Foto – Sida 17 – Adolphson

bild 7 – raison d’etre

1 december, 201513 juni, 2021av adolphson2 kommentarer

Bilden ovan föreställer min farfar Otto, farmor Ester, och deras barn. Jag tror det högtidliga tillfället som inneburit familjeporträttets raison d’etre är min faster Guns konfirmation som ägde rum någon gång i mitten på 1940-talet. Från vänster ser vi farbror Ingemar, minstingen bredvid farmor är faster Britta (som gick bort i våras), sedan alltså farmor, varpå följer faster Gun och så, längst ut, far.

Farfar föddes 1892. Jag vet inte så mycket om honom, eller fars kärnfamilj, eftersom vi inte träffade farfar så ofta. Några somrar på 1970-talet och vid några högtidliga tillfällen därefter innan han gick bort 1978. Jag vet att han arbetade som bergsprängarbas (vilket antagligen inte innebär att han var stämfiskal för basarna i Bodens kyrkokör) i gruvan samt bonde. Farmor drev marketenteri i Råbäcken där familjen också bodde. Det är ett område utefter Lule älv strax utanför Boden. Platsen är idag är helt igenväxt. Men under kriget var det ett levande område i kronans regi. När det övades artilleri fick familjen lämna huset och söka skydd i en lada, har det sagts mig. Far sa alltid, som sista utväg när jag var olydig under uppväxten, att han minsann var uppvuxen under kanonerna i Boden. Därmed var sista ordet sagt.

Jag har en gång besökt Råbäcken men mötte endast mygg och sly invid ett vackert läge efter älven. Jaså, ni har varit och varit och tittat på dynghögen sa min kusin Andreas senare. Farbror Ingemar och faster Gun flyttade tidigt till Stockholm och deras barn är väldigt mycket stockholmare, precis som jag dalkarl.

Två av farfars syskon utvandrade till staterna. Jag funderar på att spåra upp deras efterlevande. Farmor vet jag ännu mindre om, hon gick bort redan 1971. Det sägs att det finns samiskt ursprung på hennes sida. Det ska jag också undersöka, någon gång.

Nästa bild är mer vemodig att se.

Det är (antagligen) den sista familjebilden på min kärnfamilj. Det är också sista gången jag avände min svindyra kenzoslips med hiskeligt tudelat mönster. Jag tror bilden är tagen inför min kusin Brittens bröllop, kan det varit 1993?

Vi är alla så,ursäkta ordvalet, levande på bilden. Så fulla av framtid. Mor har ännu inte fått hjärntumör och det är långt kvar tills cancern skulle göra slut på min systers liv. Bröllopsfesten var också en av de sista tillfällena jag träffade faster Guns make Kaj Nikula. Bördig från Haparanda hade Kaj ett kärvt sätt. Men han var rätt rolig. Och jag tror faktiskt också han gillade mig. Jag var ibland och hälsade på då mor, under förevändning att jag måste se och lära av huvudstaden, ville bli av med mig ett tag. Jag minns Kajs och mitt sista samtal där vid bordet på bröllopet. Bland annat menade han sig kunna tala finska bättre än jag svenska. Jag replikerade att jag utan att vilja recensera vare sig min svenska eller hans finska fann yttrandet relativt modigt. Vi blängde på varandra ett tag, sedan skrattade vi.

Kvar från tiden för fotografierna finns far som en skugga av minnen. Han säger ofta, som svar på enträgna frågor om förflutenhetens landskap, att han inte minns. Men jag undrar, jag. Kanske är det så att han helt enkelt föredrar att leva i nuet. För varför ska man älta en massa missförstånd, sorger eller besvikelser i parti och minut? Man kan inte ändra på livets omständigheter, det är omöjligt. Man kan bara ändra sig själv och sin inställning till livet. Och även om far är gammal nu har han det ganska bra, vad det verkar. Han sitter där, i sitt kök, precis som han alltid gjort. Som en väldig borg, en del av Bodens fästning. Ju längre tiden går desto mer omvärderar jag hans inställning till livets små och stora jävligheter.

Uppdatering 2021-06-13. Numera är även denna bild vemodig att se.

På bilden, tagen inför svärföräldrarnas gudröllop, finns svågrarna, där finns min fru som föralltid lämnade oss 2019, mina barn samt mina svärföräldrar. Där finns Julia som för alltid lämnade oss ett år efter Malin, som liksom jag var ingift, och deras lilla dotter, mina barns kusin på den sidan. Jag vet hur det känns att förlora en förälder. Jag vet hur det känns att förlora ett syskon. Jag vet också hur det känns att förlora en parner. Men att förlora sitt barn, nej, om det vet jag inget. Det är på något sätt mitt sista hopp att slippa uppleva det.

