Kategori: Historia

Foto, Historia, Sång och musik, Uppsala/V-dala

bild 27: Sankt Vitus

av adolphson

Dessa förbannade, betvingande ritualer. Denna förslavande, tvångsmässiga vilja att kollektivt bete oss som vi alltid gjort. Denna masshysteri. Denna drift som definierar oss som människor.

En person som hette Vitus led martyrdöden i Rom under kejsaren Diocletianus tid varför han småningom begåvades med titeln Sankt. Legenden säger att han i det närmaste oskadd uthärdade svår tortyr och att hans reliker därefter vårdades och vördades ömt ända in i och genom medeltiden. Särskilt om någon drabbades av danssjuka anbefalldes besök hos helgonets reliker och helgedom i norra Frankrike som bot. Idag kanske kvarlevorna förövrigt återfinns i Prags domkyrka som ju heter Vituskatedralen?

Men det där med danssjukan, undrar kanske någon? Jo, dansmani eller danssjuka var en mycket fruktad åkomma nere på kontinenten (jag har inte sett några källhänvisningar huruvida sjukdomen härjade i Sverige) under 1500-talet. Hur det kommer sig att just Sankt Vitus kom att ge namn åt sjukdomen vet jag inte heller.

Sjukdomen innebar att offret drabbades av en översvallande lust att dansa ”frenetiskt, ursinnigt  och hämningslöst – i ett lika fåfängt som tvångsmässigt försök att driva ut den ångest som bubblade upp i deras själ”

Dansandet kunde pågå i flera dygn tills den drabbade av utmattning eller döende slutligen föll ihop med trasiga ligament och knäckta revben. Sjukdomen var dessutom epidemisk och därför kunde ibland hela skaror av vansinnigt dansande människor dra fram. I Strasbourg 1518 inträffade ett svårt utbrott av sjukdomen då över 400 människor drabbades. Myndigheterna, handfallna av situationen, valde (rätt logiskt om än en aning cyniskt) att tillkalla en orkester i den fåfänga förhoppningen att möjligheten att leva ut sitt tillstånd till ackompanjemang av pipor och trummor skulle hjälpa de sjuka. Det finns liknande tillstånd i dag men likheterna med den historiska epidemin är ändå få. Däremot kanske vårt rituella beteende i samband med högtider kan för en främling förefalla lika konstiga? Kanske rent av masshysteriska?

170430-Valborg-_1040931Bild: Valborg 2017. Same all, same all.

Men så är det ju: de av oss som upplevt Valborg i Uppsala bär, likt facklan som tänder den olympiska elden, något av detta ljus alltid med oss. Det spelar inte så noga roll om man studerade samtidigt eller om man ens kände varandra. En uppsalastudent vet vad det handlar om. Lycka, frihet, glädje inom ramen för en på många sätt oerhört privilegierad tillvaro. En Valborg i Uppsala innebär att man liksom bara följer med i den fullständiga hänryckningen. Frukost, forsränning, champagnegalopp, fest och gamman i dagarna tre.

Några av oss som var samtida i Uppsala brukar försöka ses just på Valborg. Kanske är det vårt sätt att försöka besvärja tiden, kanske är det för att det är en så bra högtid eftersom inte så många andra människor (familj, släkt och vänner) pockar på uppmärksamhet, kanske är det helt enkelt så att uppsalavalborg innebar en kraftig programmering av oss i en ålder då vi var extra mottagliga. Eller kanske är det helt enkelt så att vi just på Valborg drabbas av vår egen variant av Sankt Vitus danssjuka. För visst är sjukdomstillstånd, beteenden och ritualer i allra högsta grad ett resultat av en viss period i någons, eller mänsklighetens, historia.

I år firades Valborg tillsammans med 30 vuxna och 30 barn. Det var kul. På kvällen när jag kom hem, möjligen inte lika utpumpad som (exempelvis) 1995 plingade det till i telefonen. Det kom ett meddelande från en gammal kompis från Uppsalatiden:

Tänker på dig en sån här dag. Då är du som bäst!

Antar att det där säger något. Det säger något om mig. Det säger något om avsändaren. Och det säger definitivt något om Uppsala. Nåja, det är väl som jag brukar säga: binder du ris åt egen rygg har du iallafall en portabel majbrasa. Och nog finns det väl sämre åkommor än danssjuka, kanske. Men min gamle vän har fel. För jag är alltid som bäst: nu, sen och alltid. Eller annorlunda uttryckt: min bästa tid är nu – och det gäller ju oss alla. Kanske är det därför jag gillar Valborg så mycket.

Källor:

Citatet är från Håkan Håkanssons bok ”Vid tidens ände” sid 411

Historia, Jämställdhet, Spännande människor

Kalle Dussin

av adolphson

Så vitt jag förstår är 12 inte ett binärt tal. Jag kan ha fel och i så fall faller hela resonemanget i denna bloggpost. Eller?

Det binära talsystemet, har jag lärt mig, utnyttjar endast två siffror vanligen 0 och 1 och kanske är det enligt den principen som man nuförtiden talar om binär, eller möjligen icke binär, könstillhörighet.

Detta är givetvis inte samma sak som att vara homosexuell, asexuell eller av inte fastställd könstillhörighet, med mycket mera. Det är i alla händelser en bra sak att vi som samhälle och art börjar kunna identifiera en större variabel i detta sammanhang.

Jag menar: inte fastställd könstillhörighet, liksom. Enligt vem och varför?

Tänk så många människor som inte kan, eller genom historien har kunnat, göra som de vill enbart på grund av att de inte kvalar in i kategorin han, hon, hetero eller homo. Historiskt sett måste det rört sig om massor med människor. Och även om de inom sig kände sin identitet så hjälpte det föga eftersom samhället inte förmådde acceptera mer än max två variabler på kön.

Ta Karl XII, exempelvis.

 

 

 

Karl XII är en av den svenska historiens mest omskrivna figurer. Tyrann, hjälte, krigshetsare, nationalromantisk symbol, nazistisk symbol… bilderna har växlat i takt med tidsandan.

Han tog över tronen 1697 och ärvde samtidigt en organisatoriskt väl fungerande krigsmakt. Genast gav han sig ut i det stora nordiska kriget och slog världen med häpnad i det han i tur och ordning besegrade sina fiender.

Så kom katastrofen (eller självklara följden) i Poltava, vidare exilen i Turkiet, återkomsten till (södra) Sverige och till sist det nya kriget varvid han föll i Norge 1718.

 

 

Karl XII skilde sig väsentligt från andra samtida monarker. I fält var han en förebild då han red främst vid anfall, stred outtröttligt även om hans häst stupade under honom, simmade över floder istället för att invänta båt för säker överfart och kunde rida långa marscher i högt tempo.

