En historielektion

Ibland, när det är dags för samtida historia, och vi kliver in i 1980-talet, använder jag mig själv som exempel på kvarleva. Ur ett rent källkritiskt perspektiv är jag måhända en saltstod. En rest. Men som historielärare är jag i mitt rätta element.

Jag är att betrakta vattenburen el i ett kärnkraftverk, typ.

Jag visar för eleverna något ur Pogo pedagogs omfattande produktion – alltså analoga bilder som ALLTID FUNKAR – sen drar jag fram den overhead som fortfarande finns att tillgå i varje lärosal men som mest fungerar som dörrstopp nuförtiden, varpå jag klär mig i en cerise och midjekort kavaj med axelpuffar, lofers och vita tubsockor.

Genom lite disco-lampor återskapar man lätt känslan av finlandsfärja. En Lennart, tack.

Sedan spelar jag några av mina favoritlåtar från tiden som fjortis: 1. 234567

Efter det får de hålögda eleverna uppleva Bengt Öste.

Men det gäller ju att sätta stopp för nostalgi-explosionen innan lektionen tar slut. Det som abrupt tvingar mig tillbaka till verkligheten är det ovedersägliga faktum som tydligt visar mig att när dagens unga människor är uttråkade stirrar de mangrant i sina telefoner.

Nästa lektion berättar jag istället om någon 80-talsikon. Som Sovjets mytiske målvakt Vladislav Tretjak, exempelvis. Jag undrar om inte det är världens bäste, ever. Vi som växte upp med att alltid förlora mot Sovjet förstod kanske inte alltid att det givetvis fanns en baksida på guldmedaljen för de sovjetiska hockey-spelarna.

Tretjak var sovjetmedborgare och som sådan var det otänkbart att spela i NHL.

Som avslutning på momentet om 1980-talet kan man titta på Dixelius utmärkta dokumentär som givetvis finns inom varje seriös historielärares räckvidd. Med detta borde vi väl fått med allt av väsentlighet, skolverket?

Jag lyssnade till Louise Hoffstens låt i melodifestivalen.

Varför fastnade jag för den, så där omedelbart? Jo, för att jag kände igen den. Lyssna på den, när det är möjligt. Och sedan lyssnar du på den här . Ring a bell?

Anledningen att jag reagerade direkt var att jag var på disco en gång i si så där 16-årsåldern. När DJ:n inte hade Sister of Mercy:s nya singel sprang jag helt sonika hem och hämtade den för att låna ut till den häpne DJ:n varpå vi kunde dansa till den.

Apropå uttrycket ring a bell så har jag tidigare givit exempel på låtar som liknar varandra. Ett klassiskt exempel kan förtjänas att uppmärksammas igen:

Lyssna först på den här.

Sedan på den här.

Till sist på den här.

Ska jag säga, förresten. Mitt arbete består av återupprepningar. Hela jag är en enda stor upprepning. En favorit i repris? Eller ett ständigt återkommande irritationsmoment i stil med det här. Allt var inte bra på 1980-talet.

Thorsten Flinck

Den Änglaljuva hade ett lysande jobb under studietiden. Hon arbetade som biljettvaktmästare på Uppsala Stadsteater.

Då fick man vara statist ibland. Och så fick man biljetter. Jag har aldrig gått så mycket på teater som under de åren.

Uppsala statsteater satsade stort och satte upp Gustav III med Thorsten Flinck i huvudrollen. Ryktet sa att han klev in på kontoret, la upp fötterna på teaterdirektörens skrivbord, och deklarerade den stora summa han ville ha i gage.

Bergman-gunstlingen Flinck kunde göra så. Och teatern ville ju satsa. Sagt och gjort.

Ryktet sa också att Thorsten inte mådde så bra då han under perioden arbetade väldigt hårt. Han medverkade i flera produktioner samtidigt och orkade inte riktigt. Gustav III fick avbrytas och Flinck kollapsade och tvingades söka vård.

Nu bar det sig inte bättre än att jag, som fått biljetter, tog med min bror på teater. Han kände så klart till Thorsten Flinck men var i övrigt skeptisk till att gå på teater. Detta var den sista föreställningen innan allt brakade ihop.

Thorsten tog sig stora friheter i manus. Teaterkungen lär enligt vissa källor ha haft ett tämligen kyligt förhållande till sin hustru och många fantasifulla berättelser, där den om kungens bröllopsnatt torde vara den mest kända och spridda, har funnits i omlopp sedan hans levnad.

I Thorsten Flincks gestalt hälsade kungen sin drottning med en rejäl och tämligen långvarig kyss.

I en annan scen skulle kungen ta emot en representant för bondeståndet och detta illustrerades genom att representanten hade med sig två burar med kaniner. Under tio minuter höll Thorsten en rätt lång, utanför manus får man förmoda, dialog med kaninerna.

Så där höll det på. Föreställningen pågick en och en halv timme längre än utsatt tid. Vittnesmål från back-stage sa att övriga ensemblen var rätt upprörd. Men min bror tyckte efteråt att det där med teater ju inte var så dumt, ändå.

Jag gillar Thorsten Flinck. Han är, liksom Peter Stormare, en väldigt osvensk människa. Och lysande skådespelare. Han har själv talat om hur svårt det kan vara att bära upp tyngden av att vara Bergmangunstling. Lyssna gärna på hans sommarprat. 

Och nog får man, i dessa tider, hävda att hans låt i Melodifestivalen inte är så dum, den heller. Jämförelsevis.

