Kategori: Livsåskådning

När jag studerade religionshistoria i Uppsala stötte jag på Zarathustra.

Han, och den rörelse han grundade, burkar anses som monoteismens början. Religionen, som finns än i dag, bär drag av klassisk monoteism men, och detta är inte oväsentligt,  tillåter även andra gudar och religioner.

Någon motsvarighet till de stora monoteistiska religionernas krav på exklusivitet finns alltså inte. Gilla som man säger på fejan.

Sedan används förövrigt Strauss tonsättning av Nietzsches böcker på temat i stort sett varenda studentspex värt namnet. På så vis fick jag en annan relation till Zarathustra under studietiden.

Geografiskt existerar zoroastrism från Indien till Grekland. Alltså har Zarathustra påverkat, och påverkats, av hinduismen, judendom, kristendom och islam.

Genom hellenismen och Alexander kom religionen, eller filosofin, att införlivas i grekernas och blev på så sätt en del av vårt europeiska kulturarv.

(Mina föreläsare på teologen hade sannolikt fått andnöd om de tagit del av denna summariska framställning av en utveckling som sträcker sig över årtusenden.)

Inför kyrkovalet marknadsförde sig kyrkans socialdemokrater med att Jesus var sosse. Så utomordentligt enfaldigt, tänkte jag. Vad Jesus ansåg om kollektivism och förstenade normer kan ju vem som helst läsa sig till.

Men okej, handsken är upplockad. Zarathustra var liberal!

Liberalismen är en äkta vänsterrörelse kan man hävda eftersom vi ändå är inne på tung filosofi. Om det nu inte vore för att västvärlden är så cementerad i den politiska vänster/höger-skalan att den inte går att vända uppochner på.

Det filosofiska temat om liberalismen som vänsterrörelse tänker jag inte utveckla just nu.

Zarathustra och liberalismen betonar Kärleken till tänkandet. Alltså: tänk själv. Ta ansvar för dina handlingar. Följ inte blint utan att ifrågasätta. Gå ut och se dig omkring i världen och bilda dig därefter en uppfattning om sakernas tillstånd.

Både Zoroastrismen och liberalismen är etiska och betonar människans frihet, rättskänsla och aktiva deltagande i det fortsatta skapandet av världen. Den ena utgår från Guds skapelse, den andra från ett mänskligt samhällsbygge.

Zoroastrider menar att det är ordningen mellan tanke, ord, handling som är avgörande. De tränas att identifiera sig med sina tankar, ord och handlingar snarare än att se dem som externa.

Liberaler betonar individens möjligheter och skyldigheter mot sig själva och kollektivet.

Nästa pilsner är Zoroastrismens egen variant på gyllene regel: Goda tankar, goda ord, goda handlingar (vilket somliga föredrar att översätta som: Konstruktiva tankar, konstruktiva ord och konstruktiva handlingar).

Så talade Zarathustra – enligt mig liberal och enligt andra världens visaste man. Själv ser jag inget motsatsförhållande mellan dessa två sakernas ordning.

Idag är kanalerna många. Politiker och opinionsbildare använder insändare, sociala medier, bloggar och överlag transparens.

Frågan är vad som består. Vad krävs för att bli en Zarathustra, Jesus eller Nelson Mandela. Eller för att skapa klassiker som består genom årtusenden som Iliaden och Odyssén.

Vem läser mina texter om 25 år? Vem läser Da vinci-koden om hundra? Kort sagt: ger bruset bättre eller sämre politiker och därmed förbundna förutsättningar för oss människor?

Någon sa att om man kedjar fast en miljon apor vid var sin skrivmaskin kommer någon av dem statistiskt sett att skriva ett mästerverk. Internet har bevisat att så inte är fallet.  

Så var ännu en timmes förvirrade tankegångar till ända.

Upp fluga orden, tanken stilla stå som en av mina gamla lärare sa till mig en gång. Ack, så rätt och riktigt.

Vill man veta något utöver det som står i bibeln om Jesus finns några antika historiker att tillgå, som den judiske Josefos, samt (de så kallade) kyrkofäderna i Rom.

Man behöver inte tro på allt dravel Dan Brown skriver. Hans böcker är, precis som Bibeln, berättelser och inte nödvändigtvis att betrakta som sanning.

