Falun/Dalarna – Sida 7

Falun/Dalarna, Foto, Historia, Personligt

bild 69 – hälsing på avstånd

18 april, 202018 april, 2020av adolphson

Allt och alla är en produkt av sin historia. Detta påstående kan för all del anses som något alldeles självklart men tänk, ändå, så mycket verklighet som faktiskt ryms bakom dessa ord. Reflektera en stund över hur mycket var och en av oss verkligen är en produkt av just sin historia.

Mina egna platser diskuterar jag ibland här på bloggen och i dag tänker jag på Falun, Lugnet och Hälsingtorget/gården.

Jag är till vardags lärare på Lugnetgymnasiet och när jag inte är upptagen av mina politiska uppdrag eller Corona-distans är påbjuden är jag dagligdags där. Jag är född på Falu lasarett, framlevde mina första år i Hälsinggården, sedermera Elsborg där jag nu åter bor. Förutom under de tio år när jag gjorde militärtjänst och utbildade mig har jag alltid bott i Falun. Mina barn också. Jag är sedan 2006 på olika sätt engagerad i Faluns politik. Jag håller även emellanåt i studiecirklar.

Nästan varje dag passerar jag över Hälsingtorget på min väg till och från hemmet. Vilket trevligt litet torg. Jag tänker ibland på att jag inte hyser någon större längtan att bo eller verka någon annanstans än här i stan. Jag är intresserad av platsen som sett mig födas och växa upp och tänker att jag genom mitt yrke och politiska engagemang påverkar staden, dess innevånare och historia. Vilket hisnande ansvar att bära, egentligen.

Lugnet bestod ursprungligen av tre gårdar: Lugnets gård, Myckelmyra och Jernlindens gård. Den första dokumenterade idrottstävlingen hölls 1792. Det var någon sorts trekamp som jag inte närmare känner detaljerna kring – möjligen får jag framgent undersöka dessa. Under andra världskriget behövde regementet, staten, mer mark och köpte under hot om expropriering området från en ovillig markägare.

Antagligen är det därför Lugnet idag är frilufts/idrottsområde för om kommunen fått råda hade man gjort villaområde av alltihop. Det är välkänt att Lugnet sedan 1974 är riksskidstadion men möjligen mindre känt att den första officiella skidtävlingen i Falun ägde rum på Tisken i januari 1880 och att arrangör var Falu Läroverk. Gymnasiet, alltså. De första hoppbackarna, som kom till senare, låg vid dagens mördarbacke.

Släkten på fars sida är från norrbotten men det finns flera ingifta individer från Hälsingland. Far studerade i Stockholm men återvände efter examen hem till Boden. Via en sin chef på sjukhuset, en viss Carlén, fick han erbjudandet att följa med till dennes nya befattning på barnpsykiatrin i Falun. Karriären fortsatte och far fick tjänst som amanuens på Landstingsförbundet, en titel han än i dag är mycket stolt över.

Dock bar det sig inte bättre än att han, innan han påbörjade sin nya tjänst i Stockholm, på en studiecirkel i litteratur träffade mor och tycke uppstod. Han bjöd henne på föreställningen “Tre konungar” på Falu stadsteater. Alltså Folkets hus, där mina döttrar numera livligt utövar musik och teater.

Med i bilden fanns den dåvarande, fruktade och impopuläre, sjukhusdirektören Gösta Vigert. Det hade på sjukhuset startats en protestlista, namninsamling, mot honom och det ryktades att han i sin översta skrivbordslåda hade listan med namnen och att han tittade på den varje dag. Eftersom far skulle börja nytt jobb på Landstingsförbundet i Stockholm såg han ingen anledning att skriva på listan.

Genom århundradena var det många handelsmän från Hälsingland som reste till Falun för att sälja sina varor på marknaderna. Enligt klädeshandlaren Magnus Johanson som på 1800-talet gjorde den resan var det som salufördes ofta produkter av lin, möjligen från Flors linnemanufakturi utanför Söderhamn som var i drift 1729-1859. Hälsingarna hade i Falun tillstånd sätta upp sina stånd på Hälsingtorget, som jag passerar varje dag, som därför fick detta namn.

Mina föräldrar firade förlovningsfest i sin lägenhet på Manhemsvägen 1963. Husen står ännu kvar och min dotters bästa vän bor i ett av dem. Fars bäste vän på den tiden, en viss Hans Hallkvist, fick som svensexegeneral en dag ett märkligt samtal från självaste sjukhusdirektören Vigert som meddelade att han ville vara med på svensexan. Det var inte en fråga.

Hans Hallkvist är förvisso ett kapitel för sig. Men han och far hade i början på 1960-talet mycket roligt och döpte sina ungkarlsmiddagar till MDP. Den som känner mig förstår sambandet. Hans protesterade senare mot att mor och far ville döpa mig till Marcus med motiveringen att jag kunde få framtida men av att döpas efter kapitalets lakej Marcus Wallenberg. Så det blev Fredrik.

Under förbrödringens sena timma på svensexan delade Hans och Gösta på en öl i potatiskällaren. Jag har aldrig närmare efterforskat detaljerna kring fars svensexa – vissa saker bör måhända lämnas ostörda i historiens djupa mylla. Känt är dock att det alltså fanns en potatskllare på platsen för tilldragelsen och att Hans, som ju skrivit på den tidigare nämnda protestlistan, där inledde följande dialog med sjukusdirektören:

Fan Gösta, hade jag vetat att du var så här trevlig hade jag aldrig skrivit på den där listan!
Bäste Hans, jag är samma människa nu som då.

Längre tillbaka i tiden verkar alla norrlänningar som kom till stan ha kallats för hälsingar. Det går alltså inte att exakt ange varifrån alla de som har gett namn åt Hälsinggården, Hälsingtorget eller Hälsingberg kom. Känt är att det på 1500-talet fanns flera personer med tillnamnet Helsing i Falun. Senare, i kyrkböckerna från 1700- och 1800-talen, kan man se att det fanns ett antal personer som kom från Hälsingland men tydligen inte i kyrkböckerna före det.

Nå, mor kunde som västkustbo naturligtvis inte under några omständigheter tänka sig att bo i Stockholm så av amanuenskarriären blev det intet. Däremot ordnade sjukhusdirektör Vigert ett annat jobb åt far eftersom sjukhuset på det viset inte bara rektyterade honom utan även slapp att förlora en duktig sjuksköterska.