Han sov enkelt, ofta med stövlarna på, klädde sig som sina soldater och delade deras umbäranden.

 

 

Måltiderna var förhållandevis enkla och varade inte länge, han drack bara vatten eller möjligen varmt öl (vanligt till frukost) och han åt under tystnad. Han behandlade alla lika oavsett rang, religion (han hade en stor respekt för Islam) och ursprung men undvek om möjligt att tala med kvinnor.

Han hade inga kända sexuella partners.

Den kungliga flärd som omgav andra härskare i början av 1700-talet saknade Karl XII alltså helt. Han bar inte peruk utan klippte sitt hår kort och föredrog att avbildas så som han verkligen såg ut med solbränna, koppärrig hy och i uniform.

 

 

Vad vet man, egentligen? Kanske var han helt enkelt en skicklig propagandist som väl visste att förvalta myten kring sin person. Eftersom hela regeringskansliet färdades i fält med kungen finns mycket av korrespondensen bevarad och utgör ett viktigt källmaterial om honom.

Exempelvis brevväxlingen med farmor Hedvig Eleonora (som sägs vara den enda kvinna han respekterade) och systrarna Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora är intressant. Den sistnämnda fungerade från 1708 som kungens representant i Sverige och blev efter hans död en kort tid regerande drottning (förövrigt den enda förutom Kristina och unionsdrottningen Margareta Sverige haft).

Alla tre kvinnorna bad i breven enträget om att få besöka honom i fält, att han skulle komma hem och att han skulle gifta sig. Alla dessa önskemål ignorerades och han verkar inte särskilt bekymrad över att den pfalziska ätten skulle dö med honom.

Redan tidigt efter dödsfallet uppstod myter och konspirationer kring kungens liv i allmänhet och kring hans död i synnerhet. Hur dog han egentligen och varför gifte han sig aldrig?

För att få svar på dessa frågor har man öppnat kistan inte mindre än tre gånger. Var han homosexuell? Hade han en icke binär könstillhörighet?

I så fall: klart han drog, liksom. Så långt bort från all konvention som möjligt. Han lär ju inte vara den förste homosexuelle person som försökt dölja sin läggning genom en överdrivet nitisk heterosexuell (macho) livsstil.

 

 

För egen del tycker jag frågeställningen är ointressant. Det är samma sak med Drottning Kristina – samhället och historien försöker förklara ett avvikande beteende med vederbörandes förmodade sexuella läggning.

Det finns förvisso mer som talar för att Karl avvek från den biologiska normen än Kristina men i båda fallen var det fel på den sociala normen och inte personerna. Detta med dagens synsätt sagt, något som är problematiskt när det kommer till historia.

Hur det än är: den historiska forskning som bedrivs i ett land säger mycket om det dagsaktuella läget i landet.

Det finns mycket som är intressant att forska om kring slutskedet av stormaktstiden men Karl XII:s sexuella läggning eller könsidentitet hör i mitt tycke inte dit. Jo, som utgångspunkt för vad en allt för rigid norm kan leda till är forskningsområdet kanske fruktbart.

Frågan lär dock förbli obesvarad. Så vila i frid bäste Kalle Dussin – i tredubbel bemärkelse. Minst.

 

 

 

Källor

Det finns en hel del äldre litteratur om Karl XII men jag föreslår för en intresserad:

Bengt Liljegren – Karl XII

Peter Englund – Poltava

Ernst Brunner – Carolus Rex, Karl XII, hans liv i sanning återberättat

Voltaire – Carl XII:s historia (typ samtida)

Lindeborg mfl – Bilden av Sveriges historia 40 sätt att se på 1900-talet.

 

Relaterade blogginlägg

Bosie

 

Demokrati och samhälle, Historia, Spännande människor

Charlotte Corday

av adolphson

Charlotte Corday har gått till historien som den som dödade den franske revolutionsledaren Marat. Händelsen har förevigats (nåja) genom Jacques-Louis Davids målning Marats död. Jag brukar ibland låta eleverna analysera tavlan. Det blir alltid spännande resultat. Målningen fick i samtiden en stark symbolisk betydelse och om David inte redan varit revolutionens konstnärliga regissör så blev han det definitivt genom denna målning.

Målningen är ett exempel på nyklassisk stil (antika ideal, stämningar och motiv) och Marat framställs inte så lite om en kristusgestalt där han ligger ny-mördad i badet, stilla och fridfull. Marat var i 50-årsåldern när han mördades men i porträttet syns en ung atletisk kropp och av den hudsjukdom han led syns inte mycket. Samtidigt genomsyras hela scenen av martyrens fridsamma anletsdrag. Marat skulle i den här framställningen passa lika bra som frälsaren nedtagen från korset vilandes i jungfru Marias armar som mördad i sitt badkar. Hela kompositionen framställer förövrigt Marat som fredlig (vilket naturligtvis är fullt medvetet): gåspennan och brevet, den vita färgen på tyget i kläderna (tygen för tankarna till de plagg Jesus i de flesta avbildningar bär på korset), ansiktsdragen. Det är en liknöjd (jag kunde inte motstå göteborgsvitsen) man som just mött sin banekvinna.

Om man tittar närmare på det blodsfläckade brevet Marat håller i sin hand ser man att det rör sig om en vädjan från mördaren, Charlotte Corday, om att få hans uppmärksamhet och hjälp.

Hon använder sig av smicker för att vinna hans förtroende och få audiens för att när mötet väl äger rum kallblodigt hugga ihjäl honom. David har skapat ett mycket politiskt laddat konstverk som förmedlar den bild som regimen (jakobinerna) önskade. Hur mordet verkligen gick till i detalj får vi aldrig veta men Davids målning skapade i samtiden en opinion mot revolutionens motståndare och för jakobinernas sak. Den kan därför ses som en tidig propagandabild även om propaganda i olika former alltid existerat.

 

Förutom det uppenbara – att låta eleverna diskutera varför tavlan är ett exempel på nyklassicism – brukar jag uppmuntra dem att gå längre. Historia ska ju vara relevant för individen som lever nu, är min filosofi. Så vem var egentligen Charlotte Corday? Varför är hon viktig för oss idag? Känt är att hon fick viss utbildning eftersom hon stammade från en familj ur den lägre adelsklassen. Flickor fick ju annars inte utbildning så lätt. Bland annat hade hon studerat upplysningsfilosoferna, helst Rousseau. Hon förde därefter ett kringflackande liv och engagerade sig småningom för revolutionens sak, framförallt den nya, stora, medelklassens position och rättigheter var viktiga för henne.

(Det fanns två huvudsakliga partier, eller grupperingar, inom revolutionen som var fiender: Girondisterna och Jakobinerna).