Kan vara en bild av 5 personer, inklusive Fredrik Adolphson och personer som står

Människor försvinner och andra tillkommer. Nästa familjekosntilation i mitt liv ser ut ungefär så här. Två ensamstående fäder och en massa döttrar. Liksom i de övriga fallen är vi på bilden, Lykke, Liv, Mina, Louise och Line förbundna med varandra. Vad det i slutändan blir av det är inte gott att veta. Jag ser framför mig själv i en avlägsen framtid som en av två åldrade bröder sitta, omgiven av en faslig massa döttrar och deras olika familjekonstilationer, på en västsvensk altan och blicka ut över havet.

Jag sneglar mot slutet, när min del i berättelsen är över. Förstå mig rätt, visst hoppas jag uppleva mycket än. Och det kanske är medelåldern som spökar. Men jag tänker allt oftare på tiden efter att flickorna lämnat boet. Hur blir det då? Än mer smärta? Jag vänder mig ofta till fiktionen. Och även om jag inte förväntar mig att uppleva slutet på Sicilien så hoppas jag det blir något som i den otroligt vackra slutscenen i Gudfadern III. Inga liknelser i övrigt, naturligtvis. Men friden den scenen utstrålar, att dö ensam och fridfullt i en stol, i stor kontrast till huvudpersonens övriga liv, är mycket tilltalande.

Den som lever får se.

Foto, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Uppsala/V-dala

bild 6 – svensexa

22 november, 20151 juli, 2021av adolphson

Bild 6 föreställer undertecknad mitt under brinnande svensexa i juni 2000. Det finns mycket myter och elände kring svensexor. Min egen var dock briljant. Helt lysande, faktiskt. En dylik tillställning måste utföras med finess, något mina kamrater verkligen lyckades med. Kidnappningen skedde på den allmänna studentdagen vid utspringet för skolans elever. Jag stod där bland kollegorna och vinkade adjö på det vis vi lärare plägar helt uppfylld av den vemodiga lättnad vi känner när ens studenter springer ut och hade således inte en tanke på något annat. Plötsligt fick jag syn på en skylt som stack ut i massan av skyltar. Något var fel. Det var ju en skylt med min nuna (den anas i bildens övre högra hörn). Så skulle det ju inte vara! Man fångade mig helt off guard. Och så var det, jag fick fira studenten en gång till.

De hade tänkt på allt. Lövad vagn (bilden) som åkte med i vagnkortegen, far hade mottagning hemma med smörgåstårta och hela baletten, han höll samma tal som när jag tog studenten på riktigt 1990, DGF kom förbi, ja, man hade verkligen tänkt på allt. Ett annat tema var att jag skulle få göra upp med alla saker jag vräkt ur mig genom åren – också det en rätt bra tanke. Exempelvis sa jag en gång i Uppsala till Bengtsson, vars familj vid tidpunkten fortfarande ägde Falu-Kuriren att …du kan ta din jävla liberalistblaska och stoppa upp den i röven… En smula vulgärt, kanske, och det hela var förövrigt ett lätt schizofrent samtal, men till mitt försvar vill jag anföra att jag vid tillfället förmodligen tagit en äggtoddy, eller möjligen två, och eftersom jag normalt inte smakar starkt kan detta ha påverkat ordvalet. Känsliga läsare ursäktas. Jag är mycket mer sofistikerad idag. Bengtsson blev emellertid inte svaret skyldig: Jag vet, jag har haft min studentrevolt nu, jag har röstat på Folkpartiet och läst DN, nu får det vara bra med det.

På svensexan trädde man på mig ögonbildel med motiveringen att det nu var dags, nu skulle jag ”äntligen” få hoppa bungyjump. När man väl tog av mig bindeln fann jag mig i ett stort konferensrum öga mot öga med chefredaktören på Dalarnas Tidningar. Han inledde allvarligt vårt samtal med orden: Jag har hört att du inte gillar min tidning…. Lysande, som sagt. Kvällen avslutades i Bengtssons residens vid Runn med sång mat och glädje. Det var en av de bättre dagarna i mitt liv. På bilden syns närmast Johan Hedlund, Peter Ängsback och Magnus Lekander, alla iklädda sina gamla studentkostymer. Inget lämnades åt slumpen denna dag.

Foto, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Resor, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Bild 5 – kobingo

12 november, 20151 juli, 2021av adolphson

Jag hängde med Bengtsson förra helgen vilket fick mig att minnas denna bild.

Det är den 16:e november 1997. Alltså min 27:e födelsedag och jag befinner mig dagen till ära på Rotenbergs säteri strax utanför Norrköping. Huvudbyggnaden, som man anar i bakgrunden, uppfördes någonstans vid sekelskiftet 1600-1700, flyglarna senare. Den ganska strama karolinska stilen står på många sätt i bjärt kontrast mot innandömet.

Detta var nämligen platsen för ett par schyssta fester under 1990 och 00-talen. Bland annat firades millennieskiftet här i dagarna tre. Men nu är det som sagt hösten 1997, och födelsedag, vilket fått godsherren junior, Sten Rudolf Håkan, a.k.a direktör Bengtsson a.k.a Cigarrbengtsson, att bjuda på en exklusiv cigarr.

