Kategori: Historia

Historia, Politik, Sång och musik, Spännande människor

Språktestande visa och ett.. poem?

av adolphson1 kommentar till Språktestande visa och ett.. poem?

Vill vi leva värdegrund-baserat?

Jag menar: det är lätt sagt men VILL vi verkligen? Är vi beredda att anstränga oss? Och hur ser vi på dem som lever efter en annan värdegrund än vår egen? Som massmördaren i Norge. Eller Stalin, Mao, Hitler med flera.

Den som följde lagens bokstav i Tredje Riket gjorde bara som vederbörande blev ålagd i ett visst samhälle under en given mentalitet. En medelmåtta kan åstadkomma mycket elände i statens tjänst. 

Det går såklart att hävda att en viss värdegrund är dålig. Om många människor far illa för att en liten grupp ska få som de vill, exempelvis. Ju mer extrem värdegrunden är desto längre ut på kanten på den politiska skalan återfinns den. Och ju längre ut på kanten desto farligare för kollektivets minsta beståndsdel: individen.

Mår inte individen bra mår inte kollektivet bra heller.

Så var vi igång igen. Språktest för invandrare. Det finns flera sidor av det myntet.Det är fullt logiskt att vilja säkerställa en viss trygghetsbas för tillvaron hos flyktingar och invandrare. Kunskap är som bekant makt.

Man inser språkets betydelse när man ser till exempelvis strukturell rasism på arbetsmarknaden, ojämställdhet inom och utom familjen eller i social position i samhället.

Det är ungefär som när mina föräldrar under uppväxten krävde av mig att några saker måste jag hålla på med oavsett vad jag själv ville. Jag fick välja mellan en idrott och en musikalisk aktivitet.

Sen fick jag aktivera mig i saker efter vilja och ork.

Sålunda blev jag den ende i kvarteret som både sjöng i kyrkokören och spelade fotboll. Är det bättre med blockflöjt? brukade jag småbarnsretoriskt parera mina kamraters frågor.

De lät sig nöja med det. Idag är jag glad för att fått grundläggande fysisk träning och musikalisk träning tidigt i livet.

Å andra sidan.

Får vi inte ett ganska likformigt samhälle om man förväntas uppfylla en viss norm för att bli godkänd som medborgare? Och liberalen i mig reagerar på att staten ska gå in och lagstifta om åtgärder på ett område som går att tillgodose på andra sätt.

Nja, jag är alltså tveksam.

You can talk the talk, but can you walk the walk? 

Ibland frågar jag mig vilken sorts politiker jag vill vara.
Det verkar som om väljarna i större utsträckning röstar på egenskaper än värderingar. Annars hade väl inte Palme varit så omstridd, tänker jag. Det verkar hos riksdagspartierna nuförtiden finnas en uppsättning ”etikettpolitiker” som finner sin motsvarighet hos en given procentsats bland befolkningen.
Jag kanske borde starta en politikerskola, eller plattform, där vi politiker kan förkovra oss inom olika ämnen. Detta finns redan inom varje parti, visserligen.
Men jag tänker mig en möjlighet till kontinuerlig fortbildning och tillgång till politikerbibliotek där man kan få slappna av och läsa intressanta saker (som min blogg exempelvis).
För att jag själv ska kunna dra mig tillbaka på ålderns höst och leva på royalties ska även min socialliberala kioskvältare finnas att köpa. Jag tänker mig något i stil med Kadaffis gröna bok eller Maos lilla röda. Var så god politikerkollegor – härmed erbjuds Adolphsons Socialliberala Bön:

En kommunist eller sverigedemokrat som kritiseras – lär sig fördöma
En kommunist eller sverigedemokrat som får stryk – lär sig att slåss
En kommunist eller sverigedemokrat om hånas – lär sig blyghet
En kommunist eller sverigedemokrat som utsätts för ironi – får dåligt samvete

Men…

En kommunist eller sverigedemokrat som får uppmuntran – lär sig förtroende
En kommunist eller sverigedemokrat som möts med tolerans – lär sig tålamod
En kommunist eller sverigedemokrat som får beröm – lär sig uppskatta
En kommunist eller sverigedemokrat som får uppleva rent spel – lär sig rättvisa
En kommunist eller sverigedemokrat som känner vänskap – lär sig vänlighet
En kommunist eller sverigedemokrat som får uppleva trygghet – lär sig tilltro
En kommunist eller sverigedemokrat om blir omtyckt och kramat – lär sig känna kärlek i världen

(Tillkommen med viss inspiration från valfri BB eller BVC så en ansenlig del av intäkterna går tillbaka dit).

