättelser om goda hjältar.

Mest känd är Pelops för att ha startat de Olympiska spelen. Han skapade ett stort rike främst på Peloponessos – som alltså betyder Pelops ö.

Kythira 025
På ön Kythira med Peloponnesos i bakgrunden

Kleisthenes (570 f.v.t.-507 f.v.t) var en atensk statsman som är mest känd för att anses ha varit den som introducerade demokratin i Aten.

Han genomförde reformer i det politiska systemet genom att dela in staden i administrativa enheter där varje område hade 50 platser i parlamentet.

Kleisthenes trodde på lika rättigheter för alla, och detta gjorde att han fick många fiender i de grupper som tidigare haft privilegier eller makt. Här kan han ha något gemensamt med Alexander Tsipras, Syrizas kedare, som i dag blev landets nye premiärminister.

En sak Kleisthenes införde var att årligen tillfråga folket genom omröstning om de, på viss tid, vanligen 10 år, ville landsförvisa personer, som ansågs farliga för folkfriheten. Kan det vara något för Tsipras?

Ville folket det utsågs en ny folkförsamling för omröstningen. Om minst 6 000 medborgare deltog i omröstningen var den vars namn befanns skrivet på de flesta röstskärvorna tvungen att lämna landet inom 10 dagar.

Det var inte fråga om att straffa och den landsförvisade personen blev inte av med sina ägodelar eller tillgångar. Men det var ett sätt att skydda staten mot att enväldet återinfördes.

Det är som jag nämnde socialdemokraterna och de konservativa som turas om att styra Grekland de senaste decennierna med hjälp av mutor, kokta räkenskaper, svågerpolitik och lån.

Det är alltså inte generellt ”högern” eller ”de nyliberala” som är skyldiga till situationen. Syrizas val av koalitionspartner borde säga oss något.

EU:s framtid är hotad. Men den här gången är det inte grekerna som är hjältarna. Lösningen, som ligger långt bortom min horisont, är inte att föreställa sig det grekiska vänsterpartiet Syriza som en modern Leonidas eller att stava den persiske fienden EU eller Tyskland.

Den som vill ha en bakgrund till den moderna grekiska krisen bör ta sig 5 minuter och lyssna på den utmärkta sammanfattningen i Godmorgon Världen i går.

Relaterade blogginlägg

Gyllene gryning

Kythira

Rhodos

Länkar:

SvD: Slaget vid Marathon

Tiggare

En gång skulle en person pensioneras på min arbetsplats. Hen ville inte avtackas offentligt utan valde att gå i tysthet. Så kom det sig att när jag en dag skulle hämta en kopp kaffe i personalrummet satt vederbörande där mol allena. Plötsligt, och det brukade inte hända, bröt hen tystnaden: ”Det är min sista dag. Om en kvart går jag hem.” Jag tänkte att när en person på detta sätt väljer att, eller av en slump, tillbringa sin sista kvart av ett helt yrkesliv i min närvaro kunde jag knappast göra annat än att visa tillbörlig respekt och slå mig ner en stund. Vi pratade om skolan och tillvaron. Exakt på klockslaget reste hen sig och sträckte fram handen. Sedan ångrade hen sig och gav mig en kram. En något stel sådan, men ändå. Och avlägsnade sig för alltid. Jag blev berörd av den där kramen. Personen kramade mig inte bara för att jag var jag utan också för, tror jag, för att hen sett att det är brukligt vid större avsked. Kanske kramades jag också om som en representant för arbetsplatsen.

Annars är det väl en annan kram som fångat världens intresse på sistone. Mitt i allt elände hittar man ibland ljuspunkter. Saker som gör att man tror på mänskligheten igen. Jag tänker på den lille pojke som ställde sig mitt i tumultet i Ferguson och delade ut gratis kramar.

Mitt i samma tumult klev en kravallpolis fram och uppmärksammande budskapet.

Jag har satt upp en regel för mig själv. Så fort jag ser en tiggare måste jag skänka pengar. Saken har också kommit upp med Vildvittrorna. Varför sitter de där och tigger, pappa? Är det inte kallt, tror du? De blir berörda. Men för att de inte ska ge bort mina pengar (då känner de ju inte att de själva gör en insats) får de avstå en viss del av sitt lördagsgodis och de kronor de spar in på detta får de själva skänka. Den något tveksamma sensmoralen i detta är att de ska avstå något av sitt eget (vid en jämförelse enorma) överflöd till förmån för dem som har det sämre.