Sannolikt är cigarren helt bortkastad på mig eftersom jag av rädsla över att förstöra min sångröst genom åren gärna avstått cigarr, däremot har jag alltid vetat att inta lämplig pose eller roll när tillfället så kräver.

Let´s get in to character. When in Rome. Tala till de lärde.

Och apropå bönder så meddelade Cigarrbengtsson denna novemberdag 1997 att man inte fick ta in cigarrerna i ladugården. Gunnar trodde det berodde på att kossorna hade så känsliga magar att de på grund av röken riskerade sätta igång att orena långt över normaltillståndet. Och detta var ju bra, resonerade Gunnar vidare i sitt lite långsökta stöd för Bengtssons förmaningar, eftersom om korna höll sig så kunde det underlätta kobingon som skulle äga rum senare på dagen.

(Kobingo förekommer i Dalarna, bland annat på Morbygden. Spelet går till som följer: man gör ett ett rutsystem med hjälp av en sån där maskin man använder till att dra linjer på fotbollsplaner. Man satsar en krona på valfri ruta. Man släpper ut en ko i hagen och den som satsat på den ruta i vilken kon småningom lägger ett lass väl idisslat hö vinner).

Arrendatorn såg förvånad ut över Gunnars resonemang. Bengtsson fick en irriterad rynka mellan ögonbrynen.

Jag minns att jag träffade bonden en gång till den här helgen. Det var när jag, eftersom jag var yngst, blev ivägskickad efter mer ved. Med mig hade jag fått en 10-dollarsedel. Bonden skrattade gott och skickade mig vänligt vidare till veden i angränsade lada.

Det fanns förövrigt importerade franska sniglar i vilt tillstånd i trädgården. Så man fick vara försiktig när man spelade krocket. Croque monsieur escargot ville man inte ha.

En annan gång skulle en bil som kört fast få hjälp att bärgas. Några salongsfähiga herrar i smoking, cigarrer och lackskor var allt som den östgötska landsbygden kunde frambringa denna kväll. Otur i turen, så att säga.

Fotnot: Sjalen på fotot köpte jag i Aix-en-Provence i en tygaffär när jag bodde där några år tidigare. Det blev jag ibland retad för. Inget nytt under solen, tydligen.

Relaterade blogginlägg

Filosofie magister

Främlingen

Aix

Gunnar

Film och TV, Foto, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Resor

Bild 4 – komma ut

6 november, 20151 juli, 2021av adolphson1 kommentar

Underhållning Det är egentligen helt otroligt att någon fångat det här ögonblicket. Sannolikt är det min vän Tebogo som tagit bilden. Det är augusti 1990 under fjällmarsch i det militära mellan Helags och Storulvån i Jämtland. Vid den här tiden hade jag förstås ingen aning om att jag tio år senare ofta skulle besöka dessa fjäll. Men bilden är fascinerande eftersom den är så djupt personlig.

Det är ruggigt väder, alla är trötta, hungriga, kalla och sura. Jag med såklart, men jag mår dåligt också av ett annat skäl. Jag har nämligen aldrig kunnat stå ut någon längre tid med dålig stämning.

Ofta har jag under uppväxten spelat pajas, hörts och synts, varit dumdryg och arrogant men alltid försökt leva mitt liv som en glad gamäng. Det var ofta svårt hemma i Falun (här får väl de som kände mig då tycka till eller för evigt hålla sin trut) men efter studenten och helst i Uppsala, och för evigt därefter, har denna sida av mig dominerat mitt beteende.

Jag antar att jag har ett stort bekräftelsebehov men samtidigt är en sådan analys att göra det lite väl lätt för sig. Det är inte enbart därför jag håller på. Nej, jag tror helt enkelt på humorn, värmen och glädjen som livsstil. Livet är inte långt nog för att man ska gå omkring och sura.

Tillbaka till bilden. Någon, förmodligen alltså Tebogo eftersom han inte är med på bilden, har fångat ögonblicket när jag kommer ut som självutnämnd underhållare. Jag har vid tillfället börjat spela ut hela mitt register inklusive sång för att fånga en rätt svårflörtad publik. Men något hände här. Något som förändrade mig.

Ögonblicket jag åsyftar rör sig från en ”nu är idioten igång igen-stämning” till att det efterhand samlas en skara sura värnpliktiga soldater med resultat att det som får betraktas som mitt livs enda standup-show är ett faktum. Men, och det är ju något man lär sig i läraryrket, man kan inte bara komma med munväder. Publiken kräver ofta mer.

Först framförde jag den gamla slagdängan fast med annan text (den var rätt känd vid tidpunkten).

Jag minns inte hela innehållet i denna min första, enda, fjäll-standup med mer än att finalen handlade om att verklig värme (det var ju som sagt kallt på fjället) kommer inifrån. Som svar på uppmaningen att bevisa denna tes körde jag en variant på Per Oscarssons gamla klassiker i Hylands Hörna.

Under den uniforma militärmunderingen som syns i bilden ovan hade jag i förväg iklätt mig färgglada plagg och i synnerhet ett par kalsonger med läppavtryck och texten je t’aime överallt.

