Demokrati och samhälle – Sida 2

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Mr Hyde/Neanderthalson, Språk

näsoperatören

3 december, 20233 december, 2023av adolphson

Den som lägger näsan i blöt åker ofta på en stöt. Det där är ett ordspråk från Bordurien, eller möjligen Syldavien, som jag tror är hämtat från Tintinalbumet Kung Ottokars spira.

Meta avser en text om texten. Om hur man skapar sammanhang. Det är också en avslappnad form av fiske dessutom smeknamnet på salig svärmor.

Quis custodiet ipsos custodes är latin och betyder vem övervakar övervakarna.

Otillbörlig är ett adjektiv och avser något som är oacceptabelt enligt rimliga normer. Frågan är bara vad som är rimliga normer och vem som avgör det.

Meta Plattforms inc, Meta, är företaget som bland annat äger Facebook och Instagram viket i huvudsak är de sociala medier jag använder. Numera nöjer jag mig oftast med att dela blogginlägg någon gång i veckan, något jag gjort sedan 2009. I söndags blev bloggen flaggad av Meta. Det går (när detta skrivs) inte att dela den på företagets plattformar. Varför? Ja, inte vet jag. Jag skrev ett inlägg om min faster och taggade mina kusiner. Där gick tydligen topplocket på Meta. Det enda meddelande jag fått som förklaring är att det verkar, sett från deras horisont, som att jag försöker nå spridning på ett otillbörligt sätt. De anger att avstängningen beror på hur allvarlig förseelsen är – något jag inte har någon aning om.

Är detta slutet för bloggen? Har vi efter fjorton år äntligen kommit till vägs ände?

Jag läste en amerikansk rapport från 1980-talet om kvinnliga universitetsstudenter som brukade förringa sin intelligens, kunnande och beslutsamhet när de umgicks med män de ville göra intryck på. Undersökningen visade att kvinnorna lät den aktuella mannen ge sig ut i långa tirader om saker kvinnan redan kände till. Kvinnorna maskerade sin skicklighet för sina manliga kollegor i kursen de studerade, stavade fel med flit eller förlorade medvetet i gemensamma idrottstävlingar. Allt för att mannen skulle känna sig, ja, manlig. Det här, inser de flesta, är på många sätt dåligt bland annat därför att det vidmakthåller dåliga stereotypiska könsroller.

(Fenomenet är inte nytt. En historisk variant är att arrendatorer under 18- och 1900-talen kunde underlåta att rusta upp bostaden de arrenderade så att ägaren inte skulle höja arrendet.)

En fråga man kanske oftare borde ställa sig är vad som händer utanför Meta. Livet, alltså. Det har varit några märkliga, för att inte säga otillbörliga, veckor. Först reste jag tillsammans med far till fasters begravning, (vilket gav upphov till blogginlägget som kan leda till bloggens begravning). Det är alltid ett äventyr att resa med far. ”Vi kanske kan hitta på något kul när vi ändå är ute och rör oss” meddelade han när jag hämtade honom. Nja pappa, låt oss fokusera på det tillbörliga den här gången.

Sedan följde en, eller närmare bestämt två, opererationer i näbben i fåfäng förhoppning att få Michael Jacksons näsa. ”Om jag skulle lägga mig under kniven skulle operatören du har vara den jag valt”, meddelande personalen i ett, antar jag, försök att verka hoppingivande. Operatören? Heter det så? Näsoperatör? Se där är en eftersträvansvärd titel. Jag tänkte efter en stund och kom fram till att jag isåfall ville ha två näsor. Den ena är nämligen alltid så röd. Det kostar extra, blev svaret. Ibland har också vården humor, tydligen.

Senare samma vecka var det dags för fullmäktige utan stopptid vilket innebär att det aldrig tar slut. Debatten bara fortgår. Otillbörligt att på det viset nyttja kommunens resurser för 61 000 kronor i timmen? Sådan är den, demokratin.

Därefter följde möten med stiftelserna för länskulturen. Det regnar in i museet, vad ska hända med konservatoriet, får vi något nytt kulturhus, SD vill möjligen skära i både min näsa och kulturen medan biljetterna till Cabaret skulle kosta dubbelt så mycket, minst, utan bidrag om man skulle försöka att åtminstone närma sig brake even.

En dotter påstår att hon ska navelpierca sig men jag har gått under jorden och hon har inga pengar. Men någon närstående tog oväntat hennes parti. Det är tydligen mellan sexton och tjugotre man med värdighet kan bära upp en dylik utsmyckning. Otillbörligt för mig, således. Eller? Med två näsor och piercing i naveln slår jag världen, eller åtminstone navelluddet, med häpnad.

Jag försöker införskaffa likes på otillbörligt sätt, hävdar alltså Meta. I så fall måste jag replikera att deras algoritmer verkar aningen finkänsliga. Jag brukar vid delning tagga den som eventuellt berörs och delar då och då inlägg i två olika grupper: ”Styrsö historia” och ”Falun – bilder då och nu”. Gör det mig till en digital falskspelare? Behöver förresten bloggen gå i graven för att den inte går att dela på Meta? Makten företaget har är i så fall har är stor.

Nja, jag får väl göra mig dummare än jag är (vilket kan bli svårt enligt närstående) för att gå under radarn. Jag har en relation till, känner faktiskt ett ansvar för, mina läsare. De hör av sig varje vecka (tack!) och jag bryr mig om dem.

Meta äger som tur är inte WordPress. Tills avstängningen eventuellt upphör bloggar jag väl på i godan ro. Kanske berättar jag på Metas plattformar när en uppdatering skett. Det måste väl iallafall gå för sig. Jag bryr mig, oss emellan sagt, inte särskilt mycket om ifall Meta anser att jag fiskar på ett otillbörligt sätt. Det finns många plattformar och luften är ännu så länge fri även om internet inte är det. Frågan är väl, som alltid, huruvida jag har något tillbörligt att säga (bloggen är iallafall billigare än fullmäktige) och vem som isåfall avgör det.

Att meta eller fiska, det är frågan. Hellre otillbörlig än otillräcklig – bara aldrig meningslös god smak enligt rådande norm. Man måste gå sin egen väg här i livet. Plötsligt tänker jag på svärmor Meta, salig i åminnelse. Hon som skrattade när jag sjöng snapsvisan svärmor. Hon som gillade att ibland vara åtminstone något av kärringen mot strömmen.

Romarna fångade det principiella problemet i formuleringen vem övervakar övervakarna? Detta är hursomhelst min metatext, text om texten, men jag tänker samtidigt att de viktigaste möjligheterna att skapa sammanhang finns på tryggt avstånd från den digitala världen. Jag avslutar detta lilla drama med en hälsning på latin till Meta Plattforms inc. Meta! Till dess vi eventuellt hörs igen: Da in inguine! (puss i ljumsken! ❤️).

Om den som lägger näsan i blöt ofta åker på en stöt så må det vara så. Men stöt mig inte på näsan. Iallafall inte just nu. För även om jag är rund är jag ingen biljardboll.

Relaterade blogginlägg:

Algoritmer

Faster Gun

Svärmor

Musik:

Welcome to the internet

Til it Happens To You

Källor:

Goffman: Jaget och maskerna

Synonymer.se

Demokrati och samhälle, Foto, Politik, Retorik

bild 146: doxa (möjligen annorlunda)

1 oktober, 20231 oktober, 2023av adolphson

”Folk engagerar sig för att de vill någonting.” Citatet lär härröra från Olof Palme. Jag deltar i Centerpartiets partistämma i Örebro. Kanske borde jag göra min röst hörd? För jag vill ju någonting. Dels borde jag göra det för att jag har förmågan och genom vårt demokratiska system möjligheten. Och dels borde jag, eftersom uppemot tusen personer deltar, kanske begagna tillfället att gå upp i talarstolen av ingen särskild anledning och i en bisats råka nämna att jag är singel?