Och så hade han ju inte skrivit på den där listan.

Jag skojar med far och säger att han byggde sin karriär på ett oportunistiskt ryggkrökande. Knappast, replikerar far i det han glimmar till i något av sitt gamla jag, det var aldrig jag som krökade något. Slumpens skördar har alltid rått.

Far och mor arbetade hela sina liv inom landstinget Dalarna. De började 1965 (eller för far egentligen 1961 genom flytten från Boden) och far, som fullföljde karriären till skillnad från mor som blev sjuk 1995, avgick med ålderspension 1999. Han hade då under sina nära fyra decennier varit med och drivit igenom att landstingsanställda har rabatt vid entré till Lugnets badhus (något som med tiden utvidgades till att omfatta även kommunalt anställda vilket jag som politiker motvilligt varit med om att om inte ta bort så åtminstone reducera – något jag ännu inte vågat berätta för honom. Där ser vi måhända något av skillnaden mellan rekordården och coronakrisen), starta Falu Lasaretts Idrottsförening (FLIF) samt personaltidningen Mixturen i vilken han och Hans publicerade sin roman Kolmilan eftersom ingen annan ville anta manuset.

Själv är bäste dräng, lite som jag och bloggen.

Under de två sista åren av sitt yrkesliv byggde far upp Dalarnas idrottsmuseum som då låg på Lugnet, ungefär där informationen och kassan för campingen idag ligger. Då hade hans tre barn hunnit utbilda sig, hans dotter till sjuksköterska, och ene son efter avslutade studier återvänt till Falun.

Hälsingarnas väg till Falun berode antagligen till stor del på vilka yrken de utövade. Handelsmän flyttade direkt till Falun från Hudiksvall eller Söderhamn, andra, som hade yrken med anknytning till gruvor och bruk, kom till Falun via Svärdsjö eller Svartnäs. Några blev kvar, bildade familj och bosatte sig i Hälsinggården.

Kunde man gräva lite i var och en av dessa hälsingars historia hittar man säkert liknande berättelser som min och kanske är det då inte längre ett stort mysterium varför de hamnade i Falun.

För visst är det trivsamt här, tänker jag på min väg över torget. Och än i dag gäller ju den gamla sanningen att stannar man i Falun för en längre eller kortare tid, i mitt fall definitivt en längre, hamnar man förr eller senare på Lugnet.

Far började av en slump 1961. Jag själv som kommunanställd 1998. Jag tänkte ge det ett år eller två medan Malin pluggade klart.

Jag närmar mig 25 år i kommunens tjänst. Och ännu trivs jag. Hoppas bara jag får komma åter till Lugnetgymnasiet snart!

Relaterade blogginlägg

Källor:

Solberg: Lugnet då och nu

Elisabet Hemström (information)

Falun/Dalarna, Foto, Historia, Resor, Skola

bild 36 – en historisk promenad

2 juni, 20186 november, 2023av adolphson

Jag brukar, så här i slutet av läsåret, genomföra en lokalhistorisk promenad tillsammans med mina elever. En av poängerna med historia är att på olika sätt kunna orientera sig i tillvaron. Stora Torget är en utmärkt plats att utgå från, för en lokalhistorisk lektion.

Stora Torget i Falun är ett klassiskt renässanstorg, låt vara från den barocka epoken men allt kom ju lite senare till norden. Antiken kom överhuvudtaget inte varför det blir lite svårt att förhålla sig till renässansen. Renässans betyder pånyttfödelse och de som uppfann termen var några italienska städer som på 1400-talet tyckte sig ha återuppväckt antikens förlorade ideal. Nu är skiten över, tänkte de. Så som människan i alla tider ofta tänkt. Vår hoppfullhet tycks vara svår att ta ifrån oss.

Torget, agora och forum, spelade en viktig roll i de antika civilisationerna och företeelsen levde vidare in i renässansen. Vid torget samlades människorna för att handla, organisera sig, döma i tvister och rösta. Där fanns den politiska, ekonomiska och religiösa makten. Det var på torget staten och människorna möttes.

Namnet Falun kommer av ordet Fala som betyder handelsplats. (Jo, det finns lite andra förklaringar också, jag vet). Det har antagits att området sedan länge, kanske så långt tillbaka som 700-talet, varit en sådan plats. Med tiden relegerades handeln – människor fick inte fritt köpa och sälja varor hemma på gården eller i byarna utan var tvungna att bedriva kommers i städer, falor eller köpingar. Det moderna Falun växer fram i mitten av 1600-talet ungefär samtidigt som gruvan upplever sin storhetstid. Falu gruva kan förövrigt varit en av de största industriella arbetsplatserna i världen vid tidpunkten, den ekonomiska ryggraden i stormaktstidens Sverige.

1641 får Falun stadsprivilegier och en ny, modern stadsplan antas 1646. Det är vid denna tid Stora Torget anläggs samtidigt som rådhuset och Kristine kyrka. Torget fungerade under sina första 20 år om uppställningsplats för byggmaterial. Från början var det tänkt att stadens samtliga tillfartsvägar skulle sammanstråla vid torget, närmare bestämt vid den så kallade nollstenen. Om jag förstått saken rätt står den lilla vita stenen fortfarande i hörnet Åsgatan-Svärdsjögatan. Innan torget anlades var där betesmark som sträckte sig ner mot det sanka området kring Faluån. Därav ett av torgets många namn: Bondetorget. Det kallades också Nya torget och Rombotorget. Det senare namnet syftade på att människor från Rombolanden (odefinierade platser söder om Dalarna, sörlänningar helt enkelt) hänvisades hit för att sälja sina varor. Enligt logikens principer förstår vi då att Hälsingtorget var platsen för de kringresande försäljare som kom norrifrån, särskilt från Hälsingland. Jag kan därmed tänka mig att det var på Hälsingberg och i Hälsinggården de fick bo under sin vistelse i Falun. Det vore kul att fördjupa sig lite i Faluns relation till Hälsingland, givet att tre platser namngivits härav. Stora Torget var också sommaren 1743 skådeplats för dramatiska händelser under Sveriges sista bondeuppror, Stora Daldansen. Värt att notera är också att det var här offentliga straff och avrättningar verkställdes innan verksamheten flyttades till Galgberget.