—

I dag är jag mer än lovligt osammanhängande, känner jag. Nåja, jag har i alla fall i veckan givit eleverna en uppgift jag är påtagligt belåten med.

Uppgiften innebär att släktforska om Ernst Rolf, med den träffande motiveringen att det bor en liten Ernst Rolf i oss alla.

Ibland är man för jävla vitsig. Vidare finns det faktiskt en koppling till diskussionen om språktest via länken.

Så oerhört genomtänkt. Eller?

Over and out.

Historia, Spännande människor

Svarta nejlikan

av adolphson5 kommentarer till Svarta nejlikan

Vad kan ungdomarna nu för tiden?

Rätt mycket, självfallet. Tar vi exemplet berömda personer är det lite blandat, det medges. I stort sett alla elever känner till Mandela, King och Gandhi. När det gäller svenskar är Wallenberg ganska välkänd, liksom självklart Palme.

Dock inte Dag Hammarskjöld eller Folke Bernadotte. 

Och definitivt inte Harald Edelstam.
Han var en märklig och omstridd man, denne diplomat som var Sveriges ambassadör runt om i världen från andra världskrigets utbrott fram till 1970-talet. Hjälte eller skitstövel, tycks temat vara i de böcker och filmer som handlar om honom. Och välkänd för nutidens svenskar är han alltså inte.

Liksom Wallenberg använde han sin diplomatiska ställning när mänskliga rättigheter kränktes i andra världskrigets Norge, Stalindiktaturens Polen, folkmordets Indonesien, dödsskvadronernas Guatemala eller militärjuntans Chile, som en träffande beskrivning lyder. Men det var framförallt händelserna i Norge och Chile som gjorde honom känd.

 

I Norge stödde han den norska motståndskampen och hjälpte judar att fly till Sverige. Sammataget handlar det om hundratals människoliv han räddade undan nazisterna. Norska motståndsmän gav honom det poetiska smeknamnet Svarta nejlikan, vilket även blev titeln på filmen från 2006.

 

Som ambassadör i Chile den 11 september 1973 trotsade han Pinochets blodiga utrensningar och räddade 1300 människor från avrättning eller tortyr.  Han stoppade en skottlossning mellan chilensk och kubansk militär vid den kubanska ambassaden genom att helt sonika promenera in i kulregnet och inleda förhandlingar. Då var han 60 år gammal. 

 

En välkänd hjälteinsats, bland många andra, innebar att han räddade 54 människor från att avrättas på den ökända fotbolsstadion. En chilensk officer som hjälpte honom med detta blev senare själv avrättad. Pinochet tröttnade och såg till att bli av med den självrådige svensken varpå han skickades hem 1973.

 

Det är inte undra på att Edelstams liv stimulerat till böcker och film. Som självaste James Bond struntar han kallblodigt i utegångsförbud när han söker efter flyktingar att rädda undan mördarpatrullerna. Människor smugglas förbi vaktposter i bilar till säkerheten på de svenska och kubanska ambassaderna.

 

Trots dessa hjälteinsatser var han inte populär hemma på utrikesdepartementet. Efter hemkomsten från Oslo sattes han att kontrollera kollegornas reseräkningar. Historien visar påfallande ofta att vi inte alltid uppskattar egna initiativ, moraliska ställningstaganden och flexibilitet. Faktum kvarstår dock: han räddade människoliv. Många människoliv.

 

Edelstam hyllandes under 1970-talet på Kuba och senare även, framförallt i vänsterkretsar, hemma i Sverige. Än i dag hyllas han som en hjälte i hela Latinamerika och bland chilenare i Sverige.

 

Jag blir nyfiken när jag läser om historiska gestalter som uträttat stora saker. Vilka bevekelsegrunder hade de? Mod, vision eller kanske passion? Kan en viss ideologisk hållning och uppfostran leda till ett agerande i still med Wallenbergs eller Edelstams, frågar jag mig. Eller handlar det istället om en allmän humanistisk inställning? 