Många utanför Paris började reagera på jakobinernas brutalitet och krävde att blodbadet inom revolutionen skulle stoppas. Efter att flera girondister uteslutits ur den styrande församlingen (konventet) och arresterats 1793, begav sig Charlotte till Paris för att på plats engagera sig och stödja deras sak. Som huvudfiende såg hon tidningsmannen och revolutionsledaren Jean Paul Marat som bekämpade girondisterna, bland annat genom artiklar i sin tidning. Hon skrev flera brev i vilka hon bad om ett möte och som skäl angav hon att hon ville ange girondister som planerade att göra revolt. Till sist beviljades Corday ett möte med Marat som satt i sitt badkar (eftersom han led av en hudsjukdom tog han ofta medicinska bad, vilket dock inte hindrade honom att ta emot besök). Medan Marat skrev ner namnen på de girondister hon angav tog hon fram en insmugglad kniv och högg honom i bröstet. Han dog omedelbart. Själv gjorde hon inget för att komma undan och hon greps direkt.

Under rättegången uppgav hon att hon handlat helt på egen hand och myntade en fras som blivit välkänd: jag dödade en man för att rädda 100 000. På kvällen fyra dagar efter att hon dödat Marat giljotinerades hon, liksom alla andra som anklagades för att vara revolutionens fiender, förövrigt tio dagar före sin 25:e födelsedag. I avdelningen morbida fakta kan följande anföras: i samma ögonblick som hennes huvud ramlade ner tog bödelns assistent, en viss Francois Legros, upp det och förevisade det åskådarna varpå han slog det våldsamt i ansiktet. Publiken ansåg att detta var att gå för långt – till och med under rådande omständigheter. Myten gör gällande att ansiktet rodnade, vilket det naturligtvis inte finns några belägg för. För att lugna publiken så fängslades mannen i tre månader för sin brist på ”giljotinetikett”.

Skarprättaren som hade en så olämplig assistent hette Henri-Clément Sanson utgav sina memoarer 1862 (eller åtminstone publicerades de då – det verkar en aning sent om han var bödel 1793) i vilka han skildrar (och här har vi kanske förklaringen till att det dröjde innan publiceringen) Charlotte Corday som en vacker (vad nu det har med saken att göra) och tankfull ung kvinna vars lugn och självkontroll ingav respekt.

Förutom dessa frågor brukar jag be eleverna fundera över varför/om det är viktigt att känna till Marat, Corday och David. Den enes frihetshjälte är den andres terrorist, heter det ju. Charlotte Corday ville försöka stoppa det blodbad som franska revolutionen innebar, dock blev hennes handling istället upptakten till det skräckvälde som bröt ut. För girondisterna blev Charlotte en hjälte, medan Marat dyrkades som ett helgon av jakobinerna. Bilden behöver som vanligt problematiseras. Sedan kan man ju alltid slänga fram den etiska frågan huruvida det är rätt att döda en människa för att rädda 100 000 andra. För egen del tycker jag inte det men det finns som bekant gott om demokrater som förespråkar tortyr.

Nu kommer det i och för sig inte an på mig som lärare att förmedla mina egna åsikter. Kanske kan jag nöja mig med att försöka peka ut en riktning och uppmuntra självförtroendet som får individen att våga börja gå.

 

Relaterade blogginlägg:

Albert Pierrepoint 

Demokrati och samhälle, Historia

metokios, xenoi eller barbar

av adolphson

Det diskuteras (ständigt, tycks det) huruvida invandring innebär kostnad eller investering för ett samhälle. Jag kan inte riktigt greppa den diskussionen – handlar det inte snarare om vilken sorts värld man föredrar? Under större delen av den mänskliga civilisationens historia har samhällen gjort skillnad på de samhällsgrupper som har rättigheter i det aktuella samhället och vilka som inte har det. Tillfälliga (uppehållstillstånd) rättigheter verkar dock inte förekommit tidigare i mänsklighetens historia – åtminstone inte vad jag hört talas om. Det kanske med lite god vilja går att tolka några historiska händelser som exempel på detta? Upplys mig gärna.

De antika grekerna gjorde skarp åtskillnad mellan medborgare i den egna stadsstaten, inflyttade greker som var medborgare i andra stadsstater (dessa kallades ”xenoi” vilket betyder främlingar), icke-greker (som kallades ”barbarer” och det ordet anspelade på den – ur grekiskt perspektiv – rotvälska som skäggiga typer från typ Asien ansågs tala), kvinnor och slavar. Det allmänna ordet för invandrare var ”metokios”, vilket betydde att personen inte var medborgare men heller inte en främling (xenoi), barbar eller slav. Detta förhållande ska förstås som att vederbörande trots sin avsaknad av medborgarskap ändå hade en viss ställning i stadsstaten. Perikles och Aristoteles, har jag för mig, är kända exempel på personer som åtnjöt denna status i Aten. Statusuppdateringar skedde helt enkelt inte under antiken.

Metokios kunde aldrig bli fullvärdiga medborgare och få samma rättigheter som en sådan eller uppbära officiellt statligt ämbete. Inte heller deras barn. De kunde dock inte bli slavar eller behandlas hursomhelst och de hade i allmänhet rätt att bo i vilken stadsstat de önskade. Kanske är detta att betrakta som någon sorts tillfälligt eller begränsat medborgarskap?

Under drygt häften av det romerska imperiets existens innebar det något exklusivt att vara romersk medborgare. Denna rättighet kunde erhållas av kejsaren som belöning för värdefulla insatser eller så kunde medborgarskapet helt enkelt köpas. (Kanske var det detta danskarna hade i åtanke häromåret när de krävde en viss mängd rikedom från varje flykting för att tillåta vederbörande att stanna.) Vilka var då de rättigheter som medföljde ett romerskt medborgarskap? Mindre viktigt (eftersom förhållandevis få kunde utnyttja det) var rösträtten i imperiets huvudstad. Något betydligt mer substantiellt var möjligheten att slippa betala vissa skatter, driva rättsfall – om så krävdes ända upp till kejsaren – samt det faktum att en romersk medborgare inte kunde behandlas hursomhelst.

En medborgare fick inte torteras (piskas eller korsfästas) eller överhuvudtaget dömas till döden för annat än högförräderi. Att säga, eller ropa, att man var romersk medborgare kunde innebära respekt eller skydd i farans stund. I bibeln berättas om att Paulus undgår spöstraff just på grund av att han var romersk medborgare.

Under världens hittills största imperiums, det brittiska, glansdagar på 1800-talet gjordes också skillnad på undersåtar och medborgare. Imperiets medborgare hade rättigheter, undersåtarna enbart skyldigheter. Denna princip gällde överallt i imperiets alla hörn och relegerade det koloniala samhället. I takt med att imperiet sedan dess stadigt krympt har också protektionismen i kärnområdet ökat. Historiskt sett är måhända Brexit en logisk konsekvens av ett längre historiskt skeende liksom antagandet att skottarna småningom kommer bryta sig ur Storbritannien.