Ich bin ein Berliner

Just nu går en ny film om den amerikanske hjälte-presidenten Lincoln upp på biograferna. Det har gjorts rätt många filmer om Lincoln. Som vanligt gör Daniel Day Lewis enligt kritikerna en extraordinär insats även om filmen i övrigt får ett ljumt mottagande.

Själv fastnar jag istället, som retoriskt intresserad, för ett av 1900-talets mest berömda tal av en annan berömd amerikansk president.

Kennedy höll tal i Berlin 1963 två år efter att muren rests. Mot den bakgrunden, samt Tysklands öde i de två världskrigen, gör tillfället unikt och laddningen stark.

Talet är alldeles lysande och Kennedy briljerar med det retoriska begreppet patos, alltså att väcka känslor hos åhörarna. I andra världskrigets epicentrum, Berlin, står en representant för den vinnande sidan 20 år senare och säger att han är en av dem, de besegrade.

Det är starkt.

Jag överlämnar åt mer skolade i ämnet att analysera talet. Men jag känner att detta är mer aktuellt än någonsin mot bakgrund av hur amerikanerna betett sig på 2000-talet. De borde lära av sin historia istället för att filma den. Skrämmande aktuellt tycks mig även temat i skuggan av britternas deklaration om att folkomrösta om EU-medlemskapet samt mot bakgrund av den sydeuropeiska krisen.

Vi borde alla vara något mer Berlinare, eller kanske snarare europeer, istället för att frukta att förlora en position eller möjlighet till inflytande. Det är detta vi liberaler känner (patos) när vi fortfarande talar oss varma för utvecklat EU-samarbete trots att svårigheterna tonar upp sig.

Förstå mig rätt: jag menar inte att vi ska överlåta världens problem åt andra som vi nästan alltid gjort. Men att inte vara med är inget bra alternativ.

Det är således därför jag, och många med mig, inte håller med Sjöstedt och alla andra EU-motståndare. Inte ett enda av deras argument står sig mot Kennedys nedan anförda även om hans tal ligger femtio år tillbaka i tiden.

EU-motståndare tycks mig rädda för Europa. Det är inte jag. Jag fruktar istället stängda gränser, inskränkthet och murar. Som alltid vill jag komma ut ur garderoben och det önskar jag även mina medmänniskor.

Jag är stolt att komma till denna stad som gäst hos er berömde borgmästare som i hela världen kommit att bli en symbol för Västberlins kampvilja. Jag är stolt att besöka förbundrepubliken mer er berömde förbundskansler, som genom så många år har låtit Tyskland kämpa för demokrati frihet och framsteg, och att komma hit i sällskap med min landman General Clay, som har varit här i staden under dess stora kris och som vill återkomma om det någonsin behövs. 

För två tusen år sedan var man stolta över att berömma sig av att ”civis Romanus sum”. I dag, i den fria världen, måste man berömma sig av”ich bin ein Berliner”. Jag uppskattar att min tolk översätter min tyska!

Det finns många människor som inte riktigt förstår, eller säger att de inte riktigt förstår, vad som är den stora skillnaden mellan  den fria världen och den kommunistiska världen. Låt dem komma till Berlin. Det finns de som påstår att kommunism är framtidens rörelse. Låt dem komma till Berlin. Och det finns de som säger, i Europa och på andra ställen, att vi kan samarbeta med kommunsiterna. Låt dem komma till Berlin. Och det finns även några få som säger att det är sant att kommunismen är ett ondskans system , men att den gör det möjligt att göra ekonomiska framsteg. Lass´sie nach Berlin kommen. Låt dem komma till Berlin. 

Frihet ger många problem och demokrati är inte perfekt, men vi har aldrig behövt resa en mur för att hålla kvar våra medborgare, för att hindra dem att lämna oss. Jag vill gärna säga, å mina landsmäns vägnar, som lever många mil bort på andra sidan Atlanten och som är så fjärran från er, att de är stolta att de, även på långt håll, har kunnat dela de senaste 18 årens historia med er. Jag känner inte till någon stad, någon storstad, som belägrats i 18 år, och som fortfarande uppvisar den vitalitet och den kraft, det hopp och den beslutsamhet som staden Västberlin uppvisar. 

Även om muren är det mest uppenbara och entydiga beviset på det kommunistiska systemets misslyckande, synlig före hela världen, så är det inget vi gläds åt, för som er borgmästare har sagt, så är muren en skymf inte bara mot historien men en skymf mot mänskligheten, som splittrar familjer, avskär män från sina fruar och bröder från systrar, och som delar ett folk som önskar vara tillsammans. 

Vad som gäller denna stad, gäller Tyskland – äkta, varaktig fred i Europa kan aldrig uppnås så länge en av fyra tyskar nekas fria människors grundläggande rättighet, att kunna träffa ett eget val. Genom 18 års fred och fördragsamhet har denna tyska generation förtjänat rätten att fri, inklusive rätten att förena sina familjer och sin nation i en varaktig fred, med välvilja mot sina medmänniskor. Ni lever i en befäst frihetens ö, men era liv är en del av fastlandet. 

Så låt mig avslutningsvis be er se bortom dagens faror mot morgondagens hopp, bortom den frihet som endast rör staden berlin eller ert Tyskland, mot frihetens framgång överallt, bortom muren mot den dag när fred och rättvisa råder, bortom er själva och oss själva mot hela mänskligheten. 

Friheten är odelbar, och om en man är slav är ingen fri. När alla är fria, då kan vi se fram emot den dag då denna stad kommer att bli som en, och detta land och den stora europeiska kontinenten kommer att förenas med en fredlig och hoppfull värld. När den dagen äntligen kommer, och den vill komma, kan Västberlins invånare känna en säker stolthet över att de som stod i kamplinjen i nästan två decennier. 