Jag står mitt på torget och tittar på rådhuset. Hela byggnaden andas kunglig myndighet med riksvapnet och sina kronformade ankarslutar. Att rådhuset och Kristine kyrka överhuvudtaget tillkom berodde på drottning Kristinas nåd men hängde också ihop med att staden fick lova att bygga en rejäl kyrka om stadsprivilegier skulle beviljas. Bygget av rådhuset startade 1643 vid det nya torgets norra sida då kronan (landshövdingeämbetet) behövde ett sädesmagasin. Men staden behövde även ett nytt rådhus. Drottningen skänkte därför tomten, magasinsbygget och material för att staden skulle få ”ett skönt rådhus av sten”. Falun expanderade som sagt kraftigt och rådhuset blev snabbt otillräckligt. Man byggde i mitten av 1600-talet på en våning och sitt nuvarande utseende fick huset 1749 efter att ha förlängts i båda ändar. Efter de förödande bränderna 1761, då två tredjedelar av staden förstördes, återstod endast två byggnader i centrum – nämligen de som var byggda av sten. Kristine kyrka och rådhuset.

Som nyutnämnd vigselförrättare och som stolt innehavare av plats nummer 3 på Centerpartiets kommunlista tänker jag att jag möjligen kommer att vistas mer härinne än hittills (som är aldrig).

Redan från början fanns en restaurang, Stadskällaren, och med tiden utökades verksamheten med ett stadshotell. Ett sådant byggdes på tomten bakom själva rådhuset och invigdes 1879. Hotellet gästades förövrigt av familjen Bin Laden 1969. I byggnaden (inte originalet) finns idag studentkåren.

Jag vrider på huvudet och betraktar istället Kristine kyrka. Det är en av de få kyrkor jag har en personlig relation till (de övriga är Kopparbergs kyrka, Styrsö kyrka och Hallens kyrka). Detta är min kyrka. I den har jag sjungit körsång sedan barnsben och det var här vi hade begravningsgudstjänsterna för min mor och senare för min syster.

På grund av att staden växte så kraftigt i mitten på 1600-talet behövde den organisera sig bättre. Med sina 6000 innevånare var Falun rikets andra stad och den 300 år gamla Kopparbergs kyrka ansågs otillräcklig. Kopparbergs kyrka var avsedd för gruvfolket och de omkringliggande socknarna medan den nya kyrkan blev överhetens (främst borgerskapets och bergsmännens) kyrka. Det var väl därför jag själv döptes i Kopparbergs kyrka 1971 kan jag tänka, förutom att vi inte på något sätt tillhörde överheten så bodde mina föräldrar i Hälsinggården när jag slog upp mina egna saligt himmelsblå och ännu oförstörda ögon för första gången. Under 1900-talet kom de sociala graderingarna härvidlag att byta plats och i folkmun benämndes Kopparbergs kyrka under min barndom ibland för pälskragarnas kyrka. Mor trivdes bäst i Kristine hos ”fader Ralf” och Mats Åberg.

Idag tillbringar min yngsta dotter mycket tid i Kopparbers kyrka genom sin körsång under engagerade Anna Kjellins fasta ledning. Jag har till och med ätit pizza, haft fredagsmys och sovit över i koret. Visserligen på körläger men det var nog tur att mormor aldrig fick uppleva det. Släkten följa inte alltid helt exakt släktens gång, som tur är. Det är hursomhelst veckans bästa tid när den stressade barnafadern under en timme på orgelläktaren mol allena kan låta tankarna löpa fritt.

Kristine kyrka uppfördes 1642-1660 (den invigdes 1655, något år efter att drottningen abdikerat, konverterat och flyttat till Rom) som en stormaktsmanifestation i barockstil, ett skrytbygge att symbolisera en stad i framgång. Idag bygger vi mest hopptorn. (Förlåt, jag kunde inte låta bli.) Jag har uppfattat att den speciella blå färgen i interiören, kallad dalablått, var en uppfinning av Carl Larsson och som så mycket annat här i stan inte oomstridd. Framför kyrkan står sedan 1919 den väldige Engelbrekt av Karl Hultström. Statyn har sin egen fascinerande historia vilken intresserad hittar en länk till nedan.

Bildresultat fÃ¶r kristine kyrka — Kristine kyrka med Engelbrekt framför

Vrider jag ytterligare på huvudet ser jag först Speakers Corner, en blinkning till såväl renässans som antiken och en lämplig plats att föreläsa ifrån (jag har förövrigt hållit tal till Storbritannien och hela dess folk vid originalet i London, även om ytterst få lyssnade). Mitt emot ligger Bergslagets magnifika huvudkontor. Det är inte mycket kvar här i trakten av den en gång så dominerande verksamheten och det som återstår styrs från Finland. Byggnaden symboliserar näringslivets närvaro och uppfördes på 1700-talet ursprungligen som sädesmagasin. Sin nuvarande utformning fick huset 1905 och är idag mest känt tack vare den vackra Bergslagssalongen innehållande porträttet på, som vissa ännu säger, gamle kungen.

Stora Kopparbergs (Bergslagets) huvudkontor

Till den ekonomiska makten räknas också bankerna. På motsatt sida, i korsningen Åsgatan-Kristinegatan, ligger det som först var Stora Kopparbergs Enskilda bank, sedermera Götabanken, och idag Nordea. Jag mins när jag som barn travade med mor till Götabanken – hon ville inte riktigt ge upp sitt västkustska arv. För henne var det lite som en västsvensk ambassad och hon hoppades alltid träffa någon att prata göteborgska med därinne. Men det gjorde hon givetvis aldrig. Detta är Faluns gamla bankkvarter. Strax nedanför ligger det som en gång var Riksbanken och följer jag Åsgatan förbi ett annat intressant hus, Hammars, (som jag här lämnar därhän), kommer jag till min favoritkrog: Banken Bar och Brasserie. Om jag säger att jag faktiskt arbetat där under den tid en vanlig drink var Galliano hot shot har jag väl gett en någorlunda tydlig historisk referens.

Tillbaka till Torget. Nästa byggnad är det storslagna Centralpalatset uppfört 1897 i jugendstil. Idag är huset mest känt som Selma Lagerlöfs bostad mellan 1902-1907 där hon skrev flera av sina verk, bland annat Nils Holgersson. Inför Gustav VI Adolfs Eriksgata 1953 hade smaken ändrats och huset strippades på all sin utsmyckning, ty detta tilldrog sig på den tiden då man inför en kungs besök kunde göra så.

