Kategori: Livsåskådning

Okej. Betrakta mig gärna som din stalkin stroke i världsrymden ännu en gång.

Preludiet var jobbigt.

Jag skulle den 26/1 åka skidor. Plötsligt kändes det som att balansera på en flotte i mycket grov sjö. Jag tappade balansen och sjönk ihop i trapphuset. Likt en abborre på land kravlade jag runt bland skidor och pjäxor och försökte greppa tag i något beständigt. Gradvis försvann synen. Huvudvärken tilltog. Jag mådde illa.

Jag lugnade mig, så som jag lärt mig att man i krissituationer ska göra, och lutade mig mot väggen. Tänkte efter. Jag förstod ju att det här inte var något bra. Och så passerade en flyktig tanke att det kanske var nu det tog slut för min del. Det kändes inte så skrämmande. Det kändes rätt okej, faktiskt. Sen tog jag mig samman och ringde den Änglaljuva som raskt kom och körde upp mig till akuten.

De första veckorna.

Den första tanken från trapphuset, den om att slutet var nära förestående, återkom. Jag började, som om jag var tvungen på något bakvänt sätt, omdefiniera hela min tillvaro. Plötsligt var passionen borta för många saker jag brukade älska att göra: bada, sjunga, läsa, umgås med alla och en var…vägen tillbaka var lång.

Den pågår än.

I denna omtolkning av mig själv har jag brottats med några tankar som ständigt återkommit. Vad är jag för pajas, egentligen? Vad värdesätter jag här i tillvaron? Vilka tillfällen, tankar och människor är värda min energi?

Och så den stora frågan: är livet verkligen bättre än döden?

Jag fick en smäll. När jag åter kom till sans låg jag på sjukhuset och kunde knappt se. Där vobblade jag omkring och drog dåliga, i vissa fall tämligen olämpliga, vitsar till alla och en var. En skammens rodnad drar fortfarande förbi vid minnet. Det är inte bra att glatt stå och sladdra om Riket i kön i matsalen, exempelvis. Hursomhelst: det var mitt sätt att bearbeta det hela.

Synen kom småningom tillbaka, sinnet visade sig intakt och styrseln likaså. Men någonstans på vägen släppte jag barlasten jag ditintills burit med mig i tillvaron. Skit samma, liksom.

Jag var aldrig rädd för att livet nu var slut. Det har inte varit mycket till dödsångest efteråt heller. Nej, jag har landat i en känsla som är, ja skön, i brist på bättre ord. Det känns faktiskt skönt att livet ska ta slut snart (relativt sett). Det är som det ska med den saken. Händer inget alls efter döden är det också okej. Händer något så…ja, det får jag förhålla mig till då. Det beror på vad som faktiskt händer.

Under min konvalesens har jag radikaliserats. Jag ser så här i efterhand stroken som mitt livs viktigaste erfarenhet varefter jag fattat några avgörande beslut. Och nu känner jag mig helt lugn inför framtiden hur den än blir och hur länge den än pågår.

Jag har fått möjlighet till ett nytt liv och jag tycker numera om mig själv när jag fattar beslut från den lugna, starka känslan. Vankelmodet är borta och jag känner mig helt trygg i mig själv. Jag gör saker för min egen skull inte för att infria andras förväntningar på mig.

Någon sa att det är en gåva att varit nära att dö. Nu var väl inte mitt liv i fara egentligen. Det tog kanske en paus. Jag tror dock det där stämmer: denna upplevelse har för mig ökat värdet av att leva på riktigt. Varje dag och fullt ut. Det gäller att göra sig av med gamla surdegar, sådana som finns i alla människors liv, och prioritera det rena, enkla samt att se det värdefulla.

Och när det är över så är det över. Om jag någonsin varit rädd för slutet så har den rädslan gått över. Jag är härmed trygg och tifri. För egen del, vill säga. Oron för barnens väl och ve lär väl aldrig släppa taget.

Sammanfattar jag dessa insikter säger jag så här: Jag är den jag är. Jag gör det jag kan. Jag fokuserar på det jag har och på det jag kan åstadkomma. Jag fokuserar inte på det jag inte har och inte kan. Jag gillar faktiskt mig själv mer nu än innan stroken. Jag är enligt egen uppfattning en mer homogen och äkta människa. Kanske lite mindre av lismande, krumryggad kappvändare men alltså mer äkta och homogen.

Hör gärna av dig och döm själv.

Under sjukskrivningen, och en tid därefter, återupptäckte jag Beethoven. Det var när jag såg en utmärkt film där hans musik användes. Den får illustrera denna tämligen självutlämnande (vilket jag fullständigt struntar i) blogpost.