Ordet ”asyl” härstammar från det grekiska ordet ”asylon” vilket betyder ”skyddsort”. Under antiken avsågs härmed en specifik byggnad, gärna ett tempel, som av hänsyn till guden/arna var fredad från allehanda nidingsdåd hur berättigat detta dåd än tycktes vara. Härav följer att personer som var jagade eller efterlysta kunde söka skydd på dessa platser.

Alla, utom slavar, kvinnor och icke-greker, hade möjligheten att gå i exil eller söka asyl om nöden så krävde men agerandet var inte riskfritt. Det kunde få som konsekvens att vederbörande istället svalt ihjäl eftersom det var långt i från säkert att omgivningarna ville förse personen i den fredande byggnaden med förnödenheter. Detta öde drabbade förövrigt en spartansk kung som av olika skäl tvingats på flykt. Det kanske var något av detta Julian Assange till sist kom underfund med under ensamma, dystra nätter inne i den den trånga ecuadorianska ambassaden.

Det svenska passet är ett av de mäktigaste i världen sägs det ju. För att komma över ett sådant, att bli fullvärdig svensk medborgare, måste en kunna styrka sin identitet, ha fyllt 18 år, ha permanent uppehållstillstånd, uppehållsrätt eller uppehållskort, ha haft sitt hem i Sverige en viss tid och under denna tid levt ett skötsamt liv. Alltså inte sprungit runt på fyllan och viftat med järnrör samtidigt som du vrålat sexistiska eller rasistiska tillmälen, alternativt nitat folk i krogköer.

I antikens Grekland kunde man bli landsförvisad på viss tid eller för alltid, alltså bli av med sitt medborgarskap, och det alldeles oavsett etnicitet (enligt ovan förda resonemang). Det kanske Järnrörsfolket borde tänka på. Under senare delen av det romerska imperiets historia urvattnades medborgarskapets status i takt med att imperiets gränser och organisation sönderföll. Också detta borde kanske en och annan ”Sverigevän” fundera över. Parallellen till Storbritannien ligger inom räckhåll. När civilisationen faller så faller även medborgarskapet. Det är bland annat därför jag tror på att bejaka invandring, alltså att bjuda in många som vill bidra till att bygga upp värdet bakom det svenska passet.

Historiskt sett är måhända alla uppehållstillstånd mer eller mindre tillfälliga.

—

Källor:

Paul Cartledge ”Sparta”

Eva Queckfeldt ”Romerska kejsardömet”

Bibeln – Apostlagärningarna

Migrationsverket

—

Relaterade blogginlägg:

Från Argos till Tegera

Historia, Sång och musik

Gordiska Knuten

av adolphson

Gordion var ett rike under antiken beläget i dagens Turkiet och som döpts efter sin grundare. Denne hade fått en pampig sista viloplats. Invid graven fanns en staty föreställande en vagn som var bunden till en stång med en så komplicerad knut att ingen kunde få upp den. Det sas att den som kunde lösa knuten skulle bli herre över Asien. När Alexander år 333 f.v.t kom dit under det att han var i färd att erövra den dittills kända världen ställdes han inför den märkliga knuten. Här erbjöds ju onekligen ett gyllene tillfälle att förbättra oddsen för honom.

Alexander löste det hela antingen genom att knyta upp knuten eller genom att hugga av den (vi vet inte vilket men nog vore det senare typiskt Alexander) vilket givit upphov till begreppet ”alexanderhugg” och vilket innebär en plötslig och definitiv lösning på ett komplicerat problem. Sedan gjorde Alexander anspråk på titeln Asiens erövrare även om man kan anta att hans definition av hela Asien skilde sig åt från dagens uppfattning. Han gick till och med så långt att han uppmuntrade att tillbedjas som om han vore en gud redan medan han levde, samt, till övriga grekers förskräckelse, la han sig till med orientaliska seder och mode.

Alexander tänkte större. Jaja, can´t blame a man for trying, kanske.

1985, eller möjligen 1986, gillade jag och flera vänner bandet The Sisters of Mercy och deras megahit This Corrosion.När det var dags för disco på Ungdomens Hus visade det sig att DJ:n inte hade vare sig singeln eller maxisingeln. Men Jesper, som bodde i närheten, sprang helt sonika hem och hämtade den för DJ:n att spela. Så kunde vi lyckligt dansa vidare länge, länge. Det var landsbygdens välsignelse, kanske, liksom 80-talets.

När jag berättar sånt här för mina barn eller mina elever tror de inte på mig. Det blir liksom för mycket att förklara. Och apropå: i veckan var jag av olika skäl nedgraderad till en ovanlig lokal utan ordinarie utrustning. Eftersom jag skulle visa en film behövde jag koppla datorn till en så kallad IT-vagn. Det var en vagn försedd med video, dvd, högtalare, förstärkare, senare kom kanon och en jäkla massa sladdar (I skolans evolution befinner vi oss förövrigt genom denna gigantiskt otympliga tingest ungefär 2006-12).

Problemet för mig uppstod bär datorn skulle kopplas till förstärkaren. Som alltid tog jag kunniga elever till hjälp. Du måste kolla uttagen på baksidan på stärkaren, menade jag upplysningsvis. Va? sa eleven. När jag skärskådade vederbörandes ansikte såg jag den, blicken som varje kollega genom åren lärt sig att lätt igenkänna, den totala oförståelsens karaktäristiska starrbligande. Koppla bara, sa jag till sist. Jo, det var det jag tänkte, svarade eleven. Varvid hen gjorde så.

Falun har, liksom de flesta städer antar jag, organiserat kollektivtrafiken genom bland annat en central punkt kallad Knutpunkten. Detta reser några frågor. För det första undrar jag om det heter Knytpunkten eller Knutpunkten? Det är väl en fråga om perspektiv, kanske. Och hen som jobbar där – firas denne någon stort på Tjugondag Knut? Huruvida denna knutpunkt löser kollektivtrafiken låter jag vara osagt. Klart är emellertid att en väl fungerande kollektivtrafik är en väsentlig fråga för medborgarna. Jag tänker på den som ett grundläggande behov som är gemensamt både för både stad och landsbygd. Sådana frågor står inte som spön i backen. Kanske är det något att organisera sig i som politiker?

Samtidigt som problem i stil med Gordiska Knuten, samt dess lösningar så som Alexanders hugg, är såväl tids- som kulturbundna så är de också eviga. De ändrar bara karaktär. Vi lever i ett kretslopp av återkommande tillsynes olösliga problem. På måndag är det dags för årets första medlemsmöte i Centern. Jag ska gå – jag ska bli en aktiv centerpartist här i stan (och det av en massa skäl som faller utanför bloggpostens ämne).

