Roland

Salig mor var varmt och traditionsbundet religiös. I uppfostran av oss barn ingick att gå till kyrkan regelbundet och i synnerhet på högtider. Då jag som barn inte var helt road av gudstjänst, och eftersom salig mor tyckte dels att jag hade viss sångbegåvning och i alla händelser skulle må bra av såväl andlig spis som någon form av musikalisk utbildning, satte hon mig att sjunga i Kristine församlings gosskör, sedermera omdöpt till Falu Kristine Goss och Flickkör.  På så vis förenade hon flera olika nyttoaspekter, resonerade hon.

Så kom det sig att min barndom och tidiga ungdom delvis kom att präglas av kantor Mats Åberg, hans fru Margareta och några av deras barn som också sjöng i samma kör. Samuel och jag är jämngamla och vi sjöng gossopran (i eget tycke) så vackert att tårarna trillade ner för den åhörande församlingens fårade kinder.

Samuels äldre bror Erik sjunger jag återkommande med i kyrkokören men även i MDP-kvartetten och nyligen besökte deras yngste bror David MDP-kvartettens jubileumsmiddag. David har gått i pappa Mats fotspår och är kyrkomusiker.

Storasyster Hedvig sjöng I Himmelen på salig mors begravning 1997 i Kristine Kyrka och då var det än fler tårar som föll, inte enbart på grund av det outsägligt sorgliga tillfället. (Och hon sjöng, kan jag även tillägga detta år 2023, Caccinia Ave Maria på Malins begravning, men när detta inlägg skrevs kunde jag aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig det.)

Jag minns att jag redan som mycket liten på gudstjänsterna mest uppskattade Mats avslutningar vid orgeln, postludium. Jag förstod ju inte då att församlingen var begåvad med en sällsynt kvalificerad och skicklig organist. Jag bara gillade musiken. Mats är, enligt Wikipedia, en auktoritet på barockmusik.Tillsammans med honom kamperade kyrkoherde Roland Persfjord. De lyckades tillsammans skapa en otvungen men samtidigt högtidlig stämning i kyrkan. För mig som inte var naturligt kyrklig blev det därigenom ändå naturligt att gå dit ibland. Det måste dock sägas att jag inte vet någonting om Roland Persfjords syn på kvinnliga präster, homosexualitet eller hur hans teologi i övrigt såg ut.

Däremot vet jag att jag nuförtiden relativt ofta besöker kyrkan genom att jag som vuxen sjunger i kyrkokören. Även om det alltid är trivsamt, barntillvänt och högtidligt kommer jag då och då på mig själv med att sakna det som Mats och Roland skapade. Det är väl det där med att vara förälskad i sin egen barndom: det är inte alltid helt lyckat för livet i nutiden. För visst finns det en oerhört begåvad kyrkomusiker i Hernik Alinder, som också spelande på Malins begravning, bakom knapparna och tangenterna på orgeln.

Salig mor var hursomhelst mycket förtjust i Roland Persfjord som hon ibland ömsint refererade till som Fader Ralf efter den katolske prästen i TV-serien Törnfåglarna. När mamma nder sitt sista år i livet låg på akademiska sjukhuset körde jag ofta runt henne i rullstolen. Vi åt glass och skojade om att hon låg på sjukhuset och jag vid universitetet. Vi tog oss på våra promenader så upproriskt långt ifrån sjukhusmiljön vi bara vågade. När vi efter en sådan utflykt återkom till avdelningen mötte vi Roland Persfjord vilken ingen av oss då sett på länge. Han kände omedelbart igen oss och salig mor blev mycket glad. Även om Roland överlevde salig mor med tio år kändes det där mötet bra och som att någon sorts cirkel var sluten.

Fotnot. En gång svämmade Faluån över så till den milda grad att prästbostaden var hotad. Folkhumorn döpte kärlekfullt spektaklet till…Persfjord. (Fattar du eller? Pers-fjord.)

Roland Persfjord

 

Avslutningsvis kom jag och tänka på när jag en gång lagade fiskpinnar till Dotter 1 och hon envist krävde att få veta vad fisken hette. Efter tio svar som alla på olika sätt handlade om att fiskpinnar inte har något namn drog jag till sist till med ett kärnfullt: ”fisken heter Roland.” Ett i eget tycke bra svar då jag för mitt inre såg en koppling till den bibliska berättelsen om Jesus, fisken, brödet och vinet. Dotter 1 såg emellertid föga imponerad ut när hon replikerade: ”Jag frågade vad den hette, inte vilket land den kom i från.”

Gudskomplex

Jag är alltså ingen strateg. Jag spelar inte det spelet väl.

En god strateg vet vilka nyckelfigurerna är i ett visst sammanhang, vilka man måste ha med sig för att få igenom ett beslut eller för att kunna nå vissa positioner. Sedan tänker strategen ut strategier hur vederbörande ska hantera nyckelfigurerna för att nå sina mål.

Småpåvar, eller ännu värre personer med gudskomplex, finns de också. Dessa är svårare att hantera och oftast vinner man på att undvika konfrontation i hopp eller vetskap att omgivningen delar din syn på personen i fråga.

Gudskomplex innebär ett osedvanligt stort ego baserad på verklig eller inbillad skicklighet. En sådan människa utan makt, kompetens eller inflytande kallas istället ofta för pajas.

Påfallande ofta handlar det om att omständigheterna förstärker ett personlighetsdrag eller sinnesstämning hos en individ. Ett känt exempel är det så kallade Jerusalem-syndromet. 