Jag tycker hursomhelst inte att Edelstams, Bernadottes eller Wallenbergs insatser ska politiseras. För det spelar väl ingen roll om man räddar människor undan en höger eller vänsterorienterad mördarregim. Det viktiga är att man gör något.

 

Rastlöshet inte liknöjdhet, integritet istället för viljan att passa in, civilkurage när det är obekvämt och starka känslor i allmänhet bidrar till att man bryr sig om och engagerar sig i sin omgivning. Det finns många exempel på när rädslan och likgiltigheten istället driver det mänskliga kollektivet ner i katastrofernas ruin.

 

Det är väl därför jag i mycket större utsträckning vänder mig till verklighetens hjältar än till fantasins. Att gränsen ibland är hårfin när hjälten granskas i historiens backspegel, är en annan viktig källkritisk sak.

 

Läs gärna mer om Harald Edelstam här eller här. 

Demokrati och samhälle, Historia, Spännande människor

Badin

av adolphson
Badin, som han kom att kallas, kom, tror man, år 1760 till Sverige från Västindien via en ostindiefarare. Han gavs som gåva och experiment åt drottning Ulrica Eleonora.
En vilde skulle nu uppfostras enligt upplysningens idéer, fritt och utan förmaningar, tabula rasa. Många förfasade sig över resultatet. Badin var nämligen grov i språket och visade inte ens respekt för kungabarnen. Han gav efter för impulser och skiftande sinnesstämningar.
I det känner väl i stort sett varenda en av dagens tonårsförälder igen sig. Detta beteende är en självklarhet för de flesta barn, eller borde  i alla fall vara så.
Detta sägs vara det första kända exemplet på fri uppfostran i Sverige. Badin förekommer i romaner och olika samtida berättelser. Nu förtiden har vi Mowgli, Tarzan och Apornas planet som moderna fiktiva exempel på att överleva i en helt okänd värld.
Är det inte så här, i någon mån, det är för varje barn, varje individ, att växa upp?
Jag har tidigare någon gång nämnt att far, som ibland fick motta synpunkter på sin stimmige äldste son, brukade säga: Jag tar ingen kritik nu kom igen när han är vuxen.
Det tycker jag är bland det klokaste han sagt. En annan sak han sa var: Det finns några goda män i världen, men vi är få. Roligt och allvarligt på samma gång.
Far brukade ta med mig på långkrypningar. Oavsett var vi var fick jag krypa hur långt och vart jag ville (hoppas jag fick det där med ”var” och ”vart” rätt nu) för att upptäcka världen.
En midsommar på västkusten kröp jag omkring i folkdräkt. En förbipasserande undslapp sig: Döh, e de din maaaas i lerpölen där borta, eller? Jag tar ingen kritik nu…
Moster sa en gång att jag var hemsk som barn men att jag som vuxen blivit en riktigt fin pojk. Min kusin i Norrland trodde att jag hade MBD som liten. Bokstavkombinationer är inget nytt.
Uppfostran och samhällsanda hänger ihop. Ett fritt och tillåtande samhälle eller familj räds inte att låta barnet eller medborgarna känna en viss grund av tillit, kärlek och trygghet själva utvecklas.
Man fruktar inte resultatet, man välkomnar det nyfiket. Vem är du? Vem blir du? Vart är du på väg? Vad kan du bidra med?
Jag blir uppgiven, rädd och lite ledsen när jag upptäcker att det finns gott om människor i dagens Sverige som vill tala om både för sina barn samt landets innevånare vad som är rätt och hur man ska vara och tänka.
Alla som vill gå en annan väg är egoister och är oförmögna att känna empati, tycks andemeningen vara.
Till och med finns de som på allvar menar att medier ska informera medborgarna om vad som är rätt och hur man ska tycka. Till och med förespråkar vissa ”omskolning” av de som inte vill underkasta sig.
Med det tanksättet är inte Ryssland, Syrien, Kina eller Nord Korea så avlägset.
Nå, för egen del bestämde jag mig en gång för alla vid ett givet tillfälle att jag aldrig mer skulle göra vad människor förväntar sig av mig, utan vad jag själv vill. Det, om något, får genomsyra min uppfostran (som förövrigt är ett hemskt ord) av mina barn.
—
Relevans:
Artikeln som hävdar att självförverkligande är inte ett skäl för skilsmässa. Det är det visst det.
Vad som helst är ett skäl för skilsmässa eftersom skilsmässa på inget sätt innebär att man överger eventuella barn. I vilket fall som helst kan ett liberalt samhälle inte lägga sig i människors relationer. Vad är nästa steg? Att abort = mord?Jag får gåshund, som ett av barnen undslapp sig apropå någon föräldrahock-up i veckan.
Historia, Spännande människor