Temat för mötet VM. Ska Falu kommun ansöka om att ånyo arrangera VM 2025? Frågan har varit aktuell i media en tid sedan Beyond Skiing initierade en utredning för att undersöka förutsättningarna för en ny ansökan. Beyond Skiing är en intresseorganisation som är fristående från kommunen och att det är Falu kommun som beslutar om en eventuell VM-ansökan. Något sådant beslut finns inte men utredningen har uppmärksammats och frågan kommer att bli aktuell under våren. Därför är det viktigt att partier och medborgare tänker igenom hur var och en ställer sig till en eventuell ny VM-ansökan.

Vad ska jag säga, göra och tycka? Samma som alltid och hela tiden? Min övertygelse säger mig, som jag återkommande bloggat om förra gången det begav sig, att ett arrangemang av den typ ett VM innebär ligger långt ifrån kommunens kärnverksamhet. Å andra sidan antar jag att ännu ett VM innebär att vi kan få valuta för de insatser kommunen redan gjort eftersom de är gjorda och inte behöver göras på nytt samt att erfarenheter finns från senast. Jag ska lyssna på fakta, begrunda och sedan komma med en ståndpunkt. Men Alexanders svar är enkelt. Arrangera inte lek och spel som i förlängnigen kostar mer än det smakar.

—

Relaterade blogginlägg:

Ullas Alexanderhugg

—

Källor:

Paul Cartledge: Alexander den store

Historia, Livsåskådning, Mat och dryck

Minervas uggla

av adolphson

Minervas uggla är djuret som får syn på saker i skymningen, då det svårt för andra att se. Skymningen kan också ses som en metafor. Minervaugglan avbildades av de antika grekerna sittande på vishetsgudinnan Athenas hjälm. Som ett par extra vakande ögon, kanske. I dåtidens Aten var ugglan så populär i bildkonsten att den gav upphov till ett talesätt: att sända ugglor till Aten, vilket motsvarar det moderna svenska uttrycket att bjuda bagarbarn bröd.

Makaroniskandalen inföll i det Adolphsonska hemmet när den högt uppburne kock-pappan skulle laga köttfärssås men hade slut på spagetti. Nej, såklart inte, jag bara luras. Verklighetens makaroniskandal lyder emellertid annorlunda. Marconiskandalen utbröt nämligen i England 1912 och i dag skulle vi förmodligen kalla händelsen för insiderbrott.

Det som var skandalöst, och möjligen också brottsligt, redan 1912 var att högt uppsatta medlemmar av regeringen gjorde privata vinster baserat på information om företaget Marconi Company som de erhållit i egenskap av statsråd och ministrar. De aktuella regeringsmedlemmarna hade nämligen i förväg känt till att staten snart skulle ge ett synnerligen lukrativt kontrakt till företaget och passade därför på att, innan detta blev allmänt känt, köpa andelar i det. Det fanns religiösa och antisemitiska strömmar i konflikten och det har även spekulerats i huruvida anledningen till bråket också var ett intresse från politiska motståndare att misskreditera regeringen så mycket som möjligt.

En värre skandal är Macchiariniskandalen. Paolo Macchiarini var en upphöjd och berömd kirurg som lurade en stor del av världen. Jag känner inte närmare till hans tidigare meriter men han menade sig stå för en ny revolutionerande metod att att operera in nya artificiella luftstrupar på patienter. Det verkar som forskarvärlden i allmänhet och Karolinska institutet (eller sjukhuset, dessa är ju inte samma sak) i synnerhet tagit honom på orden utan att begära evidens eller att ordinarie rutiner för nya forskningsmetoder följts. Efter att sex av åtta patienter avlidit efter transplantationer utreds han nu för forskningsfusk och möjligen vållande till annans död. Skandalen, som har pågått i flera år, har fått rektorn på Karolinska institutet att avgå och regeringen att byta ut delar av styrelsen.

Tillbaka till England år 1912. Då hittades nämligen den så kallade Piltonmannen – ett fynd som visade sig vara en vetenskaplig bluff där påstådda benfragment presenterades som rester av en tidigare okänd människoart. Det var amatörarkeologen Charles Dawson som hävdade att han upptäckt den felande länken mellan apa och människa efter att ha hittat en del av en människoliknande skalle nära Piltdown, East Sussex, England. Dawson kontaktade i sin tur en viss Arthur Smith Woodward, en geolog vid Natural History Museum. De undersökte tillsammans saken vidare och påstod sig småningom ha upptäckt ytterligare benrester och primitiva verktyg. Var det sant? Kunde verkligen mänsklighetens ursprung spåras till England? Affären rullade vidare.

Woodward rekonstruerade en skalle och hävdade att resterna tillhörde en mänsklig förfader som levt för 500.000 år sedan. Upptäckten tillkännagavs vid ett möte med anrika Geological Society och fyndet döptes till  Eoanthropus dawsoni (Dawsons gryningsman). Upptäckten var dock omstridd tills den slutligen 1953 kunde avslöjas som en förfalskning. Någon hade helt enkelt kombinerat en käke med tänder från en orangutang med kraniet från en fullt utvecklad, men tidig, modern människa. Bluffen genomfördes under en tid då intresset för paleontologi och den mänskliga evolutionen var stort men kunskapen relativt begränsad – det hade bara gått drygt 50 år sedan Darwin publicerade sin On the Origin of Species.

Det hela fick som sagt stor uppmärksamhet. Och det dröjde alltså ytterligare 45 år innan det gick att utan tvivel avfärda det hela som bluff. Vem som låg bakom det hela fastställdes heller aldrig men misstankar riktades bland annat mot min gamle hjälte sir Arthur Conan Doyle (Sherlock Holmes skapare). Vi lever måhända alltid i en tid när intresset för vissa företeelser är extra stora och att vi därför är mer benägna att tro på saker. Vi som presenteras för oss på ett övertygande sätt –  tror att vi vet och vet att vi tror, så att säga.

För den som har kunskap inom ett visst område är det förhållandevis lätt att lura någon som inte har det. Min dystra fundering gäller huruvida detta egentligen spelar någon roll. Det går ju tydligen utmärkt att kampanja för saker med hjälp av bluff och lögn. Javisst, jag låter uppgiven och kanske aningen bitter men så här: Brexit-sidan beslogs flera gånger med lögn och felaktigheter – exempelvis den slogan som de hade på sina kampanjfordon – men det hade ingen som helst roll för många i befolkningen när avgörandets stund var inne. .