Alla fria människor, oavsett var de bor, är borgare i Berlin, och därför är jag, som en fri man, stolt över att kunna säga ”Ich bin ein Berliner”. 

Vill man höra talet går det bra här.  

Passageriter (sir Brian del 3)

Under senhösten har eleverna och jag arbetat med passageriter. Kort uttryckt, vanans makt är stor.

Hur vi beter oss när antingen vi själva, någon oss närstående, eller hela vårt samhälle rör sig från ett skede till ett annat i tillvaron. En rit är en sorts standardiserad form av beteende som vi av känslomässiga, sociala, vidskepliga eller trygghetsbaserade skäl ägnar oss åt.

Vanligen handlar det om födelse, vuxenhet, giftermål, ålderdom och död. Det kan också handla om högtider, eller andra sedvänjor och traditioner. Som studenten, brottas med lejon eller omskärelse.

Ta seden dit du kommer kanske exempelvis den genomsnittligt begåvade sverigedemokraten tycker. Men jag tänker att det väl beror på vilken sed det handlar om. Just nu handlar den svenska debatten om vi ska fira skolavslutning i skolan eller ej.

Ursprunget till ordstävet ovan kan vara when in Rome do as the romans. Vilket i sin tur, om jag minns rätt, kommer från en milanesisk (heter det så om man kommer från Milano?) biskop som när han besökte Rom upptäckte att man utförde vissa riter, som bönen, på annat vis i Rom än i Milano. Han tog till denna tankebana för att lösa problemet.

Karl XII tog förvisso seden dit han kom och åt koldomar när han var hungrig. Så rätt gjort av honom. Jag vet inte var jag skulle vara utan kåldolmar. Lost in translation, kanske.

För mig är högtiderna viktiga. Får jag inte min äggtoddy rykande het på julafton blir jag sur. Lika så om syltan och rödhacket uteblir från julbordet. Alltså fixar jag det själv, det blir bäst så.

För 60- och 70-talisterna är Kalle Anka viktig på julafton. Men inte, måste smärtsamt inses, för våra barn. Fast ju äldre de blir desto mer ökar intresset. Det där har Henrik Schyffert pratat om i sin utmärkta show om 90-talet.

En annan viktig referensram för min generation är Grevinnan och Betjänten. I avdelningen onödigt vetande kan man anföra att vi i Sverige fått berättelsen via tysk tv men att den skrevs på 1920-talet av en viss Lauri Wylie.

Det som hos oss och i vissa delar av Tyskland är en riktig klassiker och ett måste på nyårsafton har aldrig visats i brittisk TV överhuvudtaget. Freddie Finton, som spelar betänten, hade en halvhyfsad karriär som skådespelare och komiker.

Under 1980-talet växte en annan tradition fram: Ivanhoe (1982) skulle ses på nyårsdagen. Filmerna och boken har hängt med mig genom livet och jag kan kanske mer om historien än vad som anses helt sunt. Läs gärna alla tre delarna av Sir Brian om du vill veta mer.

Apropå nyår så vore det synd att inte nämna nyårsklockan. Sveriges nyårsfirande på nyåret måste ramas in med en folkkär uppläsning av Lord Tennysons dikt. Många namnkunniga skådespelare har på nyårsafton läst den för nationen. Genomförandet av denna rit är alltså inget nationen Sverige lämnar över till vem som helst. Men så är det också en osedvanligt vacker dikt.

Jag och Malin har också en tradition. Vi rimmar, dricker glögg, slår in paket och ser på filmen med världens bästa inledning (Love actually) dagen före julafton.

Eleverna brukar sluta med att säga att traditioner skapas för att de betyder något. Och alla familjer jag väl sina egna traditioner.

August Gripenstedt

En intressant svensk är August Gripenstedt (1813-74).

Jag är osäker på om han var liberal, men jag tror det. Åtminstone genomförde han en rad liberala reformer.

Nu låter sig begreppet liberal inte oproblematiskt översättas till 1800-talets mitt.  Hursomhelst, adelsmannen Gripenstedt hade genom sin sociala position ett försprång till rikets högre poster och han satt också i riksdagen.

Det intressanta är att  han gjorde så och var finansminister just under tiden för ståndsriksdagens avskaffande 1866.

Hans sociala bakgrund kopplat till hans politiska gärning är intressant. Eller tvärt om, hans politiska gärning  kopplat till hans sociala bakgrund är intressant. Friherre och allt, gör att man mer misstänker honom för en konservativ klassbevarare än en kämpe för frihet.

Vad han  tyckte om ståndsriksdagens avskaffande vet jag inte. Inte heller hur han såg på tanken om allmän lika rösträtt.

Hur det än var med det verkade han som finansminister för en politik som jag skulle vilja kalla klassiskt liberal: han var för enskilda människors frihet och strävade efter att underlätta för människor att etablera och driva företag.

Gripenstedt var för ett ökat utbyte och ville stimulera och utveckla svensk handel med omvärlden, och ville gärna ansluta Sverige till olika internationella (främst europeiska) samarbeten.

Man kan ju gissa att han varit positiv till EU om han verkat idag.

Gripenstedt verkade för näringsfrihet i en värld där företagande dominerades av antingen kungliga direktiv eller en medeltida skråkultur vilken utmärktes av reglering och hierarki. Social klass eller kontakter skulle inte vara avgörande för din möjlighet att starta företag.

Han stimulerade genom denna politik kunnande, vilja och möjlighet. Någonstans här kanske man kan finna en grund till den kommande svenska exportindustrins framgångar under 1900-talet.