Ture Königson

av adolphson

Låt mig berätta om en politiker med integritet: Ture Königson. Innan han blev politiker var han varvsarbetare i Göteborg. Han är berömd för att han avgjorde riksdagsomröstningen om allmän tilläggspension, ATP.

Pensionernas utformning hade diskuterats länge under decennierna före omröstningen. Problemet var att den futtiga folkpensionen innebar ett rejält inkomstbortfall för många löntagare när de gick i pension. Fackföreningsrörelsen, med LO och TCO i spetsen, ville kompensera detta med en allmän pensionsförsäkring som skulle stå i relation till inkomsten under yrkeslivet och finansieras av arbetsgivaravgifter.

Efter folkomröstningen 1957 fanns fortfarande ingen majoritet i riksdagens andra kammare för kravet. De borgerliga hade 115 mandat medan regeringen tillsammans med Sveriges Kommunistiska parti stöddes av 116 ledamöter i andra kammaren men eftersom den socialdemokratiske talmannen saknade rösträtt kunde regeringen fortfarande inte få igenom sin proposition.

Förslaget fick ändå majoritet eftersom Ture Königson, folkpartist och varvsarbetare vid Götaverken, valde att lägga ner sin röst. Königson förklarade sitt handlande med att han skulle ha svårt att se sina arbetskamrater i ögonen i fortsättningen om han hade röstat nej.

Königsons politiska karriär var därmed i stort sett körd efter riksdagsomröstningen och han hamnade inte på partiets valsedel vid kommande riksdagsval. För Königson personligen innebar hans agerande alltså en kraschad karriär som riksdagsledamot för Folkpartiet, men han vann de svenska arbetarnas och tjänstemännens eviga kärlek.

Varför intresserar jag mig för Königson, kan man fundera över.

Nåväl, dels tycker jag det är imponerande att stå upp för sin övertygelse. Det vittnar om integritet och mod och sådant beundrar jag. I mig själv vill jag se mer av Königson än av strömlinje. Det är lätt sagt, jag vet. Jag tänker att detta inte enbart har med politik att göra, utan mer handlar om var och ens livsinställning.

Foto: okänd. Dm för cred

—-

Källor:

Wikipedia

SvD/Harrison

Historia

Felix eller Niccolo?

av adolphson
Bilister har ryttares vokabulär.
En kompis, E-Micke i Sundsvall, Härnösand eller var han nu bor, väckte genom de sociala medierna frågan om vart de gamla metallskydden till spisar tog vägen.
Nu i de moderna spisarnas tidevarv kan man ibland sakna dessa prydnader som rätt ofta i det här länet var prydda med dala-motiv.
—
På väg hem från kören diskuterade jag med några yngre medlemmar, förövrigt ett par gamla elever till mig, vad som hände med graningekängorna. I det här vädret behövs de ju verkligen, menade jag.
Den ena av dem kliade sig i huvudet, jo, han visste vad det var, för hans pappa hade ett par stående i ett hörn.
—
I går skulle jag hyra videofilm på Mr Video. Jag vägrar kalla butiken för dess riktiga namn: Film och Fabel.
När jag skulle betala min film sa jag till expediten att jag även skulle vilja hyra en moviebox. Mannen rörde inte en min utan replikerade lugnt att han i datorn kunde se att det var länge sedan jag hyrde, men inte SÅ länge sedan.
—
I veckan ropade jag till döttrarna att de skulle skynda sig så att de inte missade adventskalendern. Min äldsta dotter kom utfarande som utskjuten som en kanon ur sitt rum.
Hon spände ögonen i mig och meddelade mycket allvarligt att det inte heter så, det heter Julkalendern.
—
I dag, när jag pratade om kända renässansmänniskor med mina elever och i sammanhanget använde mig av moderniteter visade jag en bild på Machiavelli. Då räckte en elev upp handen och sa att han var ruggigt lik Felix Herngren.
Jag tittar på arbetsbördan. Jag är inte färdig, och det är precis som det ska vara.
Historia, Retorik, Spännande människor

FDR

av adolphson
Vi ser att det är något konstigt med världen.Den håller på att förändras, såväl ekonomiskt som miljömässigt. Obama har inte infriat förväntningarna och USA håller på att gå åt fanders.