Ordet skandal brukar användas när ett brott mot vissa givna etiska regler i ett samhälle eller tid uppmärksammas. Men ofta först efteråt. Vi behöver kanske var och en ha vår Minerva-uggla aktiverad eftersom det mer eller mindre råder konstant skymningstid. Jag går så långt att jag påstår att det inte var värre på 1930-talet eller att vår tid just nu är synnerligen mörk – humanistiska värden är alltid hotade. Men om det är så att vi mer eller mindre alltid lever i skymningslandet är det viktigt att var och en skärper sina Minerva-ögon.

Historia, Skola

Gymnasium och bortom

av adolphson

När jag studerade i Frankrike upptäckte jag att ordet Lycée ofta förekom istället för att beteckna Gymnasium. Sedan dess har jag ibland funderat över vad det är för skillnad på de olika orden för skolor och lärosäten. Lärosäte, förresten. Varför förknippas med slutmuskel istället för hjärna?

Jag jobbar sedan 1998 (minus ett år i Uddevalla) på Falu gymnasium. Ordet gymnasium kommer av grekiskans gymnos, vilket betyder ”naken”; (jämför med gymnastik – gymnastikklubben i Falun heter förövrigt just Gymnos), och var i antikens Grekland en institution för kroppslig träning. I vissa språk används ordet fortfarande i denna betydelse. För det första var gymnastik i den antika världen liktydigt med idrott (möjligen med tillägget friidrott om vi ska översätta området till en nutida mening) och för det andra utförde männen (alltid män) dylika aktiviteter nakna. Inom flera språk avser gymnasium idag en institution för universitetsförberedande studier och följer efter avslutad grundskola. I Finland, Frankrike och säkert på andra håll kallas en del gymnasier för lyceum (av lukio, lukea) vilket rätt och slätt betyder läsa. 

Det har även funnits svenska exempel, bland annat Stockholms lyceum (1839-1975). I Sverige ersattes gymnasierna 1970 genom den nya gymnasieförordningen och den korrekta benämningen är sedan dess Gymnasieskola (Lgy 70 – jag tror det var då också sifferbetygen infördes och den gamla gymnasieexamen avskaffades) men ordet gymnasium används ännu idag i vardagligt tal om gymnasieskola. På grekiska heter det Lykeion och på latin lyceum eller lycium). Ursprungligen var detta ett gymnasium – och mer exakt en offentlig lokal avsedd för nakna kroppsövningar – i antikens Aten. På denna plats inrättade Aristoteles en ny filosofisk skola efter Platons död då Aristoteles inte gillade den nya inriktning som Akademin (Platons skola – se nedan) tog. Lykeion inriktade sig mer på empirisk naturvetenskap till skillnad mot Akademins idealism, matematik och spekulation. (Ämnena som diskuterades säger kanske inte oss så mycket idag eftersom de för det antika samhället innebar andra saker än för en nutida människa. Allt handlade egentligen om filosofi – eller, då som nu, om skolpolitik.)

Akademi kommer från grekiskans akademeia och är en vanligt förekommande benämning på alla möjliga företeelser som på ett eller annat sätt gör anspråk på kunskapsförmedling. Men i utbildningssammanhang generellt är det ett begrepp som på olika sätt kan syfta på högre, eftergymnasial, utbildning. Det kan antingen vara beteckningen på ett universitet eller en specialiserad (inte vilken allmän mainstream-högskola som helst alltså) högskola, eller endast vara en del av den. Akademeia var ursprungligen namnet på en olivlund nära det klassiska Aten. En park, helt enkelt. Den användes för idrott och tillbedjan av gudinnan Athena. Platsen sades ha tillhört heroen Akademos – en legendarisk hjälte i grekisk mytologi.

Lunden grundades av en viss Hipparchos och snart hade platsen blivit en anlagd park. Tydligen en så pass trevlig park att självaste Platon, som bodde i närheten, från någon gång på 380-talet f.Kr. varje dag brukade föreläsa i filosofi för sina elever på platsen. Hans skola kallades som en följd av detta den akademiska eller Akademien. Benämningen akademi levde vidare in i lärda romerska kretsar och fick sin allmänna betydelse för högskola och sedermera även såsom ett vittert, lärt eller konstfrämjande samfund.

Här har vi alltså grunden till de olika orden Lyceum (gymnasium) och Academia. Varför latiniserades inte akademia, undrar jag. Dessutom finns här en intressant skillnad mellan gymnasium och högre utbildning som verkar ha sin grund i Platons respektive Aristoteles filosofiska läror. Här vet kanske någon filosof besked?

Bistånd, Demokrati och samhälle, Historia

Gilgamesheposet

av adolphson

Gilgamesheposet är en gammal historia, en del påstår att det är världens äldsta bevarade berättelse, om en kung, Gilgamesh av Uruk i Mesopotamien, som skrevs omkring 2100 f.Kr. – 2000 f.Kr. Gilgamesh var alltså kung i Uruk, en stad i Sumer och senare Babylonien. Staden låg vid floden Eufrat i dagens Irak. Inte så långt i från en av världens stora oroshärdar just nu. Jag tycker, som den lite blåögde romantiker jag är, att världens ledare kunde läsa eposet och sedan ha en bokcirkel tillsammans. Och i den andan senare sammanträda om fred. Så, världens alla ledare, vad lär ni er av berättelsen? Vilken sensmoral ser ni? Lämna in era svar snarast och notera vänligen att detta är ett grupparbete. Grupparbeten är bra grejer.

Här följer eposet i sammandrag. Gilgameshs mor var en odödlig gudinna medan hans far var en vanlig människa. Det gjorde att Gilgamesh till två tredjedelar var gud och en tredjedel människa. I början av berättelsen var Gilgamesh en elak och orättvis kung som förtryckte sitt folk.

Folket i Uruk bad till gudarna om hjälp. Gudarna lyssnade på människornas böner och gudinnan Aruru skapade ursprungsmänniskan Enkidu. När Enkidu kom till Uruk blockerade han Gilgameshs väg. Gilgamesh och Enkidu slogs med varandra på stadens gator.

Men till slut avbröt Gilgamesh kampen när han insåg att han mött en jämlike. De kramade om varandra och blev bästa vänner. Gilgamesh beslöt att de skulle ge sig ut på äventyr. Tillsammans lyckades de döda monstret Humbaba.

När de två vännerna kom tillbaka till Uruk dök gudinnan Ishtar upp. Hon krävde att Gilgamesh skulle gifta sig med henne. Gilgamesh avvisade frieriet. Ishtar blev då rasande och flög upp till himlen där hon hämtade den stora Himmelstjuren Gugalanna. Den gick till attack och dödade hundratals människor i staden.

Gilgamesh och Enkidu lyckades döda tjuren efter en lång och hård kamp. Gudarna blev då mycket upprörda över att de dödat både Humbaba och Himmelstjuren. Efter en viss debatt bestämde de att Enkidu skulle dö. Han insjuknade och dog.