Bildresultat fÃ¶r centralpalatset falun — Centralpalatset sett från kyrktornet

Under 1960-talet genomfördes den av många beklagade rivningsvågen i svenska städer. Byggnaderna efter Slaggatan, Stadshuset och affärer, tillkom efter det. Nåja, en stad måste ju fungera och utvecklas också. Sedan fortsätter promenaden till Fisktorget. Marken här var från början sank varför det dröjde till 1850-talet innan den blev ett torg i ordets rätta bemärkelse. Här bedrevs en livlig torghandel, inte minst fisk – åtminstone tre fiskaffärer har funnits här. Under hela 1900-talet har det bedrivits torghandel på Fisktorget innan den från 1977 hänvisades till Stora Torget. Står man på den här platsen och ser sig omkring ser man arkitektur från olika tider. Spruthuset, Polishuset, Näringslivets hus, husen efter Östra Hamngatan…. Mellan de bägge torgen låg biografen Röda Kvarn som ett monument över en tid när pornografi konsumerades mer offentligt. Röda Kvarn brann, har jag för mig, ner och återbyggdes inte. Kopplingen till det antika torget genom polisen, det numera rivna badhuset och biblioteket (både polis och bibliotek är grekiska ord) och demokratin är en intressant sak att diskutera med eleverna.

Promenaden fortsätter via selmastatyn (här gör vi ett kort stopp och jämför Selma med Engelbrekt. Monument säger ofta mer om den tid som reste det än om det den föreställer) till Dalarnas museum. Ett intressant avslut på just den här promenaden var att reflektera över historiska normer. Kristina har ibland utan vidare belägg beskyllts som homosexuell, Selma och miss Elkan levde i en offentligt homofobisk tid och hur var det egentligen med Karl XII? Museets normkritiska utställning av Elisabeth Ohlson Wallin var ett lämpligt avslut på en intressant lektion där jag själv också lärde mig mycket. Det är ett fantastiskt arbete, jag har.

Innan jag och eleverna skils åt dammar jag av det gamla falu-skämtet att vi parkerar strängt taget inte på Gamla posten-parkeringen utan på gamla Gamla posten-parkeringen. Det skrattades det inte åt den här gången heller.

Relaterade blogginlägg:

Källor och länkar:

Ahlberg: Färgstarka Falun

Åkerblom; Stora Torget har varit samlingsplatsen i Falun (Falu-Kuriren 1995)

Falun.se

Wikipedia

dt.se (Bin Laden på Sverigebesök)

Juniors mer nostalgiska falu-betraktelse

Elisabeth Ohlson Wallins hemsida

Banken Bar & Brasserie

Falun/Dalarna, Sång och musik, Uppsala/V-dala

Holmenkollen

31 oktober, 201611 oktober, 2023av adolphson

Jag är född och uppvuxen i Falun. Förutom åren 1990-1998 och 2003-2004 har jag bott här. Jag kommer nog alltid att göra det. De flesta av mina kollegor och vänner jag umgås med här är dock inflyttade för en längre eller kortare tid sedan. Ibland händer det att jag, i egenskap av ursprungsbefolkning, blir tillfrågad om var man hittar det riktiga Falun eller riktigt genuina falubor. Mitt svar blir alltid det samma: gå till Konditori Focus eller besök Holmtorget.

—

Stadsdelen Holmen i Falun, alltså det relativt smala området mellan Faluån och Holmgatan respektive från Falugatan och söderut, har sitt ursprung i en stor ö som låg mitt i ån vilken gradvis växte genom att man undan för undan fyllde ut ån med slagg. Faluån hade alltså ursprungligen (minst) två förgreningar ut i Tisken men med tiden växte ön i hop med fastlandet och blev till slut en stadsdel. Lite som i Nederländerna, ungefär. Jag har många minnen från Holmtorget. Därifrån kom och gick alla bussar (busstationen var belägen här mellan 1924 -1967, sedan flyttades den 100 meter till det som i dag är parkering), under 1970- och 80-talen, och där låg EPA, Tempo, sedermera Åhléns och mittemot: Domus. Det var hit, till Holmtorget, salig mor gick och handlade förnödenheter och som barn travade jag ofta med. Särskilt minns jag de orange plaststolarna inne i vänthallen på den gamla bussterminalen samt, givetvis, GDG-kiosken. Och om det är någon som undrar varför den gamla backhopparklubben i Falun heter IF Holmen så vet denne någon nu besked. Den nu rivna Kvarnbergsbacken ligger precis mitt emot på andra sidan Tisken. Den ännu äldre backen stod i Källviken strax till höger om nuvarande liften. Förövrigt var det här tävlingarna avgjordes under VM 1954. Det var på en lite mer lagom nivå, kanske. Idag ligger Bergströms Galleria i Domushuset medan själva Domus sedan länge är borta. Tittar man noga på fasaden som vetter mot Östra Hamngatan, helst när solen ligger på, så kan man fortfarande ana konturerna av den gamla Domus-skylten. Om nu inte någon nitisk Diös-person nyligen målat över dessa historiska rester. Detta är sådant jag tänker på nu när Coop snart ska etablera sig i gruvrondellen. Namnet på dagens galleria, Bergströms galleria, härstammar förövrigt från diversehandlaren Abraham Bergström som hade ett litet affärsimperium på ön Holmen under mitten av 1800-talet. Tillsammans med sin syster Sara drev han en handelsbod som närmast var som ett litet varuhus där man kunde köpa allt mellan himmel och jord (EPA?) och hade man inga pengar så kunde man byta nästan vad som helst mot varor, eller pantsätta saker för att få loss kontanter. Syskonen Bergström hade också en övernattningsstuga där tillresta bönder, ofta från Svärdsjö och Enviken, sov över när det var dags för marknad i stan. Och nu blir jag alldeles galen av hembygdsromantik känner jag och slänger därför oförhappandes fram den gamle hedersmannen Erik Mattias Yrgårds låt Falu Marknad. Jag har, tillsammans med samtida på V-dala, hört honom framföra den live. Och jag tror jag hör till de ytterligt få som fortfarande sjunger den:

Falu Marknad (av Erik Mattias Yrgård)

Nu är vi framme vid Tomas mäss, då blir det fröjd i Falu dit kommer folk i från aller stäss, där hålles allt till salu. Nu ska vi köpa och nu ska sälja, nu ska vi klunka och nu ska vi svälja. För nu är det marknad i Falu igen, ja nu är det Tomas mässa!