—

En profet blir ringaktad i sin hemstad och bland sina släktingar, lär Jesus ha yttrat. Det låter ju lite småbittert, det gör det. Han kanske var deppig eftersom vare sig folket i Nasaret eller hans familj inledningsvis gillade hans verksamhet. De tyckte han var extrem.

Evangelisten Markus berättar att i början av Jesus verksamhet, när han just hade börjat samla lärjungar och framträda offentligt, hävdade Jesus familj helt enkelt att han hade blivit galen och tog därför avstånd från honom.

Det antika samhällets syn på vare sig kvinnor eller psykisk sjukdom var inte helt human.

En som inte distanserade sig var Johannes Döparen, en avlägsen släkting till Jesus på hans mammas sida. Kanske uppstod någon sorts kollegial gemenskap mellan de två eftersom Johannes vid tidpunkten var en vida känd predikant till skillnad från Jesus som var ny på scenen.

Herodes, judisk kung (lydkung under Rom) över regionen, fru Salome var så irriterad på Johannes att hon enligt traditionen ville ha hans huvud på ett fat. Fräscht.

Jag blev i min ungdom lite nyfiken. Vem var Jesus, egentligen? Gud son? Och vad ligger i så fall i det begreppet?

Denna fundering var faktiskt anledningen att jag överhuvudtaget började studera teologi vid universitetet en gång i tiden. Det som var tänkt som en snabb översiktskurs resulterade i 1,5 års heltidsstudier.

Mina föräldrar var lite oroade och tyckte att jag inte behövde överdriva så, hela tiden. Men det är som lektor Paulsrud säger, mannen som doktorerat på svampar, schysst att få nörda in på ett intresse ett par år. Det tillåts man inte lika ofta nuförtiden.

Kanske var Jesus en helt vanlig kille som inte stod ut med sin familjs och hembygds undfallenhet mot vare sig den romerska ockupationsmakten eller det antika judiska starkt segregerade samhället. Och så bestämde han sig för att göra något åt saken.

Jesus kanske inte var guds son i något annat hänseende än att han såg sig tvungen att reagera mot det han uppfattade som djupa orättvisor. Ungefär som Nelson Mandela och Martin Luther King, med flera, gjort under 1900-talet.

Jesus far, snickaren Josef, dog sannolikt innan Jesus inledde sin verksamhet som predikant för han finns inte omnämnd över huvud taget efter tillfället då Jesus som 12-åring besökte templet i Jerusalem.

Jesus fick (enligt evangelisten Matteus) minst sju syskon – fyra bröder och åtminstone tre systrar. Vad systrarna hade för inställning till hans verksamhet framgår ingenstans men hans bröder trodde då rakt inte på att han var den utlovade Messias, inte.

Kom igen, brorsan. Sluta snacka skit och hämta hit tvingen därborta. 

Det är inte alltid så lätt med syskon. Kanske tyckte de att Jesus inte behövde överdriva så, hela tiden. Men efter det att Jesus avrättats av den romerska ockupationsmakten anklagad för att ha utgett sig för att vara judarnas kung kom familjens inställning att förändras.

Några dagar efter avrättningen fick de höra av Jesus lärjungar att när dessa besökt gravgrottan så hade de funnit den öppen och tom. Men inte bara det. Jesus hade plötsligt dykt upp och pratat och ätit tillsammans med dem!

Och en av dem som träffat Jesus var en av hans bröder: Jakob. Alltså måste det vara sant att han återuppstått från de döda.

Den vanligaste icke religiösa teorin är att vakterna som bevakade graven mutades så att familjen under natten kunde hämta kroppen och begrava den i en egen, mer privat, grotta. Med tanke på vad Jesus varit med om innan han korsfästes får man väl anse detta som en rätt förståelig handling av familjen.

Huruvida Jesus faktiskt återuppstod efter sin död går inte att förklara eller bekräfta med annat än religiösa argument.

Efter avrättningen och den eventuella uppståndelsen anslöt sig både mamma Maria och resten av Jesus bröder till skaran av lärjungar. Det innebär att de med största säkerhet träffade honom, om han nu verkligen återvänt, flera gånger då han under närmare en och en halv månad fortsatte att undervisa om det kommande Gudsriket.