Syndromet är egentligen en sorts psykos som innebär att en person på besök i stan identifierar sig med personer ur bibeln så till den milda grad att de faktiskt tror de är någon av dessa.

Jag sprang på en svensk information till den som vill bli, eller är, turistguide i Jerusalem. Eftersom jag fann den ganska rolig återger jag den här. Guiden ifråga bör vara särskilt uppmärksam på:

1) Upprördhet

2) Strövtåg på egen hand och inte i sällskap med gruppen

3) Besatthet av att bada och tvångsmässig klippning av tå och fingernaglar

4) Iordningställande av linnen, ofta från hotellets sängkläder, till togor,

5) Ett behov av att skrika eller högt recitera bibelcitat

6) Processionsmässiga marscher till någon av stadens heliga platser

7) Offentligt hållna predikningar

Det skulle kunna vara undertecknad på vilken religionslektion som helst.  Mentalsjukhuset i Jerusalem är turligt nog specialiserad på detta syndrom. Det vore ju synd om expertisen härvidlag stod att finna i Bjursås eller Sveg.

Scen:

Jag har idag tränat. Jag är lite på gång igen. När jag springer blir jag grisröd i ansiktet. När jag efter träningen är lite stel vobblar jag lätt omkring på ostadiga ben.

Så ska jag ta mig mer till brevlådan. Magsjukan härjar i hemmet. Vid brevlådan möter jag en man som rastar sin hund.

Samtidigt som våra blickar möts vrålar barnens mor genom det öppna fönstret: ta hit spriten! Nu!

Jag säger till mannen med hunden: tja, det är ju ändå snart midsommar. 

Det tyckte mannen med hunden var roligt.

Vi har, som sagt, alla våra kors att bära.

Mänsklighetens Rottweiler

Sai Baba, som ofta kallades Guds lille Clown, var en indisk guru.

Den förre påven, Benedictus XVI, kallades ibland Guds Rottweiler. 

Den förre botade människor på allehanda märkliga vis men hävdade också att alla religioner är lika sanna och att alla människor bär Gud inom sig. Tyvärr, eller kanske typiskt nog, var han också skandalomsusad på grund av diverse humbug och sexuella övergrepp.

Den senare gav inte efter på någon punkt i de klassiska stötestenarna mellan gud och människa. Synen på kvinnliga präster, homosexualitet, kondomer och abort. Ingen upptining där, inte.

Allt med hänsyn tagen till huvudmannen – den katolska kyrkan.

Nu hjälpte det föga: han tvingades bort, eller avgick frivilligt, på grund av påstådda, eller verkliga, homosexuella skandaler (här kunde man säkert diskutera olika uppfattningar begreppet skandal i synnerhet gällande homosexualitet men jag låter det passera just nu)  inom Vatikanen.

Vad vet man, egentligen?

Vi vet att vi tror men tror att vi vet, som jag själv, i brist på annat, brukar säga på religionslektionerna.

Jag tänker att om huvudmannen är Gud och varje människa bär Gud inom sig ger detta kanske ett andligt perspektiv på demokrati. Politikers och tjänstemäns uppdrag får med det tankesättet något av ett såväl andligt som humanistiskt perspektiv över sig.

Oavsett om man har att betrakta företeelser som Guds lille clown eller Guds lille rottweiler bör man alltså komma ihåg att dessa ett ansvar mot sin uppdragsgivare eller huvudman.

(Jag har tidigare diskuterat med bland annat förutvarande prästen, min vigselpräst, numera reklam/budskap/internet-magikern Deeped Nicklas Strandh gällande svenska kyrkans syn på diverse ting, exempelvis saker som den inre sekulariseringen. Jag förstår dig bättre nu, Nicklas! Här hittar ni hans företag Digital PR).

Den förre var sannolikt sin egen lyckas smed och den senare hade som sagt Katolska Kyrkan att tänka på. Frågan är kanske hur man definierar uppdraget. Här hittar vi även grunden till demokratin och dess möjligheter och utmaningar.

Alltså: hur definierar man sitt uppdrag med hänsyn tagen till sin huvudman och själ? Eller skäl? Usch, det är så svårt.

Får jag istället bjuda på lite musik i sammanhanget?

I min mörka stunder tänker jag att det är kanske en Mänsklighetens Rottweiler som behövs.

En Frälsare? En diktator? I så fall en sån här. Eller sån här.

Nja, mina barn är allergiska mot hundar.

Vi får nog kämpa på, trots allt.

Det är som eljest.

Hesekiels kod

Övertygelse hänger ihop med tid och förutsättningar.

Kaos är granne med Gud.

Människan jagar skatter. Det har hen alltid gjort. Däremot är det inte alltid specificerat hur skatten gestaltar sig.

Mytomspunna skatter i vår västerländska kultur är Förbundsarken och Den Heliga Graal. Gralen antas vara den bägare ur vilken Jesus och lärjungarna drack vin vid den sista måltiden, den första nattvarden, en händelse som är kärnan i religionen.

I Förbundsarken förvarades stentavlorna med budorden som Moses fick av Gud på berget Sinai. Dessa är grunden till Judendomen, därigenom även till kristendomen och, lite beroende på hur man resonerar, även Islam.

Graal och budorden förvarades i det innersta, mest heliga, rummet i Salomos Tempel i Jerusalem.

När Rom under generalen, sedermera kejsaren, Titus besegrade judarna (vilka gjort uppror) år 70 förstördes såväl den judiska staten som Salomos tempel. Graal och lådan med stenarna fördes till Rom och försvinner därmed ur historien.