Nu har vi kommit från Ål och Bjus, Järna och Nås och Malung. Nu ska vi ha oss ett redigt rus, nu blir det fröjd i Falun. Borgarna där dom har sötebrödsdagar går där och pöser med kullriga magar. Ja nu är det marknad i Falu igen, ja nu är det Tomas mässa!

Hejsan, du borgare bred och stinn, lätta ett tag på pungen! Köp dig min päls utav Ickorskinn, så blir du grann som kungen! Titta, se där kommer borgmästarns fruga! Tänk om man hade en sån i stuga! Ja, nu är det marknad i Falu igen, ja, nu är det Tomas mässa!

Kom, lilla jungfru, så nätt och rar, ta dig en titt på ståten! Köp en present till din fästekarl, då blir han så belåten. Själv ska jag köpa en psalmbok till Kari, sen ska vi gift oss när vintern har fari. Men nu är det marknad i Falu igen, ja nu är det Tomas mässa.

En gång om året till folk och ljus drar jag från mörka skogen. Här är det dans i vart enda hus, sång och musik på krogen. Här får en slåss uti gator och gränder som Karl den tolfte hos turken i Bender. Ja, nu är det marknad i Falu igen, ja nu är det Tomas mässa.

Käraste bröder, vår fröjd är kort, kort är en natt på krogen. Duvna drar vi från Falun bort hem till den mörka skogen. Men vad gör det? Vi får leva på trösten, allt efter våren och sommarn och hösten, ja då är det marknad i Falu igen, ja nu är det Tomas mässa!

—

Om jag nu ändå är att betrakta som något av en genuin falubo så finns det en baksida: att jag påfallande ofta går vilse i min egen stad.

Jag letar nämligen alltid, när jag är ute och flanerar, efter… Lekåhobby när vildvittrorna vill gå till BR…Falu motor när jag ska till Rolf Ericsson bil…hyr film på Mr Video… blandar ihop Statoil med BP (där snuset antagligen fortfarande kostar 4,50)…köper böcker på Blids… anser att urmakaren heter Carl Evert Tysk…och att någon omedelbart borde jaga ut den där grillbaren ur Cafe Noveau…tänker att på Bubbels var jag nog aldrig…och konstaterade i hjärtligt samspråk nu i helgen när jag handlade hos Tomas på Byxshoppen att jag även handlat där när de fortfarande låg på Åsgatan…ser för mitt inre, när jag ska till Systembolaget, en bild av Bergmästaren glimta förbi och visst finns det en bio på Åsgatan?

Faluns andra bio där jag såg Star Wars 1977

Jag skulle kunna go on and on med gråtmilda berättelser om när jag som barn åkte plastpåste utför slagghögarna, lekte kurragömma i Selmas våning eller köpte skivor längst in på Expert.

Lev i nuet, människa!

Min chef frågade mig nyligen om jag trivs, hur jag mår. Det var länge sedan någon utöver hon jag delar Netflix-abonnemang med frågade mig det. Jag hörde mig själv säga att jag mår rätt bra och att jag inte riktigt kan se mig flytta någonstans inom överskådlig tid.

Eftersom jag sa det till chefen är det väl sant.

—

Relaterade blogginlägg:

Elsborg

Bild 2

Falun/Dalarna, Historia, Resor

Elsborg

26 juni, 201415 augusti, 2024av adolphson4 kommentarer

”Det var Hasse C, kungen av Elsborg, som lät bygga den förnämliga uteplatsen” skaldade mina föräldrar, inte så lite influerade av Evert Taube, någon gång i mitten på 1980-talet. Det var en grannfamilj som skulle flytta från radhuslängan på Engelbrektsgatan, Elsborg, i Falun. Tillsammans hade familjerna, som nyinflyttade i slutet på 1970-talet, bildat Nedre Elsborgs Samfällighets- och Sångarförening. Man har alltså att brås på, antar jag.

Ibland har olika människor i stan bett mig att visa det riktiga Falun eller att få träffa genuina falupersoner. För jag är ju en sån, menar de, så jag borde veta. Vad de å sin sida inte vet är att det faktiskt inte finns något sådant. Iallafall inte något i stil med inskränkt bygemenskap som det tar 2 generationer att ta sig in i. Falun har alltid varit en ut/inflyttningsort. Först sökte sig människor till gruvan från när och fjärran, från övriga landet och från Europa, på grund av att gruvan under 1600-talet var världens största (kända) industriella arbetsplats. Sedan blev stan residens- och tjänstemannastad. AT-läkare, lärare, jurister med flera kommer och stannar en kortare eller längre stund och flyttar sedan vidare. Några blir kvar. Vissa trivs, andra inte. Ska jag göra le Grand Tour med någon tar jag hen med mig till café Focus. Där samlas många genuina faluorginal. Sedan vandrar vi genom Elsborg upp till gruvan.

Det var nog Elsborg Selma Lagerlöf tänkte på när hon skrev om den gruvliga och ljuvliga sidan av stan. Falun ligger i en dalgång och mitt emot gruvan ligger den ljuvliga sidan med sina prominenta villor och fina kvarter. På andra sidan, nedanför gruvan, Elsborg. Området har anor sedan 1600-talet som bostadsområde för gruvdrängarna. Jag är osäker på om det är en del av världsarvet men här och där finns gamla gruvlängor bevarade. Här, på den gruvliga, ruffiga sidan, the wrong side of the river, växte jag och mina syskon upp. Många av mina tjänstemanna/läkarson-kompisar kom från den ljuvliga sidan och de med rötterna i stan från den andra.

På 1970- och 80-talen var Elsborg inte lika tillfixat som idag och man kunde ännu se fallfärdiga ödehus, övergivna tomter med bilvrak och udda personer ströva omkring. Lite som vissa nostalgiker idag beskriver hur Haga i Göteborg eller Söder i Stockholm en gång var. Selma Lagerlöf bodde i Falun 1897-1910. Dels bodde hon i Centralpalatset och dels i eget hus på Villavägen. Hon bodde också i ett hus i Elsborg beläget i korsningen Sturegatan/Mormorsgatan.