Succé.

Kallingar Grabbarna skrattade och till och med kaptenen (som i övrigt hatade mig eftersom jag slarvade, glömde grejer, babblade allmänt och drev med det militära) log åtminstone lite. Särskilt en killes, en som vantrivdes långt utöver rimlighetens gräns på såväl fjäll som i lump (vänligen observera den dubbelbottnade fyndigheten i skämtet angående kronans klädsel), efterföljande kommentar har dröjt sig kvar:

Fy faaan, Adolphson – det där var ju episkt!

Känslan som det ger att få andra att skratta, och därigenom må bra, och kanske själva vilja bidra till stämningen är för mig den bästa känsla som finns. Det är den känsla som får mig att andas.

—

Relaterade blogginlägg:

En komikers uppväxt

Livets vattenhål

Tebogo

Foto, Personligt, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Bild 3

2 november, 2015av adolphson

Bild 3 föreställer mitt livs (hittills) enda golfrunda. Det kan ha varit våren 1993 som jag blev handplockad som caddie åt Pontus ”GOPRO(TM)” Lindgren under V-dala Open.

Jag minns att jag la ner viss möda på att försöka se så golfmässig ut som möjligt men också att jag fick kritik för min frisyr som ”icke golfmässig”.

Jag minns att eftersom jag och Gunnar – som också var caddie – snabbt insåg att det fanns effektiva sätt att göra bördan lättare då merparten av golfbagen bestod av öl.

Jag minns också att alla fuskade.

Plötsligt kommer jag att tänka på Dionysos – vinets och dramats beskyddare i den grekiska mytologin. Antagligen kan denna popup-tanke förklaras med att vi efter avklarat golfspel fortsatte till V-dala för bankett. Och vad som därefter hände.

Kan någon förresten hjälpa mig med att fylla i luckorna? Vi börjar från vänster:

1: ? – 2: Jag – 3: Pontus Go Pro – 4: Per Sundbrandt – 5: Bengt Häger – 6: …Jocke Beclius – 7: Gunnar Sjögren

—

Relaterade blogginlägg:

Gunnar Sjögren

Foto, Personligt, Spännande människor

bild 2 – åt samma håll

31 oktober, 201515 augusti, 2024av adolphson4 kommentarer

Redigerad 2021-06-29.

Det förflutna. Visst var det bättre förr? Jag sitter på exakt samma plats och tittar åt exakt samma håll som kameralinsen. Fast trettiosju år senare. Utmaningen, som det kallas på fejan, att hitta bilder som är minst femton år gamla har fått mig att gå igång lite. Så mycket att jag skapar en ny kategori. Det blir nog fler än fem bilder. Här presenteras bild nummer 2.

Bilden är tagen av salig mor i augusti 1984. Vi befinner oss i vår trädgård utanför radhuset på Engelbrektsgatan i Elsborg. Jag bor nu i samma radhus men inte i samma hus. I bakgrunden skymtar Elsborgs slott. Lillebror ska börja… det måste väl vara trean. Men för mig och lillasyster ligger en större och mer spännande dag framför oss. Jag ska nämligen börja i sjunde klass och för det var jag tvungen att börja på en ny skola: Västra skolan. För min lillasyster är det en ännu större dag. det är hennes första skoldag.

Lillebror har som vanligt lite svårt att koncentrera sig för det högtidliga tillfället. Jag har just i ett försök att dämpa min egen nervositet tröstat lillasyster samtidigt som spralligheten i lillebrors upptåg fångat hennes uppmärksamhet. Salig mor har för dagen klätt sin enda dotter i rosa. Mamma, mamma. Men så var du ju sprungen ur 1930-talet. Detta kompenserade lillasyster senare med att börja spela fotboll. Hårfärgen och solbrännan skvallrar om att det inte är allt för länge sedan vi återkommit från ett sommarlov på Styrsö.

Jag minns att jag denna sommar på allvar kommit ut som syntare varför den obligatoriska shoppingrundan i Göteborg, den som alltid avrundande sommaren på Styrsö, efter utbrott och tandagnisslan till slut mynnat ut i en kompromiss: mor valde tröjan och jag byxorna. Klädstilen är alltså en kombination mellan barndom och ungdom som det kunde te sig på 1980-talet. Det glada 80-talet. Lägg förresten noga märke till min lugg. Kanske hade jag inte fattat att Lustans Lakejer, Howard Jones, Duran Duran och Ratata möjligen inte var den tyngsta synten. Men efter några veckor på Västra skolan där hårdrockar-töntarna (förlåt, jag hemföll i samtida jargong) snabbt bidrog till att jag radikaliserades till Kraftwerk, Ultravox och Depeche Mode ordnade sig den saken.

