Vilket ansvar har en som obetydlig kugge i ett stort system? Finns det ens obetydliga kuggar i stora system? Bidrar inte alla med något ytterst lite till det stora hela?
—
Detta var iallafall vad Adolf Eichmann byggde sitt försvar på när han ställdes inför rätta i Jerusalem 1961 – att han endast var en obetydlig kugge i den nazistiska helheten. Domstolen ansåg dock att hans ansvar för att Förintelsen kunde genomföras var större än så och han dömdes till döden.
Frågeställningen är även intressant i ett större sammanhang.
Vilket ansvar bar exempelvis uppfinnaren Robert Oppenheimer, piloten Paul Tibbets eller presidenten Harry S Truman för alla de hundratusentals människor som omkom när atombomberna släpptes 1945?
Det är förvisso bra att det fortfarande hittas gamla nazister, som bokhållaren i Auschwitz, att ställa inför rätta. Man blir aldrig för gammal för sitt ansvar. Och därmed har väl jag svarat på min egen inledande fråga: nej, det finns inga obetydliga kuggar i stora system.
Funderar en inte över sitt personliga ansvar kan det gå illa. För andra och en själv. Så som i exemplet med bokhållaren – om man nu kan anse att det gått så dåligt för honom, vill säga. Han var trots allt över 90 år när han ställdes inför rätta och hade hunnit leva sitt liv.
—
Någon på polismyndigheten i Skåne slog det första tangentnedslaget på det som slutligen blev till ett register över romer. Spädbarn, åldringar vanliga människor. Med det gemensamt att de vara romer. Ett etniskt register, alltså.
Denne någon som slog det där första tangentslaget tänkte kanske att hen bara lydde order – och har således möjligen inte funderat så noga över detta.
Något att dagligen reflektera över för var och en är kanske vad en egentligen bidrar bidrar till genom sina tankar ord och handlingar, för att citera syndabekännelsen.
—
I avdelningen jobb jag inte skulle vilja ha sticker några ut: stridsvagnspersonal under första världskriget, avloppsrensare i dagens Indien och fotograf (eller ansvarig för reklamkampanjer) på/åt klädföretaget Amercan Apparel.
—
Angående avloppsrensare i Indien behövs inga ord – mitt ställningstagande är uppenbart. Tack så mycket för att jag slipper leva eller uppleva detta i min närhet.
—
Den 15:e september 1916 användes i Somme – i norra Frankrike – för första gången stridsvagnar. Det var britterna som var först ut. Många i stridsledningen var tveksamma till projektet men marinminister Winston Churchill trodde på idén och drev på.
Tanken var att skydda framryckande infanterister med hjälp av en sorts bepansrade och beväpnade landgående båtar. Därav det engelska namnet ”tank”. (Eller egentligen var detta ett täcknamn för att inte avslöja vad man höll på med innan allt var klart).
Man var ju tvungen att hitta på någonting för att vinna framgångar när första världskrigets realiteter blev uppenbara för alla och en var.
De första stridsvagnarna vägde 28 ton och kom upp i en hastighet av 6 km/h. Bemanningen bestod av 6-8 personer: En styrman, en som gasade och ytterligare två som hjälpte till att växla. Ombord fanns också i allmänhet fyra skyttar.
Man svängde genom att bromsa hela ena bandet. Det var alltså inga kvicka fordon, detta. Det fanns heller ingen fjädring och sikten var mycket begränsad. Motorn låg helt öppen inne i vagnen.
Hettan kunde bli olidlig och brölet från maskinen och kulsprutorna gjorde all kommunikation omöjlig. Gaserna från motorn och röken från vapnen gjorde att sikten ofta var minimal. Man signalerade till varandra genom gester och teckenspråk.
Intressant är att det var frivilligt att arbeta som stridsvagnspersonal. Man ansökte om det och meriterade var motorkunskaper – färdigheter som inte var helt vanliga 1916. Varför ansökte man om att få arbeta där?
Svaret ligger kanske i det faktum att människor i augusti 1914 vallfärdade att frivilligt ansluta sig till Den Stora Kampen.
Stridsvagnarna blev en besvikelse. Endast 9 av 49 lyckades lyckades med sina uppdrag. Ändå beställdes massor med nya av britter och fransmän och under andra världskriget blev vapenslaget en betydande del – inte minst bidrog de till framgång för Hitlers mekaniserade, toppmoderna militära styrkor.
Tack så mycket för att jag lever i en tid där jag inte behöver vara stridsvagnspersonal mot min vilja.
—
Klädföretaget American Apparel är ett riktigt grisigt företag som ofta brukar få den tveksamma utmärkelsen årets sexist. Detta beroende på deras reklamkampanjer som alltid använder sexistiska teman. Ett paradexempel på temat sälj grej med tjej.
Vad har en textilarbetare eller personaladministrationen för ansvar? Det måste ju vara mindre än ledningens, iallafall. Hur tänker fotograferna som tar bilderna? Frågorna är många.
Där vill jag hursomhelst heller inte arbeta. Tack så mycket för att jag slipper.
—
Hela tiden kommer det grejer man inte behöver. Dessa grejers tillblivelse bygger å ena sidan på att det finns människor som köper produkten å andra på att människor jobbar och verkar för att genomföra den nya grejen.
Vapen, droger, människohandel, barnarbete – allt i ett evigt kretslopp.
Nu har det dykt upp en produkt – periscope – som går ut på att spela in lärare i smyg och lägga ut på nätet. En produkt tänkt att håna, alltså.
Så har vi spelet GTA som innehåller en väldigt massa elände. Man kan kanske säga att den som arbetar med sprida den produkten direkt arbetar med att tjäna pengar på att göra bland annat mitt arbete än svårare.
Tack så jävla mycket.
—
En av mina elever kommer från Syrien. Hen berättade att en kamrat som är kvar där riskerar att tvångsutskrivas till regimens armé. Klarar man inte sina studier på högre nivåer blir det konsekvensen.
I Sverige blir en av med studiebidraget/lånet och i Syrien blir du kanonmat. Tack för att jag klarade det förra och slipper det senare. Men i något avseende är jag en kugge i ett stort system. Eftersom det inte finns några obetydliga sådana undrar jag:
Quo vadis?
—
Relaterade blogginlägg
Den banala ondskan
Paul Tibbets
Irma Grese
—
Källor:
Världens historia
Första Världskriget, Smedberg, Marco, 2015
Genusfotografen
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.