Obama försöker nu visa var hans kommande valkampanj kommer att handla om: jämlikhet. Det är tydligen inte något gångbart budskap i USA, det märkliga land. Forskning visar att jämställda länder har en ökad utveckling på många områden, inte mist det ekonomiska.

Själv tänker jag att det nästan är kusligt hur historien upprepar sig. Ännu kusligare är vår oförmåga att lära oss av misstagen.
Efter Den Stora Börskraschen, känd som Depressionen, lanserade den nyvalde presidenten Franklin Delano Roosevelt sin berömda New Deal för att få ordning på den amerikanska ekonomin.
Han lyckades förvisso. Men först krävdes andra världskriget, med allt vad det innebar, för att världen skulle komma på fötter igen.
Jag bifogar en del av Roosevelts installationstal från 1933:
Penningväxlarna har flytt från sina högsäten i vår civilisations tempel. Vi kan nu återuppbygga templet till sin forna glans. Hur vi lyckas med återuppbyggnaden avgörs av i vilken utsträckning vi klarar att lita trävan efter mänskliga värden snarare än ekonomiska vinster. Glädje går inte att finna i själva innehavet av pengar, det finns lyckan av att åstadkomma, i spänningen som vilar i den kreativa ansträngningen. Glädjen i och värdet av arbetet får inte försvinna i den galna jakten på kortsiktiga vinster.
Historia

U 137

av adolphson1 kommentar till U 137

Den 27:e oktober 1981 upptäcktes den sovjetiska U-båten U 137 (eller som den egentligen hette: S-363) uppe på ett grund vid Torumskär vid inloppet Gåsefjorden strax utanför Karlskrona.

Den sovjetiska förklaringen, att båten hade manuvrerat fel, var det inte många som trodde på. Man såg grundstötningen som ett bevis för en omfattande sovjetisk undervattensverksamhet i svenska farvatten.

I dag går meningarna i sär. Vissa debattörer anser att kränkningen snarare berodde på inkompetens och undermålig teknisk utrustning än en medveten aggression. Andra anser att kränkningen var medveten och ett led i en rad illegala aktiviteter mot Sverige.

Det sistnämnda är en slutsats som stöds av den senaste ubåtskommissionen.

I en intervju som gjordes 2006 med båtens politiske officer, Vasilij Besedin, framkommer en delvis ny bild.

Han menar att U-båten hade två fungerande navigationssystem, en mycket välutbildad besättning och att befälhavaren Gusjtin var en av de bästa i dn sovjetiska flottan. Dessutom fanns en stabschef, Josef Avsukjevitj, ombord för att ge råd i farliga situationer.

Besedins förklaring till grundstötningen är att styrmannen gjorde fel i sina beräkningar och följden blev en stor felnavigering. Han bekräftar att det fanns kärnvapen ombord och att besättningen var beredd att spränga båten om svenskarna stormat den.

Sverige lyckades genom både tur och skådespeleri hindra en sovjetisk fritagning av båten. Nära var det också att de sovjetiska sjömännen skjutit mot undersökande svenska soldater.