Brorsan Jakob, som fick tillnamnet den rättfärdige på grund av sin stränga lydnad mot Guds lag och Jesus lära, valdes till ledare för den första gruppen kristna (sekten kallades för nasaréer och var i allt väsentligt praktiserande judar utom i ett avseende: de betraktade Jesus som Messias) i Jerusalem sedan ledaren och lärjungen Petrus flytt från staden.

(Jesus är namnet på den historiske personen. Kristus är en latinisering av det grekiska ordet Christos vilket betyder den som är smord till kung, alltså till judarnas kung vilket är en gammal judisk sedvänja, men är också det religiösa tillnamnet på frälsaren i översättning från hebreiskans Mesiah).

Petrus grundade enligt traditionen kyrkan i Rom och blev den förste påven. Ovanpå hans grav ligger Vatikanens centrum Peterskyrkan i dag. Där är drottning Kristina begravd.

Jakob, å sin sida, stannade i Jerusalem och ledde där ett av de första kända mötena då det diskuterades om nasaréerna skulle vara att betrakta som judar och i så fall följa den judiska lagen.

Det gick inte så bra för honom heller. Jakob dödades precis som sin bror (omkring år 65) anklagad för att ha överträtt den judiska lagen. Ett av hans brev finns bevarat och ingår i Nya testamentets skrifter.

Lika känd som sin bror blev inte Jakob. I min knepiga hjärna poppar en jämförelse mellan Michael Jackson och hans bröder fram.

Jakob efterträddes som ledare för Jerusalemförsamlingen av två andra släktingar, först en kusin vid namn Simon och 40 år senare, sedan också Simon förråtts, gripits, torterats och avrättats (känner vi igen mönstret?) under de förföljelser som beordrades av den romerske kejsaren Domitianus, av ytterligare en vid namn Justus.

Det var som inte lätt att balansera mellan å ena sidan den judiska traditionen och å andra sidan de romerska myndigheterna, tycks det.

En annan av Jesus bröder, Judas (Judas, Josef och Jesus var vanliga namn vid den här tiden), var också aktiv inom den nya sekten. Om honom vet vi inte mycket mer än att han var gift och hade barn. Även ett brev från honom bevarades av den kristna församlingen och kom att ingå i Nya testamentet.

Några säkra uppgifter om vad som hände med mamma Maria finns inte, vare sig i bibeln eller hos några andra tillförlitliga historiska källor. Välkänd är berättelsen om att Jesus strax före sin död på korset bad sin favorit-lärjunge Johannes ta hand om henne.

Vi vet inte om Johannes lydde Jesus önskan. Men om han gjorde det är en teori att hon följde med honom till staden Efesos i dagens Turkiet där han under flera år var församlingsföreståndare. Enligt traditionen dog hon omkring år 50 och begravdes antingen i Efesos eller Jerusalem.

Bland de sista av Jesus släktingar som vi vet något om finns några barnbarn till Jesus bror Judas. De anklagades för uppror mot kejsar Domitianus därför att de vägrat svära kejsaren trohet då de höll hårt på sin judiska identitet.

Historikern Eusebius berättar att kejsaren slog fast att de var fullständigt harmlösa människor som förtjänade sitt livsuppehälle med sina händers arbete, och därför försatte han dem på fri fot. De levde ända till kejsar Trajanus tid (98-117).

En slutsats man kan dra av det domslutet är att Jesus släktingar fortfarande vid tidpunkten tillhörde någon form av känd politisk överklass eftersom kejsaren själv avgjorde målet.

Den siste kände ättlingen till Jesus, förövrigt även den siste judiske församlingsföreståndaren i Jerusalem, var Judas Kyriakos som levde åtminstone kring år 148-149. Sedan styrdes staden av romare, assyrier, kristna och muslimer.

Judisk självständighet nådde Israel igen 1948.

—

Lite lättsammare läsning för den som är intresserad är den här artikeln, och den här, eller varför inte en djupdykning i den här boken?

Sedan finns det ju en massa försök att återskapa Jesus verkliga ansikte. Nedan ses ett försök.

