bild 97: livets vatten/avgrundshål

Redigerad i september 2024.

Med förkortningen MACK avses vanligen en bensinstation där man också kan köpa godis och andra saker. Från början var MACK ett företag, grundat i början på 1900-talet, som sålde bensinpumpar. Efter ett tag kom alla bensinstationer att kallas mack. Ska vi gå till macken? Namnet härrör från begynnelsebokstäverna i grundarnas efternamn och har enligt IKEA-principen bildat ett företagsnamn: Mathiasson, Andersson, Collin och Key.

Förr, så långt tillbaka som under min barn- och ungdomstid, kunde man åka till en mack och få hjälp med sin bil. Idag kan du köpa tusen olika sortiers korvar, godis, porr (edit 2021-06-05: även om de de flesta mackar har gjort sig av med porren numera. Tror jag?), Sven Ingvars-cd:s, ballonger, blingbling, pinka, spela på tipset och tanka. Men sällan få hjälp med några allvarligare bilhaverier. Alla som arbetar med serviceyrken borde prova på att vara i den behövandes position, brukar jag tycka.

Man har lagt ner La Petite Maison, min favoritrestaurang när jag studerade vid universitetet i Aix-en-Provence. Denna smärtsamma upptäckt gjordes vid ett återbesök i staden för ett par år sedan. Där, på restaurangen, lärde jag mig faktiskt att tala franska eftersom jag innan jag behärskade språket i okunskap råkade beställa kalvhjärna. Kan någon skicka senapen? Att kunskap är makt lärde jag mig där och då.

På La Petite Maison fanns det, när jag en gång i ensamhet frekventerade stället, en gammal dam och ett piano på vilket den gamla damen spelade Je ne regrette rien bara för mig. En kypare bjöd oväntat på på en Galloise och en Dry martini. Varför? Jo, eftersom jag varit där tidigare ett par gånger och då med en kvinna (min resekamrat Jessica, men det visste ju inte personalen på restaurangen) men nu åt ensam antog de att jag hade hjärtesorg. De betraktade mig som stammis och ville ta hand om mig. Jag tror det där är mitt livs bästa middag. Ensam, på en restaurang i södra Frankrike. Och även om jag tämligen omgående slutade röka franska cigaretter betraktar jag än i dag Dry martini som king of drinks.

Jag undrar för övrigt om inte världens bästa jobb vore att vara inköpsansvarig på ett reseföretag. Alltså att få resa jorden runt och avgöra eller upptäcka platser för bolaget att satsa på. Platser med restauranger som La Petite Maison.

Vi förändras alla under resans gång och vi påverkas när vi stannar till vid livets mackar. Jag är inte längre riktigt samma människa som den som en gång tog studenten i Falun, gjorde lumpen i Enköping och studerade i Frankrike. Jag träffar ibland, inte så ofta numera, människor som jag kände förr. Personer som jag i vissa fall inte träffat sedan aktuellt sammanhang. Det är ofta ett sjå att övertyga dem om att jag inte längre är den odräglige typ de en gång lärde känna. För jag var ofta dryg, inser jag när jag som vuxen blickar tillbaka. Det kanske jag fortfarande är, ska medges. Värst var jag nog på gymnasiet och när jag gjorde lumpen. Kunde jag, lite som i reklamfilmer för pensionssparande, träffa mitt unga jag idag skulle jag ta mig själv i kragen och läxa upp mig.

Fast det är inte bara negativt att bli kapprustningen av det förflutna. En gång klev jag och barnens mor in på en amerikansk hamburgerrestaurang här i Falun. Adolphson! vrålade genast en vagt bekant person vid ett av borden. Det visade sig att det var en gammal lumparkompis som studerat flera år på högskolan här och länge väntat på att få träffa mig. Stan är ju inte så stor, menade den godmodige torsbysonen. Han framhärdade rätt länge i att försöka övertyga min tämligen skeptiska hustru om hennes mans förträfflighet. Din man var en legend i lumpen – han är en sådan man berättar vandringssägner om! 