De argument jag uppfattat emot att skänka pengar till tiggare sammanfattar jag nu och kommenterar kort: Det är ett lokalt problem i Rumänien, man måste ligga på den rumänska staten. Så är det ju. Men det resonemanget hjälper inte den som sitter utanför min lokala affär. Jag vet att Birgitta Ohlsson reagerade hårt och försökte pressa Rumänien när hon var EU-minister

– Det är organiserat av kriminella som har ligor av tiggare och som själva tar pengarna. Detta har jag inte sett några trovärdiga bevis på. Men även om så skulle vara fallet ser jag inte det som ett argument att inte skänka. Kanske får de behålla en slant eller kanske misshandlas tiggaren om denne inte når en viss kvot.

– Om man skänker pengar fortsätter/ökar tiggeriet. Visst. Och om jag blundar och håller för öronen försvinner kanske spöket. Men så kan jag inte se på tillvaron – det är en ren värdegrundsfråga för mig.

– Människor som har sett hur bra de, tiggarna, egentligen har det. Nu senast var det någon som sett en tiggare bli upphämtad i Mercedes. Vad har det med saken att göra?  Vad vet man egentligen kring omständigheterna för varje människas livsval? Bilen kanske också var familjens hem

Nyligen stannade jag, relativt upprörd efter att ha lyssnat på Studio Ett:s reportage om hur vi svenskar behandlar tiggare, vid utgången till min lokala ICA och pratade lite med en tiggare och skänkte några kronor.

På parkeringen passerade jag en man som surt sa att det var fel av mig att skänka pengar för då kommer de att fortsätta välla in över gränsen. 

Det är inte ofta det händer, men jag är rädd att jag tappade besinningen. Fullständigt.

Jag gick närmare, tittade honom i ansiktet och svarade att jag vill ju det. Jag vill att de ska välla in i sådana massor att sådana som du flyttar härifrån. 

Klentroget tittade han på mig med uppenbart förakt. Sedan gick han bara. Det kanske inte var helt moget av mig. Och kanske är det så här polariserade vi blivit i vårt land. Vi nästan avskyr varandras åsikter – det kanske inte är så konstigt att detta samtalsklimat i slutändan drabbar människor. De drabbade är alltid de mest utsatta bland oss.

Ett meddelande till Sverigedemokraterna: Ni säger er vilja hjälpa människor på den plats där de lider nöd. Nu har ni er chans. Ni kan nu gå man ur huse och hjälpa tiggarna på alla möjliga upptänkliga sätt. För det är här de finns. På våra gator. Så upp till bevis!

Som EU-medborgare har man rätt att vara i ett visst EU-land i tre månader utan visum. Det är sannolikt därför tiggarna inte tar kontakt med de sociala myndigheterna. Det är bättre att klara sig undan myndighetsradarn eftersom myndigheterna tenderar att skärpa sina utvisningsmekanismer. Men var finns dessa människor när de inte tigger? Var bor de?

En kram kan ha ett starkt symbolvärde. Liksom en spottloska. Det verkar som Sverige blivit ett land där spottloskan, intoleransen och rädslan tagit över. Jag kan inte tala för er andra men detta är inte liberalt.  Det påstår jag upplysningsvis inför extravalet i mars.

Dunning-Kruger

Det har pratats en del om att ta ansvar på sistone.

Just nu debatteras friskt huruvida SD är ett nyfascistiskt parti eller inte.

Jag undrar jag. Det tycks mig som vi borde släppa in fler humanister i politiken. Framför allt fler historiker eller filosofer. Och nu pratar jag inte om vilken hobbyfilosof som helst – nej, jag menar människor med examen.

En examen garanterar inte på något sätt briljans. Det är inte det jag säger. Men påfallande ofta hör jag människor i höga positioner med en relativt påver utbildning uttala sig i stora och viktiga frågor.

Ibland märks det inte alls, att man inte har examen. Det finns exempel på autodidaktiska storheter. Wilhelm Moberg och Eyvind Johnson, exempelvis. Men ofta märks det.