Resultatet av Gripenstedts politiska gärning är sannolikt mycket viktigt för att Sverige så snabbt kunde gå från att vara ett fattigt bondland i utkanten av Europa, ett land från vilket man utvandrade, till det att vara rakt motsatta.

När jag läser om Gripenstedet förefaller han mig vara något av en socialliberal, trots allt. Och sådana gillar ju jag.

Å enda sidan: gör det enkelt och fritt att starta företag, stimulera kompetens och tillgodose individen friheter, trygghet och möjligheter. Å andra sidan: låt staten ta ansvar för vissa grundläggande rättigheter och det hårda i samhällsbygget som en fungerade stat och utvecklad infrastruktur.

Ja, den som känner till hur jag resonerar förstår kanske vari detta landar. Varje tid har sin kamp att föra och min övertygelse är fortfarande att vår tids kamp förs bäst från en socialliberal grundhållning.

Är någon intresserad av att läsa mer om August Gripenstedt har SvD:s ledarredaktion skrivit en intressant artikel och, även om man inte gillar Timbro har en bok givits ut på detta förlag att tillgå för den hugade.

Lärartyper

Så kom äntligen tillfället när historieläraren fck träffa Augustus.

forum romanum finns en byggnad bland alla ruiner som är rekonstruerad. Det är curian där senaten sammanträdde och vilken Augustus beordrade färdigställd.  Härifrån skickade han sitt påbud: Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle låta skattskrivas. Ett beslut som tvingade iväg en högravid snickarhustru att på en åsna  (Lukas 2:1) färdas till en plats där myndigheterna fanns. Curian är byggnaden från vilken världen styrdes för 2000 år sedan.

I denna byggnad står Augustus staty och strax bredvid adjunkten i religion och historia tillika ersättare i socialnämnden i Falun, bloggare, sångare, vän, kamrat, make, tvåbarnsfar, filosof och poet – ej utgiven. (Okej, det där sista var ett skämt). Vi har kanske inte så mycket gemensamt, kejsaren och jag, när jag tänker efter.

Vi hade en trevlig vistelse i Rom för några år sedan, Den Malin och jag. Det är hon som tagit detta mitt favoritkort på undertecknad och kejsaren. Efter ett par timmar hade hon till sist fått nog av marmor och statyer så vi gjorde andra saker. Åt middag på Alfredos (nedan), exempelvis. Sedan träffade vi lite gamla faluvänner som också var i stan.

Malin har annars genom åren visat stort tålamod när jag släpat runt henne på några av den europeiska kontinentens betydelsefulla platser: Churchills war rooms, Towern, Waterloo, Normandie och nu senast Rom för att nämna några.

Detta tålamod kanske beror på att jag vid dessa tillfällen inte blir så talträngd som eljest. Man behöver inte prata om det man ser, det räcker att uppleva en historisk plats. Att vandra i kulissen och pussla ihop den med vad som enligt historieskrivningen ska ha inträffat där. Ibland frågar Malin något och jag svarar efter förmåga. I övrigt njuter hon måhända av min tystnad eftersom  hon själv alltid upplever saker genom andra sinnen.

Man har självfallet stor nytta av att själv ha besökt de platser man undervisar om. Man kan förövrigt inte vara alldeles säker på att alla ungdomar i gymnasiets första årskurs faktiskt vet var medelhavet ligger. Det gör det en smula komplicerat att diskutera Antiken. Så jag brukar använda mig av Siljan i stället. Mora blir Grekland, Rättvik Sparta och Leksand Rom. När vi kommer till Medeltiden får Borlänge stå modell.

Skämt åsido. Det finns några fiktiva lärartyper som fascinerar mig. Även om de inte har existerat torde det finnas något av sanning bakom skildringen. Inledningen till filmen Hets skulle man i teorin kunna visa för eleverna för att de, i så fall, skulle kunna få en inblick i hur gymnasiet tedde sig på 1950-talet. Far faller alltid i gråt när han ser den filmen.

Ernst-Hugo har också givit oss ett ruskigt porträtt av tyranni och sadism i filmen Kådisbellan. Filmen är ändå rätt nedtonad jämfört med boken. Mats Bergman gör även han en obehaglig historielärare med nazistsympatier i filmen Ondskan. Jag föredrar dock ett annat favoritklipp med Erns-Hugo, från Den Goda Viljan.

Var alla gamla lärare nazister? Det tror jag inte. Men det fanns faktiskt en i det gamla läroverket i Falun. Han menade att man talar inte med elever, man talar till dem. Och vad bliva mitt eget eftermäle när jag till sist lägger pekpinnen på hyllan och näsan i vädret?

Spelar det någon roll vad man gör? Eller hur man gör det? Ett lärarporträtt som smärtar är från Fyra nyanser av brunt. Lite oklart varför, men jag blir riktigt illa berörd.

Nåja. Jag har roligt när jag jobbar. Nästan varje dag. Och i stort sett alltid i klassrummet. Och det är huvudsaken. Augustus hade säkert också rätt kul.

De bästa ögonblicken i yrket är, de försvinnande få gånger det har hänt, när jag får en en personlig uppskattning. Betygen är satta, allt är klart. Inget finns längre att vinna eller förlora för vare sig mig eller elverna. Man står där uppradad i lärarkön för att ta farväl strax innan studenterna springer ut i livet.

Och så plötsligt viskar någon mitt i kramen, helt snabbt och omärkligt, en uppskattning för mina insatser. Eller kanske läser jag en anonym utvärdering eller får ett tackkort några veckor senare. Som sagt, det händer inte ofta. Men det händer. Det är i sådana ögonblick jag känner mig stolt och nöjd med mig själv som yrkesmänniska. Ofta handlar det bara om att personen känt sig sedd och bemött på ett seriöst och respektfullt sätt. Svårare är det inte.