Sedan råkar jag just nu vara omgiven av sjukdom, död och elände hos släktingar och vänner, kända och okända. Far, exempelvis, ska göra en allvarlig operation i veckan och går runt och citerar Cato den äldres  sista ord: Stäng dörren.

Det finns inget vetenskapligt bevis att själen överlever kroppens död. När det är slut så är det slut. Vi finns inte mer. Hur är det att inte existera? Ett enda stort ingenting? Inte undra på att människor fortfarande en bit in på 2000-talet i stor utsträckning är religiösa och andliga. Man vill ha tröst inför döden, man vill veta var man hamnar. De stora frågorna har alltid sysselsatt mänskligheten.

Vi väljer i större utsträckning icke-religiösa ceremonier vid olika högtider nuförtiden. Inget ont i det, som tur är. Frågan är kanske i vilken utsträckning den avlidne själv bestämt tillvägagångssättet vid vederbörandes begravning eller om det är de anhöriga som beslutat hur ceremonin ska genomföras.

Om man nu inte tror på ett liv efter detta är väl begravningsceremonin mest till för de sörjande, antar jag. Detta dilemma finns skildrat i Evelyn Waughs En förlorad värld när den gamle lord Marchmain är döende.

Det blev ingen Oscar för Max von Sydow i natt. Han är en av de största ändå. Max lyckades vara med på en av filmhistoriens mest episka bilder: när riddaren spelar schack med döden.

Döden går alltid bredvid oss, precis som i filmen Det sjunde inseglet och sällskapet blir tydligare ju äldre vi blir. Bergmans briljans har väl i mitt tycke aldrig varit större än i skildrade av livet som ett schackparti med döden.

Och när vi ändå är inne på temat, i går avled Erland Josephson, även han en fantastisk skådespelare. Fanny & Alexander (länk nedan), femtimmarsversionen så klart, hör i mitt tycke till det bästa som gjorts på film.

—

Man vill inte ha kakan synlig på bordet, men ändå känna smaken på den, för att efteråt kunna säga att man minsann varit principfast, att man inte har ätit något inte. Men det är på det viset att med klockor, psalmer och någon vacker bibeltext så blir ceremonin religiös. Och då ska en religiös ämbetsperson leda den.

Vi kan ju prova att översätta problemet till företagsvärlden: Bäste herr Gyllenhammar (till de unga: P.G Gyllenhammar var legendarisk chef på Volvo under 80-talet) kan ni tillverka en bil som har alla Volvos fördelar med design och säkerhet, men i stället för Volvo kallar ni den Ateist. Går det för sig?  Och kan någon ur miljörörelsen komma och gratis hålla föredrag om att bilar är bra för naturen? Kyrkan är också ett företag, som måste överleva.

Vadå? Ska inte kyrkan alltid ställa upp? Trots medlemsras, inkomstbortfall med mera. Kyrkan måste finnas där när vi behöver den, oavsett om det handlar om att driva med trosfrågor, bibeltexter eller att peka finger åt för övergrepp begångna i religionens namn.

Lärare blir lärare för att stilla en inre drift att utbilda människor, sjuksköterskor är alla Florence Nightingailar eller moder Teresor och präster existerar under vårt friska och bekymmersfria liv som Jan Malmsjö-typer i Fanny och Alexander för att förvandlas till tröst och hopp när sådant behövs. Eller? Nåja. Lite ligger det väl i kallet.

Själv tänker jag mig livet efter detta lite, småpatetiskt måhända, som slutscenen i Titanic när den gamla damen i döden återser sina medresenärer. För i min värld sjunker inte fartyget, det är helt enkelt livet efter detta. Där finns de allihop och väntar på mig, vänner, släktingar och kändisar. Jag får ta plats vid bordet mellan mamma och morfar. Lite längre ner sitter andra släktingar och historiska personer. På kvällen får jag dansa med Ingrid Thulin, efter Den Änglaljuva, min stora kärlek här i livet. Men så är de inte helt olika heller (till sättet, alltså, för alla vet ju att verklig skönhet kommer inifrån).

När sedan Den Änglaljuva och flickorna kommer ombord, tar jag dem gott emot, som Skavlan uttrycker det. Och min begränsade syn är en icke-fråga. Man behöver inte se så bra för att veta att man träffat den vackraste människa som finns. (Säger jag alltså till min hustru, inte till Ingrid).

En rätt skön känsla att luta sig emot, ändå, om det nu är så att det redan i morgon är över för mig.