Ibland är det så viktigt att kunna pråla med ett examensbevis att man fuskar till sig ett.

Har våra ledande folkvalda i riksdagen en examen är de ofta antingen ekonomer eller jurister. Man får vara glad om denne någon åtminstone studerat statskunskap. Men då uppstår det omvända problemet att de aldrig, eller underkort tid, varit yrkesverksamma.

FP drev under förra partiledaren frågan om språktest för invandrare. Det blev lite uppståndelse. Idag tycks det mig som om många av våra ledande politiker inte riktigt förstår det språk de själva använder.

Många nyanlända har mycket stora problem med allt i tillvaron. En grund att stå på är förståelse för de 700 vanligaste orden i svenska språket. Om detta kan man fråga vilken svensklärare som helst.

Vad händer om man inte förstår ord som att eller och?

Jo, livet blir lite jobbigt. För alla, egentligen. Ett sätt att hantera detta samhällsproblem är att enbart skylla språkförbistringen på en motpart och påfallande ofta utgörs denna motpart av den del av klotets befolkning som befinner sig inom Sveriges gränser minus ett visst antal svenskar.

Dunning–Kruger-effekten innebär att den som är inkompetent också är oförmögen att förstå att denne är inkompetent. Okunskap om okunskapen. Det är med detta vi lärare arbetar, på olika nivåer och åldrar, varje dag.

Denna okunskap, eller brist på självinsikt, får till följd att inkompetenta överskattar sin kompetens i högre grad än kompetenta.

Effekten, som Dunning och Kruger upptäckte och namngav (jag tror det är inom psykologin) innebär alltså när vi inte förstår att vi inte förstår. Det handlar om när en människas uppfattning av en händelse eller världen skiljer sig från verkligheten.

Men det är svårt det där eftersom en tro eller ideologisk övertygelse kan vara en personlig verklighet. Och människor kan starkt påverkas av andra människors beteenden (gruppstyrning, masspsykos) eller av sina, och andras, livsval.

Hög utbildning, examen, går ofta hand i hand med förmåga till kritiskt tänkande och empati. Alltså förmågan att se saker utifrån andra(s) synvinklar. En diskussion behöver inte föras utifrån konflikt. Överenskommelse nås sällan genom att man pekar den andra parten som skyldig i en eller annan form.

Därav följer min slutsats: det är bra att hjälpa nyanlända till viss språklig kunskapsnivå. Men just nu är det inte nyanlända flyktingar som är vårt problem. Det är istället många av de högsta företrädarna för vår demokrati som nu inte tycks vara förmögna att inse sin inkompetens.

Så är det: vi borde ställa krav på universitetsexamen hos de som vill bli ministrar och partiledare centralt, regionalt och centralt.

Och vi kunde gott kvotera in historiker och filosofer. Det är ju lite lättare att köra bil om man slänger en blick i backspegeln i bland, tänker jag.

Exempelvis om det kommer en brunsvart, våldsam, 30-talsbil i hög hastighet. Då kan det vara lämpligt att ha gott om tid tid att köra in till vägrenen, stanna, och ta ut en ny riktning. Detta eftersom man redan vet var den inslagna vägen, den som 30-talsbilen tagit, slutar.

Jag har något förslag på historiker, om någon till äventyrs undrar.

Impediment eller Esagilia

Jag har ännu inte riktigt vant mig vid den något exceptionella omständigheten att jag bor i ett hus jag själv låtit uppföra. Jag äger ett hus och en trädgård. Et in aracadia ego, som jag skrev till minne av Klabbe nyss. Detta faktum gör mig förhållandevis unik sett ur ett internationellt perspektiv. Det är inte många som äger så mycket som jag i världen.

Jord och vatten är förutsättningar för byggnader, städer och civilisation. Det insåg man tidigt i en av våra första stora civilisationer – den som grekiska vandringsmän och köpmän kallade Mespotamia. Landet mellan floderna. Huvudstad, och kronan på verket i detta rike, var Babylon. Det var den babyloniske guden Marduk (inte att förväxla med ett black metal-band från Norrköping) som startade alltihop när han lät bygga en flotte av vass, täckte över med stoff (typ en massa bråte, grejer och prylar), blandade med vatten fick på så vis fram ett material som de forntida babylonierna kallade urslem (men som vilken småbarnsförälder som helst skulle kalla geggamoja).