För hur många sådana här typer finns det inte därute? Förutom för lönechecken är det därför jag håller på. Själv då? Varför håller du på? Ursäkta en liten avslutande pekpinne: Det är ingen mening att göra det man tycker om. Man måste tycka om det man gör.

Arte et Marte

Detta är latin och betyder ungefär ”genom fredliga och krigiska dåd”.
Vad jag förstår är detta även den svenska adelns valspråk och devisen pryder Riddarhuset i Stockholm. En tidig morgon, medan jag väntade på att en utbildning i partikansliet skulle ta sin början, smet jag in och letade rätt på en bänk i riddarhusets trädgård.
Där jag slog mig ner för att i godan ro, med Albinoni i lurarna, begrunda den vackra byggnaden.Ensam i rikets huvudstads absoluta centrum är man inte ofta.

Man kan datera den svenska adeln från beslutet som togs på Alsnö i Mälaren 1280, vilket innebar att alla som kunde beväpna sig för att till häst (det där med hästen var viktigt) strida för kungen slapp betala skatt, till 1866 års riksdagsbeslut vilket förpassade adeln till att bli en (relativt) opolitisk förening.

Sin höjdpunkt nådde samhällsklassen under 1600-talet tack vare århundradets alla krig. Den berömde upptäckaren Sven Hedin blev 1902 den siste att adlas i Sverige.

Länge var rikets högsta ämbeten förbehållna adeln. Lite på samma sätt som det fortfarande är i exempelvis Saudiarabien. Man undrar förresten lite över vilka fredliga dåd som avses i citatet. Carl von Linné åstadkom en hel del men adlad blev han tack vare sina insatser. Han åstadkom dem inte på grund av att han redan var adelsman. Ja, ni fattar. Frågan kvarstår.

Den senaste större nyheten om den svenska adeln (förutom att de sista symboliska privilegierna avskaffades så sent som 2003) var Björn av af Kleens bok Jorden de ärvde. Den handlar om den svenska fideikomiss-lagstiftningen. Den är tydligen är unik i Europa.

Fideikomiss innebär att vissa, jag tror det rör sig om ett tjugotal, adelsfamiljer vid arvsskiften slipper fördela mark och egendomar bland barnen, vilket annars är det normala tillvägagångssättet. Äldste sonen ärver istället allt.

Anledningen är att dessa gamla familjer, av kulturhistoriska skäl antar jag, ska kunna behålla sin mark och sina säterier intakta. Totalt sett handlar det om en yta ungefär lika stor som Gotland. Antalet säterier och gårdar som omfattas har jag ingen aning om.

Döttrarna får självfallet inget. För de är ju tjejer. Kvinnor äger förövrigt inte rösträtt vid riddarhusets möten. Lite på samma sätt som det fortfarande är i exempelvis Saudiarabien.

Lillebrorsan får inget han heller. Han ärver istället (liksom döttrarna) pengar, en titel och ett fint namn. Detta tillstånd brukar man kalla, om man är man, att vara ”greve utan hus”. En (relativt) känd och på andra områden (relativt) framgångsrik sådan är Ian Wachtmeister.

Det märkliga är att denna undantagslagstiftning tillämpats av vänsterstödda socialdemokratiska regeringar i decennier. Liksom de gånger Sverige haft borgerliga regeringar. Jag måste nog, om inte annat av ren nyfikenhet, sätta mig in hur man motiverar detta undantag i lagstiftningen.

Ett exempel ur boken handlar om att bland adelsbarnen vid lördagsgodisutdelnigen får den äldste sonen fördela godiset till sina syskon. Alltid fanns det färre godispåsar än antalet barn. För världen är ju orättvis.

Tanken är att de unga ädlingarna ska lära sig samarbeta. De yngre måste förstå att storebror bestämmer, storebror ska i sin tur lära sig att det är bättre att vara rättvis och generös mot sina yngre syskon. Men han behöver inte, om han inte vill.

Samarbete är tydligen i adelns värld bättre än konkurrens. Kanske är det där kopplingen till socialdemokratin ligger? Fruktar adeln liberaler mer än socialister? Det borde de, som jag ser det. Bäva månde ädlingar för liberalernas fredliga dåd.

Jag och en kamrat funderade en gång vilken människogeneration som haft det tuffast i historien. Det var väl inte alltid så kul att vara slav under antiken. Eller att under Digerdöden stå inför en farsot utan bot och utan slut. Eller att uppleva världskrig och förintelseläger. Min föräldrageneration, och delvis jag själv, växte upp under hot om ett tredje världskrig med kärnvapenförintelse som insats.

Idag oroar många sig för vår miljö.

Det var någon brittisk historiker som räknat ut att medelklassen på medeltiden, jag tror det rörde sig om engelsk stadsmiljö, hade det bättre än dagens. Exakt hur man mätt detta vet jag inte men jag tror det rörde sig om sådana saker som att ha mat för dagen, arbete, tillgång till bostad och god hälsa. Basala trygghetsvärden, alltså.

När allt detta var tillgodosett hade man, i en engelsk medeltida stad, ändå pengar över att spendera på olika typer av nöjen och förströelser. Och tydligen i högre utsträckning än dagens engelska medelklass. Fast man blir ju tokig om man ska hålla på så här. Jag gör som vanligt, jag plockar fram den störste och lindrar sinnet.

Det finns mycket skrivet om ”vår” adel. Är någon intresserad på riktigt rekommenderas Peter Englunds doktorsavhandling Det hotade huset. För att vara en avhandling är den riktigt bra.