Sedan dess har de ständigt givit upphov till berättelser, legender och faktiska försök att finna dem.

Modell av kung Salomos tempel

Monty Parker var en engelsk skojare verksam under förra sekelskiftet. Han var av adlig börd, hade studerat på Eton, men framlevde sina dagar utan egentligt mål i livet. Förutom en sak. Parker ville bli rik alternativt hitta någon villig att betala för sina utsvävningar.

Eftersom storebror ärvt lord-titeln stod Parker junior utan inkomst och egentlig sysselsättning. Han begav sig därför ut i världen i jakt på äventyr och rikedom.

Han blev först militär, i likhet med många andra ståndsbröder (exempelvis Winston Churchill), och deltog i boerkriget sekelskiftet 18-1900.

Därefter träffade han en finländare, Valter Juvelius (bara namnet borde fått varningsklockor att ringa), en mångsysslare som menade sig funnit nyckeln till var den försvunna Förbundsarken fanns.

Sagt och gjort: Parker hoppade på äventyret och följde med på skattjakt till Jerusalem.

Juvelius hade en passion för bibliska gåtor och menade sig ha löst Hesekiels kod. Enligt denna får man i Bibeln ledtrådar till var judarna gömde arken år 586 f.v.t när den babylonske kung Nebukadnessar stod i begrepp att erövra Jerusalem.

Hej, Da Vinci-kod.

Han trodde arken låg gömd i en tunnel inne den klippa där templet en gång legat. Juvelius behövde Parker med dennes kontakter och med fina namn som dörröppnare.

Parker tog å sin sida med några av sina in sina kamrater, av samma skrot och korn som honom själv, i det hela. Alltså suputer och rumlare. Det märkliga är att många trodde på projektet och formligen öste pengar över det.

Vid stadd kassa tog sällskapet Jerusalem i besiktning började utgrävningarna på Olivberget, den plats som är bland de heligaste för de tre världsreligionerna. Man köpte och mutade sig till alla tillstånd man behövde.

De tog in på stans bästa hotell där de festade och lekte om natten samtidigt som de om dagen drev sitt utgrävningsprojekt. Juvelius själv bidrog främst med seanser och andlig ledning i jakten på Förbundsarken.

Det hela var knappast något småskaligt projekt och detta oroade både den judiska och muslimska ortsbefolkningen som annars ständigt låg i luven på varandra. Parker ignorerade stämningsläget och protesterna eftersom han hade köpt skydd av den turkiska regeringen.

När oroligheterna övergick i demonstrationer löste Parker problemet på ett sätt som låg väl i linje med sin samhällstillhörighet, nationalitet och samtidens mentalitet: han lät den engelske konsuln ordna en stor parad med pukor och trumpeter samt som krona på verket den engelska armén i full paraduniform.

Detta för att demonstrera engelsk överhöghet. Det fungerade, tillsammans med massor av mutor, ännu ett tag.

Till sist höll dock det hela på att gå helt överstyr. Parkers och Juvelius sällskap hotades att hängas av en mogg bestående av både judar och muslimer. Parker flydde på en lyxjakt över Medelhavet medan ryktet spred sig att han stulit en massa heliga och värdefulla saker.

Det blev ett upplopp som höll på att utvecklas till fullständigt inbördeskrig. Lyckligt ovetenade/ointresserad fortsatte Parker framgent försöka få tillstånd att återkomma och fortsätta sina utgrävningar.

Han verkar aldrig förstått konsekvensen av sina ansträngningar.

Hemma i England blev Parker 1951 äntligen överhuvud för sin ätt men också avskydd av sina släktingar: ett fåfängt, korrupt, opålitligt svart får som inte lämnat något efter sig, en skrytmåns och en skrävlare. 

Han avled 1962. Juveluis blev bibliotekarie i Viborg men avled i cancer redan 1922.

Länkar:

Biografin om Jerusalem.

Artikel om Juvelius.

Artikel i Populär Historia.

Eldhopp

Den här nyårsaftonen fick religions- och historieläraren själv lära sig något i ämnet. Denna gång av sin fru som över nyårs-supén berättade om det persiska nyåret.

Det firas nämligen här och där genom att man hoppar över öppna eldar, den så kallade eldfesten. Vilket jag naturligtvis var tvungen att forska lite mer om.

Eldfesten är en tradition som är äldre än Islam och kan spåras tillbaka till zorastrismen. Egentligen är det mer av en vårhögtid, att jämföras med vår Valborg, där man firar ljusets återkomst.

Utan att förlora sig i när olika traditioners kalendrar indikerar nyår: poängen är att man genom hoppet bränner bort sjukdomar och dåliga minnen från det passerade året.

Myten berättar att bakgrunden till traditionen återfinns i antikens Persien där en elak kung led av en svår sjukdom. En trollpacka (intressant ord det där: trollpacka) rådde honom att varje nyår slakta två nyfödda barn och dricka deras blod.

På så vis skulle han hålla sjukdomen i schack och regera till tidens ände.

En man som hette Kawa, vilken själv förlorat barn till härskaren på detta sätt, tröttnade och bestämde sig för att slå ihjäl honom. Till sist lyckades han besegra härskaren och han meddelade folket sin trumf genom att tända en eld på huvudstadens murar.

Sedan dess tänds alltid brasor på flera håll på, exempelvis på den kurdiska nyårsaftonen, som ett tecken på att man ska stå upp mot tyranni och kämpa för sin integritet och självständighet.