Lumpen

Hur har ditt liv sett ut de senaste åren om allt du pratar om är en arrogant och självgod fåne försökte jag lite lamt replikera men möttes av skratt och ett bestämt avvisande av mitt diskreta försök att ta maten med mig hem. Här skulle catchas upp. Och det var rätt kul, tyckte till och med Malin senare. Hon fick med sig mycket att dra fram vid lämpligt tillfälle.

Jaja, ack du ljuva medelålder. Jag har, kan jag konstatera vid en tillbakablick, gjort så mycket dumheter. Men här är jag nu, i alla fall, och försöker göra lite gott också. Även om jag ibland får återfall. En gång för ett par år sedan höll jag ett födelsedagstal för en person. Bland åhörarna fanns en av mina gamla lärare. Alla var efteråt nöjda med min vittra och underhållande insats. Det blev ett bra högtidstal och föremålet för det blev också nöjd. Den gamle läraren kom fram efter ett tag och nickade uppmuntrande. Så där bra var du inte i skolan sa han med ett tvetydigt leende. Inte du heller, svarade jag varpå vi gick åt var sitt håll. Eller det gjorde vi ju inte. Vi skrattade båda.

Det är resan som är målet.

bild 1 – svart på vitt på grått på azurblått

bild 1 – svart på vitt på grått på azurblått
Jag har upplevt en helg i förfluten tid. Det var middag för gamla bibliotekarier på V-Dala Nation. Jag saknar inte tillfällen att återvända dit på olika återträffar eftersom jag förutom bibliotekarie varit sånganförare, Dalpelle, Förste kurator och senior vid den gamla institutionen. Jag träffade förövrigt Malin på nationen. Hon var passande nog chef för nationens Kontaktutskott när vi lärde känna varandra. Jag såg faktiskt ut exakt så här, som på bilden nedan, när jag träffade min blivande fru, mina barns mor. I nöd och i lust.

Mitt inne i brinnande studentliv, och dito 1990-tal, togs alltså detta fotografi. V-Dalas bibliotek, landets näst största privata (endast kungen har ett större men han lånar inte ut böcker trots att han vänder blad ofta), har för vana att fotografera sina bibliotekarier och hänga upp porträttet på väggen. Jonas Fåhreus (vars porträtt också hänger på väggen, för er som inte känner honom är han mest känd från översättningsremsorna på tv och bio samt, givetvis, från falu-bandet Parkas Pop) tog fotografiet inför vårbalen 1995. Nationen skulle installera den socialdemokratiske ministern Lena Hjelm-Wallén som hedersledamot. Vice statsminister såg allt lite förvånad ut när tio studenter vällde in på mottagningen och milt föste undan henne med sällskap för att istället ställa upp undertecknad att posera för fotografering.

Resultatet presenteras härmed. Vad kan man säga om bilden, egentligen? Först det uppenbara att jag håller i en snusdosa för att bryta av den något pompösa stilen. Sedan att jag bör bibliotekets och bibliotekariekonventets blingbling (sånt var viktigt) och även om den fluffiga luggen som hängt med sedan ungdomen är borta bär jag allt jämt det för patenterade skägget, låt vara allt gråare med åren.

Sedan dess hänger iallafall mitt fotografi på V-dala. (Eftersom jag hängde upp det själv). Tiden har gått. Någon gång har någon gammal elev påtalat att man har noterat fotot. Tillfällena jag återvänder blir alltmer sällsynta och, tro det eller ej, till sist glöms man bort medan kostymen sys i det tysta, som en annan av nationens hedersledamöter uttrycker det.

I helgen gjorde jag emellertid en come back för att hålla minnet av mig vid liv ännu ett tag. Jag hann till och med två tillställningar. När nutidens förträffliga bibliotekarie Karolina (sedermera Förste kurator med mera) hälsade på mig utbrast hon att Äntligen är han här, äntligen får jag träffa mannen med Backstreet-boys–frisyren och snusdosan! Hon verkade genuint intresserad av vem personen bakom fotografiet var, vilket gladde mig. Vi hade mycket trevligt. Jag gillar Karolina. Förutom hennes bildning har hon det för sig att hon kallat mig för humorgud. Det är så fint sagt av henne. Det är bra att få en ego-boost ibland. Återbesök på V-dala fyller ofta det behovet.