Perikles

Det finns det en antik grek jag gillar: Perikles (495-429 f.v.t). Omdömen i stil med att han var en lysande statsman eller den förste demokraten får nog tas med en ganska stor källkritisk nypa salt. Det var som bekant ingen egentlig demokrati i antikens Grekland.  Mitt intresse för Perikles grundar sig mest i hans kvaliteter som talare. En kort beskrivning, hämtad ur wikipedia, av Perikles:

Perikles styre som atensk statsman kallas ”Perikles gyllene tidsålder” och han var en ivrig förespråkare för demokratin. Han ville att alla medborgare i Aten skulle ta aktiv del i politiken. Rådsmedlemmarna valdes av alla atenare, och Perikles restaurerade och byggde många tempel och byggnader, såsom Parthenon på Akropolis, genom att anställa de fattigaste medborgarna. Han genomförde flera reformer till förmån för de fattiga medborgarna, t.ex. att alla som hade offentliga uppdrag skulle få betalt. Men Perikles lyckades också få andra stadsstater att betala in skatt till Aten i gengäld mot att den atenska flottan skyddade dessa.

Perikles var under sin levnad känd som den som bar åskan och blixten på sin tunga. Men inga tal finns tyvärr bevarade i original. Historiken Thukydides har skrivit ner vad han påstår är ett av Perikles tal. Talet i Thukydides återgivning hölls enligt denne under peloponnesiska kriget vid en officiell statsbegravning av stupade atenska soldater.
Enligt traditionen anses detta vara det första kända hyllningstalet över demokratin som statsskick. Talet används, eller refereras till, även i vår egen tid. Inte minst av amerikanska presidenter från Lincoln till Obama. Det är naturligtvis en klassiker inom retoriken.

Genom att i inledningen avvika från manualen (i det här fallet ett begravningstal och hur man normalt sett höll ett sådant i Aten på 300-talet f.v.t) åstadkommer Perikles det viktigaste inom retoriken: han fångar åhörarnas intresse. Hur? Jo, han är munter och uppsluppen vilket, då som nu, inte är helt vanligt på begravningar. Han börjar helt enkelt med en cliffhanger. Perikles hyllar fortsättningsvis inte direkt de döda. Istället hyllar han den atenska livsstilen och kulturen men framför allt Atens demokratiska statskick. De döda hyllas på så vis indirekt genom att de förknippas  med allt det goda som Perikles i talet hyllar. Också det är retoriskt stilbildande.

Perikles använder värdeladdade ord (frihet, rättvisa, tolerans och mod) för att beskriva Aten. Han beskriver statsstaten och dess innevånare genom dess demokratiska statsskick. Han målar upp hur unikt detta är på ett sådant sätt att varje medborgare kan känna igen sig själva och sitt liv. På så sätt inser de vikten av att, till och med sitt eget liv som insats, försvara den statsstat som står för dessa unika värden. Att försvara staten blir ett personligt ansvar, en medborgerlig plikt. Återigen är steget inte långt till amerikansk presidentvalsretorik.
Perikles lyckas även i sitt begravningstal uppmuntra andra (begravningen var en offentlig händelse) att engagera sig i kriget. Alltså: han värvar helt sonika nya soldater inför de dödas anhöriga på begravningen. Rätt osmakligt, egentligen. Han lyckas med detta konststycke genom att göra värvningskampanjen till en del av hyllningen till de döda.
Man blir berömd och ärad om man dör i kriget, berättar Perikles. Här finner vi en grund till det så ofta använda krigstrixet, martyrdöden, använt av alla stater inför utbrottet av första världskriget, japanerna under andra världskriget och religiösa fanatiker då som nu. Perikles hyllar stort minnet av de döda. Dessutom lovar han en snabb på död på slagfältet, fri från lidande. Han säger vidare att de stupade vunnit förlåtelse för otillräckligheter i livet genom sin uppoffring.

Retoriskt anses talet, men alltså återgivet av Thukydides, vara ett mästerverk. I början, sedan han väckt intresse, talar han sakligt och logiskt för att längre fram väcka känslor och engagemang hos åhörarna. Med talet som mall, och med lite kunskap om antiken, kan man lära sig många retoriska knep. Gör du som talare något oväntat, som att gå emot traditioner och förväntningar över vad du vid ett givet tillfälle förväntas säga, fångar du människors uppmärksamhet. Det finns många exempel på detta. Det funkar. 

När man läser gamla klassiska tal får man sällan veta något om kontexten de hölls i (fast det får vi faktiskt här), talarens röst eller personliga utstrålning.  Eller i vilken sinnesstämning åhörarna befinner sig. Detta är inte oväsentligt, fråga vilken lärare som helst. Det är kanske inte så konstigt att Caesars soldater hyllade sin ledare eftersom de belönades när de var framgångsrika. Vi finner det desto mer märkligt att folkmassor i en modern kulturstat på 1930-talet föll pladask för en liten pajas med smetig lugg och lustig mustasch. 

Ofta handlar retorik om att övertyga, att tilltala människors självkänsla och få dem att tro att de kan åstadkomma något. När vi via svartvita journalfilmer kommer in i höjdpunkten av Hitlers tal, och ser folkmassan vråla i extas, missar vi stämningen han och hans propagandaapparat under timmar, ja månader och år, byggt upp. Vi får bara se höjdpunkten och vi förstår inte vad vi ser.