På 1980-talet var det övergivet sedan länge och vi barn tyckte om att ta oss in och leka där. I min egen världsuppfattning har jag lekt i det rum Nils Holgersson författades. Jag minns att det blev uppståndelse när huset skulle rivas eftersom det var den stora författarinnas enda kvarvarande hem. Men det revs och idag står det ett prydligt flerfamiljshus i dess ställe. Jag passerade ofta huset, om jag inte istället tog Berhauptmansgatan (från vilken en legendarisk polis, Blinka 19, långt tidigare släpade fyllon till den intilliggande Ornäsgatan eftersom den i rapporten var enklare att stava till) upp till Elsborgs två parker: Hästparken och Kåreparken.

I den senare hade vi skidtävling varje vinter och i den förra tillbringade jag varje dag från 1:an till 6:an tillsammans med mina kompisar. I Hästparken spelade vi ofta Vippa, ett traditionellt spel från Bergslagen med egen facebook-grupp och mycket roligare än kubb.

Från första stund ända till, ja faktiskt ända upp i högstadiet, tog jag och min kamrat Magnus Hedén sällskap till skolan. Först till Södra sedan Västra. Detta trots att promenaden till honom uppe på Konstvaktaregatan eller ner till mig på Engelbrektsgatan innebar en betydligt längre sträcka – genom hela Elsborg – från hemmet till skolan. Det blev en ritual. Varje morgon ringde vi till varandra och frågade om vi skulle gå tillsammans. Jag kan fortfarande hans telefonnummer. Där på Elsborg fanns Emil, en gammal förvirrad farbror som bjöd på godis, och där fanns den skräckingivande Plommongubben, som ingen någonsin hade sett men som alla visste sköt med saltskott på ungar som pallade plommon i hans trädgård. Och precis ovanför den farliga Plommongubben fanns Ernst Rolfs födelsestuga som idag är ett litet museum.

Vi lekte ofta i själva gruvområdet. Det var glest med avspärrningar på den tiden. På vintern klättrade vi upp på de högsta slagghögarna och åkte nedför på plastpåse i en vindlande fart. Eller så cyklade vi upp och badade i krondiksdammen. Inte visste väl vi att den anlades på 1500-talet av kronan för att förse gruvan med vatten eller att de allierade under andra världskriget planerade att spränga den för att dränka stad och gruva om nazisterna anfallit Sverige. Inte kände vi heller till att Geschwornergården, som idag är restaurang, var ämbetshus för en ofta illa sedd myndighetsperson vid gruvan: Geschwornern (tyska = edsvuren).

Gruvmuseet var ofta öppet och hade fri entré. Jag gick ibland dit ensam när jag inte hade något bättre för mig. Det var en spännande miljö att vandra omkring i och upptäcka.

Vi lekte röda/vita rosen och alla möjliga lekar över hela Elsborg. Minnena är många. För mig är känslan precis samma som den i Björn J:son Lindh sång De hjältemodiga. Om något verkligen är hemma för mig så är det Elsborg. Men jag längtar inte tillbaka. För jag är med och bryter ny mark i Falun: jag bor längst upp i Slättaskogen. Det måste vara stans bästa plats att bo på. Men nu är jag ändå tillbaka. Och letar någon efter det verkliga, eller gamla, Falun, rekommenderar jag en guidad tur med falu-nestorn Örjan Hamrin – om han fortfarande håller på.

Falun/Dalarna, Film och TV, Livsåskådning, Sång och musik

Roland

28 april, 201412 augusti, 2024av adolphson

Salig mor var varmt och traditionsbundet religiös. I uppfostran av oss barn ingick att gå till kyrkan regelbundet och i synnerhet på högtider. Då jag som barn inte var helt road av gudstjänst, och eftersom salig mor tyckte dels att jag hade viss sångbegåvning och i alla händelser skulle må bra av såväl andlig spis som någon form av musikalisk utbildning, satte hon mig att sjunga i Kristine församlings gosskör, sedermera omdöpt till Falu Kristine Goss och Flickkör. På så vis förenade hon flera olika nyttoaspekter, resonerade hon.

Så kom det sig att min barndom och tidiga ungdom delvis kom att präglas av kantor Mats Åberg, hans fru Margareta och några av deras barn som också sjöng i samma kör. Samuel och jag är jämngamla och vi sjöng gossopran (i eget tycke) så vackert att tårarna trillade ner för den åhörande församlingens fårade kinder.

Samuels äldre bror Erik sjunger jag återkommande med i kyrkokören men även i MDP-kvartetten och nyligen besökte deras yngste bror David MDP-kvartettens jubileumsmiddag. David har gått i pappa Mats fotspår och är kyrkomusiker.

Storasyster Hedvig sjöng I Himmelen på salig mors begravning 1997 i Kristine Kyrka och då var det än fler tårar som föll, inte enbart på grund av det outsägligt sorgliga tillfället. (Och hon sjöng, kan jag även tillägga detta år 2023, Caccinia Ave Maria på Malins begravning, men när detta inlägg skrevs kunde jag aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig det.)

—

Jag minns att jag redan som mycket liten på gudstjänsterna mest uppskattade Mats avslutningar vid orgeln, postludium. Jag förstod ju inte då att församlingen var begåvad med en sällsynt kvalificerad och skicklig organist. Jag bara gillade musiken. Mats är, enligt Wikipedia, en auktoritet på barockmusik.Tillsammans med honom kamperade kyrkoherde Roland Persfjord. De lyckades tillsammans skapa en otvungen men samtidigt högtidlig stämning i kyrkan. För mig som inte var naturligt kyrklig blev det därigenom ändå naturligt att gå dit ibland. Det måste dock sägas att jag inte vet någonting om Roland Persfjords syn på kvinnliga präster, homosexualitet eller hur hans teologi i övrigt såg ut.

Däremot vet jag att jag nuförtiden relativt ofta besöker kyrkan genom att jag som vuxen sjunger i kyrkokören. Även om det alltid är trivsamt, barntillvänt och högtidligt kommer jag då och då på mig själv med att sakna det som Mats och Roland skapade. Det är väl det där med att vara förälskad i sin egen barndom: det är inte alltid helt lyckat för livet i nutiden. För visst finns det en oerhört begåvad kyrkomusiker i Hernik Alinder, som också spelande på Malins begravning, bakom knapparna och tangenterna på orgeln.