Jag gillar det här fotot, jag har det ofta i närheten. Jag ser tillbaka på det med samma känsla som den som tv-serien En Förlorad Värld framkallar: en ljus och obestämbar känsla av nostalgi och vemod i saknaden av en lycklig tid utan faror, sjukdom, egoism och elakhet. Det är kanske orättvist mot dåtiden eftersom den naturligtvis också hade sina problem och vedermödor. Men ändå – det ger mig styrka att vara uppvuxen under sådana omständigheter. Det inspirerar mig och mitt liv här och nu. Även om jag saknar min lillasyster så mycket, trots att jag tänker på henne varje dag, precis som med salig mor för den delen, så fyller mig fotografiet med välbehag, nostalgi och värme.

Både historiker och vi andra sysslar strängt taget inte med det förflutna. Nej, det vi gör är att vi studerar de spår förflutenheten lämnar efter sig. Som fotografier, exempelvis. Vad dessa spår gör med minnet, i de fall vi själva upplevt något, är en annan historia. Jag tittar alltså trettiosju år senare åt samma håll. Men det är bara jag som ser vad jag ser.

Relaterade blogginlägg

Elsborg

Kalla pannkakor

Söstra mi

Demokrati och samhälle, Foto, Sång och musik, Skola, Spännande människor, Uppsala/V-dala

bild 99 – Pe

25 september, 20157 juni, 2021av adolphson

Det blev inte helt tumultfritt att lämna partiet – men det klart, jag kom ju med lite kritik. Sådan kritik – den som kommer inifrån – brukar sällan falla i god jord. Trevlig artikel med Länsförbundsordföranden i alla fall. Hursomhelst. Nu kan jag gå vidare med andra saker och inte vara så taktisk och politiskt korrekt hela tiden. För det finns ju så många bisarra lustigheter därute, det går ju att snappa upp en hel del för den som tar sig tid att se efter.

Exempel?

Tja – varför kallas det sverigedemokratiska kvinnoförbundet inte istället för Bruna bönor? Eller kollegan som snart ska pensioneras och kallad till ett föredrag om den framtida arbetsmarknaden lite brydd undrade över föredragets relevans just för vederbörande. Kanske mailet där Dyslexiradions inläsningstjänst erbjuder att hjälpa till kunde falla på läppen? Nej, jag är nog den jag alltid varit – på gott och på ont.

Pelle och jag var, som det heter, sånganförare på V-dala nation en gång i tiden. Vi utgjorde kanske det förnämsta sånganförarpar nationen någonsin skådat, han under benämningen Sigtuna-tönten i snickarbyxor och jag under artistnamnet Näktergalen från Falun. (Okej – det där med förnämsta sånganförare var mest ett sätt att röra om i myrstacken eftersom många av mina kamrater uppburit samma ämbete. Fast gjort det lite sämre.)

Jag minns särskilt ett tillfälle när larmet gick mitt under pågående reccegask. Hört bland serveringspersonalen under kvällen: Nån måste ju förihelvete se till att få av dom där två idioterna från scenen – snarast!

Pelle är en fantastisk person. Trots att vi inte träffas allt för ofta nuförtiden är han i dagarna aktuell i mitt liv, igen. Jag använder honom nämligen i min lektion om studieteknik. (Ja – det är sant! Adolphson har skaffat sig en egen kanal! Vill du prenumerera? Det är gratis och kommer alltid att vara det!) I synnerhet använder jag mig av kortet nedan. I princip säger jag att här är jag och min kompis Pelle. Han är bra på sax och jag på att få en tårta i ansiktet. För att få tid till att öva in ett nummer av exempelvis denna art måste man planera. Ja, jag vet, det är lite tveksamt. Men ändå – tillvaron handlar ju om att få tid att göra det man vill och det man gör ska man inte göra för någon annans skull. (Jo – hjälpa och bry sig, men inte glömma bort sig själv och sina känslor).

Någon aningslös person i fullmäktige frågade mig om jag inte hade en fru som kunde ta hand om barnen medan jag sammanträdde. Mitt svar förbryllade tydligen personen – har senaste säsongen av Mad Men kommit än – så jag fick förtydliga mig:

Jo, det har jag. Och jag vill gärna fortsätta ha det.

Man får väl bära ut mig i tjära och fjädrar, se mig som svikare eller beklaga att jag slutat med politiken. Det må vara som det vill med det, i slutändan är det nog så att jag är och förblir en pajas. Eller tårta mig!

Bistånd, Foto, Personligt, Spännande människor

bild 8 – kusin Magnus

22 mars, 201515 juni, 2021av adolphson2 kommentarer

Magnus är min kusin och är ganska precis ett år äldre än jag. Han är sedan födseln blind och döv. Nyligen lämnade han oss och eftersom jag inte kan vara med på begravningen vill jag berätta något litet om, till, honom.

—

Hej Magnus!

Nu är du på någon annan plats i kosmos, tänker jag. Å andra sidan var du alltid i ditt eget kosmos, en plats där du helt härskade.

Som liten tänkte jag ofta – med ett barns egocentriska naivitet – att om du varit som jag hade jag nästan haft en storebror. För det ville jag så gärna ha när jag var liten. Jag har nämligen aldrig gillat att vara äldst av barnen i min egen familj.