Doxa är ett grekiskt ord som avser ett samhälles allmänna uppfattning, åsikt eller tro. Doxa missbrukades enligt Platon i syfte att förleda folket vilket ledde till att han inte alls gillade demokratin som styrelseform.

Just nu står vi svenskar inför några frågor som i både våra egna och omvärldens ögon definierar oss. Det kanske alla tider gör och detta är vår tids doxa. Det handlar om brända koraner, en angiverilag som ”bara” är en utredning, våldsam kriminalitet och människor som, samt hur det sker, utvisas.

Den värdegrund, doxa, vi har i Sverige har definierats genom lagar om tryckfrihet, hets mot folkgrupp, förtal och förolämpning. Sverige har faktiskt världens äldsta tryckfrihetsförordning daterad 1766. En väsentlig del idag utgör offentlighetsprincipen som säger att alla allmänna handlingar är offentliga och därför kan eftersökas och läsas av vem som helst. Det sker ofta genom oberoende journalister vars artiklar och reportage allmänheten tar del av. 1766 avskaffades också den offentliga censuren av tryckta handlingar. Det fanns dock vissa inskränkningar: smädelse mot Gud och Konungen tillhörde det som fortfarande var förbjudet att trycka. Innan lagens tillkomst kunde dessa brott leda till döden men därefter blev detta ovanligt även om Gustav III utgjorde ett undantag (”kungatyrannen”).

1671 dömdes den nittonårige Johan Olof Rahm från Gävle till döden genom halshuggning. Brottet var smädelse. Hans brott uppfattades så allvarligt att domen skärptes: kroppen skulle efter avrättningen brännas. Det Rahm gjort sig skyldig till var att han hade kritiserat den svenska krigsföringen i Tyskland. Han hade därmed kritiserat den svenska nationalstaten som sådan och statens uppfattning av den kristna tron.

Men smädelse kunde man bli dömd för även efter 1766. 1909 dömdes den socialdemokratiska agitatorn Kata Dahlström till två månaders fängelse för smädelse av regeringen. Det hon påstods ha sagt var att ”första kammaren valdes av oxar, får, getter, svin och penningpåsar. Då kunna ni själva tänka hur representanterna äro.” Idag skulle det påståendet knappast vara åtalbart.

I våra dagar får man kritisera Sveriges offentliga insatser inom olika områden och man får driva med såväl kung som riksdag. Man får också smäda, bränna, heliga böcker, utvisa människor och jaga kriminella. Men kanske bör man vara försiktig med att se sina ageranden och påståenden som något, ur ett allmängiltigt moraliskt perspektiv, rätt. Det finns frågor som kan leda till att vår demokrati förkastas av vissa grupper. Vissa saker är alltid fel, som kriminalitet. Men vad som faktiskt är kriminellt varierar över tid. Platon blev måhända offer för retoriken – för demokrati är något bra trots att den ger möjlighet att bruka den för egna syften. Kanske är detta dess kärna: majoritetens förtryck av minoriteten.

Doxa. Åsiktsyttringar. Perspektiv. Folk engagerar sig för att de vill någonting. Muharrem Demirok vill något. Exempelvis stå upp för en anständig liberal borgerlighet under en tid sådana värden är hotade. Och vad vill jag? Ja, inte ska jag gå upp i talarstolen om jag inte har något vettigt att säga. Jag känner dock att när jag befinner mig bland så många engagerade människor så slår det an något hos mig. Jag vill något.

Jag stötte ihop med en viss Johan Wester på stämman. Förutom sitt politiska engagemang är han en av personerna bakom Hernö Gin. Han tyckte det var roligt att språka med en Adolphson i verkligheten, sa han. Han hade nämligen följt min och min brors digitala diskussion om monarkin men ansåg min bror vara en för bra kund för att kunna ta mitt parti. Eller mitt parti är han ju i…ja. En bra karl, hävdade Viktor, och uppmanade mig att inte göra bort mig genom att börja veva om Tanqueray. Ånä, jag är en man av klass! En man av ginens Pripps Blå, avslutade junior sardoniskt.

Man kan fråga sig vad som är det bästa respektive sämsta med ett engagemang i ett politiskt parti. Frågar någon mig är svaret glasklart. Att få träffa människor och utbyta åsikter. Att få lyssna och kunna påverka vilken politik som ska föras. Frågar någon vad tonårsdöttrar anser är svaret möjligen annorlunda.

Jag avslutar mer seriöst än att skoja om alternativa skäl till att äntra en talarstol. Här återges en del av Muharrems tal som jag särskilt uppskattade. Han vill ju något, han. Doxa.

Var blev ni av ljuva drömmar? Det är frågan som dröjer sig kvar när jag ser många av våra forna vänner idag. Inte nog med att man dag för dag tvättar bort varje spår av liberal politik. Suddar ut minnena av sin egen stolta historia. Man monterar också ner sin borgerliga identitet, bit för bit. Köper helt okritiskt Sverigedemokraternas världsbild.

Olikheter möts med misstänksamhet. Friheten och öppenheten sätts på undantag. Klimatet, ja det tycks man strunta fullständigt i. Studieförbund och folkbildning monterar man ner. Man behåller inte ens grunden i borglig ekonomisk politik, man höjer skatten istället för att sänka den. När ledande Sverigedemokrater hetsar mot homosexuella, mot muslimer eller dragqueens. När man utan skam skriver ”Hej då Hassan” till människor som utvisas, ger människoföraktet och rasismen fritt spelrum i språket. Då ekar en närmast öronbedövande tystnad från dem som lovat att dra röda linjer och vara liberala vakthundar.

Till varje liberal själ som nu är fast i Tidötänket. Lyssna på Tages och Monicas fortsättning. Vad gör vi nu, vad ska vi tala på för språk? Ja, ett sätt, när det blåser lite kallt är att tro på det vi trodde på. Trots allt.

Relaterade blogginlägg:

Shrek

Rostra

Musik:

Sebastian against the world

Amors pilar

Källor:

Eriksson: Retorikens grunder

Demokrati och samhälle, Film och TV, Historia, styrsö

aliens

19 juli, 202321 juli, 2023av adolphson

Vad är egentligen en alien? Uppslagsverket säger något främmande. Jag tänker mest på en banbrytande film från 1979.

Jag är lite osäker på vad som är lämpligt att uttrycka i dessa krigiska tider, varför jag i denna bloggpost inte anger exakta geografiska platser. Det finns flera öar, åtminstone tre, som heter Styrsö. Jag är kanske därför att betrakta som något av en alien i okänd terräng. Någon som är en alien, i betydelsen fel man på fel plats är Putin – och konsekvenserna är förödande.

Det finns olika former av minnesmärken. Ruiner, grottmålningar, museum, monument, bilder och personliga minnen. På olika sätt minner de om en tid som var, antingen i sig själva eller för att vi anser dem så pass viktiga att vi skyddar och bevarar dem. Själv bor jag till vardags bokstavligen mitt i ett världsarv. Minnesmärken är faktiskt också som något av aliens. En företeelse i fel miljö.

Någon uppmärksammade mig nyligen på att det finns ett helt tjog av statyer av kungar men inte i hela Sverige en enda av drottning Kristina. Ska det finnas en så bör den väl placeras i Falun, staden och Kristina är ju som Göteborg och Gustav II Adolf – och han tronar minsann sedan 1854 mitt i stan. Men han är en man, han. Så, frågan måste ställas: borde vi inte ha en Kristina-staty i Falun? Det blev en lite häpen tystnad i den politiska chattgruppen när jag föreslog det.

”Hur kan du vara så säker på att fienden kommer österifrån?” En vän i flottan berättade historien från 1990 som jag skrattade gott åt. Stängt taget är det faktiskt svaret som är roligt: ”Det är riktigt, säker kan man aldrig vara. Men det verkar ju onödigt att gå runt”.