Det slog mig, när jag nu åter såg fotot, att min nuna som sedan 1995 blickat ned på studenterna som sedan dess besökt biblioteket möjligen kan fått någon, en kort sekund mellan vin och punsch, att undra vem jag är egentligen. Det undrar jag själv fortfarande emellanåt, i och för sig. Det är också tänkbart att ingen under alla dessa år undrat vem fotot föreställer. Men det är inte en lika angenäm tanke för oss som har lite, eller mycket, av Narcissus i oss.

På den andra tillställningen sammanträdde Riktiga Styrelsen, om vilket inget annat kan förtäljas än att det är trevliga människor det med. Lövet höll på den middagen ett anförande till de yngre. Sammantaget menade han att många av oss som var samtida på nationen fortfarande är de närmsta vänner. Lövet menade även att vi, hans vänner, på många sätt är briljanta. Inte minst i akademiska sammanhang eller på middagar. På samma gång är vi också bland de mest odugliga människor han känner när det kommer till att fylla i en blankett eller något annat enkelt vardagligt göromål. En ganska träffade beskrivning.

 

Det passar kanske att avsluta med ett gammalt citat från Oscar Wildes roman Dorian Grays porträtt, alltså porträttet som åldras istället för huvudpersonen. Citatet är tänkvärt av flera anledningar i sammanhanget.

Det ligger något fruktansvärt fascinerande i att kunna påverka någon. Det kunde inte jämföras med något annat. Att projicera sin egen själ in i en gracisös gestalt och låta den dröja kvar där ett ögonblick; att höra sina egna, intellektuella synpunkter återkastas med all den extra tonklang som ungdom och lidelse gav den; att gjuta in sitt egen temperament i en annan varelse som om det vore flyktig vätska eller en främmande parfym; det låg en djup glädje i det – kanske den största tillfredställensen som återstår människan i en så begränsad och vulgär tidsålder vår, en tidsålder som är så grovt sinnlig i sina nöjen och fruktansvärt simpel i sina strävanden…

Historia och lärare är farliga saker som måste kontrolleras, tror jag det var Chrustjev som sa. Vår bästa tid är nu. Inte förr, sen eller aldrig. Den är precis nu. Och livet är en föreställning kanske. Så varför inte delta i den? ”Spar dina pärlor, Fredrik, det är ändå ingen som hör dig” händer det att Malin med ett stänk av ironi (vilken givetvis undgår mig), säger. När jag försiktigt påtalar att i alla fulla fall hon själv är närvarande replikerar hon kärnfullt: ”Som jag sa”.

Samtidigt kan man ju undra över begreppet utveckling. Jag lägger till ett porträtt, nåja ögonblicksbild, fångad av en elev strax innan jag skulle var konferencier på den högtidliga studentlunchen 2015 (och åren därefter). Som sagt: vår bästa tid är nu.

10418195_10152270993073073_7692617251662250629_n

bild 98 – Lenita

Vid ett tillfälle sommaren 2010 tog jag en promenad. Efter en stund kom jag till den lilla stenbrygga i Halsvik, den precis bredvid sjöstugan, där morfars gamla båt Lenita en gång låg. Bredvid låg på den tiden Bagarns båt, Ines, som moster Lena och morbror Lennart tog över i samband med fastighetsköpet 1977 (tror jag det var).
Vid ett tillfälle sommaren 2010 tog jag en promenad. Efter en stund kom jag till den lilla stenbrygga i Halsvik, den precis bredvid sjöstugan, där morfars gamla båt Lenita en gång låg. Bredvid låg på den tiden Bagarns båt, Ines, som moster Lena och morbror Lennart tog över i samband med fastighetsköpet 1977 (tror jag det var).
Bilden ovan är från 1940-tal. En tid när morfar ofta låg till sjöss. Bilden nedan är från sommaren 2018.