Salig mor var hursomhelst mycket förtjust i Roland Persfjord som hon ibland ömsint refererade till som Fader Ralf efter den katolske prästen i TV-serien Törnfåglarna. När mamma nder sitt sista år i livet låg på akademiska sjukhuset körde jag ofta runt henne i rullstolen. Vi åt glass och skojade om att hon låg på sjukhuset och jag vid universitetet. Vi tog oss på våra promenader så upproriskt långt ifrån sjukhusmiljön vi bara vågade. När vi efter en sådan utflykt återkom till avdelningen mötte vi Roland Persfjord vilken ingen av oss då sett på länge. Han kände omedelbart igen oss och salig mor blev mycket glad. Även om Roland överlevde salig mor med tio år kändes det där mötet bra och som att någon sorts cirkel var sluten.

Fotnot. En gång svämmade Faluån över så till den milda grad att prästbostaden var hotad. Folkhumorn döpte kärlekfullt spektaklet till…Persfjord. (Fattar du eller? Pers-fjord.)

Avslutningsvis kom jag och tänka på när jag en gång lagade fiskpinnar till Dotter 1 och hon envist krävde att få veta vad fisken hette. Efter tio svar som alla på olika sätt handlade om att fiskpinnar inte har något namn drog jag till sist till med ett kärnfullt: ”fisken heter Roland.” Ett i eget tycke bra svar då jag för mitt inre såg en koppling till den bibliska berättelsen om Jesus, fisken, brödet och vinet. Dotter 1 såg emellertid föga imponerad ut när hon replikerade: ”Jag frågade vad den hette, inte vilket land den kom i från.”

Falun/Dalarna, Historia, Spännande människor

Engelbrekt

17 september, 20133 maj, 2022av adolphson3 kommentarer

Engelbrekt Engebrektsson föddes i södra Dalarna i slutet av 1300-talet. Eftersom han ledde ett uppror mot Erik av Pommern, som då styrde Norden i egenskap av regent för Kalmarunionen, har han vid sidan av Gustav Vasa och Karl XII kommit att bli en av den svenska nationalismens mest tongivande symboler.

Det finns statyer av Engelbrekt i Stockholm, en annan i Örebro, ytterligare en i Arboga. Minsann finns det en i Falun också. Hur kommer det sig, undrade jag en gång, att mannen står rest på sockel också i Falun? Han var ju aldrig ens här? Jag beslutade mig för att ta reda på det.

Jag styrde sålunda kosan mot Dalarnas museum där falunestorn Örjan Hamrin sammanställt ett material för den hugade.

Myten att Engelbrekt föddes i Falun härrör antagligen från 1860-talet när en populär spelman påstod detta under en konsert. Han startade också en insamling till förmån för en minnessten. Av detta blev intet och pengarna sattes in på banken.

År 1899 höll en av mina kollegor en lektion om Engelbrekt för en klass glada (?) gossar i dåtidens motsvarighet till dagens mellanstadium på Östra Skolan här i stan. Magistern, som hette Per Envall (jag kan inte säga att jag inte förstår honom) blev så upphetsad över sin egen berättelse om Engelbrekt och hans dalkarlar att han slutligen föll i gråt över hjältens öde.

Envall berättade inlevelsefullt hur dalfolket fått lida under den gemene dansken men under Engelbrekts ledning rest sig för att erövra sin frihet. Upproret spred sig och Engelbrekt steg till maktens tinnar innan han slutligen föll för en lönnmördares svekfulla hand. Man kan lätt föreställa sig Envalls indignation när han avslutningsvis berättade för gossarna att man nu skulle resa ett monument över hjälten I ÖREBRO!

Pojkarna var alldeles tagna. En pojke, Algot Göransson, fiskade upp 1 öre i fickan som han gick fram och gav magistern som ett första bidrag till ett eget monument. Snart gjorde alla barnen likadant. Man fick ihop den inte allt för hisnande summan 2,35 kr. Envall, å sin sida tagen av barnens fosterlandskänsla (sådant var viktigt och av annan karaktär än våra dagars) vände sig till landshövdingen som i sin tur via pressen meddelande att han i egen hög person skulle besöka klassen med de kloka gossarna (det, däremot, har aldrig hänt mig).

Och så var nyheten ute. Detta satte igång en veritabel donationskampanj. Det var väl klart pojkarna skulle ha sin staty! Det skrevs listor, hölls baler och gavs fester till förmån för monumentet. Det hela är en rätt rolig läsning för den som vill ge sig i kast med arkiven. När man 1902 hade summan man trodde skulle räcka, 30 000 kr, utlystes en tävling bland Sveriges konstnärer och skulptörer att anonymt, via tåg, skicka tävlingsbidrag i gips till Falun. I juryn ingick bland andra Carl Larsson och Anders Zorn.

Av tjugofem förslag finns idag fjorton bevarade men man vet inte vem som gjort vilket eftersom anonymiteten bevarades. Inget förslag befanns dock vara bra nog och istället bad man landets två främsta skulptörer, Christian Eriksson och Carl Milles (den senare hade gjort sig känd för Sten Sture-monumentet i Uppsala vid vars fot jag några gånger förövrigt ibland ätit lunch).

1907 beslutades att Erikssons förslag, Bågspännaren, var bäst. Men eftersom det skulle utföras helt i granit blev det alldeles för dyrt. Och mitt i alltihop fick Zorn för sig att göra en egen variant som han tänkte sig stå utanför riksdagshuset i Stockholm. De som inte gillade Bågspännaren tyckte Zorns variant gott kunde stå i Falun.

Det blev rörigt och en smula genant. Eftersom hela länet på olika sätt bidragit ekonomiskt kunde många lägga sig i debatten. Situationen blev laddad vilket framgår av insändarsidorna i länets tidningar. Eriksson blev sur och eftersom stockholmarna tyckte om hans staty och erbjöd sig att köpa den skickades den dit och placerades i gamla stan. 1916 invigdes den under pompa och ståt som en av rikets främsta skulpturer.

Och Falun? Snabbt fick man fram ett förslag från en ny, ung och lovande, skulptör: Karl Hjultström. 1919 invigdes hans staty i närvaro av kronprins Gustav Adolf och prins Eugen. Hjulström fick Wasaorden och alla verkade nöjda. Eller? Nja. Zorn kom inte på festen för han var också sur. Och snart började olika insändare droppa in i tidningarna igen. Var monumentet rätt placerat? Detta började man diskutera på 1930-talet.