Svågern ringde och ville besöka ön tillsammans med några utländska gäster. Men det går ju inte, blev min omedelbara reaktion. Det är intressant, det som hände inom mig var nämligen att jag omedelbart kastades tillbaka till mina barn- och ungdomsår på 1970- 80- och 90-talen.

Sedan åtminstone världskrigens tid har det funnits bunkrar på Styrsö. (Inga hemligheter avslöjas nu, de jag avser är sedan länge borttagna.) Oj, vad spännande det var att som tio-åring leka krig där. Min bror gjorde några år senare mer än att leka, han övade i området som en del av sin utbildning till kustjägare. (Själv var jag signalist på S1 i Enköping, ”Sveriges närmaste stad”. Quintus Wilhelm 2 – det var jag det, ”chef repro” ((kopieringsmaskin i fält)). Inte heller detta utgör några försvarshemligheter eftersom ÖB för drygt tio år sedan i ett brev tackade mig för mina insatser i rikets tjänst – och avpolletterade mig.)

Men på 1990-talet var stora delar av södra skärgården militärt skyddsområde och förbjuden mark för utländska medborgare. Särskilt minns jag skylten vid Saltholmens färjeläge med den något amatörmässiga översättningen av utlänningar till ”aliens” (se bild). Det gick visserligen att ansöka om särskilda besökstillstånd vid internationella besök men det krävde en hel del byråkrati. Inför VM i friidrott i Göteborg 1995, då jag sommarjobbade på Styrsöbolaget, kontaktade den dåvarande vd:n, Ove Boström, kommunledningen för att försöka få till en lättnad i restriktionerna. De utländska turisterna kunde inte ens färdas till Vrångö (ön längst i söder) som helt saknade försvarsanläggningar, (då alltså, nu har jag ingen aning) beroende på att de under resan skulle passera försvarets skyddsområden. Och det var ju lite synd när Sverige och Göteborg stod värd för ett internationellt idrottsevenemang.

(Förövrigt kan nämnas att jag denna sommar, när jag deltog i det göteborgska nattlivet, fick tillfälle att utväxla artigheter med Martin Dahlin, stekhet efter VM-framgången i fotboll året innan.)

Ärendet hamnade hos Jan Kaaling på dåvarande stadskansliet. Det visade sig att Försvarsmakten inte var intresserad av att upprätthålla det stora skydds- och besöksområdet utan ville begränsa det till betydligt närmare försvarets anläggningar på berörda öar. Eftersom det inte fanns några krav från försvarets sida att upprätthålla det utbredda besöks-/vistelseförbudet fanns inga skäl för kommunen att för egen del driva den linjen. Tvärtom innebar kommunallagens likabehandlingsprincip att samma besöks- och vistelseprinciper som gällde för kommunen i övrigt också skulle gälla södra skärgården.

Under processens gång skickade försvarsmakten ut militärpoliser till Saltholmen för att kontrollera medborgarskapet bland resenärerna. Syftet var inte att jaga spioner utan att tydliggöra orimligheten i det system som rådde. Det var ett, får man säga, kreativt sätt att ”verka utan att synas”. Det hela, minns jag, gav ibland upphov till uppträden, upprörda insändare i Göteborgs Posten och andra yttringar, då människor fann det obehagligt att få sin identitet kontrollerad av militär personal.

Det var en annan tid. Kalla kriget var slut, Sovjetunionen hade just fallit samman och Sverige nybliven medlem i EU. I det nya Ryssland hade en drygt fyrtioårig före detta KGB-officer, Vladimir Vladimirovitj Putin, börjat positionera sig i kretsen kring Boris Jeltsin och i Göteborg ansågs det vara dags att skrota ett föråldrat system. Ove Boström och Styrsöbolaget fick som de ville men det var egentligen bara en tidsfråga innan det ändå hade skett.

Jag minns skylten väl. Idag ser försvaret annorlunda ut än att avgränsa stora områden. Sedan något år är förövrigt en annan militär angelägenhet från min ungdom tillbaka i ny form: Kungliga Dalregementet. Platsen där de flesta av mina vänner gjorde militärtjänst. Det sägs att man under andra världskriget på sovjetisk radio rapporterande att ”det fruktade Dalregementet rör sig norrut” men jag har inte kunnat bekräfta uppgiften. Stämmer den? Säkert inte, men i det kollektiva minnet gör sig det påståendet fint, inte minst i dessa dagar.

Skrattet åt skämtet att fienden alltid kommer österifrån eller att utomjordingar inte får beträda Styrsö fastnar numera i halsen. Fienden talar dock inte alltid ryska. Nej, fienden, som historiskt sett kommer förr eller senare, anländer överallt ifrån. Kanske har vi förresten alla en liten alien inom oss. Frågan om försvar gäller isåfall hur vi hanterar detta något filosofiska antagande.

Jag förstår mina politiska kollegors tvekan. Att föreslå en staty över Kristina i dessa ekonomiskt svåra tider har kanske inte högsta prioritet. Men skidtävlingar har vi tydligen råd med. Se där, nu är jag i opposition med mig själv igen. Min inre alien vädrar morgonluft.

(Men! Uttrycket ”vädra morgonluft” kommer från Hamlet där vålnaden säger ”jag vädrar morgonluft” vilket för honom innebar att han var tvungen att dra sig tillbaka och försvinna för den dagen. Uttrycket har sedan av någon anledning ändrat betydelse så att det skulle vara något positivt. Så om min inre alien vädrar morgonluft, så innebär det ju att den är på väg bort.)

Det är skillnad på vad som är olämpligt och otillåtet. Är det fel på reglerna får man i en demokrati påtala det. Detta enkla faktum är värt att försvara. Jag njuter av min yttrandefrihet och tror faktiskt jag är beredd att dö för att försvara också din rätt att göra detsamma. Så, sämste Putin, det är alltså du som är en alien i samtiden. Avgå. Låt Ukraina vara. Försvinn ur historien så som galna diktatorer plägar. Några hyllande minnesmärken blir det inte.

Filmen Alien och dess uppföljare är faktiskt en perfekt metafor för Putin. I synnerhet den första filmen i serien. Se den gärna (igen) och döm själv.

Musik:

Englishman in New York

Don’t you forget about me

Relaterade blogginlägg:

Statyer

Källor:

Jan Kaaling, Styrsö

Per Gillén, Falun

Alien

Demokrati och samhälle, Film och TV, Skola

bild 138: Skynet

7 maj, 20237 maj, 2023av adolphson

Vad är intelligens? Vad är äkta?

Hur mycket artificiell intelligens finns det exempelvis i min profilbild, tänkt att locka åtminstone någon att svajpa höger, tro? Någon verklig människa kanske gillar det hon ser. Oj, vad många vi är som hoppas på sådant. Oj, vad mycket pengar det verkar gå att tjäna på människors längtan efter kärlek. Inget ont i det, kanske. Men hur ska ”hon” kunna veta någonting alls om mig med utgångspunkt från en bild? Kanske kan en potentiell intressent lära sig något om mig genom att först läsa min blogg? Men är det verkligen jag som skrivit detta blogginlägg?

En annan fråga är varför mina elever måste skriva prov med papper och penna. Svaret på samtliga frågor är kinesiska muren. Sug på den, chatGPT.

Skynet är en superdator i filmerna om The Terminator, där den första, åtminstone för min generation, är en kultfilm. Skynet var ursprungligen ett (fiktivt) militärt datasystem som blev självmedvetet och därefter försökte utplåna mänskligheten. Människorna bekämpade Skynet och som en del i kriget skickades en mördarrobot tillbaka i tiden för att avgöra striden. Det här var inte fars favoritfilm, ska sägas.