Jämför med ett helt vanligt samlag. Om du via ett svartvitt klipp på TV får se ett älskande par nå klimax, orgasmen, blir upplevelsen från åskådarplats lätt lite komisk. Får du från TV-soffan vara med från det ögonblick då paret träffas första gången får du en bättre förståelse och känsla för vad de två i höjdpunkten senare upplever. När du själv upplever detta, när du når toppen tillsammans med någon du älskar innerligt, är du (förhoppningsvis) lyckligt ovetande om morgondagen. Kanske är det så för dessa människor som förfördes av Hitlers locktoner. Visst, jämförelsen haltar. Men bildspråket funkar, tycker jag. 

Det här med att väcka känslor kunde tydligen Perikles, om vi får tro historien. Det kan inte så många av dagens svenska politiker i så stor utsträckning, enligt min uppfattning. Fast den som kanske mest skulle ha nytta av det, åtminstone för egen vinning (vilket retorik ofta handlar om), är Carl XVI Gustaf. Varför inte öva lite? Åtminstone testa lite medieträning? Han är kanske å andra sidan ett vilddjur i sänghalmen, vad vet man. Och vad vill man veta?

–––

Vill någon läsa fler, lite mer avancerade, analyser kring detta ämne kan man göra det härexempelvis. Jag har letat efter talet som helhet på nätet, och i svensk översättning eftersom jag själv bara har det i en bok. Vill man läsa det, eller en del av det, på engelska går det bra här.

Homo Sapiens

Homo Sapiens betyder ungefär den förnuftiga människan.

Efter att skrivit debattartikel den 28 juli i Dalarnas Tidningar blev jag lite nedslagen när jag studerade kommentarsfältet i anslutning till den. En kompis sa åt mig att strunta i det med motiveringen att verklighetens folk härjar där. Men det är ju egentligen dem man vill nå när man skriver  i tidningen…ja, jag vet inte.

Betänker man mänsklighetens historia de senaste 2000 åren, och för all del ännu längre tillbaka, skulle man kunna rubricera den: (Religiös) intolerans under 2000 år, från Antiken till idag. 

Varför? Låt mig exemplifiera: 

Under större delen av sin historia har judendomen kämpat för sin överlevnad genom inbördes konflikter och mot polyteistiska grannar som babylonier, perser, greker egyptier, romare med flera.

Efter att en tid haft en hyfsat stark ställning bland andra minoriteter i det romerska riket försvagades deras position när Rom blev kristet, strax innan antiken övergick i medeltid. När kristendomen blev stark vände den sig mot judar och muslimer. Eller snarare: de vände sig mot varandra. Så höll det på tills status quo uppstod i slutet av medeltiden.

Judarna fick skulden för digerdöden och korstågen rasade alltså fram och åter. Olika mindre religioner jagades in i världens hörn när kristendomen genom Columbus resa började breda ut sig. 

Europa härjades av krig i religionens namn när kristendomen delades i två i början på 1500-talet. 1800-talets nationalism kulminerade i Förintelsen under 1930- och 40-talen.

Efter århundraden av europeisk dominans och utsugning kommer en muslimsk frihetlig reaktion från 1960-talet och framåt. Denna pågår fortfarande genom den frigörelse som pågår i nordafrika och Syrien.

Efter Förintelsen bildas staten Israel 1948 som omedelbart råkar i konflikt med sina muslimska grannar.

Idag har vi Al-Qaida, Syrien, Irak och Afghanistan och Iran som exempel på konfliktområden med religiös klangbotten.

(Jag nämner inget om olika konflikter med buddhistiska eller hinduiska förtecken som de i Kina-Tibet eller mellan Pakistan-Indien.)

Många övergrepp sker i religionens namn dagligen och stundligen. Både här och där. Och nu drar Europa öronen åt sig och anklagar framför allt muslimer för allsköns elände.

Exempelvis ser man detta i Falu Kurirens kommentarsfält från den 28:e juli. Förbjud än det ena, än det andra. Och viktigast av allt: släpp inte in dem i landet!

Jag försvarar inte någon ideologi som kränker människor. Men tro existerar och ingår i den personliga sfären i vårt land. Låt vuxna människor få ha sin tro på lika villkor. Man kan inte peka finger och generalisera en hel grupp.

I november 2009 stod jag bokstavligen vid mänsklighetens vagga. Det var när jag reste till Kenya och passerade det mäktiga Rift Walley. Detta är en provins i Kenya men är egentligen en del av gigantisk sprickformation som sträcker sig genom hela östra Afrika.

En andäktig upplevelse var det att blicka ut över det kameralinsen inte förmådde göra rättvisa.

Med tiden kommer denna sprickformation (rift) att dela kontinenten, har jag hört sägas. Antagligen kommer vi, när så väl sker, fortfarande att puckla på dem som inte tror eller tycker som oss.

Vi använder våld och intolerans som en förevändning att skaffa oss själva en materiellt sett rikare värld. Det har vi människor alltid gjort.

Rift Walley från vägkanten i Kenya i november 2009. 

Här någonstans levde Lucy för ca 3,5 miljoner år sedan. Hon hette naturligtvis inte så men hennes kvarlevor döptes till Lucy efter den den populära Beatles-låten som spelades när fyndet gjordes. Jag tror året var 1974.

Lucy var mer apa än människa. Eller kanske befann hon sig mellan dessa evolutionsstadier. 

Jag funderar lite: när Lucy vaknade någon morgon för alla dessa miljoner år sedan, gjorde hon då som vi idag? Sträckte på sig och tittade ut över utsikten och funderade över hur arg hon var på sina grannar där på andra sidan dalen?

Funderade hon över hur mycket det störde henne att deras vanor skiljde sig från hennes? 