Av detta urslem byggde sig sedan Marduk världens första hus som döptes till Esagilia.

När Marduk torkade svetten ur pannan efter bygget var färdigt tyckte han fortfarande att det var lite ensamt där ute på lerbankarna mellan floderna Eufrat och Tigris. Så han slog ihjäl en konkurrerande gud och blandade blodet från den fallne med jord och skapade därmed människan.

Babylonierna hade stor respekt för jord och vatten som grunden för civilisation. Lera – geggamoja – är grejen, insåg de.

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Venedig, exempelvis, är en fantastisk plats som lockar många turister. De färdas dit både till lands och på vatten. Många tänker sig en romantisk upplevelse när man i skymningen glider fram i en gondol tillsammans med sin älskade.

Lyssna gärna på Rain i Venice – min väckarklockas signal varje morgon.

Vad många inte känner till om Venedig är att stan dras med stora miljöproblem och att få italienare vill bo där eftersom vattnet är smutsigt och det luktar så illa.

Klassisk vy Venedig

Den amerikanska drömmen, tänker jag plötsligt när jag stövlar omkring i min trädgård. Att flytta till drömmarnas horisont och bygga vad man vill vid slutet av regnbågen.

En mycket märklig byggnad är White House i Borlänge. Jag känner inte till historien bakom detta hus men ryktet säger att någon som flyttade dit på 1980-talet byggde det i ett helt vanligt villaområde.

Bara för att hen kunde. Det ligger något djupt mänskligt över detta beteende. Vi gör saker för att vi vill se om det går. Reach for the stars. Från Marduk till Mars one. 

Peter Englunds, ständig sekreterare i akademien, doktorsavhandling heter Det hotade huset – adliga föreställningar om samhället på 1600-talet och är mig veterligt den enda doktorsavhandling jag med glädje läst från pärm till pärm.

Men föreställningar om samhället har alla. Helst de som bygger ett hus. Så som jag själv.

Basilica Aemilia är en antik byggnad på Forum Romanum i Rom. Jag fick byggnaden utförligt beskriven för mig av en mycket kunnig guide för några veckor sedan när jag var där.

Den byggdes första gången år 179 f.v.t av två högt uppsatta tjänstemän i republikens tjänst och ombyggdes och renoverades flera gånger, bland annat efter en brand. Den var centrum för affärslivet vid Forum och ansågs tidigt av romarna själva som mycket vacker.

Rester av väggarna samt stora partier av golvet och kolonnerna vittnar om den praktfulla interiören i marmor, hämtad från Grekland, Mindre Asien och Afrika. Bitar av de skulpterade friser som prydde byggnaden har bevarats, en avgjutning är uppsatt intill den.

Denna basilika anses vara en av de (om inte den faktiska) byggnader som arkitektoniskt varit förebild och inspiration till medeltidens kyrkor, (de kallas ju än i dag basilikor), men med tillägg av olika tornbyggnader.

Basilica Aemilia när det begav sig

Någonstans läste jag att någon någon gång utgivit En skrift om jordbruk på obrukbar mark. Jag tror dagens juridiska term är Impediment. Hur jag än letar hittar jag den inte.

Jag skulle verkligen vilja läsa den. För precis som många fredliga muslimer tolkar begreppet Jihad, heligt krig, som ett personligt krig mot tillvarons dåligheter och frestelser, tror jag att civilisation kan byggas var som helst där det finns tillgång till lera och vatten.

Antagandet att civiliserat beteende återfinns bara för att byggnader existerar får nog som historien visar oss, anses som felaktigt. Vi måste fortfarande kämpa för att bete oss mänskligt mot varandra. Det känns just nu som mer aktuellt än jag kan påminna mig att det gjort någonsin tidigare under min livstid:

Hur bygger man egentligen ett hus på ofruktbar mark?

Med andra ord: hur bygger vi ett demokratiskt samhälle. Är det ens möjligt? Är det bättre att stänga dörren till sitt hus, vrida om nyckeln, och hoppas att tillvaron ser bättre ut när jag öppnar dörren igen?