Man ordnade en föreläsning på min arbetsplats och ämnet rörde artificiell intelligens. Jag tyckte det var ett bra initiativ i ett angeläget ämne. Innehållet hanterade både vad AI faktiskt är, dess möjligheter och risker. Det har dock för de flesta kollegor sedan länge stått klart att hemuppgifter inte går att ge. Istället kommer en hel drös tekniska hjälpmedel för att förhindra fusk. Så antingen lär man sig nya tekniska hjälpmedel varannan termin eller…

Jag har under mina tjugofem år i branschen inte ändrat pedagogik nämnvärt. Jag låter eleverna läsa i läroböckerna, lyssna på föreläsningar och arbeta med instuderingsfrågor. Sedan har jag prov. Lägg bort telefoner, smarta klockor med mera. Provet skrivs på papper med penna. Det är inte omöjligt, men relativt svårt, att fuska. (Jodå, ibland ger jag andra typer av uppgifter, exempelvis muntliga.)

When they go low we go high. Eller något. Det som fungerat sedan antiken fungerar idag.

Det går inte att bygga en utbildning med huvudsyftet att jaga fuskare. Jag tänker plötsligt på Chi-Huang-Ti (259-219 fvt), han som ville bygga en mur för att stänga ute hela världen och stoppa tiden. Det fungerade inte, men muren står där än idag. Jag ser den som en metafor för kunskap och förmåga. Vissa värden är eviga, underverk rentav, och värda att försvara. Muren är konstant oavsett tidens utmaningar och kommer att överleva också nuvarande regim. Jag vet, det är en tveksam metafor med tanke på alla som tvingades till slavarbete och död i bygget. Murens lärdom är dock att vi aldrig kan betvinga tiden och vad den för med sig. Fuskare intresserar mig föga.

AI ger mig briljanta lektionsplaneringar på ett ögonblick, borde användas för schemaläggning och mycket annat. All denna tidsvinst ställer dock krav på människor. Den som är duktig på att skriva, läsa, lyssna och källkritik kommer inte att vara irrelevant i framtidens samhälle. Hen kommer att se och hantera riskerna och utnyttja möjligheterna. Vilket är vad all utbildning egentligen syftar till.

Dystopiska profetior står som spön i backen. Skynet kan hända. Jurassic park också. Det sägs dock vara för dyrt att utveckla självtänkande AI i någon större utsträckning i nuläget (läs: för Putin). Mängden el och datakraft som krävs finns knappt.

Open chat-gpt är verkligen fascinerande. Men ju mer text och begåvade svar datorn genererar desto större krav och behov av klassisk bildning. Att kunna läsa, skriva och värdera information. Framtiden tillhör måhända humanisterna.

Jag tänker på far som uppgivet svarade på bankmannens vänliga fråga om han använder internet att ”det är internet som använder mig”. Jag tänker också på filmklassikern Hets. Här följer några minnesvärda citat:

Vad är det här? Otillåtna hjälpmedel? Glömde sudda ut? Fusk min herre, fusk! Vet ni, jag tror inte ni kommer att ta studenten. Det är ett stålbad, det är inget för er. Mycket tråkigt att tvinga bestraffa en elev för detta kriminella förfaringssätt endast två veckor före examensskrivningarna. Mycket tråkigt. Mycket. Sedan när har vi börjat bedriva undervisning utan kavaj?

Jag svävar iväg, märker jag. Antagligen för att jag kan. Och vill. Jag är måhända programmerad på det viset. Jag fortsätter hursomhelst skicka ut elever i världen som, oavsett program, får ett visst mått av klassisk skolning med sig. Det är mitt blygsamma bidrag till den artificiella intelligensen.

Frågan är alltså vad intelligens egentligen är. Det klart chat-ai fattar att svaret är kinesiska muren. Men tänk ändå vad man missar när man svajpar vänster. Alla borde förresten få en superlike varje dag. Tänk också på alla möjligheter som en enda bild kokar ner till. Bu eller bä. Intelligens är kanske förmågan att avgöra skillnaden?

Vad som är fusk ligger måhända i betraktarens öga. En bra bild kan leda till något fantastiskt. Min bild är enbart förändrad till svartvit och bakgrunden borttagen. Min utbildning, däremot, är min mur. Mitt hopp och nyfikenhet min styrka. Men ändå: vad händer den dag dejtingappar blir självmedvetna? Att man genast möts man av ett meddelande: ”Min bäste herre, ta din anskrämliga nuna härifrån. Du är körd”. Det, om inte annat ger en tidsvinst.

Det är jag som skrivit detta blogginlägg. En potentiell läsare/svajpare får helt enkelt tro på mitt ord därvidlag. Frågan om intelligens får jag möjligen låta förbli obesvarad. Äkta, ja, det är väl hur man känner sig.

Välj Lugnet. Behåll Lugnet. Satsa på Lugnet.

Relaterade blogginlägg:

Momento Mori

Musik:

The robots

Maskinerna är våra vänner

Blinkar blå

Muren och böckerna

Scen ur Terminator 2

Scen: förhör i kyrkohistoria

Demokrati och samhälle, Livsåskådning

kommunfilosof

9 februari, 20239 februari, 2023av adolphson

Filosofi handlar om att ifrågasätta det vi tar för givet och hur vi ser på världen. Vad vi egentligen vet om vår omvärld och om andra människor. Det handlar om frågor som vad rättvisa är. Hur vi kan vara säkra på vad som är rätt och fel? Enligt vem och varför då?

Sedan jag först hörde talas om att Tranemo kommun under ett år anställt en kommunpoet har jag funderat. Det fastnade, det där. Vilken grej! (Jodå, jag inser att jag redan här tappat 95 procent av alla potentiella läsare på grund av att jag andas ett så grundligt slöseri med skattemedel men jag hoppas ändå, något fåfängt, att åtminstone någon orkar läsa till slutet.)

En kommunal poet, alltså. Det låter som en god idé (sic!) men personligen föredrar jag nog (för att våga drömma om båda, ja, så världsfrånvänd är inte ens jag) en kommunfilosof. Alla kommuner har ju en kommunjurist och nu är steget moget för en kommunjurist. Jajemän.

Eller hur.

I alla samhällen är utbildningssystemet något centralt. Den som inte passar in i skolan får senare svårt finna sig tillrätta i tillvaron, utbildningsnivå är avgörande för framtida placering i samhällets hierarki. Utbildningsväsendet av idag passar dock inte alla begåvningstyper. Det är mer anpassat för praktiska och rationella personer än för mer filosofiska eller emotionella personlighetstyper. Det beror på vi, och här aves i stort sett alla länder, skapat ett utbildningssystem anpassat till vårt tekniska industrisamhälle. De filosofiska frågorna blir: vad innebär det? Vilka fallet bort? Tappar vi inte härigenom många som möjligen varit bättre lämpade att styra våra samhällen än de samhällstoppar vi normalt sett får? Det vet vi inte. Frågorna är och förblir filosofiska.

Det vi däremot vet är att det finns de som reagerar mot den ständiga kampen om utbildning, karriär och prestige för att istället hävda sig och vinna acceptans på andra sätt. Exempelvis genom att slå på de svaga. Det är, håller alla åtminstone i teorin med om, ett svaghetstecken men samtidigt är det faktiskt socialt accepterat. Annars skulle inte män misshandla kvinnor rasism och annat elände skulle inte finnas. Enligt min uppfattning finns idag politiska partier som siktar in sig på dessa grupper.

Vilka förlorar i den här typen av samhällen? Jo, det är ofta de känsliga, de snälla, de moraliska, sådana som har svårt att gå över lik för att ta andras jobb, som mår dåligt av att armbåga sig fram, att vilja utvisa eller försätta i konkurs. Dessa känsliga själar anses inte sällan som naiva, som förlorare.