Samtidigt har elden fått en politisk betydelse i kurdernas, och andras, kamp för självständighet. Därför var traditionen under lång tid förbjuden i Irak och Turkiet, men de senaste åren har det kurdiska folket kunnat fira nyåret med eldar igen.

Gandalf säger att det inte är stor makt som håller ondskan stången. Han menar istället att det är små vardagliga uttryck för kärlek och glädje som vinner i längden.

Jag tror han har rätt därvidlag.

Min nyårsönskan innebär således att alla som så önskar ska kunna ta ett stort symboliskt hopp över en lika symbolisk eld för att bränna bort allt elände och  tyranni. Personligt som världsligt.

Nu ger jag til lsist en påminnelse om hur drygt det kan vara att bo i Falun över jul.

Och sedan om Adolphson och tomteriet. Same procedure as last year.

Vidare om ett gott slut. Som det i dubbelbemärkelse höll på att bli.

Till sist en påminnelse om hur det ska vara.

Så önskar Adolphson, med flera, genom ett relativt aktuellt och briljant körstycke, en god fortsättning.

Ha ett riktigt super-år 2014!

(Och skulle du träffa på en val, eller två, tänk på mig. Jag fixar det.)

Adolphsonblogg, jul-jk

Isaiah Berlin

En återkommande diskussion inom liberalismen är hur man ska se på begreppet frihet.

Vad är det? Hur uppnår man det? Har alla individer, och ska de ha det, verkligen samma chans att uppnå frihet? Om så inte är fallet, och om vi tycker att det borde vara så, vems ansvar är det att se till att vi når dithän?

Samhället eller individen själv?

En av 1900-talets mer inflytelserika liberaler är Isaiah Berlin. För några inlägg sedan nämnde jag i en bisats att jag ser liberalism som en sann, eller verklig, vänsterrörelse. Det är ur det perspektivet jag tar upp Berlin.

Berlin laborerar i sina böcker med frihetsbegreppet. Det finns negativ och positiv frihet. Han definierar negativ frihet som ett tillstånd av avsaknad av hinder eller inblandning av personer som lägger sig i individens liv.

Positiv frihet är däremot förknippat med individens kontroll över sitt liv och möjligheter att själv göra val och fatta beslut om sin egen framtid.

Trots att Berlin ansåg att båda formerna av frihet fungerade så har vi människor genom historien utsatt den positiva friheten för politiskt maktmissbruk. Det är genom att kontrollera den som makthavare lättare kan kontrollera människor.

Frihet är inte samma sak som lydnad.

Den positiva friheten blev mycket användbar när de politiska ideologierna etablerade sig under 1800-talet. Grupper och individer som ville bryta sig ur påtvingade maktstrukturer i såväl Europa som på andra ställen kunde, med USA och franska revolutionen i färskt minne, använda den positiva friheten som ledstjärna för sin framtida dröm.

Och så kliver farbror Kalle in i bilden med kommunismens idé om kollektiv förnuftsbaserad makt över framtiden. Alltså: staten ger frihet för alla. Därför blir staten människans mål.

Berlin menar att kommunismen (på samma sätt som fascismen antar jag) är ett tydligt exempel på kollektiv kontroll. Priset för positiv frihet är för högt. Berlin tycker därför att negativ frihet är en säkrare, och mer liberal i ordets egentliga mening, väg till frihet.

Socialliberalism.

Det finns flera som resonerar så här. Både före och efter Berlin. Lärofadern, John Stuart Mill, exempelvis, har argumenterat för att man måste hålla isär begreppen frihet och tvång. Alltså är även tvång för att uppnå frihet, enligt principen ändamålet helgar medlen, förkastligt.

Här kan jag se nyliberalerna gå igång. Allt ska vara fritt! Världen ligger vid våra fötter! Men så ser det ju inte ut. Negativ frihet innebär att vi ska avlägsna hinder, myndigheter och personer som inskränker individens liv.

Då måste vi lagstifta till förmån för utsatta grupper. Kvinnor måste gå säkra från våld och övergrepp. Familjepolitiken måste vara rättvist utformad mellan föräldrar, invandrare, homosexuella och romer måste också ha en möjlighet att uppnå negativ frihet.

Det kan uppfattas som ingrepp i den redan etablerades liv. Men deras förlust, uppfattad som negativ, är många andras vinst. Nettot för mänskligheten blir därför positivt utan att ingreppen blir allt för stora för den som redan är fri.

Det är en balansgång. Och en svår sådan.

Kommunism och fascism är ytterligheter av hur en viss grupp uppfattar begreppet positiv frihet. Ingreppet i enskildas liv blir många gånger större, samt med bestående resultat, under dessa ideologiers framfart.

Det är därför jag ser liberalismen som en verklig frihets- OCH vänsterrörelse.

Tillsvidare får vi väl enas om begreppet socialliberalism.

Vad är ett bra liv? Hur ser din möjlighetshorisont ut? Detta är saker som är svåra att förhålla sig till. Risken är att din horisont blir en en självuppfyllande profetia. Där någonstans, tror jag man hittar fröet till verklig frihet.

Detta är liberalismens skäl. Detta är liberalismens själ. Detta är skillnaden mellan  socialism, konservatism och andra former av prefix till liberalismen.

Detta är också den ideologiska grunden till varför jag inte gillar politiska block i stil med Alliansen eller Rödgrönt. Bagaget i Alliansen försvårar möjligheterna att uppå den negativa friheten. Det är negativt.