Lenita är en sammandragning av mammas och mosters namn, Anita och Lena. Fast tvärt om. Lenita var en vacker träeka försedd med en vit 3,5 hästars Johnson-snurra ofta använd för att ta sig ut och bada på Vassholmen. Eller, som i morfars fall, till att pilka makrill att röka i källarhalsen.

Bilden ovan är från 1980-tal när morfar rensar makrill (i källarhalsen) och fiskrenset la han till barnbarnens hänförelse ut till fromma för skränande måsar.

Ines var, som jag minns det, grön och hade trubbig nos – snarare en sorts insjöeka, begåvad med en lite snabbare snurra som medförde att kusinerna Johansson beklagligt nog alltid låg retsamma hundratalet meter framför oss och kunde därför kunde paxa de bästa platserna på Vassholmen.

Bilden ovan föreställer morfar och min syster hemma hos Johanssons en jul i slutet på 1970-talet.

Jag fortsatte min promenad vidare ut på bryggan. När jag kom till den plats där de båda båtarna en gång legat drabbades jag av en märklig upplevelse.

Jag kunde, när jag såg mig om, faktiskt identifiera nästan varje sten, varje formering. När jag lyfte blicken och tittade tillbaka in mot huset som jag lämnat kom en hel hoper av gamla minnen samtidigt flygande, det blev mer som en känsla än konkreta minnen.

Man har byggt en förlängning i trä av stenbryggan. Det vita plastskrovet, fjärran från Lenita och Ines, anas i mitten på bildens högra sida. Den är från sommaren 2019.

Jag blev först lite sorgsen av minnena, av att tänka på den tid som flytt och vid minnet av de människor som inte längre finns bland oss. Mormor Astrid. Morfar Ivar. Mamma och moster. Kusin Magnus. Syster Helena. Alla vilar de i samma grav på kyrkogården uppe på ön. Även min fru Malin bodde ett år på Styrsö och trivdes, hon återkom gärna. Men hon vilar när denna uppdatering görs i december 2020 i sin grav i Falun.

Bilden föreställer familjegraven på Styrsö.

Jag blev, där på stenbryggan, inte så lite drabbad av Heidenstam: jag längtar marken, jag längtar stenarne där barn jag lekt.

Herregud vad jag tillbringat mycket tid i Halsvik.

Men det klart, man måste också minnas det goda här och nu. Man har ju ett liv att leva, liksom. Det är ofta ett handikapp att vara allt för nostalgiskt lagd. Jag brukar dock lite humoristiskt framhäva att jag gärna följer i släktens spår.

Jag har exempelvis varit till sjöss (arbetade på ett café på en av Styrsöbolagets båtar), bonde (rensade svinstallar i Uppsala), jag har arbetat i skogen (ett par dagar under en sommar levererade jag skog till ett mycket litet sågverk i Grangärde). Jodå, det är jag och Taube. Släkten följa släktens gång.

(Nu hör jag tydligt morfars skratt för mitt inre.)

Nå, vi formas av det förflutna vare sig vi vill eller inte och för min del landar jag i en stor, varm, bitterljuv känsla – men också i en känsla av trygghet och glädje över att inte bara ha en plats där jag hör hemma utan flera. Många lever hela sina liv tämligen rotlöst i bristen därav.

Fotot är taget från altanen som byggdes 2003. I bildens mitt, till höger, vid den lilla sjöstugan, kan man ana stenbryggan. Det är en förunderlig plats, detta. En evig plats.

Hur gick det då för flytetygen? Jo, Lenita såldes till Styrsö Tången och Ines till en man från Sälvik. Morbror Lennart tror, och antagligen gör han detta antagande på goda grunder, att båda båtarna sedan länge är förvandlade till aska.

Nu hör jag morfar ropa. Han vill att jag tar skrindan och går till Andels. Han vill ha en back Pripp & Lyckholm, en dosa Röda lacket och rull-tobak. Samt ingredienser till pudding. Jag får behålla växeln.