Sedan finns bland förlorarna de som är emotionellt begåvade men konstnärligt obegåvade och därför inte kan uttrycka vad som plågar dem. Dessa har också svårt att hitta en plats i vårt industriella samhälle. Ytterligare en grupp som har svårt att finna sig tillrätta är de som måste ha mycket ömhet och kärlek. Dessa skrattas det ofta åt, de hänvisas direkt till psykologen. (Här finner jag förövrigt mig själv.) Och för den som lever med funktionsvariation, ett fysiskt eller intellektuellt handikapp, är samhället inte enkelt att leva i.

Den som förlorar kastats ut. Hen duger inte i samhällets ögon och får svårt att etablera sig. Arbetslöshet, fattigdom, misströstan föds ur det. Och därmed raseri. Kanske röstar de på något extremparti. Det hela är egentligen ganska enkelt: framgång är bra, motgång är dåligt. Båda tillstånden gör något med oss människor.

De flesta människor accepterar numera inte grumliga rasteorier, som det naturliga urvalet, försynen, Guds utvalda folk etcetera, som förklaring till hur världen är. Men samhället måste ta vara på sin undervegetation, de som känner sig som dess avfall. Den åsikten är inte liktydigt med en röst vänsterut, den är snarare liberal. Återigen blir frågeställningarna filosofiska: Hur hjälper man någon som inte orkar delta i konkurrensen? Hur hjälper man den som är arg eller bitter? Det finns inga vaccineringar mot sådant, ingen tredje påfyllningsdos. Nej, vi måste ordna samhället så det bättre tar hand om dem som faller utanför.

I det här sammanhanget ser jag det som något mycket viktigt, närmast existentiellt, att inrätta en kommunfilosof. Arbetsbeskrivningen är tämligen enkel: att inför varje politiskt beslut kommunen ska fatta inkomma med en tjänsteskrivelse. Som vilken tjänsteman som helst.

Skymning medför gryning. Alla dagar utom en

Relaterade blogginlägg:

Den homeriska frågan

Musik:

Ill be cryin for you

Ave Maria

Källor:

Ofstad: vårt förakt för svaghet

Demokrati och samhälle, Falun/Dalarna, Historia, Jämställdhet

Sofia Ekman ❤️

8 januari, 20238 januari, 2023av adolphson

Du skriver ju hjärtat ur dig varje gång.

Detta menade vännen Mats när vi sågs härförleden för att utbyta tankar om livet. Det han avser, förmodar jag, är att det tillslut blir som i fabeln om pojken och vargen. Yttrandet passar dock väl in i den uppgörelse jag på senare tid går med vad som uttrycks och hur. Mats har förstås alldeles rätt, precis som vanligt.

Dagens frågetecken rör annars vad feminism är, hur man man är en bra pappa till tonårsdöttrar och om det per definition är dåligt att servera pilsnerdricka. Eviga frågor, om än uttryckta på olika sätt under olika epoker.

Idag är Bergslagsgränd en tämligen anonym gata i centrala Falun. Men snart när varje gatsten ruvar som bekant på sina minnen.

Jag gillar Sofia Ekman. Slagfärdig, snabbtänkt, envis och inte utan temperament stiger hon fram ur arkiven. Spåren leder mig till Bergslagsgränd. Jag följer hennes korrespondens med stadens lokala makthavare genom hennes förhoppning om att få tillstånd att servera pilsnerdricka på sin restaurang.

Till Konungens Befallningshavande i Kopparbergs län.

Undertecknad får härmed vördsamt anhålla att under tiden från och med den 1 november 1922 till och med den 31 mars 1923 få i min matservering i gården N:o 4 på kvarteret N:o 2 vid Bergslagsgränd 1 här i staden försälja s k. pilsnerdricka (klass II) vid måltid till förtäring på stället.

Falun den 28 aug 1922

Högaktningsfullt

Sofia Ekman

Svaret på ärendet.

Handlingar angående Sofia Ekmans ansökning om tillstånd att utskänka pilsnerdricka.

Utdrag av protokoll hållet vi Stadsfullmäktige i Falun Beredningsutskotts sammanträde den 3:e november 1922.

Närvarande: Herrar Sylwan, Englund, Hedblom, Lundeberg, Minör, M. Johansson och Israelsson.

§ 26.

Sedan magistraten uti skrivelse den 6 september detta år anmodat Fullmäktige att angiva yttrande över en vid skrivelsen bilagd ansökning från Sofia Ekman om tillstånd att i sin matservering i gård N:o 4 på kv N:o 2 här i staden få vid måltiden utskänka pilsnerdricka hade Stadsfullmäktige uppdragit åt Utskottet att inkomma med förslag i ämnet. Efter föredragning av ansökningshandlingarne beslöt Utskottet efter överläggning föreslå Fullmäktige måtte så som infodrat yttrande avstyrka bifall till ansökningen. Från detta beslut var Herrar Lundeberg, med vilken Herrar Sylwan och Hedblom förenade sig, skiljaktig, i det han yrkat, att Utskottet skola avgiva följande:

Yttrande

Som sökande under ett flertal år innehaft att i samband med den av henne idkade matservering utskänka såväl öl som vin, samt på sätt framgår av hennes ansökning fogade, av två överkonstaplar och tre konstaplar vid stadens poliskår, utfärdade intyg ur ordningssynpunkt icke funnits något att anmärka mot det sätt, varpå hon bedrivit sin rörelse, tillstyrkes bifall till den nu sökta rättigheten att utskänka pilsnerdricka dock under villkor att utskänkningen allenast må äga rum till gäst, som å utskänkningsstället börjat intaga eller omedelbart förut därstädes intagit verklig måltid, bestående av verklig mat till ett pris av minst en krona.

Enligt protokollet: Gustaf Greete

Sofia ger sig emellertid inte.

Till Stadsfullmäktige i Falun.

Som Stadsfullmäktige vid sammanträde den 10 nov. 1921 med en rösts majoritet avslog min ansökan att servera s.k pilsnerdricka till spisande gäster vill undertecknad vid denna min förnyade ansökan tillägga följande:

Denna serveringsrörelse, som av undertecknad bedrivits i elva år och av föregående innehavare i över trettio år, har aldrig under hela denna tid fått mottaga något slag av anmärkning på serveringens skötsel varken från ordningsmakten eller någon annan myndighets sida, vilket väl om något visar att rättigheten omhänderhafts på ett förträffligt sätt. Förövrigt framgår av bifogade intyg att flera av ordningens upprätthållare att så har varit förhållandet.

Dessutom har det alltid varit min strävan att hålla de lägst tänkbara matpriser, och detta har endast kunnat vara möjligt i förening av försäljning av pilsnerdricka. På detta sett anser jag, att jag haft ett behov att fylla, särskilt då det gäller landsborna och arbetsbefolkningen. Då tillika mina serveringslokaler genomgått en grundlig restaurering under detta år, så de nu befinna sig i ett förstklassigt skick, hoppas jag att Stadsfullmäktige måtte taga det ovan sagda i beaktande vid en kommande behandling av ansökan.

Falun den 28:e augusti 1922

Högaktningsfullt

Sofia Ekman

Diskussion:

Möjligen kan man sätta in Sofia i kontexten kvinnor i Falun som varit gifta med förolyckade gruvdrängar vilka som försörjning kunde få rättighet att bedriva krog. Det påstås, även om jag inte kunnat bekräfta uppgiften, att detta gjorde Falun, i synnerhet Elsborg, till Sveriges per capita krogtätaste stad under 1600-talet. Ofta var dessa etablissemang föga mer än (bokstavligen) ett hål i väggen. Oavsett sanningshalten i såväl pilsnerdricka som påstående så säger det hela något om dåtidens arbetsförhållanden i gruvan och livet för kvinnor. Men 1922 var tidsandan en annan. Kvinnor hade just deltagit i sina första allmänna val och dagen före Sofias brev hade Sverige hållit sin första nationella folkomröstning. Den gällde rusdrycksförbud – alltså huruvida landet skulle vara helt nyktert. (Sidan som ville tillåta alkohol vann med 51 procent mot 49, med 55 procents valdeltagande.)