Isaiah Berlin

 

Biskopsvalet

Jag trillade in i en intressant diskussion. Inför det stundande biskopsvalet i Sverige oroar sig många i kyrkan för något man kallar den interna sekulariseringen. Med det avses att många av kyrkans företrädare svarar lite övergripande på centrala kristna saker.

Det som utlöste diskussionen den här gången var att någon upprördes över att kandidaterna till ärkebiskopsvalet inte svarade glasklart på frågan (kandidaterna intervjuas inför utnämningen) kring frågan huruvida Jesus ger en sannare bild av Gud än Mohammed? 

Det där upprörde mig så jag kastade ut frågan via de sociala medierna. I urval mötte jag följande argument:

Det är en kristen kyrka. Det innebär inte att man nedvärderar en annan religion bara för att man lyfter fram den religiösa riktning man själv tror på. Det blir bara dumt att säga ”nä, vi ska inte säga att vi tror att det vi tror är sannare eftersom vi då pekar ut att andra religioner enligt vår tro inte tror på samma sätt”.

I just den här frågeställningen pekar man specifikt ut en grupp. Det är olyckligt och föder intolerans. Och det behövs inte. En organisation behöver inte ha en dogmatisk inställning för att utvecklas. Man kan säga att Jesus ger en sannare bild av Gud FÖR MIG. Men det är väl liberalen i mig som spökar – jag har så svårt för tvångsmässig kollektivism.

Det är grundläggande utifrån ett teologiskt perspektiv. Är Jesus specifikt en frälsare för de som tror på Gud dvs YHWH? Eller är Gud något som bara fått olika uttryck i olika kulturer – och därmed är Jesus relativt ointressant eftersom all tro då blir sann och vägen till evigt liv går i olika fåror.

Jag håller med. Men för mig är det viktigare med ett personligt förhållningssätt till religion och jag tror kyrka och religion har större chans till överlevnad genom att samverka med andra synsätt och öppna upp för tolkningar än det motsatta.

Dessutom måste vi i sådana fall löpa linan ut: Kvinnan ska tiga i församlingen, inte få bli präst, stena homosexuella…nej, jag tror det är bra att inte ha en stereotyp syn på gamla värderingar.

Det är ingen fråga om tolerans utan en fråga om definition av den egna tron (i det här fallet kyrkans tro) gentemot andra religioners tro. Jesus är liksom en smula grundläggande för den kristna kyrkan.

Vem som har pratat om ENDA vägen? Jo, Jesus, i Joh 14:6. ”Ingen kommer till Fadern, utom genom mig”. Antingen har Jesus rätt (han är enda vägen) eller så har han fel (det finns fler vägar, andra väger eller ingen väg). Frågan är vilken linje som kyrkan som organisation skall driva som sin! Vad tror ”kyrkan”?

Man får kanske förhålla sig till i vilket sammanhang detta sades/skrevs. Jag tror inte på fundamentalism av det slaget. Kanske: ”Ingen kommer till fadern utom genom mig eller någon av mina kompisar Muhammed, Nelson Mandela; Martin Luther King, Gandhi, Krishna etc…” är ett bättre tankesätt.

Nu kanske vi är inne på definitionen av kristen. I många år har kristendomen i princip gått ut på att Jesus är Guds enfödde son, född av jungfru, och att det är genom honom, och endast genom honom man når evigt liv. Frågan är just om man kan tulla på det där med ”endast genom honom”. Det är för den kristna kyrkan ingen liten detalj, utan skulle, om man börjar tulla på det, vara ganska revolutionerande ur ett kyrkohistoriskt perspektiv. 

Så är det ju. Men jag tror på utveckling, rörelse och tolkningar utifrån ett samtida samhällsperspektiv. När så inte sker får organisationen, och samhället, problem. Kyrkan vinner på att vidga perspektiven, tror jag.

Frikyrkor, grupper och sekter föds ur detta. Kristendomen hade inte ens funnits om inte den judiska församlingen i Jerusalem blivit osams om hur man skulle se på Jesus.

Fast antingen skedde jungfrufödseln eller så gjorde den inte det och då har några rätt och några fel.

Gick Jesus på vattnet? Skapades jorden på en vecka? Detta är oviktiga, och rätt tråkiga, frågor om du frågar mig. Mer spännande blir de om man ser dem som allegorier och/eller tolkar dem mer öppet snarare än bokstavligt.

Jag hävdar fortfarande att man kan vara kristen/religiös utan att kräva monopol på sanningen. Alldeles oavsett vad kyrkan själv tycker eller tror behöver de inte definiera sig själva och sin tro utifrån en konkurrerande ideologi.

Och jag tror Jesus skulle hållit med om det resonemanget alldeles oavsett vad andra skrev om honom. Varför? Tja, kärleksbudskap, gyllene regler och sånt. Som ett eko hör jag allt vad du vill att andra ska göra mot dig…kastar första stenen…vända andra kinden till…

Till mina elever säger jag ibland att det är synd att nöja sig med att nå jämsides med sina förebilder. För då utvecklas ju inget. Det resonemanget är fullt tillämpbart här. Oavsett om man tror på Jesus och Muhammed som Guds son, respektive sändebud, eller inte så kan man försöka överträffa dem och deras gärningar.

Vill man inte peka ut muslimer som en sämre variant av troende är man inne på det spåret verkar det på mig. Och det tycker jag om.

Jag har tidigare bloggat om Jesus brorsa och om Jesus själv.

Zarathustra

När jag studerade religionshistoria i Uppsala stötte jag på Zarathustra.