Man gjorde därför helt sonika en kuliss i full skala som man flyttade runt på olika platser i stan. Det var bara det att det inte var helt enkelt att flytta statyn. Så, den blev kvar på sin plats. Idag händer det att statyn lyfts fram som ett exempel på icke omhändertagna (rengjorda) skulpturer. Annars har vi en annan fin staty över en av mina favoritpersoner. Ni vet hon med världens bästa bokinledning: I Dalarne.

Engelbrekt sover i sin grav. Omedveten, får man anta, om diskussioner om olika statyer som bär hans namn.

—

Källor:

Kampen om Engelbrekt, en 40-årig konststrid i Falun sammanställd av Örjan Hamrin

Falun/Dalarna, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson

En komikers uppväxt

19 september, 201226 september, 2025av adolphson1 kommentar

Det här är jag. Hej, hej.

Fredrik Adolphson

Tillåt mig att presentera mig lite närmare. Mitt namn är Per Fredrik Adolphson och jag växte upp under 1970- och 80-talen i ett folkparti/centerhem i det socialdemokratiska och moderata Falun. Detta gav många vänsterkompisar men även en del moderatpolare. Rutskjotor och Ivenhoetröjor all around. Det är, har jag ofta senare tänkt, nog rätt bra att präglas av olika perspektiv i livet.

liten

Jag hamnade tidigt i sammanhang där en given identitet kunde vara problematisk: Fälldin-unge i skolkamraternas arbetarhem, tjänstemannason i överklassfamiljer, mas på västkusten eller lantis på Lidingö.

80tal

Jag lärde mig tidigt att det fungerade att försöka charma och skämta sig ur kniviga situationer. Den smärtsamma insikten att det finns tillfällen när pojkaktig charm inte funkar var också mycket nyttig för mig.

Allt detta resulterade i en livshållning som innebär att jag alltid, lite respektlöst kan tyckas, måste skämta om allt och med alla hela tiden. I synnerhet är det viktigt att kunna skratta åt sig själv. Jag blir misstänksam mot människor som inte kan det. Jag blir arg på mig själv när jag inte gör det. Detta beteende ser ju en hyfsat stabil person naturligtvis omedelbart igenom. Barnens mor exempelvis, var helt immun.

princess

Mina föräldrar tog sitt ansvar. Det var helt, rent, tryggt och kärlek under uppväxten. Men jag fick tidigt lära mig att klara mig själv. Mamma hängde över axeln genom grundskolan men i gymnasiet hade vi passerat den horisont hon kunde relatera till. Hon hade inte själv gått där eftersom det var långt i från alla i hennes generation som gjorde det.

Lumpen2

Genom gymnasiet, militärtjänsten och universitetsstudier i såväl Frankrike som Sverige fattade jag helt och hållet mina egna beslut. Fast så långt kommen var mina föräldrar redan nöja och stolta. Att deras äldste son tagit sig till de vita mössornas stad, Uppsala, var i deras ögon något fantastiskt.

Studentbal

Salig mor var alltså mycket stolt. Säkert hade hon varit nöjd med mitt yrkesval också. Alltihop kan i och för sig ha varit resultatet av en noga genomtänkt uppfostran. Och det i sin tur kan hängt ihop med att de faktiskt litade på mig. Men det resonemanget känns lite som en tröst för tigerhjärtan. Det måste väl vara mer synd om mig än så? Skämt åsido. Utifrån vissa givna förutsättningar är jag resultatet av mig själv. Jag har inte curlats i någon större utsträckning, jag har gått den (nåja) hårda vägen. Händelse, reaktion, konsekvens och erfarenhet. Nu, i diverse krisers tidevarv tycker jag själv att jag kunnat skörda frukterna av min syn på livet.

Jag mår bra av att se livet från den ljusa sidan. När jag har jobbiga beslut att fatta vet jag att jag inte kan fly undan ansvaret. Ingen annan fixar mitt liv åt mig. Det får jag göra själv. Och så långt det är möjligt försöker jag göra det skrattande.

Skäckerfjällen 058

Tillbaka till då. Det var inte längre häftigt att spela pajas när man kom till högstadiet. Det blev svårare att skämta sig ur situationer och ofta gick det inte alls. Vi från Södra (skolan) höll ihop och som hyfsat idrottsbegåvad klarade jag mig rätt väl på grund av den respekt det medförde. Men personligheten lyste allt oftare igenom. Jag minns särskilt en gång när jag var illa trängd på Västra skolan. Någon hade slutligen tröttnat på den rollspelande, snabbkäftade veklingen. Jag befann mig uppträngd i ett hörn med alla reträttvägar avspärrade. Nu sänker han mig, nu dör jag minns jag att jag tänkte.

Så kom räddningen. Det var den gode ledaren, idrottskillen och studiebegåvningen, han som alltid stod på de svagas sida och som var min bäste vän sedan lågstadiet, som kom till min räddning. Som klippt och skuren ur en amerikansk feelgood-film banade han sig fram helt lugnt och ställde sig bredvid mig. Sedan lät han alla blodtörstande hyenor förstå att: Låt Fredrik vara. Han har ett jävligt mycket bättre ordförråd än vad alla vi har, i alla fall! Detta hände i sjunde klass. Efter det såg man åtminstone delvis med andra ögon på mig. Det var plötsligt mer okej att vara lite annorlunda. Andra värden än rå styrka började uppskattas. Som jag kände det var Västra skolans skräckvälde besegrat, Riddar Catos stenhjärta förvandlat. Hädanefter gick jag utan rädsla till skolan.

Sen blev jag vuxen. Eller vuxen och vuxen. Det gäller att inte växa upp allt för mycket och allt för fort. Man bör bejaka sina intressen i livets alla olika stadier. Allt är beroende av att jag själv mår bra. Tar jag hand om mig själv blir jag en bra pappa, make, yrkesmänniska och medmänniska. Alltså måste jag till en gräns bejaka det jag behöver. Det innebär att jag helt enkelt inte kan, vill eller orkar, vara seriös hela tiden. Om jag så vore landets statsminister skulle jag inte kunna avhålla mig från denna livsstil, det är helt enkelt mitt fundament.

Det kommer jag aldrig att ändra hos mig själv.

Aldrig.

38200123_10156263654765617_3105820241922359296_n