Är det strunt samma att en massa människor far illa så länge det inte drabbar mig?

Nej, det tror jag inte på.

Fermis paradox

Nobelpristagaren Enrico Fermi vet jag inte mycket om. Iallafall inte mer än att han givit namn till Fermis paradox.

Denna paradox konstaterar problemet mellan antagandet att det i ett oändligt universum också måste finnas ett oändligt antal världar liknande vår samt konstaterandet att vi inte funnit något som helst godtagbart vetenskapligt bevis på att någon sådan värld existerar.

Fermi formulerade 1950 frågan Var är de?, apropå att inga tecken på intelligent liv ute i universum, i form av exempelvis rymdskrot eller signaler, har påträffats.

Och apropå sökande efter intelligent liv. Jag har, i liten skala, gjort samma sak som Fermis. Jag har de senaste veckorna ägnat mig åt ett experiment.

Skriver man något på Twitter under hashtagen #svpol eller #SD2014 om Åkesson, Karl XII eller invandring tar det inte lång tid innan det rasslar till. Jag satte upp några enkla regler för experimentet samt utformade en strategi varpå jag kastade in en brandfackla. Reglerna innebar att man inte bara fick bombardera mig med frågor eller lösa påståenden utan att själv svara på frågor som jag ställde samt att man inte fick gömma sig under en foliehatt och vara anonym.

Jag ville heller inte prata med representanter för SD, SvP etcetera utan enbart dess väljare. Jag bestämde mig redan från början för att stå ut med med personliga påhopp och förolämpningar och inte besvara dem och istället fokusera på att försöka förstå hur dessa människor tänker eller känner. Jag upptäckte snart att cirka 50% vägrade släppa sin anonymitet med hänvisning till sin och sin eventuella familjs personliga säkerhet. Det hjälpte inte att jag själv är öppen då jag inte har något att frukta, hävdade man.

Att Åkessons sägs sova med en basebollträ vid sängen tycks symptomatiskt för både partiets företrädare och dess väljare.

När jag ställde mer personliga frågor om vilka de är, vad de jobbar med, vad de är nöjda eller missnöjda med i samhället (utöver invandring) eller vad de älskar eller känner engagemang inför, hoppade ytterligare flera av diskussionen.

En väldigt vanlig uppfattning är att jag, och alla andra partier utom SD, samt all media, tillhör en PK-åsiktskorridor där det är trångt. Man upplever ett tabu över att diskutera begränsning av invandring.

Att SD numera är en del av etablissemanget med hela 13% av valmanskåren ställer sig dess väljare helt främmande inför. Man ser sig absolut inte som rasist även om man anser att begreppet mänskliga rättigheter är en floskel. Det är svårt att få dem att närmare förklara hur detta hänger ihop.

De flesta jag pratat med anser att människor faktiskt är olika mycket värda och att det inte är något konstigt med det. De ser sig som sagt ändå inte som rasister – däremot mig som mer eller mindre sinnessjuk som påstår detta.

Viktigt är istället att lyfta fram vilken extrem situation vi har som tar emot så många flyktingar, att resurserna inte räcker till alla och vi borde anpassa oss till andra europeiska länders nivåer.

Man är rädd för vad som ska hända i framtiden, man ser alla flyktingar som kriminella bidragstagare, utan möjlighet att försörja sig själva, och att vi inte har något ansvar för den situation som råder i exempelvis Syrien.

Flera gånger har jag fått frågan hur många flyktingar jag personligen har i mitt hem och brukar då svara med frågan vid vilken krigszon den som skriver så själv befinner sig. Man är också arg över att man upplever att man inte får säga att flyktingmottagande kostar pengar och resurser.

Här är några citat från olika trådar baserat på diskussioner med cirka 15-20 personer:

I vilket normalt land som helst skulle du dömas för landsförräderi och medhjälp till brott och samhällsomstörtande verksamhet.

Att du gör bort dig offentligt säger inte per se att jag gör fel i att avslöja din dumhet anonymt. Lallare!