Han, och den rörelse han grundade, burkar anses som monoteismens början. Religionen, som finns än i dag, bär drag av klassisk monoteism men, och detta är inte oväsentligt,  tillåter även andra gudar och religioner.

Någon motsvarighet till de stora monoteistiska religionernas krav på exklusivitet finns alltså inte. Gilla som man säger på fejan.

Sedan används förövrigt Strauss tonsättning av Nietzsches böcker på temat i stort sett varenda studentspex värt namnet. På så vis fick jag en annan relation till Zarathustra under studietiden.

Geografiskt existerar zoroastrism från Indien till Grekland. Alltså har Zarathustra påverkat, och påverkats, av hinduismen, judendom, kristendom och islam.

Genom hellenismen och Alexander kom religionen, eller filosofin, att införlivas i grekernas och blev på så sätt en del av vårt europeiska kulturarv.

(Mina föreläsare på teologen hade sannolikt fått andnöd om de tagit del av denna summariska framställning av en utveckling som sträcker sig över årtusenden.)

Inför kyrkovalet marknadsförde sig kyrkans socialdemokrater med att Jesus var sosse. Så utomordentligt enfaldigt, tänkte jag. Vad Jesus ansåg om kollektivism och förstenade normer kan ju vem som helst läsa sig till.

Men okej, handsken är upplockad. Zarathustra var liberal!

Liberalismen är en äkta vänsterrörelse kan man hävda eftersom vi ändå är inne på tung filosofi. Om det nu inte vore för att västvärlden är så cementerad i den politiska vänster/höger-skalan att den inte går att vända uppochner på.

Det filosofiska temat om liberalismen som vänsterrörelse tänker jag inte utveckla just nu.

Zarathustra och liberalismen betonar Kärleken till tänkandet. Alltså: tänk själv. Ta ansvar för dina handlingar. Följ inte blint utan att ifrågasätta. Gå ut och se dig omkring i världen och bilda dig därefter en uppfattning om sakernas tillstånd.

Både Zoroastrismen och liberalismen är etiska och betonar människans frihet, rättskänsla och aktiva deltagande i det fortsatta skapandet av världen. Den ena utgår från Guds skapelse, den andra från ett mänskligt samhällsbygge.

Zoroastrider menar att det är ordningen mellan tanke, ord, handling som är avgörande. De tränas att identifiera sig med sina tankar, ord och handlingar snarare än att se dem som externa.

Liberaler betonar individens möjligheter och skyldigheter mot sig själva och kollektivet.

Nästa pilsner är Zoroastrismens egen variant på gyllene regel: Goda tankar, goda ord, goda handlingar (vilket somliga föredrar att översätta som: Konstruktiva tankar, konstruktiva ord och konstruktiva handlingar).

Så talade Zarathustra – enligt mig liberal och enligt andra världens visaste man. Själv ser jag inget motsatsförhållande mellan dessa två sakernas ordning.

Idag är kanalerna många. Politiker och opinionsbildare använder insändare, sociala medier, bloggar och överlag transparens.

Frågan är vad som består. Vad krävs för att bli en Zarathustra, Jesus eller Nelson Mandela. Eller för att skapa klassiker som består genom årtusenden som Iliaden och Odyssén.

Vem läser mina texter om 25 år? Vem läser Da vinci-koden om hundra? Kort sagt: ger bruset bättre eller sämre politiker och därmed förbundna förutsättningar för oss människor?

Någon sa att om man kedjar fast en miljon apor vid var sin skrivmaskin kommer någon av dem statistiskt sett att skriva ett mästerverk. Internet har bevisat att så inte är fallet.  

Så var ännu en timmes förvirrade tankegångar till ända.

Upp fluga orden, tanken stilla stå som en av mina gamla lärare sa till mig en gång. Ack, så rätt och riktigt.


Jesus brorsa

Vill man veta något utöver det som står i bibeln om Jesus finns några antika historiker att tillgå, som den judiske Josefos, samt (de så kallade) kyrkofäderna i Rom.

Man behöver inte tro på allt dravel Dan Brown skriver. Hans böcker är, precis som Bibeln, berättelser och inte nödvändigtvis att betrakta som sanning.

En profet blir ringaktad i sin hemstad och bland sina släktingar, lär Jesus ha yttrat. Det låter ju lite småbittert, det gör det. Han kanske var deppig eftersom vare sig folket i Nasaret eller hans familj inledningsvis gillade hans verksamhet. De tyckte han var extrem.

Evangelisten Markus berättar att i början av Jesus verksamhet, när han just hade börjat samla lärjungar och framträda offentligt, hävdade Jesus familj helt enkelt att han hade blivit galen och tog därför avstånd från honom.

Det antika samhällets syn på vare sig kvinnor eller psykisk sjukdom var inte helt human.

En som inte distanserade sig var Johannes Döparen, en avlägsen släkting till Jesus på hans mammas sida. Kanske uppstod någon sorts kollegial gemenskap mellan de två eftersom Johannes vid tidpunkten var en vida känd predikant till skillnad från Jesus som var ny på scenen.

Herodes, judisk kung (lydkung under Rom) över regionen, fru Salome var så irriterad på Johannes att hon enligt traditionen ville ha hans huvud på ett fat. Fräscht.

Jag blev i min ungdom lite nyfiken. Vem var Jesus, egentligen? Gud son? Och vad ligger i så fall i det begreppet?

Denna fundering var faktiskt anledningen att jag överhuvudtaget började studera teologi vid universitetet en gång i tiden. Det som var tänkt som en snabb översiktskurs resulterade i 1,5 års heltidsstudier.