Sofia gav inte upp trots avslag. Fick hon till sist sitt tillstånd? Jag önskar jag kunde svara ja på frågan – men jag vet inte. Svaret döljer sig måhända i Stadsfullmäktiges handlingar från 1923. Eller möjligen i någon grånads falubos dunkla minnen från en tid när dennes föräldrageneration drack eller inte drack pilsnerdricka hos en viss fröken Sofia Ekman.

Kvarteret där hon hade sin verksamhet ligger i Faluns absoluta centrum. Granne med adressen, Bergslagsgränd 1, ligger idag ett av Faluns mer okända etablissemang, Engelska krogen. Ägde jag det skulle jag på stående fot döpa om det till Sofias inn. Som det nu är har jag inte varit där sedan 1980-talet.

Vad står att finna i framtidens arkiv om vår tid? Om hur vi ville ha eller inte en relax på Lugnet? Med eller utan pilsnerdricka?

Feminism innebär, som jag ser det, strävan efter att låta alla människor leva sitt liv på sina, fast samtidigt på lika som alla andras, villkor. Tillsynes obetydligheter, som pilsnerdricka, kan faktiskt spela en roll i sammanhanget.

Det man som tonårspappa möjligen kan göra är att peka på möjlighetshorisonten, skydda mot ont, ge villkorslös kärlek och i övrigt skärpa till sig i största allmänhet.

Det var inte bättre förr men möjligen kan vi lära av det förflutna. Frågetecknen som här diskuteras må vara eviga men svaren, ja, se dessa beror i stor utsträckning på tidsandan.

Mats är både välmenande och klok. Dessutom en mycket intressant samtalspartner. Dock, varg eller inte, hjärtat är alltid på utsidan i mina texter, i mina övriga uttryck och i stort sett allt jag gör. Det är lite slitsamt att leva på det viset men något annat sätt känner jag inte. Säker kan jag naturligtvis inte vara men något säger mig att också Sofia Ekman fungerade åtminstone lite på samma sätt. För visst känner man något av hennes hjärta, trots att hundra år ligger mellan hennes och mina ord?

Tolvslaget 2022. Ibland tycks det förflutna mörkt men det har alltid lett fram hit, precis till detta ögonblick. Och historien fortsätter. Ljuvlig, gruvlig, mörk, ljus och ibland alldeles underbar

Relaterade blogginlägg:

Solstrålar

Musik:

Armstrong: La vie en rose

Bach: wachet auf

Källor:

Stadsfullmäktige i Falun, handlingar och protokoll 1922

Wikipedia

Demokrati och samhälle, Politik, Spännande människor

Torgny Segerstedt 2

1 oktober, 20221 oktober, 2022av adolphson

En av mina idoler är Torgny Segerstedt. Han är känd för sin samtida kritik av Hitler och nazismen. Trots påbackning från Sveriges regering och det nazistiska Tyskland stod han på sig. Känd är formuleringen, några dagar efter att Hitler tagit makten 1933, Herr Hitler är en förolämpning.

Det har nämnts tidigare: fascism kommer från latinets fasces vilket betyder spöknippe. Ett enstaka spö kan man bryta men ett helt knippe är svårare. Innebörden är att individen är meningslös medan kollektivet är viktigt och starkt.

De bara växer och växer. Landets näst största parti är numera SD. Det är svårt att ta in. Efter valet har frågan om hur man, vi andra, ska se på partiet och dess väljare blossat upp. Åsikten att SD inte är ett fascistiskt parti är tämligen etablerad. Inte heller rasistiskt, åtminstone inte rakt av. Uppfattningen att SD är ett parti bland andra men med ofta dålig politik och ibland rasistiska, homofobiska, sexistiska, och islamofobiska inslag samt med företrädare som beter sig märkligt tycks utgöra konsensus.

Det mångkulturella samhället är komplicerat men egentligen något fullständigt naturligt. Varje människa är ju mer än en sak. Jag själv, exempelvis, är bland annat lärare, man, socialliberal, svensk, falubo, heterosexuell, (ensamstående) pappa, son, centerpartist, bror, körsångare, protestant. Alla dessa saker innebär olika roller och identiteter. Fascismen avvisar detta. Den kräver nationalismens exklusivitet. Men alla har som sagt fler identiteter än exempelvis ”svensk” och ibland krockar dessa identiteter. Fascismen accepterar emellertid inte någon krock eller kompromiss, den vill renodla endast en identitet: nationalismen.

Fascismen menar alltså att endast en identitet är möjlig, att min nation är överlägsen och att mina skyldigheter enbart är mot den. Inga andra intressen kommer före nationens. Allt som tjänar nationens intressen är bra och allt som inte gör det är dåligt. Fascistens liv är enkelt och hens tillvaros moraliska dilemman och problem lätta att lösa. Fascismen förser dessutom sin tillbedjare med exklusivitet och tillhörighet.

Vi är i allmänhet rätt dåliga på att förklara vad facism är, det sker ofta genom att slå på stora trumman. Och när vi gör det, exempelvis genom exemplet Förintelsen, uppstår problem. När den som nås av fascismens lockrop ser sig i spegeln ser hen inte någon massmördare. Det där är inte jag – alltså är jag inte någon fascist, tänker vederbörande. På så vis skjuter vi över målet. Men ondskan (jag ser fascism som något ont) är mer komplicerad än så. Den är nämligen vacker. Reflektionen ur den fascistiska spegeln visar något fint, gott och överlägset. Den visar det vackraste landet i världen med det bästa folket som den som speglar sig är en del av.

Detta låter ju illa. Och vi vet hur det slutar. Uppsidan är att besvärjelsen släpper ganska snart. Efter andra världskriget begick ungefär 20% av nazisternas ledare på olika nivåer självmord medan resten, liksom befolkningen i stort, hittade och bejakade andra identiteter hos sig själva. Visst har Tyskland och dess befolkning jobbat hårt med skulden efter kriget. Visst skördar högerpopulistiska partier just i detta nu framgångar runt om i världen. Men det går att vända utvecklingen även om kostnaden är hög.

Kan man skälla SD för att vara fascistiskt? Nja. Forskningen säger i stort sett nej – om än med med reservation för vissa drag (se länk nedan). Då infinner sig frågan som jag så ofta ställt mig: hur många spår kan vi acceptera? Hur mycket eller lite sprungen ur fascismen kan man vara?

Jag har missbedömt hur stark viljan är att samarbeta med SD hos många borgerliga politiker och väljare. Det är bara Centerpartiet som håller gränsen. Men gör vi, jag, rätt? Är min paria rimlig? Kan man samarbeta med åsikter som sexism och rasism för att få igenom bra politik? Nej, jag anser inte det. För då undergräver man på sikt sina egna värderingar. Man legitimerar de åsikter man inte vill ha. Samtala och debattera, ja. Inte samarbeta.

Kollektivet är förvisso viktigt och ofta starkt men det kan faktiskt ha fel. Det krävs, som jag ser det, ansvarstagande individer för att bygga ett bra kollektiv. Därför behövs liberala tankar som en motvikt till nationalismens vägar. Jag kommer inte att backa från min övertygelse. Jag hälsar, pratar och debatterar gärna med SD:s representanter, eller med verkliga fascister, men samarbetar gör jag inte – det vore att en förolämpning mot min idol Torgny Segerstedt.