Och funderade hon vidare medan hon åt sina frukostbär över hur hon skulle kunna mota iväg dessa grannar eftersom hon ville ha hela dalen för sig själv? Detta trots att utrymmet mer än väl räckte åt alla? 

Gick hon och hennes stam småningom under för att de stagnerade då de inte utvecklades genom nya erfarenheter och impulser så som nya möten innebär?

Kanske försvann de för att de i sin isolering tillslut inte längre klarade tillvarons alla krångligheter? 

Tankebanan känns lite ruskig, det gör den. För tänk om detta är summan av oss, homo sapiens, efter 3,5 miljoner år av evolution. Från Lucy till kommentarsfältet i Falu Kuriren.

Så fruktansvärt oförnuftigt i så fall.

Vill någon förkovra sig i mänsklighetens ursprung, exempelvis någon rasist eller religiös fundamentalist, så är detta en bra artikel.

Anakronism

Jag gillar anakronismer.

En anakronism innebär en skildring av något som är tillkommen långt efter den tid den är tänkt att skildra. Som bilförare som använder en ryttares vokabulär eller tanken att det är overkligt med en kulspruta i filmen Ivanhoe.

I skolan illustrerar jag ibland fenomenet genom det svenska historiemåleriet med tavlor som Valdemar Atterdag brandskattar Visby (1362), Karl XII:s likfärd (1718) eller Gustav Vasas intåg i Stockholm (1523).

Alla dessa tavlor är målade i det sena 1800-talets romantiska och nationalistiska anda, flera hundra år efter den händelse målningen skildrar, och är därför fullproppade med anakronistiska felaktigheter. Titta själv.

Ett barnprogram som jag gillade, med Hedvig och Helge, var på många sätt upplysande och bra. Som ett barnprogram från 1970-talet värt namnet skulle vara. Hedvig hade en telefon med inbyggd TV där man kunde se den man pratade med. Vi 70-talets barn tyckte det var overkligt.

Dotter 1 och en kompis fick nyligen ett gammalt avlagt Game Boy att leka med. Den verkliga storsäljaren när det begav sig var Donkey Kong. Vi brukade låna varandras på högstadiet minns jag. Det var en stor fest när det kom varianter med olika spel. En verklig hit var de med dubbelskärm. En sådan hade jag nyligen lyckats leta fram, förse med batterier (vilket inte var helt lätt), och hoppades att flickorna skulle ha att göra ett tag.

Jag hann inte ens fram till dagens understreckare innan de åter stod och trampade otåligt vid min sida.

Pappa…det är nåt fel. Det verkar bara finnas ETT spel... Jag upplyste dem sakligt om att det var riktigt, det fanns faktiskt bara ett spel. Hör och häpna, la jag lite hurtfriskt till.

Jaha…vad gör den mer då? undrade flickorna misstänksamt.
Hur menar ni? frågade jag tillbaka.
Ja, tar den kort också eller vad har man den till mer?
Den gör inget mer. Man spelar bara Donkey Kong på den, sa jag.

Flickorna gav mig en blick som översatt till de vuxnas värld skulle kunna betyda Tack för du slösar bort vår tid med nonsens, pappa-jävel. De gav tillbaka spelet och frågade i första hand efter min ipad och i andra hand min iphone.

I samma anda, fast tvärt om, verkade Den Änglaljuva när hon från köket en dag ropade en undran över vad barnen hade för sig. De såg på TV. Jaha, vad ser de på, Clownen Manne, eller? Jag var tvungen att gå ut i köket för att se efter om hon menade allvar. Hon hade helt enkelt inte tänkt på att hon refererade till ett barnprogram från 70-talet.

Jag höll andan. Men, tyvärr, frågan kom som ett brev på posten, förlåt, email till ipaden: Pappa. Vad är Clownen Manne? Sen hade man att göra. Tur man kan det här med anakronism, liksom.

Och så skolan. Eleverna har en annan referensram nuförtiden. De känner inte så noga till Farbror Frippes skafferi, Professor Balthazar eller Televinken. Så när jag säger att sista veckan innan jul ska vi ha lite Julkul med Staffan och Bengt ringer inga klockor hos dem.

En elev lät, på uppmaning om källhänvisning, förstå att han hört något på radio men han kom tyvärr inte ihåg webbadressen. En annan påstod sig ha studerat Gustav Vasas skattelänk och förstod inte alls det roliga när jag höll på att skratta ihjäl mig. Min historiker-humor appellerade inte ungdomarna, direkt.Okej. Det heter skattelängd. Vad är det för kul med det, magistern?!

Själv pendlar jag mellan att tala fritt inför människor utan stöd, möjligen med stöd av en fusklapp, samt att ha en Powerpoint som stöd. När jag vid ett tillfälle gav eleverna i uppgift att hålla ett muntligt föredrag utan dator eller Powerpoint utbröt tumult.

Va! Vad menar du? Hur då? Vi vill bara ha en LITEN Powerpoint med några grundfakta…..

Min gamla pappa vet inte vad en Powerpoint är. När hans bank frågade honom om han använder internet replikerade han att han inte gjorde det, tvärt om, konstaterade han dystert, det är internet som använder honom. Utan att vara medveten, vad det verkade, om briljansen i det han sa slog han huvudet på spiken därvidlag.

Snart ska vi välja vitvaror till vårt hus. Jag och pastor Karlsson är helt överens över det storslagna i att kräva att vitvauleverantören sätter in en varm-mangel i tvättstugan eftersom jag ÄLSKAR att sova i manglade lakan. Jajemän. Och på toa vill jag ha en bidé installerad. I blått kakel. Otroligt roligt. Återstår att se vad Den Änglaljuva säger om saken.

På det sättet är allt sig likt.