Detta är ett av få tillfällen i modern svensk historia när en svensk statsminister, Torbjörn Fälldin, fått avge en tämligen kärv order till försvarsmakten: Håll gränsen. Den ordern kunde lett till krig.
SvD hade en artikelserie i ämnet för ett tag sedan, om någon är intresserad.
Jag är pacifist. Men jag anser också att det är viktigt med ett internationellt samarbete och samsyn för att kunna vara trovärdig pacifist. Därför, bland annat, tror och hoppas jag på EU:s fortsatta levnad och utveckling.
Foto, Historia, Personligt, Spännande människor

bild 98 – Lenita

av adolphson3 kommentarer till bild 98 – Lenita
Vid ett tillfälle sommaren 2010 tog jag en promenad. Efter en stund kom jag till den lilla stenbrygga i Halsvik, den precis bredvid sjöstugan, där morfars gamla båt Lenita en gång låg. Bredvid låg på den tiden Bagarns båt, Ines, som moster Lena och morbror Lennart tog över i samband med fastighetsköpet 1977 (tror jag det var).
Bilden ovan är från 1940-tal. En tid när morfar ofta låg till sjöss. Bilden nedan är från sommaren 2018.

Lenita är en sammandragning av mammas och mosters namn, Anita och Lena. Fast tvärt om. Lenita var en vacker träeka försedd med en vit 3,5 hästars Johnson-snurra ofta använd för att ta sig ut och bada på Vassholmen. Eller, som i morfars fall, till att pilka makrill att röka i källarhalsen.

Bilden ovan är från 1980-tal när morfar rensar makrill (i källarhalsen) och fiskrenset la han till barnbarnens hänförelse ut till fromma för skränande måsar.

Ines var, som jag minns det, grön och hade trubbig nos – snarare en sorts insjöeka, begåvad med en lite snabbare snurra som medförde att kusinerna Johansson beklagligt nog alltid låg retsamma hundratalet meter framför oss och kunde därför kunde paxa de bästa platserna på Vassholmen.

Bilden ovan föreställer morfar och min syster hemma hos Johanssons en jul i slutet på 1970-talet.

Jag fortsatte min promenad vidare ut på bryggan. När jag kom till den plats där de båda båtarna en gång legat drabbades jag av en märklig upplevelse.

Jag kunde, när jag såg mig om, faktiskt identifiera nästan varje sten, varje formering. När jag lyfte blicken och tittade tillbaka in mot huset som jag lämnat kom en hel hoper av gamla minnen samtidigt flygande, det blev mer som en känsla än konkreta minnen.

Man har byggt en förlängning i trä av stenbryggan. Det vita plastskrovet, fjärran från Lenita och Ines, anas i mitten på bildens högra sida. Den är från sommaren 2019.

Jag blev först lite sorgsen av minnena, av att tänka på den tid som flytt och vid minnet av de människor som inte längre finns bland oss. Mormor Astrid. Morfar Ivar. Mamma och moster. Kusin Magnus. Syster Helena. Alla vilar de i samma grav på kyrkogården uppe på ön. Även min fru Malin bodde ett år på Styrsö och trivdes, hon återkom gärna. Men hon vilar när denna uppdatering görs i december 2020 i sin grav i Falun.

Bilden föreställer familjegraven på Styrsö.

Jag blev, där på stenbryggan, inte så lite drabbad av Heidenstam: jag längtar marken, jag längtar stenarne där barn jag lekt.

Herregud vad jag tillbringat mycket tid i Halsvik.

Men det klart, man måste också minnas det goda här och nu. Man har ju ett liv att leva, liksom. Det är ofta ett handikapp att vara allt för nostalgiskt lagd. Jag brukar dock lite humoristiskt framhäva att jag gärna följer i släktens spår.

Jag har exempelvis varit till sjöss (arbetade på ett café på en av Styrsöbolagets båtar), bonde (rensade svinstallar i Uppsala), jag har arbetat i skogen (ett par dagar under en sommar levererade jag skog till ett mycket litet sågverk i Grangärde). Jodå, det är jag och Taube. Släkten följa släktens gång.

(Nu hör jag tydligt morfars skratt för mitt inre.)

Nå, vi formas av det förflutna vare sig vi vill eller inte och för min del landar jag i en stor, varm, bitterljuv känsla – men också i en känsla av trygghet och glädje över att inte bara ha en plats där jag hör hemma utan flera. Många lever hela sina liv tämligen rotlöst i bristen därav.

Fotot är taget från altanen som byggdes 2003. I bildens mitt, till höger, vid den lilla sjöstugan, kan man ana stenbryggan. Det är en förunderlig plats, detta. En evig plats.

Hur gick det då för flytetygen? Jo, Lenita såldes till Styrsö Tången och Ines till en man från Sälvik. Morbror Lennart tror, och antagligen gör han detta antagande på goda grunder, att båda båtarna sedan länge är förvandlade till aska.