Alla människor är lika mycket värda men vissa måste hållas i isoleringscell annars

Vi behöver inte fler arbetslösa bidragstagare. Dessutom har många av dem med sig en religion som inte passar här

Du tillhör de som som fortf. inte förstått att värdegrund är hittepå samt felöversatt från eng. 

Snart spricker Adolphsons rasistbubbla som bygger på felöversättning av de mänskliga rättigheterna

Hitler är alltså lika mycket värd för dig som moder Theresa

Alla på jordklotet har inte rätt till svenskt utbildningsväsande

Alla människor är olika värda i ett samhälle. Är samhället rasist då?

Fattar du inte vad Sverige släpper in? Massor av ISIS-anhängare, ”Sleeper cells” väntar bara på att slå till.

Människors lika värde är ett intetsägande påstående. 

Du ger bort mitt hus till afgansk getbonde och kallar dig god. Jag missnöjd. Du kalla mig rasist. 

Stalin, Mao, Muhammed, vad säger dessa dig dina förebilder?

Ännu en dumskalle, nu med namnet Adolphson

Fy fn vilken mega-rasist denna Adolphson är. Vadå ”människors lika värde”. Snacka går ju alltid. 

SD kommer att växa tills de får makten och sådana som du kommer att dömas.

Och så till sist min personliga favorit:

Du kommer att deporteras till ett land som betalar sina räkningar med kärlek och ”din mentalitet”. 

Tack! Kan jag resa i redan imorgon?

Det här med att Sverige i sammanhanget är så extremt har jag svårt att förstå. Vi har i Sverige, Danmark och Norge (Finland har delvis en annan historia) sedan slutet av 1800-talet fört en, i internationell jämförelse, progressiv lagstiftning med syfte att i det offentliga rummet gynna individens autonomi.

Ta kvinnans och barnens ställning i samhället, exempelvis. Äktenskapslagstiftning, rätt till skilsmässa, abortlagstiftning, rösträtt, har i Skandinavien, inte minst här i vårt land, de senaste 150 åren präglats av en samhällskultur som vill ta bort skuldbeläggning av individer (kvinnor och barn) och istället uppmuntra möjligheter till egen försörjning.

Kvinnan ska klara sig utan mannen, barnomsorg, ålderdomsvård, barnet har efter skilsmässa rätt till att umgås båda föräldrarna (vilket fortfarande är relativt ovanligt ute i världen), barnaga är kriminaliserat sedan 1979. Och så vidare.

Vi håller i detta nu på att förändra vår lagstiftning i synen på våldtäkt och även om vägen (i mitt tycke) fortfarande är lång ser man det på många håll i världen som en extrem lagstiftning.

Fråga Julian Assange, exempelvis.

Varför skulle detta inte gälla vår inställning till flyktingar och invandrare? Som jag ser det är det Danmark och Norge som går emot sitt stolta historiska förflutna som moderna och progressiva länder. (Finland borde skämmas).

Ja, flyktingmottagande kostar. Men genererar även intäkter. VA!? hör jag nättrollen vråla. HUR DÅ!? MOTIVERA DIG! KÄLLOR!?

Jo, det ger mig, och många andra, framtidstro. Och framtidstro är kanske den viktigaste tillgång ett land kan ha. Men det tankesättet är nog svårt för någon som är rädd eller drömmer sig tillbaka till en gammal värld att förstå.

Det här är ju inget man pratar med SD-väljare om på Twitter. Men jag efterlyser kontakt med någon av dem för att träffas och diskutera. Jag har ännu inte fått något svar. Många politiskt intresserade diskuterar gärna förutsättningslöst politik med okända. Men inte SD:s väljare, tycks det.

Fortsätter påhoppen får jag antagligen stänga ner mitt twitterkonto. Men det kan det vara värt. Jag kan ju alltid skaffa mig en foliehatt och öppna ett nytt konto i ett alias.

Neanderthalson, exempelvis.

Fermis och jag står fortfarande kvar och stampar på samma plats med den skillnaden att jag faktiskt funnit bevis på liv därute i cyberrymden.

Han söker dock efter intelligent liv och jag, som tolkar intelligens som förmåga till empati, konstaterar lite dystert att sådant nästan är lika sällsynt i cyberrymden som i universum.

Tips: Lyssna på programmet Konflikt om situationen för tiggande EU-migranter.