Mina föräldrar var lite oroade och tyckte att jag inte behövde överdriva så, hela tiden. Men det är som lektor Paulsrud säger, mannen som doktorerat på svampar, schysst att få nörda in på ett intresse ett par år. Det tillåts man inte lika ofta nuförtiden.

Kanske var Jesus en helt vanlig kille som inte stod ut med sin familjs och hembygds undfallenhet mot vare sig den romerska ockupationsmakten eller det antika judiska starkt segregerade samhället. Och så bestämde han sig för att göra något åt saken.

Jesus kanske inte var guds son i något annat hänseende än att han såg sig tvungen att reagera mot det han uppfattade som djupa orättvisor. Ungefär som Nelson Mandela och Martin Luther King, med flera, gjort under 1900-talet.

Jesus far, snickaren Josef, dog sannolikt innan Jesus inledde sin verksamhet som predikant för han finns inte omnämnd över huvud taget efter tillfället då Jesus som 12-åring besökte templet i Jerusalem.

Jesus fick (enligt evangelisten Matteus) minst sju syskon – fyra bröder och åtminstone tre systrar. Vad systrarna hade för inställning till hans verksamhet framgår ingenstans men hans bröder trodde då rakt inte på att han var den utlovade Messias, inte.

Kom igen, brorsan. Sluta snacka skit och hämta hit tvingen därborta. 

Det är inte alltid så lätt med syskon. Kanske tyckte de att Jesus inte behövde överdriva så, hela tiden. Men efter det att Jesus avrättats av den romerska ockupationsmakten anklagad för att ha utgett sig för att vara judarnas kung kom familjens inställning att förändras.

Några dagar efter avrättningen fick de höra av Jesus lärjungar att när dessa besökt gravgrottan så hade de funnit den öppen och tom. Men inte bara det. Jesus hade plötsligt dykt upp och pratat och ätit tillsammans med dem!

Och en av dem som träffat Jesus var en av hans bröder: Jakob. Alltså måste det vara sant att han återuppstått från de döda.

Den vanligaste icke religiösa teorin är att vakterna som bevakade graven mutades så att familjen under natten kunde hämta kroppen och begrava den i en egen, mer privat, grotta. Med tanke på vad Jesus varit med om innan han korsfästes får man väl anse detta som en rätt förståelig handling av familjen.

Huruvida Jesus faktiskt återuppstod efter sin död går inte att förklara eller bekräfta med annat än religiösa argument.

Efter avrättningen och den eventuella uppståndelsen anslöt sig både mamma Maria och resten av Jesus bröder till skaran av lärjungar. Det innebär att de med största säkerhet träffade honom, om han nu verkligen återvänt, flera gånger då han under närmare en och en halv månad fortsatte att undervisa om det kommande Gudsriket.

Brorsan Jakob, som fick tillnamnet den rättfärdige på grund av sin stränga lydnad mot Guds lag och Jesus lära, valdes till ledare för den första gruppen kristna (sekten kallades för nasaréer och var i allt väsentligt praktiserande judar utom i ett avseende: de betraktade Jesus som Messias) i Jerusalem sedan ledaren och lärjungen Petrus flytt från staden.

(Jesus är namnet på den historiske personen. Kristus är en latinisering av det grekiska ordet Christos vilket betyder den som är smord till kung, alltså till judarnas kung vilket är en gammal judisk sedvänja, men är också det religiösa tillnamnet på frälsaren i översättning från hebreiskans Mesiah).

Petrus grundade enligt traditionen kyrkan i Rom och blev den förste påven. Ovanpå hans grav ligger Vatikanens centrum Peterskyrkan i dag. Där är drottning Kristina begravd.

Jakob, å sin sida, stannade i Jerusalem och ledde där ett av de första kända mötena då det diskuterades om nasaréerna skulle vara att betrakta som judar och i så fall följa den judiska lagen.

Det gick inte så bra för honom heller. Jakob dödades precis som sin bror (omkring år 65) anklagad för att ha överträtt den judiska lagen. Ett av hans brev finns bevarat och ingår i Nya testamentets skrifter.

Lika känd som sin bror blev inte Jakob. I min knepiga hjärna poppar en jämförelse mellan Michael Jackson och hans bröder fram.

Jakob efterträddes som ledare för Jerusalemförsamlingen av två andra släktingar, först en kusin vid namn Simon och 40 år senare, sedan också Simon förråtts, gripits, torterats och avrättats (känner vi igen mönstret?) under de förföljelser som beordrades av den romerske kejsaren Domitianus, av ytterligare en vid namn Justus.

Det var som inte lätt att balansera mellan å ena sidan den judiska traditionen och å andra sidan de romerska myndigheterna, tycks det.

En annan av Jesus bröder, Judas (Judas, Josef och Jesus var vanliga namn vid den här tiden), var också aktiv inom den nya sekten. Om honom vet vi inte mycket mer än att han var gift och hade barn. Även ett brev från honom bevarades av den kristna församlingen och kom att ingå i Nya testamentet.

Några säkra uppgifter om vad som hände med mamma Maria finns inte, vare sig i bibeln eller hos några andra tillförlitliga historiska källor. Välkänd är berättelsen om att Jesus strax före sin död på korset bad sin favorit-lärjunge Johannes ta hand om henne.

Vi vet inte om Johannes lydde Jesus önskan. Men om han gjorde det är en teori att hon följde med honom till staden Efesos i dagens Turkiet där han under flera år var församlingsföreståndare. Enligt traditionen dog hon omkring år 50 och begravdes antingen i Efesos eller Jerusalem.