Gilgamesh blev utom sig av sorg. Han klädde sig i lejonskinn och gav sig ut i vildmarken. Där började han fundera över sitt eget öde. Han insåg att även han skulle dö en dag. Han bestämde sig då för att försöka leta upp Utnapishtim som räddat sig från den stora Floden genom att bygga en ark.

Efter Floden hade gudarna gett honom evigt liv som tack för han räddat mänskligheten. Gudarna hade nämligen ångrat att de sänt den stora Floden. Gilgamesh reste över alla hav till världens ände i sökandet efter Utnapishtim. Efter många äventyr lyckades Gilgamesh finna Utnapishtim.

Denne sade att döden var oundviklig för alla människor och därför även för Gilgamesh. För Gilgamesh berättade han om den stora Floden och hur han räddat sig genom att bygga den stora arken. Trots att Utnapishtim sagt att det var omöjligt att uppnå odödlighet sade han till Gilgamesh att om han verkligen ville få evigt liv skulle han först hålla sig vaken i sex dagar och sju nätter.

Den trötte Gilgamesh somnade dock och sov i sex dagar och sju nätter. Utnapishtim lät Gilgamesh sedan genomgå en mystisk reningsritual och han gavs sedan en magisk dräkt.

När Gilgamesh klivit på båten för att färdas hem ropade Utnapishtim på Gilgamesh och bad honom återvända. Utnapishtim berättade då en av gudarnas hemligheter att det fanns ytterligare ett sätt att uppnå odödlighet. På botten av den kosmiska oceanen Apsu växte Livets växt.

Om Gilgamesh kunde fånga den och äta upp den skulle han få evigt liv. Gilgamesh lyckades finna Apsu och på dess botten fångade han Livets växt. Han åt dock inte upp den direkt utan bestämde sig för att en åldring i Uruk skulle få äta en liten bit av den först innan han själv åt växten.

På vägen hem till Uruk tog Gilgamesh sig ett svalkade bad. En orm kom ringlande, fann växten och fick evigt liv. Gilgamesh blev förfärad och började gråta. Men han fortsatte hem och när han till slut såg sin hemstad Uruk kände han åter glädje. Han hade mognat under sina äventyr och försonats med sitt öde.

I eposets prolog summeras vad Gilgamesh uppnådde i sitt liv. Det står att han ”fick fulländad kunskap om allt som finns”, att han ”skådade hemligheten” och ”uppenbara det dolda”. Fundera i er uppgift över vad det var för en hemlighet Gilgamesh såg och hur han kunde få kunskap om allt som finns? Om detta står det inget om i eposet. Men det finns dolda ledtrådar i det som den uppmärksamme läsaren kan upptäcka om denne noggrant studerar texten och dess symbolik. Detta, alla ni världens ledare, är en mycket bättre sysselsättning för er än att kriga och förstöra. Lämna världen i fred ett tag medan ni tillsammans diskuterar Gilgamesheposets inneboende väsen.

Historia, Personligt, Skola

Mellon

av adolphson1 kommentar till Mellon

Ibland arbetar jag med historiska murar som tema i mina kurser. Men så slog det mig att jag måste tänka lite mer positivt varför jag har varierat mig med ett nytt tema: portar.

När den antika grekiska kulturen spreds lämnade den efter sig spår som är tydliga ännu idag. Noga räknat är det faktiskt i mångt och mycket den mykenska kulturen (omkring 1500-1050 f.Kr) vi avser när vi pratar i termer som den antika grekiska kulturen. Det var kulturen från fastlandet, den mykenska, som blev den dominerande maktsfären och kulturen när den minoiska kulturen från Kreta under oklara omständigheter försvann. Kulturen spreds hur som helst, Mykene etablerade handelkontakter och Alexander krigade, långt utanför Greklands gränser. Ett känt exempel är den magnifika Lejonporten. Porten är stor: bara överstenen är drygt 4 meter lång, 2 meter bred och 1 meter hög.

 

De mykenska kungarna snodde motiv från den mesopotamiska kulturen. Det är det vi menar med hellenism: en eurasisk blandkultur. Den europeiska kulturens vagga är ett pussel av allehanda särdrag och kulturyttringar – ett faktum som rasister och protektionister ofta glömmer bort. Ett exempel är på ett sådant bidrag är alltså Lejonporten där två lejon och en kolonn är avbildad ovanför porten. Såvitt jag förstår är detta en entré till en grav (man säger ju sällan ”utgång” i gravsammanhang). En port mellan liv och död är ett vanligt tema i den mänskliga historien och litteraturhistorien. Portar och portaler som han förflytta någon mellan saga och verklighet, i tid och rum och mellan liv och död.

En annan känd port är Ishtarporten – entrén till den forntida storstaden Babylon. Porten, en av åtta ingångar till staden, och paradgatan som utgick från den vidare in i centrum byggdes av kung Nebukadnessar II (605–562 f. Kr.). Kanske är det den som inspirerade till den mykenska varianten? Ishtarporten låg i början av en muromgärdad processionsväg, boulevard skulle väl vi säga i dag, som var mellan 20 och 24 meter bred och med en längd på omkring 250 meter. Den var luxuöst utformad av sten och tegel och användes vid viktiga högtider som de vårliga nyårsfestligheterna. Ishtarportens väggar var utsmyckade med bilder av lejon, tjurar och drakar vilka symboliserade Babylons gudar. Lejonen är symboler för gudinnan Ishtar, himlens härskarinna, kärlekens gudinna och krigsmaktens beskyddarinna.

Den ormliknande draken framställer Marduk (också kallad Bel) stadens och fruktbarhetens gud som skänkte evigt liv. De vilda tjurarna symboliserar väderguden Adad. Totalt 575 djur täckte utsidan av Ishtarporten och ytterligare 120 vita och gula lejon täckte murarna längs processionsvägen fram till porten. Babylon var Babyloniens huvudstad och låg vid Eufrat i dagens Irak. Ett av forntidens mäktigaste riken ville med sin paradgata och entré manifestera sin storhet. Så som olika tider och samhällen alltid gjort. Den forntida besökaren skulle bli imponerad och slagen av vördnad. Eleverna brukar i uppgiften få leta likheter med arkitekturen i vissa av dagens huvudstäder som Washington, Oslo, Paris med flera.

Jag blir, när jag ser bilder och modeller, sugen på att få promenera in genom Shtarporten. Men som vanligt är jag hänvisad till den historiska kulissen. Porten och processionsvägen har rekonstruerats av de originalstenar som återfanns vid utgrävningarna 1899–1914. Hela rasket, inklusive fundamentet till porten, har transporterats till Berlin där det idag kan beskådas. Även denna sak brukar ingå i uppgiften: varför finns den den i Berlin? Vem äger egentligen forntida lämningar? Vilken nationalitet ska vi tillskriva Ötzi och Lucy? Kan man annektera månen på samma sätt som Conquistadorerna Amerika?