För egen del läser jag gärna berättelserna om Jesus på samma sätt som jag gillar att läsa om många andra existerande, historiska eller fiktiva personer: Ivanhoe, Tarzan, Moder Teresa, Nelson Mandela, Robin Hood, Gandalf, Fogelstakvinnorna, Rosa Parks, Svarta Nejlikan, Jussi eller Raoul Wallenberg för att nämna några.

Det här är Greg Louganis. Han vann OS-guld i simhopp 1984 och 1988.

Mest känd är han kanske för att han i tävlingen 1988 slog huvudet i svikten när han skulle göra ett baklängeshopp. Han ser rätt groggy ut på bilderna och han slog upp ett blödande sår vid olyckan.

Ändå lyckades ha ta sig till finalen där han sedermera vann guldet. Det är ju rätt skapligt gjort.

En tid senare valde han att berätta om sin homosexualitet samt att han var HIV-positiv i amerikansk TV. Detta blev en världsnyhet (nåja, en väst-världsnyhet iallafall) och man kan tänka sig många intressanta vinklingar att göra för media.

Att vara homosexuell elitidrottare under 1970 och 80-talen, exempelvis. Icke så. Fokus i nyhetsflödet kom istället att ligga på frågan om huruvida smittsamt blod kunde läckt ut i vattnet.

För många kunde drabbats av HIV då, kanske.

För den som lever i ett land där uppemot 50%, eller ännu fler, av befolkningen lider av HIV öppnar sig ännu en avgrund i perspektiv och livsvillkor.

I slutet på 1980-talet hade den värsta HIV-nojan lagt sig och det var känt hur HIV smittade. Ändå kom debatten att se ut som den gjorde.

En annan känd homosexuell person som valde att offentliggöra sin läggning i TV (i mitten på 1970-talet) var Monty Pythons Grayham Chapman.

En känd episod berättar att efter det programmet hörde upprörda tittare av sig. En tittare som skickat ett brev med bibelcitat om att homosexuella ska stenas fick ett personligt svar av Eric Idle: Vi har kommit på vem han var och skjutit honom.

Det har hänt en del sedan Bosie. VIsst. Men ändå. När schlagerfestivalen gick av sin stapel i Malmö reagerade en del länder mot att ett nummer hade en kyss mellan två kvinnor i sin koreografi.

I många länder, inte minst Ryssland och i östra Europa, lever homosexuella under hot och trakasserier från myndigheterna. Normen i dessa länder är inte tillåtande för minoriteter.

Jag har ofta hävdat att vi är blinda för övergrepp och diskrimineringar av olika slag i vår egen tid. Det först efteråt som vi, i bästa fall, kommer på att vi gjort fel. Det är modigt och viktigt att kunna skratta åt ondskan och intoleransen. Inte som lösning men som normsättande beteende.

Inget torkar fortare än en tår, sägs det ju. På gott och på ont. Kan vi inte hoppas på empati och respekt från omgivningen står humorn och glädjen där som en sista skans.

Kriget tar inte slut förrän Göring får plats i Himmlers byxor sa de krigströtta tyskarna i slutet av andra världskriget. Göring var fet och Himmler smal.

Humorn stod självfallet också till buds för Monty Python som framgår ovan. Huruvida Greg Louganis begagnade denna livshållning låter jag vara osagt. Jag hoppas det. Den grundinställning jag har till mitt arbete, politiska engagemang och mitt liv i allmänhet grundar sig i detta förhållningssätt.

Det är dels en överlevnadsstrategi men även en förhoppning att skicka med något värdefullt, utöver lärdom och kunskaper, ut i livet för de unga.

Det krävs nämligen en oerhört stor portion grundtrygghet att kunna skratta åt allt. I synnerhet åt sig själv.

Alla människor råkar någon gång ut för övergrepp och kränkningar i sina liv. Frågan är hur man hanterar det. Kan man skratta åt det är det lugnt. Svårare är det inte. Kan man det är det lättare att stå upp för sin övertygelse och hävda sin integritet.

Jag övar mig och jag övar mig. Jag är inte riktigt där än. Men snart så.

I sommar ska jag, apropå, återvända till min stora inspirationskälla, igen. Han är så underbar.