Bland de sista av Jesus släktingar som vi vet något om finns några barnbarn till Jesus bror Judas. De anklagades för uppror mot kejsar Domitianus därför att de vägrat svära kejsaren trohet då de höll hårt på sin judiska identitet.

Historikern Eusebius berättar att kejsaren slog fast att de var fullständigt harmlösa människor som förtjänade sitt livsuppehälle med sina händers arbete, och därför försatte han dem på fri fot. De levde ända till kejsar Trajanus tid (98-117).

En slutsats man kan dra av det domslutet är att Jesus släktingar fortfarande vid tidpunkten tillhörde någon form av känd politisk överklass eftersom kejsaren själv avgjorde målet.

Den siste kände ättlingen till Jesus, förövrigt även den siste judiske församlingsföreståndaren i Jerusalem, var Judas Kyriakos som levde åtminstone kring år 148-149. Sedan styrdes staden av romare, assyrier, kristna och muslimer.

Judisk självständighet nådde Israel igen 1948.

Lite lättsammare läsning för den som är intresserad är den här artikeln, och den här, eller varför inte en djupdykning i den här boken?

Sedan finns det ju en massa försök att återskapa Jesus verkliga ansikte. Nedan ses ett försök.

För egen del läser jag gärna berättelserna om Jesus på samma sätt som jag gillar att läsa om många andra existerande, historiska eller fiktiva personer: Ivanhoe, Tarzan, Moder Teresa, Nelson Mandela, Robin Hood, Gandalf, Fogelstakvinnorna, Rosa Parks, Svarta Nejlikan, Jussi eller Raoul Wallenberg för att nämna några.

Gregg Louganis

Det här är Greg Louganis. Han vann OS-guld i simhopp 1984 och 1988.

Mest känd är han kanske för att han i tävlingen 1988 slog huvudet i svikten när han skulle göra ett baklängeshopp. Han ser rätt groggy ut på bilderna och han slog upp ett blödande sår vid olyckan.

Ändå lyckades ha ta sig till finalen där han sedermera vann guldet. Det är ju rätt skapligt gjort.

En tid senare valde han att berätta om sin homosexualitet samt att han var HIV-positiv i amerikansk TV. Detta blev en världsnyhet (nåja, en väst-världsnyhet iallafall) och man kan tänka sig många intressanta vinklingar att göra för media.

Att vara homosexuell elitidrottare under 1970 och 80-talen, exempelvis. Icke så. Fokus i nyhetsflödet kom istället att ligga på frågan om huruvida smittsamt blod kunde läckt ut i vattnet.

För många kunde drabbats av HIV då, kanske.

För den som lever i ett land där uppemot 50%, eller ännu fler, av befolkningen lider av HIV öppnar sig ännu en avgrund i perspektiv och livsvillkor.

I slutet på 1980-talet hade den värsta HIV-nojan lagt sig och det var känt hur HIV smittade. Ändå kom debatten att se ut som den gjorde.

En annan känd homosexuell person som valde att offentliggöra sin läggning i TV (i mitten på 1970-talet) var Monty Pythons Grayham Chapman.

En känd episod berättar att efter det programmet hörde upprörda tittare av sig. En tittare som skickat ett brev med bibelcitat om att homosexuella ska stenas fick ett personligt svar av Eric Idle: Vi har kommit på vem han var och skjutit honom.

Det har hänt en del sedan Bosie. VIsst. Men ändå. När schlagerfestivalen gick av sin stapel i Malmö reagerade en del länder mot att ett nummer hade en kyss mellan två kvinnor i sin koreografi.

I många länder, inte minst Ryssland och i östra Europa, lever homosexuella under hot och trakasserier från myndigheterna. Normen i dessa länder är inte tillåtande för minoriteter.

Jag har ofta hävdat att vi är blinda för övergrepp och diskrimineringar av olika slag i vår egen tid. Det först efteråt som vi, i bästa fall, kommer på att vi gjort fel. Det är modigt och viktigt att kunna skratta åt ondskan och intoleransen. Inte som lösning men som normsättande beteende.

Inget torkar fortare än en tår, sägs det ju. På gott och på ont. Kan vi inte hoppas på empati och respekt från omgivningen står humorn och glädjen där som en sista skans.

Kriget tar inte slut förrän Göring får plats i Himmlers byxor sa de krigströtta tyskarna i slutet av andra världskriget. Göring var fet och Himmler smal.

Humorn stod självfallet också till buds för Monty Python som framgår ovan. Huruvida Greg Louganis begagnade denna livshållning låter jag vara osagt. Jag hoppas det. Den grundinställning jag har till mitt arbete, politiska engagemang och mitt liv i allmänhet grundar sig i detta förhållningssätt.

Det är dels en överlevnadsstrategi men även en förhoppning att skicka med något värdefullt, utöver lärdom och kunskaper, ut i livet för de unga.

Det krävs nämligen en oerhört stor portion grundtrygghet att kunna skratta åt allt. I synnerhet åt sig själv.

Alla människor råkar någon gång ut för övergrepp och kränkningar i sina liv. Frågan är hur man hanterar det. Kan man skratta åt det är det lugnt. Svårare är det inte. Kan man det är det lättare att stå upp för sin övertygelse och hävda sin integritet.

Jag övar mig och jag övar mig. Jag är inte riktigt där än. Men snart så.

I sommar ska jag, apropå, återvända till min stora inspirationskälla, igen. Han är så underbar.