Jag ville så gärna ha en storebror att jag hittade på en.

Han hette Tom och han var allt jag inte var. Stark, självsäker, cool, och duktig i sport. Det var dig jag tänkte på när jag uppfann min påhittade bror, Magnus, även om jag som barn inte förstod det. Så som jag föreställt mig dig om du varit som jag.

Sedan blev jag äldre och fick andra perspektiv.

Du hjälpte mig att inse att liv är ljus och något värdefullt. Särskilt tänker jag på de somrar då jag tillsammans med dig och andra synskadade ungdomar och barn fick möjlighet att åka på seglarläger på Krokholmen.

En gång där på lägret seglade jag ensam i en båt tillsammans med blinda. Det var en stor upplevelse och mycket berikande. När jag behöver påminnas om att det finns många sätt att ta sig fram i tillvaron tänker jag på just den segelturen.

Jag tror också det var där och då jag lärde mig skillnaden mellan sarkasm och ironi samt den ädla formen av galghumor som förhållningssätt.

Jag fick under lägervistelsen även lära mig nattnavigera och besöka en oljeborrplattform. Inget av dessa ovanliga och spännande upplevelser hade jag fått uppleva om det inte varit för dig.

Magnus, jag vill egentligen bara säga tack för att du fanns, även om det var för kort tid. Det är alltid sorgligt för oss som är kvar när någon närstående går bort men jag tror faktiskt inte att alla slut är dåliga.

Även om min låtsasbror var en del av min uppväxt så fanns han inte på riktigt. Han gjorde ingen skillnad alls i mitt liv. Du, däremot, var en verklig del av min uppväxt. Du fanns. Du gjorde skillnad.

Jag har ju delat fler somrar, jular och påskar med dig än med de flesta andra människor.

Nu när vi inte kommer att ses mer ser jag dig för mitt inre. Jag ser dig skrattande i en hammock, i en röd gunga eller i vikingaskeppet på Liseberg.

Jag ser dig kalasa på en rostad brödskiva i köket eller njutningsfullt borsta dig i soffan.

Jag hör dig skratta i rummet mellan hytten och vardagsrummet på Styrsö och jag ser dig i högljudd förtjusning hårt krama Lennart eller Lena under bad vid stora bryggan.

Jag delar även med mig av min systers ord.

Jag tänker ofta på att du alltid vidgade min världsbild en aning på så många sätt Magnus. Hur du liksom sträckte ut din hand för att försiktigt känna vem som slog sig ner bredvid dig i hammocken om vederbörande gjorde det en aning tanklöst för fort kunde du ju bli rädd förstås. Innan tanken på varseblivningen i din värld hann i fatt min eller andras vill säga.

Sedan måste jag erkänna att jag alltid var en smula avundsjuk på de förstfödda gossarna i klanen Johansson/Adolphson. Den ena slapp äta fisk och den andra hade en vattensäng och ett kompromisslöst godisförråd som ingen dryg liten ego småkusin kom i närheten av. Nej resten av oss fick hålla till godo med morfars ”podding”, finare var vi ju som bekant inte. Och inte visste jag bättre kanske.

Men ditt skratt Magnus! Det kunde muntra upp den mest bittra och småsinta fisk och podding ungen (jo för mig var det bara läckergom som gällde).
Det tar jag med mig under de svåraste av stunder. Ditt hjärta och dina händer. Och ditt skratt. You did it your way. Vila i frid Magnus tillsammans med mammorna, morfarn och drottningen av Halsvik.

Vila i frid käre kusin. Vi ses i Nangilima.

Tänk gärna på ”Mama Magnus pg: 24 94 36 – 7

Foto, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Resor, Sång och musik, Språk

bild 97 – livets vatten/avgrundshål

10 december, 20123 september, 2024av adolphson2 kommentarer

Redigerad i september 2024.

Med förkortningen MACK avses vanligen en bensinstation där man också kan köpa godis och andra saker. Från början var MACK ett företag, grundat i början på 1900-talet, som sålde bensinpumpar. Efter ett tag kom alla bensinstationer att kallas mack. Ska vi gå till macken? Namnet härrör från begynnelsebokstäverna i grundarnas efternamn och har enligt IKEA-principen bildat ett företagsnamn: Mathiasson, Andersson, Collin och Key.

Förr, ja så långt tillbaka som under min barn- och ungdomstid, kunde man åka till en mack och få hjälp med sin bil. Idag kan du köpa tusen olika sortiers korvar, godis, porr (edit 2021-06-05: även de de flesta mackar har gjort sig av med porren numera. Tror jag?), Sven Ingvars-cd:s, ballonger, blingbling, pinka, spela på tipset och tanka. Men sällan få hjälp med några allvarligare bilhaverier. Alla som arbetar med serviceyrken borde prova på att vara i den behövandes position, brukar jag tycka.