Nu hör jag morfar ropa. Han vill att jag tar skrindan och går till Andels. Han vill ha en back Pripp & Lyckholm, en dosa Röda lacket och rull-tobak. Samt ingredienser till pudding. Jag får behålla växeln.

Historia, Livsåskådning, Spännande människor

Semmelweiz

av adolphson5 kommentarer till Semmelweiz

En doktor i Wien, Ignaz Semmelweiz, upptäckte 1847 att så kallad barnsängsfeber var smittsamt och att man kunde begränsa smittan om behandlande läkare tvättade händerna innan han förlöste en kvinna.

Man kan kalla detta för den moderna upptäckten av hygienens betydelse.

Visserligen var både antikens greker och romare duktiga på att förstå vikten av renhet och vattens betydelse därvidlag, men mycket vatten hade flutit under broarna innan Semmelweiz gjorde sin upptäckt.

Tyvärr visade det sig svårt att få gehör för denna tills synes enkla men livsviktiga upptäckt. Semmelweiz betraktades som en fullständig fullblodsidiot och drevs till avsked från sin tjänst. Han drabbades av sjukdom och begick slutligen självmord.

Trots att han kunde påvisa en kraftig reducering av antalet döda på flera sjukhus fortsatte hans skeptiker, främst i Wien, att vara fientligt inställda mot honom och hans idéer.

Detta kostade tusentals unga mödrar deras liv. När andra forskare, bland annat den världsberömde Pasteur, kunde påvisa bakteriernas betydelse vid sjukdom, fick Semmelweiz till slut upprättelse.

Det var så dags.

Jag gillar Semmelweiz bland annat för att han var aktiv liberal. Han ifrågasatte etablissemanget och kom med nya tankar. Men här finns också en annan sensmoral.

Oavsett om det gäller vetenskap, religion eller politik kan man konstatera att etablerade auktoriteter ofta är ovilliga att acceptera, eller påvisar ett direkt motstånd mot, framsteg.

Exemplen finns överallt genom historien. Det tycks vara en mänsklig naturlag att hålla fast vid det etablerade, det invanda. Övertygelsen att det redan kända alltid övertrumfar nya idéer.

Det svåra är inte att komma på det briljanta eller självklara utan att övertyga omgivningen om detta. Och så till sist blir man utstött eller bitter. Eller ännu värre, som i Semmelweis fall.

Jag tror att ett liberalt samhälle, där staten tar ansvar för vård, utbildning och omsorg, men i övrigt låter individen ta ett stort ansvar för sig själv och andra, är bäst lämpat att komma tillrätta med den här typen av problem.

Historia

Bismarck

av adolphson

I våras uppmärksammade jag en notis gällande Bismarck.

Inte kanslern från första världskriget, utan slagskeppet från det andra. Den 27:e maj var det 70 år sedan skeppet sänktes av britterna, ett faktum som var en stor händelse i England med britternas faiblesse för krigshistoria. I Tyskland var det hela en icke-händelse.

Så är det med våra olika bilder av historien. Kristian Tyrann kallas i Danmark för Kristian den Milde. Och så vidare.

Nu var de få överlevande tyska sjömännen (115 man av drygt 2000 överlevde förlisningen) inbjudna till de brittiska festligheterna. Efter den artikeln hann jag dock inte läsa mer i dagens tidning den 27:e maj, ett faktum som irriterade mig.

När jag senare på dagen skulle äta lunch på ett av stans sunkigare ställen förvånades jag över att finna Stuvning a la Bismarck på menyn.

Jag kallade upphetsat till mig servitrisen och undrade om kocken var en allmänbildad person. Som om hon slog bort en fluga som irriterande surrade omkring hennes huvud (vilket också förekom i pluralis) meddelade hon barskt att det visste hon inte.

Däremot kunde hon berätta att kocken var slö och ofta satt och läste i köket, till den övriga personalens irritation.

Jag blev nyfiken på vem kocken var. Men när jag försökte ta mig in i köket för att diskutera slagskeppet Bismarcks sista slag den 27 augusti 1941, blev jag bryskt avvisad.

I köket fick jag inte vara no matter what.