Relaterade blogginlägg:

Torgny Segerstedt

Musik:

Vocalise

Strömstedt: Lyckolandet

Källor:

Det finns några läsvärda böcker om den mänskliga naturen. Ofstads Vårt förakt för ondska, Bergmans I grunden god, och Hararis tre böcker som 21 tankar om det 21:a århundradet är intressanta. Man kan även läsa vad några ledande forskare anser om att kalla SD fascister här. Artiklar och information om Segerstedt finns på torgnysegerstedt.se

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Politik, Språk

diminutiv

24 september, 202225 september, 2022av adolphson

Kent Ekeroth ska bli oppositionsråd i Region Dalarna. Driver någon med mig? Det är inte roligt längre, isåfall. Om det nu ändå är på detta vis, hur ska jag hantera det?

It takes a fool to remain sane, sjunger The Ark. Rätten att driva med någon står över rätten att förbjuda det, säger Rowan Atkinson. Löjet är retstickans börda, menar Henrik Dorsin.

Diminutiv är en form för att beskriva litenhet. Exempel är minimal, obetydlig, försvagad – alltså motsatsen till ord som magnifik och storslagen. Formen används oftare för att uttrycka en känsla för subjektet än för litenhet i sig vilket gör att det hela lätt övergår till en av de klassiska härskarteknikerna: förminskning. Men lilla gumman…

Det är, enligt psykologin, inte ovanligt att vi människor håller fast vid våra övertygelser trots insikt om att de (ibland) är felaktiga. Vi vill inte ändra oss, helt enkelt. Och även om vi motvilligt gör det lämnar de tidigare (falska) övertygelserna spår.

SD i maktposition är inte en fråga om demokratins fall. Jag tror inte partiet kommer (lyckas med) att införa diktatur. Nej, SD-frågan är en fråga om värderingar och principer inom demokratins ram. Det finns några frågeställningar att förhålla sig till i sammanhanget. Är rösterna på partiet en missnöjesyttring och alltså inte ett uttryck för rasism? Beror missnöjet isåfall på andra partier? Kan man samarbeta med ett parti som tycker att farthinder utanför en förskola är viktigt samtidigt som det inte ser judar, samer och muslimer som riktiga svenskar?

Påve Clemens VI, 1291-1352, var den fjärde av påvarna som huserade i Avignon under det som kallats påvarnas babyloniska fångenskap (med termen avses när påvarna inte bodde i Rom eller när det fanns två påvar, en i Rom och en i Avignon). Clemens är en intressant figur och jag har besökt hans bostad, palatset i Avignon, två gånger. Det är magnifikt. Storslaget. Men jämfört med Vatikanen är det inte mycket att hänga i julgranen. Se där ett perspektiv på diminutiv.

Clemens flydde inte Avignon under digerdöden och överlevde medan en tredjedel av hans kardinaler dukade under. Att han lyckades med det konststycket lär ha berott på att han följde läkarnas råd att tillbringa sin tid mellan två enorma eldar. Läkarna såg nämligen pesten som subjekt, ett väsen, som fruktade elden. Effekten blev att den extrema värmen hindrade pestbärande loppor att komma nära. Han lär, tänker jag, haft det ganska tråkigt mellan eldarna under den varma provensalska sommaren. Clemens valde senare en annan väg när intoleransen ökade i hans samtid: han skyddade områdets judar när de förföljdes anklagade för att ha startat pesten.

Att inte anse någon som svensk på de premisser som anges ovan är att förminska människovärdet. Förminskande är också att svepande kalla en väljargrupp rasister. Att placera sig mellan två eldar och klara sig undan pesten är att ha tur. Likaså att födas i dagens Sverige. Att rädda oskyldigt anklagade undan förföljelse är att följa en god princip. Likaså att inte i förväg göra upp med vedervärdiga åsikter för att åstadkomma farthinder utanför en förskola. Det går nämligen att åstadkomma utan att legitimera de vedervärdiga åsikterna.

Så till den brännande (!) frågan om det är okej att av missnöje rösta på ett parti som (enligt min uppfattning) är rasistiskt. Såklart det är. Väljarna har aldrig fel i en demokrati. Kanske förstår alla som röstar på SD innebörden av partiets politik men vill inte ändra på sig? Kanske är det istället jag som har fel och vägrar ändra mig?

Jag ansvarar för mitt samvete. Samvetet säger mig att världen inte är liten, att en annan väg än missnöjets är möjlig, att medmänsklighet och tolerans bygger den liberala demokratin starkare. Det håller inte SD med om. Den som väljer att rösta på det partiet får ta det på sitt samvete och ansvar. Jag presenterar vad jag står för och håller man inte med accepterar jag det. Jag strävar inte efter makt så mycket att jag samarbetar med den typen av åsikter. Varför? Man kan uttrycka det så här: Med sig för dessa åsikter pestloppor. Man måste därför hålla samvetets eld brinnande om man inte själv ska gå under.

Som man bäddar får man ligga. Det tycks alltså i skrivande stund som om Kent Ekeroth blir nytt oppositionsråd i region Dalarna. Det var mannen som viftade med järnrör och skulle utvandra till Ungern för där släpper man inte in invandrare. Det finns ingen anledning att förminska intentionen i det påståendet.

På engelska är ett synonym för diminutiv diminish. Nu testas vi igen. Som vi gjort så många gånger förr genom seklerna. Det spelar ingen roll om hundra procent röstar på SD. Jag väljer en annan väg. För det finns ingen bot för ett brutet samvete. Då låter jag det hellre vara. Man kan låta bli att förfölja människor, då som nu.

I passed the test. I will diminish…and go into the West…and remain Galadriel.

Det vapen jag förfogar över är ironin, sarkasmen, löjet och driften. Med dessa vill jag försöka betvinga intoleransen, förminska ondskan, besegra eländet. Så ser min arsenal ut inför den kommande mandatperioden – om jag får förtroendet att representera mitt parti på någon position utöver fullmäktige (som redan är klart). Om vissa får missnöjesrösta i demokratins namn får andra driva och skämta. Så det så. Så jag säger: hellre språkrör än järnrör, heter SD:s kvinnoförbund bruna bönor?

Because ridicule will a no shame. Oh, it’s just a way to eclipse hate. It’s just a way to put my back straight. Oh, it’s just a way to remain sane.

Musik:

Eva Dahlgren: jorden är ett litet rum

The Ark: it takes a fool to remain sane

Albinoni: oboekonsert i D-moll, allegro

Källor:

Wikipedia

Synonymer.se

Demokrati och samhälle, Foto, Politik, Spännande människor

bild 123: ett härligt gäng

10 september, 202218 augusti, 2024av adolphson

Det har varit en intressant mandatperiod. Det har varit en intensiv valrörelse. Inte riktigt så hård och vulgär som jag i förväg fruktade, men intensiv. Jag har då och då, och i synnerhet nu i slutet, påstått att Åkesson skulle, om M fortsätter krympa och SD växa, kunna bli statsminister. Hur kan jag på allvar hävda det, har det undrats.

Jag har också återkommande argumenterat att Centerpartiet inte förflyttat sig en meter. Vi står stadigt kvar där vi alltid stått. Det är L, KD, M som på riksplanet ändrat position. (Och faktiskt SD men åt andra hållet, från nazism mot demokrati.) Dessa påståenden retar den nationella högersidan men är fakta.

Jag inser självfallet hur svårt det är för Åkesson att bli statsminister. Först måste han övertyga M & co om att bli deras kandidat sedan ta sig igenom en statsministeromröstning i riksdagen. I den får inte fler än hälften av ledamöterna rösta emot honom. Sålunda har han som opinionen ser ut inte det stöd som krävs för att bli statsminister, men allt är förstås beroende på valresultatet.

Som ledare för det näst största partiet kommer Åkesson att få frågan av talmannen om han har möjlighet att bilda regering. Svaret kommer sannolikt att vara nej. Det är det troliga. Men det är inte det jag diskuterar. Det jag vill sätta fingret på är att det inte är en omöjlighet att det sker. Osannolikt, ja. Omöjligt? Nej. Man måste kalkylera med möjligheten, även om den är liten, när man lägger sin röst på ett parti som kan tänka sig ett samarbete med SD.