Man har lagt ner La Petite Maison, min favoritrestaurang då jag studerade vid universitetet i Aix-en-Provence. Denna smärtsamma upptäckt gjordes vid ett återbesök i staden för ett par år sedan. Där, på restaurangen, lärde jag mig faktiskt att tala franska eftersom jag innan jag behärskade språket i okunskap råkade beställa kalvhjärna. Kan någon skicka senapen, typ. Kunskap är makt.

På La Petite Maison fanns det, när jag en gång i ensamhet frekventerade stället, en gammal dam och ett piano på vilket den gamla damen spelade Je ne regrette rien bara för mig. En kypare bjöd oväntat på på en Galloise och en Dry Martini. Varför? Jo, eftersom jag varit där tidigare ett par gånger och då med en kvinna (min resekamrat Jessica, men det visste ju inte personalen på restaurangen) men nu åt ensam antog de att jag hade hjärtesorg. De betraktade mig som stammis och ville ta hand om mig. Jag tror det där är mitt livs bästa middag. Ensam, på en restaurang i södra Frankrike. Och även om jag tämligen omgående slutade röka franska cigaretter betraktar jag än i dag Dry Martini som king of drinks.

Jag undrar för övrigt om inte världens bästa jobb vore att vara inköpsansvarig på ett reseföretag. Alltså att få resa jorden runt och avgöra eller upptäcka platser för bolaget att satsa på. Platser med restauranger som La Petite Maison.

Vi förändras alla under resans gång och vi påverkas när vi stannar till vid livets mackar. Jag är inte längre riktigt samma människa som den som en gång tog studenten i Falun, gjorde lumpen i Enköping och studerade i Frankrike. Jag träffar ibland, inte så ofta numera, människor som jag kände förr. Personer som jag i vissa fall inte träffat sedan aktuellt sammanhang. Det är ofta ett sjå att övertyga dem om att jag inte längre är den odräglige typ de en gång lärde känna. För jag var ofta dryg, inser jag när jag som vuxen blickar tillbaka. det kanske jag fortfarande är, ska medges. Värst var jag nog på gymnasiet och när jag gjorde lumpen. Kunde jag, lite som i reklamfilmer för pensionssparande, träffa mitt unga 17-åriga jag idag skulle jag ta mig själv i kragen och läxa upp mig.

Fast det är inte bara negativt att bli kapprustningen av det förflutna. En gång klev jag och barnens mor in på en amerikansk hamburgerrestaurang här i Falun. Adolphson! vrålade genast en vagt bekant person vid ett av borden. Det visade sig att det var en gammal lumparkompis som studerat flera år på högskolan här och länge väntat på att få träffa mig. Stan är ju inte så stor, menade den godmodige torsbysonen. Han framhärdade rätt länge i att försöka övertyga min tämligen skeptiska hustru om hennes mans förträfflighet. Din man var en legend i lumpen – han är en sådan man berättar vandringssägner om!

Hur har ditt liv sett ut de senaste åren om allt du pratar om är en arrogant och självgod fåne försökte jag lite lamt replikera men möttes av skratt och ett bestämt avvisande av mitt diskreta försök att ta maten med mig hem. Här skulle catchas up. Och det var rätt kul, tyckte till och med Malin senare.

Jaja, ack du ljuva medelålder. Jag har, kan jag konstatera vid en tillbakablick, gjort så mycket dumheter. Men här är jag nu, i alla fall, och försöker göra lite gott också. Även om jag ibland får återfall. En gång för ett par år sedan höll jag ett födelsedagstal för en person. Bland åhörarna fanns en av mina gamla lärare. Alla var efteråt nöjda med min vittra och underhållande insats. Det blev ett bra högtidstal och föremålet för det blev också nöjt. Den gamle läraren kom fram efter ett tag och nickade uppmuntrande. Så där bra var du inte i skolan sa han med ett tvetydigt leende. Inte du heller, svarade jag varpå vi gick åt var sitt håll. Eller det gjorde vi ju inte. Vi skrattade båda.

Foto, Uppsala/V-dala

bild 1 – svart på vitt på GRÅTT på azurblått

11 juni, 201212 augusti, 2024av adolphson1 kommentar

Jag har upplevt en helg i förfluten tid. Det var middag för gamla bibliotekarier på V-Dala Nation. Jag saknar inte tillfällen att återvända dit på olika återträffar eftersom jag förutom bibliotekarie varit sånganförare, Dalpelle, Förste kurator och senior vid den gamla institutionen.

Jag träffade förövrigt Malin på nationen. Hon var passande nog chef för nationens Kontaktutskott när vi lärde känna varandra. Jag såg faktiskt ut EXAKT så här, som på bilden nedan, när jag träffade min blivande fru, mina barns mor. I nöd och i lust. Det är bra att ha en gemensam grund inför tvåsamheten (eller hur många man nu är).

Mitt inne i brinnande studentliv, och dito 1990-tal, togs alltså detta fotografi. V-Dalas bibliotek, landets näst största privata (endast kungen har ett större men han lånar inte ut böcker trots att han vänder blad ofta), har för vana att fotografera sina bibliotekarier och hänga upp porträttet på väggen.