Så har vi till sist min egen lilla port. Det är inget märkvärdigt, egentligen. Det är porten som leder in till ett klassrum på Haraldsbogymnasiet som på den tiden hette H1C. Entrén till en lärargärning. Sällan har jag varit så nervös som när jag första gången klev in genom den. Det var i augusti 1998 och jag skulle möta min första klass. Jag var tveksam – var detta verkligen något för mig? Jag minns nästan alla eleverna från denna min första klass trots att de i år hunnit fylla 35 år. Ibland har jag övervägt att backa ut genom dörren igen men det är alltid något som håller mig kvar därinne i klassrummet. De få tillfällen jag har att maxa min Linkedin eller leta platsannonser slutar ofta med att jag istället chattar med elever, rättar prov och uppgifter eller tänker ut nya lektionsupplägg. Eller bloggar om mitt yrke.

Jag kan inte riktigt säga vad det beror på men nästan alltid hittar jag något positivt med jobbet. Ännu är porten alltså relativt tillsluten bakom mig även om jag ibland kastar en snabb blick bakåt. Det kanske helt enkelt förhåller sig på det viset att jag en gång för alla klivit in i min yrkesmässiga arkad varifrån jag helt enkelt inte vill återvända. Men… jag skulle ju aldrig bli som far – en som öppnade dörren till sin arbetsplats 1963 och klev ut 1999 och varligt stängde den efter sig. Vad heter ”vän” på alviska, nu igen? ”Mellon”

Och jag måste ju berätta. Jag har under hösten haft en internationell lärarstudent hos mig. Jag väljer att lyfta fram en slumpvis utvald del av hens utvärdering: The young teacher Fredrik Adolphson has admitted me in the institute with a big smile and a perfect english. Härmed berättas upplysningsvis att jag passerat den 46:e födelsedagen. Det är nästan synd att jag inte får sätta betyg på dem.

Film och TV, Historia, Politik, Resor, Spännande människor

Thorbjörn

av adolphson

I sensomras besökte jag Härnösand för första gången i mitt liv. Som av en slump var det samma helg som Thorbjörn Fälldin begravdes. Jag besökte givetvis inte begravningen, nej, min anledning till besöket var både mer illustert och glatt än en begarvning. Samtidigt kändes det som en sorts cirkel slöts.

Thorbjörn var den politiske ledaren i hemmet under uppväxten. Han var Sveriges statsminister 1976-78, 1979-82 och Centerns partiledare 1971-85. Ett annat sätt att beskriva honom är som den förste statsministern i en borgerlig majoritetsregering i Sverige sedan demokratins genombrott. Han var den som gick i bräschen för ett alternativ till det som efter 44 år verkade som ett evigt socialdemokratiskt maktinnehav. (Jag tror förövrigt att Socialdemokraterna har världsrekord i regeringsinnehav i en demokratisk stat och att Tage Erlander den statminister som suttit längst – i världen.) Allt detta fick ett slut genom Thorbjörn. Med honom nådde Centern också sina främsta valframgångar någonsin med drygt 25% av väljarnas röster.

1970- och (halva) 1980-talen präglades av duellerna mellan Thorbjörn och Palme. Två folkrörelsers statsministerkandidater. Inga andra politiska ledare kom i närheten av dessa två. Vem, ur det breda folklagret, minns idag Ahlmark, Ullsten, Boman, Hermansson eller Werner i någon större utsträckning? Författaren Henrik Berggren har i sin biografi om Palme beskrivit hur denne underskattade Thorbjörn som utnyttjade detta och gjorde sig ännu sävligare än han redan var för att i debatterna stressa den rappe Palme. Thorbjörn var inte dum – tvärt om var han väldigt intelligent. Och en fenomenal valspurtare. Särskilt minnesvärda är duellerna mellan Palme och Thorbjörn i Scandinavium 1976 (här hittar en intresserad den i sin helhet) och i Kalmar 1982 (här). Thorbjörn vann båda och är den ende som besegrat Palme i val. I valet 1982 tog Palme dock revanch.

Två minnesvärda citat kan jag själv kan minnas. Ett i samband med ubåtskränkningen 1981 när Thorbjörn på en fråga från försvarsledningen kort och gott svarade håll gränsen (en sentida kommentar till den dramatiska händelsen hittas här) Rätt tufft sagt i ett läge när en av världens två supermakter knackade på lilla Sveriges dörr. Ett annat minnsvärt citat är det som föregik hans avgång som statsminister där han menade att ingen statsrådspost var så värdefull att den var värd att dagtinga med sitt samvete för.

Det slutande inte bra – han blev i praktiken avsatt (som partiledare, inte som statsminister). Satt han för länge? Tappade han kanske kontatkten med gräsrötterna och verkligheten ute i partiet? Insåg han inte att partiet, trots de exempellösa framgångarna, till slut ville ha förnyelse? Jag vet inte. Det jag däremot kan säga är att han 1985 inte fick förnyat mandat av valberedningen i valet av partiledare och slutade som partiledare och strax därefter som riksdagsledamot i bitterhet. Det dröjde till slutet av hans levnad innan till slut han försonades med centerrörelsen.

En mer ingående analys över hans betydelse för Sverige i ett längre persspektiv vågar jag mig inte heller på. Han bildade regering under den stora oljekrisen och så vitt jag förstår fortsatte han i stora drag föra socialdemokratins politik men med vissa viktiga skillnader. Det var främst i kärnkraftfrågan han stack ut och däri ligger enligt min uppfattning mycket av C:s gröna legitimitet idag. Den största betydelsen var kanske symbolisk. För efter den historiska valsegern 1976 fick Sverige ett exempel i praktiken på att det faktiskt gick att ha en annan regering än en socialdemokratisk. Tanken på politisk mångfalld slog rot ordentligt. Han var också tidig med att lyfta fram kvinnor i politiken, jag tänker främst på Karin Söder, vilket kan vara en av anledningarna till att Centern som enda parti (?) i Sverige har haft flera kvinnliga partiledare. Närhetsprincipen och landsbygdsperspektiven var självklart också centrala ideologiska teman och är principer som överlevt in i dagens centerpartistiska politik.

Kanske är det en blandning av nostaligi, grön, landbygdsnära och liberal ideololgi som gör att jag tämligen omgående kände mig rätt hemma i Centerpartiet. Hur det än är med den saken minns jag honom som en hederlig politiker för vilken ett handslag och en principiell hållning betydde något.

Vila i frid, Thorbjörn.

—

Relaterade blogginlägg:

U 137

Astrid och Pomperipossa