Varför är man som M/KD/L-väljare så rädd för Åkesson i regering, egentligen? Om SD är ett parti bland andra så är väl allt gott nog? Om ett parti ändrat sig om ett samarbete med SD – varför skulle det inte kunna ändra sig också angående Åkesson som minister? Varför skulle SD nöja sig med att enbart vara valboskap (ett problem som även finns på andra sidan med V)? SD:s huvudfiende är det man kallar vänsterliberala värden. Så även om de står utanför lär de synas i regeringens politik, det kan man vara säker på.

Varför är vi Centerpartister så emot SD? Jo, det handlar om deras syn på människor. Grundläggande liberala värderingar är vikten av alla människors lika rätt och värde, alla människors rätt att vara fria att forma sitt eget liv. Nu är SD riktigt nära regeringsmakten. M, KD och L anpassar redan sin politik och retorik efter dem. Centerpartiet, och Annie, visar att en annan väg är möjlig. Vi väljer medmänsklighet, hopp och framtidstro som utgångspunkt. Det vi påstår om SD är ingen bluff, alarmism eller tomt prat. Det vi varnar för stämmer. SD ställer människor mot varandra, skapar splittring och slänger bränsle på en redan brinnande klimatkris.

SD:s politik innebär sämre rättssäkerhet. systematisk diskriminering, likriktning av kultur och media, ökade utsläpp, kraftig minskning av biståndet. Som Annie säger: ”Centerpartiet kommer aldrig ge SD nycklarna till Rosenbad. En röst på oss är en röst för klimatets bästa och för liberal politik utan främlingsfientlighet.”

Jag beundrar henne. Hon är min partiledare. Min statsministerkandidat.

Centerpartiet har inte bytt sida. Vi står som sagt kvar. Om valresultatet talar till vår favör tycker jag M och KD, gärna under nya fräscha partiledare, kan återkomma till alliansen så bildar vi en äkta, borgerlig, regering utan stöd från SD. För de lägger förslag mot jämställdhet och klimat, de vill utvisa människor som inte gjort en fluga förnär, de är populistiska och saknar anständighet. Jag är inte socialist, verkligen inte, men jag föredrar Magdalena Andersson som statsminister framför det högernationella alternativet alla dagar i veckan. Åkesson blir antagligen inte statsminister. Men det kan inte uteslutas helt. Han kan definitivt komma att ingå i regeringen om den sidan vinner.

Det har varit en intensiv valrörelse där ett härligt gäng kämpat tillsammans. Nu lutar jag mig tillbaka och avvaktar resultatet. Några minnesvärda ögonblick är när lokala SD under en debatt menade att ”ska DU representera er? Ja, då blir det kul iallafall.” Varvid Susanne, som normalt sett representerar oss i debatter muttrade ”tack för den, men hur roliga är SD själva egentligen?” Susanne, klippan. Eller Agneta, min idol, som alltid stått redo med uppmuntrande och kloka ord (senast nu på Fullmäktige men de behåller jag för mig själv). Och nestor Mats, förstås, den rutinerade hedersmannen. Och Göte! Jag vill följa med på kryssning! Jon, som delar min motvilja för dörrknackning har troget kämpat vid min sida, alla påhejade av general Anne-Li som hållit ihop det. Den alltid lyssnande Daniel och super-Jenny. Ni betyder mycket för mig och jag är glad att jag lärt känna er.

Det har varit tufft men roligt att vara politiker under mandatperioden. När det varit svårt har jag påmint mig om att Malin gav mig sin röst, tillsammans med 143 andra falubor, och det har känts som en hederssak att slutföra det jag åtagit mig. Jag har gjort så gott jag kunnat. Utan stöd och hjälp från de som nämns eller syns i detta blogginlägg hade det inte gått. Tack, ni härliga människor!

Så. Kampanj på stora torget och möjligen dörrknackning återstår. Sedan är det över. Fortsättningen ligger främst i medborgarnas händer men också lite i partiets. Om det inte blir någon fortsättning ber jag att få tacka för mig. Det har varit ett nöje och privilegium. Fler borde prova.

Relaterade blogginlägg:

144 kryss

Musik:

Mozart: Figaros bröllop (conzonetta sull-arian)

Wadling: nu lyfter vi från marken

Källor:

Annie Lööf

Demokrati och samhälle, Politik

Osäkerhetens rike

19 augusti, 202219 augusti, 2022av adolphson

En hjälm som bärs av ingen har tagit makten är en formulering hämtad ur Tranströmers dikt Osäkerhetens rike. Hjälmen, tänker jag, är en metafor för hat, intolerans och våld.

Romanen Satansverserna av Salman Rushdie anspelar på en del ur Koranen där en viss uppmaning visar sig vara felaktig, påhittad av Satan. Jag har faktiskt inte läst boken. (Jag säger faktiskt eftersom jag borde ha gjort det.) Boken är känd då den medfört att Rushdie alltsedan 1988 levt under ständigt hot. Nyligen lyckades sånär någon mörda honom. Ännu ett våldsdåd av ytterligare en ansiktslös, våldsam människa i hjälm. Jag tror att det finns satansverser inom varje lära, varje ideologi. Det gäller att vara uppmärksam på dessa, och dess uttolkare, och inte jama med i något av satans budskap när han försiktigt viskar eller högt basunerar ut sina verser.

Frågan har förföljt mig ett tag. Varför vill jag kandidera politiskt? Vad är syftet? Vad har jag i politiken att göra överhuvudtaget? Det är kanske så dags att lyfta den frågan när man hållit på i femton år men jag anser att man då och då bör stanna upp och fundera över sina livsval. Så varför, egentligen? Det tar tid, jag är inte en särskilt maktlysten person, man blir inte rik och får tampas med många arga personer. Man måste vara stryktålig och beredd att följa beslutsvägar som kan ta år i anspråk.

Martin Niemöller:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist. Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten. Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude. Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Tanken att mörda åsikten och den som framför den är inte ny. 2022 hotas och hatas i vårt land opinionsbildare och politiker varje dag. Statistiken visar att det är kvinnor och yngre personer som råkar värst ut. Tydligen ska man inte uppmärksamma det eftersom det kan trigga gärningsmannen. Jag förstår säkerhetstänkandet därvidlag, men ska man verkligen tiga och låta dessa satans, hjälmbärande, hatare och hotade hålla på?

SD har tre val i rad chockat med horribla (hjälmförsedda) kampanjer och uttalanden. Vi går på det varje gång. De anständiga klickar, delar och förfasas. Budskapet får därmed spridning. Jag har nyligen ställt en allmän fråga till de moderater, kristdemokrater och liberaler som finns i min filterbubbla: hur kan ni, ofta förståndiga, anständiga och (delvis) liberala partier och människor, på ett eller annat sätt vilja samarbeta med det partiet och dess företrädare? Jag förstår det verkligen inte. Det är ju så långt ifrån liberala, allmänborgerliga värderingar man komma. Mantrat jag får som svar är att Centerpartiet svikit som gått i lag med Socialdemokraterna. Där står vi.

Som jag saknar Westerberg, Reinfeldt och Hägglund. Det var sann borgerlighet det. Politiker utan hjälm.

Så varför engagera sig politiskt? Vilka är uppsidorna? Svårt att säga. Men en stark drivkraft hos mig är rädslan för att Niemöllers dikt återigen ska bli verklighet. Att de som vill mörda en författare, bränna en helig bok, attackera någon som vill bränna en helig bok, de som vill vinna val genom rasism eller hota politiker ska vinna. Att de anonyma hjälmbärarna ska vinna.

En hjälm som bärs av ingen har tagit makten. Jag tycker det är en lysande formulering för att uttrycka rädsla och våld i ett samhälle. Så möts de två, giganterna. Rushdie och Tranströmer. I osäkerhetens rike är Satansverserna norm.