Jonas Fåhreus (vars porträtt också hänger på väggen, för er som inte känner honom är han mest känd från översättningsremsorna på tv och bio samt, givetvis, från falu-bandet Parkas Pop) tog fotografiet inför vårbalen 1995.

Nationen skulle installera den socialdemokratiske ministern Lena Hjelm-Wallén som hedersledamot. Vice statsminister såg allt lite förvånad ut när tio studenter vällde in på mottagningen och milt föste undan henne med sällskap för att istället ställa upp undertecknad att posera för fotografering.

Resultatet ses nedan. Vad kan man säga om bilden, egentligen? Först det uppenbara att jag håller i en snusdosa för att bryta av den något pompösa stilen. Sedan att jag bör bibliotekets och bibliotekariekonventets blingbling (sånt var viktigt) och även om den fluffiga luggen som hängt med sedan ungdomen är borta bär jag allt jämt det för patenterade skägget, låt vara allt vitare med åren.

Sedan dess hänger iallafall mitt fotografi på V-dala. (Eftersom jag hängde upp det själv). Tiden har gått. Någon gång har någon gammal elev påtalat att man har noterat fotot. Tillfällena jag återvänder blir alltmer sällsynta och, tro det eller ej, till sist glöms man bort medan kostymen sys i det tysta, som en annan av nationens hedersledamöter uttrycker det.

I helgen gjorde jag emellertid en come back för att hålla minnet av mig vid liv ännu ett tag. Jag hann till och med två tillställningar.

När nutidens förträffliga bibliotekarie Karolina (sedermera Förste kurator med mera) hälsade på mig utbrast hon att Äntligen är han här, äntligen får jag träffa mannen med Backstreet-boys–frisyren och snusdosan!

Hon verkade genuint intresserad av vem personen bakom fotografiet var, vilket gladde mig. Vi hade mycket trevligt. Jag gillar Karolina. Förutom hennes bildning har hon det för sig att hon kallat mig för humorgud. Det är så fint sagt av henne. Det är bra att få en ego-boost ibland. Återbesök på V-dala fyller ofta det behovet.

Det slog mig, när jag nu åter såg fotot, att min nuna som sedan 1995 blickat ned på studenterna som sedan dess besökt biblioteket möjligen kan fått någon, en kort sekund mellan vin och punsch, att undra vem jag är egentligen. Det undrar jag själv fortfarande emellanåt, i och för sig.

Det är också tänkbart att ingen under alla dessa år undrat vem fotot föreställer. Men det är inte en lika angenäm tanke för oss som har lite, eller mycket, av Narcissus i oss.

På den andra tillställningen sammanträdde Riktiga Styrelsen, om vilket inget annat kan förtäljas än att det är trevliga människor det med. Lövet höll på den middagen ett anförande till de yngre. Sammantaget menade han att många av oss som var samtida på nationen back in the day fortfarande är de närmsta vänner.

Lövet menade även att vi, hans vänner, på många sätt är briljanta. Inte minst i akademiska sammanhang eller på middagar. På samma gång är vi också bland de mest odugliga människor han känner när det kommer till att fylla i en blankett eller något annat enkelt vardagligt göromål. En ganska träffade beskrivning.

Det passar kanske att avsluta med ett gammalt citat från Oscar Wildes roman Dorian Grays porträtt. Ni vet, porträttet som åldras istället för huvudpersonen. Det är tänkvärt av flera anledningar i sammanhanget.

Det ligger något fruktansvärt fascinerande i att kunna påverka någon. Det kunde inte jämföras med något annat. Att projicera sin egen själ in i en gracisös gestalt och låta den dröja kvar där ett ögonblick; att höra sina egna, intellektuella synpunkter återkastas med all den extra tonklang som ungdom och lidelse gav den; att gjuta in sitt egen temperament i en annan varelse som om det vore flyktig vätska eller en främmande parfym; det låg en djup glädje i det – kanske den största tillfredställensen som återstår människan i en så begränsad och vulgär tidsålder vår, en tidsålder som är så grovt sinnlig i sina nöjen och fruktansvärt simpel i sina strävanden…

Historia och lärare är farliga saker som måste kontrolleras, tror jag det var Chrustjev som sa.

Vår bästa tid är nu. Inte förr, sen eller aldrig. Den är precis nu. Och livet är en föreställning kanske. Så varför inte delta i den?

”Spar dina pärlor, Fredrik, det är ändå ingen som hör dig” händer det att Malin med ett stänk av ironi (vilken givetvis undgår mig), säger. När jag försiktigt påtalar att i alla fulla fall hon själv är närvarande replikerar hon kärnfullt: ”Som jag sa”.

—

Samtidigt kan man ju undra över begreppet utveckling. Jag lägger till ett porträtt, nåja ögonblicksbild, fångad av en elev strax innan jag skulle var konferencier på den högtidliga studentlunchen 2015 (och åren därefter). Som sagt: vår bästa tid är nu.